Etikettarkiv: SDP

Barometer: Vind i seglen för rödgröna blocket

Finländarna förhåller sig mer positivt till de röda och gröna partierna än till de blå eller bruna dito. Det visar en partibarometer som TNS Kantar publicerade i dag. De rödgröna partierna knep alla tre första platser då finländarna tillfrågades vilka partier de förhåller sig positivt till. Etta på listan är SDP: 43 procent säger att de förhåller sig positivt till socialdemokraterna. Tvåa är De Gröna, med 42 procent positiva omdömen. Sedan kommer barometerns verkliga skräll, det vill säga att Vänsterförbundet kvalar in som trea på listan med 38 procent positiva omdömen – och går förbi Samlingspartiet.

36 procent av de svarande förhåller sig positivt till Samlingspartiet, medan endast 33 procent har en positiv bild av Centern. Av de sex stora partierna är Sannfinländarna i en klass för sig: endast 18 procent av de svarande förhåller sig positivt tlll dem.

Sannfinländarna är också det parti som har klart flest motståndare: hela 47 procent av de svarande uppger att de förhåller sig “mycket negativt” till Sannfinländarna. Tvåa i den statistiken är sedan Vänsterförbundet: 29 procent förhåller sig “mycket negativt” till Vänsterförbundet, följt av De Gröna (26) och Centern (25). Inställningen till SFP, KD och Blåa undersöktes inte i barometern.

TNS Kantars barometer bekräftar ytterligare de signaler om ett uppsving för vänstern som getts av de senaste partistödsmätningarna. Både Yles och Helsingin Sanomats senaste partimätningar har visat på ett dalande stöd för de borgerliga partierna, i synnerhet Samlingspartiet, och ett stigande dito för vänsterpartierna. Socialdemokraterna är Finlands överlägset populäraste parti och fick 22 procent eller lite mer av opinionsstödet i båda mätningarna i oktober. Vänsterförbundet fick i båda undersökningarna ett stöd på 9,8 procent. Det är den högsta gallupsiffran som Vänsterförbundet fått i en HS-gallup under hela 2010-talet.

Då det nu är drygt ett halvt år kvar till riksdagsvalet är det mycket som talar för en valseger för SDP, och i så fall kan också en regeringsmedverkan bli aktuell för Vänsterförbundet – beroende på hur mycket stöd de rödgröna lyckas samla. En rödgrön regering med SFP-stöd skulle kräva åtminstone fem procentenheter till för SDP, Vf och Gröna.

Hursomhelst talar mycket för att Vänsterförbundet kan göra sitt bästa riksdagsval sedan 2003, då partiet under Suvi-Anne Siimes ledning fick 9,9 procent av rösterna. Sedan dess har Vf tappat nästan en procentenhet i varje riksdagsval, med bottennoteringen 7,1 procent år 2015. Bakom sig har Vänsterförbundet ett lyckat kommunalval, där partiet höjde sin röstandel med 0,7 procentenheter till 8,8. Ordförande Li Andersson har i undersökning efter undersökning visat sig vara en av landets allra populäraste politiker över partigränserna och torde bli röstmagnet i Åboland. Hanna Sarkkinen har byggt upp en stadig popularitet i norra Finland och Paavo Arhinmäki är ett säkert kort i Helsingfors.

Goda gallupsiffror ett halvt år före valet bådar gott för Vänsterförbundet: Varken i riksdags- eller kommunalval har partiets opinionssiffror under de senaste femton åren fluktuerat mycket mer än med en procentenhet under det sista halvåret före val. Partiet har inte förmått göra samma plötsliga framryck i galluparna som SDP och De Gröna gjort till och från, men denna tröghet fungerar också åt andra hållet. Inte ens då det stormade som mest mellan Siimes och taistoiterna 2006-2007 eller då Arhinmäkis alkoholanvändning ältades i rubrikerna ledde det till något dramatiskt popularitetsras.

Men Vänsterförbundet ska inte heller ta ut någon storseger på förhand: Partiet har under de senaste valen fallit en bra bit under gallupsiffrorna i själva valet. I riksdagsvalet 2015 låg partiets opinionsstöd stadigt på kring 8,5 under hela valkampanjen, men sedan blev det som känt total sammanklappning med ett valresultat på 7,1 procent. Inför kommunalvalet 2017 var Vänsterförbundet till och med framme och nosade på 10-procentstrecket, vilket gjorde att jublet efter valsegern på 8,8 procent trots allt var ställvis dämpat.

I nästa nummer av Ny Tid tar vi tempen på vänstern då ett halvt år återstår till valet.

