Etikettarkiv: Rock

Punken lever och mår bra under ytan

Ofta stöter man på beskrivningar av diverse band som ”punkens räddare” eller något dylikt. Detta betyder i praktiken att de, enligt skivindustrins kommersiella standarder, kommer att gå långt. På Puntala-rock, som är Finlands största punkfestival, står det dock klart att punken mår bra som den är, utan allt för mycket synlighet i mainstream-media. Över 30 band – de flesta naturligtvis från Finland, men även från Frankrike, Belgien, Mexiko, Ryssland med mera – spelade under två dygn på en större och en mindre scen på ett camping-område i Lempäälä. Och här syntes ingen större indelning i artist och publik, utan de som stod på scenen befann sig ofta i publiken då följande band spelade.

Öl och musik

Till skillnad från de flesta större festivalerna, tillåts besökarna på Puntala-rock att avnjuta egna alkoholdrycker utanför det lilla, inrutade barområdet. Med andra ord flödar det enorma mängder av öl då över tusen punkare från världen över samlas. Trots (eller kanske på grund av?) detta var stämningen glad och vänlig, med endast ett par mindre undantag. Framför scenerna gick det ofta vilt till, men trots att det kunde se aggressivt ut, var folk vänliga och hjälpte sina meddansare upp på fötterna om någon råkade falla omkull.

Punk är en svårbestämd genre, vilket delvis beror på att den utvecklats åt flera olika håll från sina 70-talsrötter. Därför kan det för en utomstående vara svårt att se vissa av banden som punkmusik. För en oinsatt kan vissa av artisterna låta mera som något som hör hemma på Tuska, medan andra låter mera som pop eller traditionell rock. Själv upplevde jag det relativt breda utbudet av olika sorters punk som upplyftande.

Yleiset syyt.

Även om de utländska banden lätt uppfattas som större – eftersom de rest längre för spelningarna – gjorde flera finska artister väldigt bra ifrån sig. Harhat spelade, trots soundproblem, en väldigt energisk spelning med sin noise-influerade hardcorepunk. Blossom Hill har redan över tio år på nacken och kallas ofta för ”Finlands Green Day”, inte helt utan orsak. Kürøishi från Uleåborg bjöd på en tyngre, mera metalliska form av hardcore. Det är sällan man får möjlighet att se Last Days på scenen, med sin mörka men dansbara punkrock. Kovaa rasvaa spelade hårdare än de flesta andra och var så energiska att även publiken hade lätt för att komma igång. Yleiset syyt var en ny bekantskap för mig, men medlemmarna är bekanta från förr från sådana band som Perikato och Sick Urge. Stilen var hardcore-punk, rakt på sak.

Massacre 68 från Barcelona har spelat tillsammans i över 30 år.

Bland de utländska kan nämnas att både mexikanska hardcoreveteranerna Massacre 68 och belgiska The Kids med sin gladare typ av punkrock har över trettio år på nacken. Hellshock spelade en väldigt metallisk form av crust-punk. Anti-System var energiska, arga och stämningsfulla – allt på en gång. Tau Cross skiljde sig från mängden med sångrösten hos ”The Baron”, känd från sin tid i det legendariska Amebix. För att nämna några av artisterna.

Punk är politik

Men punk är mera än musik och trots ett rejält festande, hade även politiken sin plats på festivalen. Förutom de bord där skivor såldes, fann man även flera politiska organisationer, nämligen Oikeutta eläimille, Vapenvägrarförbundet och diverse anarkistiska grupper. Även politisk litteratur såldes, så det handlade inte bara om fest och öl. Partipolitik fanns det dock inte utrymme för, utan det handlade endast om utomparlamentariska grupper.

Förutom öl och fest så fanns det även en möjlighet att införskaffa politisk litteratur.

Politiken syntes även i och med att alla av de fyra olika matförsäljarna erbjöd veganalternativ och två var helt och hållet veganska. Och i en viss grad skedde ett meningsutbyte banden emellan; efter ett av de äldre inhemska banden gjorde ett idiotiskt och förmodligen ogenomtänkt uttalande och skämtade om våldtäkter, tog flera bland öppet avstånd till detta, bland dessa barcelonarna Ultra med sin snabba version av hardcore och den finländska powerpopkvintetten Plastic Tones, som gladde publiken med sina solskenstoner. Både sexism och rasism är något som de flesta punkarna har nolltolernas för, även om sorgliga undantag förekommer. Som ett mera allmänt ställningstagande togs även ett stort grupp-porträtt av alla som ville ställa upp, som ett symboliskt tecken på solidaritet till antifascistiska fångar världen över. Bilden skall spridas till stödorganisationer för dessa fångar.

