Etikettarkiv: Ryssland

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Ryssland samlar Europas brokiga ytterhöger

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Så sa man förr, men kanske inte längre. Nyligen såg vi ett foto av den franska högerextremistiska politikern Marine Le Pen som skakade hand med Vladimir Putin. Hur i Herrans namn har de mötts?

Det är inte alls så konstigt. De representerar båda snarlika ideologiska strömningar, de styr dem i Herrans namn. Vi har kanske inte alla följt med utvecklingen i vårt östra grannland. Men redan innan Putin tog makten på Krim deklarerade han offentligt:

– En annan allvarlig utmaning mot Rysslands identitet utgörs av det som sker i världen. Här finns både utrikespolitiska och moraliska aspekter. Vi kan se hur många de euroatlantiska länder är som inte accepterar sina rötter, bland dem de kristna värden som utgör grunden för den västliga civilisationen. De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella, religiösa och till och med sexuella. De följer en politik som jämställer stora familjer med samkönade äktenskap, tro på Gud med tro på Satan.

Sådana konservativa, moralistiska värderingar präglar också många högerextrema rörelser i väst.

Ukraina, brytningen

Putin hade, liksom säkert den stora majoriteten av Rysslands befolkning, sett Ukraina som en mycket nära allierad, med gemensam historia och så gott som gemensam befolkning. När det vintern 2013–14 visade sig att en stor del av ukrainarna ville ta vara på det tillfälle att närma sig EU som uppenbarat sig, kände Putin detta som ett svek. Han lade fram ett fördelaktigare anbud med ett stort lån och medlemskap i den Eurasiska ekonomiska unionen. Han fick med sig president Viktor Janukovytj, men inte ukrainarnas majoritet och efter sammanstötningar på Maidan flydde presidenten till Ryssland.

Som hämnd för detta annekterade Putin Krim och började stöda separatister i gränsdistrikten Donetsk och Luhansk som ville överföra sina områden till Ryssland. Men samtidigt inledde han en diplomatisk offensiv för att vinna nya allierade i väst. Reaktionen på annekteringen av Krim hade ju varit stark, man hänvisade till Helsingforskonferensen 1975 som förbjöd gränsändringar i Europa, och införde sanktioner mot Ryssland.

Ryssland inbjöd då europeiska partier och rörelser att sända observatörer till folkomröstningen på Krim för att godkänna anslutningen till Ryssland. Till dem hörde bara ett vänsterparti, tyska Die Linke, men däremot ett antal partier och rörelser på ytterhögerkanten. Den enda deltagaren från Finland var Johan Bäckman. Med detta möte befästes den situation som nu råder:  Ryssland är den starkaste kraften bakom den högerextrema rörelsen i Europa.

Krim i centrum

Om detta möte rapporterade Anton Sjehovtsov, som senare haft orsak att återkomma till dessa frågor många gånger. Han är född och uppvuxen i Sevastopol, den ryska militärbasen på Krim, men ville inte bli ansluten till Putins rike. Han har i stället verkat som forskare och debattör i Centraleuropa. Eftersom man på ryskt håll så ofta angripit Ukraina eller ukrainska kretsar för nynazism har han ryckt in för att precisera begreppen och hyfsa till debatten.

Sjehovtsov ser det ryska stödet för extremhögerkrafter i Europa framför allt som ett led i Putins strävan att splittra EU, alltså som maktpolitik. Men sinsemellan utgör högerextremisterna, speciellt i Ukraina, en salig blandning av oliktänkare. Sjehovtsov citerar en kommentar om läget i Odessa: där finns ”dyrkare av Stalin och beundrare av fader Tsaren, ryska nazister och låtsaskosacker, ortodoxa fanatiker och och äldre kvinnor som nostalgiskt saknar Brezjnev och sådana som kämpar mot rättsbehandlingen av ungdomar, mot samkönade äktenskap och mot influensavacciner”. De religiösa fanatikerna är en stor grupp som extremhögern uppvaktar.

Följande steg togs i mars 2015 i Sankt Petersburg där ett konservativt forum samlade ett par hundra aktivister från olika delar av Europa på inbjudan av det ryska partiet Rodinas (”Fosterlandet”) lokalavdelning och den likaså högerextremistiska organisationen Rysslands kejserliga rörelse. Från Finland deltog Johan Bäckman och riksdagskandidaten Jukka Davidsson från Självständighetspartiet.

