Etikettarkiv: Ryssland

Nabokovs skoningslösa gåtfullhet

För några veckor sedan skrev Håkan Lindgren en intressant text i Svenska Dagbladet där han lade fram tanken att tvärsäkra påståenden i skönlitterära texter automatiskt får undertexten att tala mer nyanserat: ”I romanen Frihet introducerar Hilary Mantel två av sina personer så här: ”Herr och fru Robert var nygifta, fånigt förälskade och gruvligt fattiga.” Just för att hon beskriver dem så lakoniskt och dömande känner jag, när jag läser det, att de är så mycket mer än fånigt förälskade. Det är, om man så vill, en rejält orättvis beskrivning, men det orättvisa porträttet får underligt nog en helgjuten klang, det darrar av outtalade egenskaper som gör paret Robert så närvarande att de nästan börjar röra på sig, av egen vilja.” För att paret ska börja röra på sig krävs en lyhörd och reflekterande läsare, skulle jag vilja tillägga, men det hela är tänkvärt och påminner om att skönlitterära texter är – och ska vara – något fundamentalt annat än till exempel debattinlägg; som läsare av skönlitteratur övas man i avlyssnandets konst, fantasi, inlevelse.

Jag kommer att tänka på det här efter att ha ägnat mig åt två böcker av Vladimir Nabokov (1899–1977). Det rör sig om Förtvivlan (Despair), som nu utkommer första gången på svenska, och som sin förlaga har Nabokovs reviderade version från 1965, med ett efterord av författaren själv. Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) utkommer också på svenska för första gången. Aris Fioretos står för den självklara översättningen

Vladimir Nabokov föddes in i en aristokratisk familj i St:Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. På 1940-talet, efter att ha flyttat till USA, började han skriva på engelska, och fick sitt stora genombrott med romanen Lolita (1955).

Förtvivlan utgår från en klassisk dubbelgångartematik. Hermann är en misslyckad affärsman som drömmer om att bli författare, och berättelsen, som är mycket intrikat uppbyggd och myllrar av metalitterära finter och blinkningar mot andra kända böcker och filmer, utmynnar i ett misslyckat mord – men ett lyckat konstverk? I Genomskinliga ting återvänder huvudpersonen efter många år till den schweiziska alpby i vilken han träffade den kvinna som skulle komma att bli hans hustru. Efter att ha mördat henne, suttit i fängelse, och varit galen, försöker han rekapitulera skeendet och frammana sin älskade/sitt offer. Någon förklaring till varför han mördade henne får man/han aldrig – och var det ens ett mord, vad har egentligen hänt?

Tiden har delvis sprungit ifrån de här böckerna, även om man inser att de någon gång varit nyskapande. Det intressanta är protagonisterna och stilen, sättet att berätta.

Nabokovs huvudpersoner är nämligen just sådana där tvärsäkra typer, som fäller skoningslösa påståenden om snart sagt alla i sin omgivning, medan de i mycket låg grad ägnar sig åt självrannsakan annat än i något slags avledande eller förljugen form. De framstår egentligen som djupt obehagliga, närmast amoraliska, och samtidigt fascinerande genom sin gåtfullhet; de har något förborgat över sig.

Till exempel kan berättaren säga att hans fru är slafsig, och att denna slafsighet tar sig uttryck i att hon nöter ner vänsterklack på skon, medan läsaren frågar sig vilken människa som inte nöter ner sina klackar ojämt, och på det hela taget blir nyfiken på kvinnan som med sina brister och fel framstår som i första hand levande. Vidare kan han beskriva någons beteende, och säga att det är typiskt för obildade människor, medan läsaren inte lägger märke till något särskilt. Så berättaren föraktar allt och alla, även läsaren underkänns, tillhör så att säga samma pack!

Handlingen är inte sällan absurd, för att inte säga bisarr. Det frossas i till synes meningslösa detaljer. Man märker att Nabokov haft hejdlöst roligt när han skrivit, att han har skeendets huvudfåra klar för sig från början men låter sig ryckas med, ägnar sig åt hämningslösa utflykter i detaljer och förnuftsvidriga filosofiska resonemang och så vidare när möjlighet ges.

Det goda humöret genomstrålar texten, och i det påminner han om Michel Houellebecq, vars munterhet känns hela vägen genom åtminstone den enda bok jag läst av honom; Underkastelse. Nabokov och Houellebecq har också den skoningslösa, amoraliska protagonisten gemensamt. Det som skiljer dem åt är att Houellebecq ägnar sig åt seriöst syftande idéromaner, medan man i Nabokovs berättelser förtvivlat söker en ”orsak”. Som Nabokov själv skriver i efterordet  – vars tonfall intressant nog påminner om hans huvudpersoners: ”I likhet med mina övriga böcker tillhandahåller Förtvivlan ingen social kommentar och har inget budskap att överbringa mellan tänderna. Boken upplyfter inte människans spirituella organ, inte heller visar den mänskligheten rätt väg till utgången”.

