Etikettarkiv: Roman

Mellanetapp för Östergren

rec_omslag Twist Klas ÖstergrenDet krävs bara ett par rader så är man där igen – i Klas Östergrens kännspaka värld. Det är en värld med en alldeles distinkt lukt: cigarretter, rakvatten och gubbsvett, samt en allestädes närvarande blandning av dyr teak och billig PVC. Östergren målar upp ett Sverige där det fortfarande är de gamla grå gubbarna som vid sina sista andetag håller allt som sker i landet i ett järngrepp, stadigt sätade bakom sina stora skrivbord, där handelsavtal lubriceras med sedlar i svarta sportväskor och där mellanhänderna sitter i rökiga hotellrum och väntar på telefonsamtal från hemliga nummer.

Den här världen kändes nästan som en fläkt från det förflutna redan då Östergrens genombrott kom 1980 med generationsromanen Gentlemen. Men Gentlemen var också så mycket mer än en skandi-thriller. Det var en modern Röda rummet, en exposé över det mentala Sverige efter andra världskriget, en Catcher in the Rye för en Stockholmsgeneration i gränslandet mellan efterkrigstidens folkhem och den gryende marknadsdrivna internationalismen. Den unga, idealistiska författarens livsglädje och framtidstro krockade med en benhård cynism och avgrundslösa tragedier. Allt framtidshopp var för sin del försvunnet i uppföljaren Gangsters (2006), ett magnifikt verk även det, i sin totala nattsvarthet.

Bob från Amerika

Twist har marknadsförts som den tredje delen i serien, en uppföljare till Gangsters. Och visst är det tydligt att berättaren och bokens protagonist är densamma ”Klas Östergren” som figurerar i de två tidigare böckerna. Det är en ”Klas Östergren” som bär tydliga likheter med författaren – även denna ”Östergren” är författare och skribent kring 60-snåret med ett visst återhållet vänsterpatos och en förkärlek för historieforskning och teater. Men Twist står på helt egna ben – i själva verket berörs inte händelserna i de tidigare böckerna med ett ord.

Där Gentlemen inramades av huvudpersonens arbete med en modern pastisch på Röda Rummet, utspelar sig Twist mot bakgrunden av en veckas besök i Karlskrona, dit ”Östergren” kommit för att skriva en roman om en bortglömd svensk teaterman som levde på 1700-talet. Detta är dock endast en tapet för den verkliga berättelsen.

Twist tar avstamp dels i Karlskronas stålverk, mest för att presentera en av sidofigurerna i boken, och dels i 60-talets stockholmska skärgård, där ”Östergren” som ung pojke träffar den vackra Ami. Den hemlighetsfulla Ami är navet som boken kretsar kring, berättad som den är i flashbacks från olika perioder i ”Östergrens” liv. Ami kommer in med kärleken och försvinner lika snabbt till Tyskland tillsammans med sin far som arbetar i fastighetsbranschen, och som sysslar med skumraskaffärer med ”Östergrens” sommargranne, den amerikanska miljonären Bob. Kärleken blossar upp igen 20 år senare då de träffas av en slump, bara för att Ami igen ska försvinna ur hans liv. De ses nästa gång på hennes 50-årsfest 2008, och 2010 deltar ”Östergren” i hennes begravning.

Allt detta tvingas ”Östergren” omvärdera då han under sin vecka i Karlskrona stöter på ryska Jevgenij, eller Jeff, som dricker vodka och arbetar som ”affärssmörjare” för den ryska gasledningen i Östersjön. Det ska visa sig att Jeff har ett förflutet både med Amis far och Ami själv, och långsamt nystas en historia av lögner, korruption, svek och utnyttjande upp – en historia som till ”Östergrens” stora förvåning även involverar honom själv.

Lat Östergren

Men Twist är ingen Gentlemen. Insatserna blir aldrig riktigt tillräckligt höga för att den gastkramande spänningen ska infinna sig, det blir aldrig kamp på liv och död, eller ens mellan kärlek och hat. Som läsare sitter man hela tiden och väntar på den där twisten som ska stjälpa hela världen på ända, men när den kommer känns den lite som en halvmesyr.

