Etikettarkiv: Storbritannien

En outtröttlig fredskämpe

Som medlem i nätverket Ican mottog aktivistveteranen Rebecca Johnson i fjol Nobels fredspris. Fredsarbetet bär frukt, säger hon, men oroar sig för den destruktiva utvecklingen i samtiden.

Brittiska Rebecca Johnson är känd bland fredsaktivister som en som har varit med om allt. Som forskare- har hon specialiserat sig på vapen och kärnvapen, men hon har sjungit på varenda fredsdemonstration mot NATO, kört lastbilar i forna Jugoslavien och levt i flera år i det mytomspunna feministiska fredslägret Greenham Common i Storbritannien. Hon var också en av grundarna av medborgarorganisationen Women Against Warcrimes som senare blev den brittiska avdelningen av Women in Black.

Hennes utbildning och forskning har gjort henne till en anlitad expert i många internationella sammanhang. På hennes institut Acronym bevakas många av de olika fredsförhandlingar som pågår i världen, från Colombia till Kongo och Burma.

Jag träffade henne i Bangalore, där hon var en av de åtta ledamöterna i juryn som skulle döma i en fredstribunal där kvinnor från hela världen vittnar om övergrepp och brott mot kvinnor och barn.

– Under första världskriget var bara en liten procent av offren civila. De flesta som dog var soldater, säger Johnson.

– I andra världskriget var däremot de civila krigsoffren betydligt fler än de militära. Och tack vare drönare och högteknologiska vapen ser man knappt några dödade soldater alls, men däremot nog en oerhört stor andel kvinnor och barn som faller offer för krigföringen.

Koloniala strukturer för fred

Enligt Johnson har det paradoxalt nog sina fördelar inom fredsarbetet att komma från ett land med en så mörk kolonial bakgrund som Storbritannien har.

– Nu nätverkar vi för freden, medan våra förfäder var kolonialherrar och imperialister. Vi försöker att reparera den skada som de orsakade. Mitt arbete är lika delar av aktivism, teori och diplomati: vi måste avkolonisera våra hjärnor.

Vi talar om Natos lobbyarbete i Norden, och Johnson berättar att hon känner till det svenska nätverket Ofog, som arbetar mot spridning av kärnvapen – och menar att det är viktigt att Sverige inte förlorar sin neutralitetsprincip.

Kapprustning och Nato är nära sammankopplade, vilket också blev tydligt under kongressen i Indien: ”From Sunshine India to Nuclear India”, sa våra värdar, som är aktiva i fredskollektivet Vimochanav som motarbetar utbyggnaden av kärnvapen och kärnkraft i landet.

Dumpa vapenlobbyn

Rebecca Johnson och Acronym är rådgivare i FN och hon säger att framsteg görs inom fredsarbetet, men att de sällan märks i de stora sammanhangen.

– Vi behöver nätverk, allianser och folkfronter av människor som må komma från olika håll, men som enas i arbetet för freden. Vi kan inte låta politiker, lobbyster och vapentillverkare bestämma hur många vapen ska det finns och i vilket sammanhang de ska användas. Vi måste ta kontroll över våra vapen och över våra krig. I ett krig är alla förlorare.

Nu har hennes arbete med Acronym givit resultat: som en del av icke-spridningsnätverket Ican mottog gruppen Nobels fredspris 2017. Ican består av mer än 468 organisationer i mer än 101 länder och arbetar för att stoppa utveckling och spridning av kärnvapen.

Norden som förebild

Jag träffar Johnson igen i sydafrikanska Kapstaden under Women in Blacks kongress. Vårt möte äger rum i slottet Good Hope som var platsen därifrån sydafrikanska slavar skeppades till hela den vita världen.

Johnson berättar att hon var närvarande i Oslo i samband med ceremonierna kring Nobelpriset. Vi pratar om Norden som en region som har lyckats förankra fredsarbete i det civila samhället.

– Tänk att för tusen år sedan var Norden en av de våldsammaste platserna i Europa, i periferin och utan normer. Här har utvecklingen visat att fred och välstånd hör ihop.