Vid mötet bildades Nationellt-konservativa Världsförbundet WNCM. Enligt dess manifest domineras världen nu av liberalismens, multikulturalismens och toleransens ideologier. WNCM:s mål är en konservativ revolution som skulle föra högerextrema partier till makten i väst. WNCM har bjudit in 58 organisationer, från Finland regeringspartiet Sannfinländarna, högerextrema Suomen Sisu och nynazistiska Finska motståndsrörelsen.

Kampen mot modernismen

Ett syfte med konferensen var att stöda Putin och hans Ukrainapolitik och att motarbeta EU:s sanktioner mot Ryssland. En del av gästerna såg Ryssland som det sista hoppet när det gäller att bevara Europas kristna värden.

– Konstantinopel har varit och farit. Rom och romarna har försvunnit på samma sätt. Det är oundvikligt att det under de flesta närvarandes livstid i Västeuropa uppstår antingen ett islamiskt kalifat eller ett förfärligt inbördeskrig, eller båda, sade den brittiske ytterhögerpolitikern Nick Griffin, som betonade kampen mot modernismen. Det enda som enligt honom kan rädda den kristna världen är ”det tredje Rom, det vill säga Moskva”.

Den ukrainska socialvetaren Maryna Romanets har i en intressant essä studerat maskulinitetens och sexualitetens roll i den ryska propagandan mot Ukraina. Hon konstaterar att maskuliniteten helt dominerar över femininiteten i ryska sociala och andra medier, liksom i Putins propagandamaskin – det kommer också fram i de många bilderna av en barbröstad Putin. Lämpliga bilder har samlats i en bildbank i den ryska trollarméns högkvarter i Sankt Petersburg. I kontrast till det virila Ryssland framstår Ukraina naturligtvis som feminint, till och med så att president Petro Porosjenko på trollbilderna framställs som en transvestit i kvinnounderkläder. Till råga på allt väntar han ivrigt på ett samtal från Barack Obama i en antydan om betald sex.

Symptomatiskt är att den tydligaste motpolen till det allmänna tänkesättet i Ryssland utgörs av den feministiska punkgruppen Pussy Riot. Den har nu gått emot inte bara Putin utan också Donald Trump. Detta är den modernism som högerextremisterna i och utanför Ryssland vill stoppa.

Biktfaderns bud

Men Pussy Riot är ett ytterst marginellt fenomen, och man kan undra om deras punkfeministiska samhällsvision ens är möjlig i dagens puritanska Ryssland. Putins personliga biktfar biskop Tichon Sjevkunov predikar gärna om Västs dekadens och hans bok om vardagens helgon var den mest sålda boken i Ryssland 2012. Kyrkan åberopar gärna den lag mot kränkning av troendes religiösa känslor som antogs efter Pussy Riots protest i Frälsarkatedralen 2012. I fjol tvångsomhändertogs en man som skrivit ”Gud existerar inte” på det ryska sociala mediet Vkontakte. Under en dryg månad genomgick han undersökningar på ett psykiatriskt sjukhus innan han ansågs frisk nog för att kunna ställas inför rätta.

Rysslands snabbast växande TV-station Tsargrad (det vill säga Konstantinopel) låter ofta biskop Tichon lägga ut texten. Populär är också filosofen Aleksandr Dugin som formulerat en politisk teori om Eurasien. Den religiöst patriotiska kanalen startatdes av investeringsbankiren och Putinvännen Konstantin Malofejev, som även bidragit starkt till det separatistiska upproret i östra Ukraina. Två av hans tidigare anställda innehar centrala poster i folkrepubliken Donetsk, Igor Strelkov blev försvarsminister och Aleksandr Borodai premiärminister. Informationschef är för övrigt finländaren Janus Putkonen.

I ett av sina inlägg i Tsargrad sade Dugin att ”all modernism – tanken om framsteg, utveckling, den så kallade vetenskapliga världsuppfattningen, demokrati och liberalism är en satanisk tanke som innebär en dödsdom för mänskligheten. Det enda försvaret är att respektera Gud, kyrkan, kejsarriket, de troendes församling, staten och folkets traditioner.”

