Etikettarkiv: Sovjetunionen

Det var trevligt så länge det varade

SDP var den finländska välfärdsstatens barnmorska på 1940-talet – och agerade likväl som dess dödgrävare på 1990-talet, skriver Ilari och Tuomas Kaila, som är trötta på den glansbild av Finland som sprids i internationella medier. Ny Tid återpublicerar deras essä ur amerikanska Jacobin Magazine.

Man måste lyfta på hatten för Finland: inne på sitt hundrade år åtnjuter landet ”stark varumärkeskännedom” och ”positiv varumärkesrenommé” – för att använda det slags ”business-speak” som är så populärt bland en stor del av Finlands politiska klass.

Utgående från de internationella nyhetsartiklar som sprids på sociala medier är vårt hemland ett veritabelt Shangri-La. Dess invånare är extatiskt lyckliga – kanske för att vi är ett mystiskt folk ”med tystlåten styrka och stolthet”, eller på grund av att vi har upptäckt ”hemligheten till framgång då det gäller skolor, mammor, barn … och allting”.

Finländare är inte bara innovativa då det gäller det teknologiska, utan också det sociala. Alla tas väl hand om från vaggan till graven av en vänligt jultomtestat: i skrivande stund pågår ytterligare raffinering av Finlands redan fantastiska utbildnings- och välfärdssystem. Det är ett välkomnande och jämställt land med gratis hälsovård för alla och höga fortkörningsböter för miljonärer. Det är inkluderande och progressivt, sist då det gäller korruption, först då det gäller homoerotiska frimärken.

Men det finns en annan berättelse som knappast kommer att dyka upp på internationella nyhetssidor: en stor del av allt det som en gång gjorde Finland till ett så fantastiskt ställe att leva i håller systematiskt på att nedmonteras. Senast nu borde man sluta lyfta fram Finland som någon fyrbåk för jämlikhet och utveckling. Trots all mediehajp och alla myter, finns det ingen hemlig nordisk formel för social rättvisa. Den finländska välfärdsstaten speglar utvecklingen i andra industrialiserade länder, från dess uppbyggnad efter andra världskriget till dess aktuella nedmontering. Och medan välfärdsstaten skärs ner, öppnas politiskt utrymme för extremhögern.

Hur hamnade vi här?

Välfärdsstatens uppgång och fall

På nyårsafton 1917 satt en finländsk delegation tålmodigt och väntade i den iskalla lobbyn till Folkkommissariernas råd i S:t Petersburg. Rummet myllrade av folk: kedjerökande kommissarier, tjänstemän, maskinskriverskor, sjömän, officerare i Röda armén. Finländarna satt i sina pälsjackor och väntade på en audiens med Rysslands nya bolsjevistiska ledare.

Så strax före midnatt överräcktes äntligen det efterlängtade brevet till delegationen: deras anhållan om självständighet för Finland hade bifallits. Rent tekniskt var brevet bara ett förslag riktat till Sovjetunionens centrala verkställande kommitté. I praktiken var det en order, med underskrifter av V.I. Lenin, Josef Stalin och Lev Trotskij.

Lenin hade ingen större lust att skaka hand med den överlyckliga delegationen.

”Vad skulle jag ha att säga till de där borgarna?”, frågade han.

Trotskij avsade sig också uppdraget: ”Jag skulle inte ha något emot att arrestera hela högen”.

Men det var inte bara ”de där borgarna” som ställde sig bakom delegationen som besökte Ryssland den där nyårsaftonen. Trots att explosiva klassmotsättningar pyrde i det finländska samhället, rådde det en bräcklig konsensus mellan högern och vänstern angående självständighet. Faktum är att Socialdemokratiska partiet (SDP) hade skickat en egen delegation till St. Petersburg bara några dagar tidigare.

Under de kommande årtiondena kom SDP att spela en central roll då välfärdsstaten som vi känner den byggdes – och en lika central roll då den började nedmonteras i och med nyliberalismens intrång. Det var SDP:s ”utopistiska” Forssaprogram från 1903 som krävde allmän rösträtt, jämlikhet mellan könen, gratis utbildning, allmän hälsovård, barnavård, moderskapledighet, förbud av barnarbete och många andra saker som senare skulle komma att utgöra grundbultarna i den finländska välfärdsstaten.

Det avgörande kriget

Men allt det här kom först långt senare, efter att de djupa klassklyftorna hade dragits till sin spets. Strax efter att Sovjetryssland erkände sitt forna storfurstendöme som en självständig stat, bröt inbördeskriget mellan socialister och konservativa ut. Över tiotusen tyska soldater landsteg i södra Finland för att kämpa på de vitas sida, medan Sovjetunionen stödde de röda.

Kriget var ovanligt brutalt, till och med för att vara ett inbördeskrig, och över en procent av landets invånare fick sätta livet till. De röda drabbades allra värst efter själva kriget. Efter det förödande nederlaget utsattes de för massvält i fångläger och olagliga avrättningar.

