Etikettarkiv: Ryssland

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Det främmande huset: ”Ljubov” – en essäfilm om kärlek

”Med honom kände jag en fullständig trygghet, jag upplevde aldrig smärta eller oro. Det står ju i alla böcker att kärlek är lika med smärta, så jag väntade mig att den skulle föra med sig lidande.”

Det är Leta, 30 år, alldeles i början av Svetlana Aleksijevitjs (bilden) och Staffan Juléns dokumentär – Lyubov – kärlek på ryska (det ryska Люубовь (Ljubov, kärlek) stavas av någon anledning på engelska i titeln). Och Letas förvåning, över att ha upplevt kärlek utan lidande, får Aleksijevitj att fundera: ”vår litteratur har inga böcker om lycka … det är som en okänd värld, ett hus med en massa rum, med nycklar som är okända för oss”.

”Lycka utan gräns, kärlek så det känns, kassan aldrig läns”, som Laila Luger sjunger i Ulf Lundqvists tecknade serie Assar.

Tolstoj straffar Anna Karenina med döden för att hon upplever lycka genom otrohet, så långt stämmer protokollet.

Tjechov, däremot, klipper av sin novell Damen med hunden i ett öppet tillstånd, både lycka och kris. Tolstoj lär ha blivit mycket sur.
Idén om en speciell rysk (vitrysk?) syn på kärleken går igen i flera samtal i filmen. Ibland är det den sovjetiska erfarenheten man minns och försöker ringa in. En kvinna har varit gift med en KGB-officer. En annan, Julija, professor, säger  med glimten i ögat att ”den röda mänskan” var ”mycket kysk”.  ”Vi flickor hade alltid urinvägsinfektion, för vi kunde promenera omkring i sex timmar med någon pojke, utan att någonsin gå på toaletten. Vi visste ju att romanhjältinnorna i böckerna aldrig kissar.”

”På ryska”?

Rysk, sovjetisk, speciell – en tankefigur om en särskild syn på kärlek, en som finns bara ”hos oss”, det är kanske ett uttryck för något annat. Längtan efter en ”identitet”? Visst, den klassiska litteraturen spelar en påfallande roll, och repliker som ”till och med teet smakar bättre när man dricker det med en annan” känns rätt ”ryska”. Men vilar inte de här försöken att hitta en ”kärlekens nationalkaraktär” ändå på ganska lösa boliner? Är ”kärlek på ryska” så annorlunda och exotisk att den aldrig kunde vara ”kärlek på svenska”? Det tycker säkert rikssvensken, om man frågar. Liksom ryssen gör det. Men ursäkta, jag tvivlar.

Snarare än ett bevis för den svensk-ryska tesen om en särskild rysk kärlek är filmen Ljubov en kartläggning av en del av de många vitt skilda fenomen som vi i slattrigt vardagsspråk skuffar in under paraply-ordet ”kärlek”. Man kunde säkert undvika en del missförstånd om vi till exempel som de gamla grekerna höll isär eros och agape. Eller, som den italienska sociologen Francesco Alberoni, göra tydlig skillnad mellan ”förälskelse” och ”kärlek”.

Förälskelsen är, menar Alberoni, framför allt en revolution: ett tillstånd där man tillsammans är beredd att ge upp allt, också svika och bedra sin omvärld, riva ner, bryta mot lagar. Skapande förstörelse, ibland asocial och grym, mot alla andra än det nya, revolutionära tvåpersonerssamhälle som förälskelsen (om den är ömsesidig) vill etablera.

Kärlek, däremot, är något annat, menar Alberoni: långsiktigare, tålmodigare, mera kompromissvillig, inte nödvändigtvis asocial och hänsynslös mot alla andra än det begärda föremålet. Revolutionen har stabiliserat sig, erkänts, för inte längre krig mot sin omvärld.

Möjligen kände Alberoni inte till det när han skrev sina essäer, på 1980-talet, men boskillnaden han gör får starkt stöd i vad vi vet om känslornas biokemi. Förälskelsehormonet ger samma kick som heroin, kan givetvis leda till samma beroende och ”missbruk” (fast är det inte just ”missbruket” som är meningen?). Medan den lugnare kärleken – och dess kusin, allmänt gullande – också kan registreras i kemiska termer. Men en annan kemi.

Nu säger någon: ”Kärlek som bara kemi? Cyniska tanke!”. Till vilket man bara kan svara: ”Vad menar du med ’bara’?”

