Etikettarkiv: Stadsplanering

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Bastu och öl

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Saunakalja – bastuöl – är kanske finskans vackraste ord, med allt vad därtill kan associeras. Två andra vackra ord: suvi – försommar, loma  – semester. Aah, detta är livet: att bada bastu, dricka öl och slänga sig med ett stort plask i vattnet. Och en gång till. Ett gemensamt beteendeprogram för alla finländare.

Nu, när det har skrivits så mycket om Guggenheimmuseet i Helsingfors får vi veta en annan glad nyhet. Mittemot museets tomt, på Skatudden, ska det i vinter byggas en nästintill lika stor anläggning för plaskande, öl och bastubad. Den kallas Allas Sea Pool och skall enligt arkitekternas illustrationer resa sig till det bakomliggande pariserhjulets halva höjd, minst. Aktiebolaget Töölö Urban Oy och dess urbana affärsmän står bakom bygget, staden har ställt denna paradtomt till förfogande för x antal år.

Till de överraskningar i Helsingfors stadsbild som stadens styresmän har låtit falla ner från himlen hör redan pariserhjulet och den tillsvidare lägre öl-, pool- och bastuanläggning som nu ger urban dynamik – pöhinää på finska – åt presidentens slott med omgivningar. Har vi önskat oss detta? Och vad säger presidenten, som från sin balkong har fått denna nya strandvy? Just utsikten från slottet var av största symboliska vikt – detta visste redan J. A. Ehrenström och C. L. Engel på sin tid. Engel ville därför bygga ett slott för kejsaren antingen på Observatorieberget eller på Skatuddens högsta krön, där Uspenskij-katedralen sedan reste sig.

Stadsbyggande enligt saunakaljaprincipen, styrt av öl och bastubad, har i själva verket svept över huvudstadens centrum de senaste åren. Idén kommer någonstans från de trakter som brukar kallas Junttila, töntbygden, på finska. Nya allmänna bastur med ölterrasser reser sig årligen, ännu fler är de nya bastur som byggs i de södra stadsdelarnas nya lyxvåningar på vindsnivå. Med en häpnadsväckande akrobatik lyckas arkitekterna klämma in en bastu i dem, med en aldrig så liten fönsterglugg mot havet och Sveaborg.

Och det stolta flaggskeppet för 100-årsfirandet av Finlands självständighet: det nya stadsbiblioteket intill Musikhuset. Vad skall det innehålla? Jo, en bastu naturligtvis, med utsikt över Tölöviken, sägs det.

Saunakaljaidealet är så inrotat i den finska livsstilen att det har blivit en självklarhet. Det är en av de få kulturella ritualer med lågt, folkligt och lantligt ursprung som har urbaniserats och som märkligt nog utövas nästan av alla. Den första saunakaljamiljön på bergsrådsnivå i Helsingfors är från 1952, i hotell Palaces översta våning. Havsutsikt också här.

Det är på sätt och vis helt följdriktigt att arkitekternas vision av Guggenheimmuseet nedanför Palace består av något som ser ut som svarta förkolnade stockstugor, en hel nedbrunnen bastuby. Med havsutsikt.

Det måste finnas andra byggnadsalternativ för de återstående stränderna och kajerna i Helsingfors än att privatisera dem, det må sedan vara för öldrickare, havsbadare eller museibesökare. Det nya Allas Sea Pool med sina restauranger och terrasser blir så högt att Skatudden får en ny profil som nöjesfält. Bakom nöjesfältet gömmer sig en av stadens finaste gamla strand- och hamnbyggnader, Tullkammarens hus, ritat av Gustaf Nyström i slutet av 1800-talet och idag helt bortglömt.

