Etikettarkiv: Socialism

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

1918 i prosa – några tips (2)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Skräcken är det tunga, svarta stråket genom Anna Bondestams (bilden) 1918-roman Klyftan. Tioåringen Ruts malande rädsla för att hennes pappa ska arresteras för sina åsikters skull och försvinna.

I Klyftan är året 1918 och platsen Jakobstad, men barn med samma rädsla finns förstås också idag, på många håll i världen.

Bondestam går djupt in i flickans tankar och fantasier, varvade med fragment av de vuxnas samtal, rykten, dramatiska yttre händelser. I slutet blir Rut själv ansatt av en polis som frågar efter pappan och hotar med pistol.

Romanen kom ut 1946 och man kan tänka sig att det nya politiska klimatet i Finland efter andra världskriget bidrog till att hon vågade, och fick, publicera en ”röd” synvinkel i en så borgerligt dominerad litterär offentlighet som vår. I dag associerar många säkert till Anne Frank, vars dagbok utkom året efter Klyftan (och på svenska 1953).

Borgerlig barnskildring – från andra sidan ”klyftan” – är Oscar Parlands charmiga Tjurens år (1962). Hans Riki är betydligt yngre än Rut, och ett par 1918-episoder kring familjens herrgård nära Viborg framstår halvt om halvt som tagna ur en sagobok. Husets piga ansluter sig till de röda och går på vakt med gevär, men Riki upplever inget pinande korstryck i stil med Ruts i hennes hel-”vita” skola, där geografiläraren domderar om hur de röda banditerna måste utrotas.

Banbrytande med Bondestams roman – i finländsk kontext – är att hon skildrar kriget och efterräkningarna ur vanliga fredliga vänstermänskors synvinkel. Till röda gardet hörde ju bara en del (Ruts föräldrar hjälper några av dem att gömma sig och fly till Sverige), men den vita terror som följde efter segern drabbade ofta utan nyanser. Redan innan Tammerfors hade fallit mördade vitgardister i Jakobstad sju vänsteraktiva, tydligen på ren impuls. Småstadens chock över händelsen finns med i början av Klyftan, och är efter det en trop i flera finlandssvenska 1918-romaner.

Oftast berättas den då med det tillägg som Leo Ågren gav i Fädrens blod från 1961: nästa dag ritar någon sju kors på väggen till byggnaden där avrättningen skett. Hos senare berättare skrapas de bort, men är snart där igen.

Fädrens blod är svårare att bedöma än Klyftan, kanske för att huvudpersonen Rolf är mera uppenbart ”litterär”. Tvångsuttagen i de vitas led hamnar han på den andra sidan efter att ett skott färgat hans armbindel blodröd – en symbolisk fantasi som kunde vara skapad av Topelius. Samtidigt finns också starka inslag av realism, särskilt den korta fånglägerskildringen från Ekenäs smakar svält och död. I jämförelse med Klyftan känns Ågren ändå valhänt när det kommer till kärnan, Rolfs inre liv.

Direkt fyrkantig är Olof Granholms Den vita natten (1979), som främst rör sig i Vasa-trakten. En intressant detalj är notiserna om de goda relationerna mellan lokalbefolkningen och de ryska soldaterna – i landet sen länge, ju – som sedan, i januari 1918, över en natt görs till ”fiender” att avväpna och, i många fall, mörda. Österbottniska meniga på den vita sidan levde ju i tron att fienden var ”ryssen”, inte finska arbetare.

Krigsscener i Nyland, i första hand ur borgerliga ynglingars perspektiv, är kända för dagens läsande allmänhet via de första kapitlen i Kjell Westös Där vi en gång gått (2006). Några 1918-scener finns också i Lars Sunds Siklax-trilogi. Ett fylligare panorama, med avstamp i smörkravallerna 1917 i Åbo – landets då rödaste stad – finns i Aili Nordgrens Väljer du stormen som utkom 1955, fem år före Väinö Linnas Upp trälar.

Här har vi föreningsliv, torgmöten och det socialistiska inifrånperspektiv som den vita 1918-litteraturen inte känner till. Romanen utmynnar på Åland och man kan kanske säga att Aili Nordgrens son Ralf Nordgren tar upp tråden i sin mera sofistikerade Det har aldrig hänt (1977). Dokument, telegram och författarens kommentarer lägger ett pussel av en otroligt råddig situation – är Åland rött, vitt, svenskt, ryskt eller tyskt?