Alberoni skrev, förutom Förälskelse och kärlek också essäer under rubrikerna Erotik och Vänskap, och man kan konstatera att alla fyra typer av attraktion har skuffats in under begreppet kärlek. Tyder det på att vi inte är särskilt intresserade, egentligen? Eller är vi tvärtom så intresserade att vi inte klarar av att tänka klart?

Kristalliseringen

I Ljubov finns också ett ungt, sött och lyckligt par, Zjenja och Julija, med två barn men uppenbart kära. Trots att de, som de säger, har kommit förbi ”blommor och choklad-fasen”. Vad säger Alberoni, behövs här en tredje kategori? Och flera andra intervjuade nämner förstås förälskelsen, detta åtråvärda och skrämmande tillstånd. ”Kristalliseringen”, som 1800-talsförfattaren Stendhal talade om. Han såg en gruva där kristaller bildades på en trädgren man hade slängt ner, och såg parallellen till förälskelsefasen. Där vi i vårt ständiga och rastlösa ältande och suktande klär den åtrådda i de mest skimrande egenskaper; mentala kristaller. Stendhals finlandssvenska kollega Henry Parland talade i romanen Sönder om hur den förälskade oupphörligt bygger upp och tar isär sin bild av den älskade – ända tills konstruktionen är färdig, bilden framkallad, inte längre spännande. Skedet där förälskelsen i bästa fall övergår i kärlek eller vänskap. Skulle väl Alberoni säga.

Stendhals och Parlands kollega Roland Barthes löpte den analytiska, strukturalistiska linan ut och sammanställde ett slags lexikon över kärlekens ”figurer” med exempel både från egna upplevelser och klassiker typ Goethes Werther. Han skapar alltså en katalog över alla(?) förälskelsens olika besattheter, till exempel det ständiga teckentolkandet (”vad menade hon/han med det ordet, den gesten?” ”hur tolkade han/hon att jag…?” och så vidare), eller det fetischistiska heligförklarandet av  föremål och kläder som den älskade har vidrört.

Allt detta kaos prydligt ordnat, alfabetiskt – när boken översattes till till exempel svenska (med titeln Kärlekens samtal) hamnade alltså ”figurerna” i en annan ordningsföljd. Som för att markera att förälskelsen saknar lineär utsträckning, dramaturgi; den är ett framför allt ett skärrat tillstånd, ett besatt trampande i ring. Kreativt, hopplöst och underbart.

Sexet?

Erotiken då? Sexet? Det är klart att Eros, ”den grymmaste av gudar” (Södergran) är den tunga faktor som driver på, dolt eller öppet, en stor del av de olika relationer vi klumpar ihop under täcknamnet ”kärlek”. Samtidigt som inte ens den hetaste förälskelsen alltid ”levs ut”, ”förverkligas”.

Bland annat den medeltida kristendomen är som känt besatt av sex, och besatt av att låtsas inte vara besatt. Sex var visserligen ett nödvändigt ont – också så kallade kristna måste strängt taget göra barn om inte sekten skulle försvinna. Men okristlig, icke-saklig sex stämplades i tusen år plus som syndfull, ”smutsig”, Djävulens verk, eftersom den ledde tankarna till kroppen, bort från den så kallade själen.

Bland annat kyrkans besatthet av och fördömande av kärlek (sic) mellan mänskor av samma kön kan härledas till den här tankefiguren: all icke-reproduktiv erotik – inklusive singel-sex, enkvällsaffärer, pornografi, prostitution – är misstänkt, självisk, ful och ”smutsig”.

Det talas inte mycket om erotik i Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns dokumentär, även om den är underförstådd. De ryska romanhjältinnorna kissar inte, men de går inte heller i säng. Och här gissar jag att vi verkligen har en viss kulturskillnad – snarare än i den brist på litterära beskrivningar av lycka som Aleksijevitj tycker sig se. Eller hänger de kanske ihop, erotiken och lyckan?

Sexet faller hur som helst knappast inom den definition av ”kärlek” som filmen Ljubov ringar in, och här ser jag ett val som dikterats både av Aleksijevitjs egen personlighet och av den ryska (vitryska?) kulturen i stort, där den medeltida kristendomen, pre-Freud, pre-Marx, pre-Nietzsche ännu lever starkt.

Svetlana Aleksijevitj talar själv i början av dokumentären om hur främmande temat kärlek är, för henne alltså. Hon har fått Nobelpriset för sina skildringar av krig och Tjernobyl, men säger att hon måste ”liksom bli en annan, uppfinna en ny mänska” för att kunna ge sig in på det här okända territoriet.