Puntalas campingområde, som fungerar både som festivalområde och tältplats för besökarna, har också en simstrand. Då man fick nog av höga volymer och leriga punkare var det skönt att, trots en del köande (för att undvika olyckor får bara ett visst antal personer besöka befinna sig på stranden samtidigt), gå ner till stranden och ta en simtur i all lugn och ro.

Text & foto Janne Nyström

Kuopio RockCock – en snabbt växande 15-åring

Många fantastiska spelningar, perfekt väder och 22 000 festivalgäster. En aspackad festivalgäst ligger slocknad halvvägs in i tältet medan kompisarna lite småbråkar med honom. Nästa morgon vaknar festivalgästerna torra i munnen och ack så sugna på kall lonkero. Ungefär så här firades Kuopio RockCocks 15-årsjubileum.

Till en början var jag lite orolig över om festivalens standard skulle hålla från i fjol men det visade sig att jag oroade mig helt i onödan. Om festivalen i Kuopio fortsätter växa i lika snabb takt är jag övertygad om att den efter några år kommer att vara en av de största festivalerna i Finland.

Redan förra året när Whitesnake besökte festivalen undrade jag hur ett så legendariskt band hade tappat bort sig till Kuopio. I år visade arrangörerna att de siktar mot stjärnorna när Megadeth avslutade festivalens första dag med en explosionsartad spelning. Tyvärr var publikkontakten inte den bästa om man jämför med andra spelningar under veckoslutet, men det verkade inte störa publiken det minsta.

Starkt inhemskt utbud

Till skillnad från tidigare år satsade festivalen i år nästan helt på inhemska namn. Megadeth var det enda utländska namnet på listan med drygt 30 andra artister och band. Det beror antagligen på just det att Megadeth har kostat festivalen en hel del. Det var ändå inget problem eftersom de inhemska artister man fick se under veckoslutet höll en hög standard, och framför allt fanns det något för alla.

Megadeth.

Dingos var en av konserterna jag hade väntat på mest eftersom jag länge har lyssnat på deras musik och ibland på småtimmarna hittat mig vid en karaokemikrofon till takterna av Nahkatakkinen tyttö eller Autiotalo. Herremännen hade bra stämning på scenen från början till slut, för att inte tala om publiken som sjöng med i så gott som varenda sång.

Apulanta har jag sett på diverse festivaler närmare tio gånger, och det är inte utan orsak jag varje gång vill se dem på nytt. En kombination av bra musik, bra stämning (både på scenen och i publiken) och dessutom påkostad pyroteknik utgör en fungerande helhet. Också i år lyckades de hålla standarden i alla kategorier. Det märktes också tydligt hur tv-serien Vain elämää har gett bandet ett uppsving eftersom hela huvudscenens plan var proppat med publik redan en god stund innan spelningen. Det har också förr varit fullt under deras spelningar, men i år var publikmängden betydligt större.

Haloo Helsinki fick äran att avsluta festivalen på lördagen och det gjorde de med stil. Efter deras drygt ett år långa paus från turnerande var bandet starkare än jag någonsin sett dem. Det märktes också tydligt att deras musik aktivt har spelats på de finska radiokanalerna under det gångna året. Publiken älskade dem. Publikmängden under spelningen var imponerande och stämningen var definitivt den bästa under hela veckoslutet. Spelningen avslutades med ett påkostat jubileumsfyrverkeri som knappast lämnade någon kall.

Dingo.

Växer i snabb takt

I år var tredje året på Kuopio RockCock för min del. Första året var jag där 2012 då festivalen firade 10-årsjubileum. Då skulle jag aldrig ha trott att festivalen skulle växa till vad den är i dag på bara fem år. I samma takt som andra rockfestivaler satsar på att profilera sig till annan publik är jag övertygad om att man i Kuopio också i fortsättningen får njuta av inhemsk rock med inkast av internationella stora namn.

Jag är ändå inte helt säker på att det är en bra sak att festivalen växer sig så stor. Just nu är den optimal storlek för att allt ska fungera men så att man ändå får festivalstämningen som åtminstone jag är ute efter när jag går på festival. Man får bara hoppas att inte festivalen lider i samband med att den växer till sig.

