Etikettarkiv: SFP

En feministisk president, tack!

Eva Biaudet
Eva Biaudet.
Gör könet någon skillnad i politiken? Det är en fråga som ställts mig gång på gång under alla de år jag varit aktiv inom politiken. Som ung ville jag kanske inte själv tro att könet spelade någon roll. En liberal idé om människan är att vi alla är olika och unika, att vi själva definierar vår identitet och att respekten för människovärdet är okränkbar, oavsett språk, ursprung, hudfärg, religion och så kön, naturligtvis. Det här med kön är ju lite exceptionellt, eftersom kvinnorna inte är en minoritet. Vi är för många för att sticka ut som en uppenbart svagare eller mer utsatt grupp än männen.

Till och med inom de mest medvetna och bildade grupper har man lämnat kvinnorna ensamma med sin emancipationsutmaning. Det är tyvärr fortfarande helt acceptabelt att säga att kvinnor inte finns på chefsposter, inte blir intervjuade i samma utsträckning som män, inte styr politikens innehåll just därför att de själva inte vill eller inte vågar ta steget ut. För mig är det till exempel en gåta att inte media hittills har definierat kunskap om kvinnors liv, om jämställdhet eller om könsdiskriminering, som en kompetens som en president borde ha eller åtminstone vara intresserad av. Presidentvalskampanjen är ett praktiskt och bra exempel att studera eftersom kandidaterna är så få men ändå representerar hela skalan av de traditionella partierna.

Varför ligger presidentvalets säkerhetspolitiska diskussionsfokus på de militära satsningarna? Sverige har deklarerat att deras utrikespolitik bör vara feministisk. Vad skulle det betyda för Finlands del om vi på allvar kunde anta en sådan utmaning? Vår säkerhetspolitik får inte vara könsblind eftersom trygghet och säkerhet, både när det gäller fred och konflikt, ser väldigt olika ut för män och kvinnor. Kvinnor förhåller sig till exempel mer öppet än män till invandring och betonar betydelsen av fredsmedling och utvecklingssamarbete. Borde vi inte i högre grad diskutera vad det är som egentligen bygger fred och förebygger krig, våld och konflikter? Om vardagen blir tryggare blir också samhället mera stabilt. I en tryggare vardag kan också demokratier och delaktighet stärkas. Detta måste fungera lika i alla samhällen – också i Ryssland eller Syrien. Varför saknas det en diskussion om konkreta satsningar på förtroendeskapande mellan människor, fredsmedling, demokrati och biståndsarbete, där vi inte är särskilt framstående i jämförelse med våra nordiska grannar?

Feministisk utrikes- och säkerhetspolitik handlar om mer än om vilket kön en har, men det är ändå inte betydelselöst vilket kön presidenten har. I så fall skulle fler än en kvinna ha valts till Finlands president. För en manlig kandidat får det inte räcka med en deklaration, utan det behövs ambitiösa åtgärder för jämställdhet. Och för en kvinnlig kandidat räcker det inte med det faktum att hon är kvinna om hon inte kämpar för en feministisk politik.

Eva Biaudet
är feminist-sfp:are

Foto: Anton Sucksdorff

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Vänstervalsdissektion

De rödgröna har all orsak att vara nöjda efter kommunalvalet. De gröna och Vänsterförbundet gick klart framåt, medan SDP lyckades karpa upp sig efter sammanklappningen i riksdagsvalet 2015 och hålla ställningarna i jämförelse med kommunalvalet 2012. Samtidigt gick regeringspartierna Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna alla bakåt, med Sannfinländarna som det här valets stora förlorare (–3,5 %). Oroväckande ur en vänstersynvinkel är kanske hur lite C och Saml trots allt backade (–1,1 och –1,2 %), trots missnöjet med regeringens politik. Delvis är det kanske ett bevis på att kommunalval inte är riksdagsval, och att det inte finns någon opposition i kommunerna. Allra tydligast syntes missnöjet med social- och hälsovårdseformen i Vasa, där SFP gick framåt med hela 7 procent och Samlingspartiet backade med närmare 6 procent. Vasa var också en av de få finlandssvenska kommuner där Vf gick något bakåt (–0,5 %), medan De gröna ångade på framåt (+3,3 %).