Den rena kärleken

Den intervjuperson som får mest plats, både i början, slutet och mitten av filmen, är Volodja – medelålders konstnär (och misstänkt vacker). Han beskriver sitt livs stora förälskelse, i 20-årsåldern, i en kvinna som, som han säger, inte ville offra sin frihet att älska också andra. ”Jag var en av många”. Efter ett långt uppehåll kom hon ändå tillbaka till honom: ”Jag är med barn – snälla, gift dig med mig”. Dottern (som inte kunde vara hans, ”pausen” hade varat länge) föds och visar sig lida av cerebral pares. I slutändan blir det Volodja som tar hand om henne.

Budskapet är tydligt: det här är kärleken i sin grundform, den som verkar gå mot alla odds. Som till vår häpnad inte har ”låga” och ”smutsiga” motiv, enligt till exempel en ”kristen” syn på högt och lågt, rent och smutsigt.

Lyckligtvis har religionerna ingen ensamrätt till kärleken. Även om de häftigt försöker – religionernas olyckliga kärlek till kärleken. Det är som med jul och midsommar: man kan kolonisera dem, tukta dem, klistra på och dränka in dem med sina copyrightade myter. Med varierande framgång. Förr eller senare rasar ändå påläggskonstruktionerna och fakta kvarstår.

Förälskelse, kärlek, erotik, vänskap … Mänskokärlek. Moderskärlek. ”Obefläckad” avlelse. Osjälviskhet. Empati. Filantropi. Solidaritet. Många begrepp, hoptrasslade, svåra att hålla isär eftersom alla kanske är ”kärlek” på något sätt.

Och varför hålla dem isär? Vem vågar till exempel hävda i sten att vänskap är en sak, erotik en annan – ofta är drivkraften också erotisk, även om man inte skulle råka ligga med alla sina vänner. ”Vänskap” som den definieras av Facebook, å andra sidan, är kanske den mest uttunnade, lama och tvivelaktiga form av kärlek man överhuvudtaget kan tänka sig. Men var drar vi gränsen?

Kärleken är mild och söker inte sitt, meddelar Höga visan, men beskriver då självklart bara en liten färg i det stora kärleksspektrets regnbåge. Volodja i filmen Ljubov, med sin kärlek till sin CP-skadade dotter, verkar vara själva exemplet på den osjälviska kärleken. Men visst ”får” han ut något av den, som han beskriver den.

Det är som om alla relationer där vi inte beter oss omedelbart själviskt, uppenbart svinaktigt, förbluffar oss till den grad att vi behöver något slags magi som förklaring: kärleken. Att vara generös, kanske avstå något, ge julklappar utan garantier för att den som vi satt i tacksamhetsskuld återbetalar fullt ut nästa jul – vi ser sånt beteende som ett mer eller mindre knäppt, naivt eller bara annars misstänkt. Alltså: kärlek! Och vi gratulerar oss, förbluffade, till att vi lyckas hysa också denna mystiska känsla; inte är så till 100 procent rationella och tråkiga som vi hade trott.

En kanske förhastad slutsats.

Underlätta i vardagen

Litteraturprogrammet Babel i SVT gjorde för något tiotal år sen en kärleksenkät. Inspirationen kom från det kungliga hovet som inför något prinsessbröllop hade visionerat om att alla landets författare skulle skriva kärleksdikter till paret.

En fantastisk plan, som föll platt när det visade sig att landets poeter inte ville (kunde? vågade?)  skriva beställningsdikter för kungahuset. Babel bad istället TV-tittarna skicka in sina egna definitioner på kärlekens väsen. Många förslag kom in, det jag kommer ihåg utantill lydde: ”Kärlek är att underlätta för varandra i vardagen”.

Rätt långt från svettigt S/M-sex med kamelpiskor, kan man tycka. Men inte helt osant ändå; problemen börjar först när man i stället för ”kärlek” börjar tala om ”kärleken”. I bestämd form, uteslutande.

Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns Kärlek på ryska är, trots den exotiserande titeln, inte särskilt ”rysk” – eller syftar man kanske på det ovanligt öppna och ärliga tilltalet, som verkar ha marinerats vid åtskilliga köksbord? Framför allt fångar filmen in en rad former, aspekter och sätt att tala om ”kärlek”, vad det nu sen än är. Det hedrar filmteamet att de vågat sig ut på denna modiga upptäcktsfärd till det stora, okända huset med alla dess låsta rum. Denna främmande kontinent där så få har varit och så många gått under. N

Text: Trygve Söderling
Foto: Majaq Julén Brännström

Om religion, nationalism och Rysslands väg

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Min enda resa till S:t Petersburg skedde för ett bra tag sedan. Staden hette Leningrad, landet Sovjetunionen. Det var i mars 1991, och i december samma år halades den sovjetiska flaggan för sista gången vid Kreml, Sovjetunionen hade upphört att existera.

