Etikettarkiv: Svenska Teatern

Byggarbetarens dröm

En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.

Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.

Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.

Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.

Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.

Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.

Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.

Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.

Lasse Garoff

Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.

Varm, men spretig Tove

Svenska Teatern gör ett behagligt vardagligt porträtt av Svenskfinlands mest hyllade författare, men manuset vill så många saker att det är svårt att greppa vad pjäsen om Tove Jansson egentligen handlar om. 

Ingen finlandssvensk kulturpersonlighet torde vara så väldokumenterad som Mumins skapare Tove Jansson. Inte bara skrev hon själv en rad – mer eller mindre – självbiografiska böcker, hon lämnade också efter sig en stor samling dagboksanteckningar och brev, och som Finlands stora litterära stjärna under flera decennier intervjuades hon flitigt i både finländsk och internationell press. Att flera biografier skrivits om henne var förstås oundvikligt.

Att sätta ihop en teaterpjäs om en så välkänd, väldokumenterad, och samtidigt älskad, hyllad och omhuldad person är naturligtvis en stor utmaning, speciellt om den sätts upp på Svenska Teatern i Helsingfors. För detta arbete har Svenskis valt den 1973 födda rikssvenska dramatikern Lucas Svensson, kanske bäst känd för den uppmärksammade pjäsen Fosterlandet 2015.

 Svensson har valt att ta avstamp i en episod i Janssons liv som är sämre dokumenterad, nämligen det år, 1949, som hon gjorde en stor väggmålning i ett daghem i Kotka. Bristen på arkivmaterial från hennes vistelse i den östfinländska staden har gett Svensson möjlighet att fabulera fritt kring vad som i pjäsen framställs som Janssons rymning från stora personliga kriser. Hennes Mumintroll gjort henne till en smärre kändis, men ”degraderat” henne till sagotant, medan hon själv vill framstå som seriös konstnär. Faderns antisemitism och nazistflörtande har splittrat konstnärsfamiljen. Hon är i praktiken förlovad med filosofen och politikern Atos Wirtanen, men är osäker på om giftermål med honom verkligen är vad hon vill ha.

Alma Pöysti.
Alma Pöysti.

Denna utgångspunkt är läcker, och på sätt och vis önskade man att Lucas Svensson hade stannat vid den, fördjupat och utvidgat den, i stället för att, som nu, försöka klämma in hela Janssons liv och verk och alla hennes viktiga relationer i en tre timmars föreställning. Förutom Kotkaepisoden tar Svensson också fasta på en annan händelse 1949, nämligen uppsättningen av den första Muminpjäsen på Svenska Teatern, liksom Janssons försök att finna sig tillrätta i den finlandssvenska kultureliten och den ibland mördande kritik som hon får i pressen. Lägg ännu till detta alla de personliga förhållanden som pjäsen vill lyfta fram: förhållandet till fadern och modern, till Wirtanen och till brodern Lars, samt den begynnande kärleken till Vivica Bandler. Som om detta inte var nog, rör sig pjäsen dessutom också på ett parallellt tidsplan – 1970-talet, då Jansson tillsammans med livskamraten Tooti Pietilä reste jorden runt, med anhalt i Japan, där Muminfeber rådde. I Japan ställs författaren inför en i hennes tycke vanställning av Mumin, då hennes troll har gjorts grälla och färggranna, och i en ny film dras in i krigshändelser, vilket går stick i stäv med hela Mumins idé och anda.

Den röda tråden i pjäsen är Tove Janssons konstnärliga letande och hennes förhållande till sina Mumintroll. Den unga, ambitiösa konstnären kämpar mot stämpeln som ”Mumintrollets mamma”, och har dåligt samvete för att hon skriver ”barnsliga berättelser” i stället för att göra stor målarkonst. Den äldre Jansson börjar bli evinnerligt trött på allt ståhej kring Mumin, men är å andra sidan protektionistisk angående sin skapelse. Då Mumin nu plötsligt finns på handdukar och kaffemuggar och drar ut i krig på japanska, finner hon att den självklara positionen som ”Mumintrollets mamma” tagits ifrån henne.

