Etikettarkiv: Svenskfinland

Folkrepubliken Svenskfinland

Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.

Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.

– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.

– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.

Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.

– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.

I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.

Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?

Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.

Delad finlandssvenskhet

När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.

Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?

– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.

– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.

Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.

K.H. Wiik.

En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.

– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.

Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.

Socialistiskt familjeföretag

Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).

DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.

Harri Edgren, Folkets Bildningsfšörbunds sekreterare 1955-1974. Bilden antagligen tagen pŒå 1960-talet.

1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.

Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.

Carita Nystršöm och Birgitta Boucht vid kongresscentret i Siikaranta i KyrksläŠtt i september 1974. Foto: Peter Lodenius.

Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.

Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.

Ny Tids chefredaktšör, riksdagsmannen och skŒådespelaren Georg Backlund avtackas av en representant fšör samfundet Finland-Sovjetunionen i samband med Backlunds pensioneringsfest pŒå Kulturhuset i Helsingfors 11.11.1977. I bordet, fr.v: Aili Backlund, Georg Backlund, Ingegerd Asplund, Margaretha Romberg, Mikael Romberg. Atos Wirtanens nŠäsa sticker fram till vŠänster.

– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.

På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.

Språkfrågan och den delade vänstern

Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.

Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).

Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.

– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.

För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.

Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.

Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.

– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.

Den finlandssvenska nationaliteten

Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.

I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.

I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.

I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.

– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.

– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.

Nya frågor tar över agendan

Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.

Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.

Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.

Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.

– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.

Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N

Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv

Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.

Den finländska radikalvänstern

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv

Cozy crime med flera problem

Bruno, fem år, vandrar längs landsvägen i enbart pyjamasskjorta, kofta och klarröda stövlar. Han har lämnat mamma, kletig och sovande, på trasmattan i köket i blåa villan. Hon vill inte vakna. Bruno har därför modigt gett sig ut i natten efter hjälp.

Mamman, Becca Stenlund, driver den populära livsstilsbloggen ”Becca i Blå villan”. Under de senaste veckorna har det förekommit dödshot i kommentarsfälten och nu har Becca blivit attackerad i sitt hem. Eva Frantz deckare Blå villan blir en jakt på nättroll, ett verkligt troll i skogen och hemligheter från Beccas barndom.

Frantz målar, med både kärlek och kritik, upp en vacker bild av småstaden och en realistisk bild av bloggvärldens inre konflikter och näthatet som många kvinnliga bloggare möter idag.

Frantz första roman Sommarön kom ut i fjol, och fick Finlands svenska författareförenings debutantpris 2017. Men den nya deckaren lider av flera problem.

Blå villan är den första boken i en serie om polisen Anna Glad, men jag tycker inte att jag som läsare lär känna huvudkaraktären. Det är som om vi enbart får veta något om Anna via hennes förhållanden till män och genom hennes kroppsförakt. Vem är hon? Vad tänker hon på, förutom på Måns eller Tomppi och att ”fläsket dallrar en aning mindre”?

Att huvudkaraktären känns avlägsen kan ha något att göra med språket och dialogen, som är det andra problemet. Det är svårt att hålla karaktärerna isär, för de talar alla på samma sätt:

Rolf: ”Det var Linnea Phan som ringde 112, verkar vara en skärpt böna. Boyfrienden är lite uppochner, de var på väg hemåt från en fest i trakten och höll på att köra på lillpojken.”

Måns: ”Nå, fick du fast den som mördade bloggbönan?”

Lina: ”Så vad har du på hjärtat gamla skräcködla?”

Om beskrivningarna av bloggvärlden och småstaden är realistiska, är dialogen allt annat.

Det tredje problemet är strukturen. Det finns avsnitt i boken när ”den ensamme” observerar detektiverna på avstånd. Dessa avsnitt kunde ha varit tydligare avgränsade. Nu byter perspektiven plötsligt och oanmält i ett och samma kapitel.

Men bortsett från allt det ovanstående är storyn i sig fungerande. Det är spännande att följa med Anna Glad och Rolf Mårtenssons jakt på de avundsjuka och de hämndlystna. Det är svårt att skaka nutidsmänniskan, men Frantz gör det bra. För vad är mer skrämmande eller pulshöjande än näthatet?