På 1930-talet flörtade Finland under en kort tid med fascismen. Reaktionära nationalister utövade stort inflytande inom armén, regeringen och affärslivet. Högervågen kulminerade då den öppet fascistiska Lapporörelsen försökte sig på en statskupp 1932.

1939 invaderade Sovjetunionen Finland efter att den finländska regeringen hade vägrat att avstå från områden som Sovjet ville annektera. Kriget som följde var avgörande såtillvida att det enade landet mot en gemensam fiende.

Revolutionsrädsla

Före kriget var Finland ett agrarsamhälle som drogs med enorma klasskillnader och djup fattigdom, men landet reste sig ur krigets förödelse med överraskande fart, och inledde sin förvandling till en industrialiserad och urbaniserad nordisk välfärdsstat. Trots den misslyckade röda revolten några årtionden tidigare, fanns det ett brett stöd för vänsterpolitik i Finland. Det omstrukturerade SDP, nu ”socialdemokratiskt” i en efterkrigstida mening – det vill säga ett parti som arbetade med snarare än mot kapitalismen – var än en gång en av de centrala aktörerna. SDP (med stöd av ett snabbt växande DFFF, red. anm.) drev igenom flera viktiga välfärdsreformer, bland annat instiftades socialförsäkring, invalidomsorg och barnbidrag.

Men utveckling sker sällan uppifrån ner, och den finländska välfärdsstaten är inte något undantag i det avseendet. En av orsakerna till den snabba utvecklingen av välfärdsstaten var den borgerliga fruktan för att den inhemska radikalvänstern med stöd av Sovjet skulle iscensätta en väpnad revolution. En annan var en allt större medvetenhet om att resursöverföringar kunde ses som investeringar snarare än som kostnader. Den här slutsatsen drogs inom SDP, och omsattes i den finländska ekonomin, vilket gjorde det möjligt för Finland att bygga upp en offentlig sektor som kunde mäta sig med det mycket rikare Sveriges dito, och som sedermera gav upphov till framgångsrika storbolag som Nokia.

På 1950-talet tvingade massprotester och strejker regeringen att backa från sina planer på omfattande nedskärningar i välfärdstjänsterna, och kompensera för det allt tunnare sociala skyddsnätet på landsbygden genom att utvidga arbetslöshetsunderstödet. I regeringsställning fann sig SDP ofta på kollisionskurs både med det egna fältet och med de allt populärare kommunisterna, som efter kriget fick verka öppet igen.

Sovjetunionens ledare såg Finlands icke-revolutionära socialdemokrater kort och gott som förrädare. ”Öppet borgerliga” partiledare i den unga republiken hade i flera årtionden betydligt bättre relationer till den östra grannen än socialdemokraterna. Detta gällde naturligtvis inte minst Centerns Urho Kekkonen, den semi-auktoritära ”kommunistviskaren” som klistrade fast sig vid makten i tre decennier. Kekkonen, som som tonåring hade lett en exekutionspluton som arkebuserade röda, misstänks till och med av vissa ha varit en KGB-agent under kodnamnet ”Timo”.

Sossarna och kasinoekonomin

Under upptakten till Sovjetunionens sönderfall började perspektiven förändras radikalt. Nu var det Sovjetledaren Mihail Gorbatjov som sneglade på de nordiska staterna som modell för en reform av Sovjetunionen.

1980-talet var höjdpunkten för den socialdemokratiska välfärdsstaten i Finland, och det är föga överraskande att Gorbatjov såg mycket att vara avundsjuk på och eftersträva i sina nordiska grannar. Paradoxalt nog var det också kasinoekonomins tidevarv – de nyligen avreglerade bankerna delade ut billiga lån till alla som frågade, och börserna sköt i höjden. Liberaliseringen av den finländska finansmarknaden speglade internationella trender, men SDP:s samtidiga kursändring var före sin tid, och föregick Storbritannien, Tyskland och Sverige, som sedermera slog in på ”den tredje vägen”.

Åttiotalets högkonjunktur slutade, som brukligt är, med en krasch: en bankkris, räddningsaktioner på den offentliga sektorns bekostnad, och sedan den förödande depressionen i början av nittiotalet.

Under statsminister Paavo Lipponen började SDP förnya sig enligt samma modell som Tony Blairs ”New Labour” och Bill Clintons ”New Democrats”, och hans regering anammade de nyliberala påbud som hade skapat krisen. I och med att den progressiva kapitalskatten slopades och allt strängare åtstramningsåtgärder implementerades, leddes Finland in på sin nuvarande riktning: nedåt och högerut.

