Etikettarkiv: Socialism

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson

Frågan om fördelning

Nora Hämäläinen
Nora Hämäläinen.
Vi börjar med en tes som är ganska självklar: om ägandet av vårt lands samlade tillgångar var mer jämnt fördelat, skulle framtidens framskridande automatisering, försvinnande jobb, den höga arbetslösheten, den skeva ”försörjningsbalansen” och liknande problem inte vara problem alls. (Man kan säkert göra samma tankeexperiment i global skala, men då blir det så mycket mer komplicerat att vi kan lämna det till en annan gång.)

Vi håller oss alltså hypotetiskt till Finland eller ett jämförbart västligt land. Robotarna skulle sköta allt mer av de tråkiga jobben och de som nu räknas som arbetslösa och pensionärer skulle kunna njuta av sin lediga tid med lite mera pengar tack vare sitt ägande. Även de som lönearbetar skulle tack vare sitt delägande av allt mer robotiserade industrier och byråkratier kunna dra ner på betalda arbetstimmar och göra andra intressanta och kreativa saker vid sidan av: syssla med musik, konst, byggnadsvård, trädgårdsskötsel, vetenskap, sömnad.

En del av de här verksamheterna skulle kanske bli ekonomiskt lönsamma i ett senare skede, andra inte. En del aktiviteter skulle vara till nytta på andra sätt. Förhållandet mellan lönearbete, annat arbete och övriga sysselsättningar skulle förändras, men knappast på radikalare sätt än när befolkningen övergick från det tidiga 1900-talets småbrukarsamhälle och säsongbetonat lönearbete till mer regelbundet lönearbete, eller när den offentliga sektorn byggdes ut och medelklasskvinnorna gick in i arbetslivet.

Hursomhelst skulle automatiseringen inte vara ett hot som gör människor onödiga, utan en möjlighet till större personlig frihet och möjlighet att bygga livet kring sådant som man tycker om att göra. Eftersom de flesta inte äger just mer än kanske en del av sin bostad, och lever främst på sitt lönearbete framstår automatiseringen som ett av de största framtidshoten idag, strax efter klimatförändringen och antibiotikaresistensen.

Vi måste förstås komma ihåg att ingen riktigt vet hur många jobb som drabbas i den närmast utannonserade jobbdöden. Men vi kan för resonemangets skull utgå från att massor med jobb kommer att försvinna, och att nya inte kommer att uppstå i samma takt som de har gjort tidigare. Eller alternativt att de nya som uppstår är så osäkra eller illa betalda att de inte ger en hållbar utkomst. Det här skulle tvinga fram ett systemskifte, från lönearbete till något annat. Frågan är alltså: till vad?

Problemet med en jämn fördelning av ägande är att den är ganska svår att uppnå och ännu svårare att upprätthålla. Man kan inte hindra folk från att ge, spela eller schabbla bort sitt ägande, och inte heller från att göra ”bra affärer”. Även med ett bibliskt jubelår vart femtionde år (som David Graeber förespråkar) skulle ägande och skulder snabbt fördelas ojämnt på sätt som lämnar barn utan mat och sjuka utan vård.

Om den här lösningen alltså är för opraktisk, måste vi tänka på något annat.

Högre löner, mer kvalificerade och därmed bättre betalda arbetsuppgifter, beskattning, inkomstöverföringar, omfattande pensions-, föräldraledighets- och sjukersättningssystem, och kollektivt ägande av central infrastruktur har tidigare gjort människor delaktiga av samhällets växande förmögenhet också utan personligt ägande.

Om löner inte längre fungerar som rationell fördelningsmekanism och privat ägande är behäftat med inbyggd tendens till ojämlikhet, verkar det rimligt att ge mera vikt åt andra beprövade metoder: gemensamt ägande, sociala försäkringar, inkomstöverföringar.

Det paradoxala är att vårt samhälle under de senaste årtiondena har förlorat tron på flera av 1900-talets fördelningsinstrument. Universella sociala förmåner ses som förlegade, i vissa fall även av vänstern.

Infrastruktur såsom vatten, värme och elförsörjning, kommunikation, skolor, sjukhus och läkarstationer, tåg och vägnät, ses rätt och slätt som potentiella marknader för privat företagsamhet där brukaren ses som köpande kund.

