Etikettarkiv: Rock

B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Plock från Flows utbud

Under andra helgen i augusti gick Flow redan för femtonde gången av stapeln, med en rekordpublik på 84 000 besökare. Än en gång möttes musik ur väldigt olika genrer, så att alla med säkerhet kan hitta något av intresse. Tyvärr börjar bristningsgränsen för vad området kan tåla i frågan om antal människor nås.

Visst är det kul med stora publiker. Men Flows område är uppbyggt så, att man når vissa av de mindre scenerna endast via området framför huvudscenen, vilket gör dem i praktiken onåeliga då någon av de större stjärnorna uppträder. Dessutom blev det ofta så fullsatt vid de mindre scenerna, att folk fick köa utanför. Till råga på allt svämmade pissoarerna över under lördagkvällen. Det verkar som om Flow inte har utrymme att växa då det gäller publikantal, om man inte kommer med någon helt ny lösning på problemet. Detta till trots var det ett riktigt lyckat veckoslut med många lysande artister.

Antalet artister på Flow är alltid väldigt stort. Det fanns sju scener och en biograf utspridda över festivalområdet. Vi har valt att plocka fram några av de artisterna vi tyckte var de intressantaste. Samtidigt får några av de kändaste namnen bli obehandlade.

Kardemimmit är en grupp på fyra kvinnor som har gjort musik tillsammans i 18 år. Musiken, som faller inom genren folkmusik, bygger på vackra sångstämmor och kantele. Det är fint att Flow även ger utrymme åt folkmusik, trots att intresset (kanske delvis på grund av den tidiga tidpunkten under fredageftermiddagen) inte var så stort som för många andra artister.

Punkens gudmor Patti Smith var den jag själv väntat mest på. Spelningen fick hård kritik från vårt lands största dagstidning, men kanske det närmast är ett tecken på att alla som skriver om musik inte nödvändigtvis förstår sig på musik. Pattis röst är lika otrolig om förr och trots ett överraskande val av cover var spelingen suverän, trots några misstag från Pattis sida – som när hon vandrade ut så långt på scenen, att hon inte hann i tid tillbaka till mikrofonen. Men det är lätt att förlåta en så karismatisk uppträdare som Patti Smith för sådana små misstag, vilka ju bara gör henne mera mänsklig.

Ett intressant faktum är att bandets gitarrist visade sig vara Jackson Smith, det vill säga Pattis son. Men med två rockare som föräldrar (trots att fadern dog redan 1994) så är det inte så konstigt att även sonen blivit en uppträdande musiker.

Patti Smith.

Pianisten Lubomyr Melnyk verkade alltigenom sympatisk, då han berättade om hur hans låtar kommit till. Till exempel berättade han om hur låten Butterfly kommit till på ett större hotell fem år tidigare. Han hade då suttit och spelat på hotellets piano, men ingen av de andra gästerna hade lagt märke till honom – förrän ett par barn dök upp och blev begeistrade av musiken. Det var för dem han skrev låten.

På Flow behövde han inte oroa sig för att ingen skulle lyssna. Trots att scenen The Other Sound hör till de mindre, var salen full av folk som tysta och hänförda satt och lyssnade på de vackra styckena som Melnyk trollade så till synes enkelt fram.

Shame är ett brittiskt rockband med mycket energi. Enligt förhandsinformationen skulle låtarna bestå av en blandning funk, punk, indie och soul, men detta till trots var de ganska intetsägande. Jag kan ärligt säga att jag nog inte minns någon av låtarna efter spelningen. Däremot var spelningen väldigt kul och medlemmarna, som tycks vara rätt unga, verkade själv också njuta av att få uppträda. Särskilt basisten, som till utseende förde tankarna till karaktären Eric på That 70’s Show, hoppade och sprang över hela scenen. Som en äkta rocksångar hoppade sångaren ut i publiken och lät sig bäras på lyssnarnas uppsträckta armar. Trots att bandet röjde ordentligt, så passade sångaren ett par gånger på att uppmana publiken att dansa med respekt för varandra – att spelningen skall vara rolig för alla.

Den kvinnliga rapartisten Noname var på gott humör, trots att hon skämtade om att hon är ”a sad bitch”. Kontakten med den rätt så stora publiken verkade skapas helt naturligt, då hon tilltalade folk i publiken och fick lyssnarna att sjunga med i låtarna.