Janne Wass

EDIT 18.10.2018 kl. 22.15: Tredje stycket, rättade stavfel: SDP –> SFP.

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass

 

En orädd debattör har lämnat scenen

Författaren och journalisten Yrsa Stenius död i mitten av maj vid 73-års ålder överraskade stort hennes släktingar och kolleger på båda sidor om Östersjön. Stenius föddes i Helsingfors och var verksam bland annat som chefredaktör för Arbetarbladet i Finland i slutet av 1970-talet. Under merparten av sitt yrkesverksamma liv arbetade hon och satte ett synligt avtryck i Sverige i frågor som rörde allt från kultur, politik, yttrandefrihet och hundar.

När en aktiv person går bort mitt i allt blir det naturligtvis ett drabbande bud för den nära kretsen – men även för dem som inte umgicks dagligen med Stenius.

– Jag blev väldigt chockerad när jag hörde om att hon gått bort, berättar författaren Agneta Pleijel per telefon från Stockholm.

Om vi ska hitta en person som är nyckeln bakom att Yrsa Stenius ursprungligen flyttade till Sverige så är det Agneta Pleijel.

– Jag arbetade som kulturchef på Aftonbladet. Under en period fanns det konflikter på tidningen och jag hade bestämt mig för att säga upp mig. Många på Aftonbladet ville göra en intern rekrytering för att hitta en ersättare – men jag ville att vi skulle hitta en ordentlig kulturchef utanför tidningens krets.

Agneta Pleijel berättar att hon följt med Yrsa Stenius skrivande och läst både debutboken I väntan på vadå och hennes litteraturessäer.

– Jag tyckte om det hon skrivit. Så jag och dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson åkte över till Helsingfors för att träffa Yrsa. Det var ett lyckat möte – så vi bjöd henne att komma till Aftonbladet.

Headhunting med andra ord – innan någon börjat använda ordet. Till en början skulle Stenius vikariera Pleijel som kulturchef.

– Det var helt enkelt för att se om hon trivdes och om kulturredaktionen trivdes med henne. Och det gick alldeles utmärkt så hon beslöt sig för att stanna. Det här var år 1980.

Stenius blev snabbt rekryterad till Aftonbladets ledarsida och avancerade senare till att bli politisk chefredaktör för tidningen.

– Hon var ju inte bara litterärt väldigt kunnig utan också politiskt bevandrad och dessutom en dokumenterad socialdemokrat. Det behövdes på en tidning som på den tiden ägdes av Landsorganisationen (LO). Men det var en prövande tid för henne då hon jobbade på ledarredaktionen, det var svårt att vara kvinna i den manliga sfären.

Agneta Pleijel berättar att kontakten med Yrsa Stenius fortsatte efter att Pleijel sagt upp sig, men de var aldrig nära vänner.

– Det var en vänskaplig och genuin relation, men den var inte tät. Jag hade respekt för henne och jag fick uppfattningen att hon uppskattade mig. Men jag var oenig med henne i många frågor. Till exempel vissa yttranden hon gjorde som Allmänhetens pressombudsman. Jag yttrade mig inte offentligt men jag höll inte med.

Pleijel berättar att de bodde rätt nära varandra i Stockholm och råkade träffa varandra på gatan med jämna mellanrum.

– Varje gång vi sågs pratade vi och det var trevligt. Jag kommer ihåg att vi alltid sade att nu ska vi ses. Vi ville träffas men det blev inte av.

Agneta Pleijel återkommer under samtalets gång till upplägget att de trivdes i varandras sällskap men att det inte alltid rådde en åsiktsgemenskap dem emellan.

– Men det spelar ingen roll: hon skrev bra och det är det viktiga. Och jag tycker att hon under åren tog med sig värdefulla saker från det finländska kulturlivet.

Yrsa Stenius har karaktäriserats som orädd som skribent och tänkare och hon gick oftat emot de för tiden populära åsiktsyttringarna och uppfattningarna. När större delen av den svenska offentligheten jublade över att pojkar äntligen börjat läsa i och med att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimovic blev en succé, ja då tyckte Stenius att det var synd att en egoist och posör blir unga mäns förebild. Hon skapade också rubriker i sin roll som Allmänhetens pressombudsman, och gick tvärs emot uppfattningen att det var rätt att den tidigare för flera mord dömda Thomas Quick/Sture Bergwall blev frikänd.