En eloge till arrangörerna för bra logistik på festivalområdet, något som lätt kan gå snett. Trots det stora antalet gäster behövde man inte köa det minsta. Säkerhetskontrollerna vid porten löpte på bra och köerna i öltälten var inte långa de heller. Också efter båda dagarnas sista spelningar kom man snabbt ut från området. Inga ”flaskhalsar”, som åtminstone jag har blivit van vid under festivaler.
Festivalen lade ribban högt för kommande år och är en stark konkurrent för andra festivaler i landet. För er som inte längre tänds av till exempel Ruisrocks artistutbud rekommenderar jag varmt att besöka Kuopio nästa sommar. Till min glädje kan jag dessutom konstatera att festivalen nästa år kommer att bli en dag längre, tre dagar!

Text & foto: Fredrik Palmén

 

 

Tuska20: Både besvikelse och fröjd

Tuska har år efter år varit höjdpunkten för min sommar. Så trodde jag det kulle bli denna gång också. Tyvärr kan man inte säga annat än att detta år gjorde Tuska mig lite besviken.

Festivalen som firar 20-års jubileum sparkade igång med låten som komponerats enbart för firandet: “Tuska20 – The Anniversary song”. I låten medverkar finska sångare såsom Marco Hietala, Mr. Lordi, Marko Annala, Noora Louhimo och så vidare.

Var är allt?

Klockan två på fredagen var det dags för första bandet att ta scenen och först ut var Rotten Sound. Det extrema metalbandet tog scenen med storm men föll lite platt, jag har sett bandet ett antal gånger och blev lite besviken genast från början. Energin saknades. Jag stannade inte länge utan bestämde mig för att gå runt på området och kolla. Besvikelsen fortsatte även här. Tuska har länge haft många olika stånd som säljer kläder, prylar och smycken men i år var det nästan helt tomt. Bortsett från ståndet som säljer artisternas t-skjortor fanns där inget annat att se förutom en välkänd återförsäljare av använd militärutrustning. Nå åtminstone hade matstånden flyttat till en lite mer avsides plats så att man till och med kunde sitta ner och avnjuta sin oerhört dyra friterade mat.

20 år av metal

Med tanke på att Tuska firar sina första 20-år är det självklart att en stor satsning har varit att få hit finska artister och dessutom de artister som spelade första gången festivalen ordnades på Tavastia. Det syns delvis på artistutbudet, men dessutom har arrangörerna satsat på stora namn som drar åt sig besökare. Eeka Mäkynen som är huvudarrangör blir lite besvärad när jag ställer frågan om varför svenska Sabaton är huvudartist på fredagen.

Eeka Mäkynen.

– Jag kanske inte borde säga vad jag tänker… vi måste tänka på inkomsten också, band som Sabaton drar in pengar och säljer biljetter, när de inte säljer biljetter mer slutar vi ta hit dem.

Mäkynen menar dessutom att en stor del av vad Tuska vill satsa på är att hitta och hjälpa nya artister att få fans.

– Vi kan lätt spränga hela vår budget och ta hit Rammstein för att fira vårt jubileum, men vad gör vi sedan nästa år?

Trots det var fredagen en väldigt intressant dag och mest av allt väntade jag på att se Sabaton igen, ett band jag vet att jag och chefredaktör Janne Wass delar åsikter om. Oavsett tycker jag att det alltid är okej att försöka lära människor om historia. Till och med Finland får i sig en salva historia med låtarna:”Talvisota”, “White death” som handlar om krypskytten Simo Häyhä och “Soldier of three armies” som behandlar Lauri Törni.

Både artikelskribenten och dessa fans stordiggar Sabaton.

Utöver Sabaton var det en full dag. Det kändes som att man mer eller mindre sprang för att hinna se banden. Brother Firetribe och Wintersun var de två banden som jag inte någonsin brytt mig om, oavsett bjöd de på en helt okej show och man hade något att göra i brist på annat.