Där Gentlemen, och i mindre utstäckning Gangsters, behandlade en gammal unken värld av korruption, girighet och pur ondska som bröt sig in i den moderna tiden, är Twist en roman som både i handling och idéer rör sig i det förflutna. Östergrens värld har stannat vid Berlinmurens fall. Vi har en gammal KGB-agent och ryska gasledningar inblandade, men författaren sumpar helt det spåret och talar hellre om Östtyskland 1989. Datorer och internet har inte uppfunnits i Klas Östergrens 2014, i stället sitter alla och gräver i gamla pappersarkiv. Det känns som om Östergren inte orkat eller förmått lösgöra sig från den epok han bäst känner själv. De tafatta försöken att förankra boken i något slags dagsaktuella fenomen blir som tunn fernissa som tar slut halvvägs in i arbetet.

Mycket kretsar också kring tankar om förhållanden: beroendeförhållanden, partnerskap, utnyttjande, vänskap, tillit, svek, skuld. Men inte heller på den här fronten lyckas Östergren få det att bränna till, och på slutet känns det som om alla är förlåtna och allt är snyggt och tillfredsställande paketerat.

Klas Östergren har däremot inte tappat sin stilistiska ådra, eller sin förmåga att iaktta och beskriva människorna i samhället. Hans mustiga och träffsäkra personbeskrivningar är ett sant nöje att läsa, och hans beskrivningar av sociala situationer är oslagbar. Man tillbringar gärna mycket tid i Östergrens värld, även om det som händer i den inte alltid är så angeläget. Det gör också att man inte vill lägga ner boken då man en gång inlett läsningen, och att man börjar läsa allt långsammare då de 380 sidorna lider mot sitt slut: för att man ska få stanna kvar lite längre. Det är trots kritiken ingen dålig bok, den bara saknar det mesta som gjorde Gentlemen och Gangsters till exceptionella böcker. Men boken visar också att Klas Östergren ingalunda tappat gnistan – också i ett mediokert alster som detta blixtrar ibland hans geni till – den här gången har bara idéerna inte riktigt räckt hela vägen ut.

Janne Wass
Foto: Viktor Gårdsäter

Klas Östergren: Twist.
Natur & Kultur, 2014.

Allt lämnas obesvarat

rec_omslag Berglund Ett föremåls berättelseNär jag läser det första kapitlet i Mikael Berglunds första roman så tänker jag: så här bra kan det väl inte fortsätta? Så här skarpt, välmejslat och eget? Släktskap finns med en Torgny, en Sara och en Selma, visst, men ändå eget. Med stenhårda och självklara meningar som: ”Hundra tusen hjärtslag hade han kvar och även detta var fler än han nu hade bruk för.” Men svaret är nej, det kan det inte, det kan inte fortsätta så bra. Inte riktigt.

Historien är enkel: Den unga Judit ger sig iväg hemifrån byn med en get och en hop obesvarade känslor. Det är 1600-tal, åtminstone enligt bokens baksida, krig pågår söderut men här i norr pågår mest bara armod. Judit förföljs av sjuklingen och överlevaren (med det oemotståndliga namnet) Skärdr på sin resa. Mest på avstånd; han cirkulerar kring henne som en gam, eller varg. Det är han som bara har hundra tusen hjärtslag kvar, vilket dock visar sig vara långtifrån sant. Och snart träffar hon Eirich som under en kall natt liksom i förbifarten gör Judit med barn, en pojke. Också liksom i förbifarten får hon ta hand om ännu ett barn, en flicka som blir hennes egen. Och iväg ska hon, hela tiden iväg, nu också barn med på hennes ständiga färd. En färd där hon ibland möter nomader på räder med sina renar, eller knektar från södern på sina dunkla uppdrag.

