Etikettarkiv: Svenskfinland

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Vita mormor och röda morfar året 1918

Två motsatta familjeöden under inbördeskriget 1918 har inspirerat två kvinnor från samma generation, finländska Inger Jägerhorn och svenska Maria-Pia Boëthius, att skriva var sin bok med personliga perspektiv på vad som hände för 100 år sedan.

I Det brinner en eld berättar Jägerhorn om sin morfars liv, egentligen under de tjugo år som ledde fram till den nationella och personliga tragedin 1918. I Vitt och rött beskriver Boëthius sin mormor Evas, då 33, upplevelser i Björkö (Koivisto) i Karelen under det hon alltid kallar frihetskriget. Den har undertiteln ”Billies första krig” men författarens mor Billie-Brita var då två år gammal. Det är genom mormor Evas skriftliga anteckningar och mamma Britas muntliga hågkomster som Boëthius i andra och tredje hand återberättar historien.

Boëthius har fått kritik för sin vinkling. Hon säger sig inte vilja upprepa misstaget att skriva Finlands historia för att hon träffat tillräckligt ”rasande och arga eller sårade finnar, som fått nog av att ha blivit approperierade av svenska språket”.
Citatet riktar sig inte direkt mot finlandssvenskarna, men när Boëthius senare säger sig vänta på att en ”sverigefinne, som talar finska, gärna utan släktingar i det gamla Finland” och inte ättlingar till finlandssvenskar skall berätta om Finlands historia för svenskarna dissar hon av dunkla motiv finlandssvenskarna. Ändå har hon i källförteckningen Sture Lindholms Röd galenskap – vit terror från 2005, men inte hans senare verk.

Att fånglägren skulle ha förtigits ännu 60 år senare, alltså 1978, jävas av Jaakko Paavolainens bok Punainen terrori (1967), Väinö Linnas romaner och Johannes Salminens essäer före det.
”Alternativa fakta” är lätta att upptäcka i boken, också för icke-historiker. Häpet läser man att Mannerheim i januari 1918 ”upprättat militärhögkvarter i S:t Michel, utanför Vasa”. Dagens raseborgare får läsa om ”lägret i Taamisraari, ett slags Finlands Djursholm”.

Att ”den tyska interventionen säkrade den vita segern” blir väl förenklat utan att nämna den geopolitiska bakgrunden och freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 som gjorde slut på bolsjevikernas stöd till de finska röda.
Sådana fel kunde vara förlåtliga i en pratig familjebiografisk essä där tredjedelen eller de första 50 sidorna är pratig släkthistoria, men när Boëthius mot sitt tidigare löfte säger att ”min idé är att skriva Finlands historia, så okänd i Sverige” så har man rätt till kritik, i synnerhet med tanke på hennes anspråksfulla källförteckning.

Lägger man till att felstavningarna på finska kunde rättas till i den utlovade fortsättningen av Billies historia så är jag färdig med kritiken. Det positiva som blir kvar är tillräckligt för en läsning, helst förbehållsam. Den behövliga dramaturgin skapas av en fälla för röda fiender som gillras i en krutkällare av Boëthius morfar. Texten är en livfull berättelse om en familjs öden på den vita sidan, vars naturliga ”vita tråd” Boëthius vill motsäga. Sympatin för krigets offer är påtaglig, liksom avskyn för våldet, uttryckt med Ciceros ord: “Allt är sorgligt i inbördeskrig.” Frågan är om Vitt och rött informerar svenska läsare mera än den vilseleder. Kunskapen om inbördeskriget är viktig, skuldbördan dock minerad mark.

Om Boëthius inspirerats till sin bok av sin egen familjs bakgrund och dess anekdotiska minnen av sitt frihetskrig så har Inger Jägerhorn tvärtom satt sig vid datorn lockad av sin brist på kunskap om sin morfar Georg W. Johansson och omständigheterna kring hans död. Den finlandssvenska socialdemokratens dokument brändes upp efter att han avlidit år 1919, av orsaker som förblir okända. Jägerhorn synliggör den finlandssvenska arbetarklassen och socialdemokratin där Boëthius åtminstone halvblundar för dess existens: ”Hela eliten var inte svensktalande och alla fattiga bönder var inte finsktalande”.

Georg W. Johansson föddes 1877, gick mellanskolan i Svenska Reallyceum, blev sedan målare vid Statens järnvägar men var mest intresserad av att läsa och att skriva. Hans stolthet var att medverka i svenskspråkiga vänstertidningar. Han var aktiv i arbetarrörelsen och initiativtagare till Svenska Arbetarinstitutet. Johansson invaldes i lantdagen år 1908 som representant för Nylands svenska arbetare och återvaldes 1916 och 1917.

