Stor liten pjäs om tre generationer kvinnor
Vad är frihet, vad innebär det att vara instängd – och är man instängd i sin släkthistoria, ärver man livsmönster med modersmjölken? Det är några av de frågor som Nationalteaterns 13 uponnutta vuotta ställer.
Att tänka fritt som en galning
Man kan vänta sig att inte veta vad man har att vänta sig när man tar hissen upp till Viirus på Sjötullsgatan. Men förväntningar har man. Och inte heller den här gången, när Det lystna landet har premiär, tvingas man gå hem besviken – men omtumlad, det är säkert.
Relationer och renoveringar
Huruvida det är av en slump som den första premiären i det nyrenoverade svenska teaterhuset är Joakim Groths Remont är för mig oklart, men hur som helst passar temat. När man tar sig till den nya Amosscenen i tredje våningen kan man inte undgå att tjusas av det fräscha och nya – allt är gjort med respekt för det anrika objektet, som sig bör när man gör en kärleksfull remont.
”Respekten för texten är a och o”
Redaktörens funktion och ansvar diskuterades på Arkadia bookshop onsdagen den 1 februari.
Välgjord samtidskritik på Nationalteatern
Katja Krohns pjäs Pikkujättiläinen om klimatförändringen, generationsklyftor och moraliskt ansvar har en äkthet och relevans som är djupt berörande, skriver Sonja Mäkelä i sin recension.
Att se Katja Krohns nya samtidsdrama Pikkujättiläinen är en speciell upplevelse på grund av tre faktorer. För det första visar sig publiken den kväll recensenten är på plats till hälften bestå av gymnasieelever. Eftersom pjäsens manliga huvudperson är en pojke på 17 år, har detta betydelse – åtminstone undertecknad får liksom ett ovanligt perspektiv på det hela: mitt bland tonåringarna kan jag inte undgå att se med deras ögon och fundera över vad de tycker och tänker om det de ser. Pjäsen handlar om just dem, om generationsklyftor, om framtiden, om val och ideologi. Stora saker på randen till vuxendom. Jag hoppas många fler skolgrupper tar trappan upp till Nationalteaterns lilla scen.
