Etikettarkiv: Svenska Teatern

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

En nyttig påminnelse

En sen höstkväll under fortsättningskriget knackar de på dörren hos jordbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson), och de österrikiska judarna Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) stiger på. De kommer från Helsingfors, där de bott som flyktingar från Tredje riket, men nu när tyska styrkor finns i staden har alla flyktingar beordrats att hitta inkvartering på landsorten för att undvika sammanstötningar med tyskarna. Kan inte herr Lehikoinen tänka sig att hyra ett rum i stugan åt dem…? Den reserverade Lehikoinen är inledningsvis avvisande. Men eftersom han är i akut behov av hjälp – skörden håller på att gå förlorad i höststormarna och han har en skottskada från vinterkriget – lyckas de till slut nå en överenskommelse.

Handlingen i teaterpjäsen Tro på Svenska Teatern utspelar sig under loppet av vintern. Lehikoinen och Hermann finner en gemenskap i de gemensamma sysslorna, fisket och skidandet. Flyktingarnas välgörare ”farbror” Stiller (spelad av Riku Eklundh) kommer till deras hjälp med smått och behövligt, mediciner och matvaror, men även duk och ljus för att fira sabbaten – vilket starkt bjuder den ateistiska Edith emot. Men även där lyckas vänskapen värma upp henne så hon går med på att fira de judiska högtiderna.

Trots höstmyset i stugan är de judiska flyktingarnas situation konstant oviss, och på grund av Finlands samröre med Nazityskland hänger hotet över dem som ett damoklessvärd, när som helst kan de bli utvisade till Tyskland, där de utan tvekan skulle skickas rakt till förintelselägren. Lagarna är godtyckliga och orättvisa, och minsta överträdelse kan få de gruvligaste följder.

Det blir en hel del förklarande. Pjäsen har för många trådar för sitt eget bästa och vissa konflikter känns svårmotiverade, och verkar främst ha funktionen av dramaturgiska redskap.

Däremot har iscensättningen ett fint sinne för detaljer. De judiska förrättningarna, fiskandet, pianolektionen, funkar fint i de scener då karaktärerna utan brådska låter sig gå upp i det de har för händer. Då handlingen är så rik på extrema yttre omständigheter (världskrig, flyktingskap och förintelser) känns det i sig betydelsebärande att se karaktärerna framträda som människor och individer i sina sysslor. Hanne Hortes scenografi är kraftfull, väggarna täckta av kläder för tankarna till koncentrationslägrens enorma och gastkramande upplag av kläder och kappsäckar. Men också signalerar den en instängdhet och stagnation som känns mer förenlig med den finländska minneskulturen kring kriget, än med Julian Garners pjäs som faktiskt är en fräsch uppgörelse med all denna bittra vördnad.

Pjäsen, skriven och regisserad av Julian Garner, utspelar sig under under ett smärtsamt skede av Finlands historia. Tidpunkten är väl vald på grund av den nationella skam som associationen med Nazityskland av begripliga skäl för med sig. Rastänkandet var starkt förankrat även i Finland och Norden, och behandlingen av judiska flyktingar och de judiska krigsfångar som de finländska styrkorna tog, var hårresande. Finlands delaktighet inte bara i förintelsen, men i hela den nazistiska terrorn och rasismen har aldrig direkt medgetts i en officiell historieskrivning. Historikern Oula Silvennoinen, som intervjuas i produktionens programblad, konstaterar att Finlands attityd till flyktingar idag är besynnerligt lika som på 1930- och 1940-talen, de ses som en ekonomisk belastning och en säkerhetsrisk.

Den här skulden har aldrig riktigt behandlats i Finland, av skäl som står att finna i närhistorians rättsvidriga krigsansvarighetsprocess, kalla krig och tigande Kekkonen-era. Men likt andra länder i Europas östra delar har Finland aldrig rannsakat sig själv, utan har istället hållit fast vid en fosterländsk krigskult, totala oskuld, och en myt om ett oundvikligt ”separatkrig” mot Sovjet, för att i efterhand skyla över vilken total moralisk kollaps det andra världskriget innebar. Det var hemskt för alla, och alla gjorde vidriga saker. Och se det som ett uttryck för vad vi fått i modersmjölken, att vi än idag har så svårt att acceptera att det inte finns någonting i allt det här för oss att vara stolta över, oberoende vem som vann, eller hur det slutade – och må den som vill tacka försynen för att den höll en skyddande hand över oss. Den enda lärdomen som finns att hämta här är ”aldrig mer”. Det är åtminstone vad jag tycker om allt det här. Pjäsen träffar rätt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Tro.
Text och regi: Julian Garner. Översättning Marianne Möller. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte. I rollerna: Mikael Andersson, Kristofer Möller, Janina Berman, Riku Eklundh. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Andreas Lönnquist. Hår och mask: Pirjo Ristola.