Ingen skugga ska falla över Svenska Teaterns skådespelarensemble för att helheten inte fungerar. Alma Pöysti är magnetisk som den pirrigt nervösa, kedjerökande, passionerade och ofta tvära unga Tove. Ylva Ekblads äldre Tove har en lugnare och anonymare framtoning, men däremot skördar Hellen Willberg lagrar i sina roller som Tooti och den fiktiva(?) Tuula i Kotka. Scenerna mellan unga Tove och brodern Lasse (Patrick Henriksen) hör till de mest rörande i pjäsen. Den kanske mest problematiska rollen är den japanska animatören och Muminfantasten Miyuki, som i sin stereotypiserande skepnad balanserar på gränsen till exotiserande i den annars så realistiskt skildrade pjäsen. Elisa Makarevitch gör visserligen rollen med stor medmänsklighet, men eftersom Miyuki i pjäsen representerar den Mumin-galenskap som vi finländare ofta finner komisk, framstår också rollfiguren ställvis som en ”comic relief”, och man lever som vit skådespelare alltid farligt då man gestaltar komiska figurer av annan etnicitet.

Flera scener i pjäsen är i sig fungerande, roliga, gripande, tankeväckande. Men Svenssons manus försöker klämma in så många trådar och karaktärer i historien att fokusen försvinner. Vissa av bifigurerna, som Mitja Siréns härligt lakoniska, alkoholiserade taxichaufför som blir Toves bundsförvant i Kotka, tillför egentligen väldigt lite till narrativet. Taxichauffören upptar så mycket tid och utrymme att man förväntar sig att hans historia med Tove ska få någon slags konklusion, men hela den bihistorien bara rinner ut i sanden. För Ny Tid-vänner är det roligt att tidningens dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen (gestaltad av Dennis Nylund) lyfts upp som en så pass stor bifigur i pjäsen, men också förhållandet mellan Tove och Atos blir på sätt och vis hängande i luften.

Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.
Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.

Jag uppskattar att Lucas Svensson inte fallit för frestelsen att överdramatisera Tove Janssons historia eller försöka klämma in den i färdigt givna ramar av den typ som biografiska föreställningar ofta följer. Textens uppbyggnad kring vardagliga scener och ögonblick känns uppfriskande, men tyvärr är texten, ofta baserad på brevväxling och dagböcker, ställvis uppstyltad. Den emotionella klangbottnen till exempel i scenerna mellan Tove och Vivica Bandler saknas nästan helt i texten. Pöysti och Julia Korander är visserligen båda så emotionellt uttrycksfulla skådespelare att de kompenserar väl för detta, men man önskar att det hade glimrat till med lite mer emotion än en enstaka kyss.

Regissören Fiikka Forsman har antagligen gjort vad hon kunnat, även om hon en vecka före premiären lämnade produktionen för att låta teaterchefen Johan Storgård ”täta ihop det”, som han säger i en intervju i Hufvudstadsbladet 10.2. Scenografin av Erik Salvesen är, som brukligt är, stilig och fungerande i sin minimalism, och dräktdesignen av Karoliina Koiso-Kanttila ovanligt välfungerande för en pjäs som utspelar sig under den senare halvan av 1900-talet. I hennes kläder frammanar Alma Pöysti nästan spöklikt precis bilden av den unga Jansson vi sett i diverse fotografier.

Svensson skriver i (det för övrigt förträffliga) programbladet att föreställningen ”handlar något om hur det kunde vara, något om vad man längtar efter att vara men inte riktigt törs och något om hur det är”, vilket är symptomatiskt. Föreställningen känns också som om det handlar om något något något, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det är på det stora hela en varm och sympatisk föreställning, som dock hade vunnit storligen på gamla goda kill your darlings.

Text: Janne Wass
Foto: Cata Portin

Tove. Svenska Teatern. Regi: Fiikka Forsman. Text: Lucas Svensson. I rollerna: Alma Pöysti, Ylva Ekblad, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmana, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo. 
Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Projektionsbilder: Joonas Tikkanen.

Hud utan närhet

I en elegant lounge med ljusbeige inredning möts två läkarpar för första gången på sex år. Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt) har arbetat som biståndsarbetare i ett onämnt afrikanskt land, som dras både med en lågintensiv krigsföring som hotar att eskalera i inbördeskrig, och en allvarlig epidemi av aids och andra smittsamma infektioner. Deras gamla vänner Frank (Kristofer Möller) och Liz (Cecilia Paul) har byggt upp ett konventionellt äktenskap där en borgerlig fasad täcker över en avgrund av främlingskap mellan makarna. Kvällen är dömd till katastrof. I denna småborgerliga mardröm glider karaktärerna av och an över gränsen till ett upplösningstillstånd orsakat av posttraumatisk stress och nödtorftigt kvävda relationsspänningar. Berättandet svävar mellan karaktärernas inre tankevärldar och fantasier och skär sig mot en obekväm realism.