Staden befann sig i en märklig brytningstid, och hade jag varit aningen mer intresserad av politik och mindre intresserad av att hänga med mina vänner och dricka billig vodka och röka billiga Chesterfieldcigarretter – varför det skulle vara just Chesterfield har jag ingen aning om – skulle jag kanske ägnat min omgivning mer uppmärksamhet, men känslan av att stå i en korsning i världshistorien fanns där. När Berlinmuren föll var jag 22, vi hade med andra ord vanan inne och det långsamma sammanstörtandet kändes inte så akut. Två år känns som en relativt lång tid i den åldern, studierna skred framåt, kärleksrelationerna kändes mer omtumlande än någonsin den historiskt-ideologiska tvättmaskin vi slungats in i, där vi nu befann oss strax före centrifugeringsskedet.

Det som denna resa gav kunde ha varit ett förebådande av den allians mellan religion och nationalistiskt statsbygge som senare kom att prägla Rysslands väg.

I Leningrad studerade en barndomsvän vid prästseminariet, hans studiekompis från Joensuu var på besök och vi bestämde oss för att försöka sammanstråla en dag och gå på stan. Deras vän Sergej kom med och vi gick runt och såg hur skyltfönstren befann sig i olika skeden av historien, simultant, köttaffären med dagens utbud som vaktades av en stor randig katt som låg och sov på glasdisken, bokaffären, en butik vars stolthet, en japansk ghettoblaster, stod längst fram och tronade på ett litet podium. ”Whites only”, sa Sergej ironiskt, och vi gick vidare. Som präststuderande hade han inte råd att köpa årets kyrkokalender, en investering som naturligtvis var nödvändig för en teolog. Ghettoblastern fanns som en påminnelse om att lyxvaror fanns för dem som hade de rätta kontakterna, och gärna västvaluta. Skillnaden från några år tidigare låg i att allt nu var i dagern i skyltfönstren på Nevskij prospekt. Katten i köttbutiken sov vidare i en annan tid, samtidigt.

Sergej träffade jag senare i Finland, han kom från Tver och hans far var överste i Röda armén. En skiftning mellan två generationer som på ett märkligt sätt kom att återspegla samhällsutvecklingen: en förskjutning av maktbalansen mot kyrkan.

Vad den ryska ortodoxa kyrkan skulle komma att spela för roll i nationsbygget förstod vi inget av då. Speciellt inte i en ledare som Putins händer. Den sista tsarfamiljen upphöjdes redan i början av 1980-talet till skyarna av den ryska ortodoxa utlandskyrkan, Moskvapatriarkatet fastställde kanoniseringen i början av 2000-talet, något som satt som hand i handske med Putins rehabiliteringsplaner för Nikolaj II. Putin och kyrkan lever i en pragmatiskt grundad symbios som gagnar både statsapparaten och kyrkan. Det finns frågor där staten och kyrkan har olika syn, bland annat vad beträffar Stalintiden, och också tanken på vad religionen ska ha för roll i skola och utbildning, men dessa konflikter stiger sällan fram i förgrunden. Isakskatedralen i Sankt Petersburg är fortfarande museum, trots att kyrkan gjort ganska högljudda anspråk på den.

Kyrkans plats i samhället och i människors liv handlar i högsta grad om tradition, närmare bestämt behovet av traditioner, och där står den ryska ortodoxa kyrkan för tradition med stort T. Kyrkans historiska bäring i Ryssland bygger på en tusenårig tradition, som går ända tillbaka till den bysantiska tiden. En användbar hörnsten i Putins händer, tillsammans med tsartida glans och gudomligt initierad makt, stalinistiskt massbyggande och industriutveckling, och en armé som igen flexar sina muskler.