All ära åt president Trump

Ett band som stod ut väldigt mycket på fredagen var det ”fejk”-mexikanska bandet Brujeria. Jag säger fejk eftersom det är endast solisterna som är mexikanska, resten är delvis från England och till och med från Sverige. Bandet sjunger på spanska och om man bortser från ”Choloismen” som bandet försöker svänga med kan man se ett väldigt samhällskritiskt band som med skämtsamma texter får de allvarligaste ämnen lätta att tala om (ifall att man talar spanska såklart). Sedan var det dags för låten: “Viva Presidente Trump”. Här drog de upp en väldigt lättklädd dam med texten FUCK TRUMP målat på armarna.

Ratface gjorde också intryck på mig trots att de spelade på den lilla scenen där man inte kan stå utan att kvävas för att det blir så hett inne i den lilla salen. Suicidal Tendencies var exakt vad man hade förväntat sig, lite avsides kunde man se medlemmarna från Brujeria stå och nicka med till ”I shot Reagan” och ”You can’t bring me down”. Man kan säga vad man vill om Suicidal Tendencies men Mike Muir som är halvvägs genom 50 har mer energi än någonsin när han springer av och an på scenen. Den största besvikelsen på fredagen bjöd det norska black metal-bandet Mayhem på. De tre första låtarna gick förbi utan att mikrofonerna fungerade, dessutom verkar det som att bandet har lugnat ner sig. Det flög inget grisblod omkring och scenshowen var egentligen bara fyra män i svarta kåpor som sågade black metal.

Mindre band med bättre show

Däremot bjöd Barathrum på ett stort spektakel inne i lilla salen och förutom dem var Devin Townsend Project, Insomnium och Trap Them underhållande. Sedan var det dags för Sabaton. Man kan säga vad man vill om dem och jag har redan sagt mitt men de bjuder på en energisk show som man nuförtiden väldigt sällan ser. I fotodiket höll jag på att skaka sönder på grund av alla explosioner på scenen.

Lördagen hade inget intressant första delen av dagen så igen traskade jag omkring tog några öl i väntan på ett band som enkom kom tillbaka från pension efter tretton år för att ta del av Tuskas jubileum. Jag talar så klart om Timo Rautiainen ja trio niskalaukaus som tog scenen som om de aldrig skulle ha slutat. Det märktes att framförallt Rautiainen blivit äldre men trots det var fansen glada över att se dem igen. Det hände inte så mycket värt att tala om i väntan på Tuskas huvudartist HIM. Soilwork, Amorphis och Mokoma var underhållande men åtminstone jag har sett dem så många gånger så de bjöd inte på något extra. Man kunde lugnt sitta ner en stund i väntan på ett band som jag hade hört väldigt mycket om. Engelska Stoner bandet Electric Wizard. Så fort solisten och gitarristen Jul Oborn drog det första ackordet steg det upp ett rökmoln av gräs som nästan fick en hög bara av att vara i närheten. Showen var exakt vad man kan förvänta sig av ett band som Electric Wizard, skön, gungig och mörk. Oavsett om man aldrig hade hört bandet rycktes man med i de svängiga tonerna och de hårda långa riffen.

HIM, HIM och mera HIM

Sedan var det äntligen dags för det man väntat hela dagen på. Det var dags för HIM (översta bilden) att ta scenen. Jag såg fram emot showen på ett aningen kritiskt sätt. HIM har inte varit väldigt relevant på väldigt länge och nu var det dags för dem att ta farväl, 20 år efter deras start. Bandet tog scenen och sällan har man vid Tuskas stora scen sett så stor publik skara. Bandet lät som om de aldrig skulle ha tagit en paus och trots att Ville Valo såg sjukligt blek och mager ut lät han fortfarande som han gjorde för tio år sedan. Jag har aldrig varit ett stort fan av HIM men jag fångade mig själv med att sjunga med i nästan alla låtar som bandet lobbade iväg. Alla låtar gick hem och “Wicked Game” och “Wings of a Butterfly” mer än de andra. I främsta raden såg man die-hard fans gråta en skvätt över att det var dags att ta farväl.

Udo Dirkschneider från Dirkschneider sjöng för sista gången alla Accepts hits.

Var är alla?