Samvaron präglas av det som Martin Heidegger kallar för en inautentisk tillvaro, ett slags desperat, ytligt småprat i konventionernas våld. Inom denna ram är det omöjligt för Karin och Martin att beskriva kaoset och nöden som de ställts inför som biståndsarbetare. Men föreställningen i Anna-Mari Karvonens regi trancenderar från första stund den rimligt traditionella utgångspunkten om Den Pinsamma Middagsbjudningen kontrasterad mot Tredje Världens Verkliga Nöd. Iscensättningen tillför en ogenerad, rentav munter och grotesk kroppslighet till föreställningen där kroppsvätskor från tårar till var till avföring flödar okontrollerbart från föreställningens första ögonblick. Också de medicinskt utbildade proffsen finner sig hjälplöst utlämnade åt sina kroppsfunktioner och känslosvall. Skådespelarna utstrålar  en sällsynt styrka i sina gestaltningar av dessa barbariska omständigheter.

Den här påträngande kroppsligheten görs även närvarande även i Jaakko Pietiläinens kongenialt köttiga scenografi, som om hela inredningen var gjord av levande människohud. Denna kroppslighet utan intimitet, närgången och invasiv, tenderar att överrösta också de postkoloniala tankegångarna och det ömmande världssamvetet. Inför dessa kroppsliga faktum framstår också konfrontationen med utvecklingsländernas nöd som en inautentisk hållning som en överutbildad och självupptagen medelklass hänger sig åt som ett slags tidsfördriv eller habitus.

I detta verkar föreställningen göra det potentiellt hädiska påståendet att inget av det här faktiskt spelar någon roll. Ett försvunnet barn i krigszonen spelar lika liten roll som ett olyckligt äktenskap eller själviska små förfall i otrohet, eftersom vi alla i slutänden är lika utelämnade åt ödets kast som den som i mitten av en middagsbjudning drabbas av en våldsam magkramp och okontrollerat bajsar ner sig inför alla andra. Skammen är outhärdlig, men middagen får inte avbrytas utan de med-lidande hjälper till att putsa av honom, och omöjligt som det verkar klär de ändå på sig maskerna igen och återgår till sin invanda fasad, helt enkelt för att det inte finns något annat att göra.

Vem är då Peggy Pickit? En fantastisk gummidocka, som agerar ett slags stand-in för Liz och Franks frånvarande dotter. Genom Liz fantasi verkar hon vara den enda som kan kommunicera med den afrikanska träskulpturen – denna läckra exotiserande detalj i iscensättningen som kommer att symbolisera ett obegripligt Andra och som utgör fonden mot vilken dessa personligheter i upplösning tillfälligt kan konstruera något som liknar fasta konturer.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig. Regi Anna-Mari Karvonen. Scenografi, ljus och kostym Jaakko Pietiläinen. Ljuddesign Hanna Mikander. I rollerna: Cecilia Paul, Minttu Mustakallio, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt. Spelar på Svenska teatern till och med den 22 april 2017.

Sympathy for the Ingvar

Ingvar! en musikal om IKEA-grundaren Ingvar Kamprad i regi av Erik Gedeon, har chansen att anlägga ett kritiskt perspektiv på en kontroversiell figur och tar också några trevande steg i den riktningen, men resultatet blir ändå ett nästan chockerande tandlöst budskap som behandlar så väl skattesmitning som nazistsympatier med en munter, kapitalistisk klackspark.

Historien börjar då familjen Kamprad, Ingvars farföräldrar, anländer som fattiga invandrare från Sudetlandet till svenska Småland. Det är hårt fattigt och tragiskt men så småningom växer deras son upp, gifter sig och får i sin tur en egen son. Ett friskt och starkt barn är först och främst en livsviktig pensionsförsäkring för fattigt folk i ett samhälle utan åldringsvård, men kören, färdigt uppklädda i stram businesstil inför storföretagets framtida styrelsemöten, talar hellre om lukrativa framtidsinvesteringar.

Exemplet visar träffande på sprickorna i försöket till kapitalismkritik: bristen på djupare tolkning jämför och länkar ihop det fattiga agrarsamhällets desperata överlevnadsstrategier med de drifter som senare ska driva Ingvar att bygga upp ett massivt affärsimperium och undvika att betala skatt på dess vinster till samma system som bland gör sitt bästa för att erbjuda åldringsvård också åt de fattiga som misslyckats i investeringen att göra sina kroppar och liv till barnafödsel- och uppfödningsmaskiner. Den av desperation drivna självuppoffringen i att som utfattig dedikera sitt liv till att garantera sitt barns framgång i ett samhälle utan skyddsnät jämställs helt enkelt med driften att gömma en maximal mängd miljarder undan skattmasen i en snårig stiftelsedjungel.