I arkiven gräver också Anna-Lisa Sahlström i En såg sig om – och vände. En berättelse om den röda regeringen (1995). Här är genren ren faction – protokollfakta sedda genom ett temperament, fiktion på hur revolutionsledningen Kuusinen, Gylling & Co kan tänkas ha tänkt, talat och känt. I uppföljaren Den sista fursten (2009) gör hon på motsvarande sätt fiktion kring Edvard Gyllings brev till hustrun. (Av Joakim Groth har samma material presenterats i dramaform.) Bland den skönlitteratur som skrivits på svenska om 1918 är Sahlströms doku-romaner säkert de mest informationstäta.

På dokument byggs också det nyaste bidraget, Anna Lindholms Projekt Ines. Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 (2015). Kring ögonvittnens dagböcker och brev skapar Lindholm ett öppet och personligt narrativ om sin egen medvetandegörandeprocess; verket är en mix av faktabok och essä.

Till sist ett lite udda tips: Kjartan Fløgstads Grand Manila utspelar sig bland annat i Finland 1918. På postmodernt vis rör sig romanen kors och tvärs, globalt och i tiden, men det är  spännande att se hur en riktigt stor författare handskas med ett material som vi finländare kanske trodde att vi ”kunde”, och hur han lyckas utvinna helt nya dimensioner. Här figurerar både Södergran, Diktonius och den vita poeten och bödeln Erik Grotenfelt. Boken är skriven på diverse nynorska dialekter och kommer aldrig att översättas till svenska.

PS: Både Klyftan och Tjurens år har dramatiserats för TV, 1973 resp. 1989, och filmerna finns f.n. tillgängliga på YLE Arenan. Böckerna finns på biblioteket. Jag anmälde Grand Manila i Hbl 13.11.2006.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

Grundinkomst – and then what? 

Li Andersson
Li Andersson.
I år tillbringade jag merparten av mitt jullov i USA. Den fråga jag mest fick debattera med de amerikanska vänsteraktivister jag hängde med, var hur man ska förhålla sig till kravet på grundinkomst. I USA har många av de unga fräsiga (och stenrika) cheferna för tech-företagen i Silicon Valley förespråkat grundinkomst som ett svar på de stora omställningar som en allt snabbare automatisering av arbetet kommer att föra med sig. Detta är bekant även från Europa, där grundinkomsten även har ett stort stöd bland unga inom högern, som gärna kopplar samman den med en vision om en arbetsmarknad där arbetsskydd och kollektivavtal är ett minne blott.

I Europa lyfte den europeiska autonomvänstern i början av 2000-talet fram grundinkomsten som en del av ett krav på större individuell autonomi och frigörelse från dåligt betalda och omänskliga anställningsförhållanden. Det var ett centralt krav kring vilket man byggde upp en kollektiv identitet för det europeiska prekariatet. 2000-talets debatt kring arbete byggde dock ofta på en uppdelning i prekära arbetsförhållanden och traditionella. Fokus var med andra ord mest på hur ”arbetet” utlokaliserades från ”arbetsförhållandet” och hur arbetets prekarisering utmanar de existerande samhälleliga institutionerna vad gäller allt från pensioner och arbetslöshetsskydd till familjeledigheter och dagvård.

Det man lyckades med var att skapa nya kollektiva identiteter och krav på reformer som svarar på den osäkerhet som prekariseringen fört med sig. Samtidigt skapades även, delvis medvetet, delvis omedvetet, en motsättning mellan ”traditionella arbeten” och ”prekära” dito. Den generationsdimension som diskussionen fick bidrog även till vissa generationer alienerades från den nya kollektiva identitet som artikulerades. Det man misslyckades med var att beakta hur arbetets automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens utmanar de traditionella arbetsförhållandena och speciellt vissa branscher inom till exempel industrin.

Grundinkomsten har fungerat som en del av en vision om en ljusare framtid för det unga prekariatet, för vilken osäkra anställningsförhållanden, projekt, freelance-arbete och företagande alltid varit en självklarhet, och som många även förhåller sig positivt till. Men vilken positiv framtidsvision har man presenterat för ”blue-collar”-arbetarna inom industrin eller ”white-collar”-arbetare som sekreterare, redovisare eller tjänstemän, vars arbeten helt riskerar att försvinna genom automatisering och robotisering? Svaret är att man inte har presenterat någon.

Europa är det istället främst de högerpopulistiska rörelserna och i USA Donald Trump som svarat på den vita och mansdominerade medelklassens framtidsångest och existentiella ängslan. För delar av den amerikanska vänstern är grundinkomsten en del av en dystopisk framtidsbild för medelklassen. Då arbetena inom såväl blue- som white-collar-branscherna försvinner finns risken för att den amerikanska lägre medelklassen blir en enorm arbetskraftsreserv utan arbete. Vad kommer denna omställning att innebära för alla de människor som aldrig kommer att bli en av de unga och fräsiga typerna som spenderar sin arbetsdag på ett café med en sojalatte i ena handen och den andra vid läppären?