Alla år som jag har besökt Tuska har jag aldrig sett vare sig Kajsaniemi parken eller Södervik så tom som den var på söndag. Jag kan inte säga att jag är förvånad med tanke på artistutbudet. De namn som stod ut på söndag var Dirkschneider och Mastodon, resten kändes som en utfyllnad. Apocalyptica spelade samma Metallica låtar som de har spelat i 20 år. Jag hade hoppats att de skulle ha med en solist för låtarna den här gången, men till min besvikelse var det igen bara fyra män på cello och en trummis. Förutom att Metallica inte är relevanta börjar det gå åt samma håll för Apocalyptica också. Däremot bjöd Dirkschneider som egentligen är bandet U.D.O som bara spelar Accept-låtar, på en väldigt bra show. Tanken med turnén är att detta är sista gången som Udo spelar Accept. Då kan man inte missa dem. Alla stora hits var med. “Fast as a Shark”, “Metal Heart”, “Balls to the walls”. Men också ett par man inte hade väntat sig som: “London Leather Boys” och “Screaming for a Love Bite”.

Gina Gleason från Baroness ger allt hon har och lite till.

Vad fan är det här?

Baroness som man också sett ett par gånger på Tuska var lika bra som de brukar vara och det betyder att man orkar se ungefär de första låtarna före man börjar gäspa. Däremot drog Oranssi Pazuzu mig igen till den lilla hallen. Det psykedeliska metal-bandet från Finland bjöd på en vägg av ljud och en ljusshow som hette duga. Min första tanke var i stil med ”Vad fan är det här” men trots problem med basen och ett ständigt pedalrunkande ackompanjerat av keyboard solo efter keyboard solo hittar jag inget negativt att säga om bandet. De gör exakt som de vill och det märks, sen om musiken är bra är väl en annan fråga. En unik upplevelse är alltid en unik upplevelse.

Fjuttraketer, Blod och åska

Sonata Arctica var samma tråkiga skogsmulle-metal som alltid och varken musiken eller showen var intressant att se eller höra. Trots att de lite diskret försöker piffa upp sig med pyroteknik var försöket inte mycket värt.

Sonata Arctica höjde inte på många ögonbryn, inte ens med sina fjuttraketer.

Så plötsligt var det dags att ta farväl av Tuska för i år och i år var det Mastodon som fick äran att stänga ner jubileumsfirandet. Jag har inte sett Mastodon sedan de släppte albumet Crack the Skye 2009. Mastodon levererade precis som de brukar, de nya låtarna från albumet Emperor of Sand från 2017 satt som de ska. Att definiera Mastodon för personer kan vara svårt och det lättaste är att bara låta människor lyssna själva. Självklart avslutade bandet med “Blood and Thunder” och i och med det var Tuska slut för i år igen.

Man kan säga vad man vill om årets Tuska, man kan klandra arrangörerna för att lite slarva med banden och att det inte egentligen finns annat att göra på området än att dricka öl och kolla på band. Men bortsett från allt det negativa var Tuska ändå Tuska, den största metalfesten i Finland.

Text & foto: Tony Pohjolainen

 

 

Småscenerna tjusar på Sideways

Är man inte heltänd på nittiotalets alt-rock, så kan huvudartisterna på den urbana Sideways-festivalen i Helsingfors kännas lite fadda. Men tack och lov bjuder festivalen på ett digert och mångsidigt program på de många mindre scenerna. 

Fjolåret var för den nya stadsfestivalen Sideways något av en prövning på grund av det oväder som drog upp. Mycket av festivalen genomfördes i fullständigt skyfall, och tre av fyra utescener tvingades stänga. Tur i oturen var att huvudartisten P.J. Harvey hann uppträda på huvudscenen precis innan stormen slog till, dessutom var festivalen på förhand slutsåld, så någon gigantisk ekonomisk förlust var det knappast, trots att omorganiseringar av den typen som företogs naturligtvis kostar pengar. Organisatörerna visade ändå sin proffsighet då så gott som hela lördagkvällens program kunde flyttas inomhus.

I år hade arrangörerna alldeles tydligt förberett sig bättre för vädret. I fjol såg vissa av de mindre scenerna snarast ut som om de varit uppspikade med battingar och presenning, och av säkerhetsskäl måste de naturligtvis stängas då regnet och vinden tilltog. I år hade man satsat på scener av robustare virke. Det hade dock inte varit nödvändigt, eftersom vädergudarna log mot Sideways detta år, och båda festivaldagarna kunde genomföras i strålande solsken.

I år hade festivalen ingen P.J. Harvey som dragplåster, så biljetterna gick inte riktigt lika snabbt åt, och det fanns till och med biljetter kvar vid dörren för fredagen. Lördagen var dock slutsåld, med Röyksopp som huvudartist, tillsammans med distrockveteranerna Dinosaur Jr och publikfavoriterna Disco Ensemble.