 

För Vänsterförbundet var valet en enorm lättnad, då partiet fick 8,8 procent av rösterna nationellt. Opinionsmätningarna hade visserligen gett partiet chans på över 9 procent, men gallupar tenderar ofta att ge Vf något bättre siffror än slutresultatet. Det var en skön revansch för riksdagsvalet, där partiet landade på sitt sämsta resultat någonsin, med futtiga 7,1 procent av rösterna. Också gentemot kommunalvalet 2012 förbättrade Vf sin närvaro i beslutsfattandet med 0,8 procentenheter.

I Åbo blev det, inte helt oväntat, Li Andersson-storslam, då Vänsterförbundet tog 16,1 procent av rösterna. Då socialdemokraterna inte fick mer än 17,1, betyder det att Vf bräcker sig in i den trio av partier (Saml, SDP, Gröna) som de senaste åren på egen hand härskat Åbopolitiken. Lägg till detta att De gröna gick framåt med över 5 procentenheter, och det betyder att konstellationerna i Åbo kommer att läggas om en hel del. Som Torbjörn Kevin påpekade i Yles valvaka – det är 40 år sedan det senast var en sådan här rödgrön dominans i Åbo.

Om Åbos vänster vann på ”Li Andersson-effekten”, är tiderna nu förbi då Helsingforsvänstern skulle vara beroende av ”Paavo Arhinmäki-effekten”. Den tidigare partiordföranden är fortfarande den populäraste vänsterpolitikern i staden, men bara med drygt 1 000 röster mer än svenskspråkiga Veronika Honkasalo, som förnyade sitt mandat med besked med 4 000 personliga röster. Överlag betecknas Helsingforsvänstern av ett mycket jämnt, ungt fält med många populära kandidater, som Mai Kivelä, Silvia Modig, Suldaan Said Ahmed och Dan Koivulaakso. Partiets mål att få in fler svensksspråkiga kandidater i Helsingfors stadsfullmäktige än SFP lyckades inte riktigt, då Mia Haglund fick nöja sig med suppleantplats och Henrik Nyholms personliga röster inte räckte ända fram.

 

Om det var De gröna som ledde den rödgröna fronten i Helsingfors och Åbo, så visar resultatet i Jakobstad att partiet fortfarande har stora problem med att få fotfäste utanför södra Finland. De gröna gick visserligen framåt med 0,7 procentenheter i staden, men fick bara 3,7 procent av det totala röstantalet.

Däremot gick vänsterpartierna framåt med stormsteg i Jakobstad. SFP dominerade i partiordförande Anna-Maja Henrikssons hemstad med 40,7 procent av rösterna, men Vf gick framåt med 3,5 procentenheter till 10,9 procent, och Jakobstad profilerar sig således som en av de starkaste svensk- eller tvåspråkiga kommunerna för partiet. Socialdemokraterna ökade dessutom till 21,6 procent. Lyckas Vf och SDP hitta en gemensam ton med traditionellt vänsterorienterade Pro Jakobstad (6,6 %) och De gröna, betyder det att en rödgrön allians kunde få stort inflytande i beslutsfattandet. Vänsterförbundets framgång torde dels bero på att Pro Jakobstad haft svårt med kandidatuppställningen, och dels på att Jeppis Pride-aktivisten Lisen Sundqvist säkert lockat nya röstare till Vf med sin kandidatur.

 

Framför allt kan Vänsterförbundet glädja sig över att valframgången inte varit något isolerat stadsfenomen – partiet gick framåt i nästan alla tvåspråkiga kommuner där det ställde upp kandidater, även om det inte i alla fall resulterade i fler mandat, eller några mandat alls.

På Kimitoön lyckades Vf (6,6 %) återta sitt andra mandat, delvis tack vare Tomy Wass, som efter en lång karriär som tjänsteman nu ställde upp i val som pensionär och drog åttonde flest röster i kommunen, där ju Jan-Erik Enestam (SFP) var röstmagnet. Vänstern på Kimitoön gläder sig också över att SFP (44 %) inte fick enkel majoritet, i första hand tack vare den obundna gruppen Fri samverkan, som drog 19 procent av rösterna.

