Etikettarkiv: Sovjetunionen

Lenin revisited

Bland de slarvigt hopsatta evenemangen kring Finlands 100-åriga självständighet har det funnits en radikal uppstickare, som har kommit ihåg arbetarklassen, oktoberrevolutionen och V.I. Lenin. Följaktligen har detta programnummer inte noterats med ett knyst i de tongivande medierna. Informationspåverkan, som vanligt.

Checkpoint Helsinkis projekt Uncanny Interdependence. Rememberance and Disrememberance of the October Revolution (kuratorer Joanna Warsza och Giovanna Esposito Yussif) var tredelat: utställningen Museum of the Museum, ett stort symposium den 30.9.2017 kring minnen och minnespolitik på engelska och en promenad den 1.10.2017 med temat ”Arbetarklassens minnesplats” till Leninparken bakom Kulturhuset med omgivningar i Helsingfors. Som institution har Checkpoint Helsinki sitt ursprung 2013 i kritiken mot Guggenheim-vurmen. Ingen minns längre Guggenheim, men Checkpoint lever vidare under och ovan jord med nya konstproduktioner.

Hela jubileumsfirandet är i grunden ett minneskulturprojekt: vem och vad är det som man minns eller glömmer och varför, med vilka mekanismer och konstruktioner?

Ilya Orlov, konstnär och forskare i Ryssland och Finland, har producerat ett renodlat historiskt minnesmärke, ett konstverk med titeln Museum of the Museum, högt uppe i en liten bakgårdslägenhet vid Hagnäs torg, öppen för publik i tre veckors tid i oktober.

Ett museimuseum

Det var fråga om en rekonstruktion av det museum som hade konstruerats från noll 1975–1976 i samma hus: milischefen Kustaa Rovios lägenhet där Lenin hade bott ett par veckor sensommaren 1917, och där han började skriva Staten och revolutionen. Erfarenhetshorisonten 1976 var en helt annan än i dag. Lenins eget 100-årsjubileum firades 1970 med ett enormt pådrag i hela världen, också utanför Sovjetunionen. President Kekkonen lanserade idén om oktoberrevolutionen och Lenin som avgörande för Finlands självständighet. Med undervisningsministeriets mångåriga stöd inleddes forskningsprojektet ”Lenin och Finland”, som i synnerhet samlade dåvarande vänsterhistoriker med kunskap om det kyrilliska alfabetet. En tredelad monumental bokserie utkom 1987–1990.

Leniniana-filmen Förtroende gjordes 1976, en finländsk-sovjetisk samproduktion som betonade Lenins roll som grundläggare av de förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Lenin-parken i Alphyddan öppnades och ännu 1988, i Sovjetunionens yttersta timma, togs ett initiativ till en Lenin-staty i Helsingfors. Förgäves.

Lenin i Hagnäs

Lenin-minnesmuseet i Rovios lägenhet var redan 1976 ett hundraprocentigt rekonstruktionskonstverk, enligt minnesbilder och beskrivningar och med kopior av de möbler som stått där 1917. Möblerna hade med diplomatisk hjälp 1929 transporterats till Leningrad och ställdes 1939 ut i det nya Leninmuseet där, i Marmorpalatsets salar. Efter 1991 stängdes museet men Rovios originalmöbler lär fortfarande finnas i något förråd i Smolnyj-komplexet. För Lenin-museet i Hagnäs tillverkades någonstans i närheten av Moskva exakta kopior av hela möblemanget, väggbonader och allt. Övriga köks- och inredningsattiraljer deponerades med stor beredvillighet av Helsingfors stadsmuseum, universitetsbiblioteket gav dublettexemplar av tidningen Työmies från 1917 och övriga tryckalster, museiverket engagerades för återställandet av tidsfärgen, tapeterna med mera.

Från Centrala Leninmuseet i Moskva anlände ett lass möbler och övrig rekvisita, inklusive ett färdigt inramat reproduktionstryck från någon av Carl Larssons bilderböcker. Från Leninmuseet anlände också en trupp med experter, på komandirovka till Helsingfors. De slog läger på golvet och började koka te med egna doppvärmare – livsfarliga elattiraljer – omgivna av ett stöddigt förråd av medhavda livsmedel.

Uppgång och fall

Detta vet jag, för jag var med. Som restaureringssakkunnig från museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Moskvaborna var genuint intresserade av studier i den kapitalistiska världens missförhållanden, särdeles av filmutbudet på den närliggande biografen vid Långa bron. Museilägenheten disponerades sedan av Samfundet med stort S, Samfundet Finland-Sovjetunionen, och tog emot många statsmän från Sovjetunionen. Samfundets funktionärer var erfarna, rakryggade företrädare för det som kunde kallas socialistisk realism.

De första  höga gästerna var Kekkonen och president Podgornyj. Arbetet hade slutförts med stor hast – i sista minuten upptäcktes att trasmattor på golvet hörde till. Detta löstes med en kortvarig deposition av mattor som tillhört min svärmors mor i tiden. Till museet hörde också en informationsutställning med texter och bilder om vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen genom tiderna. Den kulminerade med Brezjnev och Kekkonen.

Sovjetunionens fall betydde döden för Lenin-museet i Helsingfors, men inventarierna flyttades över till det seglivade Lenin-museet i Tammerfors och hamnade slutligen också där i lager. Därifrån hade de nu för tredje gången tagits fram i dagsljuset till Museum of the Museum.