Böckerna kan läsas som parodier, ett slags långt utdragna skämt – men då riskerar ju också lyssnandet till undertexterna att förefalla meningslöst? Just däri ligger också en gåta. Är dessa böcker skrivna bara för att roa författaren och (o)roa läsaren? Och när Nabokov själv kommer dragande med läsanvisningar så undrar man ju, för hur mycket betyder författarens intentioner och varför insistera? Är läsanvisningen rentav – något slags skämt? Eller säger han ungefär det jag säger i början: skönlitteratur är något annat än ställningstaganden, pekpinnar och åsikter. Enkelt är det hur som helst inte. Böckerna kan läsas som ett slags allegorier, som på sina högst intrikata vis ställer frågor om konsten(s) själ(v).

Ulrika Nielsen

Vladimir Nabokov: Förtvivlan och Genomskinliga ting. Modernista, 2017. Översättning: Aris Fioretos.

100 år – Tillsammans

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Åtminstone Schweiz, icke-Nato-landet, utmärker sig genom ett antal stora evenemang till ryska revolutionens 100-årsjubileum. I Bern har man haft hela två konstutställningar, den större under rubriken ”Revolutionen är död, länge leve revolutionen”. Det ryska avantgardet före och efter 1917 förändrade den europeiska konsthistorien. Världen efter Kasimir Malevitjs svarta kvadrat på vit botten var inte längre densamma. Frågan måste ställas, om konsten alls har avancerat under 100 år. Ja, förstås, mera sladdar och flimrande elektronik har släpats in i museerna.

En utställning i Zürich om Ryssland och Schweiz kring 1917 flyttar i oktober till det stora Historiska museet i Berlin, med rubriken ”Russland und Europa”. Tjocka kataloger och essäsamlingar ingår. Hm, men vad sker hos oss? Ryssland var ju ändå vårt större fädernesland, som man sade. När det mindre firar sina 100 år av självständighet under parollen ”Tillsammans”, så gäller detta tillsammans åtminstone inte historien kring 1917, ser det helt tydligt ut som.

Nationalmuseet i Helsingfors visar 100 fotografier; en pop up-utställning kring Kalevala koru-smyckena; anordnar ett stickkafé; en föreläsning om arkeologiska textilier och en stor insamling av hemlagade bastuskopor (!!). En annan pop up-utställning heter Arktiska andan. Redan för något år sedan togs ett initiativ av samhälls- och historiebevarande medborgare för att åstadkomma ett nytt historiskt museum i Finland till detta år, 2017. Därav blev intet, men inte ens 100 bastuskopor i det gamla museet kan skapa en historisk helhetsbild.

Det finns många stora frågor, som duger i Bern, Zürich och Berlin, men uppenbarligen inte här. Man rentav saknar en aktuell uppgörelse med det gamla klassikertemat: ”Lenin och Finland”. I Estland har man sitt nya nationalmuseum och till landets 100-årsjubileum i februari 2018 öppnas ett nytt historiskt museicentrum vid Maarjamäe utanför Tallinn. Ett urval gamla statyer av Lenin med flera presenteras här inom en särskild inhägnad.

De stora konstmuseerna då – konstens revolutionärer var ju våra landsmän som kejserliga undersåtar? Ateneum firar senhösten med en storutställning kring bröderna von Wright. Fågelmåleri och biedermeier-idyller, nationsbyggande i sig. Och nutidskonstens Kiasma presenterar under året  Ars 17 med rubriken ”Hello World!” digital konst, även upplevelser via nätet, så att man slipper besöka hela stället.

Men hello, alla museimänniskor! En tröst finns på Helsingfors stadsmuseum. Huvudnumret bland utställningarna är ”Helsexinki”, om ”stadsbornas egna erfarenheter av sexualitet, kön och sex”.

Den enda institution som har reagerat med allvar på Finlands självständighet verkar vara Riksarkivet, som i en serie expositioner redan i ett par års tid i sina källarvalv har lagt fram dokument och reliker från tiden kring 1917, Finland och olika europeiska makter, åtföljda av bastanta bokvolymer. Allt detta har dessvärre gått media spårlöst förbi, men det bästa kommer till sist: inför självständighetsdagen öppnas en utställning om Finland, Ryssland och 1917.