Skicklig huvudroll
Marcus Groth gör en skicklig huvudrollsprestation, då han gestaltar Kamprads växlingar mellan det klumpiga barnet som körs med av slipade släktingar och beräknande affärspartners och den gryende och så småningom allt mer slipade affärstalangen. Bakom fasaden av tafatt klumpighet framträder bilden av beräknande iskyla och rasande envishet, som för tankarna till den mediebild som de senaste två åren börjat framträda av ett finskt kontroversiellt affärsgeni i lite mindre skala: vår statsminister Juha Sipilä, som även han tenderar att säga en sak och göra en annan, och ibland drabbas av desperata vredesutbrott då han utsätts för kritik.

Att Ingvar Kamprad i motsats till Sipilä aldrig nådde någon framgång i sitt eget politiska engagemang finns det skäl att vara tacksam för: Kamprad var nämligen partitrogen och engagerad fascist och sedermera nationalsocialist under 1940-talet och vidhöll ännu 2010 i en intervju med journalisten Elisabeth Åsbrink att ”[grundaren av fascistiska Nysvenska rörelsen] Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Denna sista replik undviker musikalen (som uppfördes för första gången 2009) att nämna utan nöjer sig vid att finkänsligt stanna vid den offentliga avbön som Kamprad gjorde till sina anställda och till allmänheten då hans engagemang först uppdagades under 1990-talet.

Tysk upprördhet
Avbönen är dock inte tillräckligt för Ingvars underlydande i musikalen som, då hans politiska smutstvätt uppdagas tillsammans med hans skattefiffel, korsfäster honom på en midsommarstång (musikalens scenografi leker i Svenska Teaterns tappning extra mycket med rikssvenska klichéer för att försöka charmera en finländsk publik).

Behandlades han verkligen så entydigt fördömande av sin samtid och särskilt av de som själva var beroende av hans framgångar för sitt levebröd? Och även om så är fallet, drabbar då denna dom en av världens vid det laget redan rikaste män som gömmer sig på sin herrgård med samma kraft som korsfästelsen drabbade Jesus? Dramatikern Klas Abrahamsson berättar i en intervju i programbladet (som för övrigt till producenternas heder också innehåller flera kritiska, genomtänkta och analyserande texter om skatteflykt, välfärd och marknadsekonomi, och behandlar ämnena på ett mycket mognare sätt än själva musikalen – vilket gör häftet till ett av de mer imponerande exemplen i sin marginella genre jag stött på) att scenen väckte upprördhet då den skulle uppföras i i Tyskland. Han får det dock att låta som det handlat religiöst konservativ omtanke om Jesus, och inte, som jag tillåter mig spekulera och hoppas, att man just i det landet skulle ha en lite annorlunda inställning till att göra martyrer av människor med nazistförflutet.

Sympathy for the Ingvar
Då Ingvar är korsfäst ångrar sig naturligtvis hans underhuggare, och konstaterar förlåtande att ”Schweiz är ju ganska trevligt” och ”skatterna ju är ganska höga i Sverige” vilket väcker muntert god- och igenkännande skrockningar hos demografin som frekventerar Svenska Teatern vackra nyrenoverade utrymmen denna tisdagskväll. De hinner dock inte sörja länge förrän deras frälsare vaknar till liv och sjunger en munter sång:

”…Tror ni att detta kan knäcka Ingvar Kamprad
Tror ni en smålänning ger upp så lätt
Tror ni att ni kan knäcka kapitalismen
Får ni komma på ett bättre sätt

[…]

Ni får va klokare och skickligare
Smartare och fiffigare
Ni får va ännu mera Ingvar än jag”

Och med detta budskap konkluderas sagan om Ingvar och dess budskap: att avslöja kapitalismens brott eller dess obekvämt intima koppling till än värre politiska ideologier är inte tillräckligt för att besegra dess orättvisor. I stället, vill Ingvar säga oss, ska vi förändra systemet inifrån genom at bli som kapitalisten och konkurrera ut honom på hans egen spelplan. I kontexten av ett samhälle som just nu ohjälpligt präglas och nedmonteras av en hittills framgångsrik maktallians mellan kapitalstarka och olycksbådande högerpopulistiska politiska intressen ekar detta budskap olycksbådande i den slaskiga novemberkvällen utanför teaterscenens glittrande ljus.