– Nobelpriset är bara en anhalt på vägen. Nu lever vi i skuggan av ett nytt maktspel med nya och gamla aktörer. Trumps och Putins ambitioner hotar freden på ett globalt plan. Nordkorea, Iran, och nu är till och med Theresa May ute och hotar med kärnvapen. Vi får aldrig sänka garden. Det är alldeles för mycket som står på spel. Jag hade funderat på att trappa ned, men jag får inte det. Mina kolleger behöver mig.

Text Ana Valdes
Foto ICAN

 

Drabbande naiva brev i fiktionens gränsland

Det är fint med författare som hela tiden förmår förnya sig, testa nya grepp och former, beröra nya ämnen. En sådan är Fredrik Lång som, trots att han gett ut ett trettiotal verk under sin fyrtioåriga författarbana, sällan eller aldrig placerar sig på en bekvämlighetens upptrampade stig genom att följa sina egna fotspår. Med Basim, min kära prövar Lång brevromanen som form, denna anrika genre med rötter från 1600-talet och som bland annat inhyser berömdheter som Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men är detta verkligen ett skönlitterärt verk, en roman? Får man tro förlagets baksidestext är svaret ja: ”Basim min kära (jo, man har missat kommatecknet i titeln) är en politiskt färgad kärleks- och brevroman skriven med en sällsynt språklig glöd.”

I slutet av boken inryms emellertid ett ”Efterord”, där den som för pennan påstår att det hela handlar om verkligt existerande brev som denne fått till sitt förfogande, och sedermera översatt från engelska till svenska och härmed publicerat: ”Sally hade fotograferat alla de brev hon skrev till Basim med sin mobilkamera. Det är de kopiorna som nu befinner sig i min dator och som jag efter bästa förmåga översatt. Men jag är ingen översättare och tycker inte att jag alla gånger hittat den rätta tonen i hennes, vad ska jag kalla det, ’spontanistiska’ stil.”

Efterordet är inte undertecknat, och det är inte gott att veta om det är verklighetens Fredrik Lång som där för ordet, och huruvida boken verkligen består av reellt existerande brev, författade av en reellt existerande ”Sally”, eller om det är en fiktiv författare som berättar den fiktiva bokens fiktiva tillkomsthistoria. I så fall är det inte första gången Lång skapar ett intrikat spel mellan fiktion och verklighet; exempelvis rör sig hans autofiktiva roman Den stora historien (2014) även den i dess gränstrakter.

Men är det då så viktigt att försöka utröna vad som är fiktion, vad dokumentärt? Text som text, non? Det är ju ett evigt spörsmål som vidhängt litteraturen så längde den existerat. Redan Aristoteles lade pannan i djupa veck inför detta; i Om diktkonsten (här i Jan Stolpes översättning) slår han förvisso först fast att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”, men garderar sig strax efteråt: ”Och även om han skulle dikta om något som faktiskt har inträffat, skulle han icke desto mindre vara diktare, ty ingenting hindrar ju att somt av det som faktiskt har hänt är av sådan art att det också är sannolikt (och därigenom också möjligt) att det skulle kunna hända.”

Okej, Lång är alltså diktare i vilket fall, och det spelar ingen större roll om brevsamlingen är verklig eller uppdiktad, varför fastnar recensenten i det här om det inte är viktigt – gå vidare och kom till saken! uppmanar vän av ordning. Jo, strax, men jag vill hävda att resonemanget är nödvändigt för att rättvist kunna bedöma verket i fråga: står jag inför att recensera en verkligt existerande brevsamling, skriven av en ung brittiska och i förstone riktad enkom till hennes försvunne pojkvän Basim, sedermera halvdant översatt (inte jag som sa det först) och utgiven av Fredrik Lång, eller en ny roman, ett konstnärligt verk av samme Lång, med oss, den litterärt intresserade allmänheten, som adressat? Det vore förmätet att ge sig i kast med att bedöma litterariteten i en stackars brevskrivares personliga brev, så jag litar alltså till baksidestexten och läser boken som ett fiktivt verk. Den går, och kommer högst antagligen också att läsas på andra sätt – till exempel jämföras med Långs näst senaste publikation, Flykten från Mosul. Omars berättelse (publicerad på YLE), vilken helt uppenbart inte är en fiktiv skapelse.