Sanna finländare, sant Finland

I något skede tycks de internationella medierna helt ha fallit av vagnen. De internationella nyhetsartiklarna som i dag tutas ut över sociala medier har fastnat i vår barndoms Finland, 1980-talet. Finland är visserligen en ännu rikare nation i dag än då, men tillväxten har sedan 1990-talet kanaliserats till de rikas fickor, medan de fattiga har blivit både fattigare och fler. Det så kallade ”hållbarhetsunderskottet” används konstant och dramatiskt för att måla fan på väggen och rättfärdiga nedskärningar i den offentliga sektorn.

Det verkar som om det helt enkelt tas för givet att den finländska regeringen alltid har invånarnas bästa i åtanke, vilket gett upphov till en otrolig lättja i medierapporteringen. Nyhetsartiklar om Finlands ”innovativa skolreform” glömmer bort att berätta om regeringens brutala nedskärningar i sitt bejublade utbildningssystem och massuppsägningar på universiteten, med det slutgiltiga målet att helt avskaffa den avgiftsfria högre utbildningen. Rapporteringen om Finlands experiment med universell basinkomst följer slaviskt regeringens narrativ, och bidrar till att skyla över indragningarna i den offentliga servicen, privatiseringen av hälsovården och nedskärningarna som drabbar de mest marginaliserade hårdast.

Fast många föreställer sig en nordisk utopi, styrs Finland i dag av en stingslig miljonär och affärsman med hemliga tillgångar undanstuvade genom skatteplanering, familjeband till företag med statliga kontrakt, och som är besatt av att kritisera medier som kritiserar honom. Paralleller kan dras till en annan statsledare.

Statsminister Juha Sipilä försöker visserligen inte bygga en mur, men Finlands inhumana svar på flyktingkrisen, kombinerat med dess vapenhandel till Saudiarabien, gör att allt inbördes ryggdunkande på hundraårsjubileet framstår i skrattretande dager.   

Surfa högervågen

Sipiläs högerregering har ridit på den främlingsfientliga våg som drar över Europa, och välkomnat de en gång marginella Sannfinländarna till regeringen. Den sittande försvarsministern Jussi Niinistö har öppet uttryckt sin beundran för Lapporörelsens trettiotalsfascism.

Som en handräckning till Sannfinländarna har regeringen stramat åt Finlands redan stränga immigrationslagstiftning till den grad att den riskerar att strida mot både internationella avtal och konventioner, samt finländsk lag. Samtidigt har regeringens försök till hälsovårdsreform upprepade gånger avfärdats som grundlagsvidrig. Om den går igenom i sin nuvarande form, kommer skadan som den orsakar att vara svår att reparera.

Sannfinländarnas deltagande i åtstramningspolitiken drabbade partiets popularitet hårt, vilket resulterade partisplittringen i juni, då extremhögermannen och kryptofascisten Jussi Halla-aho valdes till ordförande, och Timo Soini-falangen trädde ut ur ur partiet. Grundandet av Blå framtid, dit alla sittande sannfinländska ministrar flydde, avstyrde en regeringskris. I stället tog regeringen tillfället i akt att slå sig på bröstet i PR-syfte genom att fördöma Halla-ahos Sannfinländarna. ”Vi delar inte samma värderingar”, kungjorde Sipilä under en presskonferens, trots att han utan problem klarat av att dela regering med partiet i två års tid.

Det här skenbara – men i själva verket symbiotiska – förhållandet mellan nyliberaler och etno-nationalister är allt vanligare inom hela den utvecklade kapitalistiska världen, från Clinton och Trump i USA till Macron och Le Pen i Frankrike. Medan etablissemanget spelar ”good cop/bad cop” inför väljarna, kryper de självutnämnda centristerna i själva verket allt längre högerut. Och det starkaste bålverket mot högern – en robust, universell välfärdspolitik – hamnar, om uttrycket ursäktas, på historiens skräphög. Så mycket var den ”nordiska exceptionalismen” värd.

Seg, men inte evig

Den finländska välfärdsstaten kommer inte att nedmonteras över en natt. Dess principer har djupa rötter bland folket, och är till och med skyddade av grundlagen. På ett mer prosaiskt plan kan man konstatera att de överlappande intressena bland tjänstemannaklassen, fackförbunden och många inom det politiska etablissemanget tjänar som ytterligare ett skyddslager. Det finns fortfarande många, i första hand från de stora efterkrigstida årskullarna, som skulle drabbas av förändringar i status quo. Men frågan är vad som kommer att hända i och med det pågående generationsskiftet i samhället.

Till exempel i USA och Storbritannien är trenden tydlig: unga tenderar att luta vänsterut och kräver samma rättigheter som deras nordiska bröder och systrar har. Men medan angloamerikanska unga sätter sina hopp till personer som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, vänder sig Finlands unga högerut – kanske som en följd av att de växte upp under samma tid som socialdemokratin nyliberaliserades. Enligt en opinionsmätning som publicerades i juli 2017 var den populäraste statsministerkandidaten bland 25–34-åringar Jussi Halla-aho, landets mest infamösa extremhögerdemagog.