Sångtexterna är inte vilka rim som helst, utan hon tar bland annat ställning mot gentrifiering och för feminism. Eller så kan det låta så här, som det gjorde i en låt: ”Thank you, Jesus, wherever you are / Thank you, Allah, wherever you are / Thank you, Buddah, wherever you are / Thank you, Santa Claus, wherever you are”.

Orlando Julius & The Heliocentrics fick publiken att dansa och det med besked. Och vilt gick det till på scenen också, trots att den nigerianska saxofonlegenden Julius själv, vid sin ålder på 75 år, höll sig ganska tyst mellan låtarna. Tyvärr var det många som missade den färggranna spelningen på grund av utrymmesbrist. Det var långa köer utanför Balloon 360° Stage, där bandet spelade, och själv kom jag in först efter att ha köat i cirka tjugo minuter.

Söndagen inleddes med ett sorgebudskap – Perttu Häkkinen, som ännu i fredags uppträdde på Flow med Imatran Voima (något jag med facit på hand ångrar att jag missade), hade avlidit i en olycka natten mellan lördag och söndag. K-X-P:s spelning inleddes med en tyst minut och efter det var det svårt att få upp en dansstämning. Samtidigt hölls det en tyst minut även vid de övriga scenerna. Nyheten tycktes kasta en skugga över så gott som hela kvällen. K-X-P:s mörka och aggressiva form av elektro, med inslag av metall, passade i och för sig den dystra atmosfären perfekt. Bandet var klädda i svarta kåpor, som döden själv. Trummorna spelades live, vilket ju alltid ger sitt lilla extra. Dessutom förekom det elgitarr på vissa låtar.

Fever Rays uppträdande fungerade både musikmässigt och visuellt. Med fanns bakgrundssångare/dansare och musiker, alla klädda på olika fantasifulla sätt. Dräkterna lekte på ett queermässigt sätt med könsroller och sexualitet. En av personerna på scenen var till exempel klädd i en överdrivet maskulint muskulös dräkt.

En annan väldigt visuell spelning var den av St. Vincent (översta bilden), som, klädd i en rätt så minimal dress, teatraliskt rörde sig in på scenen som en robot. Alla män på scenen bar en mask av tyg, som fick dem att se ut närmast som stora dockor. Videoprojektioner visades även upp under spelningen. I dem figurerade St. Vincent själv flitigt, klädd och mejkad på diverse olika sätt.

Musikmässigt kombinerades pop och rock, men på ett fräscht sätt. St. Vincent är, förutom sångare, en duktig gitarrist och de visuella aspekterna kommer inte på låtmaterialets bekostnad. Gitarren är en viktig del av helheten, vilket understryks av att St. Vincent ideligen bytte gitarr – modellen, som hon själv har designat (och som skall passa speciellt bra för kvinnor) var hela tiden den samma, men färgen varierade. Trots de robotaktiga rörelserna i början av spelningen blev hon mera levande under gitarrsolona.

Fastän musiken naturligtvis är i centrum, bjuder Flow också på annat. Som sagt finns det till och med en biograf på området, där man kan gå in och kolla en film emellanåt, och här och var på området var också visuell konst utställd. Maten är inte heller att glömma – sortimentet är otroligt stort och det finns säkert något för alla smaker och koster. Det är med glädje vi lade märke till att så gott som alla matförsäljare hade tagit veganer i beaktande. Flow satsar på ett brett urval och kvalitet, vilket ju aldrig kan gå helt fel. Bara man lägger lite mera märke till hur rörligheten på området skall organiseras då folkmängden växer sig så här stor.

Text: Janne Nyström
Bild: Tiina Tolonen

Inhemska och internationella legender i Kuopio

Värmeböljan i Finland hade inte glömt bort Kuopio veckoslutet i augusti då Kuopio RockCock fyllde staden med festivalfolk. Som vanligt erbjöd festivalen på finska rockmusikens adel och fantastisk festivalstämning.

Festivalen ordnades i år för 17:e gången med många förnyelser från tidigare år. Största skillnaden från tidigare år var att festivalen var en dag längre, i år fick rockfolket njuta av festivalen från torsdag till lördag. Festivalområdet var också helt förnyat och den nyligen tillträdda alkohollagen syntes också tydlig.

Trots att festivalen var en dag längre var det totala antalet artister mer eller mindre samma som tidigare år. Från att tidigare haft en huvudscen och några mindre, fanns det i år två huvudscener och en mindre scen där mindre lokala band uppträdde. De två scenerna på samma fält gjorde det smidigare än tidigare år. När en konsert tog slut kunde man vända sig 180 grader och snart började redan nästa konsert på den andra scenen.

