Etikettarkiv: Stadsplanering

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Bastu och öl

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Saunakalja – bastuöl – är kanske finskans vackraste ord, med allt vad därtill kan associeras. Två andra vackra ord: suvi – försommar, loma  – semester. Aah, detta är livet: att bada bastu, dricka öl och slänga sig med ett stort plask i vattnet. Och en gång till. Ett gemensamt beteendeprogram för alla finländare.

Nu, när det har skrivits så mycket om Guggenheimmuseet i Helsingfors får vi veta en annan glad nyhet. Mittemot museets tomt, på Skatudden, ska det i vinter byggas en nästintill lika stor anläggning för plaskande, öl och bastubad. Den kallas Allas Sea Pool och skall enligt arkitekternas illustrationer resa sig till det bakomliggande pariserhjulets halva höjd, minst. Aktiebolaget Töölö Urban Oy och dess urbana affärsmän står bakom bygget, staden har ställt denna paradtomt till förfogande för x antal år.

Till de överraskningar i Helsingfors stadsbild som stadens styresmän har låtit falla ner från himlen hör redan pariserhjulet och den tillsvidare lägre öl-, pool- och bastuanläggning som nu ger urban dynamik – pöhinää på finska – åt presidentens slott med omgivningar. Har vi önskat oss detta? Och vad säger presidenten, som från sin balkong har fått denna nya strandvy? Just utsikten från slottet var av största symboliska vikt – detta visste redan J. A. Ehrenström och C. L. Engel på sin tid. Engel ville därför bygga ett slott för kejsaren antingen på Observatorieberget eller på Skatuddens högsta krön, där Uspenskij-katedralen sedan reste sig.

Stadsbyggande enligt saunakaljaprincipen, styrt av öl och bastubad, har i själva verket svept över huvudstadens centrum de senaste åren. Idén kommer någonstans från de trakter som brukar kallas Junttila, töntbygden, på finska. Nya allmänna bastur med ölterrasser reser sig årligen, ännu fler är de nya bastur som byggs i de södra stadsdelarnas nya lyxvåningar på vindsnivå. Med en häpnadsväckande akrobatik lyckas arkitekterna klämma in en bastu i dem, med en aldrig så liten fönsterglugg mot havet och Sveaborg.

Och det stolta flaggskeppet för 100-årsfirandet av Finlands självständighet: det nya stadsbiblioteket intill Musikhuset. Vad skall det innehålla? Jo, en bastu naturligtvis, med utsikt över Tölöviken, sägs det.

Saunakaljaidealet är så inrotat i den finska livsstilen att det har blivit en självklarhet. Det är en av de få kulturella ritualer med lågt, folkligt och lantligt ursprung som har urbaniserats och som märkligt nog utövas nästan av alla. Den första saunakaljamiljön på bergsrådsnivå i Helsingfors är från 1952, i hotell Palaces översta våning. Havsutsikt också här.

Det är på sätt och vis helt följdriktigt att arkitekternas vision av Guggenheimmuseet nedanför Palace består av något som ser ut som svarta förkolnade stockstugor, en hel nedbrunnen bastuby. Med havsutsikt.

Det måste finnas andra byggnadsalternativ för de återstående stränderna och kajerna i Helsingfors än att privatisera dem, det må sedan vara för öldrickare, havsbadare eller museibesökare. Det nya Allas Sea Pool med sina restauranger och terrasser blir så högt att Skatudden får en ny profil som nöjesfält. Bakom nöjesfältet gömmer sig en av stadens finaste gamla strand- och hamnbyggnader, Tullkammarens hus, ritat av Gustaf Nyström i slutet av 1800-talet och idag helt bortglömt.

Fotografiska museet i Stockholm residerar i en motsvarande men mycket fulare, gammal och obekvämt belägen tullkåk i Stadsgårdshamnen men har omkring en halv miljon besökare per år, fler än något museum i Helsingfors. Der är inte byggnaderna som ger Guggenheims magiska besökarsiffror.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Foto: CC/Wikimedia/Deutsche Fotothek

Maktstrukturer och antaganden i Åbos stadsrum

Några dagar innan Soldiers of Odin slutar patrullera Åbos gator pratar jag om stadsrummet, maktstrukturer, ålder, rasifiering och kön i ämnet geografi vid National University of Singapore. Som ett exempel använder jag ett uttalande av Soldiers of Odins Åbogrupp, publicerat i maj 2016. I uttalandet omnämns åstranden och de allt yngre ungdomar som rör sig längs ån, tonårsflickor med korta kjolar samt mörka män. Antaganden om vem som får röra sig var, vem som behöver skyddas var, vem som rör sig var, vem som är farlig var, är alla tydliga.

Stadsrummet är på inget sätt neutralt, utan i hög grad influerat av sociokulturella processer, identifikationer och politiska formationer. Det finns otaliga andra exempel på det här, eftersom det är fråga om en ständigt pågående process. Ibland mer uppmärksammad, ibland mer undanskymd. Alltid har stadens gator hållits under uppsikt och kontrollerats, genom lagar men också oskrivna regler.

I en tidningsinsändare publicerad i Turun Sanomat klagar skribenten på ungdomar som rör sig i en annars så idyllisk liten park i Åbo. Några dagar senare svarar en femtonåring på insändaren med att förklara att det är fråga om ungdomar som bor i närheten, som vistats i parken redan som barn. I det här exemplet handlar det främst om ålder. Men det handlar också om praktiker. Vad som är mer tillåtet att göra på vilka platser.

Förutom att det handlar om vad platser används till, gäller det också vilka praktiker som noteras eller osynliggörs. Eftersom alla bussar i Åbo stannar vid Salutorget är platsen inte obekant för tonåringar och ungdomar. Många stiger på och av bussen vid torget, många går över torget.

Här följer ett tredje exempel. Endast en knapp vecka efter att spelet Pokémon GO lanserades i Finland arrangerade Åbo stad en fyra timmar lång lure vid torget. En lure innebär att en virtuell modul placeras på en plats för att locka till sig vilda Pokémons som en spelare kan se när spelaren befinner sig på platsen. En idealisk plats för pokemonjägare med andra ord. I samband med detta evenemang sade stadens webbredaktör i en intervju att syftet var att introducera torget till en ny åldersgrupp, de unga. Uttalandet visar både på antaganden om vem som inte rör sig på och omkring torget, men också antaganden om vem som spelar spelet, som i själva verket sträcker sig över flera generationer.

Här osynliggörs alla unga som rört sig på torget, redan innan spelet. Jag tolkar det som att de inte använder torget på rätt sätt. De stannar inte för en kaffe, de köper inte grönsaker, frukt, fisk och bröd. De är inte konsumenter när de vistas på torget. De umgås, väntar och passerar.

I Singapore inser jag andra gången jag åker rulltrappa att jag borde stå till vänster. Praktiken att stå till höger gör att omgivningen avläser mig som en nyanländ besökare. Trots otaliga skyltar om vad jag uppmuntras göra och vad som är förbjudet i staden, råkar jag inte se en skylt om rulltrapporna. Ändå står alla till vänster, och den som gör motsatsen får irriterade blickar.

Ann-Charlotte Palmgren
forskar i genusvetenskap vid Åbo Akademi
Foto: Janne Wass