I Basim, min kära försvinner titelpersonen, en palestinsk matematiker och forskare vid Oxford, under en resa till släkt och vänner i Libanon och Jordanien. Troligen har han tillfångatagits av israeliska säkerhetsstyrkor efter att olovligen ha passerat gränsen till Israel/Palestina. Hans flickvän är utom sig av oro, och börjar skriva brev till Basim. Hon får reda på att han troligtvis (ingen vet säkert) är fängslad i Jerusalem. Hon reser dit för att försöka få reda på vad som hänt, och fortsätter skriva brev, varje dag, som hon för till polisstationen i hopp om att de ska nå Basim.

Till en början präglas breven av saknad och hopp, men ju längre tiden går utan svar och utan besked om vad som hänt och väntar Basim, uttrycker de en allt större misstro, ilska och desperation. Det är inte bara Basims situation som tynger; under sina dagliga promenader i Jerusalem upplever Sally våldet, de skriande orättvisorna, palestiniernas utsatthet och den israeliska statsmaktens brutalitet på nära håll. Tonen i breven fylls efterhand av oförsonligt hat gentemot ockupationsmakten, och en förklaring till det starka ställningstagandet kan kanske, vid sidan av vad hon bevittnar, hittas i Sallys egen bakgrund. Hon är nämligen inte engelska, som det felaktigt påstås i baksidestexten (inte många rätt där), utan irländska: ”Varje lands historia kantas av heroism och hjältedåd. För oss är James Connolly en nationalhjälte. För engelsmännen en terrorist.”

Brevromanens form fungerar väl för det författaren vill gestalta. Språket i breven är skickligt konstruerat, det är ungdomligt lidelsefullt och andas uppriktig förtvivlan, och de förekommande slarvfelen bidrar till känslan av autenticitet (för inte har man väl slarvat med korrekturläsningen?), likaså de W.G. Sebaldskt infogade fotografierna i ett brev. Inledningsvis stör jag mig förvisso på brevskrivarens smått patetiskt naiva förhållningssätt och förekommande plattityder: ”Jerusalem. Ständigt närvarande här – och i historien. Jag försöker komma på varför jag tycker så bra om den här staden, om de här människorna, och så illa om dess politik. Jag får det inte att gå ihop.” Varför då, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker mycket om Helsingfors, men illa om den förda statspolitiken. Bara ett exempel, det kan naturligtvis mångfaldigas.

Men efterhand får jag svårare att värja mig. Jag inser att jag kanske gått och blivit cynisk, blasé. Sally är ju ung, och i den naiva hoppfullheten, i tron på att finna lösningar på till synes evigt olösbara konflikter, i det oförsonliga raseriet mot orättvisorna, i det lidelsefulla svärmeriet, ja, i all den ungdomliga, progressiva kraften bor en drabbande påminnelse om vikten av att släppa garden, att inte låta sig förstelnas.

Tomi Riitamaa

Fredrik Lång: Basim, min kära.
Förlaget, 2018.

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

London: en gnistrande radikal historia

Haiko Khoo tar emot mig i en enorm, oanvänd kontorsbyggnad i Soho, London.  Eftersom han bor där i egenskap av husvakt så är hyran för lokalen låg trots storleken och det centrala läget. Fönstren på gatunivå är draperade med röda skynken med socialisttema och inne är väggarna prydda med gamla propagandaaffischer.

Läget är ypperligt, förklarar Khoo (bilden ovan), som erbjuder guidade Karl Marx-turer i Soho varje söndag kl. 11. Nu bor han bara ett stenkast från de historiska platser han visar grupperna. Bostadshuset där familjen Marx levde i fattigdom i flera år och lokalen där Kommunistiska manifestet skrevs ligger belägna bara några hundra meter från var vi befinner oss.

London är en stad med radikala anor. Under andra hälften av 1800-talet var staden hem för en ansenlig mängd revolutionärer som befann sig i landsflykt: nationalister, anarkister, utopiska socialister och kommunister, alla flockades i Soho för att fly sina reaktionära hemländer.

– Överklassen i England behövde inte, i motsats till den kontinentala, vara speciellt rädd för revolution. Försöken till uppror hade dött i sin linda och Brittiska imperiet var starkare än någonsin. Dessutom har England haft en tradition av att tolerera oliktänkare, förklarar Khoo.

