Etikettarkiv: Svenskfinland

Glad-deckare om sorgligt ämne

Blå villan (2017), första boken i Eva Frantz deckarserie med Anna Glad i huvudrollen, utspelade sig i prunkande sommargrönska. I Den åttonde tärnan har sommar blivit vinter, det är Luciatider och småstadsidyllen ligger inbäddad i ett gnistrande snötäcke. Äldre kriminalkonstapel Anna Glad har blivit singel och hennes goda vän och tidigare chef, kommissarie Rolf Månsson, har hunnit gå i pension.

En tidig morgon upptäcker en vinterbadare en livlös kropp i vinterbadarföreningens isvak. Det som i förstone verkar vara en tragisk olycka visar sig snart handla om ett mord. Mordoffret har kopplingar till folkhögskolan Futurica, belägen på en närliggande ö. När Anna Glad och hennes kollega, den hurtiga Märta Hansson, börjar nysta i trådarna uppdagas internatets mörka historia.

Samtidigt brottas den vid singellivet ovana Glad med kärleksbekymmer, och mysgubben Rolf Månsson oroar sig inför sin förestående hjärtoperation i stället för att njuta av lugnet och friheten som pensionär. Glad och Hansson tvingas dessutom tampas med nya kollegan Jan Ståhlman, en helt vedervärdig typ som snarare stjälper än hjälper utredningen framåt.

Eva Frantz skriver med ett behagligt flyt (trots en eller annan slarvig upprepning och ett emellanåt väl klämkäckt språkbruk), tonen är ofta lättsam och det är stundom spännande. Liksom i Blå villan, som kretsade kring livsstilsbloggande och nättroll, tangerar hon aktuella samtidsfenomen och -problem. Här handlar det om unga flickors utsatthet och vuxenvärldens svek, om att som offer för sexuella övergrepp bli ifrågasatt och misstrodd, bortviftad med ett ”du får skylla dig själv om du druckit och sänt ut flirtiga signaler som kan missförstås” – erfarenheter vars utbreddhet #metoo-rörelsens mångfaldiga vittnesmål som bekant fört fram i ljuset.

Med tanke på det tunga och synnerligen omysiga ämnet som behandlas kan epitetet ”mysdeckare”, som Frantz böcker marknadsförs under, tyckas litet missvisande. Men visst går boken att betrakta som en sådan. Flertalet av subgenrens kriterier uppfylls: den utspelar sig i en småstad där de flesta har någon koppling till eller kännedom om varandra, den är inte våldsam eller blodig och innehåller inga explicita sexskildringar, och tyngre partier vägs upp av humoristiska vardagsskildringar och nämnda lättsamma stilnivå och tonläge, och Glads relations och -kärleksbekymmer tillåts ta erforderligt stor plats.

Frantz tecknar sina centrala karaktärer, framför allt Anna Glad och Rolf Månsson, med själfull hand, de tillåts vara både sympatiska och komplexa och visar emellanåt upp överraskande sidor och djup. Värre är det med birollsinnehavarna, som många gånger förblir platta och stereotypa. Inte minst den nya kollegan, nämnde Ståhlman, framstår som en karikatyr, en pappfigur i all sin ensidighet. Fyrkantiga bikaraktärer målade med breda penseldrag som nyttjas humoristiskt som hjältens antiteser är visserligen ett annat av mysdeckarens kännetecken, men här tycker jag att Frantz gör sig alltför bekväm – det skadar inte att även i genrelitteraturen utmana ramverket emellanåt.

Inte desto mindre fyller Eva Frantz Glad-svit, tillsammans med Karin Erlandssons deckarserie om journalisten Sara Kvist, på ett fint sätt det kvinnliga tomrummet i den finlandssvenska kriminallitteraturen efter Marianne Peltomaa.