Fotografiska museet i Stockholm residerar i en motsvarande men mycket fulare, gammal och obekvämt belägen tullkåk i Stadsgårdshamnen men har omkring en halv miljon besökare per år, fler än något museum i Helsingfors. Der är inte byggnaderna som ger Guggenheims magiska besökarsiffror.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Foto: CC/Wikimedia/Deutsche Fotothek

Maktstrukturer och antaganden i Åbos stadsrum

Några dagar innan Soldiers of Odin slutar patrullera Åbos gator pratar jag om stadsrummet, maktstrukturer, ålder, rasifiering och kön i ämnet geografi vid National University of Singapore. Som ett exempel använder jag ett uttalande av Soldiers of Odins Åbogrupp, publicerat i maj 2016. I uttalandet omnämns åstranden och de allt yngre ungdomar som rör sig längs ån, tonårsflickor med korta kjolar samt mörka män. Antaganden om vem som får röra sig var, vem som behöver skyddas var, vem som rör sig var, vem som är farlig var, är alla tydliga.

Stadsrummet är på inget sätt neutralt, utan i hög grad influerat av sociokulturella processer, identifikationer och politiska formationer. Det finns otaliga andra exempel på det här, eftersom det är fråga om en ständigt pågående process. Ibland mer uppmärksammad, ibland mer undanskymd. Alltid har stadens gator hållits under uppsikt och kontrollerats, genom lagar men också oskrivna regler.

I en tidningsinsändare publicerad i Turun Sanomat klagar skribenten på ungdomar som rör sig i en annars så idyllisk liten park i Åbo. Några dagar senare svarar en femtonåring på insändaren med att förklara att det är fråga om ungdomar som bor i närheten, som vistats i parken redan som barn. I det här exemplet handlar det främst om ålder. Men det handlar också om praktiker. Vad som är mer tillåtet att göra på vilka platser.

Förutom att det handlar om vad platser används till, gäller det också vilka praktiker som noteras eller osynliggörs. Eftersom alla bussar i Åbo stannar vid Salutorget är platsen inte obekant för tonåringar och ungdomar. Många stiger på och av bussen vid torget, många går över torget.

Här följer ett tredje exempel. Endast en knapp vecka efter att spelet Pokémon GO lanserades i Finland arrangerade Åbo stad en fyra timmar lång lure vid torget. En lure innebär att en virtuell modul placeras på en plats för att locka till sig vilda Pokémons som en spelare kan se när spelaren befinner sig på platsen. En idealisk plats för pokemonjägare med andra ord. I samband med detta evenemang sade stadens webbredaktör i en intervju att syftet var att introducera torget till en ny åldersgrupp, de unga. Uttalandet visar både på antaganden om vem som inte rör sig på och omkring torget, men också antaganden om vem som spelar spelet, som i själva verket sträcker sig över flera generationer.

Här osynliggörs alla unga som rört sig på torget, redan innan spelet. Jag tolkar det som att de inte använder torget på rätt sätt. De stannar inte för en kaffe, de köper inte grönsaker, frukt, fisk och bröd. De är inte konsumenter när de vistas på torget. De umgås, väntar och passerar.

I Singapore inser jag andra gången jag åker rulltrappa att jag borde stå till vänster. Praktiken att stå till höger gör att omgivningen avläser mig som en nyanländ besökare. Trots otaliga skyltar om vad jag uppmuntras göra och vad som är förbjudet i staden, råkar jag inte se en skylt om rulltrapporna. Ändå står alla till vänster, och den som gör motsatsen får irriterade blickar.

Ann-Charlotte Palmgren
forskar i genusvetenskap vid Åbo Akademi
Foto: Janne Wass

Kampen om de gemensamma stadsrummen

I många städer i Finland är centrala torg och mötesplatser under förändring. De för Finland så typiska betongöknarna breder ut sig då folk ska lockas till köpcentrum eller andra kommersiella rum, på bekostnad av den sociala urbana miljön.

Våren 2015 revs bankgården invid torget på Jakobstads norra- sida. Byggnaden inhyste bland annat det mytomspunna Terazzo-hörnet som till exempel figurerat i Lars Sunds ungdomsskildring Natten är ännu ung från 1974.

På samma plats byggs för tillfället ett nytt hus, HAB-huset, som ska rymma två våningar butikslokaler och två våningar lägenheter. Bland annat klädkedjan Hennes och Mauritz väntas etablera sig i huset lagom till årets julhandel.

En av dem som ifrågasatt om den här typen av nybygge är rätt väg att gå är den lokala arkitekten Ann-Charlotte Hästö som var med och arrangerade en nostalgikväll före rivningen för att ta avsked av bankhuset och den kultur som försiggått kring kvarteret, alltså gaturallyt.