Museet som koncept

Ilya Orlovs Museum var en re/re/re/konstruktion av ett historiskt minnesrum med många tidsskikt, minnen och personer från 100 år. Rovio själv tog sig efter 1918 till Sovjetryssland. Hans liv slutade 1938 i Moskva, efter arrestering, förhör, dödsdom och arkebusering. Rehabilitering 1955.

Orlovs specialområde är minnets uppenbarelseformer, som konstnär företräder han ”the standpoint of critical theory, the avant-garde, and neo-conceptual approaches”. Han har medverkat med verk och program kring Lenin-museet i Razliv vid Systerbäck i samband med den stora Manifesta 10-utställningen i S:t Petersburg 2014 och skrivit en fin, lång historisk studie över minnesmärket över revolutionens offer på Marsfältet i Petersburg. Finns på  nätet. Dessutom hör han till bakgrundskrafterna för konsttidskriften Rab-Rab i Finland, grundad 2014 för ”politiska och formella studier (inquiries) i konsten”, mot allt reaktionärt, populistiskt, nationellt och provinsiellt.

Av-ideologisering, distansering, nyupptäckter, alternativa koncept och begrepp, förverkligade och oförverkligade, allt i en tidsdjup dimension, där historia och minnen/minnesmärken och minnets förvandlingar förvandlas till konstnärligt uttryck – detta verkar vara Orlovs speciella, i Finland högst ovanliga och nyskapande område.

Som övning i ryskans tre tempusformer fick man förr lära sig utantill: Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva. Vi väntar på nästa återuppståndelse, Ilya Orlov!  N

text Rainer Knapas
foto Kasia Miron

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.

Den sagolika löparen

Springa_omslag.inddJean Echenoz roman Courir (Springa) om den legendariska tjeckiska löparen Emil Zátopek, utgiven i smidig svensk översättning av Christina Norrman på Rámus förlag, är en behaglig och kul läsupplevelse. För en idrottsintresserad läsare bjuder romanen på en lättsmält skildring av hur det envisa löparoriginalet trotsar världens samlade idrottsexpertis och utvecklar sin egen excentriska löpträning och -stil. Med sin omöjligt ryckiga stil avancerar han till den absoluta världstoppen och slår världen med häpnad. Finländarna minns honom fortfarande från OS i Helsingfors 1952, då hans svåruttalade efternamn vändes till smeknamnet ”Satu-Pekka” efter hans sagolika prestationer – han kniper guldmedaljerna i femtusen meter, tiotusen meter och marathon till publikens dånande ovationer.

Zátopeks löparbana inleds i industristaden Zíln under den nazityska ockupationen av Tjeckoslovakien under det andra världskrigets inledningsskeden. Wehrmacht arrangerar idrottstävlingar där avsikten är att de vältränade tyska soldatynglingarna ska utklassa de undernärda tjeckerna och därmed demonstrera den ariska rasens överlägsenhet. Den tonåriga Zátopek ställer motvilligt upp och kommer trots sin egendomliga löparstil på andra plats. Gradvis låter han sig övertalas att börja träna löpning, mest för sitt eget nöjes skull, alltid som sin egen tränare och på sina egna villkor. Efter krigsslutet gör han karriär inom militären, där han avancerar i graderna tack vare sina insatser i internationella militärmästerskap. Och han utvecklar en närmast monoman träningsdisciplin i sin strävan efter att mäta sig med de främsta löparna i världen. I medryckande passager skildrar Echenoz hur ”det tjeckiska lokomotivet” Zátopek stadigt förbättrar sina resultat, tills han når sin fullständigt överlägsna position inom världsidrotten.

På samma sätt som tyskarna ville bevisa sin rasliga överlägsenhet med idrotten vill Sovjetunionen demonstrera det socialistiska systemets överlägsenhet med sina medborgares idrottsprestationer. Den medgörlige Zátopek upptäcker att han förvandlats till en liten bricka i det kalla krigets stora spel. De tjeckiska myndigheterna bevakar honom under sovjetisk påtryckning svartsjukt och begränsar hans möjligheter att delta i internationella tävlingar av rädsla för ett generande avhopp till Väst. Resultatet blir att Zatopek för det mesta befinner sig i total nyhetsskugga, för att oväntat dyka upp och slå nya världsrekord i regionala eller internationella mästerskap, vilket ytterligare förstärker den dramatiska effekten. Under 1950-talet sätter han 13 världsrekord i distanserna 10 000-30 000 meter.

Under 1960-talet är Zátopeks storhetstid bakom honom. Då Sovjetunionen sommaren 1968 ockuperar Tjeckoslovakien för att avsätta den reformistiskt sinnade generalsekreteraren Alexander Dubček ansluter sig Zátopek till demonstranterna. Som straff fråntas han sin militärgrad och kommenderas först till lagerarbete i urangruvorna, och sex år senare till gatusopare i Prag. I denna befattning hälsar pragborna dock honom som en hjälte, och på grund av hans besvärliga popularitet bollar myndigheterna honom av och an mellan olika befattningar, tills han går med på att underteckna en bekännelse i utbyte mot ett drägligt liv som arkivarie på Centrum för idrottsinformation i Prag.