Grattis på födelsedagen, Finland. 

Text Ilari Kaila och Tuomas Kaila
Översättning och redigering Janne Wass

Ilari Kaila är frilansskribent och kompositör, och undervisar för tillfället i Hongkong.
Tuomas Kaila är frilansskribent, medie-företagare och musiker.
Essän publicerades ursprungligen 16.8.2017 i den amerikanska vänstertidskriften Jacobin Magazine.

Lenin revisited

Bland de slarvigt hopsatta evenemangen kring Finlands 100-åriga självständighet har det funnits en radikal uppstickare, som har kommit ihåg arbetarklassen, oktoberrevolutionen och V.I. Lenin. Följaktligen har detta programnummer inte noterats med ett knyst i de tongivande medierna. Informationspåverkan, som vanligt.

Checkpoint Helsinkis projekt Uncanny Interdependence. Rememberance and Disrememberance of the October Revolution (kuratorer Joanna Warsza och Giovanna Esposito Yussif) var tredelat: utställningen Museum of the Museum, ett stort symposium den 30.9.2017 kring minnen och minnespolitik på engelska och en promenad den 1.10.2017 med temat ”Arbetarklassens minnesplats” till Leninparken bakom Kulturhuset med omgivningar i Helsingfors. Som institution har Checkpoint Helsinki sitt ursprung 2013 i kritiken mot Guggenheim-vurmen. Ingen minns längre Guggenheim, men Checkpoint lever vidare under och ovan jord med nya konstproduktioner.

Hela jubileumsfirandet är i grunden ett minneskulturprojekt: vem och vad är det som man minns eller glömmer och varför, med vilka mekanismer och konstruktioner?

Ilya Orlov, konstnär och forskare i Ryssland och Finland, har producerat ett renodlat historiskt minnesmärke, ett konstverk med titeln Museum of the Museum, högt uppe i en liten bakgårdslägenhet vid Hagnäs torg, öppen för publik i tre veckors tid i oktober.

Ett museimuseum

Det var fråga om en rekonstruktion av det museum som hade konstruerats från noll 1975–1976 i samma hus: milischefen Kustaa Rovios lägenhet där Lenin hade bott ett par veckor sensommaren 1917, och där han började skriva Staten och revolutionen. Erfarenhetshorisonten 1976 var en helt annan än i dag. Lenins eget 100-årsjubileum firades 1970 med ett enormt pådrag i hela världen, också utanför Sovjetunionen. President Kekkonen lanserade idén om oktoberrevolutionen och Lenin som avgörande för Finlands självständighet. Med undervisningsministeriets mångåriga stöd inleddes forskningsprojektet ”Lenin och Finland”, som i synnerhet samlade dåvarande vänsterhistoriker med kunskap om det kyrilliska alfabetet. En tredelad monumental bokserie utkom 1987–1990.

Leniniana-filmen Förtroende gjordes 1976, en finländsk-sovjetisk samproduktion som betonade Lenins roll som grundläggare av de förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Lenin-parken i Alphyddan öppnades och ännu 1988, i Sovjetunionens yttersta timma, togs ett initiativ till en Lenin-staty i Helsingfors. Förgäves.

Lenin i Hagnäs

Lenin-minnesmuseet i Rovios lägenhet var redan 1976 ett hundraprocentigt rekonstruktionskonstverk, enligt minnesbilder och beskrivningar och med kopior av de möbler som stått där 1917. Möblerna hade med diplomatisk hjälp 1929 transporterats till Leningrad och ställdes 1939 ut i det nya Leninmuseet där, i Marmorpalatsets salar. Efter 1991 stängdes museet men Rovios originalmöbler lär fortfarande finnas i något förråd i Smolnyj-komplexet. För Lenin-museet i Hagnäs tillverkades någonstans i närheten av Moskva exakta kopior av hela möblemanget, väggbonader och allt. Övriga köks- och inredningsattiraljer deponerades med stor beredvillighet av Helsingfors stadsmuseum, universitetsbiblioteket gav dublettexemplar av tidningen Työmies från 1917 och övriga tryckalster, museiverket engagerades för återställandet av tidsfärgen, tapeterna med mera.

Från Centrala Leninmuseet i Moskva anlände ett lass möbler och övrig rekvisita, inklusive ett färdigt inramat reproduktionstryck från någon av Carl Larssons bilderböcker. Från Leninmuseet anlände också en trupp med experter, på komandirovka till Helsingfors. De slog läger på golvet och började koka te med egna doppvärmare – livsfarliga elattiraljer – omgivna av ett stöddigt förråd av medhavda livsmedel.