Rainbowlickers fräna elektropunk gick hem hos recensenten.

Sideways samlar varje år ett eklektiskt musikutbud för en vuxen, musikdiggande publik. För den som inte är helt såld på alternativ rock från slutet av 80- och 90-talet kan utbudet ställvis kännas lite oinspirerande. Som ett modernare inslag hade man i år tagit in elektrotrollkarlen DJ Shadow som avslutare på fredag. Själv var jag mer imponerad av Sonic Youth-grundaren Thurston Moore och hans soloproduktion, som jag hört beklagligt lite av. I intervjuer har det påståtts att mycket av det anarkistiska noise-soundet skulle vara frånvarande på de senaste plattorna och skulle ha ersatts av vackra melodier. Det var alltså med en viss skepsis jag drog mig till festivalens näststörsta scen efter att ha kollat in elektropunkbandet Rainbowlicker (med Dimitri Paile på trummor – någon kanske minns honom från hans uppträdande på Ny Tids sommarfest i fjol). Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Det är minsann ingen indiepop som Moore börjat göra, utan jag inser än en gång hur mycket av Sonic Youths kännspaka, drönande, psykedeliska sound som kommit just från Moore. Det enda felet med spelningen är att den inte är en timme längre. Editors? Mjaah, bandet är ju omtyckt och upphaussat, men efter Thurston Moores sinnesexpanderande ljudexplosion känns de ganska lättviktiga där de spelar på den stora scenen.

Slaves Isaac Holman tar sig ett glas med publiken.

På fredagen är det för övrigt det brittiska arbetarklasspunkbandet Slaves som för mig är den mest positiva överraskningen. Duon från Kent har skapat svallvågor i den brittiska musikpressen med sina hyperenergiska framträndanden och sin råa 1970-talsinspirerade garagepunk. Isaac Holman klarar konststycket att vara både trummis och karismatisk frontman som springer runt på scenen och dyker i publiken, och hur han gör båda utan att musiken lider är ett mysterium. Han backas upp av Laurie Vincent, nästan lika karismatisk, på sång, gitarr och bas. Bandets namn har kritiserats för att vara okänsligt gentemot de svarta amerikanska slavättlingarna, men i sanningens namn har de väl knappast patent på begreppet ”slav”, som är betydligt bredare än så.

Kynnet fick igång publikens danslustar.

En annan rolig överraskning är Teemu Tanners (Hopeajärvi, Teksti-TV 666, etc) soloprojekt Kynnet, som spelar på den lilla ”skräpscenen” på festivalen. Kynnets härligt somriga lo-fi garage-indie passar som hand i handske på den lilla urbana festivalen en varm sommarkväll, och hipstrarna dansar av glädje. Kynnets liveuppsättning är något av en supergrupp, där man bland annat kan nämna gitarristen Johannes Leppänen, som fram tills i våras ledde den även internationellt uppmärksammade French Films – som tyvärr nu har gått i graven.

Lördagen inleds för min del med ett av Finlands i mitt tycke allra bästa rockband – bluespsykedeliska 70-talsheavy-inspirerade Death Hawks, som kryddar sin medryckande, utsvävande retrorock med trummaskiner och effekter. Gitarristen/sångaren Teemu Markkula är en av Finlands absolut intressantaste gitarrister och besitter en karisma som få. Bandet är också i sin visuella stil särdeles ofinskt.

Teemu Markkula i Death Hawks gör en piruett på monitorn.

Satellite Stories, som ännu för ett par år sedan närde hopp om att göra ett liknande internationellt genombrott som Sunrise Avenue är nästa band. Bandet fick mellan 2013 och 2015 uppmärksamhet i brittisk musikpress och spelade till och med några utsålda gig i London, men tredje skivan Vagabonds blev inte riktigt den framgångshistoria man hoppats på, och bandet verkar därmed gå ett liknande öde till mötes som så många andra finländska britt-inspirerade indieband – close but no cigar. Jag förstår var tjusningen ligger – Esa Mankinen sjunger vackert, ackompanjerad av spröda gitarrer och böljande melodier. Personligen har ändå Satellite Stories för mig alltid framstått som en tunnare och glättigare version av Cats on Fire – ett annat band som kom nära det internationella genombrottet utan att nå ända fram, och som nu verkar ha gått graven, men i stället fött det kultförklarade Vasa flora och fauna.

