Etikettarkiv: Realism

Perspektiv och episoder

Pia Juuls senaste novellsamling är en bok som trots sin korthet tar tid att läsa. Läsningen är dock värd besväret. I väg, på plats är en samling av 15 noveller och 40 kortare ”episoder”, som med få och precisa ord stoppar ner läsaren i en grisande absurdrealism. Juul som sedan 2005 sitter i Danska Akademin har mer än en gång bevisat sin höglitterära duglighet, och än en gång uppfyller hon definitivt mina förväntningar.

i-vag-pa-plats webb”Jag ska gå ut och gråta. Men när jag har fått på mig överrocken och gummistövlarna och halsduken och står under verandataket har jag glömt vad det var jag skulle göra.”

Varje episod skildrar en ny karaktär. Trots det förblir intrycket harmoniskt genom hela samlingen, bland annat tack vare novellernas konstruktioner. På olika sätt handlar de om livets vettlösa utveckling, i både smått och stort. Ur sin desillusionerade atmosfär lyckas Juul överraska en varje gång. Med en avslutande mening vänder hon berättelsen upp och ner i en oväntad twist, och det tröttnar man aldrig på. En rad förstör all förståelse, samtidigt som den öppnar för nya möjligheter och förnyar vår upplevelse. En efter en skapar novellerna en paradoxal känsla av förtrolighet och oro mellan det nära diktjaget och ett opålitligt perspektiv som sviker och ifrågasätter.

”Där ser du, inget av allt det här borde jag ha berättat. Nu kommer du att tänka på Lissy som en melankolisk medelålders gynekolog med eget hus och öppen spis och barnlösa grannar. Det är hon också, men det var inte alls det jag ville berätta om henne.”

Juul skildrar även reflektioner kring ämnen som död, ensamhet, ångest och våldtäkt med en avväpnande närhet som överväldigar mig med nostalgi. I loppet av dessa mångsidiga episoder slås jag också av en diskret humor och en drömsk atmosfär, som blir klart poetiska i sin korthet – vissa episoder är inte längre än två rader! I sin avskalade intimitet påminner faktiskt Pia Juul om sin danska homolog Helle Helle, och de båda bemästrar utsuddandet av gränserna mellan verkligheten och alienationen.

”Det är bara en berättelse för er, men för mig är det verklighet.

För mig är det bara en berättelse, men för er är det verklighet.”

Men det är framför allt i tidsperspektiven som Juul hittar sin framgångshemlighet och där hon strålar som bäst. Man kan både läsa flera sidor om en enda fundering eller om någonting som aldrig skedde, och å andra sidan utvecklingen av ett helt liv på en halvsida. Genom att blanda presens och dåtid med profetiska inslag i futurum sätter hon oss i väg, som titeln lovade, samtidigt som hon öppnar hela livsperspektiv.

”Deras möte blev uppskjutet på grund av en snöstorm. Det kändes som en katastrof, men de kunde ju inte veta att det fanns gott om tid.”

Det är dock en aning svårare att känna sig ”på plats”. En ivrig läsare kunde nämligen tycka att en del episoder är för korta och för intensiva för att hinna fördjupa sig i stämningen. Man ska alltså passa på att bli lurad av bristen på sidnummer, och verkligen sakta ner läsningen om man vill ta ut det bästa av boken. För upplevelsen av I väg, på plats är definitivt värd ansträngningen.

Maïmouna Jagne-Soreau

Pia Juul: I väg, på plats. Kabusa böcker, 2016. Översättning: Marie Norin.

Ny realism i klassorienterad konst

När ett museum som Amos Anderssons ramar in arbete i konsten möts besökaren både av de urvattnade ljusblå definitionerna av arbetare och nutida konstnärers fräna syn på arbete och arbetets djävlighet, skriver Fred Andersson.

När temat ”kulturelit och vanligt folk” debatteras glöms det ofta bort att det finns många fler konstnärer nu än förr. Flertalet är aldrig i närheten av att försörja sig på sin konst. Många är ”kända” och ibland högutbildade men måste ändå, för att betala mat och hyra, arbeta i låglöneyrken. Kristian Lundbergs självbiografiska kortroman Yarden (2009) vittnar om detta. Förutom att vara ett huvudverk i en ny klassorienterad svenskspråkig litteratur formulerar den också en social estetik. Författaren Lundberg arbetade verkligen på ”yarden” (ett område för omlastning av bilar i Malmö hamn) och han kunde förklara för sina arbetskamrater varför han var där. Det var inte av något antropologiskt intresse utan av ren materiell nödvändighet. Samtidigt beskriver Lundberg i sin bok hur förtroende och solidaritet uppstår mellan människor när de arbetar under samma villkor och försvarar varandra mot samma överhet.

Fortsätt läsa Ny realism i klassorienterad konst

Arbetarrörelsen och tendenskonsten

I Norden finns ett nyvaknat intresse för den så kallade tendenskonsten under 1900-talet. Den är också ämnet för norska Kathrine Lunds bok Kunst og kamp – Socialistisk kulturfront, som recenseras av Fred Andersson.

Med begrepp som ”tendenskonst” eller ”plakatkonst” har kritiker klumpat samman konstnärer som hävdar en vänsterståndpunkt eller går i realistisk närkamp med verkligheten. Plakatkonsten fick sin stora återkomst under 1970-talet – i alla nordiska länder, men kanske särskilt här i Finland. Utövarna tillhörde ofta små kommunistiska utbrytargrupper, och vissa var starkt påverkade av den officiella socialistiska realismen i Öst. Fyrtio år tidigare hade en äldre generation av radikala målare och skulptörer varit betydligt mer skeptisk till denna socialistiska realism. Åtminstone som den predikades av Stalins favoriserade konstideolog Andrej Zjdanov. Då, omkring år 1930-35, var det ännu långt ifrån klart hur konsten borde se ut i ett framtida socialistiskt samhälle. Många yngre konstnärer och intellektuella hade gripits av både socialismen och den modernistiska bildkonsten. De kunde hävda att modernismens experiment bidrog till revolutionen eftersom konstens ”former” också var politiska.

Fortsätt läsa Arbetarrörelsen och tendenskonsten