Etikettarkiv: Ryssland

Film: Fanns han verkligen, den där pojken?

Juryns pris på filmfestivalen i Cannes gick i fjol till Andrej Zvjagintsevs Neliubov. Namnet betyder ”ickekärlek” – alltså inte Saknaden som filmen döptes till på svenska. I sina filmer Återkomsten, Jelena, Leviathan förenar Zvjagintsev socialt, nästan publicistiskt patos med universell civilisationskritik. Mången landsman har anklagat honom för att svartmåla Ryssland. Men Aleksej Balabanov och Aleksej German den yngre har gjort ännu mörkare skildringar av Ryssland. Deras filmer är knappt kända i väst medan Zvjagintsev är ett hushållsnamn här.

I samarbete med filmfotografen Michail Kritjman skapar Zvjagintsev riktigt hypnotiska naturskildringar. I Ryssland ordnas guidade turer i naturen i Zvjagintsevs fotspår.

Den 12-årige Aljosja (Matvej Novikov) bor i utkanten av Moskva. Efter skolan har han inte bråttom hem utan vandrar vid en å i skogen. Hans föräldrar (Marjana Spivak, Aleksej Rozin) är mitt i en uppslitande skilsmässa. Förtvivlat lyssnar Aljosja på deras gräl. Ingen bryr sig om barnet, inte ens hans mormor (Natalja Potapova) – en paranoid och snål kärring. Föräldrarna odlar bitterhet gentemot varandra och gentemot livet i allmänhet. En dag försvinner pojken. Rymde han? Blev han kidnappad? Tiden går och de avtrubbade föräldrarna tvingas att inse att det är allvar.    

Sett med ryska ögon finns här en del allusioner som kanske undgår en västerländsk tittare. Osökt tänker jag på talesättet ”Fanns han verkligen, den där pojken?” – ett citat ur Maksim Gorkijs roman Klim Samgins liv. Detta citat som symboliserar skuld för i sin tur tankarna till Boris Godunovs monolog i Aleksandr Pusjkins tragedi.

Pojkgestalten som metafor finns i Andrej Tarkovskijs dramer Andrej Rubljov, Spegeln, Offret – som han tillägnade sin egen son Med hopp och förtröstan.

Finns det något hopp eller någon förtröstan i Zvjagintsevs film?

En mera skrämmande verklighet får man leta efter. Den familj som skildras består varken av missbrukare eller utslagna utan är ett välmående medelklasspar. Ihåliga, självcentrerade repliker, manipulativt sex utan någon riktig attraktion, osunt symbiotiska mor-dotterrelationer, Instagrams verklighetsflykt, propaganda på tv – allt detta är Zvjagintsevs Ryssland där kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar bara staplas på förfädernas synder.

Enligt egen utsago påverkades Zvjagintsev av Ingmar Bergmans äktenskapsdramer. Även Lars von Trier anas här och där, särskilt i domedagstemat.

Ändå finns här både hopp och förtröstan. Zvjagintsevs grupporträtt av några volontärer som letar efter försvunna människor känns äkta och medryckande. Frivilligorganisationer är ett starkt fenomen i Ryssland, ett frö till civilsamhälle. Filmmakarna inspirerades av Liza Alert-organisationen. Äntligen en ljusglimt i Zvjagintsevs dystra värld.

Zinaida Lindén

Neliubov (Saknaden). Ryssland, 2017.
Regi: Andrej Zvjagintsev
Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin
Foto: Michail Kritjman
Musik: Jevgenij och Sasja Galperin
I rollerna: Marjana Spivak, Aleksej
Rozin, Matvej Novikov, Marina
Vasiljeva, Andris Keiss, Natalja
Potapova, Varvara Sjmykova.

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Vingklippt opposition rubbar inte Putin

Aleksej Navalnyj är i dag den enda oppositionspolitiker som utgör ett ens symboliskt hot mot Vladimir Putin i det kommande presidentvalet – såpass att hans kandidatur i presidentvalet har stoppats. Det hindrar honom ändå inte från fortsätta sätta käppar i Putins hjul, menar Östgruppens Tobias Ljungvall.

18 mars går medborgarna i Putins styrda demokrati till presidentval. Förändringens vindar blåser denna gång i huvudsak från två personer – Aleksej Navalnyj och Ksenija Sobtjak. Men det är bara den förre som på allvar utmanar Vladimir Putin.