Det sägs att engelsmännens historieuppfattning är enkel: historia = Hitler. I Finland håller den på att bli historia = Mannerheim, eller historia = krig, helst fortsättningskriget och avvärjningssegern, men även inbördeskriget 1918 slår alltid an. Årets Mannerheimböcker är snart ett tiotal. Den ännu osedda nya filmatiseringen av Okänd soldat framstår som något slags huvudnummer i det självständiga Finlands historia. Ett förslag: historia = krig och fred.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Ryssland samlar Europas brokiga ytterhöger

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Så sa man förr, men kanske inte längre. Nyligen såg vi ett foto av den franska högerextremistiska politikern Marine Le Pen som skakade hand med Vladimir Putin. Hur i Herrans namn har de mötts?

Det är inte alls så konstigt. De representerar båda snarlika ideologiska strömningar, de styr dem i Herrans namn. Vi har kanske inte alla följt med utvecklingen i vårt östra grannland. Men redan innan Putin tog makten på Krim deklarerade han offentligt:

– En annan allvarlig utmaning mot Rysslands identitet utgörs av det som sker i världen. Här finns både utrikespolitiska och moraliska aspekter. Vi kan se hur många de euroatlantiska länder är som inte accepterar sina rötter, bland dem de kristna värden som utgör grunden för den västliga civilisationen. De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella, religiösa och till och med sexuella. De följer en politik som jämställer stora familjer med samkönade äktenskap, tro på Gud med tro på Satan.

Sådana konservativa, moralistiska värderingar präglar också många högerextrema rörelser i väst.

Ukraina, brytningen

Putin hade, liksom säkert den stora majoriteten av Rysslands befolkning, sett Ukraina som en mycket nära allierad, med gemensam historia och så gott som gemensam befolkning. När det vintern 2013–14 visade sig att en stor del av ukrainarna ville ta vara på det tillfälle att närma sig EU som uppenbarat sig, kände Putin detta som ett svek. Han lade fram ett fördelaktigare anbud med ett stort lån och medlemskap i den Eurasiska ekonomiska unionen. Han fick med sig president Viktor Janukovytj, men inte ukrainarnas majoritet och efter sammanstötningar på Maidan flydde presidenten till Ryssland.

Som hämnd för detta annekterade Putin Krim och började stöda separatister i gränsdistrikten Donetsk och Luhansk som ville överföra sina områden till Ryssland. Men samtidigt inledde han en diplomatisk offensiv för att vinna nya allierade i väst. Reaktionen på annekteringen av Krim hade ju varit stark, man hänvisade till Helsingforskonferensen 1975 som förbjöd gränsändringar i Europa, och införde sanktioner mot Ryssland.

Ryssland inbjöd då europeiska partier och rörelser att sända observatörer till folkomröstningen på Krim för att godkänna anslutningen till Ryssland. Till dem hörde bara ett vänsterparti, tyska Die Linke, men däremot ett antal partier och rörelser på ytterhögerkanten. Den enda deltagaren från Finland var Johan Bäckman. Med detta möte befästes den situation som nu råder:  Ryssland är den starkaste kraften bakom den högerextrema rörelsen i Europa.

Krim i centrum

Om detta möte rapporterade Anton Sjehovtsov, som senare haft orsak att återkomma till dessa frågor många gånger. Han är född och uppvuxen i Sevastopol, den ryska militärbasen på Krim, men ville inte bli ansluten till Putins rike. Han har i stället verkat som forskare och debattör i Centraleuropa. Eftersom man på ryskt håll så ofta angripit Ukraina eller ukrainska kretsar för nynazism har han ryckt in för att precisera begreppen och hyfsa till debatten.

Sjehovtsov ser det ryska stödet för extremhögerkrafter i Europa framför allt som ett led i Putins strävan att splittra EU, alltså som maktpolitik. Men sinsemellan utgör högerextremisterna, speciellt i Ukraina, en salig blandning av oliktänkare. Sjehovtsov citerar en kommentar om läget i Odessa: där finns ”dyrkare av Stalin och beundrare av fader Tsaren, ryska nazister och låtsaskosacker, ortodoxa fanatiker och och äldre kvinnor som nostalgiskt saknar Brezjnev och sådana som kämpar mot rättsbehandlingen av ungdomar, mot samkönade äktenskap och mot influensavacciner”. De religiösa fanatikerna är en stor grupp som extremhögern uppvaktar.

Följande steg togs i mars 2015 i Sankt Petersburg där ett konservativt forum samlade ett par hundra aktivister från olika delar av Europa på inbjudan av det ryska partiet Rodinas (”Fosterlandet”) lokalavdelning och den likaså högerextremistiska organisationen Rysslands kejserliga rörelse. Från Finland deltog Johan Bäckman och riksdagskandidaten Jukka Davidsson från Självständighetspartiet.

Vid mötet bildades Nationellt-konservativa Världsförbundet WNCM. Enligt dess manifest domineras världen nu av liberalismens, multikulturalismens och toleransens ideologier. WNCM:s mål är en konservativ revolution som skulle föra högerextrema partier till makten i väst. WNCM har bjudit in 58 organisationer, från Finland regeringspartiet Sannfinländarna, högerextrema Suomen Sisu och nynazistiska Finska motståndsrörelsen.