De flesta som idag argumenterar för större andel av privata aktörer inom infrastruktur tänker sig den offentliga sektorn som inköpare av centrala tjänster som vård och utbildning. Då fungerar den offentliga sektorn som fördelningsmekanism även utan gemensamt ägande och gemensam drift. I praktiken finns det ändå många som vill se ett system där individer kan välja att köpa sig en bättre sjukvård, bättre utbildning, och bättre kommunikationer.

Man kunde förstås också gå in för att minimera gemensamt ägande och offentligt finansierade tjänster, och i stället betala ut en månatlig summa till var och en. Medborgarlön av ett eller annat slag kommer med ganska stor sannolikhet att förverkligas inom några årtionden, inte minst för att det inte är en tydlig vänster- eller högerfråga. Med medborgarlönen som ersättande fördelningsmekanism i ett arbetslöst samhälle kan människor kanske lättare ta tillbaka kontrollen över sina liv. Men det säger sig självt att en månatlig summa på till exempel 1000 euro, kompletterat med snuttjobb, inte räcker särskilt långt i ett samhälle där nästan inget är gemensamt och det mesta är till salu.

Vare sig man är en vän av gratis tjänster eller en vän av inkomstöverföringar förutsätter de hursomhelst att samhället både vill och förmår beskatta de vinster som görs på ägande, och som de obesuttna inte längre blir delaktiga i genom lön. Ju fler jobb som försvinner i en eventuell automatisering, desto nödvändigare blir beskattningen av ägande.

Det finns praktiska svårigheter med att beskatta kapitalinkomster in en globaliserad värld, men politisk vilja och internationellt informationsutbyte kan också ge snabba resultat. Det finns också ideologiska svårigheter, för man måste förmå att sätta samhällets välmåga framom individers subjektiva rätt att öka sin förmögenhet.

Moraliskt sett borde det inte finnas någon oklarhet här. Även om vi tänker på de större, verkliga framtidshoten (klimatförändringen, antibiotikaresistensen) är det viktigt att människor inte selektivt slås ut, eller lever under konstant hot om att slås ut i konkurrens om grundläggande försörjning, utan kan verka rationellt tillsammans för att förändra våra livsbetingelser i en mer hållbar riktning.

Nora Hämäläinen
är filosof

Vänsterförbundet vill inte flumma

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman

Dags att göra det omöjliga igen

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Första maj Göteborg 2017. Jag står i solen, på scenen, jag har 7 000 ansikten vända emot mig när jag talar. I Göteborg är det vänstern som samlar den största manifestationen på arbetarrörelsens stora dag. Likadant är det runt om i större städer över hela Sverige.

Jag talar om vilket Sverige vi vill se, vilken värld vi vill leva i. Jag vet att mycket av det som vänsterns talare har tagit upp i tidigare förstamajtal har förverkligats. Föräldraförsäkring och folkbibliotek, kollektivtrafik och kulturskolor, allmän rösträtt och samkönade äktenskap. Ofta har vi varit först, alltid har vi velat gå vidare, ofta har vi samlat de otåliga. Vart vill vi gå nu?

Jag talar om den snabba utvecklingen av samhälle och produktivkrafter. Aldrig har vi varit så rika som idag, men rikedomen är allt mer ojämlikt fördelad. Vi har en ekonomi som arbetar för högtryck, men som inte arbetar för alla. Det delar samhället. Många arbetar för mycket och sliter ut sig, andra får aldrig ett tryggt arbete som kan försörja dem. Den ekonomiska, sociala och kulturella fattigdomen finns mitt i överflödet. Otryggheten är granne med weekendresor till London och en andra ny bil. Kanske inte granne förresten, vi bor i olika stadsdelar och möts sällan. Våra barn går i olika skolor. Samhället glider sakta isär.

Vi står inför en ny våg av automatisering och robotisering. Teknikutvecklingen varken kan eller ska hejdas. Våra ekonomier ska bygga på kunskap och hög produktivitet. Det förändrar vårt samhälle. Vi bestämmer själva hur. En stor del av dagens arbeten kommer att försvinna. Det kan leda till ett ännu mer uppdelat samhälle där många fortfarande arbetar hårt och tjänar bra, men där ännu fler inte behövs. Eller så genomför vi nästa stora sociala reform och delar på arbetet. Jag lägger fram vår plan för att börja genomföra sex timmars arbetsdag.