I Pargas gjorde Vf ett kanonval och ökade med 1,5 procent, vilket gjorde att partiet kunde hålla sina 2 mandat, trots att fullmäktigegruppen krymper. De gröna gick mycket starkt framåt och ökade till 4 mandat, medan SDP klappade samman och förlorar 3. SFP förlorar 2 mandat, trots ett mycket bra val, som slutade med snudd på enkel majoritet. Vf:s långvariga Pargasordförande Nina Söderlund blev röstdrottning i kommunen (igen).

 

Också i Raseborg gjorde Vänsterförbundet ett mycket bra val, men blev otursamt nog bara några röster från ett andra mandat. I ärlighetens namn berodde partiets tillskott i röster (1,2 %) antagligen främst på att Finlands kommunistiska partis Peter Björklöf inte ställde upp för omval. FKP var också den stora förloraren i Raseborg, medan den stora segraren blev SDP, som gick framåt med 2,6 procentenheter till nästan 30 procent. SFP lyckades inte heller här knipa enkel majoritet, fast det låg nära till hands.

I Hangö höll Vänsterförbundet sina fyra mandat, och gick till och med framåt, trots att en av partiets röstmagneter, Marko Niemi, hoppat över till FKP och numera är chefredaktör för partiets språkrör Tiedonantaja. Niemi lyckades också knipa ett mandat för FKP i kommunen. Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran drog fjärde mest röster i Hangö. SDP gick däremot ordentligt bakåt, och förlorade både tre mandat och positionen som Hangös största parti, som nu gick till SFP. Den samlade vänstern är ändå fortfarande dominant i Hangö. I Kyrkslätt lyckades Irja Bergholm hålla Vf:s ena fullmäktigeplats.

 

Östnyland är något av ett sorgebarn för Vänstern. I Lovisa har partiet haft en hyfsad representation tack vare röstdrottningen Armi Lindell, samt Jerry Träskelin och Sari Eriksson. I år ställde ingen av dessa upp för omval, och Lovisas Vänsterförbund formligen kollapsade, och förlorade alla sina tre mandat. Stödet i Borgå och Sibbo, 3,3 jämte 1,8 procent, är kanske inget att hoppa jämfota för, men på båda orterna lyckades partiet förbättra resultatet i antal röster mätt.

Förutom i Jakobstad och Vasa, har Vf i Österbotten ett hyfsat stöd i Kaskö (7,8 %), där partiet dock gick back med 1 procentenhet i årets val, och i Karleby, där det i stället höjde sitt stöd med 2 procent till 6,8 och knep ett tredje mandat. I Kristinestad, Vörå, Nykarleby, Korsholm och Kronoby har Vf ingen representation i fullmäktige, men lyckades i de flesta av dessa kommuner trots allt öka partiets röstetal. I Kristinestad fördubblades röstmängden till 2,7 procent, och förde partiet hyfsat nära ett mandat.

 

Summa summarum kan man konstatera att Vänsterförbundet, med vissa undantag, gått stadigt framåt ett litet steg över hela landet, såväl på landsbygden som i städerna. Att partiet inte skulle ha potential att växa utanför de stora städerna är alltså en teori som kan skrotas. Problemet är väl snarast att på landsbygden och i småstäder hitta nya, unga kandidater som kan ta över stafettpinnen från veteraner som Esko Antikainen, Harry Yltävä, Stefan Håkans, Birgitta Gran, Nina Söderlund, Irja Bergholm och övriga. Akutast bland de kommuner där Vf fortfarande har ett hyfsat stöd torde situationen vara på Kimitoön, där 5 av 8 kandidater i år var pensionärer, och endast en av dem under 55. Vad det beror på att den ”traditionella arbetarklassens” barn inte har fortsatt inom vänsterrörelsen på landsbygden (om en grov generalisering tillåts) är en intressant fråga, som vi kanske ändå lämnar därhän den här gången.