Festivalarrangörerna tog också ut det mesta av den nya alkohollagen. Utskänkningsområdena var betydligt större än tidigare, och större delen av scenernas publikområden var på utskänkningsområdena, något som inte var möjligt innan alkohollagen reformerades.

Internationella namn som lockbete 

Festivalen har de tre senaste åren satsat på inhemsk rock och en eller ett par utländska legender. För två år sedan uppträdde Whitesnake och i fjol var det Megadeth som stod för finalen. I år spelade tyska Helloween och brittiska Billy Idol.

Gemensamt för de större artisterna har under åren varit att de nog trots stor publik inte har varit de bästa konserterna under veckoslutet, tvärtom har showen saknats nästan helt. Billy Idol har i och för sig “Rebel Yell” och “White wedding”, som förvisso nog fick publiken i extas, men något saknades.

Billy Idol hade nog inte heller ett lätt uppträdande att toppa. Haloo Helsinki körde 110% just innan Idol, vilket kanske satt ribban lite väl högt. Haloo Helsinki inledde med smällar och eld, för att inte tala om energin på scen. Jag tvivlade aldrig på att energin skulle ta slut under spelningen, vilket den inte heller gjorde. Jag är övertygad om att Elli Haloo (Elisa Tiilikainen) tillsammans med resten på scen skulle ha kunnat hålla publiken i gång en timme till. Bandet har meddelat att de efter sommaren går på paus och jag hoppas att inte den blir alltför lång.

Det var inte bara Haloo Helsinki som i år kör en finalsommar. Popeda som i början av augusti spelade sin sista konsert i Tammerfors, erbjöd en show som höll den standard man kan förvänta sig av Pate Mustajärvi i spetsen. Regnbågar, my little pony, batman och björnligan var bara några av elementen som gjorde uppträdandet så ”Popedalt” som något kan bli.

Det kommer att bli ett hål i nästa års festival då varken Haloo Helsinki eller Popeda är med. Man får hoppas att de snart är tillbaka igen. De som däremot nog säkert kommer tillbaka till Kuopio är Viikate och Apulanta, som båda levererade som de brukar. Man vet vad man får och man vill ha det.

Till Kuopio RockCock far man inte för de internationella giganterna utan för den fantastiska inhemska musiken. Internationella namnen behövs för att locka folket dit, men väl på plats inser man att det inte är därför man har rest till mellersta Finland.

Text: Fredrik Palmén
Foto: Elis Karell

Henrik Jansson: 20 svenska toppalbum

Som sommarläsning serverar vi er tjugo minnesvärda svenska skivor från 1960-talsslutet fram till idag – och urvalet är givetvis hämningslöst subjektivt! Men de här klassikerna ska åtminstone kunna ge goda lyssningstips och infallsvinklar till den svenska rockhistorien.

PUGH ROGEFELDT:
Ja dä ä dä (1969)

Efter att Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt klampat in på scenen var ingenting längre sig likt i svenskt musikliv. Han täppte till käftarna på alla som påstått att svenskan inte var något rockspråk, och bevisade att modersmålet tvärtom gav betydligt större möjligheter än de engelska standardfraser som tidigare prioriterats. Och med stöd av Jojje Wadenius jazziga gitarrspel visade han också att man med munter kreativitet och fördomsfri attityd kunde tänja rejält på de popmusikaliska gränserna. Ja dä ä dä är en skiva som fortfarande känns lika omöjlig att kategorisera som när den var färsk, förutom att vi idag vet att det handlar om ett unikt alster i den svenska rockhistorien.

Pugh låg inne i militären då skivan skulle spelas in, och då befälet skrattade åt hans permissionsbegäran stack han bara iväg och återvände aldrig. Straffet avtjänades i Visby stadsfängelse, men då hade han redan fått en grammis för utgåvan.

CORNELIS VREESWIJK:
Poem, ballader och
lite blues (1970)

För dem som ville se Cornelis som humoristisk trubadur var hoppet till en allvarsam och reflekterande stil inte lätt att smälta, men det var så han som artist nådde sin fulla kapacitet. Här stiger poeten fram, samtidigt som också jazzen träder in i hans musikaliska universum.

