Etikettarkiv: Skola

Läsandet är en demokratifråga

De svenskspråkiga regionerna har i tre år fått en vitamininjektion i form av läspropaganda och tips för att öka barns läslust och nyfikenhet för böcker. Sedan 2014 har en läsambassadör turnerat runt på föräldramöten, i bibliotek och skolor.

Många goda initiativ har sett dagens ljus, men tillsvidare är det oklart om någon tar över läsambassadörsuppdraget nu när författaren och modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb i Mattlidens gymnasium.

Formellt var det resultaten i PISA-undersökningen bland finlandssvenska skolbarn som var väckarklockan till läsambassadörsprojektet. Särskilt de finlandssvenska pojkarna ligger illa till i PISA-mätningarna; nivån är under OECD:s medelvärde. Redan 2009 stod det klart att de finlandssvenska eleverna halkat efter i läsförmåga jämfört med de finskspråkiga. Enligt en forskningsrapport från Svenska Kulturfonden och Jyväskylä universitet som analyserat just PISA-resultaten år 2009, motsvarar skillnaden mellan språkgrupperna nästan ett års skolgång, något rapportförfattarna utryckte  oro över.

Två aktörer som inte lät det hela stanna vid en upprörd medial debatt i höjt tonläge var Svenska modersmålsföreningen i Finland och Tidningen i skolan. De vände sig till Kulturfonden och lyckades i samarbete med Sydkustens landskapsförbund sy ihop ett treårigt projekt för att öka läskunnigheten bland finlandssvenska barn och unga. Den tillfälliga läsambassadörens arbete drevs under tre år med hjälp av 310 000 euro.

Efter tre år: dags för resumé

Nu när den finlandssvenska läsambassadören lämnat sitt uppdrag är det dags att knyta ihop säcken – vad har uppnåtts?

Ny Tid träffar den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman i hennes nuvarande jobblandskap: lärarrummet i Mattlidens gymnasium i Esbo.

Det framgår tydligt under intervjun att det inte finns en början eller ett slut i jobbet för ökad läsförståelse. Att främja läsande bland barn och unga är en fortlöpande rörelse – nu gäller det för många små aktörer att ständigt hålla bollen i rullning.

– Medvetenheten kring hur viktigt läsande är har ökat och den här frågan har under de gångna åren fått större synlighet.

Skolorna är självfallet en av de viktigaste aktörerna i sammanhanget och von Numers-Ekman har sett att skolor runtom i Svenskfinland har tagit sitt uppdrag på stort allvar.

– Under de här tre åren har många olika aktörer startat läsfrämjande projekt som riktar sig till barn och unga.

Den eventuellt mest lovande rörelsen som hon fick bevittna var den folkvandring av föräldrar som strömmade till hundratalet föräldraträffar som arrangerades i de svenskspråkiga skolorna i landet.

– Det handlar om flera tusen föräldrar som har hört mig prata om hur man som förälder kan stöda barnens läslust. Det har funnits ett stort intresse och jag har fått svara på väldigt många och väl formulerade frågor, berättar von Numers-Ekman.

Högläsning är nyckeln

Frågan om att bjuda in barn till läsandets värld är inte ny, och varje tid har sina utmaningar och favoritskurkar i dramat: serietidningar, filmer, videospel och nu skärmar i största allmänhet. Så, hur ska en medmänniska – förälder, mor/farförälder, lärare – kunna hävda att det här med att läsa en bok vore  värt försöket?

– Ja, det finns ju redan i 9-10 års åldern grovt sett två grupper av barn, bokslukarna och de som inte är så intresserade. Att fortsätta läsa högt för barnen – även efter att de lärt sig läsa – är den främsta nyckeln till att öka läslusten, säger von Numers-Ekman.

För en del barn fungerar ljudböcker som ett komplement till det egna läsandet. Ett annat tips är att prata högt om läsupplevelser både i hemmen och i skolan.

– Ibland är det förstås bra att eleverna själva får välja vilken bok var och en vill läsa, men ibland är det bra att alla i klassen läser samma bok eller samma text. I sådana situationer kan man fundera högt och utbyta tankar – det utvecklar läsförståelsen när man hör vad någon annan har för tankar om en text och själv tvingas sätta ord på sin läsupplevelse.

