Etikettarkiv: Svenska Teatern

Musik, kartonger och en guldfisk

Stockmann och Svenska Teatern är två institutioner som säkert väcker minnen hos många Helsingforsbor. Nu har den ena gått in i den andra och ur det har Svenska Teaterns nya produktion uppstått: Stockmann, Stockmann.

Det är Galna Dagars sista dag. Den igenkännbara gula färgen lyser på scenen och det råder ingen tvekan om var vi befinner oss. Stockmanns nya chef Alex (Dennis Nylund) har i valet mellan att spara eller expandera bestämt sig för att låtsas vara en vanlig anställd, för att kunna se hur varuhuset fungerar. Alex är en typisk hankengrabb som bara ser siffror och målet är alltid att effektivisera. Samtidigt dyker en av mellanchefernas brorsdotter Kira (Stella Laine) upp. Hon har just fått sin examen som skådespelare men går med på att jobba en dag på varuhuset då det inte finns tillräckligt med personal på grund av nedskärningarna. 

Genom sång och dans får vi träffa människorna som jobbar på och besöker varuhuset. Till den färggranna skaran hör stamkunden Gerda (Nina Hukkinen), Ritva (Silva Lillrank) som jobbat hela sitt liv på Stockmann och tre dammiga gubbar (Mikael ”Gusse” Andersson, Kristofer Möller och Niklas Åkerfelt) som parkerat sig på en soffa och har en åsikt om precis allt – oftast om hur det var bättre förr.

Det finns mycket som är igenkännbart i föreställningen, från kommentarer som ”du kan ju alltid få jobb här på Stockmann” till Robert och Ritva som jobbat på Stockmann i hela sitt liv. Nicke Lignell i rollen som Robert har fått de bästa kläderna i hela produktionen och att se hans discokostym i turkost silke väckte stark avundsjuka hos mig – den var fantastisk!

Också om man inte har någon relation till Stockmann eller minnen kopplade till platsen kan man känna igen sig i situationerna, karaktärerna och deras tankar om sina jobb, om livet och varför vi behöver köpa saker överhuvudtaget.

Musiken, som är skriven av Leif Jordansson, är Stockmann, Stockmanns absolut bästa sida. Den lyckas omedelbart skapa en intressant värld på scenen, trots att föreställningen är aningen splittrad. Speciellt första akten kändes ofokuserad – det var inte tydligt vad man ville säga, och ibland blev det direkt långrandigt.

Det finns stunder då pjäsen verkligen lyser, som scenen där Kira och Alex måste gå ner i garaget för att hämta mera strumpbyxor. Eller när Nina Hukkinen får visa sin komiska talang i roller som stamkunden Gina, guldfisken på fjärde våningen och den före detta medarbetaren Hilda, som genom att framföra sina dikter bearbetar sitt trauma av att ha jobbat på Stockmann. Hennes poesi utgör inte någon stor del av den två timmar långa föreställningen, men var absolut en av höjdpunkterna.

Precis som Stockmann är också Svenska Teatern tidlös men ändå en del av sin tid. Balansgången finns hos bägge institutionerna, och vi som publik känner också igen oss i den. Alla har säkert känt ångest över förändring samtidigt som vi känner att ingenting förändras och att tiden rinner ifrån oss.

Men den här balansgången gör också Stockmann, Stockmann till en aningen tråkig pjäs. Det blir lite för mycket av det som vi redan har sett och samtidigt är det något som saknas; ett budskap, en insikt.

Nu vill man istället berätta med musik och sång om händelser på ett varuhus som många har en relation till och ge publiken en chans att skratta åt sig själva eller någon de känner igen i de olika rollfigurerna. Pjäsen ger intryck av att ha gjorts med genuin kärlek till varuhuset och dess kunder, den hånar aldrig någon och är aldrig elak i sin framställning av karaktärerna. Svenska Teatern visar bara kärlek till sin granne och till guldfisken, som äntligen får sin chans att simma på scen.

Rebecka Vilhonen

Stockmann, Stockmann. Text: Barbro Smeds. Regissör: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Musik: Leif Jordansson. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Anna Sinkkonen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. I rollerna: Mikael ”Gusse” Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman och Niklas Åkerfelt. 

Om medmänsklighetens helande kraft

Blondinens lilla råtta till hund pissar på gatstenarna i den idylliska svenska villaförorten. Kommunistfamiljen i ändan av gatan har tvingat på resten av invånarna sopsortering. Ingen förstår längre vikten av att välja rätt sorts betongpluggar. Kvalitet och funktionalitet. Hårt, ödmjukt arbete. I dag är det bara Facebook som gäller.