Tomi Riitamaa

Eva Frantz:
Den åttonde tärnan
Schildts &
Söderströms, 2018

Kännspak sundsk berättarglädje med svärta

I andra delen av Lars Sunds planerade romantrilogi om Jakobstad, Österbotten och Finlands moderna historia, Där musiken började, har bomskötaren från Tre systrar och en berättare lämnat över stafettpinnen till en annan namnlös berättare. Liksom den tidigare berättaren tar den nya plats i berättelsen från en betraktelseposition litet vid sidan om; han är en något vanställd utböling i samhället, betraktad som paria om han överhuvudtaget blir sedd – vilket han oftast inte blir. Efter en olycka i barndomen sitter en skärva fast i ena ögat på honom, ”en skavande, vass skärva som bryter sönder synbilden och gör det möjligt för mig att se in i människors huvuden. Även annat hjälper mig skärvan att se: det förflutna och de döda, och ibland glimtar av framtiden”. Där bomskötaren hade sin allseende kråka till hjälp, är vår nye berättares ciceron vålnaden av tonsättaren, plåtslagaren och den hängivna cyklisten Odin Sikström.

En kortare redogörelse som denna är på sin plats, eftersom Lars Sunds intrikata lekar med berättaren och dennes villkor hör till författarskapets mest framstående kännetecken. Sunds romanbyggen är gedigna skapelser, och själva grunden är en trovärdig – låt vara inte alltid inom fiktionen helt sanningsenlig – berättarröst. Mycken möda läggs på att komma runt berättandets problem och realismens gränser, och inte sällan rör sig Sunds berättare på flera narrativa nivåer i ett och samma verk, både intra- och extradiegetiskt.

Där musiken började tar symboliskt nog avstamp i en händelse som markerar ett slags slut på den era som skildras i romanen: rivningen av Bankhuset med Terazzos hörn som utgjorde navet för ungdomslivet i Jakobstad under 60-, 70- och 80-talen. Inför rivningen anordnar de som var unga då en välbesökt nostalgiträff, och kvällen får minnets slussportar att öppnas hos berättaren. På Terrazzo satt Alf Holm, sedermera internationellt erkänd tonsättare, här satt systrarna Schalin, Neppe, Bambi och Hajje, och här satt många andra, vänner och bekanta, ja de flesta av dem som utgjorde ”den första generationens tonåringar” i staden; de drack kaffe och öl, pratade och lyssnade på musik.

Det är framför allt Alf (vars biografi i vissa avseenden minner om författarens) och hans generationskamrater vi får följa i romanen, som tar vid i början av 60-talet där Tre systrar och en berättare slutar och leder oss fram till slutet av 80-talet. Föräldragenerationen, som stod i fokus i förra boken, lever dock kvar i blickfånget i hög grad; som efternamnen skvallrar om är Alf son till Ulla och Elis Holm, medan systrarna Schalin är Maggi och Görans döttrar. Också Iris Myllymäki, den kanske mest fascinerande av de ”tre systrarna”, får fortsatt plats i persongalleriet, men tilldelas tråkigt nog en mera undanskymd roll här – kanske för att hon saknar en avkomma som kan hjälpa till att föra berättelsen vidare?

Här märks också flera trådar till Sunds tidigare romaner; exempelvis är familjen Holm bördig från Siklax och dess romantrilogi, och Eki Bergman, berättare i debutromanen Natten är ännu ung (1975), återfinns naturligtvis med gänget på Terrazzo.

Där musiken började är en stor roman med många bottnar; den handlar om att växa upp i en cellulosadoftande småstad, om musik, om att vara tonåring och revoltera mot normerna och de trånga rummen, om att bli vuxen, våga testa sina vingar och frigöra sig från alltför överbeskyddande föräldrar. Den handlar om vänskap och utanförskap, om kärlek och brist på kärlek, om äkta lycka och spelad glädje, om sorg och förluster, om fasader som till slut rämnar. Den handlar om fäder som går sönder inombords men inte förmår uttrycka det med ord utan tar till våld, om mödrar som älskar för starkt, den handlar om klassresor och klasskillnader, borgarklass och arbetarklass – ja, Sund förmår som vanligt skriva fram fullödiga livsöden i sitt litterära universum.