Dubbelalbumet blev ett format i vilket han fick utrymme att både bejaka sina rötter och experimentera. Musikaliskt innebar skivan en vidgning, men det är ändå texterna som ger lyftet – dikter ur hans första samling En handfull gräs, samhällskritik, vackra balladstrofer och mer lekfulla fragment.

Som hyllning till upphovsmannen tolkades skivan 2007 på nytt (Återbesöket) av en yngre generation svenska artister, med Joakim Thåström i spetsen.

JOHN HOLM:
Sordin (1972)

”När det stora vemodet rullade in”, rubricerade svenska magasinet Sonic nyligen en tillbakablickande artikel om John Holm. Att det fortfarande skrivs stort om honom i musikpressen trots att han inte gett ut nytt material på otaliga år är talande. Mottagandet av debuten var visserligen lamt, men som han själv anspråkslöst sagt: ”Många har gillat den bättre med åren.”

Den drabbande vackra och sorgliga klassikern ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” ger avslutningstonerna till Sordin, en skiva Holm först erbjöd åt vänstermusikrörelsebolaget MNW som otroligt nog missade honom. Metronome nappade, men under inspelningarna blev grälen många då Holm envisades med att göra allt på sitt eget sätt. Till sist gav bossen Anders Burman upp och tog semester. ”Gör det själva då”, sa han, ”men när jag kommer tillbaka ska grunderna vara lagda och de ska vara bra.”

Och det var de.

PEPS PERSSON:
Hög standard (1975)

Titellåten är en spark i skrevet. ”Hög standard, vafan är hög standard”, sjunger Peps, ställer däremellan andra obehagliga frågor, och avslutar med hotelsen att vi snart ska förstå att vi blivit lurade.

Albumet markerar hans övergång från bluesen, som han börjat uppleva som begränsad, till en reggae med svensk schottis i botten. På föregående platta hade han dessutom bytt språk till en svenska (”ska de va’ så svårt att fatta / att det är falsk matematik / som gör den fattige så fattig / och den rike så förbannat rik”), som snabbt gled över mot riktigt klockren skånska.

Och så var Peps en av de få som under 1970-talet kunde ge ut samhällskritisk musik på ett ”kapitalistiskt” bolag utan att hamna på kollisionskurs med proggrävarna.

ABBA:
Arrival (1976)

Länge var ABBA för mig bara det gäng Nationalteatern gjort narr av i sin elaka ”Doing the omoralisk schlagerfästival”. Det var först när bandet avslutat karriären som jag kollade skivorna, och blev chockerad över hur fin pop fyrklövern gjort.

I historiens ljus är Arrival deras klarast framåtpekande album – det var då ABBA blev en angelägenhet för nästan hela världen. Och det var då som de naivistiska texterna för första gången fick sällskap av någon mörkare skilsmässotext.

Ser man till låtmaterialet handlar det nästan om en best of-platta, och man måste erkänna att Agnetha Fältskog och Ann-Frid Lyngstad sjunger med naturlig resning och att ljudbilden fortfarande håller. Tidlös popmusik av ett band i sin mest kreativa fas.

NATIONALTEATERN:
Barn av vår tid (1978)

Efterhand fick rocken en allt viktigare roll för det politiska teatergänget, och skivan Livet är en fest (1974) blev ett genombrott. Klimax nåddes på Barn av vår tid, vars titellåt fortfarande kan dundra i mitt huvud – och som motpol till den råa betongen gjordes också finstämda ballader själfullt tolkade av Totta Näslund. Hans röstdjup och Ulf Dagebys gitarriffande är nycklar till att den här skivan blivit en omistlig svensk klassiker.

Och texterna känns aktuella också idag, för samhällskritiken uttrycks inte i proklamerande plakatformuleringar utan via ett människonära berättande om livssituationer många kan känna igen.

EBBA GRÖN:
Kärlek och uppror (1981)

Punken är ett musikaliskt område där Finland kunnat uppvisa en större bredd än storebror i väst, men genrens nordiska spetsband kommer ändå från Sverige. Joakim Thåströms trio Ebba Grön var i motsats till de flesta punkgäng långtifrån några tonåringar när de debuterade med We’re Only In It for the Drugs, en revolutionerande skiva i ett svenskt rockliv där proggen börjat gå på tomgång.

Och så kom Kärlek och uppror, inspelad med större finess – samtidigt som punkenergin ändå finns kvar. Det är raseri, ångest och leda, men också väloljad rock’n’roll.