Responsen från publiken är tydlig och positiv. Familjer som får tid att umgås, trötta kroppar som får tid att vila och träna, själar som får tid att bilda sig och skriva poesi. Alla de som idag inte efterfrågas som får dela gemenskapen i arbetet. Ökat välstånd i tid och livskvalitet, inte ökad materiell konsumtion. Ett hållbarare samhälle för klimatet när utveckling inte är liktydigt med ökad materiell konsumtion. Vi har redan visat att det går, i en mängd lokala försök. Nu vill vi ta nästa stora steg. Vänstern spelar sin historiska roll av pådrivare för reformer. Reformer som högern slentrianmässigt motsätter sig, tills de genomförs och inte ens högern vill motsätta sig det som folk ser som naturligt och självklart.

Vi är så många denna första maj att demonstranterna fortfarande tågar in på torget med sina röda fanor och banderoller om feminism och klimaträttvisa medan jag talar. Jag talar om den växande ojämlikheten. Åtta rika män har en förmögenhet lika stor som den som halva mänskligheten, 3,5 miljarder människor, besitter. De flesta av de tre och en halv miljard människorna är kvinnor.

178 svenska miljardärer har en förmögenhet som är dubbelt så stor som vår statsbudget. Deras förmögenhet beskattas inte. De blir främst rika på att äga kapital, inte på arbete eller företagande. Så länge kapital och spekulation inte beskattas mer så kommer de fortsätta att dra ifrån. Det är en bisarr fördelning av rikedom, och därmed av makt. Fyra av fem svenskar vill ha ett mer jämlikt samhälle. Bara ett parti i den svenska riksdagen har en ekonomisk politik som skulle öka jämlikheten, Vänsterpartiet. På högerkanten tävlar partier om att sänka löner för lågavlönade och sänka skatten för de rikaste.

Jämlika samhällen är bättre samhällen. Många inser det, bara vänstern drar de politiska konsekvenserna av den insikten. Den ökande ojämlikheten och gräddfilen för de superrika är ett problem för hela samhället. Jämlika samhällen ger bättre ekonomisk utveckling, folkhälsa och tillit. Ojämlikhet gynnar kriminalitet och en känsla av misslyckande hos många. De superrika är en av samhällets mest segregerade grupper. Patriarkatet befäster sin makt i den ekonomiska ojämlikheten. De rikaste har den mest ohållbara livsstilen för klimatet. När pengar läggs på hög hos världens Björn Wahlroosar så fattas pengar till att bygga lägenheter, göra klimatinvesteringar och utbilda våra unga. Många av våra avgörande samhällsutmaningar kan lösas på enklare och på ett mer acceptabelt sätt om man samtidigt ökar jämlikheten. Men bara vänstern kan göra det.

Det brukar sägas att vänstern vill göra det omöjliga, det orealistiska. Ja, mycket av det vi har gjort i skapandet av de nordiska välfärdsstaterna dömdes en gång ut som utopism. Det är dags att göra det omöjliga igen.

Kommer det inte att kollidera med storföretagens krav, EUs regelverk och den fria marknadens överhöghet? Kommer inte Nordea hota med att flytta och liberalerna att oja sig över hur beroende vi är av de allra rikaste. Kommer inte kapitalet att försöka hindra oss? Helt säkert så. Just därför måste vi våga utmana makten på allvar. Just därför kan inte ekonomin undantas från kravet på demokrati. Just därför är jag demokratisk socialist.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet

Missriktad propagandafilm

1960-talet har mycket gemensamt med 2010-talet. En känsla av förändring och revolt, demonstrationer och upplopp mot det världspolitiska läget – men också en känsla av hjälplöshet. Hjälper det verkligen att fredligt demonstrera eller gilla artiklar på Facebook – hur går det att påverka och få sin röst hörd?

För studentorganisationen The Weathermen (som senare blev tvungna att gå under jorden och bytte namn till The Weather Underground) räckte inte längre demonstrationerna, utan de ville ta till hårdare tag då de under 1960- och 1970-talet kände att världen brann inför deras ögon.

Filmen War/Peace av den finska regissören Inderjit Kaur Khalsa, har sin premiär under Espoo Ciné. Där berättas The Weather Undergrounds historia under 1960- och 1970-talet jämsides med det dagspolitiska läget. Filmen har rötter i dokumentären om samma organisation från år 2002, The Weather Underground, och associationer kan också göras till den omtalade dokumentären War and Peace (2002), om västvärldens dubbelmoral i samband med kärnvapen. War/Peace går ändå en annan väg än sina föregångare och väljer att inte enbart skildra den radikala vänsterrörelsens historia, utan att också konkretare använda sig av The Weather Undergrounds motståndsmetoder.