Vilhelmina Öhman

Eva Frantz: Blå villan. Sets, 2017.

Läsandet är en demokratifråga

De svenskspråkiga regionerna har i tre år fått en vitamininjektion i form av läspropaganda och tips för att öka barns läslust och nyfikenhet för böcker. Sedan 2014 har en läsambassadör turnerat runt på föräldramöten, i bibliotek och skolor.

Många goda initiativ har sett dagens ljus, men tillsvidare är det oklart om någon tar över läsambassadörsuppdraget nu när författaren och modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb i Mattlidens gymnasium.

Formellt var det resultaten i PISA-undersökningen bland finlandssvenska skolbarn som var väckarklockan till läsambassadörsprojektet. Särskilt de finlandssvenska pojkarna ligger illa till i PISA-mätningarna; nivån är under OECD:s medelvärde. Redan 2009 stod det klart att de finlandssvenska eleverna halkat efter i läsförmåga jämfört med de finskspråkiga. Enligt en forskningsrapport från Svenska Kulturfonden och Jyväskylä universitet som analyserat just PISA-resultaten år 2009, motsvarar skillnaden mellan språkgrupperna nästan ett års skolgång, något rapportförfattarna utryckte  oro över.

Två aktörer som inte lät det hela stanna vid en upprörd medial debatt i höjt tonläge var Svenska modersmålsföreningen i Finland och Tidningen i skolan. De vände sig till Kulturfonden och lyckades i samarbete med Sydkustens landskapsförbund sy ihop ett treårigt projekt för att öka läskunnigheten bland finlandssvenska barn och unga. Den tillfälliga läsambassadörens arbete drevs under tre år med hjälp av 310 000 euro.

Efter tre år: dags för resumé

Nu när den finlandssvenska läsambassadören lämnat sitt uppdrag är det dags att knyta ihop säcken – vad har uppnåtts?

Ny Tid träffar den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman i hennes nuvarande jobblandskap: lärarrummet i Mattlidens gymnasium i Esbo.

Det framgår tydligt under intervjun att det inte finns en början eller ett slut i jobbet för ökad läsförståelse. Att främja läsande bland barn och unga är en fortlöpande rörelse – nu gäller det för många små aktörer att ständigt hålla bollen i rullning.

– Medvetenheten kring hur viktigt läsande är har ökat och den här frågan har under de gångna åren fått större synlighet.

Skolorna är självfallet en av de viktigaste aktörerna i sammanhanget och von Numers-Ekman har sett att skolor runtom i Svenskfinland har tagit sitt uppdrag på stort allvar.

– Under de här tre åren har många olika aktörer startat läsfrämjande projekt som riktar sig till barn och unga.

Den eventuellt mest lovande rörelsen som hon fick bevittna var den folkvandring av föräldrar som strömmade till hundratalet föräldraträffar som arrangerades i de svenskspråkiga skolorna i landet.

– Det handlar om flera tusen föräldrar som har hört mig prata om hur man som förälder kan stöda barnens läslust. Det har funnits ett stort intresse och jag har fått svara på väldigt många och väl formulerade frågor, berättar von Numers-Ekman.

Högläsning är nyckeln

Frågan om att bjuda in barn till läsandets värld är inte ny, och varje tid har sina utmaningar och favoritskurkar i dramat: serietidningar, filmer, videospel och nu skärmar i största allmänhet. Så, hur ska en medmänniska – förälder, mor/farförälder, lärare – kunna hävda att det här med att läsa en bok vore  värt försöket?

– Ja, det finns ju redan i 9-10 års åldern grovt sett två grupper av barn, bokslukarna och de som inte är så intresserade. Att fortsätta läsa högt för barnen – även efter att de lärt sig läsa – är den främsta nyckeln till att öka läslusten, säger von Numers-Ekman.

För en del barn fungerar ljudböcker som ett komplement till det egna läsandet. Ett annat tips är att prata högt om läsupplevelser både i hemmen och i skolan.