Här lämnar Echenoz slutligen berättelsen om Zátopeks liv. Boken kan läsas som en betraktelse över hur politiken tenderar att inkräkta på idrotten, och även en så opolitisk och foglig idrottare som Emil Zátopek finner sig utslungad i den politiska världen. Idrottsprestationer är i sig entydiga men politiskt tomma markörer för segrar, vilket gör dem till en så tacksam projektionsyta för ideologisk symbolik. Men det slutliga intrycket av denna lustläsning är att det förblir något oklart vad författaren hade för ärende med verket.

Lasse Garoff

Jean Echenoz: Springa.
Översättning till svenska: Christina Norrman.
Rámus förlag, 2016.

Balansgång på sköra linor

– Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik, skriver Emma Juslin i sin essä om den växande maktlösheten som i sin tur skapar förutsättningar  för extremism och hatretorik runtom i Europa. Samtidigt hoppas hon att hennes nuvarande hemland Estland väljer en annan väg.

En kväll i slutet av september återvänder jag till Estlands västkust efter en resa till Frankrike, året är 2015 och jag har varit bosatt i Estland i tre år. Jag lägger ner min tunga ryggsäck på marken, löven prasslar lågmält under mina slitna skosulor som om de fogade sig efter sitt öde, sin annalkande förruttnelse.

Innan jag bär in ved från lidret, bestämmer jag mig för att hämta posten.

Brevlådorna är belägna vid den gemensamma ingången till ett ålderstiget trähus, byggt kring år 1870. I husets konstruktion reflekteras siluettlika fotspår, såväl individuella som de som en mångfacetterad historia efterlämnat när den stigit över tröskeln, stundom smygande som om den skämdes. Dessa sist nämnda fotspår bleknar till skillnad från de personliga. När jag kliver över tröskeln är tanken efterhängsen likt min egen skugga som avspeglas på marken i det lena höstljuset – vår kollektiva historia är skapad och upprätthålls av oss alla, tillsammans. Den tigande skammen är min, men den är också din.

I den barrskogsgröna brevlådan finns räkningar, ett vykort samt två veckors reklamansamling från bland annat Rimi, Bauhof och Maxima. Bland all annan post hittar jag en politisk pamflett som får mig att reagera. Jag ögnar flyktigt igenom pappret med en tilltagande känsla av modlöshet, alltmedan jag fritt översätter slagordet från estniska till svenska.

Tillsammans kan vi bekämpa massimmigrationen!

Jag placerar pamfletten underst i reklambunten och går ut på gården där mitt bagage och en barnvagn väntar på mig. Jag ser mig omkring, kvarteret i den lilla kuststaden är folktomt och stilla. På avstånd kan man höra vågorna ryta när de väller in mot kusten.

Vilken massimmigration menar ni, frågar jag mig själv eftersom jag inte ser någon annan person jag kunde ställa frågan till. Vilken massimmigration? Menar ni mig, eller?

Allt medan jag bär in mitt bagage till den kantstötta verandan, skuffar in vagnen med det sovande barnet samt börjar bära in ved – omsluten av den pittoreska solnedgången – överger inte denna obesvarade fråga mig. Den klamrar sig fast i mitt medvetande med samma enträgenhet en spindel spinner sitt fångstnät. Till skillnad från en spindels nätverk känns mitt medvetande otillräckligt – språket kan inte längre fånga känslan av vilsenhet som den dominerande samhällsretoriken skapar, såväl i de nordiska länderna som i otaliga länder inom EU – och plötsligt även i Estland.

I egenskap av författare är jag väl insatt i hur ord, uttalanden och retorik kan brukas men likväl missbrukas. Ordmissbruket påminner om orwellskt nyspråk, men även detta dystopiska nyspråk är ett illa medfaret begrepp för att skildra den politiska diskursen. Nyspråket utnyttjas och rentav förutsätter en enhetlig auktoritet, men dagens fragmenterade samt individualiserade samhällen tenderar sakna en sådan auktoritet. Det finns ingen Storebror. Ingen ser dig men alla vill bli sedda.

De ideologiska motsättningarnas era är försvunnen och verkar ha ersatts av en alternativlös neoliberalism i kombination med ett allt mer digitaliserat informationssamhälle. Inom de ramarna förskjuts makten. Politikerna är den fria marknadens marionetter, nyspråket privatiseras och konkurrensutsätts tillika som institutioner.

***

I Estland har denna utveckling förlöpt snabbt – övergången från en statligt reglerad planekonomi till en så kallad fri marknad. Inget är enkelspårigt, det är en konstant balansgång på sköra linor. Denna så kallade fria marknad förvandlas träget till en fängslande arena för dem som är utsatta, fattiga samt i minoritetsställning. En fri marknad innebär per se en tävlingsmentalitet som exkluderar solidaritet och främjar egocentricitet.

Hopplösheten de marginaliserade upplever tilltar bland de unga. Denna pessimism göder en ny typ av fanatism som i botten grundar sig på en känsla av hemlöshet i världen, en rotlös situation i samhället. Denna utveckling är tydlig i Finland.

Från andra sidan av Finska viken har jag iakttagit hur en borgerlig regering konsekvent nedmonterar den nordiska välfärdsmodellen, komponent efter komponent. Främlingsfientligheten ökar och de marginaliserade förblir ofta ohörda. Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik.

Jag är ofta naiv, men jag vill se små gnistor av hopp glöda någonstans. Jag vill höra en dialog inom EU med ett annat slag av retorik. Sluta, vill jag säga, sluta dränka oss i ett hav av slitna koncept. Sluta påstå att EU är ett skepp som håller på att sjunka på grund av alla läckande hål av osämja. Prata inte om flyktingproblemet, det fanns en tid då det pratades om judeproblemet – har ni glömt det redan? Är inte EU:s grundkoncept att garantera att historien inte upprepas samt att mänskliga rättigheter är obestridliga?