Khoos energiska personlighet är fängslande och det syns att han gillar att stå i rampljuset. Han är också en erfaren offentlig talare, bland annat känd som ett av dragplåstren vid Speakers Corner i Hyde Park. Själv träffade jag honom första gången en vinterlördag på en av de färggranna Marx-rundvandringarna. Den informationsstinna två timmar långa upplevelsen var späckad inte bara med anekdoter från Marx och övriga Londonradikalers liv, utan också med insikter om Marx Kapitalet. Som doktorand med marxistisk teori och Kina som expertområde är Khoo en kunnig guide. De performativa inslagen ger en något surrealistisk effekt åt turen. Till exempel minns jag att han förvånade sin omgivning på gatan med att högljutt stämma upp i Internationalen.

– Mina turer innefattar ett teatraliskt element. Jag gillar den performativa aspekten av det hela , bekräftar han.

Men har de guidade turerna ett politiskt syfte?

– Jag har alltid varit mer intresserad av didaktik än av direkt partipolitiskt arbete. Turerna har inte som avsikt att förmedla något propagandistiskt budskap, utan de handlar om att berätta om Marx och marxismen. Ingen blir heller marxist av att bli tvångsmatad med ideologi, resonerar han.

Khoo är inte utan revolutionära erfarenheter själv heller. Som trotskist bodde han i Östberlin i slutet av 1980-talet och deltog i protesterna mot DDR-regimen. Hans personliga erfarenheter hjälper honom att bättre förstå 1800-talets radikalers liv.

– Att leva i exil för med sig sina egna svårigheter. Dessutom präglas revolutionära grupper ofta av interna spänningar. Gnistor av hopp tänds ibland men ofta är livet fullt av besvikelser.

Efter att ha varit utesluten ur partiet under Tony Blairs period som ordförande är Khoo åter medlem av brittiska Labour och han stöder Jeremy Corbyn. Han beskriver sig som demokratisk reformist och tycker att traditionell kommunism inte fungerar i dagens värld. Men Khoo tror att Labour har potential att skapa förändring.

– För att kunna påverka de globala ekonomiska strukturerna som nu upprätthåller ojämlikhet är det viktigt att vinna val och få regeringsmakten i betydande stater. Förhoppningsvis kan Labour göra det i Storbritannien, förklarar Khoo.

Revolutionärt budskap

Medan den sjungande marxisten i Soho numera sätter sitt hopp till reformismen, representerar Daniel Morley den öppet revolutionära organisationen Socialist Appeal. Vi träffas i samband med en festival till minnet av oktoberrevolutionen 1917 som han är med och arrangerar. På vägen upp till konferensen möts jag av kommunister tillhörande organisationen Spartacus. De delar ut material som försvarar Nordkoreas kärnvapenprogram, men de har inte tid att tala om sin politik i detalj. Väl inne hos Socialist Appeal informeras jag av deltagarna att personerna utanför tillhör en marginell organisation som inte har något att göra med det pågående evenemanget.

Festivalen jag besöker samlar cirka 300 deltagare från olika länder, däribland Sverige och Danmark. Morley, som just hållit anförande för de unga deltagarna, blev själv medlem av Socialist Appeal när han var 19 år gammal. Via organisationen fick han svar på frågor han som ung marxist hade funderat över.

– Jag ville förstå varför ett fenomen som stalinismen hade ägt rum och hur vi kunde förhindra att något liknande skulle ske igen, berättar han.

Som studerande startade han en lokalavdelning för organisationen på sitt universitet. Det ledde till att han så småningom blev professionell marxist. I dagsläge har Socialist Appeal 8 heltidsanställda funktionärer och omkring 400 medlemmar. I sin glans dagar på 1980-talet var medlemsantalet uppe i 8000 och antalet anställda som bäst 250. Också tre av Labours parlamentsledamöter representerade då rörelsen. Idag kan Socialist Appeal inte stoltsera med en enda folkvald, men Morley berättar att flera ungdomar blivit aktiva i radikalvänstern de senaste åren. Dessutom har Corbyns relativa framgångar som ordförande för Labour fått hela vänsterfältet att vädra morgonluft. Morley tror att Labour kommer att vinna följande parlamentsval, men varnar i samma andetag för att det inte kommer att bli enkelt för en Corbyn-ledd regering att genomföra reformer.

– Den brittiska överklassen kommer att göra sitt bästa för att bekämpa en vänsterregering. Till exempel kommer det att ske betydande kapitalflykt från landet och pressen kommer att motarbeta honom, befarar Morley.

Ur arkiven

Meiriam Jump visar ett exemplar av den socialistiska tidskriften Gnistan som Lenin redigerade i London.

Att vänstern åter blivit starkare efter att i flera år levt på sparlåga har enligt experter att göra med den ökade ojämlikheten och nedskärningarna som följt finanskraschen år 2008. Men också upprätthållandet av ett historiskt minne är av betydelse för att idéer ska överleva. En som arbetar med att upprätthålla radikalismens idétradition är Meiriam Jump, biblio-tekarie på Marx Memorial Library.

– Min mormor var från Spanien och min morfar stred med de internationella brigaderna mot Franco.  Brigadernas arkiv finns här, så också på det sättet är det här ett drömjobb för mig, berättar hon.

Biblioteket, som gömmer sig bakom en röd dörr i Clerkenwell nära City of London, är hem för en stor samling radikal litteratur. Det slog upp sina dörrar år 1933 som ett svar på nazisternas bokbål i Tyskland. Före det blev bibliotek var huset bland annat redaktion för det socialdemokratiska förlaget Twentieth Century Press. Rummet där huvudsamlingen böcker finns, pryds av en stor fresk som avbildar ledande marxistiska tänkare i England. Den målades år 1934 av greve Hastings som undervisats av den mexikanske konstnären Diego Rivera.   

En känd radikal som byggnaden också associeras med är ingen mindre än Vladimir Lenin. När denne befann sig i exil i London 1902-03 förfogade han över ett litet arbetsrum i huset. I rummet, som lämnats nästan intakt sedan Lenins tid, visar Jump upp ett inramat originalexemplar av tidskriften Iksra (gnistan) som Lenin redigerade och som smugglades vidare till Ryssland från London.

Att marxismen inte endast existerar i arkiven är något som Jump, liksom andra radikaler i London, är övertygad om. När biblioteket numera ordnar evenemang ryms alla intresserade inte in. Nästa år lär också bli hektiskt, för då blir det 200 år sedan Marx födelse.

– Vi blir hela tiden kontaktade av människor runt om världen som säger att de vill boka biljetter för eventuella evenemang vi ska ordna. Det känns som om förväntningarna är stora, vilket naturligtvis sätter en del positiv press på oss, berättar Jump entusiastiskt.

Text & foto Johan Ekman

Karl Marx Walks arrangeras varje söndag med start kl 11. Start vid Criterion Theatre, Piccadilly Circus. marxwalks.com

Marx Memorial Library är öppet måndag till torsdag kl. 16-18. Guidningar arrangeras tisdagar och torsdagar kl. 13. Adress 37A Clercenwell Green. marx-memorial-library.org

Nabokovs skoningslösa gåtfullhet

För några veckor sedan skrev Håkan Lindgren en intressant text i Svenska Dagbladet där han lade fram tanken att tvärsäkra påståenden i skönlitterära texter automatiskt får undertexten att tala mer nyanserat: ”I romanen Frihet introducerar Hilary Mantel två av sina personer så här: ”Herr och fru Robert var nygifta, fånigt förälskade och gruvligt fattiga.” Just för att hon beskriver dem så lakoniskt och dömande känner jag, när jag läser det, att de är så mycket mer än fånigt förälskade. Det är, om man så vill, en rejält orättvis beskrivning, men det orättvisa porträttet får underligt nog en helgjuten klang, det darrar av outtalade egenskaper som gör paret Robert så närvarande att de nästan börjar röra på sig, av egen vilja.” För att paret ska börja röra på sig krävs en lyhörd och reflekterande läsare, skulle jag vilja tillägga, men det hela är tänkvärt och påminner om att skönlitterära texter är – och ska vara – något fundamentalt annat än till exempel debattinlägg; som läsare av skönlitteratur övas man i avlyssnandets konst, fantasi, inlevelse.

Jag kommer att tänka på det här efter att ha ägnat mig åt två böcker av Vladimir Nabokov (1899–1977). Det rör sig om Förtvivlan (Despair), som nu utkommer första gången på svenska, och som sin förlaga har Nabokovs reviderade version från 1965, med ett efterord av författaren själv. Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) utkommer också på svenska för första gången. Aris Fioretos står för den självklara översättningen

Vladimir Nabokov föddes in i en aristokratisk familj i St:Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. På 1940-talet, efter att ha flyttat till USA, började han skriva på engelska, och fick sitt stora genombrott med romanen Lolita (1955).