Energisk ungdomsmusikal

I musikalproduktionen Connected ger Svenska Teatern över stora scenen åt Musikteaterskolan Nya TADAM, som framför en medryckande ungdomsmusikal med stark energi.

Emma (Vilma Eklöv) har flyttat med sina föräldrar till Helsingfors från Jakobstad, och hamnar i den känsliga situationen som den nya eleven i en vilt främmande klass i mitten av tvåan i gymnasiet. De sociala klickarna är sedan länge etablerade och alla ungdomarna vet sin plats i en sträng social hierarki med innegäng och utegäng – och vem man pratar med på rasterna ingår i ett intrikat socialt spel med höga insatser. Och Emma känner ingen och vet inte var de osynliga gränserna går. Som ny i klassen blir hon den person som flera människor talar om än talar till, och det är svårt för henne att veta vem som vill vara hennes kompis, och vem hon borde akta sig för, samtidigt som alla hennes klasskamrater har olika åsikter om den saken.

Killarna i klassen med Mikael i spetsen (Kenneth Mattila) lägger snabbt märke till skolans nya elev, vilket får skolans rykteskvarn och sociala drottning Kata (Anna Hedström och Denjah Leinson i utmärkta rollprestationer som hänsynslös manipulatör) som kastar sidoblickar på sitt ex Mikael att börja sprida otäcka rykten om Emma i förebyggande syfte.

En lovande vänskap med Robin (Victor Suhonen i en annan av produktionens förträffliga skådespelarinsatser), en utfryst enstöring med tusenniohundra vänner på sociala medier, sabbas av Katas skickliga intriger, och den sårade Robin blir en av de värsta ryktesspridarna som sprider skvallret långt utanför skolans väggar. Robin är en av föreställningens nyckelkaraktärer som ger en gripande gestaltning av hur en ung människa kan vara fullkomligt uppkopplad och totalt isolerad samtidigt, och hur lätt det är att gömma sig och låtsas vara någon annan.

Inom kort börjar ryktena surra på för fullt i de sociala medierna tills de eskalerar i fullskalig nätmobbning med busringningar och otäcka sms. Emma vågar inte berätta för någon vad som pågår utom för sin gamla vän Madde (Linda Helakoski) från hennes förra skola i Jakobstad.

Connected av dramatikern Craig Christie (i översättning till helsingforsfinlandssvenska av Henrik Harley Laine) har också flera starka och rörande musikstycken, och använder melodiska teman till att göra inspirerade paralleller – bland annat hur den trevande vänskapen mellan Emma och Robin får ett eko i hur Robins mamma anar att något är på tok med sin son men vet inte vad, och längtar efter en närmare kontakt med honom men vet inte hur hon ska nå fram till honom. Föreställnignen bjuder också på krävande dansnummer med Matilda Vaenerberg och Ellen Wikholm.

I Seija Metsärinnes regi visar också skådespelarna Charlotta Ahonen, Linnéa Lang, Nelli Salonen och Jacob Waselius vad de går för i gestaltningen av en skolmiljö där mobbningen blivit digital.

Text: Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Text och musik Craig Christie. Regi Seija Metsärinne. Koreografi Anne Pihlström. Översättning till svenska Harley Henrik Laine (manuskript) och Karolina Sveiby (sånger). Musikarrangemang Staffan Strömsholm. Körarrangemang Hanna Mannerström. På scenen Nya TADAM: Charlotta Ahonen, Vilma Eklöv, Anna Hedström, Linda Helaskoski, Linnéa Lang, Denjah Leinson, Kenneth Mattila, Nelli Salonen, Victor Suhonen, Matilda Vaenerberg, Jacob Waselius och Ellen Wikholm. Musiker på scenen: Staffan Strömsholm, kapellmästare/keybord – Birger Sirviö, elgitarr – Matti Ukkola, elbas – Ossian Jaakkola, trummor – Julia Krogius, violin – Carmela Lönnqvist, violin och Alevtina Parland, trumpet.

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30.