Jag är för ung för att minnas Berlinmurens fall, en händelse som är starkt förknippad med Sovjetsystemets upplösning samt Estlands andra självständighetsförklaring 1991. När jag var nio år gammal förliste passagerarfartyget Estonia i Östersjön. Det kan jag erinra mig klart, trots att känslan av sorg var diffus. Det var också en dag i slutet september, jag befann mig hos min farmor. Hon förklarade att Estoniakatastrofen var snäppet värre än Titanic och isberget. Den skedde alltför snabbt – påpekade min farmor medan hon dukade upp saft och kex – när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent.

Jag funderar på farmor. Hon, om någon, förstår innebörden i begreppet när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent. Hennes föräldrar flydde till Finland från Sovjetunionen samma år unionen tillkännagavs, de emigrerade från det område som i dag är Uzbekistan. De förskonades från de förföljelser som oliktänkare senare utsattes för. Farmors moster och hennes familj – de som stannade kvar – försvann spårlöst 1937 under Stalins mest omfattande utrensningar. I dag finns inget av dem kvar, de berövades sin humanitet och förvandlades till statistik. Det enda som återstår av dem, likt en spöklik viskning från det förflutna, är ett vykort. ”Situationen är instabil, vi måste gå under jorden”, stod det skrivet, ”vi sänder vår nya adress senare”.

Någon ny adress anlände aldrig.

***

Konfronterad med pamfletten, omkring tjugo år senare står jag inför en likartad förnimmelse av sorg, samma abstrakta sorg som jag förnam vid Estonias förlisning. Likt årstiderna i norra Europa är historien inte lineär, den återkommer. Jag är djupt besviken på den politiska diskursen i Finland, mitt hemland. Utvecklingen i Sverige följer samma mönster. Länge har jag betraktat Estland som progressivt, ett land som är humant samt utsmyckat med outtömliga möjligheter. En ynka pamflett kan inte ändra på min positiva inställning till Estland, men den kan ställa några öppna samt fundamentala frågor.

Jag hyser en hoppfull tilltro till att Estland – trots att landet ständigt varit geografisk utsatt, en jord i vilken det förflutna sått konflikter, krig – lyckas bemöta den utmaning EU står inför på ett mer värdigt vis än de nordiska länderna.  Delvis för att problematiken är ny i en estnisk kontext: hur borde Estland förhålla sig till flyktingar och migranter?

Finns det en möjlighet att förhindra att utvecklingen följer den nordiska? Kan Estland dra lärdom av den integrationspolitik Sverige bedrivit? En politik som resulterat i immigrantgetton – nationer i nationer – med Rosengård i Malmö som ett varnande exempel. Symptomatiskt eskalerar nationalistiska rörelser i Sverige med Sverigedemokraterna i spetsen. Redan år 2009 uttalade sig partiordförande Jimmie Åkesson islamkritiskt genom att påstå att muslimer är Sveriges största utländska hot. En dylik retorik har fått genklang i alla nordiska länder. Partier som förespråkar stängda gränser samt så kallade traditionella familjevärden erhåller oväntat reell politisk makt. Nationalismen har återkommit, men iklädd andra kläder än de totalitära regimer som föregick andra världskriget.

Under andra världskriget – år 1943 – skrev filosofen Hannah Arendt en essä med titeln We Refugees. Essän är såväl tidsbunden som tidlös och behandlar judarnas ställning som flyktingar och statslösa. Trots att Arendt i en tidsbunden kontext bearbetar de svårigheter emigrerande judar tvingades bemöta, går delar av hennes resonemang kring flyktingskap att överföra till ett mer kontemporärt sammanhang, och hennes budskap är fortfarande angeläget.

”De filosofer som lär ut att självmord är den sista och ultimata garantin för mänsklig frihet har kanske rätt”, konstaterar Arendt, ”ofria att utforma våra liv eller den värld i vilken vi lever, finns trots allt friheten att förkasta världen och lämna den”.

Sedan Arendt myntade denna mening, har världen förvandlats. Globaliserats. Fragmentiserats. Digitaliserats. Individualiserats. Makten – trots att det är en medfaren term – förfogas numera av den fria, överstatliga neoliberala marknaden och problem som skapats globalt kan inte heller lösas lokalt, inom en nations gränser. Karakteristiskt vaknar en ofattbart stor del av världens befolkning upp varje morgon och känner sig som ohyra – likt Gregor Samsa. Oförmögna att leva ett mänskligt liv, fråntagna sin möjlighet till arbete samt med en känsla av att de är maktlösa, eftersom makten är osynlig och gärna gömmer sig. De nyligen offentliggjorda Panamadokumenten kunde symbolisera denna nya globala makt.

Människor som är utlämnade åt en osäker framtid väljer inte sällan att resa någon annanstans, bosätta sig där de upplever att de har en chans att fortleva och höra hemma i världen.

Exkludering, rotlöshet samt maktlöshet föder hat. Ett privatiserat hat. Unga människor med en känsla av rotlöshet i världen är mer utsatta än andra och tenderar bli lätta offer för hatretorik samt finna en hemvist inom extrema organisationer eller begå enskilda desperata handlingar. Detta sker oberoende av den religiösa eller ideologiska tröst som extrema rörelser erbjuder.