Uppgång och fall

Detta vet jag, för jag var med. Som restaureringssakkunnig från museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Moskvaborna var genuint intresserade av studier i den kapitalistiska världens missförhållanden, särdeles av filmutbudet på den närliggande biografen vid Långa bron. Museilägenheten disponerades sedan av Samfundet med stort S, Samfundet Finland-Sovjetunionen, och tog emot många statsmän från Sovjetunionen. Samfundets funktionärer var erfarna, rakryggade företrädare för det som kunde kallas socialistisk realism.

De första  höga gästerna var Kekkonen och president Podgornyj. Arbetet hade slutförts med stor hast – i sista minuten upptäcktes att trasmattor på golvet hörde till. Detta löstes med en kortvarig deposition av mattor som tillhört min svärmors mor i tiden. Till museet hörde också en informationsutställning med texter och bilder om vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen genom tiderna. Den kulminerade med Brezjnev och Kekkonen.

Sovjetunionens fall betydde döden för Lenin-museet i Helsingfors, men inventarierna flyttades över till det seglivade Lenin-museet i Tammerfors och hamnade slutligen också där i lager. Därifrån hade de nu för tredje gången tagits fram i dagsljuset till Museum of the Museum.

Museet som koncept

Ilya Orlovs Museum var en re/re/re/konstruktion av ett historiskt minnesrum med många tidsskikt, minnen och personer från 100 år. Rovio själv tog sig efter 1918 till Sovjetryssland. Hans liv slutade 1938 i Moskva, efter arrestering, förhör, dödsdom och arkebusering. Rehabilitering 1955.

Orlovs specialområde är minnets uppenbarelseformer, som konstnär företräder han ”the standpoint of critical theory, the avant-garde, and neo-conceptual approaches”. Han har medverkat med verk och program kring Lenin-museet i Razliv vid Systerbäck i samband med den stora Manifesta 10-utställningen i S:t Petersburg 2014 och skrivit en fin, lång historisk studie över minnesmärket över revolutionens offer på Marsfältet i Petersburg. Finns på  nätet. Dessutom hör han till bakgrundskrafterna för konsttidskriften Rab-Rab i Finland, grundad 2014 för ”politiska och formella studier (inquiries) i konsten”, mot allt reaktionärt, populistiskt, nationellt och provinsiellt.

Av-ideologisering, distansering, nyupptäckter, alternativa koncept och begrepp, förverkligade och oförverkligade, allt i en tidsdjup dimension, där historia och minnen/minnesmärken och minnets förvandlingar förvandlas till konstnärligt uttryck – detta verkar vara Orlovs speciella, i Finland högst ovanliga och nyskapande område.

Som övning i ryskans tre tempusformer fick man förr lära sig utantill: Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva. Vi väntar på nästa återuppståndelse, Ilya Orlov!  N

text Rainer Knapas
foto Kasia Miron

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.

Den sagolika löparen

Springa_omslag.inddJean Echenoz roman Courir (Springa) om den legendariska tjeckiska löparen Emil Zátopek, utgiven i smidig svensk översättning av Christina Norrman på Rámus förlag, är en behaglig och kul läsupplevelse. För en idrottsintresserad läsare bjuder romanen på en lättsmält skildring av hur det envisa löparoriginalet trotsar världens samlade idrottsexpertis och utvecklar sin egen excentriska löpträning och -stil. Med sin omöjligt ryckiga stil avancerar han till den absoluta världstoppen och slår världen med häpnad. Finländarna minns honom fortfarande från OS i Helsingfors 1952, då hans svåruttalade efternamn vändes till smeknamnet ”Satu-Pekka” efter hans sagolika prestationer – han kniper guldmedaljerna i femtusen meter, tiotusen meter och marathon till publikens dånande ovationer.

Zátopeks löparbana inleds i industristaden Zíln under den nazityska ockupationen av Tjeckoslovakien under det andra världskrigets inledningsskeden. Wehrmacht arrangerar idrottstävlingar där avsikten är att de vältränade tyska soldatynglingarna ska utklassa de undernärda tjeckerna och därmed demonstrera den ariska rasens överlägsenhet. Den tonåriga Zátopek ställer motvilligt upp och kommer trots sin egendomliga löparstil på andra plats. Gradvis låter han sig övertalas att börja träna löpning, mest för sitt eget nöjes skull, alltid som sin egen tränare och på sina egna villkor. Efter krigsslutet gör han karriär inom militären, där han avancerar i graderna tack vare sina insatser i internationella militärmästerskap. Och han utvecklar en närmast monoman träningsdisciplin i sin strävan efter att mäta sig med de främsta löparna i världen. I medryckande passager skildrar Echenoz hur ”det tjeckiska lokomotivet” Zátopek stadigt förbättrar sina resultat, tills han når sin fullständigt överlägsna position inom världsidrotten.