Text: Otto Ekman
Foto: Cata Portin

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga. Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson. Regi Erik Gedeon. Scenografi och dräktdesign Ulrich Frommhold. Ljusdesign Tom Kumlin. Ljuddesign Andreas ”Stanley” Lönnquist. Mask och hår Pirjo Ristola. På scen Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio, Henrik Wikström. Svenska Teatern, spelar till och med 19.4.2017.

Glittriga tablåer

En rik och hedonistisk ung man, Colin, bestämmer sig för att han vill bli kär när han ser på sin bästa vän Chick som hittat lyckan med Alice. Han träffar snart den bedårande Chloé och de gifter sig med glans. Men Chloé blir sjuk: en näckros växer i hennes lunga och alla Colins pengar går åt till att köpa blommor för att göra henne frisk, vilket störtar dem ner i fattigdom.

En nästan banal historia, om det inte vore för Boris Vians jazziga språk och den surrealistiska sagovärld han skapar i sin roman Dagarnas skum. Fransmannen Vian skrev romanen 1946 för det prestigefyllda förlaget La Pléiade, men manuset blev refuserat för att det var för knäppt. Först två decennier senare blev boken en succé och en förebild för den nya generation av författare som i Vians skapelse såg en kristallisering av efterkrigstidens dekadenta estetik. Berättelsen har sedan dess filmatiserats två gånger (senast med de populära skådespelarna Audrey Tautou och Romain Duris i L’Écume des jours, 2013), och år 2010 utgav La Pléiade en efterlängtad nyutgåva av romanen. Med andra ord är det en modern klassiker som Ensemble Bulleribock nu modigt satt upp på Svenska Teatern.

Allt börjar rätt, med champagne, kristaller, paljetter, jazz och Biglemoi-dansen i Kaisa Salmis färgglada scenografi. Oskar Pöysti är genial i rollen som Colin, och med Terhi Suorlahti som Chloé uppstår det nyanserade och riktigt komiska stunder, inte minst när paret poserar stelt som tagna ur en romantisk målning! Chick (Dennis Nylund), Colins bästa vän, och Alice (Sophia Heikkilä) hamnar lite i bakgrunden, vilket är synd efter att man sett deras förmåga att dansa med rollerblades. Bäst gestaltar föreställningen ändå Chicks besatta kärlek till filosofen Jean-Sol Partre (läs här Jean-Paul Sartre). Texten blir musik – bokstavligen – och Jean-Sol Partres konferens blir en transaktig freejazzkonsert – musikern Jimi Tenor är helt klart gjord för rollen.

Tenors musik hörs mindre i den mörka andra akten, där en drastisk förändring och ett störtlopp ner i desillusion, misär och sjukdom äger rum. Trots att jag förstår dynamiken, känner jag mig lite bitter över att inte ha fått uppleva ännu mera glitter innan allt rasar och lukten av lök blandar sig med stanken från tomma ölburkar, pizzakartonger och smutsiga toaletter.

Trots Otto Sandqvists eleganta dramaturgi som gör ”clean cuts” i Vians annars snurriga text och sätter relationerna mellan de olika karaktärerna i fokus, är pjäsen tyvärr inte särskilt tankeväckande. Mästerkocken Nicolas i boken blir Nicole (Meri Anna Hulkkonen) på Amos-scenen, och svartsjukan, förståelsen, resignationen och klasskillnaden som hon representerar, gör henne till den intressantaste karaktären. I henne synliggörs samhällskritiken och om man anstränger sig kan man se parallellerna till dagens läge, men tyvärr drunknar största delen av detta i Tanya Weinsteins regi, som i stället bjuder på vackra men ytliga tablåer.

Pjäsen blir till slut lagom realistisk, något man antingen kan beklaga eller uppskatta, beroende på vilka förväntningar man har gällande surrealistiska galenskaper på en teaterscen. Vill man sitta och fundera i en vecka över vad man har varit med om, ska man hellre gå och se Milja Sarkolas Allt som sägs. Vill man däremot ha en trevlig och underhållande stund, så är Dagarnas skum det rätta valet.

Maïmouna Jagne-Soreau

Dagarnas skum av Boris Vian. Dramatisering: Otto Sandqvist. Regi: Tanya Weinstein. Visualist: Kaisa Salmi. Musik: Jimi Tenor. Skådespelare: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöyst, Terhi Suorlahti-Gerardin, Jimi Tenor (musiker). Svenska Teatern & Ensamble Bulleribock.