Islamiska Statens växande popularitet bland muslimer är ett exempel, Anders Behring Breiviks terrorattack i Norge 2011 är ett annat. Självmordsattentat som sker ideligen är också sprungna ur samma problematik. I denna kontext föder den nuvarande främlingsfientligheten enbart mera hat.

Historiskt sett är migration en regel, snarare än ett undantag, trots att sammanhangen har varierat. I begynnelsen: vår mänsklighet som klättrade ner från ett träd och lärde sig gå upprätt och sedan förflyttade sig från kontinent till kontinent utan ett koncept om vad en nation innebar, vilken roll en gräns skall spela på mänsklighetens scen. Den senaste betydande folkrörelsen ur ett eurocentriskt perspektiv var all migration som det andra världskriget förde med sig.

***

Jag är orolig och sorgsen över den retorik som utvecklats i de nordiska länderna, att det talas om en gemensam europeisk värdegrund är illavarslande. Tillika att påstå att det finns en utpräglad nordisk, estnisk, rysk eller religiös värdegrund som måste skyddas från någon, inte sällan från islam, som om alla muslimer vore en generaliserad ansiktslös massa. En värdegrundsretorik kan lätt missbrukas för att diskriminera minoriteter, jag har personligen upplevt detta ur minoritetsperspektiv i Finland.

Fundamentala värden handlar inte om patriotism, de handlar om grundläggande universella mänskliga rättigheter. Detta borde vi vara kapabala att reflektera över och diskutera. Jag tror orubbligt att en dylik dialog är möjlig i Estland.

När jag tänder veden i kakelugnen och ser pamfletten brinna mellan vedklabbarna, tänker jag på den sista meningen i Hannah Arendts essä från 1943: ”För första gången är judarnas historia inte avskild utan tvärtom, förenad med alla andra nationers. Gemenskapen bland befolkningen i Europa söndersmulades vid denna tidpunkt och på grund av att den tillät exkludering och förföljelse av dess svagaste medlemmar.

Text: Emma Juslin
Illustration: Ulla Donner

Proust och Kafka för norsk lax eller matjessill

Mat och brist tangerar litteraturen och kulturen i en släktkrönika som vindlar från Weimarrepubliken genom sovjetsamhället till Östra Böle och Helsingfors. Ny Tid publicerar Dimitri Gogolashvilis bidrag till Hans Ruin-essätävlingen 2016.

Jag tycker inte om tomma kylskåp. Men mitt kylskåp var tomt igår kväll. Det hade ju bara varit att lyfta på baken och sticka till affären, om jag haft tillräckligt med kontanta medel för det. Men den gångna månadens ekonomiska kris och ett fördröjt förskott för mina påbörjade, halvlyckade översättningar tvingade mig att sålla i mina bokhyllor, som bångnade under alla böcker jag hunnit skaffa under bättre dagar. En nedärvd överlevnadspraktik sedan fyra generationer. Detta var straffet för att jag vistades två veckor i Norden och Baltikum efter mitt korta översättningsseminarium vid Göteborgs bokmässa.

Jag valde ut fyra böcker som jag aldrig skulle läsa. Inte för att jag ogillar Marcel Proust, Alexandre Dumas, Franz Kafka eller Alexander Solsjenitsyn, utan för att jag läst dem på originalspråken medan de här böckerna var i rysk eller georgisk översättning – gåvor, från kolleger, eller vid festligheter. Jag tog böckerna till ett antikvariat vid Frihetsplatsens metrostation. Eller Leninstationen, som jag kommer att kalla den så länge som medborgare med den högsta universitetsutbildningen säljer böcker för att ha mat på bordet. Det blev ganska lite, 20 lari (7 euro) för alltihopa. Men egendomligt uppspelt av detta köpslående åkte jag vidare mot torget som ligger i närheten av mitt barndomskvarter.

I tunnelbanan kom jag osökt att tänka på en mindre känd tysk författare som i början av tjugotalet dog av svält i Berlins tunnelbana, strax efter att han sålt sina sista böcker för flera miljarder mark som bara räckte till en enkelbiljett. Så illa hade jag det åtminstone inte, tröstade jag mig. Strax utanför torget råkade jag träffa min morbror och hans sambo. De stack ut i folkvimlet med sina fina kläder och sportiga look trots att de nästan fyllt sjuttio. Folkvimlet bestod knappast heller av stadens medelklass.

Min morbror och hans sambo är ryska medborgare, de bodde i Moskva tills sambon gick i pension och de valde det varma sydkaukasiska klimatet istället. Vi utbytte ytliga komplimanger, och sedan frågade de vad jag skulle köpa. ”Norsk lax”, svarade jag, och märkte att det lät bra så länge jag slapp förtydliga att det inte handlade om filéer, eller hur jag hade fått tag på pengarna. Jag ville inte sjabbla bort det fördelaktiga intrycket, så jag lovade att hälsa på under de kommande veckorna och gick vidare.

Utöver laxbitarna räckte pengarna till ukrainskt späck, surkål, och en flaska hembränt som krona på verket. Jag kände mig lagom glad och tillfreds med livet och gick tillbaka, njutande av kvällssolens varma smekningar tills jag försvann ner i tunnelbanans svala mörker. Som en råtta.