Kampen mot modernismen

Ett syfte med konferensen var att stöda Putin och hans Ukrainapolitik och att motarbeta EU:s sanktioner mot Ryssland. En del av gästerna såg Ryssland som det sista hoppet när det gäller att bevara Europas kristna värden.

– Konstantinopel har varit och farit. Rom och romarna har försvunnit på samma sätt. Det är oundvikligt att det under de flesta närvarandes livstid i Västeuropa uppstår antingen ett islamiskt kalifat eller ett förfärligt inbördeskrig, eller båda, sade den brittiske ytterhögerpolitikern Nick Griffin, som betonade kampen mot modernismen. Det enda som enligt honom kan rädda den kristna världen är ”det tredje Rom, det vill säga Moskva”.

Den ukrainska socialvetaren Maryna Romanets har i en intressant essä studerat maskulinitetens och sexualitetens roll i den ryska propagandan mot Ukraina. Hon konstaterar att maskuliniteten helt dominerar över femininiteten i ryska sociala och andra medier, liksom i Putins propagandamaskin – det kommer också fram i de många bilderna av en barbröstad Putin. Lämpliga bilder har samlats i en bildbank i den ryska trollarméns högkvarter i Sankt Petersburg. I kontrast till det virila Ryssland framstår Ukraina naturligtvis som feminint, till och med så att president Petro Porosjenko på trollbilderna framställs som en transvestit i kvinnounderkläder. Till råga på allt väntar han ivrigt på ett samtal från Barack Obama i en antydan om betald sex.

Symptomatiskt är att den tydligaste motpolen till det allmänna tänkesättet i Ryssland utgörs av den feministiska punkgruppen Pussy Riot. Den har nu gått emot inte bara Putin utan också Donald Trump. Detta är den modernism som högerextremisterna i och utanför Ryssland vill stoppa.

Biktfaderns bud

Men Pussy Riot är ett ytterst marginellt fenomen, och man kan undra om deras punkfeministiska samhällsvision ens är möjlig i dagens puritanska Ryssland. Putins personliga biktfar biskop Tichon Sjevkunov predikar gärna om Västs dekadens och hans bok om vardagens helgon var den mest sålda boken i Ryssland 2012. Kyrkan åberopar gärna den lag mot kränkning av troendes religiösa känslor som antogs efter Pussy Riots protest i Frälsarkatedralen 2012. I fjol tvångsomhändertogs en man som skrivit ”Gud existerar inte” på det ryska sociala mediet Vkontakte. Under en dryg månad genomgick han undersökningar på ett psykiatriskt sjukhus innan han ansågs frisk nog för att kunna ställas inför rätta.

Rysslands snabbast växande TV-station Tsargrad (det vill säga Konstantinopel) låter ofta biskop Tichon lägga ut texten. Populär är också filosofen Aleksandr Dugin som formulerat en politisk teori om Eurasien. Den religiöst patriotiska kanalen startatdes av investeringsbankiren och Putinvännen Konstantin Malofejev, som även bidragit starkt till det separatistiska upproret i östra Ukraina. Två av hans tidigare anställda innehar centrala poster i folkrepubliken Donetsk, Igor Strelkov blev försvarsminister och Aleksandr Borodai premiärminister. Informationschef är för övrigt finländaren Janus Putkonen.

I ett av sina inlägg i Tsargrad sade Dugin att ”all modernism – tanken om framsteg, utveckling, den så kallade vetenskapliga världsuppfattningen, demokrati och liberalism är en satanisk tanke som innebär en dödsdom för mänskligheten. Det enda försvaret är att respektera Gud, kyrkan, kejsarriket, de troendes församling, staten och folkets traditioner.”

IS som sionisternas verktyg

Rysslands kejserliga rörelse, den ena arrangören bakom WNCMs stiftande möte, leds av Stanislav Vorobjev. När Nordiska motståndsrörelsen (som Finska motståndsrörelsen utgör en del av) samlades i Sverige höll Vorobjev ett tal där han förklarade att ett krig i full skala nu pågår mot den västerländska civilisationens traditionella värden. Sionisterna kommer att tillämpa den taktik de använt i Främre orienten mot Europa och dess folk för att styra dem och till slut förinta dem, som exempel på denna taktik nämnde Vorobjev IS.

Rörelsen grundades av Vorobjev i Sankt Petersburg 2002 med målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess gamla gränser och återställa den ryska monarkin. Den har upprätthållit ett militärt utbildningsläger i Sankt Petersburg och sänt hundratals frivilliga för att kriga i Ukraina. Rörelsen samarbetar också med Konstantin Malofejev. 

Peter Lodenius