– Ibland är det förstås bra att eleverna själva får välja vilken bok var och en vill läsa, men ibland är det bra att alla i klassen läser samma bok eller samma text. I sådana situationer kan man fundera högt och utbyta tankar – det utvecklar läsförståelsen när man hör vad någon annan har för tankar om en text och själv tvingas sätta ord på sin läsupplevelse.

Engagemang från föräldrar, lärare och bibliotekarier är i väldigt många fall mer eller mindre ett måste för att en del barn ska få chansen att bekanta sig med böcker och läsning. Och här är det klart att alla inte är lika lyckligt lottade; alla har inte läsande förebilder i sin omgivning och alla skolor har inte en vana att regelbundet besöka ett bibliotek med eleverna. Det är inte så lätt för barn att hitta de rätta böckerna och i en klass är det inte heller lätt för läraren att hitta böcker för, säg 25 barn, med olika intressen.

– För att locka särskilt de lite svagare läsarna krävs det ofta både uppfinningsrikedom och engagemang  innan man hittar böckerna som handlar om något verkligt intressant. Ibland kan en enda läsupplevelse bli en inkörsport till mera läsning – något som framöver kan leda till ett större intresse för litteratur.

Det lilla extra

Under de år von Numers-Ekman reste runt noterade hon att många kommuner redan gör många saker rätt. Det finns flera initiativ som på ett bra sätt ökar läsförståelsen.

– Till exempel Borgå, Lovisa, Nykarleby, Sibbo och Vanda – där har de väldigt tydligt identifierat ett problem som de vill åtgärda med hjälp av en strategi. I Borgåskolorna har pedagogerna arbetat målmedvetet med läsandet. De får läsa kvantitativt långa perioder på lektionerna och så arbetar de gemensamt med texterna.

Ett annat exempel är Vanda, där lärarna länge noterat att den svenska som används i skolorna varit svag  till stor del för att finskan är så dominerande i vardagen. von Numers-Ekman berättar att engaerade pedagoger från alla stadier, från daghem till gymnasium, samarbetade för att stärka svenskan via en lässtrategi.

– Lärarna har fått både resurser och ett starkt stöd från sina överordnade. De har fått stor frihet: cheferna har litat på att pedagogerna vet vad som bör göras.

Gruppen av pedagoger har träffats regelbundet för att planera hur läsförståelsen ska förbättras.

– Jag tror att det varit viktigt att lärarna varit skickliga på att involvera eleverna. I någon av Vanda-skolorna har de ett bokråd där eleverna från skolans alla klasser är med och väljer de böcker som ska läsas.

Barnets läsbagage

Von Numers-Ekman tror att kontinuitet är viktigt i sammanhanget.

– Jag har nu själv insett att jag som gymnasielärare haft alldells för lite information om vilket ”läsbagage” mina elever haft med sig från klass 7-9, när de kommer till Mattliden från olika skolor.

I ett sådant läge kunde en läsdagbok eller -portfölj, som tagits i bruk i exempelvis Pargas och Nykarleby, fungera som stöd för skolorna.

– Lärarna för bok över alla de böcker och boksidor som eleverna läst mellan klass 1 och 9. På en del håll är det ett digitalt verktyg och på andra håll en fysisk dagbok. Och det är ju alldeles fantastiskt att tänka sig att du som gymnasiemodersmålslärare skulle få möjligheten att se vad eleven läst under sin skoltid.

För att det här ska bli verklighet krävs en kommunal strategi som slår fast att alla skolor ska följa planen.

Det finns också en stor ojämlikhet mellan kommunerna vad gäller en annan nyckelaktör: biblioteken. Endel skolor har lyxen att ha ett eget skolbibliotek med egen bibliotekarie eller ett bibliotek nära intill skolan medan andra har längre väg till kunskapens källa.

– Den nya bibliotekslagen kräver inte, bara rekommenderar, att det ska finnas skolbibliotek. I Sverige kräver lagen att alla elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det fungerar ju inte på alla håll, men i de skolor där det gör det, är skolbibliotekarierna en fantastisk resurs. De undervisar i informationssökning och källkritik, båda viktiga färdigheter i dagens samhälle, konstaterar von Numers-Ekman.