IS som sionisternas verktyg

Rysslands kejserliga rörelse, den ena arrangören bakom WNCMs stiftande möte, leds av Stanislav Vorobjev. När Nordiska motståndsrörelsen (som Finska motståndsrörelsen utgör en del av) samlades i Sverige höll Vorobjev ett tal där han förklarade att ett krig i full skala nu pågår mot den västerländska civilisationens traditionella värden. Sionisterna kommer att tillämpa den taktik de använt i Främre orienten mot Europa och dess folk för att styra dem och till slut förinta dem, som exempel på denna taktik nämnde Vorobjev IS.

Rörelsen grundades av Vorobjev i Sankt Petersburg 2002 med målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess gamla gränser och återställa den ryska monarkin. Den har upprätthållit ett militärt utbildningsläger i Sankt Petersburg och sänt hundratals frivilliga för att kriga i Ukraina. Rörelsen samarbetar också med Konstantin Malofejev. 

Peter Lodenius

Självständighetens dagar

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Det tog tio år innan man 1927 började fira Finlands självständighetsdag just den 6 december. Dittills hade den 16 maj – dagen för den vita bondehärens segerparad i Helsingfors 1918 – fyllt samma funktion. Suomi 100-jubelåret med allt sitt bric-à-brac riktar in sig på en klimax den 6.12, men andra goda alternativ finns. Politisk ändamålsenlighet och tjänstvilliga historieforskare har lyckats med svårare konststycken för Finlands förflutna.

Året 1917 var fyllt med avgörande dagar. Vi har länge levat med kombinationen Oktoberrevolutionen–självständighetsförklaringen–Lenins erkännande den 31 december som de viktigaste datumen. Om man erkänner att ”frigörelsen” från Ryssland innebar en kommande självständighet, så blir marsrevolutionen 1917 det stora första steget.

Nikolaj II abdikerade den 15 mars och Rysslands temporära regering övertog den högsta makten. Under en stor revolutionär oreda i Petersburg öppnades för Finland ett fönster med möjligheter att omförhandla förhållandet till Ryssland. Svoboda, den ryska friheten med röda rosetter och armbindlar, omfattade plötsligt allt och alla, borgare, liberaler, socialister. Skottlossning och proklamationer, nya förslag till nationalsånger.

Rysslands framtid var dunkel, världskriget pågick, men allt utom det tidigare självhärskardömet var möjligt. Den kejsartrogna överheten och censuren sopades bort, fångarna släpptes loss. Finlands generalguvernör Seyn och senatens viceordförande arresterades och föstes in i tåget till Petersburg. Där väntade fängelset. Från den 17 mars framåt fylldes tidningarna med en lavin av telegram, nyheter och översättningar om ”statshvälfningen i Ryssland”.

En jubeldag i Helsingfors blev Marsmanifestets dag, den 20 mars. Den temporära regeringen utlovade en egen frihet för Finland: lagliga förhållanden, allmän amnesti, censurens upphävande, föreningsfrihet, lantdagens sammankallande och en ny regeringsform. Samtidigt markerades Finlands särställning utanför den ryska inrikes- och utrikespolitiken. Skarorna av ryska soldater och matroser i Finland ingrep inte just då för någon återförening med det nya Ryssland.

Manifestet hade utverkats av en parlamentarisk deputation som med extratåg tagit sig till Petersburg för förhandlingar med den ryska regeringen. I två sovvagnar samsades det nya Finlands kommande politiska elit: Edvard Hjelt, Rudolf Holsti, E.N. Setälä, K.J. Ståhlberg, J.R. Danielson-Kalmari, Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi, Ernst Estlander, Julius Grotenfelt, Axel Lille, Edward Gylling, O.W. Kuusinen, Kullervo Manner, Oskari Tokoi, Santeri Alkio, Kyösti Kallio och L. Mäkinen.

Efter förhandlingarna väntade en festmiddag på Grand Hôtel vid Malaja Morskaja-gatan. Entusiastiska tal hölls på ryska, finska, franska och svenska, under middagen bars det undertecknade manifestet in under stormande jubel. Mot midnatt skyndade delegationen till järnvägsstationen. Stämningen i sovvagnarna måtte ha varit munter, som alltid i nattågen från Ryssland. I Helsingfors hissades på morgonen stora lejonflaggor för första gången, på universitetet och senatshuset. Denna glada frihets- och vårdag kunde med goda skäl firas som en alternativ hundraårsdag för Finland, hellre än lantdagens småskurna omröstning den 6 december.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Den gordiska knuten i Syrien

Den humanitära situationen i Aleppo var ett av de största samtalsämnena under 2016, då president Bashar al-Assads trupper med hjälp av ryska flygräder pressade rebellerna bakåt och slutligen lyckades ta kontroll över staden i slutet av året. Som ett resultat av nederlaget accepterade merparten av rebellgrupperna ett skakigt eldupphör, som gav både de inblandade fraktionerna och omvärlden en liten paus för att omgruppera och analysera vad år 2017 kommer att innebära för Syrien.