2016 gav Yrsa Stenius ut sin självbiografi, Orden i min makt som recenserades i Ny Tid  av Lasse Garoff:

”Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt.”

text Marcus Floman
foto Fredrik Sonck / Ny Tids arkiv

Hjallis lekstuga är en förolämpning mot gräsrotsrörelser

Förra veckans stora nyhet var att Samlingspartiets riksdagsledamot Harry “Hjallis” Harkimo lämnar sitt parti och grundar en ny “politisk rörelse” tillsammans med före detta SPD-politikern Mikael Jungner. Rörelsen Liike Nyt saknar svenskt namn, och förutom Harkimo och Jungner är de namntyngsta medgrundarna medietyckaren och programledaren Tuomas Enbuske, Slush-medgrundaren Helena Auramo och medie- och reklamföretagaren Alex Nieminen. Rörelsens löst sammansatta ledningsgrupp kompletteras av två mindre kända profiler: samhällsvetaren Karoliina Kähonen som arbetat som samlingspartistiska riksdagsledamoten Harri Jaskaris assistent, och medianomen Sari Antila, först och främst känd som Enbuskes flickvän.

Vid sidan av Jungner och Harkimo är den politiska erfarenheten inom rörelsen alltså rätt tunn. Det kan ses både som en fördel och som en nackdel.

Enligt Harkimo & Jungner grundar sig den nya rörelsen i det missnöje som finns bland medborgarna över den politiska processen: politiken känns fjärran från folks vardag och vanliga människor upplever att de inte har möjlighet att påverka. Båda utbrytarna anser att det partipolitiska systemet är föråldrat, och att partierna har fastnat i ett stagnerat målgruppstänk. Vidare har de två förgrundsfigurerna efterlyst att politikerna bättre tar i beaktande expertutlåtanden. Och skulle Harkimo och Jungner föra resonemanget vidare, så kunde det bli riktigt intressant. Tyvärr gör de inte det. Efter allt detta tisslande och tasslande, efter all medieuppmärksamhet, presskonferenser, spekulationer, intervjuer, lansering av webbsidor, är det här den fulla kontentan Liike Nyt:s nya revolutionerande budskap: “politiken måste beakta stora helheter och lyssna på experter och folk måste känna sig mer delaktiga i beslutsfattandet.”

Men snälla nån, hur många gånger har vi inte hört det här förut? Om det här är budskapet som Harkimo och Jungner vill bygga sin nya rörelse på, kan jag ge ett antal exempel på diverse olika redan existerande rörelser med exakt samma motivation. Bara här i Finland har vi till exempel Joukkovoima, och på ett europeiskt plan finns bland annat Yanis Varoufakis demokratirörelse Diem25. Det ena är en gräsrotsrörelse, den andra är liksom Liike Nyt en rörelse som arbetar uppifrån ner, men till skillnad från Harkimos projekt har Diem25 ett starkt förankrat nätverk, framför allt inom akademiska kretsar. Ur Harkimos synvinkel är dock problemet med båda att de har en klar vänsterprägel.

Som för att poängtera att det här inte handlar om något vänsterflum, har Liike Nyt presenterat fyra grundteser på sin webbsida, som tydligare än intervjusvaren och Harkimos presskonferens förklarar vad rörelsen står för, och var den står på höger-vänsterskalan:

1. Alla ska tas hand om.
2. Marknadsekonomi är ett bra sätt att utveckla samhället på, så länge dess regler är rättvisa.
3. Klimatförändringen är ett faktum, och beslut bör fattas på sätt som är hållbara för miljön.
4. Företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på, om det ges utrymme.

I korthet alltså: mindre demokrati, mer makt åt marknaden, ett slut på klimatuppvärmningen och en garanterad levnadsstandard för alla.

Men hur de här i sig svårligen förenliga målen ska uppnås och kombineras kan Harkimo och Jungner inte riktigt svara på.

Andra saker som ingen riktigt kan svara på:

  • Om Liike Nyt ska bli ett parti
  • Om Harkimo ska rösta för eller emot Sote-reformen
  • Vilken roll Jungner egentligen har inom rörelsen
  • Vad Liike Nyt egentligen ska syssla med
  • Vilken samhällsvision Liike Nyt har för att ersätta det nuvarande partipolitiska systemet
  • Hur klimatförändringen ska stoppas
  • Vad det betyder att “alla ska tas hand om”
  • Vad “rättvisa regler för marknadsekonomi” betyder
  • På vad det luddiga uttrycket att “företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på” baserar sig
  • Vad det betyder att att “företagsamhet ska ges utrymme”

Så det vi egentligen vet är att en grupp stenrika elityuppien och deras närmaste anhängare har grundat en plattform för att “lyssna på folket”, vars mest konkreta syfte verkar vara att försvaga den politiska kontrollen över kapitalet och i samma veva motarbeta klimatförändringen.

