Etikettarkiv: Sebastian Johans

Mellan dröm och vakenhet

12-Agnetas bokpärmHos Agneta Enckell finns ett slags totalt kompromisslöst nu, en textverklighet som öppnar sig ovanligt mycket, kanske för att dikterna så konsekvent undviker att diktera hur de ska läsas, skriver Sebastian Johans.

Etablerade, betydande poeter har en tendens att liksom ta ett steg tillbaka och ladda sina texter med en knappt märkbar självmedvetenhet. Det låter kanske som en anklagelse, men det är det inte. Det är fullt förståeligt att en människa som lägger ett stort fokus på sitt skrivande, och som har fått chansen att blomstra och sätta avtryck, i någon mån vårdar sitt arv i realtid. Hos Agneta Enckell finns inte ett spår av det här.

Fortsätt läsa Mellan dröm och vakenhet

Finstilt omstart för Murakami

Vi bär alla några mer eller mindre graverande hål i våra hjärtan. För Tsukuru Tazaki inträffar traumat några månader efter att han börjat på universitetet i Tokyo då han förskjuts av sina fyra bästa vänner i hemstaden Nagoya. Han får ingen förklaring och efter ett halvårs väntan på att döden ska ta också resterna av det bultande hjärta som han formellt har kvar stiger han ut på andra sidan depressionen som en annan människa.

Fortsätt läsa Finstilt omstart för Murakami

Rader fyllda av rymd

Bort med det gamla in med det nya. Den ständigt pågående historiens radergummi far fram som en schaktmaskin och avlägsnar fiskare, hamnarbetare och akvarellmålare. Istället för trista kajer och stora magasin får den vackra havsvyn sällskap av nybyggt och härligt och snyggt och projektledare och arkitekter och frilansande copywriters och vvs-killar. På samma gång avsändare och mottagare i en framtidsoptimistisk men välbalanserad mix av trä- och betongytor.

Fortsätt läsa Rader fyllda av rymd

Trösten i att vara oförstådd

I Magnus William-Olssons diktsamling Homullus Absconditus slickar sig diktjaget fram till den dolda människan med våldsam språklig säkerhet. 

”Jag tror på kroppen, den döda, den levande / Jag tror på dikten, som är kroppens kropp” säger Magnus William-Olssons diktjag i en vers i den allra sista dikten i samlingen Homullus Absconditus. Och det är precis vad läsaren just fått sig till livs.

Fortsätt läsa Trösten i att vara oförstådd

Skamlösa känslor av lycka

En devis som minimalisternas ”Less is more” är naturligtvis aldrig aktuell när det handlar om Eva-Stina Byggmästar, men i hennes nya samling Locus amoenus blir det för mycket av det goda, anser Sebastian Johans. 

När jag var en 23-årig litteraturvetarstudent älskade jag osprättade böcker. Jag njöt av den taktila retningen som de sprättade sidornas luddiga kanter gav upphov till, jag tyckte om umgänget med boken som objekt under det mödosamma sprättandet och jag kände mig som en skattletare när jag i brist på verktyg försökte tjuvkika på de dolda sidorna.

Fortsätt läsa Skamlösa känslor av lycka