 

Ännu några ord om de små landsomfattande partierna. Ännu 2012 hade Finlands kommunistiska parti 9 ledamöter; tre i Nokia och en i Heinola, Helsingfors, Raseborg, Jyväskylä och Nystad. Efter valet 2017 finns bara två kvar; en i Hangö och en i Nokia. Inte ens FKP:s långvariga ordförande Yrjö Hakanen lyckades ta sig in i Helsingfors stdadsfullmäktige, trots över 1 300 personliga röster. Det är knappast överdrivet att säga att en era lider mot sitt slut.

I stället fick hela tre nya partier in kandidater i fullmäktigen: Piratpartiet, Liberalpartiet och Feministiska partiet. Piratpartiet är visserligen inte nytt som parti, men har tidigare inte lyckats få en kandidat invald i vare sig kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament. Ett parti gjorde också sorti i år, då Förändring 2011 inte ställde upp några kandidater, eftersom det strukits ur partiregistret (för stunden i varje fall).

 

På papper är det Liberalpartiet som klarat sig bäst – dess ordförande Juhani Kähärä valdes med darr på ribban in i Esbofullmäktiget med 338 personliga röster, och hela fyra kandidater kom in i Parikkala, där partiet blev tredje störst. Nå, nu är det ju inte så karelska Parikkala med sina 5 000 invånare plötsligt blivit frälst av ett litet libertarianskt parti av amerikanskt stuk, utan det hela handlar om valteknisk kohandel. De obundna i Parikkala har fått tillåtelse av partiet att använda dess parti som paraply för att kunna ingå valförbund med Kristdemokraterna och Sannfinländarna (obundna får inte som grupp ingå valförbund). De obundna kandidaterna har i sin tur lovat att inte representera partiet då de en gång blivit invalda. Så i praktiken har Liberalpartiet, tidigare känt som Nationella whiskypartiet, endast fått in en kandidat i Esbo.

Dessutom har Piratpartiet nu i sitt femte val lyckats bryta sig in i politiken på allvar. Piratpartiet, som har rymt några av de senaste valens mest färggranna kandidater med åsikter från höger till vänster, upp och ner, är i grund och botten ett värdeliberalt parti som ligger någonstans mellan libertarianism och anarkism. Dock utan libertarianismens fokus på ekonomi och privatägande, och utan anarkismens klassanalys. Vid sidan av mer bisarra uppenbarelser som Hansi Harjunharja och Kyuu Eturautti, har Piratpartiet också presenterat en helt seriös politik, även om partiet inte gjort det lätt för oss att ta dem seriöst. Med huvudsäte i universitetsstaden Jyväskylä är det knappast en överraskning att det är där partiet har störst stöd, och där fick partiet in en kandidat, Arto Lampila, som ofta fungerat som partiets samlade och seriösa ansikte utåt. Men också i Helsingfors fick partiet in en kandidat, doktorn i kärnfysik Petrus Pennanen.

 

I Helsingfors lyckades också nya Feministiska partiet få in sin ordförande Katju Aro i fullmäktige. Totalt fick partiet i kommunen nära 5 000 röster, och Aro fick kring 1 500 personliga, jämförbart med t.ex. Nasima Razmyar eller Harry Bogomoloff. Att Aro skulle bli invald var väntat, och det var också Feministiska partiets mål i detta val. Partiet kom inte speciellt nära inval i någon annan kommun, även om svenskspråkiga HBTIQ-aktivisten Panda Erikssons över 400 röster är imponerande för en kandidat som ännu för ett år sedan var mer eller mindre obekant för den breda allmänheten och ställer upp för ett parti som inte heller är mycket mer än ett år gammalt. Det grämer antagligen Eriksson att till exempel Vf:s Merja Lundén kom in i fullmäktige med 133 röster, men så fungerar tyvärr partipolitiken.

Feministiska partiets intrång på partikartan är ytterst välkommet såtillvida att det ruskar om en aning i strukturerna och sätter förhoppningsvis feminismen högre på agendan – även det inte riktigt lyckades med det ännu i det här valet. Med tanke på hur synlig och effektiv valkampanj FP förde åtminstone i Helsingfors, är det förvånande om partiet inte lyckas få in några kandidater till om fyra år.

 

Med ett hyfsat resultat för SDP, ett gott resultat för Vf, ett alldeles strålande resultat för De Gröna och en bra start för FP, finns alla chanser till en rödgrön front i många kommuner. Katju Aro kommer knappast att ha några problem att finna starka bundsförvanter bland Helsingfors unga, feministiska kandidater vare sig i VF eller Gröna. Men framför allt i De grönas starkaste fästen, Åbo och Helsingfors, har samarbetet mellan De gröna och vänstern ibland haltat avsevärt, eftersom De gröna ofta röstar med Samlingspartiet snarare än det röda blocket. I värdefrågor är De gröna och Vänsterförbundet snarlika, men då det gäller ekonomi och socialfrågor, och, lustigt nog, miljöfrågor, har de båda ibland haft svårigheter att hitta varandra. Att De gröna i Helsingfors röstade för utökad bebyggelse i Centralparken går stick i stäv med partiets egna principer, och partiets inställning till kärnkraft har varit svajande. Samtidigt har partiet också en hängivet röd flygel, som dock ibland blir brutalt överkörd. Socialdemokraterna har försökt finna sin själ i oppositionen, men verkar ha svårt att göra en avgörande vänstersväng tillbaka till rötterna. Så länge den uteblir, kommer Vänsterförbundet att se SDP som en högst opålitlig bundsförvant i många kommuner. Sedan måste man naturligtvis minnas att situationen varierar stort mellan olika kommuner. Och SFP ska naturligtvis inte heller räknas bort från samarbetsparterna i en rödgrön koalition. Även om partiet har en stark högerslagsida i ledningen, finns det många socialliberala och vänsterlutande politiker inom partiet.

Det är inte någon skön ny värld vi vaknar till efter kommunalvalet, men valet har åtminstone öppnat vissa dörrar och kanske förlöst vissa knutar. Om De gröna, Vf och SDP kan finna varandra, kan de utgöra en formidabel motkraft till högervågen, och det är vad som behövs i dessa tider då social- och hälsovårdsreformen ska drivas igenom, och vi även i övrigt står inför ett vägskäl då samhället borde byta riktning. Med flankstöd från SFP och andra mindre partier, åtminstone i vissa frågor, ska det kunna gå att bygga på det här valresultatet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Henriksson försvarar nedskärningspolitiken

Regeringen har sparat på fel ställen, anser Sfp:s nya ordförande Anna-Maja Henriksson. Men statsskulden måste i något skede betalas, säger hon. Partiets nya ledare visar sig också vara en teknikoptimist, som anser att samhällets automatisering inte ska ses som ett hot utan som en möjlighet till helt nya typer av jobb.

Det är inte så att jag vaknar på morgonen och har fjärilar i magen, säger Anna-Maja Henriksson som haft två månader på sig att vänja sig vid att vara ordförande för Svenska folkpartiet.

Sfp:s ordförandeval föregicks av nyhetsbomben att Carl Haglund lämnade politiken och inte ställde upp för omval. När kandidatlistan var klar var valet av ordförande snarast en formalitet. Av partiets höjdare var det endast Anna-Maja Henriksson som ställde sig till förfogande, och jämfört med henne var utmanarna Anders Adlercreutz och Ida Schauman lättviktare, så utgången var klar långt innan partikongressen i början av juni. Förutom arbete som bankjurist har vicehäradshövdingen Henriksson bakom sig 20 år som medlem i Jakobstads stadsfullmäktige, 9 år som riksdagsledamot och fyra år som justitieminister, samt ordförande för Finlands svenska folkting.

– Jag känner mig nog bekväm i uppgiften, men visst har ordförande en lite annan roll. Det är viktigt att det förs dialog med partifältet, men i slutändan är det ju partiordförande som axlar det yttersta ansvaret, och ordföranden är också partiets ansikte utåt.

Framför allt poängterar Henriksson ordförandens plikt att inte bara föra en diskussion med fältet, utan att verkligen lyssna på vad partimedlemmarna, väljarna ”och de som ännu inte röstar på Sfp” har att säga.