– Jakobstad kan inte konkurrera genom de stora affärskedjorna. Det är småskaligheten vi borde marknadsföra och själva inse att den är ett varumärke för vår region, menar hon.

Den som besöker Jakobstad måste få en annan upplevelse än hen får i till exempel grannstaden Karleby. Centrum är litet och består av många mindre hus och butiker, en kontext som bättre borde beaktas.

– Centrumplanens grundproblematik är att vi inte själva vet vad vi vill. Jakobstad är ingen typisk finländsk stad och då kan man inte heller tänka typiskt finländskt i stadsplaneringen.

Just nu består stadens torg huvudsakligen av en grop där en parkeringsgrotta anläggs. Planerna för hur den markyta som småningom utgör grottans tak ska se ut får inte bara Hästö att tveka. De medborgarkommentarer som kommit in efterlyser i flera fall ett grönt, mysigt torg som kan fungera som samlingsplats.

– Som planerna nu ser ut är känslan mer en öppen åker, som en sergelplatta. Det fungerar inte som plattform för en intim atmosfär, säger Hästö som gärna sett att torget inte skulle kännas så stort.

Blomlådor = lummigt

Stadsstyrelsens ordförande Peter Boström från Svenska folkpartiet ser ändå ingen stenöken framför sig när det nya torget kommer på tal. Han nämner att en minisaluhall på torget inte är en omöjlighet i framtiden.

– Torget är ju varken större eller mindre nu än det varit tidigare. Växtlighet och lummighet kan ordnas på flera sätt med olika blomsterarrangemang, till exempel genom att lådor flyttas dit.

När det gäller nybygget där bankgården en gång stod var bland andra stadsplanearkitekt Pekka Elomaa inne på samma linje som Ann-Charlott Hästö. Han hade föredragit en mer småskalig byggnad än den som nu är under uppförande.

– Själva huskroppen som sådan är ett resultat av kompromisser i både volym och höjd. Ursprungligen fanns ett våningsplan till. För att få ekonomi i det hela ville byggherren så klart ha så mycket byggvolym som möjligt, säger Boström.

Han menar också att det ena inte behöver utesluta det andra gällande större kedjors etableringar och bevarandet av den intima småstadskaraktären.

– Tvärtom ska det byggas vidare. Hennes och Mauritz finns ju i nästan varje by nu för tiden, och det är en bra grej att de etablerar sig i Jakobstad. Det måste finnas dragplåster, och den underjordiska parkeringen ökar tillgängligheten.

Oklarheter i Åbo

Även i Åbo har en parkeringshall under salutorget länge varit aktuell. Vänsterförbundets Li Andersson har följt ärendet som kommunalpolitiker och beskriver det som en riktig långkörare.

– Redan 2008 samlades namn in för en folkomröstning om huruvida torgparkeringen skulle byggas eller inte. Det var så mycket som sju och en halv procent av de röstberättigade i Åbo som skrev under, men tyvärr valde fullmäktige att inte behandla frågan.

De omröstningar som legat bakom att planerna framskridit har aldrig avgjorts med någon stor politisk majoritet.

– Ofta har det handlat om en rösts övervikt för att komma vidare.

I slutet av maj tog frågan ett stort kliv framåt, så hyresavtalet mellan staden och Turun toriparkki Oy, som ska bygga parkeringen, godkändes i Åbo stadsfullmäktige, trots högljudd kritik om att överenskommelsen ger företaget för stora friheter och för lite ansvar.

– Mycket är oklart när det kommer till hur ansvarsfördelningen ska se ut. Det finns ingen konkret kostnadsplan för projektet. Det privata företaget säger sig vilja betala allt, men det finns ganska få exempel på projekt av det här slaget som klarat sig helt utan offentliga resurser. Vad händer om företaget går i konkurs under byggnadsprocessen, frågar sig Andersson.

– Dessutom finns redan en bergsparkering i närheten, men dörrarna därifrån leder in till ett annat varuhus än Turun toriparkki Oy skulle vilja. Delägarna har intressen i fastigheter runt omkring torget.