Nej, det är inte lätt att vara en man som heter Ove i dagens läge. En man som uppskattar ordning och reda, att folk följer överenskomna regler, sköter sig själva och inte tränger sig på. Måttet är rågat då Oves nya grannar flyttar in. Inte bara kör de ner i Oves rabatt, de backar också släpvagnen på hans postlåda. Patrick heter den blonda lufsen, och han har en utländsk fru som heter Parvaneh, och värst av allt är att de är trevliga. Speciellt Parvaneh och hennes två barn, som envisas med att senare komma hem till Ove och tacka för hjälpen med släpvagnen. Och när Patrick bryter benet ska hon ha Ove att köra dem till sjukhuset. Och så kommer grannen Anita och ska ha hjälp med värmeelementet. Och spolingen Adrian med pannluggen får aldrig den där cykeln reparerad, så Ove tar liksom bara av farten och reparerar den också, för ordningens skull, och Adrians kompis Mirsad vågar inte berätta åt sin pappa att han är homosexuell, så Ove måste väl fixa det också. Suck och stön. Att man inte ska få ta livet av sig i fred.

Svenska Teatern tar sig an En man som heter Ove, baserad på en succébok av Fredrik Backman, och känd som en Oscarsnominerad film med Rolf Lassgård i titelrollen. Scenversionen, en en och en halv timme lång monolog, kom före filmen och gjorde även den succé med Johan Rheborg i titelrollen.

Svenska Teaterns Ove spelas av Marcus Groth, som gör en betydligt mindre bufflig karaktär än Lassgård. Resultatet är att Ove blir verkligare, mindre av en karikatyr. Fram träder också tydligare skörheten och den avgrundslösa sorgen efter förlusten av hustrun Sonja, hans livs stora kärlek.

Groth har, kanske lite överraskande, stigit fram som en av Svenska Teaterns fixstjärnor under det senaste året. Groth hörde till de festligaste i Titanic, och lyste i rollen som den nyligen hädangångne Ingvar Kamprad i IKEA-musikalen. Han gör också ett storjobb i En man som heter Ove. Inte bara gestaltar han titelrollen, utan också alla bikaraktärer, som med regissören Bjarni Thorssons hjälp blivit fullt igenkännliga personligheter, dock naturligtvis schablonmässiga.

Historien om sura gubbar som med hjälp av människorna kring dem motvilligt hittar glädjen i livet och blir snälla är stapelvara sedan Charles Dickens skrev sin julsaga, och En man som heter Ove bjuder ur den synvinkeln inte på något nytt. Feelgoodpjäsen är ändå såtillvida berömvärd att den dels undviker de mest sockersöta fällorna, och bjuder på ett äkta mänskligt djup mellan skratten. Det är också skönt att i dessa tider av själviskhet och resta murar se en pjäs som utan cynism hyllar mångfald, solidaritet och medmänsklighetens och vänskapens helande kraft.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

En man som heter Ove. Svenska Teatern. Baserad på Fredrik Backmans roman med samma namn. Regi: Bjarni Thorsson. Dramaturgi: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg & Emma Bucht. Musik & ljuddesign: Frank Hall. Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson. Scenografi: Finnur Arnar & Bjarni Haukur Thorsson.

Teater för en tänkande publik

Joanna Haartti är fenomenal i rollen som Herman Melvilles gåtfulla nej-sägare Bartleby i Milja Sarkolas intelligenta enaktare I would prefer not to på Svenska Teatern.

Call me Ishmael är kanske litteraturhistoriens mest berömda inledande mening för en roman. Då Herman Melvilles magnum opus Moby Dick publicerades 1851 var det ändå inte många trodde att denna mening skulle bli så legendarisk som den blev. Moby Dick var början till slutet på Melvilles karriär som författare, en karriär som inleddes raketartat med två romantiserande skildringar från Stilla havets öar, baserade på Melvilles tid till sjöss. Fyra böcker till följde i rask takt, men alla var både kommersiella och kritiska floppar. Efter den uteblivna framgången med Moby Dick, och förlagens motvilja att publicera hans sjunde bok, den psykologiska romanen Pierre, blev Melville så bitter på den litterära världen att han lade till en sista slutkläm till Pierre som fungerade som en satir över litteraturfältet. Efter några sista böcker under 1850-talet, lämnade Melville författaryrket och sadlade om till tulltjänsteman, men fortsatte skriva vid sidan om, framför allt poesi. Samma cynism som står att finna Pierre går igen i en av de tre noveller som han publicerade 1853-1854, Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej.