När ens aktiviteter vid 38 års ålder begränsar sig till sådant som är gratis – joggning eller vandring för att slippa nojor och övervikt av allt datorstirrande, arbete, läsande och hushållsarbete – så blir det en del tid över. Tid att grubbla över huruvida ens nästan genetiska trohet till högkulturella ideal är värd den nästan konstanta nöden och sociala otryggheten. Förmodligen inte. I alla fall inte då dessa ideal kräver så stora offer.

Behöver jag verkligen denna bakgrund: fyra generationer av skol- och universitetslärare, dåligt betalda översättare och tolkar, teater- och konstkritiker? För vad? För att finnas till hands för unga språkentusiaster som tillfälligt finner inspiration i finska hårdrockgrupper eller legender om paradislandet Sverige? Tills de inser att man egentligen kan plugga båda språken online. Hemma och gratis. Hur det nu sen blir med resultatet.

Jag utformades naturligtvis till en inbiten socialist, utan att jag ägnade många tankar åt det under mina unga år. Frågan är om det var ett medvetet val av mig, eller om det påtvingades mig av tidens och familjens levnadsvillkor, som uteslöt alla andra tankegångar än att vi skulle nöja oss med det lilla vi hade.

När man tänker efter så hade den sovjetiska intelligentsian knappast heller något val, hur demokratiskt sinnade de än må ha varit. Sovjetsamhällena var ju ganska jordnära, och intelligentsians ideal var knappast antisocialistiska. De var bara alltför idealistiska, alltför mångsidiga för det sovjetiska etablissemanget. Följaktligen hade det ganska knepigt under sju sovjetiska årtionden, till skillnad från det mindre antalet medlöpare i det politiska etablissemanget. En av de största tänkbara synderna för en sovjetisk intellektuell var att flörta med de monarkistiska seder som bannlysts från samhället. Men många kunde hitta någon borgerlig eller adlig förfader från artonhundratalets eller sekelskiftets imperialistiska Ryssland, och de få överlevande som hade adliga vanor var smygstolta och redo att skryta om dem i sina likars sällskap, då de kände att de gick trygga för de allestädes närvarande angivarna.

Den postsovjetiska intelligentsian, som jag tar mig friheten att räkna mig till, hade å andra sidan flera val: en vidsträckt palett av ideologier, politiska förbund, eller rentav sekter. Men inte heller jag missar chansen att hänvisa till adliga rötter, bara tre generationer tillbaka på min mors sida av släkten. Om så bara för att beundra de sällsynta omständigheter som lät den nästan utrotade Romanovska släkten leva vidare genom Alexander III:s svaghet för kvinnor – i synnerhet för en av hans älskarinnor, en hovfröken som blev mor till min mormors pappa, som dock adopterades av en icke-besläktad familj.

Min mormor brukade faktiskt kalla Nikolaj II för Tsar Batjusjka, Fader kungen, som bruket var bland folket på den tiden. Var hon stolt över sitt ursprung då hon satt i soffan på servicehuset i Östra Böle i Helsingfors, medan vi tittade på Kvällsnytt och diskuterade? Trots att hon teg om det ända till Sovjetunionens upplösning och hon flyttade till sitt andra hemland Finland? Så var det nog. Insikten om hennes börd var en del av hennes identitet och självkänsla. Men inte minst ett motgift mot all kommunistisk tyranni och smuts som hon genomlevde både före och efter det andra världskriget.

Det var kanske denna identitet som hjälpte henne och avhöll henne från att förfalla i tiggeri eller prostitution under de svåra åren efter att hennes pappa greps vid den rysk-finländska gränsen. Mannen hade resedokument för att fly vidare till Frankrike med sin nioåriga dotter och sin unga finska hustru. Åtta år senare följde hustrun i hans spår, men till ett annat straffläger. Vilka chanser hade en tonårig dotter till dömda folkfiender att få ett anständigt liv? Hon nekades tillträde till gymnasium och alla högre utbildningar. Men identiteten, att hon var bättre än de benämningar hon vanligen hörde, var kanske den drivkraft som hjälpte henne att ta sig obesudlad genom de dystraste åren.

Ett av de oförglömliga minnen som höll samman hennes identitet var en nattlig promenad i ett lyxigt hotell i Berlin. Min fem- eller sexåriga mormor vaknade mitt i natten, då hennes föräldrar hade lämnat hotellrummet för att ströva genom Berlins gator och se på nattlivet. Hon vandrade genom hotellets korridorer som var upplysta av tända ljus, tills hon stötte på Maître d’hôtel. Han böjde sig så långt ner som flickans längd krävde och frågade henne: Was suchen Wir, Mademoiselle?

Jag är övertygad om att människan inkorporerar de minnen som bidrar till att forma den personlighet som hon väljer att vara, om hon har en stark självkänsla. Oavsett hur ogynnsamma omständigheterna råkar vara för att upprätthålla denna personlighet. I min mormors medvetande förblev hon dottern till respektabla föräldrar på en recherche nocturne de l’identité på ett lyxigt hotell i Weimarrepubliken. Denna identitet blev också hennes kors att bära genom de 85 eller 86 år hon hade kvar att leva. Speciellt genom det kommande kvartsseklet präglat av svält och undernäring, öppna förolämpningar på gatorna i Moskva och Kharkiv – eller Tbilisi, där kåta kaukasiska machomän som inte var vana vid långa graciösa kvinnor gärna kommenterade henne med ”oj, oj, oj vilken läcker köttbit …”

Kan det vara så att min fåfänga stolthet à l’ancien régime och snudd på högdragenhet stammar från medvetenheten om min härkomst? Inte för att konkurrera med överklassen, utan som ett slags bekräftelse på att jag tillhör något bättre än min anspråkslösa tillvaro som en hemmaman, som under sina 38 år inte hunnit skaffa vare sig hus, bil eller familj.