Ett annat huvudsakligt argument mot torgparkeringen är att det inte behövs mer privatbilism i Åbo centrum.

– Många röster har höjts för att området runt torget borde bli mer som åstransen och anpassas mer för gångtrafikanter och cyklister.

Sociala betongkullar

Där det i tiderna fanns ett busstationstorg bakom Glaspalatset i Helsingfors är det underjordiska bygget redan i gång. I början av 2018 räknar Konstsamfundet, som investerar uppåt 50 miljoner euro i projektet, med att det nya museet Amos Rex ska öppnas. Den skyddade funkisbyggnaden Glaspalatset, som ägs av ett fastighetsbolag där Konstsamfundet står för 70 procent och staden 30 procent, renoveras och affärer och restauranger beräknas kunna öppna igen i början av 2017.

För det torg som ska tjäna som det nya museets tak har arkitektbyrån JKMM tagit fram ritningarna.

– Vår tanke har varit ett stadstorg för kulturevenemang, konstutställningar och uteserveringar, säger Freja Ståhlberg-Aalto, projektarkitekt för Amos Rex.

Centralt för torget blir tre kullar i betong. Meningen är att de ska bilda landskap där människor kan mötas. Samtidigt bildar kullarna kupoler i utställningsrummen inunder.

– Det ska finnas takfönster på kullarna. På det sättet bildar de en kontakt mellan torget och museet. Ytan runtomkring kullarna blir i asfalt.

– Det är som ett minne av tiden när det var ett öppet fält med parkeringsplatser för bussar. Det gamla ytmaterialet respekteras.

Under sommaren 2015 höjde krögarna på Mbar och Restaurang Glaspalatset sina röster för att få behålla uteserveringarna som de är även efter det att det nya museet öppnar. De var oroliga för att man utan fasta konstruktioner inte skulle kunna servera lika många gäster som förut. De stora uteserveringarna i stadens absoluta centrum är några av de få som kan njuta av sol under nästan hela dagen, och som trots det centrala läget inte störs av trafikbuller, och är alltså redan i nuläget fullsatta nästan dagligen under somrarna. Krögarna hävdar att de fasta konstruktionerna som de haft tillfälliga byggnadslov för krävs för att klara av den folkmängd som tidigare trivts på terasserna.

– Det är ett missförstånd att det inte över huvud taget skulle finnas uteserveringar på torget, men beskedet från stadsplaneringskontoret var att man inte ville ha fasta konstruktioner på platsen. Det reagerade de tidigare krögarna på som om de skulle drivas bort därifrån, säger Henrik Johansson, vd för Fastighets AB Glaspalatset.

Om det blir samma krögare som serverar på torget som förut är i nuläget oklart.

Tydlig trend

Lina Olsson är forskare och universitetslektor vid Centrum för urbana studier vid Malmö högskola. Enligt henne är det en internationell trend att låta privata näringsidkare ta över förvaltningen av i grunden offentliga miljöer, inte minst torg.

– Med tiden överförs också kontrollen till dem, vilket kan medföra att rummet i någon mån blir mindre offentligt. Näringsidkarna vill gärna promota miljön så att den är i samklangs med kommersiella intressen och avvisar hemlösa och på andra sätt marginaliserade individer som inte passar in i den konfliktfria och behagliga norm man skapar.

I Sverige, eller för den delen Finland, är den här trenden inte lika tydlig som i många andra länder.

– Men det finns tendenser på vissa ställen. Här i Malmö finns köpcentrum som har egna säkerhetsvakter. Jag har sett att de verkar även på gatan utanför byggnaden där de inte har någon rättslig grund att utföra sitt arbete.

När det gäller de underjordiska parkeringsgaragen tycker Olsson att det finns både för- och nackdelar.

– När parkeringarna är knutna till köpcentra uppmuntras ett suburbant sätt att förhålla sig till staden. Man går direkt till butikerna utan att över huvud taget röra sig utomhus.

Men att torgen blir bilfria har positiva sidor.

– Det typiska för mindre städer är ju många gånger att torget är en parkeringsplats, egentligen en privatisering i och med att det ger rum åt privatbilismen. När det inte längre är så kan torget tas i anspråk för andra aktiviteter.

Pär Jonasson