Men mest är det hon, hon och barnen. Efter något år råkar Judit på Eirich igen och hon får ett till synes oemotståndligt erbjudande av honom, om sällskap, boplats. Och med bibehållen frihet. Ett oemotståndligt erbjudande som hon utan betänkande avböjer. För så är det med Judit, hon måste iväg och hon måste vara ensam. Men sonen får han ta. Så fortsätter åren att gå för Judit, i snö, i armod, och i obesvar. En ”flykt från varje tillstymmelse till fastare sammanhang” som det träffande heter i boken.

Berglunds språk är genomgående övertygande och kontrollerat, ändamålsenligt och kargt. Som sig bör är det ålderdomligt och västerbottniskt: det heter finge, taga och ogömda, och meningarna är bakvända som ”det fick musklerna Judits att skaka.” Och ordet obesvar, detta av Berglund uppfunna västerbottenklingande ord, är som bokens själva märg. Landskapet svarar inte, människorna är inbundna och den andliga resonansen i deras kroppar tycks nära noll. Judits inre tycks också få sin gestalt genom språket. Det karga i omgivningen och armodet i tillvaron är som en del av henne. Judit är hård, svår och osympatisk, precis som hennes liv är. Något annat om hennes själsliv, eller någon annans för den delen, får man speja sig blind efter. Inte heller den mycket glesa dialogen skvallrar om något mer, den håller sig liksom Judits liv till det nödtvungna: ordna maten, hålla värmen och bibehålla den personliga integriteten. Eller att bemästra rovdjurens närvaro, björnens och vargens. I mötena med dessa rovdjur får också Berglunds roman en viss spets, Judit tvingas agera, men annars är titeln avslöjande klar: Judit är ett föremål, alla är ett föremål. Och allt lämnas obesvarat.

Men varthän vill Mikael Berglund med sin huvudkaraktär och med sin bok, ja, det vet han nog inte själv. Ett rörelselöst och nollställt berättandet kvarstår, trots den otvetydiga hantverksmässiga briljansen. Ingenting förutom språket verkar egentligen intressera författaren, varken människorna, djuren eller landskapet. Det bara är. Berglund verkar vara medveten om denna problematik själv i flera ordvändningar, folk lever och dör och platserna blir aldrig riktigt verkliga. Men det kanske är det han vill åt, eller åtminstone är det det han kommer åt: det meningslösa med alltihopa.

Och – simsalabim – så smäller en 1600-talsberättelse ner rakt i vår samtid: känslan av alltings förgänglighet, varandets oundgängliga pågående, en hednisk tid utan varken frågor eller svar.

Andreas Holmström

Mikael Berglund:
Ett föremåls berättelse om obesvar.  Albert Bonniers Förlag, 2015.

Detaljerat om flydda tider

mirakelvattnet carina karlsson pärmÅland, för nästan etthundrafemtio år sedan. En flicka trampar vägen fram i läckande kängor, på väg till en bondgård där hon ska börja arbeta som piga. Så börjar poeten Carina Karlssons första roman Mirakelvattnet. Med stilistisk skärpa och säker känsla för detaljer låter hon läsaren få ta del av det hårda och arbetsamma bondelivet under 1800-talets senare hälft och en god bit in på 1900-talet. Resultatet är effektfullt: som att blicka in i det förflutna ur ett mikroperspektiv.

Huvudpersonen i Mirakelvattnet är Johanna, flickan som börjar som piga på gården Löfvik och senare blir gift med bonden Gustav och därmed blir den som bestämmer över hushåll och tjänstefolk och kreatur på samma gård. Med sitt kärva och inåtvända sätt är Johanna svår att riktigt sätta fingret på, både för läsaren och för romanens övriga personer. Jag tänker att hennes reserverade sätt liksom överensstämmer med hur de övriga personerna vaksamt rör sig i romanens periferi och inte riktigt får komma till tals i själva berättelsen, att det går att ana mer av dem mellan raderna.

