Etikettarkiv: Stadsplanering

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Bastu och öl

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Saunakalja – bastuöl – är kanske finskans vackraste ord, med allt vad därtill kan associeras. Två andra vackra ord: suvi – försommar, loma  – semester. Aah, detta är livet: att bada bastu, dricka öl och slänga sig med ett stort plask i vattnet. Och en gång till. Ett gemensamt beteendeprogram för alla finländare.

Nu, när det har skrivits så mycket om Guggenheimmuseet i Helsingfors får vi veta en annan glad nyhet. Mittemot museets tomt, på Skatudden, ska det i vinter byggas en nästintill lika stor anläggning för plaskande, öl och bastubad. Den kallas Allas Sea Pool och skall enligt arkitekternas illustrationer resa sig till det bakomliggande pariserhjulets halva höjd, minst. Aktiebolaget Töölö Urban Oy och dess urbana affärsmän står bakom bygget, staden har ställt denna paradtomt till förfogande för x antal år.

Till de överraskningar i Helsingfors stadsbild som stadens styresmän har låtit falla ner från himlen hör redan pariserhjulet och den tillsvidare lägre öl-, pool- och bastuanläggning som nu ger urban dynamik – pöhinää på finska – åt presidentens slott med omgivningar. Har vi önskat oss detta? Och vad säger presidenten, som från sin balkong har fått denna nya strandvy? Just utsikten från slottet var av största symboliska vikt – detta visste redan J. A. Ehrenström och C. L. Engel på sin tid. Engel ville därför bygga ett slott för kejsaren antingen på Observatorieberget eller på Skatuddens högsta krön, där Uspenskij-katedralen sedan reste sig.

Stadsbyggande enligt saunakaljaprincipen, styrt av öl och bastubad, har i själva verket svept över huvudstadens centrum de senaste åren. Idén kommer någonstans från de trakter som brukar kallas Junttila, töntbygden, på finska. Nya allmänna bastur med ölterrasser reser sig årligen, ännu fler är de nya bastur som byggs i de södra stadsdelarnas nya lyxvåningar på vindsnivå. Med en häpnadsväckande akrobatik lyckas arkitekterna klämma in en bastu i dem, med en aldrig så liten fönsterglugg mot havet och Sveaborg.

Och det stolta flaggskeppet för 100-årsfirandet av Finlands självständighet: det nya stadsbiblioteket intill Musikhuset. Vad skall det innehålla? Jo, en bastu naturligtvis, med utsikt över Tölöviken, sägs det.

Saunakaljaidealet är så inrotat i den finska livsstilen att det har blivit en självklarhet. Det är en av de få kulturella ritualer med lågt, folkligt och lantligt ursprung som har urbaniserats och som märkligt nog utövas nästan av alla. Den första saunakaljamiljön på bergsrådsnivå i Helsingfors är från 1952, i hotell Palaces översta våning. Havsutsikt också här.

Det är på sätt och vis helt följdriktigt att arkitekternas vision av Guggenheimmuseet nedanför Palace består av något som ser ut som svarta förkolnade stockstugor, en hel nedbrunnen bastuby. Med havsutsikt.

Det måste finnas andra byggnadsalternativ för de återstående stränderna och kajerna i Helsingfors än att privatisera dem, det må sedan vara för öldrickare, havsbadare eller museibesökare. Det nya Allas Sea Pool med sina restauranger och terrasser blir så högt att Skatudden får en ny profil som nöjesfält. Bakom nöjesfältet gömmer sig en av stadens finaste gamla strand- och hamnbyggnader, Tullkammarens hus, ritat av Gustaf Nyström i slutet av 1800-talet och idag helt bortglömt.

Fotografiska museet i Stockholm residerar i en motsvarande men mycket fulare, gammal och obekvämt belägen tullkåk i Stadsgårdshamnen men har omkring en halv miljon besökare per år, fler än något museum i Helsingfors. Der är inte byggnaderna som ger Guggenheims magiska besökarsiffror.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Foto: CC/Wikimedia/Deutsche Fotothek