Möjligen är svärtan och sorgen mer framträdande än tidigare, kanske är det dialektala något nedtonat, men berättarglädjen och humorn lyser lika starkt som vanligt; Sund är och förblir den finlandssvenska litteraturens stora humorist, och i fråga om finurligt bildspråk torde han ha få övermän och -kvinnor i den svenskspråkiga prosan – så här sinnrikt beskriver till exempel berättaren sin tondövhet:  ”En vanlig gråsten i skogen är mer musikalisk än jag. Det växer tjock mossa i mina öron. Spjällen i hörselgångarna är igensatta. En kåt frass i mars jamar och skriker vackrare än jag sjunger […].”

Under läsningens gång händer det att jag får intrycket att trådar påbörjas utan att avslutas, att berättaren förvillar sig på de mångtaliga skrönornas krokiga stigar, men just när man tror att berättaren hamnat helt ur kurs tar han upp tråden igen och styr in på berättelsens allfarväg. Och utvikningarna och omtagningarna är, påtalar berättaren, ”helt i enlighet med det symfoniska upplägg jag försöker ge min berättelse, där olika teman ljuder, flätas in i varandra, ersätts av nya teman och så småningom tas upp igen”. Lars Sund – och hans berättare – har för det mesta full kontroll över romankonstruktionens form med dess många tentakler – bara vid något enstaka tillfälle händer det att berättaren upprepar sig utan att medelst en självreflexiv kommentar visa medvetenhet om det.

Däremot är korrekturläsningen tyvärr utförd med allt annat än full kontroll. Det är trist att behöva ta upp det i recension efter recension av böcker från finlandssvenska förlag, men här går det verkligen inte att blunda; det handlar om alltför många, ofta uppenbara och väl synliga korrekturfel, som felaktiga radbrytningar, fula och inkorrekta avstavningar, vanliga stavfel, ord som saknas, mellanslag före interpunktion, kommatecken i stället för punkt, och så vidare. Något enstaka korrekturfel slinker allt som oftast med hur noga man än är, det vet jag själv som korrekturläsare, men det här är inte okej. Betalar man över trettio euro i bokhandeln måste man kunna förvänta sig att produkten åtminstone är nöjaktigt kvalitetsgranskad. Recensenter får ju sina recensionsexemplar gratis, vem är han att gnälla? tänker kanske någon. Just i det här fallet försvann mitt exemplar mystiskt under en svensexa i Lund, varpå jag tvingades gå till bokhandeln då skammen förbjöd mig att tigga till mig ett nytt ex från förlaget. Men det har ju mindre betydelse i sammanhanget; mitt klander är härvidlag allmänt syftande.

Det handlar sist och slutligen ändå om smärre revor i ytskiktet. På det stora hela är Där musiken tystnar en både gedigen och mångfacetterad romankonstruktion där man gärna vistas, byggd som den är av kännspak sundsk berättarglädje. Jag ser redan fram emot trilogins avslutande del.    

Tomi Riitamaa

Lars Sund:
Där musiken började
Förlaget, 2018

Hjärtattack, kärlek och skolmat

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är tillbaka med sin ungdomssensation Zoo!, denna gång med undertiteln Hjärtattack. Boken inleds där den första tog slut. Huvudpersonen Atlas har precis blivit vald till elevrepresentant för åttorna. Hans kompisar Justus och Liam har blivit avstängda på grund av att de filmat folk på vessan. Sarah-Li är ännu i Bryssel och Miniturken och Dharampreet har blivit goda vänner. Förutom det så verkar det som om Tessie, en av skolans snyggaste tjejer, har blivit intresserad av Atlas. Källarkontoret som Atlas har gått och drömt om blir äntligen verklighet och när Sarah-Li kommer tillbaka hänger trion i källarkontoret nätt och jämnt. Dessutom verkar Sarah-Li också ha fått känslor för Atlas.

För Atlas blir livet ännu mer komplicerat då en tredje flicka blir intresserad. Felicia som är elevrepresentant för sjuorna följer efter honom och fnissar med sin kompis alltid när Atlas är i närheten. Plötsligt går han från att vara helt ointressant för det motsatta könet till att tre tjejer vill ha honom. Förutom stressen med puberteten, hormonerna och ståndet så tar sig Atlas an skolmaten. Alla är trötta på att bara äta fisk hela tiden. Mattanten Gunvor utmanar Atlas att själv hitta på en bättre meny. I en hel vecka får Atlas bestämma vad som ska serveras till lunch.

Zoo! #2 Hjärtattack, är en perfekt uppföljare till Virala Genier. Det märks att författarduon hela tiden haft som plan att skriva en serie. Precis som i första boken är illustrationerna av Pentti Otsamo pricken över i:et, och stärker Atlas galna beskrivningar av känslor och tillvaron.

Den lättlästa boken sporrar till läsning och inbakat i texten finns allt från felstavade sms från tonårsflickor till emojis. I bakgrunden finns alltid den klockrena humorn som författarna har svängt sig med ända sedan de skapade den virala hitten Mumin Visar Allt. Trots det känns boken inte alls uttjatad, vilket många andra ungdomsböcker gör. Jag tror att alla kan känna igen sig i karaktärerna, ångesten och avskyn för skolmaten.

Zoo! för med sig helt nya insikter i hur det är att gå i högstadiet. Också äldre kan njuta av boken för precis som i animerade filmer bjuds det på skämt ämnade för vuxna med referenser som barn och unga kanske inte förstår. Ett exempel är en illustration där Atlas avbildas som Francisco de Goyas svarta målning: Saturnus slukar sin son. Man skrattar högt flera gånger när man läser, både åt skämten och Otsamos illustrationer.

Vad mer kan man säga? Korkea-Aho och Forsström har levererat igen. Nu sitter man bara hemma och väntar på att nästa bok ska dyka upp så att man äntligen kan få ett avslut på Atlas komplicerade kärleksliv och historien om alla hormonfyllda högstadieelever som kantar historien.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-aho: Zoo! #2
Hjärtattack.
Illustrationer: Pentti Otsamo.
Förlaget, 2018

Ehnholm-Hielm skriver mer modigt än poppigt

Sara Ehnholm Hielms Och hjärtat, det är mitt är en röd bok med en röd tråd: den är skriven i Rom under ett sabbatsår från förlagsarbetet och innehåller återkommande dagboksskildringar av vistelsen. I centrum står skrivkrampen, läsningen och relationen till mannen och de fyra döttrarna. Inom denna ram far boken iväg åt många håll, och att den är svårklassificerad är en del av charmen.

Ehnholm Hielm skriver essäistiskt om litteratur, särskilt om Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård, men hon inspireras också av just dessa författare till att skriva självbiografiskt, ”ogarderat, otaktiskt, rakt och modigt”. Och det är modigt, inte bara på grund av vad hon avslöjar, utan för att hon ser på sig själv och sina begär och känslor med en skoningslöst klar blick. Ibland känns det som att bli anförtrodd hemligheter under ett rusigt, nattligt samtal bland fladdrande stearinljus. Men det görs med nykter självinsikt på förtätad och finkalibrerad prosa.

Ehnholm Hielm är uttryckligen influerad av ett antal amerikanska kvinnliga skribenter som hör till samma miljö och utmärker sig genom att blanda personligt självbiografisk skrivande med analyser av kultur och samhälle. Hon citerar flitigt bland andra Kate Zambreno (Hjältinnor), Chris Kraus (I Love Dick) och Maggie- Nelson (Argonauterna, Blått). Dessa skribenter lutar sig tyvärr i hög grad på mångordig men meningslös fransk teori. Sådant intellektuellt poserande saknas hos Ehnholm Hielm, och i sin okonstlade direkthet är hon ofta bättre än förebilderna.

Vissa essäer är mera typiska memoarer, till exempel de fina skildringarna av barndomens somrar med släkten i Österbotten eller inblickarna i hennes arbete som förlagsredaktör, med samtidshistoriskt intressanta skräckskildringar från den finlandssvenska förlagsvärlden. Andra essäer är mera som självutlämnande noveller som undersöker forfarande oläkta sår. Här avslöjas det mest privata och hemliga, men det eventuella skvallervärdet bleknar bredvid det litterära värdet, som i den gastkramande inledande skildringen av en förälskelse utanför äktenskapet:

”Jag är på världens krön, just detta förbiilande ögonblick, och jag är medelålders, du också, och du kan inte mena allvar, ingen menar allvar, vi kan inte hamna här igen och jag är livrädd för att jag ska gå i bitar, för den här mannen som inte ens vet vem jag är.”

Svagast är de mera övergripande analyserna av samhälle och civilisation. Det blir ibland poppigt innehållslöst, som när Ehnholm Hielm antyder att en förklaring till Brexit är den vita manlighetens ilska över att bli ignorerad, och det blir ibland mer än lovligt svepande som när hon i förbifarten hävdar att  ”Den västerländska kulturen är besatt av att dra upp gränser och hålla rent”.

Ehnholm Hielm reflekterar genomgående över sitt skrivande, och hon kommenterar i början att ”Jag försökte skriva en roman men det var för stort, fick inte ens ihop en första mening”. Efter debutboken hoppas jag att spärren släpper. Det finns så mycket mer som jag vill se genom Ehnholm Hielms uppmärksamma blick.

Fotnot: Sara Ehnholm Hielm mottog under Helsingfors bokmässa i slutet av oktober 2018 Svenska Yles litteraturpris för boken. 

Text Fredrik Österblom
Foto Niklas Sandström

Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat,  det var mitt
Förlaget, 2018

Bakom Svenskis kulisser

På ett fascinerande, insiktsfullt och faktarikt sätt förs läsarpubliken in i Hanna Åkerfelts digra, ambitiöst upplagda historik över Svenska Teaterns 150-åriga existens, Röster från Skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet.

Hanna Åkerfelt, som anställdes på Svenska Teatern som dramaturg 2008 för fyra år framåt, har framför allt fokuserat på tiden från 1930-talet till 2010-talet. Men hon har även tagit upp perioden kring de tider för 150 år sedan som Svenska Teatern, eller Nya Teatern som den hette fram till 1887, uppstod. I början av den digra volymen berättar hon också om den svenskspråkiga teatertraditionen som började forma sig mot slutet av 1700-talet och hur själva arkitekturen för Svenska Teatern småningom skapades av olika kända arkitekter.

Textinslagen rör sig både på, bakom och framför scenen och blottar det som händer bakom och framför kulisserna såväl på ett makro- som mikroplan där även fackliga frågor, löner och arbetstider kommenteras. Här ingår porträtt av karismatiska regissörer och skådespelare, allt från Nicken Rönngren, Runar Schauman, Calle Öhman, Erik Lindström, Axel Slangus, Märta Laurent, Leif Wager, Susanna Ringbom till dramaturgerna Annina Enckell och Anna Simberg samt av personer som på olika sätt, ekonomiskt eller administrativt, haft beröring med teatern, däribland Amos Andersson och K.A. Fagerholm.

Dessutom kommer också den övriga personalen till tals i olika sammanhang – kontorsanställda, den tekniska personalen och personerna som jobbar på verkstadsgolvet. I dessa avsnitt får man bland annat erfara hur det är att jobba på teatern som försäljningssekreterare, premiärabonnent, skolombud, receptionist eller planerande ljusmästare. Farliga situationer både framför och bakom ridån beskrivs också ingående. Ytterligare får man bland annat en inblick i hur Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors och Garantiföreningen för Svenska Teatern fungerar, liksom den relativt nybildade SvT Backstage-organisationen. Och så blir man upplyst om hur orden Svenskis och skillnadskan uppstod.

Polemik

Boken är polemisk, inte minst genom olika kritiska inlägg gällande allt från arbetsförhållanden, olika löner för män och kvinnor inom teatern samt bråk om repertoarval och det tidigare formella arbetsklimatet där man niade varandra och där det ingick en strikt klädkod. Det är också viktigt att notera att lönerna på Svenska Teatern för samtliga anställda anses vara mycket sämre än motsvarande på finskt håll. Småningom får också den övriga personalen vara med på premiärfesterna tillsammans med den konstnärliga personalen.

Som historik är Röster från Skillnaden en okonventionell bok genom att här tas fram både goda och dåliga sidor.