Och medan vi här hos oss å ena sidan ser #metoo-rörelsen köra som ett tåg genom institutioner och strukturer, ser vi samtidigt en längtan efter auktoritet och en pendel som med kraft svänger tillbaka mot det konservativa och övertydliga. Samtidigt är den här läsningen både eurocentrisk och ytterst bunden till ett synsätt som inte kommer att leda oss vidare i förståelsen av vart vi är på väg. Tanken att nationalstaterna spelat ut sin roll i historien är inte heller mig främmande och att de institutioner vi häktar upp vår förståelse av historien på kanske, redan nu,  är bygones. Ibland undrar jag ändå om vänsterns inte så subtila beröringsskräck gentemot religionen gör att vi har ett dåligt utgångsläge att tolka och förstå vad religionen spelar för roll i en omvärld i förändring. Vi vadar just nu ut i ett paradigmskifte, något säger mig att centrum för detta paradigmskifte inte finns i det som vi betraktar som centrum, vare sig geografiskt eller tankemässigt. Institutioner omformas eller förgås, av någon anledning tycks de religiösa systemen ha en större motståndskraft här. Vi kan se kyrkans roll som instrumentell, men ändå tycks den alltid flyta upp som en kork till ytan efter stormen.

Frågan är om vi klarar av att se tillräckligt skarpt – för att se de rörelser som äger rum under ytan.

Lisen Sundqvist
är kulturvetare och fri skribent

Film: Fanns han verkligen, den där pojken?

Juryns pris på filmfestivalen i Cannes gick i fjol till Andrej Zvjagintsevs Neliubov. Namnet betyder ”ickekärlek” – alltså inte Saknaden som filmen döptes till på svenska. I sina filmer Återkomsten, Jelena, Leviathan förenar Zvjagintsev socialt, nästan publicistiskt patos med universell civilisationskritik. Mången landsman har anklagat honom för att svartmåla Ryssland. Men Aleksej Balabanov och Aleksej German den yngre har gjort ännu mörkare skildringar av Ryssland. Deras filmer är knappt kända i väst medan Zvjagintsev är ett hushållsnamn här.

I samarbete med filmfotografen Michail Kritjman skapar Zvjagintsev riktigt hypnotiska naturskildringar. I Ryssland ordnas guidade turer i naturen i Zvjagintsevs fotspår.

Den 12-årige Aljosja (Matvej Novikov) bor i utkanten av Moskva. Efter skolan har han inte bråttom hem utan vandrar vid en å i skogen. Hans föräldrar (Marjana Spivak, Aleksej Rozin) är mitt i en uppslitande skilsmässa. Förtvivlat lyssnar Aljosja på deras gräl. Ingen bryr sig om barnet, inte ens hans mormor (Natalja Potapova) – en paranoid och snål kärring. Föräldrarna odlar bitterhet gentemot varandra och gentemot livet i allmänhet. En dag försvinner pojken. Rymde han? Blev han kidnappad? Tiden går och de avtrubbade föräldrarna tvingas att inse att det är allvar.    

Sett med ryska ögon finns här en del allusioner som kanske undgår en västerländsk tittare. Osökt tänker jag på talesättet ”Fanns han verkligen, den där pojken?” – ett citat ur Maksim Gorkijs roman Klim Samgins liv. Detta citat som symboliserar skuld för i sin tur tankarna till Boris Godunovs monolog i Aleksandr Pusjkins tragedi.

Pojkgestalten som metafor finns i Andrej Tarkovskijs dramer Andrej Rubljov, Spegeln, Offret – som han tillägnade sin egen son Med hopp och förtröstan.

Finns det något hopp eller någon förtröstan i Zvjagintsevs film?

En mera skrämmande verklighet får man leta efter. Den familj som skildras består varken av missbrukare eller utslagna utan är ett välmående medelklasspar. Ihåliga, självcentrerade repliker, manipulativt sex utan någon riktig attraktion, osunt symbiotiska mor-dotterrelationer, Instagrams verklighetsflykt, propaganda på tv – allt detta är Zvjagintsevs Ryssland där kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar bara staplas på förfädernas synder.

Enligt egen utsago påverkades Zvjagintsev av Ingmar Bergmans äktenskapsdramer. Även Lars von Trier anas här och där, särskilt i domedagstemat.

Ändå finns här både hopp och förtröstan. Zvjagintsevs grupporträtt av några volontärer som letar efter försvunna människor känns äkta och medryckande. Frivilligorganisationer är ett starkt fenomen i Ryssland, ett frö till civilsamhälle. Filmmakarna inspirerades av Liza Alert-organisationen. Äntligen en ljusglimt i Zvjagintsevs dystra värld.

Zinaida Lindén

Neliubov (Saknaden). Ryssland, 2017.
Regi: Andrej Zvjagintsev
Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin
Foto: Michail Kritjman
Musik: Jevgenij och Sasja Galperin
I rollerna: Marjana Spivak, Aleksej
Rozin, Matvej Novikov, Marina
Vasiljeva, Andris Keiss, Natalja
Potapova, Varvara Sjmykova.

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse