Etikettarkiv: Stefan Löfvén

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Politik och musik

Valkampanjer handlar som vi vet inte bara om politik, men att de i så hög grad handlar om musikaliska preferenser är kanske mindre bekant.

Musik är bland det bästa som finns, det tror jag många håller med mig om. Få saker kan skapa så starka känslor. Men hur stort inflytande har musik egentligen?

Det har visat sig att politiker inte bara pratar politik när det är valrörelse. De pratar också musik. Det finns många exempel på detta, både i tidningsartiklar och i form av spellistor på Spotify skapade av politiker. Men är det politikerna själva som väljer att prata om sina musikaliska preferenser eller är det på uppfordran av smarta kampanjstrateger? Och vad har politikernas musiksmak för inverkan på politiken?

Inför presidentvalet i USA dök ämnet återigen upp på agendan, bland annat i Musikguiden i Sveriges Radios P3. Hillary Clinton lade stort fokus på musik i sin valkampanj och reportrarna diskuterade den symboliska betydelsen av hennes låtval.

År 2001 intervjuade Frida Lindqvist ordförandena för alla svenska ungdomsförbund om musik i Aftonbladet Puls. Den då 25-åriga Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberalernas ungdomsförbund, berättade:

– Jag tycker väldigt mycket om soul- och jazzmusik. Techno, progg och politisk musik är det värsta jag vet.

Gustav Fridolin, 17 år och ordförande för Grön ungdom, nämnde Lars Winnerbäck som en typiskt grön artist, liksom också Peps Persson.

Gunnar Strömmer, 27, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund, tyckte det var svårt att hitta typisk moderatmusik. Det finns utan tvekan fler protestsångare på vänsterkanten.

Jenny, Lindahl, 27, från Ung Vänster höll med:

– Det finns massor av band som är uttalat vänster som till exempel Rage Against the Machine. Däremot har jag aldrig hört några band som spelar moderat-rock eller är uttalat höger, förutom Ultima Thule. Orsaken är nog att det är socialdemokrater och högerpartier som har makten i hela världen och musik handlar mycket om protest.

Mikael Damberg, 27, från Socialdemokraternas ungdomsförbund, tyckte att rap var lite sossigt:

– Precis som proggen har den nya rapmusiken ett politiskt budskap. Även om jag inte uppskattar all rapmusik så lyssnar jag på texterna, de säger mycket om ett Sverige som politikerna inte alltid känner till.

Enligt Magnus Berntsson, 26 år, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, fanns det gemensamma nämnare för vad KDU:are lyssnar på:

– På fester är mest dansmusik. Annars lyssnar många inom KDU på musik från den amerikanska västkusten.

Malin Svensson, 28 år, från Centerns ungdomsförbund, menade att många centerpartister brukar gilla ”Öppna landskap” med Ulf Lundell.

De unga politikerna fick i Aftonbladets artikel alltså berätta både vad de själva lyssnade på och vad som var typiskt för deras förbundssympatisörer. De frispråkiga formuleringarna i svaren visar på en ganska stor dos av uppriktighet och ungdomlig kaxighet. Frågan är vad som händer när man ställer liknande frågor till partiledare mitt uppe i en valrörelse?

***

I valrörelsen 2006 gjordes en koll av partiledarnas musiksmak i en artikel på MacWorld. Lars Leijonborg var kanske den som överraskade mest. En av hans favoritskivor var Kompisar från förr med Latin Kings. Han beskrev sitt val så här: ”Stilsäker betongförortsrealism. Dessutom gillar jag Dogge. Vi har träffats några gånger.” Lockar Leijonborg fler väljare med ett sådant uttalande?

Valåret 2010 bad Svenska Dagbladet de svenska partiledarna att skapa varsin Spotify-spellista som de skulle skicka in till redaktionen. Maud Olofsson valde då bland annat artister från sin bostadsort Robertsfors, såsom Sahara Hotnights och Frida Hyvönen. Mona Sahlin valde också många unga, svenska artister som Melissa Horn, Oskar Linnros och Veronica Maggio. I artikeln står det att alla skickat in spellistor utom Fredrik Reinfeldt. Som orsak ska han ha angett tidsbrist.

Senare måste dock Fredrik ha ångrat sig eller fått lite tid över. Spellistan finns nämligen med i en annan artikel om ämnet i musiktidningen Gaffa och ligger dessutom fortfarande kvar på Spotify. Den innehåller i princip bara svenska artister såsom Per Gessle, ABBA, Peter Jöback och flera låtar av Magnus Uggla. Samt, lite otippat, Ebba Grön med ”800 grader”.

Skribenten Andres Lokko ifrågasätter spellistorna i sin artikel – speglar de politikernas riktiga musiksmak eller är de ett försök att locka till sig ett visst slags väljare? ”Politikerna närmar sig musik som man gjorde på högstadiet, för att få ”tuffare kompisar”, skriver han i artikeln.

Claes Ericsson, doktorand vid Musikhögskolan i Malmö, som skrivit en avhandling i ämnet vid Lunds universitet menar att en gemensam musiksmak är viktig för känslan av samhörighet mellan människor. Olikheter kan skapa spänningar, säger Ericsson i en artikel på forskning.se:

”Jag har jobbat som musiklärare i många år och upptäckt att musikämnet är mycket värdeladdat”, säger han. ”Eleverna vet mycket om musik och vill absolut inte tulla på sina preferenser. Därför uppstår en speciell spänning mellan lärare och elever som inte finns i andra ämnen.”

Samma sak borde då gälla mellan väljare och politiker. Framför allt då kanske de unga väljarna.

Valåret 2014 gjorde Dagens nyheter en koll bland partiledarna om vad de lyssnade på under sommaren.

Stefan Löfvén sade sig lyssna på Miss Li. Jimmie Åkesson nämnde Lars Winnerbäck, artisten som Gustaf Fridolin många år tidigare ansett var typiskt grön musik. Den här gången uppgav dock Fridolin tillsammans med kollegan Åsa Romson att de lyssnar på Visby vokalensemble ledd av Rickard Söderberg. En flört med HBTQ-världen? Jan Björklund verkar vid den här perioden ha varit på gott humör. Han sade sig lyssna på Avicii och den ultimata pepplåten ”Happy” med Pharell Williams. Ser man genom Lokkos kritiska glasögon så kan man även här ana att partiledarna eventuellt väljer taktiska svar på sina frågor.

***

Aftonbladet vill inte vara sämre. År 2014 gör även Nöjesbladet intervjuer med partiledarna om deras favoritmusik. Där dyker Ulf Lundell upp igen. Från att ha varit en centerfavorit är nu Lundells album På andra sidan drömmarna ett av Stefan Löfvéns tre favoritalbum. Fridolin visar att han inte glömt bort Peps Persson och säger att Perssons skiva Hög standard är en av hans tre favoriter. Detta är till viss del anmärkningsvärt då musiksmaken enligt forskarna brukar förändras under livets gång. I Forskning och framsteg 2014 beskrivs en studie vid University of Cambridge som bland annat analyserar hur musiksmaken påverkas av de utmaningar vi har under olika livsskeden:

”Så kopplas till exempel ungdomens (12-19 år) frigörelse och identitetsskapande till en förkärlek för ’intensiv’ musik som punk och heavy metal, medan unga vuxnas (20-39 år) relationsskapande gör ’samtida’ genrer som soul och r’n’b lämpliga, och medelålderns (40–65 år) fokus på karriär och upprätthållande av nära relationer bäddar för den mer ’sofistikerade’ jazzen och klassiska musiken, samt den ’opretentiösa’ countryn.”

Trots det har Fridolin av någon okänd anledning hållit fast vid Peps Persson under nästan 15 år – i alla fall på pappret.

Jan Björklund fortsätter också i den här artikeln med att överraska. En av hans tre favoritskivor är nu Christina Aguileras Bionic. Också ”Happy” dyker upp igen. Den här gången är det Annie Lööf som lyfter fram den.

I Aftonbladet (2005) beskrivs en studie vid Texas University som visar att det finns ett samband mellan musiksmak och personlighet:

”Forskarna menar att man väljer musik för att förstärka sin självbild. De som anser sig vara sofistikerade lyssnar på klassiskt och de som vill verka tuffa vrider upp volymen och pumpar hårdrock i bilstereon.”

I artikeln passar Aftonbladet på att kommentera musiksmaken hos några vid tidpunkten aktuella personer, inklusive dåvarande presidenten i USA och statsministern i Sverige:

”Nyligen avslöjades det att president Bush mestadels lyssnar på country i sin iPod. Han tillhör kategorin ‘glad och konventionell’”. Och om Göran Persson: ”Statsministern har vid flera tillfällen sagt att han gillar andliga sånger. Han faller alltså under samma kategori som Bush.”

***

President Obama har också varit aktiv på Spotify och släppt spellistor i flera omgångar. Detta har rönt uppmärksamhet även i svenska medier. I Svenska dagbladet citeras en artikel från TT Spektra 2012, som uttrycker tvivel mot äktheten i Obamas musikval:

”Vem har en Spotify-lista som spretar mellan Arcade Fire, ELO och REO Speedwagon? President Obama, förstås. Eller rättare sagt, Barack Obama med god hjälp av sin kampanjstab.”

2015 är det dags för Obama igen. Vita huset släpper två sommar-spellistor och presenterar det som en självklarhet att det är presidenten själv som står bakom listorna:

Your summer just got a little groovier. /…/ Our inaugural playlist was hand-picked by none other than President Obama. /…/ When asked to pick a few of his favorite songs for the summer, the President got serious. He grabbed a pen and paper and drafted up not one, but two separate summer playlists: One for the daytime, and one for the evening.

Sant eller inte – det är underhållande läsning. Presidenten ”got serious” och gjorde vår sommar ”a little groovier”. Artikelförfattaren uppmanar glatt: ”Give them both a listen and a subscribe – we think you’re going to love it.”

Även Hillary Clinton har släppt ett flertal spellistor. En är anpassad för kvinnor och inleds – såklart – med Beyonce’s ”Run the World (Girls)”. På The official Hillary 2016 playlist finns massor med låtar som verkar vara till för att skapa en peppande känsla. Flera innehåller ordet ”fight” i låttiteln som också ingår i Hillarys kampanjslogan ”Fighting for us”. Knappast en slump. Och precis som Jan Björklund och Annie Lööf gillar Hillary tydligen ”Happy” av Pharell Williams.

Spelar det någon roll om detta är vad Hillary själv lyssnar på när hon är ensam hemma? Eller om syftet är att peppa folk i en valkampanj?

Vad är det som får presidenter, statsministrar och partiledare – eller åtminstone deras staber och strateger – att lägga ner tid på att skapa spellistor eller svara på frågor i nöjesbilagor? En ärlig vilja att berätta för omvärlden om sin musiksmak, eller ett smart drag för att locka till sig väljare? Det får vi nog aldrig reda på. Precis som när det gäller oss vanliga människor vet nog bara politikerna själva vad de egentligen lyssnar på bakom stängda dörrar. Och kanske det är bäst så.

Text: Sofie Tedenstad
Illustration: Otto Donner

Vad vi menar med ”kultur”

Lars Sund
Lars Sund.
Att hela flyktingdebatten förs över huvudet på dem som den berör tror jag tyvärr speglar en kolonial attityd som är djupt rotad i oss, skriver Lars Sund i sin essä om migrationsdebatten och menar att det är dags att vi ser oss själva i spegeln.

I hela Europa pågår för närvarande en dragkamp om tolkningsföreträdet i migrationsdebatten. Försvararna av öppna gränser, den universella rätten till asyl och ett humant flyktingmottagande ser redan ut att ha förlorat denna kamp. Dagordningen i debatten sätts åtminstone för närvarande av den andra sidan: de som helt vill stänga Europa för flyktingar eller åtminstone starkt begränsa mottagandet.

Inte sedan andra världskriget har så många människor befunnit sig på flykt som nu. EU:s gemensamma flyktingpolitik var väl aldrig mycket mer än en from förhoppning. I stället för att samordna och hjälpa varandra att ta hand om de människor som kommer hit, bygger EU:s medlemsstater stängslen vid sina gränser och inför gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta asylkrav. Den svenska regeringens migrationspolitiska tvärvändning, som innebar att Sverige i ett slag gick från att ha Europas mest generösa flyktingmottagande (vid sidan av Tyskland) till att lägga sig på EU:s miniminivå, är ett extremt exempel på den signalpolitik allt fler av Europas länder ansluter sig till. Budskapet till de människor som flockas vid den europeiska unionens sydgräns eller sitter fast i läger i Turkiet, Libanon eller inne i Syrien går inte att missförstå: ni är inte välkomna hit!

På mindre än ett halvår har vi hunnit förtränga de hjärtskärande bilderna på den drunknade treåriga flyktingpojken Alan Kurdi – bilder som med allt skäl upprörde en hel värld och äntligen gjorde många av oss medvetna om flyktingkrisen. I januari 2016 drunknade i snitt tre barn om dagen när de försökte fly tillsammans med sina familjer över Medelhavet, nya bilder av små lik i vattenbrynet sprids och vi ger oss inte tid att titta på dem. Vi är nämligen fullt upptagna av att diskutera muslimska mäns sexualitet, och hinner därför inte bry oss om de verkliga offren för den politik våra folkvalda för i vårt namn.

Uppgifterna om nyårsnattens sextrakasserier i Köln blev en gamechanger i migrationsdebatten. För högerpopulistiska och främlingsfientliga politiker och agitatorer var händelserna i Köln en gudagåva: nu fick man äntligen ett argument man på allvar kunde sätta upp mot bilden av den döde flyktingpojken i sin lilla röda tröja. Gamla islamofobiska djävulsbilder plockades fram och dammades av; myten om kåta unga män från Mellanöstern och Nordafrika som inte kan hålla händerna i styr så fort de ser en europeisk kvinna i kort kjol förvandlades praktiskt taget över en natt till vedertaget faktum. Med nytt självförtroende steg den europeiska rasismens och främlingsfientlighetens kolportörer upp och utropade: Vad var det vi sa? Här är sanningen om ”flyktingarna”!

Förenklade budskap

Det var ett starkt och enkelt budskap, som också råkade komma i ett strategiskt ögonblick, när många av de europeiska ledarna, som den svenske statsministern Stefan Löfven, redan talade om en hotande samhällelig kollaps medan finska rasister i hockeytröjor försökte blockera gränsen mellan Haparanda och Torneå och tilltänkta asylförläggningar brann i såväl Sverige som Finland. Migrationsdebatten försköts snabbt: inte bara uttalade flyktingmotståndare utan även traditionella högerpolitiker, liberaler och till och med vänsterdebattörer och feminister accepterade bilderna av testosteronstinna unga män med en kvinnosyn från 600-talet. Det talades om organiserade trakasserier och nya beteendemönster som asylsökande män skulle ha fört med sig till Europa från sina hemländer.

Innan ens en enda förundersökning mot de misstänkta i Köln hunnit slutföras hade domar utfärdats mot en stor grupp människor, inte bara på nätsidor som Avpixlat eller Hommaforum utan också på etablerade mediers kultur- och debattsidor.

Jag vill här göra klart att jag inte förnekar att sexuella trakasserier – och andra brott – skedde i Köln och annorstädes på nyårsnatten. Det finns varken ursäkter eller försvar för detta: de misstänkta ska lagföras om det går och därest de befinns skyldiga ska de dömas och straffas. Men det är egentligen inte sextrakasserierna i sig eller flyktingarnas beteende jag här vill diskutera, utan det faktum att ingen i brådskan och upphetsningen efter Köln verkar ha givit sig tid att ställa några kritiska frågor som enligt min mening genast borde ha ställts. Här är några exempel på sådana frågor:

Frågorna som inte ställdes

Om nu så kallade taharrush gamea (sic), de omdebatterade ”arabiska våldtäktslekarna” (sic), är så allmänt spridda i arabvärlden som man påstår, varför har vi då inte hört talas om dem tidigare? Enbart Tyskland har tagit emot över en miljon flyktingar och man tycker ju att fall av taharrush borde ha rapporterats långt före den 31 december 2015. Men fenomenet verkar helt okänt, först i början av januari läggs en artikel om taharrush upp på tyska Wikipedia. Flera forskare menar dock att beskrivningarna av taharrush gamea bygger på missförstånd och att ordet ”gamea” överhuvudtaget inte är korrekt arabiska utan verkar hopblandat med engelskans game.