Engagemang från föräldrar, lärare och bibliotekarier är i väldigt många fall mer eller mindre ett måste för att en del barn ska få chansen att bekanta sig med böcker och läsning. Och här är det klart att alla inte är lika lyckligt lottade; alla har inte läsande förebilder i sin omgivning och alla skolor har inte en vana att regelbundet besöka ett bibliotek med eleverna. Det är inte så lätt för barn att hitta de rätta böckerna och i en klass är det inte heller lätt för läraren att hitta böcker för, säg 25 barn, med olika intressen.

– För att locka särskilt de lite svagare läsarna krävs det ofta både uppfinningsrikedom och engagemang  innan man hittar böckerna som handlar om något verkligt intressant. Ibland kan en enda läsupplevelse bli en inkörsport till mera läsning – något som framöver kan leda till ett större intresse för litteratur.

Det lilla extra

Under de år von Numers-Ekman reste runt noterade hon att många kommuner redan gör många saker rätt. Det finns flera initiativ som på ett bra sätt ökar läsförståelsen.

– Till exempel Borgå, Lovisa, Nykarleby, Sibbo och Vanda – där har de väldigt tydligt identifierat ett problem som de vill åtgärda med hjälp av en strategi. I Borgåskolorna har pedagogerna arbetat målmedvetet med läsandet. De får läsa kvantitativt långa perioder på lektionerna och så arbetar de gemensamt med texterna.

Ett annat exempel är Vanda, där lärarna länge noterat att den svenska som används i skolorna varit svag  till stor del för att finskan är så dominerande i vardagen. von Numers-Ekman berättar att engaerade pedagoger från alla stadier, från daghem till gymnasium, samarbetade för att stärka svenskan via en lässtrategi.

– Lärarna har fått både resurser och ett starkt stöd från sina överordnade. De har fått stor frihet: cheferna har litat på att pedagogerna vet vad som bör göras.

Gruppen av pedagoger har träffats regelbundet för att planera hur läsförståelsen ska förbättras.

– Jag tror att det varit viktigt att lärarna varit skickliga på att involvera eleverna. I någon av Vanda-skolorna har de ett bokråd där eleverna från skolans alla klasser är med och väljer de böcker som ska läsas.

Barnets läsbagage

Von Numers-Ekman tror att kontinuitet är viktigt i sammanhanget.

– Jag har nu själv insett att jag som gymnasielärare haft alldells för lite information om vilket ”läsbagage” mina elever haft med sig från klass 7-9, när de kommer till Mattliden från olika skolor.

I ett sådant läge kunde en läsdagbok eller -portfölj, som tagits i bruk i exempelvis Pargas och Nykarleby, fungera som stöd för skolorna.

– Lärarna för bok över alla de böcker och boksidor som eleverna läst mellan klass 1 och 9. På en del håll är det ett digitalt verktyg och på andra håll en fysisk dagbok. Och det är ju alldeles fantastiskt att tänka sig att du som gymnasiemodersmålslärare skulle få möjligheten att se vad eleven läst under sin skoltid.

För att det här ska bli verklighet krävs en kommunal strategi som slår fast att alla skolor ska följa planen.

Det finns också en stor ojämlikhet mellan kommunerna vad gäller en annan nyckelaktör: biblioteken. Endel skolor har lyxen att ha ett eget skolbibliotek med egen bibliotekarie eller ett bibliotek nära intill skolan medan andra har längre väg till kunskapens källa.

– Den nya bibliotekslagen kräver inte, bara rekommenderar, att det ska finnas skolbibliotek. I Sverige kräver lagen att alla elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det fungerar ju inte på alla håll, men i de skolor där det gör det, är skolbibliotekarierna en fantastisk resurs. De undervisar i informationssökning och källkritik, båda viktiga färdigheter i dagens samhälle, konstaterar von Numers-Ekman.

– Barn och unga är ju väldigt duktiga på att hoppa i texter och ta sig till olika plattformer. Så oron handlar främst om läsningen och förståelsen av långa och svårare texter. Både läsningen av faktaböcker, dagstidningar och skönlitteratur minskar hela tiden. Det är oroväckande eftersom det i grunden är en väldigt stor demokratifråga.

Von Numers-Ekman påminner om att elever som inte är vana att läsa behöver hjälp med studieteknik.

– Är du en svag läsare så behöver du hjälp med att plocka fram det viktiga i en text, med hur man benar ut resonemangen. Om eleverna inte får hjälp med det, så skapar de egna sätt att läsa, som eventuellt inte är så effektiva.

Vem tar över uppdraget?

Nu har Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb som lärare, läsambassadöruppdraget är avslutat och det finns ingen som ska ta över. I motsats till länder som Sverige, England och USA har Finland ingen permanent post med en nationell läsambassadör. Före det finlandssvenska projektet fanns Lukuinto-Läslust, ett samarbete mellan skolor och bibliotek som också inbegrep läsambassadörer, men också det projektet var tidsbundet.

Nu är det upp till andra aktörer, statliga och privata, att föra vidare budskapet om styrkan i att kunna läsa.

– Jag tror att det är så pass många som insett föredelarna med läsambassadörsprojekten att jag litar på att någon sätter igång något motsvarande, säger von Numers-Ekman.

Vissa lovande frön har redan såtts. Ett initiativ som föddes vid sidan av läsambassadörsprojektet är Estrids bokklubb. Många lågstadieklasser tittar regelbundet på programmet som prisats för att det på ett lättfattligt sätt presenterar böcker, läsande och författare för barn.

– Jo! Estrid Airas och det nätbaserade bokprogrammet Estrids bokklubb har blivit en verklig succé. Till och med Expressen har lyft fram det fina med Estrids boklubb, att det är barnen som är i fokus. Nu under hösten fortsätter bokklubben med Estrid och hennes kollega Milo – det är fint att programmet ser på böcker och läsande ur barnets eget perspektiv. N

Text & foto Marcus Floman

Östsamiskan hämtar sig

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Banan

Rainer Knapas
Rainer Knapas
Denna vinter har det skrivits mycket om de svenska skolornas framtid i Helsingfors. Ett förslag är att bygga ett nytt skolkomplex på Busholmen för en finsk, en svensk och en ”nordisk” lågstadieskola. Detta vore döden för lågstadieskolan Banan, före detta Bangatans folkskola, numera uppkallad efter folkskolans fader Uno Cygnaeus. Alla vet att det uttalas med korta a-n och stark tonvikt på första stavelsen.

Föräldrar, lärare, forskare och skolbyråkrater skriver om pedagogik, ”svenska rum” och farliga trafikljus, ifall en ny skola öppnas på den avlägsna Busholmen. I dag är den före detta holmen ännu vildvuxen, visserligen med ett lämpligt namn för kommande busungar. Och ett alternativ är värre än döden: att Banan blir finsk skola.

De föraktfulla administratörer som talar om ”förändringsmotstånd” utgår ofta från att en byggnad är ”bara väggar” och att en lysande framtid alltid går via projekt och nybyggen och att verksamheten – alltså inte människorna – är det viktiga.

Men det är kanske just väggarna och byggnaderna som möjliggör, utformar eller är själva verksamheten. Och som formar alla de människor som i åratal av sina liv dagligen umgås med byggnaderna, i skolor, kaserner, fängelser, kyrkor och ämbetsverk. Allt annat förflyktigas.

Skolan blev färdig 1911 och ritades av arkitekten Karl Hård af Segerstad (Nylands Nation, Hagnäs hall, Berghälls bibliotek…). Under mer än hundra år har Banan stått stadigt planterad i ett av de finaste kulturlandskapen i Helsingfors. Johanneskyrkan, finska Normallyceet, Brobergska samskolan, Johannesplan – med lätkä, fotis och de finländska skolornas officiella pina, bobollen – och alla daghemmens sandlådor, pulkabackar och lekparker, jugendhusens rader, spårvagnarna, Femkanten, Skyddspolisen, kioskerna. Barnen skapar sitt eget ljudlandskap med hög skrikvolym på rasterna, klockan som ringer in och timmarna av tystnad.

En byggnad har i bästa fall stil och smak. Alla byggnader har en historia, kortare eller längre. Men en gammal skola är inte bara arkitektur och historia. Byggnader är också betydelsebärare i en mycket vidare mening. Det finns åtminstone tre delområden: historisk, symbolisk och estetisk betydelse. I olika och föränderliga proportioner finns de – eller saknas – i alla byggnader.

Dagens Designmuseum är den tidigare högst betydande Brobergska samskolan, den första i Finland. Inskriptionen på svenska finns kvar, huggen i sten vid museets trappa. Men en ny byggnad har en tunn, om inte obefintlig historisk betydelse. Det historiska är kumulativt, uppsamlande och verkar långt in i framtiden. Det omfattar både närvarande, frånvarande och kommande människor och tider. Alla lärarna, julfesterna, föräldramötenas suckan. Skolavslutningarna med de fina mammornas tax-free-parfymer i Den blomstertid-festsalen.

Som symbol utstrålar skolan också ideal, bildning och pedagogik. Den är ett kulturellt och ett språkligt minnesmärke, en plats för minnen, kollektiva och enskilda. Den har sina interna symboler och legender som lever ett evigt liv, som föreståndarinnan Saga Sundqvist eller Fågelskåpet. Utkörda elever fick stå i korridoren och skämmas med uppstoppade fåglar som lärorikt sällskap.

Som arkitektur förmedlar Banan det som arkitekten C.L. Engel ansåg vara det viktigaste för en skola, ”ett vänligt allvar” – motsatsen till läroverkens statsbärande, kärva klassicism. Skolgårdens staket med sina glada bananformade ornament är en klassisk skiljelinje för socialiseringen i södra Helsingfors. Barnen med framtiden i ryggsäckarna klänger på insidan, mammorna och papporna står utanför.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Regeringens sparprogram krymper universiteten

Högskolorna står inför svåra beslut på hösten. Regeringsprogrammets nedskärningslista innehåller grova siffror som mjukas upp med lovord om ett bättre framtida Finland. Mellan raderna kan man läsa att hela utbildningssektorn måste krympa.

Nationalekonomiskt sett ska man satsa på kunskap och utbildning för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Hellre skulle man få se över utbildningen på ett sätt som gynnar studerande, säger Ulla Achrén, Åbo Akademis förvaltningsdirektör.

Att ”Finländarnas kompetens- och utbildningsnivå har stigit” är en av regeringens målsättningar på tio års sikt, samtidigt som utbildningssektorn skärs ner med 600 miljoner euro i regeringsprogrammet. Finland ska bli ett ledande land inom utbildning, kompetens och modernt lärande samtidigt som det minskade statliga stödet kräver att högskolorna ser över sin verksamhet. Överlappande administration ryker först och ekonomin ska skötas via servicecenter. Sannolikt kommer även forskningen att påverkas av nedskärningarna och regeringens krav på kommersialisering av innovationer. Studerande måste anpassa sig till en kortare och intensivare högskoleutbildning. Huvudsaken är att unga snabbare kommer ut i arbetslivet och blir skattebetalare i stället för att lyfta studiestöd.

Också behörighetsvillkoren på den offentliga sektorn ska uppdateras, har regeringen bestämt. Det tolkar Achrén som att kraven blir lägre, och hon bekymrar sig över att finländarnas kunskapsnivå sjunker. Hon underskriver inte heller regeringens nya mål att minska på antalet examinerade magistrar med uppskattningsvis en femtedel.

− Min personliga åsikt är att universitetens uppgift i högsta grad är att utbilda magistrar med analytisk förmåga, säger Achrén.

Rektor för Helsingfors universitet Jukka Kola instämmer, men enligt honom kan det inom vissa branscher löna sig att träda in i arbetslivet redan efter kandidatexamen. En högre examen gynnar inte nödvändigtvis en som söker sig till serviceyrken. Man måste vara noggrann med vilka krav som kan ändras, säger Kola. Behörighetsvillkoren för till exempel lärare och läkare får absolut inte sänkas.

Kola tycker att universiteten bör ansvara för att varje nivå i högskolestudierna erbjuder tillräckligt med arbetslivsorienterad kunskap. Var och en ska också själv få bestämma vilken utbildningsnivå den vill uppnå.

Aalto-universitetets rektor Tuula Teeri anser att praktik borde finnas i varje skede av högskoleutbildningen.

− Man får en balanserad bild genom att växla mellan arbetslivserfarenhet och akademiska studier.

Många sparmoment

Finland har inte råd med överlappande utbildningar, varav många finns på teknik- och ekonomisidan, anser Teeri. Därför behövs en tydlig arbetsfördelning mellan universiteten och mellan yrkeshögskolor och universitet. Teeri anser att den innovationsdrivna och forskningsnära utbildningen hör till universiteten och den praktiska, arbetslivsorienterade till yrkeshögskolorna.

Enligt Teeri måste universiteten bli bättre med studenternas genomströmning. Studietakten är för långsam, i teorin har man kunnat förlänga sin studietid hur mycket som helst i Finland. Studietiden är en intensiv period i en ung människas liv, men samtidigt en chans, säger Teeri.

− En kostnadsfri utbildning är redan en stor förmån. Då är det helt korrekt att engagera sig i studierna på heltid, och för det behövs givetvis ekonomiska resurser och handledning.

Studentservicen kan självklart inte läggas ner, men på andra fronter har Aalto-universitetet redan gjort inbesparingar, berättar Teeri. Universitetets tjänster har omorganiserats två gånger och under senaste rundan sparade Aalto ungefär tolv miljoner euro.

− Alla nedskärningar som regeringen vill genomföra inom utbildningssektorn går inte att göra enbart genom att effektivisera den administriva verksamheten. Man måste acceptera att hela sektorn blir mindre, säger Tuula Teeri.

För Åbo Akademi är regeringens sparprogram ingen överraskning. Akademin har redan genomfört strukturella förändringar, tolv institutioner har blivit fyra fakulteter, förvaltningen har samlats under samma tak och akademins ekonomi sköts av ett servicecenter. Ett pågående sparprogram ska till utgången av 2016 spara akademin över fyra miljoner genom att bland annat minska adminstrationen genom pensioneringar.

Vid Helsingfors universitet har administrationen under sommaren funderat hur de skall gå till väga med nedskärningarna. Enligt Kola är det rätt att sparåtgärderna riktas mot förvaltningen. Lärarna och forskarna är universitetets viktigaste resurs och får inte vara de första att drabbas. Men då två tredjedelar av universitetets pengar går åt till löner måste man ändå se över personalstrukturen, säger Kola.

− De här besluten borde ha fattats för länge sedan. Inför regeringens ultimatum måste vi acceptera svåra lösningar, säger Kola.

Tredje termin inte lösningen

Teeri berättar att man vid Aalto kommer att integrera sommarpraktiken bättre med studieplanen. Hon anser att vanligt kursarbete under sommaren inte skulle fungera för studenterna vid Aalto om det ersätter praktik. Teeri hoppas universiteten också i fortsättningen får bestämma hur de sköter sommarundervisningen.

Jukka Kola säger att universitetet redan har utrett möjligheten till en tredje termin, men själv ser han ingen större idé med det eftersom man redan kan gå sommarkurser vid det öppna universitetet. Många fakulteter har också obligatoriska sommarkurser, som fältkurser eller praktikperioder. Hellre skulle de existerande terminerna utnyttjas till fullo så att kurserna faktiskt börjar genast då det är möjligt och fortsätter ända till slutet av perioderna, menar Kola.

− Vi har redan ett fungerande system. Man måste se på helheten vid beslutsfattandet, en tredje termin skulle påverka bland annat forskningen.

Ulla Achrén ser också risker med en tredje termin. Sommarmånaderna är universitetslärarnas enda möjlighet att koppla loss från undervisningen för att gå på konferenser, skapa nätverk och forska. Det passar inte alla att sitta på studiebänken 12 månader av året. För den som vill är det redan möjligt att studera och skriva tentamen eller pro gradu-avhandling under sommaren. Då får man även lyfta studiestöd. Achrén ser hellre att höst- och vårterminen blir effektivare genom att man utnyttjar föreläsningsdagarna till fullo.

Kraven på en snabbare övergång till arbetslivet kan vara ett stressmoment för studerande. Achrén tycker att en kapplöpning genom studierna inte är rättvis mot alla, en del behöver mera tid.

Saxen når forskningen

Åbo Akademi jobbar redan med att få sina forskningsinnovationer ut på marknaden. Achrén ser samarbetet med företag och entreprenörer som en bra sak, men är skeptisk till att man samtidigt skär ner på administrationen. Regeringens krav på kommersialisering av forskningsresultat kommer sannolikt att minska på forskingen inom humaniora och kulturvetenskap eftersom det inte är lika lätt att producera konkreta innovationer som inom teknik och medicin.

− Det är självklart att man måste satsa mer på de gynnsamma branscherna, men man kan inte heller bara glömma bort forskning som ger mindre ekonomisk vinst, säger Achrén.

Enligt Kola kunde många forskningsbranscher gynnas av ett mer marknadsdrivet tänkande. Helsingfors universitet stöder forskning av denna typ och en även en del start up-företag som verkar lovande.

Med hjälp av statligt stöd har universiteten byggt en fast bas för grundläggande och långsiktig vetenskaplig forskning. För att forskningsinnovationer ska nå marknaden krävs samarbete med industrin, ett område Aalto varit framgångsrikt inom även internationellt. Tuula Teeri är bekymrad över att finanserna ägnade för samarbetet skärs ner trots att man vill öka den innovationsdrivna forskningen.

− Balansen mellan den användarriktade och långsiktiga forskningen får inte rubbas, säger Teeri.

Regeringen ställer också krav på att universiteten ska profilera sig starkare och bilda både nationella och internationella kunskapskluster. Samarbetet blir allt viktigare för att nå en hög standard på forskning och innovationer.

− Den internationella konkurrensen är stenhård. Vi måste fokusera ännu mer på det som vi är bäst på och skapa något unikt. Annars kan universiteten inte erbjuda något lyft för exportindustrin, säger Teeri.

Aalto har fyra kärnområden och tre tvärvetenskapliga teman. Fler kommer det inte att bli. Teeri hoppas att profileringen kommer att fortsätta genomgående i Finland. Kola instämmer med att universiteten måste profileras starkare.

Då finansieringen tryter är det vettigare för de finländska högskolorna att samarbeta i stället för att tävla med varandra. Universiteten har länge varit ense om att konkurrenterna främst finns utanför Finlands gränser, menar både Kola och Teeri. Det behöver inte utesluta samarbete över gränserna, om en bättre partner finns utanför landet.

Utbildning som exportvara

Regeringen vill exportera utbildning och införa terminsavgifter för internationella studerande utanför EU och EES-området. Det är få länder i Europa som inte tar betalt av studerande från tredje länder. I vissa världsdelar kan avgiftsfri utbildning rentav väcka misstankar om dess kvalitet, menar Achrén.

I våras steg studerande upp på barrikaderna för att motsätta sig avgifterna, vilket enligt Ulla Achrén kan ha berott på rädsla av att kostnaderna i framtiden också skulle gälla finländska studerande. Och det får det absolut inte göra, säger hon.

− Vi har helt rätt att kräva terminsavgifter av utbytesstuderande, precis som man gör i många andra länder. Det finns alltid stipendier och sponsorpengar att hämta ifall man inte har råd. Varje universitet bör ändå ha rätt att bestämma storleken på terminsavgifterna själv, säger Achrén.

Kola håller med om att universiteten ska ha automomi att bestämma vad man tar betalt för och hur mycket. Precis som regeringen anser han ändå att finländsk utbildning är en viktig exportvara.

Jukka Kola försäkrar också att avgifter bara kommer att krävas av internationella studerande.

− Varför ska vi utbilda utländska studerande från rika familjer gratis? Det är motiverat att kräva en avgift av dem som har möjlighet att betala, säger Kola.

Helsingfors universitet säger ja till terminsavgifterna eftersom inkomsterna kan användas för att utveckla utbildningen. Enligt Kola finns det mycket att förbättra inom de internationella magisterprogrammen. Det räcker inte att man översätter undervisningsmaterial, man måste anpassa innehållet och metoderna till att motsvara internationella standarder.

Några stora insparningar kan man inte förvänta sig då terminsavgifterna främst skulle täcka kostnaderna, berättar Teeri. Då terminsavgifterna tas i bruk kommer antalet internationella studerande antagligen att sjunka tillfälligt och stabiliseras på sikt.

− Att konkurrera med internationella universitet på samma villkor kommer att driva upp utbildningens kvalitet. Vi måste ha en enanstående utbildning att erbjuda för att locka utländska studenter, säger Teeri. 

Text: Lilian Tikkanen
Illustration: Ulla Donner