Initiativ för att stärka det demokratiska inflytandet och öppenheten i samhället är alltid välkomna. Men minimikravet för ett initiativ måste väl vara att det har en definierad målsättning och en verksamhetsplan. Då vänsterrörelsen Diem25 för tre år sedan lanserade sin demokratiseringsplattform gav jag den på ledarplats frän kritik för att den ställde ambitiösa mål utan att egentligen ha någon vägkarta för hur de rent praktiskt skulle nås. Och då hade ändå Diem25 publicerat ett flera sidor långt dokument som de kallade för “vägkarta”. Liike Nyt har inte ens ställt upp några mål.

Liike Nyt kommer med en bunt pseudofolkliga plattityder om hur politiken fjärmat sig från medborgarna, om expertkunskap och demokrati, som kunde tas på allvar om de kom från en gräsrotsrörelse med en klar agenda. Men Liike Nyt presenterar ingen agenda, de presenterar en capsule pitch för ett startup-seminarium. “Marknaden och gräsrotsrörelserna – nya lösningar för politisk aktivism i nyliberalismens tidevarv. Keynote speakers: Hjallis Harkimo och Mikael Jungner. Videoföreläsning av Elon Musk från San Fransisco. Spelföretaget Rovio lanserar nytt samarbete mellan Angry Birds och Pussy Riot.”

Jag erkänner gärna att Liike Nyt gör mig förbannad. Inte för att det är Harkimo och Jungner som lanserar det, inte heller på grund av dess högerkaraktär, inte ens på grund av dess elitism. Det som gör mig förbannad är att de inblandade inte ens har bemödat sig om att ordentligt tänka igenom sitt projekt innan de lanserat det. Det osar av självgodhet och överlägsenhet: här kommer Hjallis och Micke och berättar för er hur politik ska göras på riktigt. Det är en förolämpning mot alla riktiga gräsrotsrörelser och aktivistgrupper som i årtionden med nollbudgetar arbetat för öppenhet och demokrati, mot korruption och målgruppstänk, som förgäves kommit med sina expertutlåtanden till riksdagen bara för att få se Sipiläregeringen torka sig i röven med dem. Och som säkert mer än gärna hade tagit emot några donationer från Herr Harkimo och hans gelikar för att motarbeta businesslobbyn, till exempel i miljöfrågor.

Problemet med politik är det att det inte går att bara hurtigt och friskt gå in och lösa alla problem, eftersom alla problem inte har enkla lösningar. Vare sig man på högerhåll vill erkänna det eller inte, skapar marknadsekonomin genom sina grundprinciper en tävlingssituation mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och de anställda, de icke-anställda, de arbetslösa, de stora företagen och de små, de fattiga och de rika. Det här leder alldeles naturligt till folk klumpar ihop sig i grupperingar som de anser att representerar deras intressen. Det är därför vi fortfarande inte har hittat ett alternativ till partipolitiken som skulle vara demokratiskt. Så här har demokratin fungerat sedan den uppstod, vare sig grupperna bestod av hattar eller rockar, präster eller borgare, katoliker eller protestanter, konservativa eller liberala, socialister eller kapitalister. Alla politiker vet att partiindelningen har sina inbyggda problem, och de som förstår sig på politik vet också att partiindelningen är ett ofrånkomligt faktum i politiken. En annan sak är sedan att det finns strukturer inom politiken och inom partierna som skulle må bra av förnyelse. Men de som säger att “motsättningarnas tid är förbi” är alltid de som tjänar på motsättningarna, vare sig de själva förstår det eller inte.

Politik handlar inte bara om siffror och kurvor, utan om att sammanföra hundratals olika sätt att se på människan, moralen, framtiden och världen. Riksdagens beslut sänder ut vågor som påverkar så gott som varenda molekyl i Finland, ofta också utanför våra landsgränser, och ibland på sätt som är nästan omöjliga att föreställa sig. Det är därför god politik är sådan som mal på långsamt och eftertänksamt, genom diskussioner och debatter och gräl mellan olika grupper. Det är en segsliten dragkamp som i bästa fall kan leda till att någon vinner en försiktigt försvarsseger och någon annan tvingas till en överkomlig uppoffring. I den här oglamorösa processen finns det få hjältar, och för någon som är van att styra över ett affärsimperium där hen själv har det slutgiltiga ordet är det säkert frustrerande.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.