Ksenija Sobtjak är också oppositionell, men har samtidigt kapitulerat inför systemet och blivit en del av den styrda demokratin. Hennes förhoppning är att genom sitt deltagande i presidentvalet lägga grunden för ett nytt politiskt parti som, om Putin tillåter det, kan ta plats i statsduman. Allt hänger på Putins syn på henne som en ofarlig flicksnärta ur den gamla vänkretsen. Och på hans eventuella insikt att Ryssland på sikt kan vara betjänt av ett modernt liberalt parti, samt kanske ett annorlunda samhällsbygge än hans egen auktoritära maffiastat.

Det är åtminstone så jag uppfattar att hon tänker.

Navalnyj (i mitten på bilden ovan) har å sin sida redan ett partiprojekt bakom sig. Hans Framstegsparti, som han tog över efter att ha ställt upp i Moskvas borgmästarval 2013, ägnade över ett år åt att försöka erhålla officiell status. Det föll på motstånd från regionala myndigheter: dessa nekade hans lokala partiorganisationer registrering, och därmed kunde det federala justitieministeriet hävda att partiet inte nådde upp till lagens krav på regional förankring.

Samtidigt har Navalnyj och hans bror Oleg varit föremål för två bedrägeriprocesser. Oleg sitter i fängelse och tidvis har det rapporterats att han behandlas illa. Aleksej själv har fått båda sina domar upphävda av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, men i ett av fallen har en rysk domstol därefter helt fräckt förkunnat samma villkorliga fängelsedom en andra gång.

Detta är dock inte det värsta som kan drabba ett oppositionsparti och dess ledare. Ledaren för Framstegspartiets tänkta koalitionspartner RPR-Parnas, Boris Nemtsov, blev under samma tid ihjälskjuten av den Putintrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hantlangare.

Filmen som vapen

I avsaknad av ett parti har Navalnyj fortsatt att förlita sig på en enda politisk fråga: korruption. Han har ett team som mycket effektivt kartlägger skumrask med förgreningar till landets ledarskikt, och som förmår presentera sina fynd i slagkraftiga dokumentärfilmer. Någon tv-kanal som visar dessa filmer finns såklart inte men Navalnyjs genomslag är numera så kraftigt att han når miljontals tittare via sin hemsida och via Youtube.

För två år sedan blev riksåklagaren Jurij Tjajka måltavla för en sådan succédokumentär. Under filmens 44 minuter visades hur Tjajka via sina två söner – och med åklagarmyndighetens hjälp – hade byggt upp ett företagsimperium med saltgruvor, betongfabriker, rederier och grekiska lyxhotell. Mördande gangstergäng och vägpirater, arrangerade självmord, riggade upphandlingar och illegala kasinon seglade förbi. Det gjorde även den reaktionäre kulturministern Vladimir Medinskij, vid invigningen av det grekiska lyxhotellet, jämte den kände artisten Filipp Kirkorov.

Riksåklagaren hävdade att filmen var ett fuskverk beställt av någon som ville åt honom. Men att Navalnyj agerar på beställning finns det knappast något fog för. Och filmen ligger alltjämt kvar på hans webbsida, vilket tyder på att den är hederlig nog att inte vara sårbar för förtalsstämningar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj utsattes för en kemikalieattack som tillfälligt färgade hans ansikte grönt i april i fjol. Kemikalien gjorde honom också halvblind på ena ögat. Foto: Jevgenij Feldmann/CC

Medvedev rotborstades

För snart ett år sedan, efter att Navalnyj meddelat att han tänkte ställa upp i presidentvalet, presenterade han så sin största succédokumentär hittills: den om premiärminister Dmitrij Medvedev. Den som sedan Medvedevs inhopp som ”liberal” president 2008-12 fortfarande närde några illusioner om honom som ett annat slags politiker än Putins övriga omgivning fick sig nu en ögonöppnare. Genom gamla studiekamrater har Medvedev nämligen samlat på sig storslagna residens, lyxjakter och italienska vingårdar. Hans övriga konsumtion inkluderar bland annat en ny t-tröja varje dag och två par nya träningsskor i veckan. Inte undra på att han, i en tv-sänd paneldiskussion nyligen, sade sig ha väldigt roligt i jobbet. Han surnade bara till när Navalnyjs film råkade komma på tal och kallade då denne för både fårskalle och skurk.