Thåström har sedermera vuxit till en av de största svenska artisterna, men Ebbas tid blev rätt kort. Tre klassiska fullängdare på fem år, det var den utmätta tiden för att bandets intensitet skulle kunna bevaras på en optimal nivå.

TANT STRUL:
Amason (1983)

Tant Struls andra album liknar i sin hypnotiska hedonism inte just något annat som vare sig förr eller senare gjorts i Sverige. Inspelad under några hektiska veckor sommaren 1982 blev musiken varken punk eller new wave, också om den ofta kategoriserats så. Det handlar snarare om en frigjord popsoul, och om hur Kajsa
Grytts
sensuella, nakna röst med stor emotionell utlevelse förmedlar budskap om lust, kvinnlig sexualitet och längtan.

På pärmen sitter fyra Tant Strulhäxor med vilda hår och trotsiga ansikten, och överlag kan den suggestiva musiken, dominerad av Malena Jönssons klaviaturer, leda tankarna till den tid då de häftigaste kvinnorna brändes som häxor av män som inte dög för dem.

ULF LUNDELL:
Den vassa eggen (1985)

När Lundells skilsmässodubbel utkom var ljudidealet något katten släpat in. Idag låter en stor del av musiken från den tiden som om producenterna för att förverkliga sina visioner skaffat fram en uppsättning billiga leksakssyntar.

Därför är det desto mer imponerande att låtarna på Den vassa eggen, i kraft av artistens totala satsning, överlever också det – man känner smärtan och desperationen genom alla fördunklande ljudväggar. Det är allvar till 110%, och man har senare i journalisten Håkan Lahgers bok om inspelningsprocessen kunnat läsa att Lundell under inspelningarna helt enkelt höll på att supa ihjäl sig.

Men tydligen visste han ändå att han först måste få den här skivan ur sig.

ELDKVARN:
Himmelska dagar (1987)

Det gick hårt för tidiga Eldkvarn ända fram till Ny klubb (1984), som bandades in med tiodubbel budget i förhållande till tidigare skivor – och floppade rejält. Revanschen kom efter att Plura Jonsson varvat ner genom att åka ut till ensamheten i naturen, och ägna sig åt fiske och sunt leverne – samt fokuserat låtskrivande. På Himmelska dagar visar han upp en känslig självbiografisk berättarådra, och bjuder lyssnaren på en episk livsresa.

Soulen kom in redan på Utanför lagen (1986), men här hittar han också det kreativa medvetandeflödet: i ”Alice” återvänder han via en lång associationsström till barndomslandskapen. En mer psykedelisk syskonlåt, ”27”, fick senare en viktig roll på bandets nästa revansch Limbo (1999) – då efter en del njugga 90-talsår.

Och så blev han mannen som via sitt exempel myntade termen ”göra en Plura”.

ROFFE WIKSTRÖM:
Det här är mitt liv (1988)

Blueshjälten Rolf Wikströms studioalbum har varit lite ojämna, så egentligen lyssnar jag helst på samlingen Som vattnet flyter i floden 72-92. Men det fungerar bra också med den här utgåvan, som innehåller den definitiva nyinspelningen av hans majestätiska klassiker ”Som vattnet flyter i floden” – med ett av den svenska rockhistoriens mest uttrycksfulla, gråtande gitarrsolon.

Och textmässigt har han alltid med samma pondus mixat ihop det politiska och privata, och aldrig gett avkall på solidariteten med de utsatta i samhället.

NOMADS:
Sonically Speaking (1991)

Jag har en speciell svaghet för det gitarrmanglande, sympatiska gänget The Nomads – delvis för att de under en obehagligt syntdominerad tid steg fram ur garaget och bevisade att fasförskjutet gitarroväsen är det vackraste som finns.

Småningom lyckades de få idolen Johnny Thunders att sätta något solo på ett av albumen (All Wrecked Up, 1989), vilket sångaren Nick Vahlberg stolt brukade berätta om då vi träffades. Det var alltid ett nöje att intervjua honom – vi drack bärs och tog det lugnt, och han hävdade att Nomads var mer fans än musiker.

Den helgjutna Sonically Speaking (titeln en hommage till amerikanska föregångarna The Sonics) är skivan där killarna för första gången inte bara distortionröjer, utan ibland också stannar upp och når ner till ett melodiskt djup. En traditionsmedveten, fin rock’n’roll, vuxnare garagerock, och det skulle inte ta slut där heller – nästa stora nytändning kom med albumet Solna, så sent som 2012.