I sin ”berättelse med verklighetsbakgrund” om sin morfar och hans hustru Sascha ger Jägerhorn, tidigare ledande journalist bland annat på Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, en samhällsinitierad bild av utvecklingen fram till självständighet och medborgarkrig. Den är i motsats till Boëthius bok brett underbyggd trots att den inte gör anspråk på historieskrivning. Boëthius styrka i den färgstarka detaljautenciteten får Jägerhorn kompensera med starkare analys av bakgrundsfaktorerna. När Georg tillfrågas om var makten ligger när det skall beslutas om revolutionen svarar han att ingen bryr sig om vad man gör i lantdagen. Makten ligger någon annanstans: ”Hos demonstranterna, hos rödgardister och skyddskårer. Eller kanske hos strejkande arbetare och ryska soldater. På gatorna struntar man i vad som händer i Heimola.”

Också sambandet med världsbranden observerar Jägerhorn: ”Denna brasa fick sitt bränsle av korkade och högmodiga ledare och göddes av dåraktiga drömmar och orealistisk krigsromantik.” Finland var perifert, men inte opåverkat.

Den boëthiuska krutkällaren motsvaras hos Jägerhorn av ett gåtfullt uppdrag som Johansson får av president Svinhufvud: ”… att verkställa en undersökning angående ärendenas handläggning och öfriga tjänsteåtgärder vid länsstyrelsen i Nylands län samt anställa därvid nödiga förhör…”. Där Boëhtius är broderande och provocerande är Jägerhorn stramt vardaglig och saklig. Den enas morfar kommer till Helsingfors med von der Goltz´ trupper, iklädd tysk uniform, den andras morfar tar tveksamt emot det gevär som trugas på honom av de röda.

Enligt Cicero: ”Värst av allt är segern. Även om den ´bättre sidan´ segrar gör segern den grymmare och besinningslösare”.

Per-Erik Lönnfors

Maria-Pia Boëthius:
Vitt och rött. Billies första krig.
Leopard förlag, 2018.

Inger Jägerhorn: Det brinner en eld. Oy Nord Print Ab/Opus Liberum, 2018.

Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

Gamla och nya arbetare i Helsingfors

Har den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors försvunnit? Det har tankesmedjan Magma undrat, vilket lett till en skrift och en debatt hos Svenska Folkskolans vänner, den lite mindre borgerliga av de centrala finlandssvenska institutionerna. Debatten blev spretig, ganska naturligt, eftersom det inte fanns några givna svar, men den var givande.

Den främsta insatsen i projektet har gjorts av Peter Ehrström, forskare vid Åbo Akademi, som konstaterar att det i tiden fanns lika många svenskspråkiga i Jakobacka, den fattigaste stadsdelen i Helsingfors, som det fanns i Eira, ett av de rikaste områdena. Det är ändå de svenskspråkiga i Eira som fått utgöra sinnebilden för huvudstadens finlandssvenskar, medan de i Jakobacka förblivit osynliga.

De svenskspråkiga arbetarna i Helsingfors har alltså funnits, men de har osynliggjorts, eftersom klichébilden visat ”svenska talande bättre folk”, alltså välsituerade finlandssvenskar, inte fattiglappar. Dessutom har SFP strävat till en politisk mobilisering på basen av språk, inte klass.

Nya definitioner av klass

Men med tiden har arbetarklassen överlag blivit ett otydligare begrepp. Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström konstaterar i sin artikel i Magma-skriften att arbetets värld förändrats så att det inte längre är meningsfullt att tala om en arbetarklass som enbart består av kroppsarbetare. Många kontorsjobb och liknande är lika hårt styrda uppifrån som kroppsarbetet, men samtidigt har arbetstagarna tillkämpat sig vissa rättigheter och kan inte dirigeras lika hårt som förr.

Kvarnström hänvisar till Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck, som i en artikel 2017 talat om ”den breda arbetarklassen”, som kan delas in i undergrupper så som ”industriarbetare, akademisk arbetarklass, prekariat, service-arbetarklass, egenföretagande arbetarklass”. Själv talar Kvarnström om grupper som till följd av kampen för arbetarnas rättigheter nu kan ses som en lägre medelklass.

Samtidigt har många industrijobb försvunnit i Svenskfinland. Kvarnström hänvisar till FN Steels konkurs 2012, som ledde till att hundratals arbetare förlorade sina jobb i Dalsbruk och Koverhar, till stor del män i den högre medelåldern. Ehrström noterar nedläggningen av Kronvik såg i Sundom söder om Vasa, som ledde till att SFP tog en hel del röster av vänstern.

Sådant betyder ofta att de som förlorar sina jobb måste kämpa för sin utkomst på ett annat plan. Den nordiska välfärdsstaten ger möjligheter till det. Den har tillkommit genom arbetarrörelsens politiska kamp, men dess vinningar är inte givna för alltid, inte till exempel under den nuvarande regeringens styre. Kvarnström vill i stället för arbetarkamp tala om kampklass.

Mer forskning om svenskspråkig arbetarklass efterlystes

Den finlandssvenska forskningen om dessa frågor har inte varit speciellt omfattande. Nu pågår i alla fall vid Åbo Akademi forskningsprojektet ”Klasskamp på svenska i Finland”(som Ny Tid skrev om i temanumret om den finlandsssvenska arbetarrörelsen i oktober 2017), med Matias Kaihovirta som en av de aktiva . Kaihovirta doktorerade nyligen om bruksarbetarnas kamp i Billnäs i början av 1900-talet.

Ehrström hänvisade till de två antologier om klass som kom ut på de finlandssvenska förlagen år 2009. Charlotte Sundström och Trygve Söderling hade redigerat Obs! Klass (Schildts), medan Silja Hiidenheimo, Fredrik Lång, Tapani Ritamäki och Anna Rotkirch sammanställt De Andra – en bok om klass (Söderströms). Nu skulle det behövas en ny antologi, med perspektiv underifrån, sade han i bönsalen på G18, under den lite spöklika texten Herran pelko on viisauden alku, ett arv från den gamla finska flickskolan vars hus SFV övertagit.

Socialdemokraterna har haft svensk verksamhet i Helsingfors och den belystes av tre talare i debatten. På frågan om den svenska arbetarklassen i Helsingfors röstat på basen av klass eller språk svarade Rolf Johansson både och. Fackligt har man slutit upp kring sin klass, men kulturellt och delvis också politiskt har man identifierat sig med det svenska språket. En enkät 1998 bland de svenska medlemmarna i FFC visade att 37,3 % angav sig stöda SFP, 15,6 % SDP, 2,4 % de gröna, 2,3 % vänsterförbundet och 1,9 % centern, medan en stor del inte ville uppge sin åsikt. Siffrorna gäller alltså hela landet.

Folkdemokraterna/vänsterförbundet har också haft svensk verksamhet i Helsingfors, längst inom ramen för Sörnäs svenska arbetarförening, senare omdöpt till Röda rummet.

Folktingets sekreterare Markus Österlund konstaterade att han delvis har en arbetarbakgrund: hans morfar jobbade i kalkgruvan i Kalkstrand. Två av hans morbröder flyttade från Sibbo till Helsingfors, där de jobbade på ”Sibbotåget”, som spårvagnarna på den tiden kallades, eftersom personalen till stor del var från Sibbo – så kallades ju också trafikverkets högkvarter nästan mittemot mässhallen för ”Sibbo kyrka”. De svenska socialdemokraterna i Helsingfors hade också en egen avdelning för spårvagnsfolket. Själv röstar han inte på vänstern, men han skulle gärna se en radikalare vänster, som skulle försvara de sämst situerades ställning.

Den nya arbetarklassen har sämre lön än den som betalas åt folk inom klassiska arbetaryrken som hamnarbetarnas. Den nya arbetarklassen består bland annat av snuttjobbare, arbetslösa och invandrare. Jeremy Corbyn i Britannien och Bernie Sanders i USA intar hedervärda ståndpunkter, men Europas socialdemokrater verkar vara lite vilsna.

Peter Lodenius

12 x12 poeter

Att den finlandssvenska poesin är livaktig står sedan urminnes tider klart. Modernismen fick tidigt fotfäste öster om Bottenviken och Södergran, Diktonius, Björling och alla de andra gav eko också i Sverige. Även långt senare har de finlandssvenska diktsamlingarna hittat fram till rikssvenska läsare, men synligheten kunde vara mycket bättre och flödet kunde vara ymnigare. Därför är antologin Poeter om poeter mer än välkommen för att hålla också den lyriska isrännan mellan våra länder öppen.