Novellen räknas i dag som en av pärlorna inom den amerikanska kortprosan, och den förebådar, liksom flera andra av Melvilles verk, den typ av modernism som senare skulle företrädas av författare som Franz Kafka och Samuel Beckett. Novellens berättare är en anonym jurist som driver ett litet kontor på Wall Street, tillsammans med två skrivare och en springpojke. Största delen av arbetstiden går åt till att kopiera juridiska dokument och dubbelchecka kopiorna. På grund av ett uppsving i affärerna anställer berättaren en tredje skrivare, den asociala och tillbakadragna Bartleby. Trots Bartlebys besynnerliga uppträdande, blir berättaren snabbt fäst vid honom, eftersom han arbetar effektivt utan några synbarliga svängningar i humör eller motivation, i kontrast till de två andra skrivarna Turkey och Nippers.

Men långsamt börjar Bartleby vägra att utföra den ena efter den andra arbetsuppgiften, och motiverar sin vägran med att han ”skulle föredra att inte” utföra dem. Då berättaren undrar om Bartleby kan berätta varför han föredrar att inte utföra uppgifterna, svarar han med att han skulle föredra att inte berätta. Till slut meddelar Bartleby att han föredrar att inte göra något alls, utan han bosätter sig på kontoret, där han dagarna i ända stirrar ut genom fönstret, tills situationen blir olidlig för både arbetsgemenskapen och kunderna, och berättaren tvingas väga mellan sitt medlidande med den uppenbart mentalt instabile Bartleby, som han vill hjälpa utan att veta hur, och företagets överlevnad.

Denna berättelse har Milja Sarkola valt att regissera då hon gör sin debut på Svenska Teatern. Sarkola är mest känd för sina självbiografiska pjäser, men den här gången håller hon sig relativt trogen originalupplagan, som fungerar som ram för enaktaren. Vid sidan av berättelsen låter hon och dramaturgen Christoffer Mellgren ändå skådespelarna delvis stiga ut ur sina roller och bryta den fjärde väggen. De för ett metasamtal med sina karaktärers bevekelsegrunder – om vad Bartleby representerar för dem och hur de själva speglar sig i Bartlebys gåtfulla identitet och beteende.

En del av novellens storhet är att det är omöjligt att med någon säkerhet slå fast vad den egentligen handlar om. Det finns otaliga tolkningar av vad Melville ville säga med sin absurda berättelse. Sarkola och Mellgren har gjort klokt i att inte heller ge oss några definitiva svar, även om de med sina egna tillägg ger sig in i diskussionen kring vår tids identitetsfixerade sociala verklighet som pendlar mellan bekännelsepornografi och noggrant utstuderade och brandade fasader.

Jag ska inte heller ge mig in på något illa övervägt försök att slå fast exakt vad Sarkola vill säga med pjäsen – dess skönhet ligger i att den låter åskådaren dra sina egna slutsatser utan att fördenskull vara obegriplig. Situationerna är, liksom i novellen, högst konkreta och begripliga, liksom de känslor, reaktioner och aktioner som karaktärerna kring Bartleby ger uttryck för. Men Bartleby förblir lika monolitiskt enigmatisk som Stanley Kubricks svarta kub.

Ett par iakttagelser som förför mig under pjäsens gång ska jag ändå kommentera. Det ena är ett av Sarkolas tillägg, där de tre övriga karaktärerna i pjäsen diskuterar vad som felas Bartleby och kommer in på diskussionen om vad han representerar. Det här är ett av de mest brännande ämnena i dagens mediediskussion, där vi gärna vill lägga in fenomen, händelser och personer i snyggt ordnade fack. När någon begår ett brott börjar vi omedelbart diskutera vem personen, och i förlängningen brottet, representerar. Var hen muslim? Alltså islam-invandrare-terrorist. Finländsk vit man? Alltså förvirrad-enstöring-som-fallit-offer-för-vårt-falleranade-välfärdssystem (alternativt lågutbildad-rasistisk-nynazist-som-fallit-offer-för-sannfinländs-propaganda). Men vi blir nästan hysteriska om personer och skeenden inte passar in i våra förutbestämda mallar: ”Nej, jag har ingen aning om vad Bartleby representerar!”, utbrister en av skrivarna frustrerat i ett skede av pjäsen.