Speciellt intressant är det att ta del av de konflikter som genom tiderna rått på teatern. Härvid kan man fästa sig vid avsnitten ”KOM-scenen och Fallet Långbacka” samt texten ”Katt bland hermeliner” av Ralf Långbacka. Beträffande kapitlet om KOM-scenen och Långbacka handlar det om spelåret 1969–1970 då Kaisa Korhonen och Kaj Chydenius fick möjligheten att på teatern framföra pjäser. Men sedan måste verksamheten läggas ner eftersom det hette att teatern inte hade råd med denna KOM-scen som senare blev KOM-teatern. Här noterar Åkerfelt att allt detta ingick i ett större sammanhang som hade att göra med den dåvarande politiska turbulensen, kritiken mot repertoaren och språkdebatten. De som kritiserade teatern ville ha mera insyn i teaterns ledning och en mera mångfaldig styrelse. En annan debatt som fördes var regissörsproblemet som innebar att teatern bara erbjöd temporära anställningar för regissörer. Och i det här sammanhanget blev Ralf Långbacka aktuell som ”exempel på en ung lovande regissör som teatern inte hade lyckats engagera”.

I artikeln ”Katt bland hermeliner” skriver Långbacka själv att han tidigt råkade ut för diverse problem som ledde till ett beslut om att aldrig mer sätta foten på Svenska Teatern, varken som regissör eller teaterchef. Långbacka blev regiassistent 1959, sedan biträdande teaterchef 1965–1967, men fick bland annat höra att han var för vänstersinnad. Beslutet om att hålla sig borta höll, med några undantag, i femtio år, berättar Långbacka i sin text.

Ingen Lappoopera

Det blåste också hett i teaterns kulisser då Lappooperan av Arvo Salo och Kaj Chydenius sattes upp 1967 och då styrelsen samma år beslöt att ställa in pjäsen Finland, hurra!, skriven av Kai ”Cab” Brunila, Boris Grünstein och Gustaf Laurent.

Också en annan regissör, Joakim Groth, hade tidigare fördomar mot den borgerliga teatern vilket han redogör för i kapitlet ”Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern”.
”Jag hade mina rötter inom den alternativa kulturen och Svenska Teatern var i mina ögon en borgerlig institution, präglad av konservatism, inkrökt provinsialism och låga konstnärliga ambitioner.”

Men så förändrades situationen då teaterchefen Georg Dolivo öppnade teatern utåt på olika sätt och erbjöd Teater Mars, som Groth varit med om att grunda, samarbetsmöjligheter. Och så småningom, berättar Groth, började han trivas på teatern.

Något som också diskuterats mycket på teatern genom olika tider har varit repertoaren: Operett eller musikal? Mera avancerade, radikala föreställningar som inte bara underhåller utan ger publiken något att tänka på?

Kristin Olsoni redogör i intervjuinslaget ”Från elev till rektor på tio år” hur hon ville utveckla teaterundervisningen som tidigare koncentrerat sig på tal, diktion och röst till att omfatta mera fysisk träning än bara balett. Olsoni själv gick ut Svenska Teaterns Elevskola 1956. Senare blev Elevskolan Teaterhögskolan. Gradvis har även strukturerna kring den fackliga organisationen för bland annat skådespelare utvecklats, vilket lett till förbättrade förhandlingsmöjligheter då det gäller jobb för teaterutbildade personer.

Samarbete

I boken får man också veta en massa om samarbetet med inhemska, nordiska teatrar och vissa andra europeiska teatrar, gästspel och turnéer. Dessutom utvecklas småningom kontakten till skolor och elever forslas med buss till teaterns föreställningar. I slutet får den avgående teaterchefen Johan Storgård säga sitt om teatern medan den nytillträdde teaterchefen Joachim Thibblin framför en hälsning i Efterordet.

Volymen Röster från Skillnaden är ytterst mångsidig och erbjuder en fängslande insyn i den komplexa teatervärlden och ger läsaren, tack vare Hanna Åkerfelts engagemang i det förflutna och nuet, en känsla av att man själv befinner sig inne i
Svenskis teaterliv.

Elisabeth Nordgren

Hanna Åkerfelt:
Röster från Skillnaden –
Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet,
Förlaget 2017.