Det är få band som klarar av att riva av tre av sina fyra största hits genast i början av konserten utan att tappa en tum i intensitet – men för finska post-hardcore/alt-rockbandet Disco Ensemble är det numera regel snarare än undantag. Jag måste ha sett närmare tio av bandets spelningar i det här skedet, och aldrig nånsin blivit besviken. Inte för intet har Disco Ensemble kallats för Finlands bästa liveband.

Hurula.

Dinosaur Jr har aldrig hört till mina favoriter, så avhåller mig från att ge ett omdöme om deras konsert. Röyksopp ser jag en stund på avstånd – inte heller min tekopp. Däremot är jag mycket förtjust i svenska Hurula, eller Robert Hurula, tidigare frontman i den kortlivade med hyllade punkgruppen Masshysteri, och sedan 2013 soloartist. Hurula gör det som svenskarna gör bäst – melodisk, deppig skränpunk med målande melodier och nästan poetiska undertoner. Tänk Thåström, tänk Broder Daniel, men tänk ändå inte att Hurula når riktigt de de höjderna.

Igen är det de mindre konserterna som mest inspirerar mig på Sideways, vars program är utsökt uppbyggt med allt från rap till svårpenetrerad elektropunk och noise till punk, metal, alt-rock, indiepop, finsk sommarpop och hiphop. Ett genomgående tema på alla tre festivaler hittills har dock varit att huvudartisterna sällan fallit mig på läppen – ofta har det rört sig om alt-rockband med storhetstid i slutet av 80- eller 90-talet. Är man inte helt såld på den tidsepokens konstrock- och popband, känns det lätt som om det skulle behövas nåt lite mer magstarkt som avslutning på festivaldagarna. Arrangemangen är igen oklanderliga, och det ser ut som om Sideways kommit för att stanna.

Text & foto: Janne Wass

 

Platon diggade inte punk

Musiken har alltid varit tätt sammanlänkad med samhällsfrågor. I detta temanummer belyser vi den samhälleliga musiken, och musikens samhälleliga relevans, ur olika synvinklar.

Ursäkta klichén, men redan de gamla grekerna funderade över sambandet mellan samhälle och musik. I Staten varnar Platon för nyskapande och omvälvande musik, eftersom all form av musikalisk innovation enligt honom utgör ett hot mot idealstaten, och bör förbjudas. I sin dialog om idealstaten förespråkar Platon en strikt censur av alla konstformer. Statens väktare bör övervaka att musik och annan skaldekonst bidrar till att upprätthålla status quo. Innovationer som kan te sig som harmlös underhållning menar han att småningom riskerar att genomsyra samhället och bidra till en bredare korruption av hela samhällssystemet.

– I Platons idealstat finns alltså ”rätt” och ”fel” sorts musik, säger Aki Luoto, som är doktorand vid Tammerfors universitet och forskar i politisk musik och musikens samhälleliga betydelse.

– Ett annat historiskt exempel är Jean-Jacques Rousseau, som hade en oerhört stor betydelse för musiken som konstform under upplysningstiden.

Rousseau var inblandad i en hetsig debatt som rasade i Paris om huruvida den emotionellt laddade italienska musiken var att föredra framför den mer matematiska franska. Det här handlade inte bara om estetik, utan också om vilken musikens syfte och väsen var. Rousseau försvarade passionerat den italienska varianten.

– Rousseau förstod musikens betydelse som en konstform som kunde väcka väldigt starka känslor hos åhöraren, och som på det sättet kunde ha en central samhällelig roll. Vill man ha exempel på det här från närhistorien, kan man se på hur Wagners musik, som frammanade bilden av en stark idealstat, användes av Adolf Hitler.

Från Marseljäsen till Tahrir

Sedan civilisationens födelse har konst och kultur använts för att stärka de styrande krafternas maktposition. Skaldekonsten har burit vidare historier om regenters hjältedåd eller strävat till att påverka den allmänna opinionen. Platon förespråkade musik som ingöt rätt slags moral och ideologi i Atens medborgare, på samma sätt som psalmer använts inom kristendomen för att ingjuta en annan from av samhällsmoral. Beethovens tredje symfoni förhärligade Napoleon Bonaparte, medan Jean-Baptiste Lullys ”Te Deum” firade att kung Ludvig XIV överlevt en operation för hemorrojder.