Förtvivlan utgår från en klassisk dubbelgångartematik. Hermann är en misslyckad affärsman som drömmer om att bli författare, och berättelsen, som är mycket intrikat uppbyggd och myllrar av metalitterära finter och blinkningar mot andra kända böcker och filmer, utmynnar i ett misslyckat mord – men ett lyckat konstverk? I Genomskinliga ting återvänder huvudpersonen efter många år till den schweiziska alpby i vilken han träffade den kvinna som skulle komma att bli hans hustru. Efter att ha mördat henne, suttit i fängelse, och varit galen, försöker han rekapitulera skeendet och frammana sin älskade/sitt offer. Någon förklaring till varför han mördade henne får man/han aldrig – och var det ens ett mord, vad har egentligen hänt?

Tiden har delvis sprungit ifrån de här böckerna, även om man inser att de någon gång varit nyskapande. Det intressanta är protagonisterna och stilen, sättet att berätta.

Nabokovs huvudpersoner är nämligen just sådana där tvärsäkra typer, som fäller skoningslösa påståenden om snart sagt alla i sin omgivning, medan de i mycket låg grad ägnar sig åt självrannsakan annat än i något slags avledande eller förljugen form. De framstår egentligen som djupt obehagliga, närmast amoraliska, och samtidigt fascinerande genom sin gåtfullhet; de har något förborgat över sig.

Till exempel kan berättaren säga att hans fru är slafsig, och att denna slafsighet tar sig uttryck i att hon nöter ner vänsterklack på skon, medan läsaren frågar sig vilken människa som inte nöter ner sina klackar ojämt, och på det hela taget blir nyfiken på kvinnan som med sina brister och fel framstår som i första hand levande. Vidare kan han beskriva någons beteende, och säga att det är typiskt för obildade människor, medan läsaren inte lägger märke till något särskilt. Så berättaren föraktar allt och alla, även läsaren underkänns, tillhör så att säga samma pack!

Handlingen är inte sällan absurd, för att inte säga bisarr. Det frossas i till synes meningslösa detaljer. Man märker att Nabokov haft hejdlöst roligt när han skrivit, att han har skeendets huvudfåra klar för sig från början men låter sig ryckas med, ägnar sig åt hämningslösa utflykter i detaljer och förnuftsvidriga filosofiska resonemang och så vidare när möjlighet ges.

Det goda humöret genomstrålar texten, och i det påminner han om Michel Houellebecq, vars munterhet känns hela vägen genom åtminstone den enda bok jag läst av honom; Underkastelse. Nabokov och Houellebecq har också den skoningslösa, amoraliska protagonisten gemensamt. Det som skiljer dem åt är att Houellebecq ägnar sig åt seriöst syftande idéromaner, medan man i Nabokovs berättelser förtvivlat söker en ”orsak”. Som Nabokov själv skriver i efterordet  – vars tonfall intressant nog påminner om hans huvudpersoners: ”I likhet med mina övriga böcker tillhandahåller Förtvivlan ingen social kommentar och har inget budskap att överbringa mellan tänderna. Boken upplyfter inte människans spirituella organ, inte heller visar den mänskligheten rätt väg till utgången”.

Böckerna kan läsas som parodier, ett slags långt utdragna skämt – men då riskerar ju också lyssnandet till undertexterna att förefalla meningslöst? Just däri ligger också en gåta. Är dessa böcker skrivna bara för att roa författaren och (o)roa läsaren? Och när Nabokov själv kommer dragande med läsanvisningar så undrar man ju, för hur mycket betyder författarens intentioner och varför insistera? Är läsanvisningen rentav – något slags skämt? Eller säger han ungefär det jag säger i början: skönlitteratur är något annat än ställningstaganden, pekpinnar och åsikter. Enkelt är det hur som helst inte. Böckerna kan läsas som ett slags allegorier, som på sina högst intrikata vis ställer frågor om konsten(s) själ(v).

Ulrika Nielsen

Vladimir Nabokov: Förtvivlan och Genomskinliga ting. Modernista, 2017. Översättning: Aris Fioretos.