WILMER X:
Mambo Feber (1991)

Efter att jag och min bror 1986 lyckats bidra till att få Wilmer X till Åbo åkte vi med i gängets turnébuss för att kolla in också Tavastiaspelningen. Efteråt tyckte killarna att ”Åbo var jävligt kul … Helsingfors kanske lite mindre kul”.

Det skulle dröja ännu några år, men singeln ”Vem får nu se alla tårar” från albumet Mambo Feber sprängde banken. Och plötsligt sålde det gamla, en gång så udda garagegänget sitt dubbelalbum i mer än 100.000 exemplar.

Processen hade kommit igång efter att Nisse Hellberg förälskat sig i Oscar Hijuelos roman Mambo Kings, och inspirerats att skriva i olika stilar – dansanta mamborockare, drypande poptryckare och ballader, och också en rakare rock’n’roll. Helheten blev rik och otyglad, och full av riktiga pärlor.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES:
Welcome to the
Infant Freebase (1996)

Sveriges bästa rockgrupp genom tiderna uppstod när Ebbot Lundberg & Björn Olsson tog steget från Union- Carbide Productions explosiva käftsmällar till en lika skönt taggad men mer melodisk musik inom The Soundtrack Of Our Lives, SOOL.

Killarna steg in på scenen med det storslaget vilda men också låtstarka albumet Welcome to the Infant Freebase i ett skede då en vek indiepop med bittra tonårsbetraktelser vuxit sig alltför dominerande inom det svenska musiklivet. I centrum stod den karismatiska Ebbot, och på flankerna huserade två gitarrer som slingrade sig kring varandra som ormar i parningsbestyr.

Här finns akustiskt smekande melodier, rullande Stones- och MC5-riffande, och vrålande gitarrfester – och så den psykedeliska nerv, som vid sidan av Ebbots frälsande predikantröst ger det slutliga lyftet.

THE BEAR QUARTET:
Moby Dick (1997)

Luleågruppen tog sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens roman Gentlemen, och har som ledstjärna haft ambitionen att göra sin egen udda grej och aldrig försöka vara någon till lags.

Just Moby Dick är en rimlig inkörsport för var och en som inte redan snöat in på hela produktionen. Musiken drivs framåt av taggtrådsgitarrer och ett blås med frenetisk sväng, och stilmässigt spänner materialet över genrer som indie, garage, punk och jazz. Att Jari Haapalainen och hans gäng sedan också kan pricka in melodier av stor dignitet, på samma gång vackra och oförutsägbara, bevisas inte minst i den storslagna, åtta och en halv minuter långa klassikern ”If You Have A Heart”.

Texterna är politiska, på gränsen till upproriska, ifall man lyckas tyda dem under allt skönt rockskrammel. Och skivans titel är inte alls lånad från Herman Melvilles roman, utan anspelar på de alias Baader-Meinhof-ligan använde sig av under fängelsetiden.

KENT:
Isola (1997)

Kent gick en lång väg från rollen som underdogs i ett risigt postindustri-Eskilstuna till glamourösa stadionspektakel i Stockholm och andra huvudstäder. Från gigs för några bärs till Sveriges högsta gager. Från sunkiga demoinspelningar till miljontals sålda skivor.

Det var med sitt tredje album Isola som gruppen tog steget från indierock med referenser som My Bloody Valentine till en högoktanig powerpop med mördarrefränger. Här bjuds på ett paket starka och varierade låtar, energiskt och tätt framförda, iklädda en ljudbild som ännu inte blivit för sofistikerad. Det är mollstämda lägereldsballader, klassiska pophits som ”Om du var här” och så den hypnotiska ”747”.

Det blev för Kents del ytterligare ett album av samma storhetsgrad, Hagnästa Hill (1999) – fast visst, också på 2000-talsplattorna kan man hitta en hel del guldkorn.

EVA DAHLGREN:
Lai Lai (1999)

Det var kring ingången till 1990-talet som Eva Dahlgren blev riktigt stor, och utan vidare innehåller skivor som En blekt blondins hjärta odödliga låtar. Men i dagens läge känns den ljudbilden lite för utsmyckad och pompös, och för Eva själv blev framgången tung att bära – hon började aldrig känna sig bekväm med att ständigt stå i rampljuset på stora scener och som offentlig person.