Den kanske största nyheten kom 29 december, då president Vladimir Putin meddelade att Ryssland kommer att minska sin militära närvaro. Pavel Zolotarev vid institutet för nordamerikanska studier i Moskva uppger för Russia Beyond the Headlines att Putin vill koncentrera sig på en diplomatisk lösning och inte fastna i samma typ av konfliktträsk som USA i Afghanistan och Irak.

”Det är lätt att ge sig in i den här typen av konflikter, men svårt att dra sig ur dem”, säger Zolotarev till webbtidningen.

Ryssland har uppnått två strategiska mål; för det första har den syriska regeringen återtagit Aleppo, Syriens näst största stad. För det andra har Ryssland med sina lufträder försvagat rebellerna till den grad att al-Assad nu fått ett klart övertag i konflikten. Al-Assads Syrien har tillsammans med Kina, Nordkorea och Iran hört till de få bundsförvanter Putin haft i världen under de senaste åren, och en USA-vänlig regeringskoalition i området skulle vara förödande för Rysslands intressen i regionen.

FN-sändebudet Staffan de Misturas medarbetare Jan Egeland anslog en optimistisk ton under en presskonferens i Geneve den 5 januari.

”Efter fem år av blodigt krig, kan vi få ett år av diplomati, konfliktlösning och beskydd av civila”, sa Egeland.

Egelands jobb är naturligtvis att vara optimistisk om ett fredligt slut på konflikten, men en verklig lösning är svår att se så länge den involverar att al-Assad sitter kvar vid makten. Den syriska regeringen ställer inte upp på förhandlingar där utgångspunkten är ett maktskifte. Det ligger inte heller i ryska eller iranska intressen; Iran vill fortfarande använda Syrien som bas för Hizbollah.

President Donald Trump har antytt att han kommer att driva en icke-inventionistisk utrikespolitik (frånsett lapsusen om att ”bomba skiten ur Irak”), och således kommer USA:s roll i konflikten knappast att förändras avsevärt. Det är möjligt att Trump är mer än nöjd med att Putin tar hand om Syriendiplomatin.

Den sista medlemmen i trion med Iran och Ryssland som nu driver på fredsförhandlingar är Turkiet, vars situation är minst sagt schizofren. Turkiet har ställt sig på rebellernas sida i kampen mot regeringen, men är på samma gång inbegripet i en väpnad konflikt med en av de viktigaste rebellgrupperna, kurderna. I fredsförhandlingarna kommer Turkiet att vara den instans som driver på en maktfördelning där premiärministern övertar en del av presidentens makt.

De sekulära rebellgrupperingarna under Fria Syriska Armén är allt mer splittrade, och merparten av de aktiva rebellerna förespråkar nån form av islamistiskt styre. Moderata grupper kan godta en minskning av presidentens makt och utlysning av nyval, men de flesta kräver al-Assads avgång, och vissa starka grupper vill införa sharialag. Utsikterna för fredsförhandlingar är alltså allt annat än goda.

Utsikterna för att al-Assad ska lyckas vinna en militär seger är också små, uppger det amerikanska strategiinstitutet Stratfor. Enligt Stratfor är rebellerna och islamisterna fortfarande för starka i många spridda områden för att en total militär seger ska vara realistisk under 2017. Stratfor bedömer att den väpnade konflikten kommer att fortsätta under 2017, oberoende av hur eventuella förhandlingar fortskrider. Saudi-Arabien, Qatar och Turkiet kommer att öka sitt stöd till rebellerna, vilket kommer att stärka islamistiska grupper som inte är intresserade av förhandlingar som inte inbegriper al-Assads avgång. Förhandlingar hålls antagligen på något plan, men eventuella resultat kommer att ha ringa betydelse. Kort sagt: kriget i Syrien mullrar på under 2017, den humanitära krisen fördjupas och goda råd är fortsättningsvis dyra.

Janne Wass