– Barn och unga är ju väldigt duktiga på att hoppa i texter och ta sig till olika plattformer. Så oron handlar främst om läsningen och förståelsen av långa och svårare texter. Både läsningen av faktaböcker, dagstidningar och skönlitteratur minskar hela tiden. Det är oroväckande eftersom det i grunden är en väldigt stor demokratifråga.

Von Numers-Ekman påminner om att elever som inte är vana att läsa behöver hjälp med studieteknik.

– Är du en svag läsare så behöver du hjälp med att plocka fram det viktiga i en text, med hur man benar ut resonemangen. Om eleverna inte får hjälp med det, så skapar de egna sätt att läsa, som eventuellt inte är så effektiva.

Vem tar över uppdraget?

Nu har Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb som lärare, läsambassadöruppdraget är avslutat och det finns ingen som ska ta över. I motsats till länder som Sverige, England och USA har Finland ingen permanent post med en nationell läsambassadör. Före det finlandssvenska projektet fanns Lukuinto-Läslust, ett samarbete mellan skolor och bibliotek som också inbegrep läsambassadörer, men också det projektet var tidsbundet.

Nu är det upp till andra aktörer, statliga och privata, att föra vidare budskapet om styrkan i att kunna läsa.

– Jag tror att det är så pass många som insett föredelarna med läsambassadörsprojekten att jag litar på att någon sätter igång något motsvarande, säger von Numers-Ekman.

Vissa lovande frön har redan såtts. Ett initiativ som föddes vid sidan av läsambassadörsprojektet är Estrids bokklubb. Många lågstadieklasser tittar regelbundet på programmet som prisats för att det på ett lättfattligt sätt presenterar böcker, läsande och författare för barn.

– Jo! Estrid Airas och det nätbaserade bokprogrammet Estrids bokklubb har blivit en verklig succé. Till och med Expressen har lyft fram det fina med Estrids boklubb, att det är barnen som är i fokus. Nu under hösten fortsätter bokklubben med Estrid och hennes kollega Milo – det är fint att programmet ser på böcker och läsande ur barnets eget perspektiv. N

Text & foto Marcus Floman

Olönsamma böcker måste ges ut

Hur mycket pengar får författare från förlagen och sin bokförsäljning? Vi ringde upp Förlaget M:s vd Fredrik Rahka och frågade.

Författares ekonomiska situation är något som väcker känslor och diskussion inom kulturkretsarna, men det är en diskussion som mer sällan når ut i offentligheten. Debatten kring vem som får arbetsstipendier från staten eller från de olika fonderna och stiftelserna är mer eller mindre tabu – även om det finns de som arbetar för att de här frågorna skulle vädras mer öppet. Ännu mer sällan förs det en diskussion om förlagens roll i ”försörjandet” av författarna.

Fredrik Rahka som är vd för det nya finlandssvenska Förlaget M säger att han inte detaljerat kan gå in på vad förlaget betalar sina författare, eftersom det rör sig om kontraktshemligheter.

– Men i allmänna ordalag kan man säga att systemet fungerar så att författare får royalties på försäljningen av sina böcker. Så fungerar det på alla förlag, och det som man ofta gör är att man betalar ut ett förskott på boken innan den går till försäljning.

Den som lever i tron att författare har sitt på det torra ekonomiskt om de lyckas få ett utgivningskontrakt med ett förlag, misstar sig. Då Förlaget M grundades var det stora rubriker om vilka författare som ”gick över” från Schildts & Söderströms till det nygrundade förlaget, men enligt Rahka är det här ett felaktigt sätt att se på förhållanden mellan förlag och författare.

– Författarna är ju inte anställda av förlagen, vi betalar dem ingen månadslön, utan man gör upp avtal för en bok åt gången. Att många sedan håller sig till ett och samma förlag handlar mer om att man bildar goda samarbetsförhållanden med till exempel redaktörer.

Bokutgivning är en förlustaffär

Enligt Rahka är det viktigt att man kommer ihåg att ända fram tills en bok ges ut till försäljning får förlaget ingen inkomst på den – dessutom ska förskottet på försäljningen betalas ut, allt redaktörsarbete ska betalas, det ska göras marknadsföring, boken ska layoutas och få en grafisk design och naturligtvis tryckas och postas. Därtill kommer alla de löpande löner och utgifter som ett förlag har.