Men musiken har också, precis som Platon förutspådde, varit ett uttryck för protest och samhällsförändring. Från de irländska protestvisorna på 1300-talet till den franska revolutionen och ”Marseljäsen”. De västafrikanska slavarna i Amerika tog med sig sin musikaliska tradition som utvecklades till en egen form av protestmusik, sedermera till blues och gospel, fram till 1970- och 1980-talens hiphop. Arbetarrörelsen hade sin sångtradition, liksom den amerikanska revolutionen hade sin. För att inte tala om all den musik vi i Väst inte ens känner till, som den palestinska sångrörelsen, de australiska aboriginernas protestsånger, de kinesiska oliktänkarnas musikarv. Den numera i Sverige bosatte Ramy Essam har nyligen i Viirus regi gett prov på den moderna egyptiska protestmusiken. (Läs mera om Essam på sidorna 28–29.)

Starkare tillsammans

När vi tänker på politik och musik går våra tankar ändå i första hand till 1900-talet, och fokuset skiftar lätt från Europa till USA. Woody Guthries och Pete Seegers arbetarsånger, Billie Holidays ”Strange Fruit”, de svarta jazzmusikernas kamp för erkännande, 1950-talets sexuella och musikaliska ungdomsrevolt, hippiegenerationen med folkmusiker som Bob Dylan och Joan Baez, och så vidare.

Men vi har naturligtvis också den europeiska vänsterrörelsens agit-prop som hade sin storhetstid på 1960- och 1970-talen, men som har rötter i arbetarrörelsens frammarsch under det sena 1800-talet. Speciellt Finland hade ju en ovanligt stark agit-prop-tradition.

– Ett budskap tas lättare emot, och får större genomslagskraft, i en tre och en halv minuter lång sång än i ett politiskt tal. Genom melodin får budskapet också en större emotionell genomslagskraft, säger Aki Luoto.

Att musiken och sångtraditionen varit speciellt viktig inom sociala rörelser förklarar han med gruppgemenskapen.

– I till exempel arbetarrörelsen pejlar medlemmarna sina upplevelser som en del av gemenskapen med musikens hjälp, och åhörarna kan identifiera sig med dessa upplevelser tack vare musiken. Musiken skiljer sig också från andra konstformer genom att den är ordlös och fysisk. Den tilltalar oss alltså inte bara genom lyriken, utan också som en rent fysisk upplevelse.

Den kanske sista världsomspännande vågen av protestmusik var punken, som föddes ur den brittiska arbetarklassungdomens utsiktslöshet i slutet av 1970-talet, och spred sig som en löpeld över hela världen. Som Paleface påpekar i intervjun i det här numret av Ny Tid, var också rap- och hiphopmusiken sprungen ur en social och politisk bakgrund då den uppstod kring samma tid som punken, även om den till en början var mer geografiskt och demografiskt bunden.

Beyoncé – dagens protestsångare?

Protestmusiken har inte försvunnit någonstans, säger Luoto, men den är inte lika framträdande i dag som den var för några årtionden sedan.

– Det har antagligen att göra med att både samhället och populärkulturen har förändrats. Men visst mobiliserades många till exempel ännu i samband med välgörenhetskonserter som Live Aid på 1980-talet, och i dag är den politiska musiken också viktig för att stärka gemenskapen inom olika grupper. Ett intressant fenomen är ändå då världsstjärnor som Beyoncé – en oerhört populär och avgudad artist – plötsligt gör politiska ställningstaganden och identifierar sig med Svarta pantrarna. Det påverkar utan tvivel hennes fans, men frågan är förstås om det aktiverar folk till att börja idka politik, eller om energin snarare utmynnar i aggression och kravaller.

I Finland ser Luoto att det speciellt inom hiphopen i dag finns en hel del politiska artister.

– Men det som saknas är de där riktigt stora folkfavoriterna som Juice Leskinen eller Irwin Goodman, som sågs som hela folkets kritiska röster.

– Å andra sidan lever den politiska medvetenheten starkt kvar inom musikerfältet, liksom hela kulturfältet. Senast i samband med Pekka Haavistos presidentvalskampanj 2012 såg vi att det snabbt går att mobilisera en stor gemenskap av musikartister för politiska syften.

Text: Janne Wass
Illustration: Otto Donner