En annan iakttagelse jag gör är att en av de centrala motsättningarna i novellen kom då den skrevs från affärsvärlden. I mitten av 1800-talet var den nya given inom den amerikanska affärsvärlden ”prudence”, ett något svåröversatt ord som i sammanhanget beskriver en form av affärsadministration som strävar till högsta möjliga avkastning med minsta möjliga risk. Det var en affärsvärld för stillsamma matematiker, inte för risktagare och äventyrare. Fokus låg på siffror, på nyttomaximering, inte på vad företag bidrog med till samhället, hur de tog hand om sina anställda eller övriga betänkligheter. Berättarens stora dilemma pjäsen igenom är hur han ska balansera det han vet att är rätt och riktigt ur en moralisk ståndpunkt – att ta hand om Bartleby – och hans företags framgång, räknat ur denna kalla plus-minus-filosofi. Parallellerna till vår dags Kiky-avtal och aktiveringsmodeller är uppenbara.

Hellen Willberg, Simon Häger och Patrick Henriksen är alla utomordentliga i sina roterande roller som berättaren och de två anställda skrivarna. Men Joanna Haartti som Bartleby är fullständigt fenomenal. Haartti gör med pjäsen sin debut på den finlandssvenska scenen, och gör det med bravur – hjälpt av att karaktärens repliker är rätt så enahanda: ”Jag skulle föredra att inte …”.

Det är Haarttis fysiska spel som är så imponerande, från första minuten hon stiger in på scenen som den stela, klumpiga och obekväma Bartleby äger hon rummet, och med sitt subtila minspel antyder hon, snarare än visar sinnesstämningar och känslor, lämnar åskådaren fri att tolka och gissa vad som pågår i huvudet på denna besynnerliga människa. Ändå, dels tack vare de tre övriga skådespelarnas reaktioner på Bartleby, känner vi irritation, förvirring, medkänsla, glädje och sorg för Bartleby. Men Haartti ger oss aldrig ett definitivt svar på vad vi egentligen ska tycka och tro om karaktären, ens vid det dramatiska slutet.

Det som jag inte kommit mig för att nämna är att det inte bara är en intelligent pjäs, utan också ställvis en hysteriskt rolig sådan, dels tack vare Melvilles genialiska torra 1800-talshumor, men kanske ännu mer tack vare regins och skådespelarnas klockrena tajming.

Kaisa Rasilas strama, kubistiskt svart-vit-gråa scenografi och dräkter får mig framför allt att tänka på Orson Welles filmatisering av Processen eller Terry Gilliams Brazil, vilket effektivt sätter den absurdistiska tonen på pjäsen, och tidsplacerar den utan att vara för specifik.

Vissa invändningar har jag. Skådespelarnas/karaktärernas bekänneslemonologer kunde ha hållits en aning kortare – vi fattar galoppen, liksom, och de känns ibland lite utdragna. Sarkola använder sig också av ett grepp som är populärt för tillfället, möjligen inspirerat av filmvärldens klipp – det vill säga att bryta handlingen för korta ”inklippta” scener bestående av hysteriskt skrikfestande eller absurda inslag. I den här föreställningen tycker jag helt enkelt inte att de tillför något, och Sarkola kunde gott ha litat på att historien i sig räcker.

I would prefer not to är inte banbrytande eller nytänkande, den är inte omruskande och kommer inte med starka ställningstaganden om vår samtid. Men den lyckas med konststycket att vara både jäkligt rolig och underhållande samtidigt som den väcker tankar på många plan. Det är en intelligent pjäs för en tänkande publik, och vägrar att servera färdigtuggande svar, utan att för den skull försöka göra sig konstigare än originalverket.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

I would prefer not to. Svenska Teatern. Baserad på Herman Melvilles novell Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej. Regi: Milja Sarkoa. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. I rollerna: Joanna Haartti, Hellen Willberg, Simon Häger, Patrick Henriksen. Scenografi och kostymdesign: Kaisa Rasila. Hår och mask: Sari Eskola. Ljuddisesign: Andreas Lönnquist. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Spelas på Amos-scenen fram till 3.3.2018.

EDIT: 1.2.2018 kl 15.16: Stavfel rättade.