I regel, åtminstone i många syd- och östeuropeiska länder, blir de yngsta släktingarna de äldre generationernas sista hopp om att förverkliga sina egna uteblivna drömmar och ambitioner. De yngsta ärver kravet att utveckla formidabla färdigheter för att dra sig ur träsket av fattigdom. Som ett prov på att de äldre inte levt sina liv förgäves. De får inte svika sina älskande åldringars förväntningar, de måste åtminstone försöka bli en framgångsrik skådespelare, filmregissör, författare, professor, fotbollsspelare eller boxare. Det gjorde också jag, som tränade boxning och ritt i fem-sex år …

Och ändå följde jag i mina släktingars fotspår. Min mormorsmor, min mormor, min mor, och inte minst min far, undervisade, översatte och tolkade olika språk i något livsskede eller under hela sitt vuxna liv. Och de tvingade mig inte att följa dem, tvärtom grusades min pappas sista hopp om att jag inte skulle följa den otrygga och så gott som till-loser-dömda humanistlinjen då jag kuggades i inträdesprovet till Helsinki Business Administration Program, tre veckor före min tjugotredje födelsedag.

En mulen eftermiddag på senvåren var jag på väg till min svenskakurs vid universitetet. Min pappa och hans framgångsrike kompis, som bodde i den ryska fysikerstaden Dubna, följde mig en bit på vägen. Fysikern passade på att ställa mig en pinsam fråga: ”Kunde du inte låta bli att bli lingvist? Har du inte lärt dig nog om det livet av att se på din pappa?” Varken han eller min pappa lever längre, och de kan inte se mig fortsätta släktens stafettlopp.

Hur många bortslösade år till? Hur många år har min släkt sammanlagt slösat bort? Min pappa började sina första allvarliga skrivförsök i tjugo års ålder och höll på i cirka femtiofem år. Han föddes i en fattig familj åtta månader innan Nazityskland anföll Sovjetunionen. Hans far klarade sig genom kriget och gifte sig strax efter krigsslutet i Sankt Petersburg. Min pappa uppfostrades mest av sin tyskspråkiga moster, som följde sovjetarmén som tolk ända fram till Berlin. Grabben var så framåtsträvande att han vid nio års ålder hade läst alla verk av Shakespeare som fanns översatta till ryska av självaste Boris Pasternak. Ungen ansågs vara redo att möta det hårda livet, i vars början kötträtter bestod antingen av duvor eller sparvar som min pappas granne sköt med slangbella – och som min pappa flera år efteråt skulle ångra att han ätit. Fast de var ett bättre alternativ än råttorna och katterna som invånarna i Leningrad åt under stadens belägring.

Och efter över fyrtio års tjänst vid det statliga universitetet och olika högskolor, hamnade min far i ett läge där han under sitt livs sista besök i en livsmedelsaffär väljer mellan en matjessill och en rökt makrill, då han inte har råd att köpa båda. Hans sista universitetsledning tog ut en förödmjukande hämnd och avskedade honom, för att han ”i smyg” tagit emot ett annat jobb på en provinshögskola, trots att arbetet bara innebar två till tre lektioner under en veckodag då han hade ledigt från universitetet. Hans pension blev 60 euro i månaden, för en före detta dekanus.

Universitetsledningen bestod av skyddslingar till landets dåvarande president, som offentligt påstod att man skulle ”spola ner alla gamla tjänstemän i avloppet” då de enligt honom var smittade av den sovjetiska korruptionen. Den nya enpartiledningen förintade allt värdefullt som fanns kvar av det ganska starka sovjetiska utbildningssystemet: den spanska avdelningen och simultantolkningen, alla historierelaterade läroämnen, och ersatte dem med det George Soros-stödda läroämnet demonologi. Den nya ledningen engagerade ”professorer” i tjugonånting års ålder med tvivelaktiga examina, stipulerade pensioner på 600–750 euro för sina egna släktingar – oavsett vilka positioner de intagit – eller köpte en lyxjakt på Svarta havet; ett infall av universitetets senaste rektor ”för universitetets forskningssyften” …

Min fars utlandsresa 1992 blev hans sista. Från den postsovjetiska krisen hamnade han istället i det krisdrabbade Finland. Han följde sin svärmor till Helsingfors där hon kunde få status som återflyttare och ett muukalaispassi (främlingspass). För att på nytt vara främling i landet. Några familjebekanta skulle hjälpa min pappa att ansöka om en tjänst på Helsingfors universitet, men den ekonomiska krisen och det faktum att han inte talade finska avgjorde saken. Min pappa fick återvända hem och fortsätta att undervisa georgiska studenter i den västeuropeiska skönlitteraturens historia. Hans resor begränsades till några georgiska regioner och till sommarstugan i den ryska byn Krasnogorsk.

Krasnogorsk grundades i sydöstra Georgien av etniska ryssar som blev bannlysta av Gustav III:s kusin, drottningen Katarina II, för att de vågat avvika från den ortodoxa kyrkan. Dessa människor förde en lika diskret som sträng livsstil, och till skillnad från de flesta ryssar var de nykterister, åtminstone fram till nittiotalet. De jobbade på sina bondgårdar och skaffade barn, gick på mässorna som hölls i ett avlägset hus som inte alls liknade en kyrka och bad där sina stilla böner.

