Etikettarkiv: Roland Barthes

Vänskap för och emot värdeformen

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
I HBO-serien Silicon Valley (bilden) jobbar en grupp nördar kring en nydanande och revolutionär algoritm, som dramatiskt kan minska storleken på olika filer. I första säsongens första avsnitt ställs den unga kodaren som skrivit algoritmen inför ett val: sälja genast för flera miljoner eller bilda ett startup-företag och vidareutveckla algoritmen på egen hand med hjälp av vägledning från en utomstående investerare som skulle få en liten andel i företaget. Kodaren, som är seriens huvudperson, väljer att bilda ett eget företag, vilket sedan utgör grunden för hela handlingen.

Startup-företaget och riskinvesteraren står som två intressanta bilder för vår samtid, två idealtyper i den libidinala ekonomin. De pekar på vår längtan efter kreativ gemenskap och oförmåga att föreställa oss futtryck för denna gemenskap som avviker från det som Karl Marx kallar för värdeformen – det kapitalistiska tvånget att uttrycka allting i termer av ett bytesvärde.

I boken How To Live Together, framställer Roland Barthes frågan om gemenskaper som en fråga om avstånd. Inte bara geografiskt, utan emotionellt, politiskt, praktiskt. I förordet till Barthes bok sammanfattar Claude Coste studien så här:

Vilket avstånd måste jag upprätthålla mellan mig själv och andra om vi ämnar att skapa en sociabilitet utan alienation, en ensamhet utan exil?

Barthes använder begreppet idiorytmi för att beskriva den oregelbundna och unika rytm som varje person följer och odlar i sitt eget liv. Att leva tillsammans betyder att rytmerna måste mötas och finna genklang i varandra.

Man kunde säga att varje individ är summan av sina relationer till andra varelser – mänskliga och icke-mänskliga. Genom våra kroppar och vårt minne utsträcker sig de här relationerna i tid och rum. De får en kontinuitet genom vårt kött och blod: våra möten med andra lämnar spår som kan leva vidare i vår kropp. Individen uppstår, som en summa av relationer som alltid är mer än relationerna vi har i nuet. Vi minns. Därför har vi vår egen rytm, som ändå helt och hållet utgår från det gemensamma. Det idiorytmiska livet är ett liv i gemenskap, men med utrymme för ensamhet och personlig utveckling.

Barthes fokus ligger mer på individen än gemenskapen, men frågan han ställer är värdefull. I sin studie utgår Barthes från ett antal böcker och de fiktioner om relationen mellan gemenskapen och individen som de erbjuder. De två återkommande fiktionerna är, föga överraskande, paret och massan eller de stora grupperna. De här fiktionerna är båda otillräckliga. I paret förstelnar och avgränsas det gemensamma. Liksom bland annat feministerna Michèle Barrett och Mary McIntosh påpekat så gör familjen omsorg till en privat angelägenhet. I den stora massan, å andra sidan, är faran att vi helt förlorar vår egen rytm. Vi assimileras och försvinner, vare sig det handlar om leninistiska partistrukturer eller stora arbetsorganisationer.

Barthes utmanar oss istället att undersöka de små grupperna. I vår samtid är fantasin om den lilla gruppen allestädes närvarande men trots det helt outvecklad och rätt så ensidig. I arbetslivet återkommer teamet på de flesta arbetsplatser som den dagliga formen för att organisera arbetet. Småföretagaren och framförallt startup-företaget strukturerar fantasin om det goda arbetslivet: kreativt, nydanande, i små grupper som fokuserar på projekt, kanske tillsammans med nära vänner.

Startup-företagets fantasmatiska kraft är talande. Oberoende av hur startup-livet verkligen ser ut, så har startupen som fantasi upphöjts till den grad att den står för framtidstro, kreativitet och gemenskap. Arketypen är Google, som grundades av två kompisar med vilda idéer om hur man kan göra bättre sökningar.

Startup-företaget uppfångar den kraft som Barthes hittar i de små grupperna och knyter dem till värdeformen. Som ett föremål för våra begär och fantasier överskrider startup-företagets kraft varje enskilt företag. Vår svaghet i relation till kapitalet kan greppas i den fantasmatiska styrka som startup-företaget innehar och den brist på motsvarande kraft i någon kommunistisk fantasi om den lilla gruppen.

Liksom i Silicon Valley existerar de flesta startup-företag i en symbiotisk relation till riskinvesterare. Riskkapitalisten investerar och startup-företaget skapar värde för att skapa profit på investeringen. Oftast misslyckas startup-företaget och ingen profit kan realiseras (alltså anses investeringen riskfylld). Det här innebär också att startup-livet i verkligheten oftast innebär omänskliga arbetstimmar och en ofantligt hög stressnivå, vilket även framgår i varje avsnitt av Silicon Valley.