Själv lyssnar jag hellre på den underskattade, finstämda helheten Lai Lai, där hon själv sköter hela den sparsmakade instrumenteringen med en akustisk gitarr som ljudbildens epicentrum. Så är alla överdrivna arrangemang bortblåsta, musiken naken, och texterna mer angelägna än någonsin. ”För att du är här” är med sin flämtande drömska melodi och ärliga sångpoesi för mig hennes vackraste låt.

THÅSTRÖM:
Den morronen (2015)

Under fyra decennier har Joakim Thåström kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla artister. Då han efter Peace Love and Pitbulls-äventyret återvände hem och tog upp solokarriären välkomnades han som den förlorade sonen – och småningom blev det självbiografiska albumet Skebokvarnsv. 209 (2005) en vattendelare. Där skalade han för första gången bort alla yttre effekter, valde ett minimalistiskt uttryck och sjöng naknare än tidigare.

Den morronen präglas för sin del av en olycksbådande stämning, med Pelle Osslers hotfulla gitarr mullrande under ytan och Thåström själv som viskar och pratar fram sina texter med entonigt dov röst. Också den monotona upprepningen av enskilda fraser, det repetetiva, bidrar till den andlösa intensiteten.

Och om han med Imperiet kunde göra en låt med titeln ”Bibel”, väljer han här att avsluta skivan med den ödmjukare varianten ”Psalm”. Vilket är talande för den utveckling han genomgått som artist: från bombastisk predikan till besvärjande bön.

SÄKERT!:
Däggdjur (2017)

”Det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”. Så inleder Annika Norlin med sitt Säkert!-projekt fjolårsalbumet, och uppnår en fin kontrastverkan då de hårda orden framförs stillsamt, på Östersundsmål och med miminalt stöd av kompet.

Hennes styrka som sångerska är förmågan att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, och så är hon en av Sveriges vassaste sånglyrikskribenter – med fingertoppskänsla för hur man ur vardagen kan lyfta fram små berättelser med både samhällsengagemang och absurda situationsbilder.

Och musikaliskt handlar det om en melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en ljudbild med klaviaturer och akustisk gitarr – udda och kantigt, men samtidigt oemotståndligt charmigt.

ANNA VON HAUSSWOLFF:
Dead Magic (2018)

I fråga om sin anspråksfulla attityd till skapandet är Anna von Hausswolff dotterdotter till 1970-talets progressiva rock. Sitt fjärde album har hon spelat in i Marmor Kirken i Köpenhamn, där hon byggt upp en rörlig ljudbild med den kraftfulla orgeln och sången i centrum. Hennes sopranröst är emellanåt klingande vacker, men däremellan satsar hon hela kroppen i ett uttryck som rör sig genom alla tänkbara mentala nivåer. Hon ylar, klagar och skriker ut känslor, och skapar en musik som verkligen skakar om lyssnaren.

Hon är lika hemma i dronemetallen som i det symfoniska och sakrala, och den som söker originalitet, spänning och genreöverskridande experimentlusta har här något att bita i. Anna von Hausswolff bjuder på ett sökande efter musikaliska dimensioner långt bortom intellektuella förklaringar eller mainstreamsurr, och går rakt in i det okända och visionära.

Ja, och så var de tjugo då, och många till hade jag gärna haft med – till exempel namn som Monica Zetterlund, Turid, Kebnekajse, KSMB, Dag Vag, Håkan Hellström och många andra. Men glömda är de inte! N

Henrik Jansson

Jerry Williams: A Working Class Hero

Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som “arbetarklass”. De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.

Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om “Sveriges rockkung” Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.

Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.

Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: “hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum”. Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och “riktig” människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är “folklig”.

“Insnöad kommunist” är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget “Kommunisterna” i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams  under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. “Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om”, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: “Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete.” Folkligt så det förslår.

Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att “ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams”. Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för “en otroligt stark symbol för […] folkligheten”, medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust “inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen”. Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att “Jerry Williams var större än politiken”. Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt “folkliga” profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen – en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och “begripligt” sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.

Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: “Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga ‘folkliga’ drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor – från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning – är helt i fas med väljaropinionen. […] Ordet ‘folklig’ är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.”

Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet – också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: “Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar”. Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?

Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning “överviktig” i Solnatjurens tolkning: “Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.”

Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger “A working class hero is something to be” menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.

Text Janne Wass
Foto: Örjan Karlsson/Wikimedia Commons