Strax efter Sovjetunionens fall började de flytta tillbaka till sitt historiska hemland. De såg ingen framtid i Georgien, som under fyra års tid hade drabbats av ett inbördeskrig, två separatistiska krig och som var på väg in i en otrygg framtid. Då ortsbefolkningen flyttade bort tömdes också deras enda skola, som kring 2005 bestod av en enda skolklass, med 7–8 elever i sex till tolv års ålder.

Babusjkor längs byns gränder och bänkar ersattes av svartklädda, orakade män på huk, med träkors mot sina svettiga och håriga bröst, som glodde illvilligt på förbipasserande och som stank av smörjan av svag cannabis som kokats i kondenserad mjölk för att suga det mesta ur drogen. Många av dessa nyanlända var så kallade krigsveteraner, som vid något tillfälle hade deltagit i striderna i Södra Ossetien eller Abchazien, mest för att få tag på billigt heroin eller morfin vid fronten. När krigen tog slut var de missnöjda över att det lagliga kaoset i frihetens namn var slut innan de hann förverkliga Lenins uppmaning att ”plundra det som plundrats”.

De konstgjorda tjärnar där det tidigare fiskades, och där byns glada ungdomar badade och förälskade sig i varandra, torkade igen eller förslammades. Inte ens den anständiga gruppen av de nya sommargästerna brydde sig så mycket om att fiska eller bada. Det hade liksom varit ryssarnas grej …

Som ung lät min pappa och hans vänkrets sig inspireras av bilden av den äldre herremannen som, trött på sin enformiga rutin, finner sinnesro i att röja ogräs och rensa upp igenvuxna tomter. Det började han också ägna sig åt som äldre.

Trött som han blev efter det sunda arbetets berusning, under sin sista utflykt till byn, kröp han till kojs långt före midnatt. Men innan han somnade hörde han porten knarra. Han snappade åt sig lyktan och smög till dörren, varpå han såg grannen Fjodor genom fönstret. Den skäggige mannen, som sålt hälften av huset till min familj som han sympatiserade med, ville bjuda den ständigt upptagne stadsbon på te.

Fjodors hustru serverade lindte med nejlikefrön (”för den kärva smaken”, sade bondhustrun) och honung från sin egen gård medan hon förklarade vilka blommor de olika honungssorterna kom från. Nykteristen Fjodor öppnade sitt hjärta för gästen och berättade att familjen ville flytta till Ryssland, trots att den nya kommunföreståndaren lovat att de ”snart kanske kunde få” en vattenledning, istället för att hämta sitt vatten från en brunn i närheten. De kunde inte leva på löften, utan på det som var stadigt och pålitligt, och som gav bröd med omedelbar verkan.

Som bekräftelse på Fjodors ord frustade hästen till i stallet, och strax därpå skådade min far en drömlik syn i den månbelysta dörröppningen: en varelse med vita och svarta fläckar på pälsen stod som förstenad på sina fyra korta ben och glodde med kolsvarta ögon på den sena gästen. Det var gårdens mångkunniga hund som vid behov kunde släpa en vildgås från tjärnen, vakta husen, strypa en fräck råtta i köket, utan att kräva beröm för dessa tjänster. Hunden hade snälla och omtänksamma ögon, som det anstår en värd, och lät min pappa känna att han var välkommen i familjen. Det var som en uppenbarelse: hunden förkroppsligade en förtegen godhet, trots att den var en del av mörkret som djuren tillhörde, som om den hade en ringdans av bröderna Grimms, Hauffs och Hoffmans gestalter i släptåg. ”God kväll, Rjurik”, tänkte min pappa. Jag undrar om det var hans största uppenbarelse i livet.

Han lyckades aldrig få sitt eget verk publicerat. Han kanske saknade de rätta kontakterna och pengarna för att täcka tryckningskostnaderna. Hans sista översättning var Donna Leons Döden på operan, som han väntade på att få se publicerad i över tre år. Oturligt nog träffade han en skurk till förläggare, en skandinavisk man som var gift med en georgisk förläggare och tillsammans drev de ett skurkförlag med ogiltiga kontrakt och utan energi för nyutkomna böckers marknadsföring. Däremot kunde de mästerligt omsätta översättarnas utländska stöd i sina andra projekt. Min far gick hädan efter att han opererats för en hjärntumör – ett resultat av mångåriga bekymmer – utan att få en enda slant för sitt arbete.

Ett halvår senare stod Leon-böckerna uppstaplade i mitt sovrum. Symboliskt nog stod de mellan min senaste översättning – Mikko Rimminens kultroman Pussikaljaromaani (Öl, vänskap och tärningsspel) – och nästan samtidigt utkomna exemplar av min mormorsmors självbiografiska roman i rysk översättning. Ursprungligen heter boken Vastavirtaan, Mot strömmen, och framför allt handlar den om hur hon hamnade i Stalins fångläger. Under ett par år brukade jag snubbla över dessa tre bokstaplar och blev tvungen att flytta dem till ett annat hörn i min sovkammare, medan jag undrade om det var en välsignelse, när flera generationer i släkten får sina böcker publicerade eller en ond cirkel och förbannelse som alltid står i vägen för tillblivelsen av ett lagom välstånd. Från en generation till följande …

Text: Dimitri Gogolashvili
Foto: Otto Donner