– I regel är det så att en ung författare, eller en författare som inte ännu är etablerad, inte säljer tillräckligt bra för att det ska bli en vinst på boken för förlaget. Men det är inte heller en förväntning att de ska göra vinst. Kjell Westös tidiga böcker sålde inte heller speciellt bra. Senare börjar vissa författares böcker sälja helt otroligt bra, och de finansierar då delvis den verksamhet som går på förlust.

Rekommendationen: 500 euro

Exakt vilka summor Förlaget betalar sina författare kan Rahka inte gå in på. Något slags uppfattning kan man få av Författareföreningens mall för bokkontrakt, som finns tillgängligt på webben:

”Författararvodet utgör 22 procent av förlagets försäljningsintäkter exklusive moms (nettointäkt). När fler än 3 000 exemplar har sålts höjs författararvodet till 24 procent exklusive moms för de överstigande exemplaren. Som ett garantiförskott på författararvodet erläggs ett arvode som utgör arvodet för 1/2 av den första upplagan när detta avtal undertecknas, dock lägst en garantisumma om 500 euro.”

Nu vet vi inte till vilken del förlagen följer modellen – dylika modeller brukar ofta vara ”more guidelines than actual rules”, för att citera en känd sjörövarfilm. Men om man ponerar att en nyutgiven roman brukar kosta ungefär mellan 20 och 35 euro i affären, kan man dra bort 10 procent moms samt återförsäljarens marginal. En kvalificerad gissning är att försäljningsvinsten för förlagens del då ligger på kring 10 till 20 euro per bok, varav knappt en fjärdedel går till författaren, det vill säga författaren skulle då få mellan 2 och 5 euro per såld bok, eller minst ett förskott på 500 euro. En mindre känd författare eller poet kommer ofta inte ens över förskottssumman, vilket skulle betyda att ett arbete som pågått ibland i flera år, får en ekonomisk utdelning på 500 euro. Och då talar vi om situationer där Författareföreningens rekommendationer följs.

Marknaden kan inte läsa

– Författare arbetar i regel kanske två år på en bok, eller som i till exempel Johanna Holmströms fall med Själarnas ö, i fem år. Och under den tiden måste de ju försörja sig på något sätt, säger Rahka.

I praktiken handlar det alltså om stipendier och övriga stöd, men också om annat arbete vid sidan av författarskapet – ibland skrivande arbete, ibland något annat. Med marginaler som dessa är det förstås omöjligt att tillämpa ett krasst ekonomiskt tänkande på bokutgivning i allmänhet – för att inte tala om finlandssvensk bokutgivning. Om förlag endast skulle ge ut böcker som ger författare en vettig inkomst att leva på skulle det helt enkelt inte ges ut några böcker på svenska i Finland.

– Att marknaden på något sätt skulle diktera vad som ges ut eller vad som är bra litteratur är en helt omöjlig tanke.

Det gäller inte bara ekonomi, säger Rahka, utan också litterär kvalitet och aktualitet. Med marknadstänk är det omöjligt att ha en framförhållning på fem år för en bok – marknaden kan helt enkelt inte se så långt in i framtiden. Som exempel tar han Saska och Laura Saarikoskis bok om Donald Trump. Ingen trodde att han skulle bli president då arbetet med boken inleddes, men författarna gick på en magkänsla, som visade sig slå rätt.

– Och om man tänker på kvalitet, så kan ju marknaden bara säga vad som anses vara en bra bok för tillfället. Går man efter det, så sker det ingen utveckling av den litterära kvaliteten. Skrivandet och den konstnärliga processen handlar ju om att ta sig utanför de existerande gränserna. Och som jag sa tidigare: mindre kända författare måste arbeta sig framåt. Deras första böcker säljer sällan speciellt mycket, och de är inte alltid heller kvalitativt så bra som de kunde vara. Ofta behöver författare några böcker under bältet för att hitta sin röst och sitt sätt att skriva – och det är böcker som måste ges ut.

Janne Wass