Jag träffar Henriksson på en idyllisk cafégård i utkanten av Skata, Jakobstads gamla trähusområde. Här firar hon sin semester – en semester som avbrutits av bland annat dotterns flyttbestyr och kuppförsöket i Turkiet. Med 52-åriga Henriksson har partiet igen fått en ordförande från Österbotten efter en paus på 18 år, den senaste var Ole Norrback som styrde partiet mellan 1990 och 1998. Vidare är hon partiets första kvinnliga ordförande, vilket betyder att Sfp nu har lämnat Samlingspartiet och Sannfinländarna bakom sig som de riksdagspartier vars samtliga ordförande varit män. En annan nyhet är naturligtvis att Sfp i dag sitter i opposition för första gången sedan 1979.

– Oppositionsrollen är ny, medger Henriksson, men säger att partiet långsamt lyckats arbeta sig in i den.

– Redan i vintras tyckte jag att rollen kändes ganska bekväm, även om vi får fortsätta att fila på den.

Då det gäller värdefrågor har De Gröna, Vänsterförbundet och Sfp för det mesta varit på samma linje, säger Henriksson, och lyfter speciellt fram diskussionen kring rasismen i samhället som en där de tre partierna hittat en gemensam melodi.

– Socialdemokraterna har däremot varit överrasknande tysta i rasism- och invandringsdiskussionen. Kanske de hoppas på att kunna locka de väljare som hoppar av Sannfinländarna. Och Kristdemokraterna har ju också en lite egen linje i fråga invandring.

Pragmatiskt parti

Sfp kallar sig inte för ett högerparti, utan för ett liberalt borgerligt parti. Åtminstone imagemässigt tog partiet ett steg till höger då Carl Haglund valdes till ordförande 2012, och Anna-Maja Henriksson brukar placeras närmare den politiska mitten. Själv ser hon inte så dramatiskt på den påstådda högersvängen under Haglund.

– Själv tillstår ju Haglund inte att han skulle vara speciellt långt till höger, och jag tycker inte att partiets politik heller tog något jättekliv högerut under hans ordförandeskap. Det är ett liberalt parti, och jag tycker nu inte att vi är så hemskt långt till höger om mitten, och åtminstone inte längre högerut än Samlingspartiet.

– Men sedan är ju alla ordförande olika personligheter, och det formar också hur man ser på politiken. Min far dog tidigt och min mor blev ensam med sju syskon, så i praktiken har jag vuxit upp i en ensamförsörjarfamilj – och det var inte alltid så lätt. Det är klart att det påverkar hur jag ser på politik, och till exempel socialfrågor har alltid varit väldigt viktiga för mig.

Haglund gjorde sig känd som en ivrig Natoförespråkare, och var den första försvarsminister som öppet uttalade sig för ett Natomedlemskap. Svenska folkpartiet är också det enda parti i Finland vid sidan om Samlingspartiet som officiellt tagit ställning för Nato, enligt en skrivelse från partidagen i år. Det är helt i linje med partiets majoritet. Enligt en analys av Helsingin Sanomats valmaskin är Sfp det näst Natovänligaste partiet efter Samlingspartiet, utgående från hur partiernas riksdagsvalskandidater svarade inför valet 2015. 63 procent av Sfp:s kandidater stödde ett Natomedlemskap, siffran för Samlingspartiets kandidater var 90. De båda partierna var helt i en klass för sig. På ”tredje plats” kom Kristdemokraterna med 23 procent, och därefter De Gröna med 13. För Centern och Sdp låg stödet för ett medlemskap på kring 6–7 procent, och för Vänsterförbundet på 2 procent.

Henriksson verkar överraskad av det stora gapet till de andra partierna, men försäkrar att skrivelsen inte betyder att Sfp anser att Finland nu genast borde ansluta sig, utan på lång sikt.

– Sfp är ett pragmatiskt parti, och vi inser att vi i längden inte klarar oss ensamma.