Familj, jord, kontinuitet – och vatten. Centrala nyckelbegrepp som genomsyrar hela romanen och driver berättelsen. För trots att det är Johannas liv som står i fokus påminns man som läsare om att detta bara är en del av ett större kretslopp där samma jord brukats och samma traditioner följts i århundraden och där det intilliggande vattnet både står för liv och död. Mirakelvattnet bär på drag av historisk roman och fiktiv familjekrönika, och Karlsson har också varit mån om att kontextualisera berättelsen så att de förändringar som sker ute i stora världen även når Åland och smyger sig in i romanen. Det gäller allt från emigrationsdrömmar (även Titanic nämns) till den nya tidens tekniska framsteg, från världskrig till ekonomisk uppsving och kris.

Men samtidigt som den stora världen hägrar någonstans strax utom räckhåll är Mirakelvattnet stadigt förankrad i den hårda vardagen som mest av allt är en överlevnadskamp. Karlsson lyckas gång på gång illustrera hur hårt livet är och hur allting kretsar kring att skaffa tillräckligt med mat och tillverka kläder. I ett särskilt minnesvärt textställe skildrar Karlsson den långa och arbetsdryga vägen fram till ett par färdiga ullstrumpor, där arbetsprocessen redan börjar då man samlar ihop lämpligt foder åt fåren. Vägen till klippning och bearbetning av ullen är lång, minst sagt. Vardagssysslorna utgör en evig upprepning och därutöver finns inte tid för så mycket annat. Eller åtminstone är inte Johanna den som ler i onödan.

Realismen i romanen blir påtaglig, genom läckande skor och iskalla händer. Och även om det inte är så väldigt länge sedan vardagen såg ut ungefär på det här viset, är det ändå som att blicka in i en svunnen och ganska främmande värld där helt andra tänkesätt och premisser råder. Det är en tid då man tror att de döda kan dröja sig kvar på gården och uttrycka sitt missnöje över hur ting sköts. Och det är en tid då konfekt är någonting så exklusivt att man knappt vågar smaka på det när ett enstaka tillfälle erbjuds.

Karlsson skriver levande, visualiserar gården och dess omgivning och berikar dialogen med talspråkliga uttryck som passar väldigt bra i just den här romanen. Det råder även en kontrast mellan vardagsrealismen och det slags drag av det mytiska som kommer till uttryck i skildringarna av naturen, skogen, och framför allt i de poetiska textpassager som handlar om vatten. Som härskare över sin gård kan människan trona ett ögonblick, men hon blir genast liten i förhållande till naturen, på vars villkor hon är utelämnad.

Anna von Bonsdorff

Carina Karlsson: Mirakelvattnet. Schildts & Söderströms, 2015.

Kappvändarnas stängda avdelning

Hur tänker och lever medlöparna, de som för pengar och ros skull börjar arbeta med den påbjudna och riskfria kulturen? Tony Samuelsson målar upp en bild av Nazitysklands seger för att berätta något om detta. Frågan är om han behövt göra det.

Förlagets baksidestext slutar med att Kafkapaviljongen handlar om tro – tro på “litteraturen som den starkaste av påverkande krafter”. Det är en rätt bra säljfras. Romanköpare håller nog med om att litteratur är en kraft, böcker som stenar i forsen av bilder, filmklipp och kvitter. Den koncentrerade bokläsaren, säger resonemanget, tar till sig en värld som öppnar sig i en roman.

Fortsätt läsa Kappvändarnas stängda avdelning

Kärlek eller bara inbillning?

Transparente Blanche är Peter Sandströms sjätte bok och hans tredje roman. Senast 2012 tilldelades han Svenska Yles Litteraturpris för novellsamlingen Till dig som saknas. I denna roman återkommer han till tidigare brukade teman. Motiven känns igen bland annat från novellen Till dig som färdas, ur just nämnda novellsamling och från romanen Manuskript för pornografiska filmer (2004). Berättelserna utspelar sig på det man känner igen som Österbottens landsbygd.

Fortsätt läsa Kärlek eller bara inbillning?