INGEN har bett mig att komma. Men nu står jag här. På Sergels torg. Mikrofonen känns stabil och högtalarna, hör jag, är ruskigt starka, starkare än ett JAS-plan. Om någon vill lämna Stockholm innan jag börjar tala så är det bäst att avlägsna sig nu. Ni har ungefär fem sekunder på er.

Jag heter Sylvi och kommer från Finland och jag har mina rötter på TIONDE VÅNINGEN i en Småstad i Mellansverige. Men det var länge sedan, nu är jag en medelklasskvinna, som har gjort en skitlång klassresa. Men jag går fortfarande in i och ut ur olika miljöer, och det är jättejobbigt, för man ser så många skillnader och det är på skillnaden man ser det.Nu har jag hört till leda att det INTE finns några klasskillnader kvar i Sverige, att klasskillnaderna har minskat, att alla har fått det mycket bättre; vi bor bra, det finns skola, sjukvård och tandvård åt alla. Vägar, broar, soptunnor. Några erkänner kanske att precis exakt allt inte är perfekt, men det råder en hopknipt över- och medelklasskonsensus om att lönen räcker till lika mycket frukt, kläder, cyklar och semestrar till alla barn. Situation Stockholm (en tidning som säljs av (samma) hemlösa år efter år) är ett annat jordklot och narkomanerna och fyllisarna är inte föräldrar som har barn som kanske drömmer om ett bättre liv.
Men jag har utrustats med SPECIALÖGON. Jag ser Situation Stockholm. Jag ser Situation Kalmar, Situation Luleå, Situation Göteborg och, för den delen, Situation Europa och Världen också. Jag ser tunga mammor med ont i ryggen och knäna, tunga matkassar på bussen, jag ser mammor från andra länder med stelnad skräck i ögonen, jag ser barn med lika ledsna ögon och jag ser smutsiga trötta pappor som kommer hem från jobbet.

Läs mera