På samma sätt som tyskarna ville bevisa sin rasliga överlägsenhet med idrotten vill Sovjetunionen demonstrera det socialistiska systemets överlägsenhet med sina medborgares idrottsprestationer. Den medgörlige Zátopek upptäcker att han förvandlats till en liten bricka i det kalla krigets stora spel. De tjeckiska myndigheterna bevakar honom under sovjetisk påtryckning svartsjukt och begränsar hans möjligheter att delta i internationella tävlingar av rädsla för ett generande avhopp till Väst. Resultatet blir att Zatopek för det mesta befinner sig i total nyhetsskugga, för att oväntat dyka upp och slå nya världsrekord i regionala eller internationella mästerskap, vilket ytterligare förstärker den dramatiska effekten. Under 1950-talet sätter han 13 världsrekord i distanserna 10 000-30 000 meter.

Under 1960-talet är Zátopeks storhetstid bakom honom. Då Sovjetunionen sommaren 1968 ockuperar Tjeckoslovakien för att avsätta den reformistiskt sinnade generalsekreteraren Alexander Dubček ansluter sig Zátopek till demonstranterna. Som straff fråntas han sin militärgrad och kommenderas först till lagerarbete i urangruvorna, och sex år senare till gatusopare i Prag. I denna befattning hälsar pragborna dock honom som en hjälte, och på grund av hans besvärliga popularitet bollar myndigheterna honom av och an mellan olika befattningar, tills han går med på att underteckna en bekännelse i utbyte mot ett drägligt liv som arkivarie på Centrum för idrottsinformation i Prag.

Här lämnar Echenoz slutligen berättelsen om Zátopeks liv. Boken kan läsas som en betraktelse över hur politiken tenderar att inkräkta på idrotten, och även en så opolitisk och foglig idrottare som Emil Zátopek finner sig utslungad i den politiska världen. Idrottsprestationer är i sig entydiga men politiskt tomma markörer för segrar, vilket gör dem till en så tacksam projektionsyta för ideologisk symbolik. Men det slutliga intrycket av denna lustläsning är att det förblir något oklart vad författaren hade för ärende med verket.

Lasse Garoff

Jean Echenoz: Springa.
Översättning till svenska: Christina Norrman.
Rámus förlag, 2016.

Balansgång på sköra linor

– Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik, skriver Emma Juslin i sin essä om den växande maktlösheten som i sin tur skapar förutsättningar  för extremism och hatretorik runtom i Europa. Samtidigt hoppas hon att hennes nuvarande hemland Estland väljer en annan väg.

En kväll i slutet av september återvänder jag till Estlands västkust efter en resa till Frankrike, året är 2015 och jag har varit bosatt i Estland i tre år. Jag lägger ner min tunga ryggsäck på marken, löven prasslar lågmält under mina slitna skosulor som om de fogade sig efter sitt öde, sin annalkande förruttnelse.

Innan jag bär in ved från lidret, bestämmer jag mig för att hämta posten.

Brevlådorna är belägna vid den gemensamma ingången till ett ålderstiget trähus, byggt kring år 1870. I husets konstruktion reflekteras siluettlika fotspår, såväl individuella som de som en mångfacetterad historia efterlämnat när den stigit över tröskeln, stundom smygande som om den skämdes. Dessa sist nämnda fotspår bleknar till skillnad från de personliga. När jag kliver över tröskeln är tanken efterhängsen likt min egen skugga som avspeglas på marken i det lena höstljuset – vår kollektiva historia är skapad och upprätthålls av oss alla, tillsammans. Den tigande skammen är min, men den är också din.

I den barrskogsgröna brevlådan finns räkningar, ett vykort samt två veckors reklamansamling från bland annat Rimi, Bauhof och Maxima. Bland all annan post hittar jag en politisk pamflett som får mig att reagera. Jag ögnar flyktigt igenom pappret med en tilltagande känsla av modlöshet, alltmedan jag fritt översätter slagordet från estniska till svenska.

Tillsammans kan vi bekämpa massimmigrationen!

Jag placerar pamfletten underst i reklambunten och går ut på gården där mitt bagage och en barnvagn väntar på mig. Jag ser mig omkring, kvarteret i den lilla kuststaden är folktomt och stilla. På avstånd kan man höra vågorna ryta när de väller in mot kusten.

Vilken massimmigration menar ni, frågar jag mig själv eftersom jag inte ser någon annan person jag kunde ställa frågan till. Vilken massimmigration? Menar ni mig, eller?

Allt medan jag bär in mitt bagage till den kantstötta verandan, skuffar in vagnen med det sovande barnet samt börjar bära in ved – omsluten av den pittoreska solnedgången – överger inte denna obesvarade fråga mig. Den klamrar sig fast i mitt medvetande med samma enträgenhet en spindel spinner sitt fångstnät. Till skillnad från en spindels nätverk känns mitt medvetande otillräckligt – språket kan inte längre fånga känslan av vilsenhet som den dominerande samhällsretoriken skapar, såväl i de nordiska länderna som i otaliga länder inom EU – och plötsligt även i Estland.