Inga gratis pengar

Under sin oppositionstid har Svenska folkpartiet varit högljudda kritiker av regeringens sparpolitik, men mer i fråga om var man sparat än om att man sparat. Framför allt har partiet tydligt motsatt sig nedskärningarna i utbildningen och utvecklingsbiståndet, och tog också initiativ till en interpellation om regeringens utbildningspolitik. Däremot stöder Sfp nedskärningspolitiken i sig – även om Henriksson inte vill kalla det för nedskärningspolitik, utan hellre talar om att få budgeten i balans. Sedan drar hon den klassiska jämförelsen med ett privathushåll – man kan inte leva över sina tillgångar i sin privata ekonomi – men tillägger ändå att ”en statsbudget ju förstås inte fungerar riktigt som en privatekonomi”.

– Ingen statsskuld kommer ju knappast någonsin att bli återbetalad i sin helhet. Men det är ändå klart att vi inte kan fortsätta ta lån i samma takt som vi gjort de senaste åren, vi kan inte lämna den bördan på våra barn.

Jag frågar hur Henriksson ser på den allt bredare konsensusen om att åtstramningspolitik och nyliberal ekonomisk politik leder till en nedåtgående spiral, men den frågan fintar hon snyggt bort tack vare min luddiga formulering. Hursomhelst är det här en av de grundläggande frågor där Sfp och vänsterpartierna, i synnerhet Vänsterförbundet, går skilda vägar. Däremot möts de i enigheten om att arbete ska vara den drivande kraften för välfärden. Henriksson är ingen vän av villkorslös basinkomst, utan anser att en en reform av grundtryggheten ska ha sporrande element.

– Vi kan inte ha ett sådant system att unga människor blir vana vid att det ramlar in en summa pengar på deras konton oberoende av vad de gör.

Risken är enligt Henriksson stor att folk antingen passiveras eller lockas till att missbruka systemet om ingen motprestation krävs. Hon ställer sig ändå positiv till regeringens planerade försök med basinkomst, om den minskar på flitfällorna och byråkratin.

Anställes: matkasseplanerare

Det finns en gren bland samhällsforskare och -tyckare som menar att det utopistiska målet med full sysselsättning i själva verket hindrar oss från att anpassa vårt ekonomiska system till en verklighet där utbud och efterfrågan på arbete aldrig mer kommer att mötas. Enligt vissa samhällsfilosofer borde vi i stället förbereda oss på det ”arbetslösa samhället”, eller åtminstone ett samhälle där man kan bidra till systemet som en fullvärdig medborgare utan att ha ett arbete. Grundtanken är att samhällets effektivering och automatisering, i kombination med en allt längre livslängd och befolkningsökning, gör att normen tvunget kommer att bli att man inte har ett heltidsjobb som man livnär sig på. Detta skulle i så fall kräva en helt ny sorts fördelningspolitik. Den framtidsvisionen ger Henriksson inte mycket för.

– Men jag tror att arbetet kommer att förändra karaktär. Det är sant att effektivering och automatisering minskar på vissa manuella arbeten, men den skapar också helt nya arbeten som vi inte ens kan föreställa oss i dag.

Dels kommer all den nya tekniken att behöva folk som upprätthåller den, men den i sig kommer också att skapa alldeles nya nischer, speciellt inom tjänstesektorn, menar hon.

– I framtiden finns det säkert någon som till exempel planerar vad jag ska ha i min matkasse som jag kan beställa på min surfplatta.

Skrämmande samhällsströmningar

När jag börjar diskutera framtidsvisioner går Henriksson i stället in på mer aktuella, men lika breda, världsfrågor, som det amerikanska presidentvalet, kuppförsöker i Turkiet, polariseringen i samhället, flyktingsituationen och rasismen. Läget i Europa och världen finner hon rätt och slätt kusligt. Hon är inte heller den första att jämföra stämingarna i samhället med de på 1930-talet.

– Radikalisering, vare sig den kommer från höger eller vänster, är aldrig bra. Om man ser på historien, så visar den att vi ofta måste nå riktigt ner i botten innan det sker en vändning. Man skulle ju hoppas att folk tycker att vi är där nu, så att det inte går ännu längre.

Text & foto: Janne Wass