I de flesta moderna samhällen har liknande situationer lett till revolutioner, konflikter eller massmigration. ”Medelklassen kommer att försöka hållas nöjd genom grundinkomst, droger och artificiell intelligens”, beskrev en bekant sin tolkning av denna dystopi.

Många fruktar en tudelning av samhället där det bästa den arbetslösa medelklassen kan hoppas på är en grundinkomst som tryggar existensminimum, så att de unga fräsiga och stenrika arbetstagarna på tech-företagen kan fortsätta bygga sitt idealsamhälle. Det är en deprimerande samhällssyn, men en dystopi som vänstern måste kunna svara på. Svaret är inte att ge upp kravet på grundinkomst, utan att kunna formulera en framtidsvision som handlar om mer än det. Den mest centrala ödesfrågan är hur man skapar ett samhälle där en människas värde och betydelse inte är kopplad till det arbete man utför, det yrke man har och den lön man får.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

London: en gnistrande radikal historia

Haiko Khoo tar emot mig i en enorm, oanvänd kontorsbyggnad i Soho, London.  Eftersom han bor där i egenskap av husvakt så är hyran för lokalen låg trots storleken och det centrala läget. Fönstren på gatunivå är draperade med röda skynken med socialisttema och inne är väggarna prydda med gamla propagandaaffischer.

Läget är ypperligt, förklarar Khoo (bilden ovan), som erbjuder guidade Karl Marx-turer i Soho varje söndag kl. 11. Nu bor han bara ett stenkast från de historiska platser han visar grupperna. Bostadshuset där familjen Marx levde i fattigdom i flera år och lokalen där Kommunistiska manifestet skrevs ligger belägna bara några hundra meter från var vi befinner oss.

London är en stad med radikala anor. Under andra hälften av 1800-talet var staden hem för en ansenlig mängd revolutionärer som befann sig i landsflykt: nationalister, anarkister, utopiska socialister och kommunister, alla flockades i Soho för att fly sina reaktionära hemländer.

– Överklassen i England behövde inte, i motsats till den kontinentala, vara speciellt rädd för revolution. Försöken till uppror hade dött i sin linda och Brittiska imperiet var starkare än någonsin. Dessutom har England haft en tradition av att tolerera oliktänkare, förklarar Khoo.

Khoos energiska personlighet är fängslande och det syns att han gillar att stå i rampljuset. Han är också en erfaren offentlig talare, bland annat känd som ett av dragplåstren vid Speakers Corner i Hyde Park. Själv träffade jag honom första gången en vinterlördag på en av de färggranna Marx-rundvandringarna. Den informationsstinna två timmar långa upplevelsen var späckad inte bara med anekdoter från Marx och övriga Londonradikalers liv, utan också med insikter om Marx Kapitalet. Som doktorand med marxistisk teori och Kina som expertområde är Khoo en kunnig guide. De performativa inslagen ger en något surrealistisk effekt åt turen. Till exempel minns jag att han förvånade sin omgivning på gatan med att högljutt stämma upp i Internationalen.

– Mina turer innefattar ett teatraliskt element. Jag gillar den performativa aspekten av det hela , bekräftar han.

Men har de guidade turerna ett politiskt syfte?

– Jag har alltid varit mer intresserad av didaktik än av direkt partipolitiskt arbete. Turerna har inte som avsikt att förmedla något propagandistiskt budskap, utan de handlar om att berätta om Marx och marxismen. Ingen blir heller marxist av att bli tvångsmatad med ideologi, resonerar han.

Khoo är inte utan revolutionära erfarenheter själv heller. Som trotskist bodde han i Östberlin i slutet av 1980-talet och deltog i protesterna mot DDR-regimen. Hans personliga erfarenheter hjälper honom att bättre förstå 1800-talets radikalers liv.

– Att leva i exil för med sig sina egna svårigheter. Dessutom präglas revolutionära grupper ofta av interna spänningar. Gnistor av hopp tänds ibland men ofta är livet fullt av besvikelser.

Efter att ha varit utesluten ur partiet under Tony Blairs period som ordförande är Khoo åter medlem av brittiska Labour och han stöder Jeremy Corbyn. Han beskriver sig som demokratisk reformist och tycker att traditionell kommunism inte fungerar i dagens värld. Men Khoo tror att Labour har potential att skapa förändring.

– För att kunna påverka de globala ekonomiska strukturerna som nu upprätthåller ojämlikhet är det viktigt att vinna val och få regeringsmakten i betydande stater. Förhoppningsvis kan Labour göra det i Storbritannien, förklarar Khoo.