I egenskap av författare är jag väl insatt i hur ord, uttalanden och retorik kan brukas men likväl missbrukas. Ordmissbruket påminner om orwellskt nyspråk, men även detta dystopiska nyspråk är ett illa medfaret begrepp för att skildra den politiska diskursen. Nyspråket utnyttjas och rentav förutsätter en enhetlig auktoritet, men dagens fragmenterade samt individualiserade samhällen tenderar sakna en sådan auktoritet. Det finns ingen Storebror. Ingen ser dig men alla vill bli sedda.

De ideologiska motsättningarnas era är försvunnen och verkar ha ersatts av en alternativlös neoliberalism i kombination med ett allt mer digitaliserat informationssamhälle. Inom de ramarna förskjuts makten. Politikerna är den fria marknadens marionetter, nyspråket privatiseras och konkurrensutsätts tillika som institutioner.

***

I Estland har denna utveckling förlöpt snabbt – övergången från en statligt reglerad planekonomi till en så kallad fri marknad. Inget är enkelspårigt, det är en konstant balansgång på sköra linor. Denna så kallade fria marknad förvandlas träget till en fängslande arena för dem som är utsatta, fattiga samt i minoritetsställning. En fri marknad innebär per se en tävlingsmentalitet som exkluderar solidaritet och främjar egocentricitet.

Hopplösheten de marginaliserade upplever tilltar bland de unga. Denna pessimism göder en ny typ av fanatism som i botten grundar sig på en känsla av hemlöshet i världen, en rotlös situation i samhället. Denna utveckling är tydlig i Finland.

Från andra sidan av Finska viken har jag iakttagit hur en borgerlig regering konsekvent nedmonterar den nordiska välfärdsmodellen, komponent efter komponent. Främlingsfientligheten ökar och de marginaliserade förblir ofta ohörda. Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik.

Jag är ofta naiv, men jag vill se små gnistor av hopp glöda någonstans. Jag vill höra en dialog inom EU med ett annat slag av retorik. Sluta, vill jag säga, sluta dränka oss i ett hav av slitna koncept. Sluta påstå att EU är ett skepp som håller på att sjunka på grund av alla läckande hål av osämja. Prata inte om flyktingproblemet, det fanns en tid då det pratades om judeproblemet – har ni glömt det redan? Är inte EU:s grundkoncept att garantera att historien inte upprepas samt att mänskliga rättigheter är obestridliga?

Jag är för ung för att minnas Berlinmurens fall, en händelse som är starkt förknippad med Sovjetsystemets upplösning samt Estlands andra självständighetsförklaring 1991. När jag var nio år gammal förliste passagerarfartyget Estonia i Östersjön. Det kan jag erinra mig klart, trots att känslan av sorg var diffus. Det var också en dag i slutet september, jag befann mig hos min farmor. Hon förklarade att Estoniakatastrofen var snäppet värre än Titanic och isberget. Den skedde alltför snabbt – påpekade min farmor medan hon dukade upp saft och kex – när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent.

Jag funderar på farmor. Hon, om någon, förstår innebörden i begreppet när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent. Hennes föräldrar flydde till Finland från Sovjetunionen samma år unionen tillkännagavs, de emigrerade från det område som i dag är Uzbekistan. De förskonades från de förföljelser som oliktänkare senare utsattes för. Farmors moster och hennes familj – de som stannade kvar – försvann spårlöst 1937 under Stalins mest omfattande utrensningar. I dag finns inget av dem kvar, de berövades sin humanitet och förvandlades till statistik. Det enda som återstår av dem, likt en spöklik viskning från det förflutna, är ett vykort. ”Situationen är instabil, vi måste gå under jorden”, stod det skrivet, ”vi sänder vår nya adress senare”.

Någon ny adress anlände aldrig.

***

Konfronterad med pamfletten, omkring tjugo år senare står jag inför en likartad förnimmelse av sorg, samma abstrakta sorg som jag förnam vid Estonias förlisning. Likt årstiderna i norra Europa är historien inte lineär, den återkommer. Jag är djupt besviken på den politiska diskursen i Finland, mitt hemland. Utvecklingen i Sverige följer samma mönster. Länge har jag betraktat Estland som progressivt, ett land som är humant samt utsmyckat med outtömliga möjligheter. En ynka pamflett kan inte ändra på min positiva inställning till Estland, men den kan ställa några öppna samt fundamentala frågor.

Jag hyser en hoppfull tilltro till att Estland – trots att landet ständigt varit geografisk utsatt, en jord i vilken det förflutna sått konflikter, krig – lyckas bemöta den utmaning EU står inför på ett mer värdigt vis än de nordiska länderna.  Delvis för att problematiken är ny i en estnisk kontext: hur borde Estland förhålla sig till flyktingar och migranter?