Redaktörerna Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg och Metha Skog har redigerat tolv poeters möte med tolv poeters dikter och det har blivit en tät och läsvärd samling av tankar runt enskilda dikter och hela författarskap. Några generella slutsatser om vare sig poesins eller minoritetsspråkets ställning i Finland görs inte och det är kanske sådant som vi rikssvenskar är mer nyfikna på än vad den blåvita målgruppen kan tänkas vara. Att skriva dikt är ju en ensam övning och även om man blir två som utgör arbetsgemenskapen så är det fortfarande på en väldigt personlig nivå som både läsintryck och ”utsaga” blir till. Det kommer av naturliga skäl i en del fall också att handla om en nära vänskap mellan den som skriver om det den andra har skrivit och de medverkande är: Claes Andersson om Diana Bredenberg, Ralf Andtbacka om Erik Granvik, Birgitta Boucht om Inga-Britt Wik, Thomas Brunell om Eva-Stina Byggmästar, Tomas Mikael Bäck om Agneta Enckell, Bosse Hellsten om R.R. Eklund, Carina Karlsson om Matilda Södergran, Sven-Erik Klinkmann om Tomas Mikael Bäck, Bodil Lindfors om Henrika Ringbom, Ulrika Nielsen om Catharina Gripenberg, Oscar Rossi om Ralf Andtbacka och Gungerd Wikholm om Tua Forsström.

Flera av texterna ger fina närläsningar av en poets verk, placerar in detsamma i en litterär och samhällelig kontext och i samma veva förmedlas intryck av en kollega, betraktad på nära vänskapligt håll eller med den distans som endast döden kan upprätthålla. En dikt kan ligga nära poetens tonfall och själva rösten hör till det mest särpräglade hos oss människor. När man lyssnar på en inspelning av någon som är hädangången, så kan ibland rösten upphäva detta faktum att det bara är den lyssnande som lever.  I andra fall fungerar texten som ett samtal mellan två poeter, med oss som lyssnande läsare i publiken.

Eftersom jag själv har min nordvärmländska dialekt som modersmål – muntligt! – är det intressant att läsa det Andtbacka skriver om Erik Granvik: ”… de dialektala inslagen är litterärt bärande, utan dem skulle den aktuella dikten förlora sin laddning.” Det muntliga berättandet hämtar mycket av sin näring just i det dialektala, medan de nedskrivna orden vrider och vänder på sig som en mask, när bokstäverna ska stavas fast på kroken.

En av essäerna som är upplivande att läsa, kanske för att jag inte visste just någonting om R.R. Eklunds författarskap innan jag läste En drömmande tjänstemans geografi … av Bosse Hellsten. Eklund försökte hitta en väg till sig själv genom skrivandet, men ville förbli österbottning även när han bodde i Helsingfors. Det handlar om en identitet, knuten till en trakt. Jag erinrar mig ha hört sägas om den österbottniske spelmannen Slotte: ”Innerst inne stannade han alltid hemma.”  Och jag tänker på hedersmannen Lars Huldén, som tog med sig Munsalamålet varhelst han befann sig.

Carina Karlssons möte med Matilda Södergrans lyrik tillhör bokens sårigaste texter, och utgår från essäistens egen fysiska smärta på grund av utsatta höftleder. ”Jag var sju, nu är jag femtio, och kan gå på mina ben. Men någonstans är alla mina minnen levande och verkliga. Jag är prisgiven åt dem, jag är prisgiven åt kroppen.”

När Södergran börjar publicera sina första dikter inträffar något av en förlösande uppenbarelse och Karlsson läser hennes debut Hon drar ådrorna ur:

”Det måste handla om mig. Om mina defekter, de som kom i stället för dem som opererades bort på Invalidstiftelsens sjukhus.”

Det är fascinerande hur dikten kan träffa mitt i och fungera som en katalysator för mottagarens känslor.

Vad händer när man skriver en dikt? För det första riktas den inåt, tillbaka till avsändaren som äger kontrollen och friheten ifråga om vilken väg orden skall leta sig. Men i och med publiceringen riktar sig dikten till alla och envar, till oss som lyssnar eller läser.

I en bok som denna har vi inbjudits till ett poesiseminarium, där just lyssnandet utgör förutsättningen, viljan att förmedla från källan till omgivningen. Det är fint att tänka sig, bara ta till sig utan en massa om och men, bli inbjuden till fortsatt umgänge med dessa poeter och deras verk för fortsatt umgänge. Ett allvar som inte har så stort spelrum i vår formatanpassade tid, men här finns både den tid och plats som poesin har rätt att kräva!

Eller som Tua Forsström skriver i en tidig diktsamling:

Jag älskar

Det enkla liksom jag

Misstror förenklingen

Det naturliga kontra det konstgjorda, som skillnaden mellan en äkta ros och en i plast.

Bengt Berg

Poeter om poeter.
Red: Ralf Andtbacka,
Catharina Gripenberg,
Metha Skog.
Ellips förlag, 2018.