Tillsammans sätter riskinvesteraren och startup-företaget värde i rörelse. De använder glädjen och styrkan i den lilla gruppen för att utvidga och förstärka ekonomin. Då de lyckas delar startup-företagets ägare, inklusive riskinvesteraren, på profiten. Då de misslyckas förlorar riskinvesteraren pengar, medan de andra delägarna ofta förlorar mycket mer, kanske det mesta eller allt. Så fungerar gemenskaper som kretsar kring värdeformen.

Relationen mellan startup och riskkapital kan också begripas som en typ av intensitet och extensitet. Glädjen att arbeta kreativt i små grupper, kanske med dina vänner, är intensiv. Riskkapitalet ger denna intensitet en annan räckvidd och kopplar genom pengar den till olika flöden. Detta är en form av kapital, värde i rörelse. Vilken typ av rörelse kunde då ödelägga värdeformen? Hur anknyter den till livet i små grupper?

Svaret hittas knappast hos Roland Barthes. Barthes studie är intresserad av det goda livet och finner de bästa förutsättningarna för det i små grupper, men hjälper oss inte förstå det bredare sammanhang som en liten grupp existerar i. Däremot kan vi kanske hitta början till ett svar i den franska journalen Tiqqun, som ursprungligen utgavs mellan 1999 och 2001.

En vän är den som ökar min förmåga att agera, hävdar Tiqqun och positionerar sig sålunda nära Barthes. Om de små grupperna ses som en form av vänskap så är frågan i vilket sammanhang den här typen av vänskaper kan organiseras som en större, revolutionär kraft. Under de senaste åren har den här kraften allt oftare (återigen) åberopats som kommunen. Kommunen lever på den idiorytmiska glädjen i vänskap, på friheten i att växa och organisera sig med dem som står oss nära, samtidigt som den kopplar vänskaperna till ett större sammanhang. Medan startup-företaget utnyttjar ett glädjefyllt samarbete för att realisera ett visst bytesvärde, realiserar kommunen endast sin egen revolutionära potential. Riskinvesteraren tillför pengar och ibland kunskap, kommunen tillför cirkulationen av en materiell och spirituell kraft mellan olika gemenskaper.

Vänskap är en intensitet. Vänskap är glädje och att organisera oss för att i små grupper av vänner ödelägga värdeformen är en glädjefylld aktivitet. Kanske då kommunen kan ses som ett sätt att ge denna aktivitet en annan typ av räckvidd? Vad skulle det innebära att organisera sig, vänner emellan, som kommuner, för att ödelägga värdeformen?

Barthes famlar efter kärleken

Behållningen i Roland Barthes moderna klassiker ligger i ordens, poesins och tänkandets  snirklingar, skriver Andreas Holmström.

barthes_karlekens_samtal_omslag_inbVad avsåg Roland Barthes egentligen med Kärlekens samtal (Fragments d’un discours amoureux), den moderna klassikern som utkom första gången 1977? Ville han, som den svenska titeln antyder och Carin Franzén i bokens förord framlägger, föra kärlekens samtal, uttrycka det som älskande uttrycker (kanske inom sig)? Eller ville Barthes, vilket originaltiteln hävdar och som han själv menar i inledningen, uttala en fragmentarisk utsaga från ”den älskade människan” i ett kärleksfullt tal till den andre? Det avsåg han kanhända, men efter att ha millimeterläst Kärlekens samtal vill jag hävda att han egentligen inte gör någondera. Det Barthes gör är nämligen något mer specifikt än så: att genom Goethes Den unge Werthers lidanden och andra texter försöka definiera sin egen kärlekskänsla, sätta ord på sina upplevelser och sina egna tillkortakommanden, särskilt riktat till bokens Herr ”X”. Så bokens premisser – via titlarna och de inledande sidorna – kan onekligen verka förvirrande och missvisande, även om snart ett eget poetiskt lugn lägger sig över sidorna.