Var nyårsnattens sexuella övergrepp i Köln, Hamburg, Stuttgart, Helsingfors, Kalmar med flera städer verkligen organiserade som påståtts? Vem skulle i så fall ha organiserat övergreppen och varför?

Ja, varför skulle nyanlända asylsökande överhuvudtaget riskera sin framtid i Europa genom att begå organiserade sexuella övergrepp i grupp? Det verkar ju ärligt talat både dumt och kontraproduktivt. De enda som skulle ha något att vinna på ett sådant beteende är ju flyktingmotståndare och rasister.

Kritiska ”kontrollfrågor” av det här slaget borde nödvändigtvis ställas. I debatten efter Köln tycker jag mig känna igen ett vid det här laget välbekant mönster i sättet att framställa det som antas ha inträffat. Ganska omgående började många debattörer peka ut ”kultur” som en avgörande faktor bakom trakasserierna: i bästa fall visste de ”skyldiga” inte bättre, eftersom de kommer från en ”kultur” där kvinnoförakt är institutionaliserat. Andra debattörer svarade att trakasserierna inte har att göra med kultur utan om ett universellt manligt beteende. Ingen tycktes ha kommit på idén att ställa den viktiga frågan vad vi menar med ”kultur”. Och hur en viss specifik ”kultur”, nämligen den orientaliska/nordafrikanska/islamska, framställs här i Väst.

Det är nämligen allt annat än oproblematiskt.

Myten om ”Orienten”

Debatten har fått mig att gå tillbaka till den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward W. Saids (1935–2003) banbrytande och omstridda bok Orientalism från 1978, där Said ifrågasatte den bild av Orienten som genom århundradena skapats och reproducerats här i Väst. Said menade att ”Orienten” inte har framställts som en verklig plats (Mellanöstern, Nordafrika) utan snarare avspeglar en imaginär geografi, västliga fantasier om en värld full av mystik, skönhet och sensualism (tänk Tusen och en natt), men också av grymhet, blodtörst och förtryck. Vår bild av Orienten bygger på ett arkiv av förutfattade meningar, som går hundratals år tillbaka i tiden; centralt här är uppfattningen om Orientens – och därmed också om orientalernas – efterblivenhet. Man pekar gärna på att arabvärlden aldrig haft en renässans liknande vår, vilket inneburit att man där, till skillnad från hos oss i Väst, inte förmått frigöra sig från religionen och inte heller omfattats av moderniteten; istället påstår vi att  arabvärlden fortfarande lever med åtminstone en fot i ett patriarkalt och tillbakablickande klansamhälle med intakta medeltida rötter. Vad vet vi egentligen om den saken?

Salafismens återkomst och IS:s proklamation av ett kalifat i Syrien och Irak tycks bekräfta bilden av en farlig och aggressiv religion, vars slutmål är att utvidga kalifatet till att omfattande hela världen. Enligt den sedan länge etablerade islamofobiska berättelsen har de radikala krafterna länge haft ögonen på Europa, i själva verket är vår världsdel föremål för en muslimsk invasion. Ser vi inte upp kommer vi snart att leva som andra klassens medborgare, dhimmi, i ett nytt Eurabia. Terrordåden som skakat Europa och USA uppfattas som bevis på att det av Samuel P.  Huntington i en famös essä i Foreign Affairs (1993) förutspådda ”civilisationernas krig” redan pågår – och att kriget går illa för Väst.

I det uppskruvade diskussionsklimat som nu råder, tror jag att vi måste stanna upp och fundera på våra egna föreställningar om den Andre. Vad menar vi egentligen när vi talar om ”kultur”? Vi ska inte inbilla oss att vi är fria från fördomar och förmår diskutera andra ”kulturer” på ett objektivt vis.

Kolonial attityd

Ett exempel på hur snett diskussionen kan gå är utpekandet av ensamkommande tonåringar från Afghanistan som ensamt skyldiga till sextrakasserier i samband med ungdomsfestivalen We Are Sthlm. När det framgick att killgäng som påstods bestå av flyktingar från främst Afghanistan tafsat på tjejer i publiken blev reaktionen i Sverige snabb och hätsk. Polisens verklighetsbeskrivning ifrågasattes dock av andra som varit plats: fältassistenten Martin Eidensten menade till exempel att också svenska tonåringar gjort sig skyldiga till trakasserier, att trakasserierna handlade om kön, inte om ”kultur”.

Just stigmatiseringen av de afghanska ensamkommande tonåringarna belyser en annan brist i debatten. Ingen (utom Expressens reporter Diamant Salihu) har brytt sig om att fråga de asylsökande afghanska pojkarna själva hur de ställde sig till beskyllningarna. Hela flyktingdebatten förs över huvudet på dem den berör. Jag tror att det tyvärr speglar en kolonial attityd som är djupt rotad i oss – idén om att den vita västerlänningen är kulturellt och socialt överlägsen ”svartskallarna”. Jag tror att vi bör ta en paus och se oss själva i spegeln innan vi fortsätter att diskutera. N

Polisen i Köln har konstaterat att ingenting tyder på att övergreppen på nyårsaftonen var organiserade. Av de 58 personer som gripits för rån och sexövegrepp, kan endast tre betraktas om asylsökande. Majoriteten av de är misstänkta är marockaner och algerier.

Text: Lars Sund
Illustration: Otto Donner

Ledarskap!

Lars Sund
Lars Sund är författare
Säkert var det inte bara jag som blev berörd då Sveriges vice statsminister Åsa Romson hade svårt att hålla tillbaka gråten vid den beramade presskonferensen den 24 november, där den svenska regeringen tillkännagav att man ämnar lägga sig på EU:s absoluta bottennivå när det gäller flyktingmottagandet.

Själv gillar jag att Åsa Romson tordes visa sina känslor: omsvängningen i flyktingpolitiken måste ha varit ett mycket tungt beslut för såväl Miljöpartiet som för henne personligen. Också politiker måste få visa att de reagerar. Jämfört med den iskyla som Moderatledaren Anna Kinberg Batra har utstrålat på sistone ter sig Romson djupt mänsklig. Det är kanske därför hon retar upp cybertrollen och näthatarna. Romson kan inte öppna mun förrän drevet är igång. Ja, hon har kanske gjort sig skyldig till ett par mindre väl genomtänkta uttalanden – men hon har jämte regeringskollegan Margot Wallström varit den främsta måltavlan för hånet och föraktet. Det är förstås ingen slump att båda är kvinnor. Statsminister Stefan Löfven slipper till exempel undan de flesta påhoppen av det här slaget, liksom Romsons och Wallströms manliga ministerkolleger.

Åsa Romson må visa sina mänskliga sidor vid presskonferensen, men tyvärr visade hon inte mycket ledarskap. Det gjorde inte hennes chef Stefan Löfven heller. Och när jag ser vår egen statsminister Juha Sipilä tala till det finländska folket i TV så är det inte en ledare jag upplever, utan snarare en fantasilös, grå tjänsteman.

Jag tror att den brist på verkligt ledarskap som präglar dagens politik utgör ett mycket allvarligt problem.

Vi står inför flera stora utmaningar de närmaste åren. Först och främst måste vi gemensamt ta itu med klimatfrågan, komma bort från oljeberoendet och ställa om till en fossilfri ekonomi.

De europeiska ländernas misslyckande att gemensamt hantera flyktingströmmen kan mycket väl innebära början på slutet för hela EU-projektet: de öppna gränsernas tidevarv är slut och jag kan inte se att denna ordning kan återinföras inom överskådlig tid. Främlingsrädsla, nationell egoism, inskränkthet är det som nu styr i Europa, särskilt efter terrordåden i Paris; högerpopulisterna gnuggar händerna när de etablerade partierna i land efter land börjar implementera allt fler av de åtgärder som populisterna länge har gapat om.

Dagens politik handlar mera om att reagera än att regera. De flesta politiker tycks se sig själva som administratörer, snarare än som visionärer och samhällsbyggare. När har ni senast hört en politiker uttala en vision om den framtid han eller hon vill skapa? Själv minns jag Göran Perssons försök att lansera ”det gröna folkhemmet”. Det var för snart 20 år sedan – och det blev inte mycket av hans vision.