Men att öppet befatta sig med Navalnyjs anklagelser vore sannolikt kontraproduktivt. I stället har Kreml låtit den skumme gruvmagnaten Alisjer Usmanov – som hade byggt ett av Medvedevs residens – stämma Navalnyj i domstol och vinna. Domstolen bestämde att Navalnyj måste radera filmen, vilket han dock har vägrat att göra.

Filmen hade då för övrigt redan fyllt sitt syfte, vilket var att i mars förra året mobilisera landsomfattande demonstrationer av sällan skådad omfattning. Även i juni ägde vitt spridda protester rum, sannolikt inte lika omfattande, men ändå med bortåt tvåtusen polisgripanden som följd. Navalnyj dömdes själv till 30 dagars arrest.

Ungdomsrörelse

Under hösten tog så Navalnyjs presidentvalskampanj fart. Trots avsaknad av ett politiskt parti har han upprättat valstaber i ett åttiotal städer och hållit mycket välbesökta appellmöten i närmare trettio av dem. Lokala myndigheter har av allt att döma tvingats hantera situationen utan centrala direktiv, på egen hand. Ofta har mötena beviljats tillstånd men mötts av diverse tafatta motåtgärder, som snabbt hopkokade konkurrerande evenemang, till exempel bullriga magdansfestivaler eller polisledd patriotisk körsång. Inte sällan har de lokala staberna utsatts för polisrazzior eller huliganattacker och skolor har försökt avskräcka sina elever från att besöka mötena.

Det sistnämnda illustrerar en uppenbar svaghet i kampanjen: på bilder från massmötena syns mest ungdomar. En rysk gäst berättade nyligen att hans fjortonårige son dekorerat sitt rum med Navalnyjs kampanjmaterial. I början av hösten trodde jag också själv att Kreml faktiskt tänkte låta Navalnyj ställa upp i valet, i hopp om att hans kampanj på egen hand skulle skrämma bort de breda väljarskarorna med sin ungdomliga radikalism.

Så blev det nu inte.

Kommission i Putins ficka

Formellt hade man redan lagt grunden för att stoppa hans kandidatur genom det villkorliga fängelsestraffet. Enligt rysk lag får den som avtjänat ett sådant straff inte ställa upp i politiska val förrän tio år efteråt. För Navalnyjs del blir detta efter 2027. Att han i november överklagade det senaste domslutet hjälpte honom inte i detta val: strax innan årsskiftet beslöt Centrala valkommissionen att han inte skulle få ställa upp.

Under Valkommissionens sammanträde uppmanade Navalnyj ledamöterna att inte vara robotar utan att för en gångs skulle i livet fatta ett riktigt, och självständigt, beslut. Detta gjorde dock bara kommissionens ordförande Ella Pamfilova förbaskad. Hon anklagade Navalnyj för illegal pengainsamling och för att fördumma ungdomen. Den sistnämnda anklagelsen upprepades av en annan av kommissionens ledamöter, Nikolaj Bulajev, som framhöll att han arbetat som lärare i trettio år och lät förstå att han därför kände ett särskilt ansvar gentemot de unga.

Dessutom var det enligt Bulajev inget fel på Rysslands nuvarande president.

Navalnyj manade efter avslaget till bojkott av valet. Han vill att bojkotten kombineras med övervakning av vallokalerna, så att myndigheterna inte kan överdriva valdeltagandet.

En bojkott är förstås bara meningsfull om den genomförs ur en styrkeposition. Detta är den avgörande skillnaden mellan Navalnyj och andra oppositionella i Ryssland i dag – han beter sig som om han vore stark. Och han visar ofta att han faktiskt också är det. Men att han ska kunna övervinna å ena sidan den ryska statens amalgamering av maffia och KGB, och å andra sidan det ryska folkets fogliga paternalism, är det nog ännu få som vågar hoppas. Vi får se. Ett första apellmöte till stöd för valbojkotten är utlyst till 28 januari. Navalnyj lovar att demonstrationer kommer att äga rum i minst åttio städer. N

Tobias Ljungvall

Skribenten är journalist och
informationshandläggare på
Östgruppen i Sverige.