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

En nyttig påminnelse

En sen höstkväll under fortsättningskriget knackar de på dörren hos jordbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson), och de österrikiska judarna Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) stiger på. De kommer från Helsingfors, där de bott som flyktingar från Tredje riket, men nu när tyska styrkor finns i staden har alla flyktingar beordrats att hitta inkvartering på landsorten för att undvika sammanstötningar med tyskarna. Kan inte herr Lehikoinen tänka sig att hyra ett rum i stugan åt dem…? Den reserverade Lehikoinen är inledningsvis avvisande. Men eftersom han är i akut behov av hjälp – skörden håller på att gå förlorad i höststormarna och han har en skottskada från vinterkriget – lyckas de till slut nå en överenskommelse.

Handlingen i teaterpjäsen Tro på Svenska Teatern utspelar sig under loppet av vintern. Lehikoinen och Hermann finner en gemenskap i de gemensamma sysslorna, fisket och skidandet. Flyktingarnas välgörare ”farbror” Stiller (spelad av Riku Eklundh) kommer till deras hjälp med smått och behövligt, mediciner och matvaror, men även duk och ljus för att fira sabbaten – vilket starkt bjuder den ateistiska Edith emot. Men även där lyckas vänskapen värma upp henne så hon går med på att fira de judiska högtiderna.

Trots höstmyset i stugan är de judiska flyktingarnas situation konstant oviss, och på grund av Finlands samröre med Nazityskland hänger hotet över dem som ett damoklessvärd, när som helst kan de bli utvisade till Tyskland, där de utan tvekan skulle skickas rakt till förintelselägren. Lagarna är godtyckliga och orättvisa, och minsta överträdelse kan få de gruvligaste följder.

Det blir en hel del förklarande. Pjäsen har för många trådar för sitt eget bästa och vissa konflikter känns svårmotiverade, och verkar främst ha funktionen av dramaturgiska redskap.

Däremot har iscensättningen ett fint sinne för detaljer. De judiska förrättningarna, fiskandet, pianolektionen, funkar fint i de scener då karaktärerna utan brådska låter sig gå upp i det de har för händer. Då handlingen är så rik på extrema yttre omständigheter (världskrig, flyktingskap och förintelser) känns det i sig betydelsebärande att se karaktärerna framträda som människor och individer i sina sysslor. Hanne Hortes scenografi är kraftfull, väggarna täckta av kläder för tankarna till koncentrationslägrens enorma och gastkramande upplag av kläder och kappsäckar. Men också signalerar den en instängdhet och stagnation som känns mer förenlig med den finländska minneskulturen kring kriget, än med Julian Garners pjäs som faktiskt är en fräsch uppgörelse med all denna bittra vördnad.

Pjäsen, skriven och regisserad av Julian Garner, utspelar sig under under ett smärtsamt skede av Finlands historia. Tidpunkten är väl vald på grund av den nationella skam som associationen med Nazityskland av begripliga skäl för med sig. Rastänkandet var starkt förankrat även i Finland och Norden, och behandlingen av judiska flyktingar och de judiska krigsfångar som de finländska styrkorna tog, var hårresande. Finlands delaktighet inte bara i förintelsen, men i hela den nazistiska terrorn och rasismen har aldrig direkt medgetts i en officiell historieskrivning. Historikern Oula Silvennoinen, som intervjuas i produktionens programblad, konstaterar att Finlands attityd till flyktingar idag är besynnerligt lika som på 1930- och 1940-talen, de ses som en ekonomisk belastning och en säkerhetsrisk.

Den här skulden har aldrig riktigt behandlats i Finland, av skäl som står att finna i närhistorians rättsvidriga krigsansvarighetsprocess, kalla krig och tigande Kekkonen-era. Men likt andra länder i Europas östra delar har Finland aldrig rannsakat sig själv, utan har istället hållit fast vid en fosterländsk krigskult, totala oskuld, och en myt om ett oundvikligt ”separatkrig” mot Sovjet, för att i efterhand skyla över vilken total moralisk kollaps det andra världskriget innebar. Det var hemskt för alla, och alla gjorde vidriga saker. Och se det som ett uttryck för vad vi fått i modersmjölken, att vi än idag har så svårt att acceptera att det inte finns någonting i allt det här för oss att vara stolta över, oberoende vem som vann, eller hur det slutade – och må den som vill tacka försynen för att den höll en skyddande hand över oss. Den enda lärdomen som finns att hämta här är ”aldrig mer”. Det är åtminstone vad jag tycker om allt det här. Pjäsen träffar rätt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Tro.
Text och regi: Julian Garner. Översättning Marianne Möller. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte. I rollerna: Mikael Andersson, Kristofer Möller, Janina Berman, Riku Eklundh. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Andreas Lönnquist. Hår och mask: Pirjo Ristola.