Kanske har denna idélöshet, denna politiska handfallenhet – jag hittar inte bättre ord! – något att göra med att partierna övergivit sina ideologier och förvandlat sig till makt- och valapparater. När högerpartier och -politiker säger sig representera arbetarna (Moderaterna i Sverige, Sauli Niinistö i Finland) och socialdemokrater fruktar socialister mer än borgare (tänk Jeremy Corbin och Labour i Storbritannien!), då är ideologierna verkligen döda. Arbetarrörelserna och de kristdemokratiskt-konservativa partierna, som en gång i samförstånd byggde upp Europas välfärdssamhällen, river nu gemensamt ner detta bygge samtidigt som de underdånigt betygar sin vördnad för Marknaden och mumlar Thatchers mantra: ”There Is No Alternative”.

Men Thatcher hade fel. Det finns alltid alternativ. Ingen naturlag föreskriver att politiken ska vara underordnad marknaden. I själva verket är marknaden beroende av politiken. Utan politiskt styre skulle marknadsekonomin inte fungera. När marknaden krisar (vilket den ständigt gör) vänder den sig till staten, som snällt ställer upp och räddar den.

Marknaden vet mycket väl att den är beroende av politiken, medan politiken tycks ha glömt hur det förhåller sig – om glömskan är medveten eller ej må lämnas osagt. Det passar marknadens aktörer bra med politiker som ser sig själva i första hand som administratörer av rådande system. Men de utmaningar vi står inför går inte att klara med administration. De kräver politiska lösningar.

För att ta ett konkret exempel: Det är inte i första hand en förvaltningsreform Finland behöver nu, utan en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle (vilket antagligen skulle betyda en enorm energiinjektion för ekonomin). Men säg den finländska politiker som skulle tänkas träda fram och våga säga de två orden ”ställ om”!

Jag vill se politiker som törs leda. Inom näringslivet är ledarskap högt skattat, men i politiken har det nästan blivit ett fult ord. Men ledarskap är inte vara något negativt i sig. Själv minns jag en tid när det fortfarande fanns ledare: en Kekkonen, en Palme eller en Kennedy. Politiker med visioner om hur de ville utforma världen och som hade viljan och förmågan att ta strid för det de trodde på istället för att falla undan så fort de mötte motstånd.

Jag tror faktiskt inte att politiskt ledarskap står i något som helst motsatsförhållande till demokrati, till folkmakten. Tvärtom är ju själva idén med den representativa demokratin att vi kan välja ledare – och avsätta dem, om vi har anledning till missnöje.

Med risk för att uttrycka en truism påstår jag att politikens professionalisering utgör ett av de största problemen idag. När alldeles för många uppfattar politiken som en karriärväg bland andra riskerar något väsentligt att gå förlorat – idealismen, passionen att förändra och bygga en ny och bättre värld, som besjälade många av gångna tiders politiska ledargestalter.

Nej, det är ingen ny Kekkonen eller Palme jag efterlyser. Varje epok behöver sina egna ledare, som förstår de utmaningar de ställs inför och har mod och kraft att itu med dem. De får gärna visa känslor men framför allt måste de visa ledarskap. Kanske finns de bland den unga generationens vänstergröna politiker som nu på allvar börjar göra avtryck – Li Andersson eller Hanna Sarkkinen för att nämna två finländska exempel.

Lars Sund

Grötpolitik

På ett och annat partikansli har tankarna vid det här laget nog börjat kretsa kring nästa riksdagsval, som infaller om ett drygt år. Den nuvarande sexpartiregeringen har haft en svår ekonomisk situation att tampas med och ingen är riktigt nöjd med resultatet. Samtidig är ingen heller riktigt missnöjd. Det är kompromissens essens.

Sett till den politik som förts, och till väljarnas hägrande dom, är det i synnerhet ändå Vänsterförbundet som haft anledning att våndas över sin regeringsmedverkan. Då ett utträde diskuterades i slutet av november kunde partiledningen med viss rätt hävda att man bidragit till att upprätthålla någon sorts jämvikt mellan höger och vänster inom regeringen. Att lämna samarbetet nu hade dessutom i någon mån varit att fly från det ansvar man accepterade i det knepiga parlamentariska läge som uppstod efter valet 2011.

Fortsätt läsa Grötpolitik