Revolutionärt budskap

Medan den sjungande marxisten i Soho numera sätter sitt hopp till reformismen, representerar Daniel Morley den öppet revolutionära organisationen Socialist Appeal. Vi träffas i samband med en festival till minnet av oktoberrevolutionen 1917 som han är med och arrangerar. På vägen upp till konferensen möts jag av kommunister tillhörande organisationen Spartacus. De delar ut material som försvarar Nordkoreas kärnvapenprogram, men de har inte tid att tala om sin politik i detalj. Väl inne hos Socialist Appeal informeras jag av deltagarna att personerna utanför tillhör en marginell organisation som inte har något att göra med det pågående evenemanget.

Festivalen jag besöker samlar cirka 300 deltagare från olika länder, däribland Sverige och Danmark. Morley, som just hållit anförande för de unga deltagarna, blev själv medlem av Socialist Appeal när han var 19 år gammal. Via organisationen fick han svar på frågor han som ung marxist hade funderat över.

– Jag ville förstå varför ett fenomen som stalinismen hade ägt rum och hur vi kunde förhindra att något liknande skulle ske igen, berättar han.

Som studerande startade han en lokalavdelning för organisationen på sitt universitet. Det ledde till att han så småningom blev professionell marxist. I dagsläge har Socialist Appeal 8 heltidsanställda funktionärer och omkring 400 medlemmar. I sin glans dagar på 1980-talet var medlemsantalet uppe i 8000 och antalet anställda som bäst 250. Också tre av Labours parlamentsledamöter representerade då rörelsen. Idag kan Socialist Appeal inte stoltsera med en enda folkvald, men Morley berättar att flera ungdomar blivit aktiva i radikalvänstern de senaste åren. Dessutom har Corbyns relativa framgångar som ordförande för Labour fått hela vänsterfältet att vädra morgonluft. Morley tror att Labour kommer att vinna följande parlamentsval, men varnar i samma andetag för att det inte kommer att bli enkelt för en Corbyn-ledd regering att genomföra reformer.

– Den brittiska överklassen kommer att göra sitt bästa för att bekämpa en vänsterregering. Till exempel kommer det att ske betydande kapitalflykt från landet och pressen kommer att motarbeta honom, befarar Morley.

Ur arkiven

Meiriam Jump visar ett exemplar av den socialistiska tidskriften Gnistan som Lenin redigerade i London.

Att vänstern åter blivit starkare efter att i flera år levt på sparlåga har enligt experter att göra med den ökade ojämlikheten och nedskärningarna som följt finanskraschen år 2008. Men också upprätthållandet av ett historiskt minne är av betydelse för att idéer ska överleva. En som arbetar med att upprätthålla radikalismens idétradition är Meiriam Jump, biblio-tekarie på Marx Memorial Library.

– Min mormor var från Spanien och min morfar stred med de internationella brigaderna mot Franco.  Brigadernas arkiv finns här, så också på det sättet är det här ett drömjobb för mig, berättar hon.

Biblioteket, som gömmer sig bakom en röd dörr i Clerkenwell nära City of London, är hem för en stor samling radikal litteratur. Det slog upp sina dörrar år 1933 som ett svar på nazisternas bokbål i Tyskland. Före det blev bibliotek var huset bland annat redaktion för det socialdemokratiska förlaget Twentieth Century Press. Rummet där huvudsamlingen böcker finns, pryds av en stor fresk som avbildar ledande marxistiska tänkare i England. Den målades år 1934 av greve Hastings som undervisats av den mexikanske konstnären Diego Rivera.   

En känd radikal som byggnaden också associeras med är ingen mindre än Vladimir Lenin. När denne befann sig i exil i London 1902-03 förfogade han över ett litet arbetsrum i huset. I rummet, som lämnats nästan intakt sedan Lenins tid, visar Jump upp ett inramat originalexemplar av tidskriften Iksra (gnistan) som Lenin redigerade och som smugglades vidare till Ryssland från London.

Att marxismen inte endast existerar i arkiven är något som Jump, liksom andra radikaler i London, är övertygad om. När biblioteket numera ordnar evenemang ryms alla intresserade inte in. Nästa år lär också bli hektiskt, för då blir det 200 år sedan Marx födelse.

– Vi blir hela tiden kontaktade av människor runt om världen som säger att de vill boka biljetter för eventuella evenemang vi ska ordna. Det känns som om förväntningarna är stora, vilket naturligtvis sätter en del positiv press på oss, berättar Jump entusiastiskt.

Text & foto Johan Ekman

Karl Marx Walks arrangeras varje söndag med start kl 11. Start vid Criterion Theatre, Piccadilly Circus. marxwalks.com

Marx Memorial Library är öppet måndag till torsdag kl. 16-18. Guidningar arrangeras tisdagar och torsdagar kl. 13. Adress 37A Clercenwell Green. marx-memorial-library.org