Kärlekens samtal består i den nya upplagan av 100 (eller 99 beroende på hur man ser på det) alfabetsindelade fragment, eller ”figurer” som Barthes kallar dem. En del figurer bär rubriker som ”Kärleksbrevet”, ”Jag älskar dig”, ”Saknad”, ”Vilja-äga, ”Kön” och cirkulerar således kring rätt självskrivna koncept i en kärlekens diskurs, medan andra har mer dunkla titlar som ”Tecken”, ”Natt”, ”Musik”, ”Genljud” och ”Doxa”. Fragmenten är genomgående förhållandevis korta och de vindlande språk- och tankegångarna rika och intrikata, och många bär igenkännandets tecken. Så till exempel avsnittet om gråt; raderna om den profetiska kärleken; orden om boken, musiken eller filmen som förenar de älskande; eller om föremålen från den andre som blir till livsviktiga fetischer – som ibland kan framkalla glädje, ibland ångest. För att citera något, om inte annat för ett ge något av bokens språklighet: ”Den älskade ses av den älskande som [ … ] omöjlig att inordna, placera, ständigt och oförutsägbart unik.” Eller: ”Den älskade människan åtrås därför att någon annan eller några andra visat den älskande att hon är åtråvärd.”

Ibland fungerar texterna dock som att, välvilligt, läsa sitt horoskop, det där känner jag igen …, eller är det bara för att jag vill känna igen det?, det vill säga som en projektion. Alltför ofta går det också svårligen att skriva under figurernas alla utsagor. Barthes ser ”den älskande” som en egen enhet, det finns sällan ett ”vi”, ett talande och tänkande par; det tycks bara vara en som älskar. Upptagenheten med sådant som tangerar svartsjuka, misstroenden, lögn, oro och vånda, ställer också personen bakom orden i ett skarpt ljus. Och ofta tycks utsagans kärleksbegrepp vara helt synonymt med andra uttryck, som ”begär”, ”åtrå”, ”ägande” och även ”bilden av kärlek”. Den värsta skräcken enligt Barthes är ”att förlora ansiktet”, och att diskursen som här ska förädlas är ”den diskurs som den älskande människan håller för sig själv”.

Det blir alltså tydligt att kärlekserfarenheten kan vara nog så skild mellan människor, vilket också ger Kärlekens samtal ett inbyggt reellt motstånd.

Underlaget för Kärlekens samtal var en tvåårig seminarieserie om kärlekens diskurs, om kärlekens språkliga uttryck, på École pratique des Hautes Études 1974-76; vilket i retrospektiv måste sägas vara ett anmärkningsvärt ämne för universitetsstudier. (Men samtidigt hoppingivande, även det i retrospektiv.) Detta faktum kan också innebära att det som jag uppfattar som uteslutande personligt i Barthes framställning inte alls är det, utan har en långt mer allmängiltig hävd. Samtidigt slår författaren ideligen fast, med en närmast kokett hållning, att han kan sysselsätta sig med kärleksdiskursen i åratal utan att kunna fånga dess begrepp annat än i glimtar, och att figurerna ändå bara dyker upp slumpmässigt och utan ordning. Men kanske finns den hållningen där för att Barthes egentligen inte heller vill skapa en ordning, han vill trots sin skolning inte skapa en ”kärleksfilosofi” utan vill fortsatt tro på kärleken och hävda dess unika och oklanderliga rätt i sig själv. Av samma orsak drar han sig undan den färdiga formuleringen och förskansar sig bakom det poetiska fragmentets och det polysema brottstyckets skyddande skal.

Liksom i sina andra essäer, som Litteraturens nollpunkt och Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, är det sällan Barthes med bestämdhet hävdar något, utan hans språk formar istället ett sympatiskt undanglidande. Men samtidigt kan han slå fast att Werther är verklig, men så är Goethes  sorgdraperade protagonist också hans primus motor och matris över kärlekens handlingar och väsen – vilket gör det svårt att hävda något mindre om karaktärens sannhet utan att skjuta sitt eget kärleksprojekt i sank. Precis som Barthes även slår fast, liksom i Det ljusa rummet, att moderns position i hans liv speglar något ytterst essentiellt, här som en annan ofrånkomlig urtext till kärleksdiskursen.

Denna kärlekens bok inbjuder således till en rådbråkande läsning, enligt Barthes egna träffsäkra karaktäristik ”rik på vissa ställen, torftig på andra”. Därför ska man heller kanske inte göra någon stor sak av att de 20 fragment som Barthes själv valde bort i denna nya upplaga finns med, för vem är någon att säga vad som är rikt för vem och torftigt för vem? Men behållningen i Kärlekens samtal ligger ändå inte i de igenkännbara nedslagen i den egna erfarenheten, utan i ordens, poesins och tänkandets snirklingar. Och ”X” är nog ändå den som känner igen sig mest i dessa kärlekens samtal, för som det heter i en parentetisk kvick passage: ”jag riktar mig till någon som ni inte känner, men som finns där som mål”.

Andreas Holmström

Roland Barthes: Kärlekens samtal. Modernista, 2016. Översättning Leif Janzon.