Finns det en möjlighet att förhindra att utvecklingen följer den nordiska? Kan Estland dra lärdom av den integrationspolitik Sverige bedrivit? En politik som resulterat i immigrantgetton – nationer i nationer – med Rosengård i Malmö som ett varnande exempel. Symptomatiskt eskalerar nationalistiska rörelser i Sverige med Sverigedemokraterna i spetsen. Redan år 2009 uttalade sig partiordförande Jimmie Åkesson islamkritiskt genom att påstå att muslimer är Sveriges största utländska hot. En dylik retorik har fått genklang i alla nordiska länder. Partier som förespråkar stängda gränser samt så kallade traditionella familjevärden erhåller oväntat reell politisk makt. Nationalismen har återkommit, men iklädd andra kläder än de totalitära regimer som föregick andra världskriget.

Under andra världskriget – år 1943 – skrev filosofen Hannah Arendt en essä med titeln We Refugees. Essän är såväl tidsbunden som tidlös och behandlar judarnas ställning som flyktingar och statslösa. Trots att Arendt i en tidsbunden kontext bearbetar de svårigheter emigrerande judar tvingades bemöta, går delar av hennes resonemang kring flyktingskap att överföra till ett mer kontemporärt sammanhang, och hennes budskap är fortfarande angeläget.

”De filosofer som lär ut att självmord är den sista och ultimata garantin för mänsklig frihet har kanske rätt”, konstaterar Arendt, ”ofria att utforma våra liv eller den värld i vilken vi lever, finns trots allt friheten att förkasta världen och lämna den”.

Sedan Arendt myntade denna mening, har världen förvandlats. Globaliserats. Fragmentiserats. Digitaliserats. Individualiserats. Makten – trots att det är en medfaren term – förfogas numera av den fria, överstatliga neoliberala marknaden och problem som skapats globalt kan inte heller lösas lokalt, inom en nations gränser. Karakteristiskt vaknar en ofattbart stor del av världens befolkning upp varje morgon och känner sig som ohyra – likt Gregor Samsa. Oförmögna att leva ett mänskligt liv, fråntagna sin möjlighet till arbete samt med en känsla av att de är maktlösa, eftersom makten är osynlig och gärna gömmer sig. De nyligen offentliggjorda Panamadokumenten kunde symbolisera denna nya globala makt.

Människor som är utlämnade åt en osäker framtid väljer inte sällan att resa någon annanstans, bosätta sig där de upplever att de har en chans att fortleva och höra hemma i världen.

Exkludering, rotlöshet samt maktlöshet föder hat. Ett privatiserat hat. Unga människor med en känsla av rotlöshet i världen är mer utsatta än andra och tenderar bli lätta offer för hatretorik samt finna en hemvist inom extrema organisationer eller begå enskilda desperata handlingar. Detta sker oberoende av den religiösa eller ideologiska tröst som extrema rörelser erbjuder.

Islamiska Statens växande popularitet bland muslimer är ett exempel, Anders Behring Breiviks terrorattack i Norge 2011 är ett annat. Självmordsattentat som sker ideligen är också sprungna ur samma problematik. I denna kontext föder den nuvarande främlingsfientligheten enbart mera hat.

Historiskt sett är migration en regel, snarare än ett undantag, trots att sammanhangen har varierat. I begynnelsen: vår mänsklighet som klättrade ner från ett träd och lärde sig gå upprätt och sedan förflyttade sig från kontinent till kontinent utan ett koncept om vad en nation innebar, vilken roll en gräns skall spela på mänsklighetens scen. Den senaste betydande folkrörelsen ur ett eurocentriskt perspektiv var all migration som det andra världskriget förde med sig.

***

Jag är orolig och sorgsen över den retorik som utvecklats i de nordiska länderna, att det talas om en gemensam europeisk värdegrund är illavarslande. Tillika att påstå att det finns en utpräglad nordisk, estnisk, rysk eller religiös värdegrund som måste skyddas från någon, inte sällan från islam, som om alla muslimer vore en generaliserad ansiktslös massa. En värdegrundsretorik kan lätt missbrukas för att diskriminera minoriteter, jag har personligen upplevt detta ur minoritetsperspektiv i Finland.

Fundamentala värden handlar inte om patriotism, de handlar om grundläggande universella mänskliga rättigheter. Detta borde vi vara kapabala att reflektera över och diskutera. Jag tror orubbligt att en dylik dialog är möjlig i Estland.

När jag tänder veden i kakelugnen och ser pamfletten brinna mellan vedklabbarna, tänker jag på den sista meningen i Hannah Arendts essä från 1943: ”För första gången är judarnas historia inte avskild utan tvärtom, förenad med alla andra nationers. Gemenskapen bland befolkningen i Europa söndersmulades vid denna tidpunkt och på grund av att den tillät exkludering och förföljelse av dess svagaste medlemmar.

Text: Emma Juslin
Illustration: Ulla Donner