Ändamålet helgar medlen

För The Weather Underground steg frustrationen över världsläget till en nivå där de valde att bemöta våld med våld. Tanken var att göra revolt mot Vietnamkriget, försvara svartas rättigheter och slutligen störta den amerikanska regeringen. Organisationen ville göra våldet i Vietnam synligt i amerikanernas vardag och utförde under 1970-talet tiotals bombattentat mot bland annat parlamentsbyggnaden Kapitolium, Pentagon och USA:s utrikesdepartement. Gruppen hade ändå inte för avsikt att skada civila, utan förvarnade om bombningarna så att inga människor kom till skada.

I filmen blandas bildmaterial från 1960- och 1970-talet med bilder från demonstrationer i USA idag, och intervjuer med The Weather Undergrounds forna frontfigurer tillsammans med till exempel språkvetaren, filosofen och den aktiva kritikern av USA:s politik, Noam Chomsky. Chomsky är bland annat känd för att ha skrivit den mycket uppmärksammade essän från år 1967 ”The Responsibility of Intellectuals” i anknytning till Vietnamkriget och boken Manufacturing Consent från år 1988 tillsammans med Edward Herman. I boken presenteras det som kallas för en propagandamodell: ett femstegsfilter under inflytande av ekonomiska krafter, som påverkar hur massmedia väljer ut det material de publicerar. Efter att ha sett War/Peace undrar jag om Chomsky vet hurdan film han medverkar i.

Vem har rätt att göra propaganda?

War/Peace har undertiteln ”En propagandafilm – för fred”. Ordet ”propagandafilm” betyder enligt Nationalencyklopedin en ”film gjord för att övertala åskådaren att inta eller känna motvilja mot en viss ståndpunkt, företrädesvis av ideologiskt och politiskt slag”. Regissören Inderjit Kaur Khalsa väljer alltså att bemöta högerextrema krafter med delvis samma metoder som till exempel Breitbart News använder sig av, det vill säga propaganda. Det är ett tydligt ställningstagande som anknyter till filmens frågeställning: Vad kan vi göra?

För mig får taktiken motsatt effekt från vad regissören antagligen tänkt sig. I slutet berättar en dödsallvarlig djup röst en mycket färgad version av det världspolitiska läget, ackompanjerat med olika ödesdigra bilder och en referens till Domedagsklockan, som upprätthålls av Bulletin of the Atomic Scientists vid Chicagos universitet, och som i januari 2017 flyttades framåt till två och en halv minut före midnatt – det vill säga två och en halv minut före ett fullskaligt kärnvapenkrig. Domedagskänslan är svår att undvika bara genom att läsa dagstidningarna, men då någon ensidigt tutar ut hur jag borde tycka och känna blir jag som tittare förbannad – och inte på världsläget utan på filmen.

En propagandafilm undervärderar tittarens förmåga till kritiskt och självständigt tänkande – något som i den så kallade postfaktiska världen behövs mer än någonsin. Att göra propaganda för fred är ett ändamål som antagligen väldigt få motsätter sig, men kan man då döma att någon annan gör propaganda för krig?

Fredlig förändring

Oberoende av vad man tycker om War/Peaces sätt att framföra sitt budskap, är det svårt att undvika en känsla av hopplöshet efter att ha sett filmen. Bill Ayers, en av grundarna till The Weather Underground besöker Espoo Ciné och svarar på publikens frågor efter premiären. Hur ser han på världsläget idag? ”Exciting and terrifying”, svarar han. Det finns mycket oroväckande, men också aktiva och viktiga motståndsrörelser. Skulle han då använda sig av samma metoder idag? Ayers svar är luddigt, han ångrar sig inte egentligen (utom att tre av de egna medlemmarna dog då en bomb detonerade för tidigt i New York), men han menar att han nog inte skulle göra på samma sätt idag. Ayers råd är att mobilisera sig: Gör mer i politiken, på gatorna och sprid information.

Information är ändå inte propaganda – fastän den görs för fred. Det finns möjlighet till förändring och War/Peace lyfter fram en viktig diskussion om det politiska dagsläget och vad som kan göras. Liksom filmens namn antyder, är gränsen mellan krig och fred suddig och det är lätt att bli blind inför vilka metoder som leder till vad. Och det är där War/Peace, liksom The Weather Underground tappar fokus: Propaganda skapar motsättningar, inte fred.

Mathilda Larsson

War/Peace. Finland, 2017.
Regi och manus: Inderjit Kaur Khalsa. Medverkande: Bill Ayers, Bernardine Dohrn, Noam Chomsky.