Etikettarkiv: Svenskfinland

Tre frågor till Jonas Welander

styrelseordförande för Hangö teaterträff.

1. Hur kommer festivalen att vara annorlunda i år, då den fått nya huvudarrangörer?

– Den kommer att bli annorlunda, bara av det enkla fakum att det skett ett generationsskifte. De tidigare frontfigurerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti har varit där i 25 år, och under deras tid har saker vuxit fram organiskt. Vi har försökt uppmärksamma helheten kring festivalen och identifiera förändringar som vi vill sträva efter, och saker vi vill börja titta på på ett annat sätt. Men i praktiken kommer förändringen inte att vara så stor direkt. Vi i den nya styrelsen blev invalda först i oktober, och det är en kort tid att göra program och förändringar.

– Den tydligaste förändringen är att vi minskar en aning på antalet enskilda föreställningar, men vissa av dem kommer istället att spela flera gånger. Vi kommer också att arrangera föreställningar som är mer synliga i stadsbilden, som inte kräver att man köper en biljett eller ens läser om dem i ett program, utan som man bara krockar in i på stan. Tidigare har festivalprogrammet bestått av årets bästa flyttbara föreställningar, och det har vi lite försökt omformulera. Vi vill lägga lite större fokus på att presentera sådant som är inte är så synligt i teatrarnas ordinarie repertoarer. Vi vill skifta fokus så att festivalen blir en plattform för att göra saker, och inte enbart visar upp färdiga föreställningar.

2. Har ni långsiktiga utvecklingsplaner för festivalen?

– Definitivt. Vi vill på lång sikt utveckla samarbeten med andra aktörer och kunna verka som samproducent i att skapa föreställningar och föreställningskoncept. Det är inte så synligt i år, för det kräver en viss framförhållning. En långsiktig dröm är initiera samarbete och samproduktioner internationellt. Vi tar det lugnt, styrelsen jobbar trots allt på frivillig basis, så vi försöker bromsa ambitionerna. Det ska få ta den tid det kräver.

3. Vad kommer ni att göra för att Hangöborna ska känna sig delaktiga i festivalen?

– Vi gör vissa produktioner synliga i stadsbilden, så att man slipper köpa en biljett, och bara sänka tröskeln så mycket som möjligt. Vi hoppas att det ledder till att folk blir nyfikna, och tar till sig mod att också se andra föreställningar. Hangö är också en stad utan en egen proffsteater. Där finns amatörteater och det kommer gästspel dit ibland, men vi vill se till att det teaterutbud som kommer till staden med Hangö teaterträff når ut, och att publiken kommer åt att välja lite bredare i utbudet.

Text Lasse Garoff
Foto Otto Donner

Möt Birgitta Ulfsson

Det handlar om tonfall och närvaro, och en ärlighet som ibland bränner till. Ledorden är kärlek, lust och nyfikenhet, till de närmaste, till Finland och Sverige, men framförallt till teatern och skådespeleriet, som yrke och konstart. Det Birgitta Ulfsson berättar är unikt och underhållande, och kunde lätt bli skvallersmaskigt – plask plask i ankdammarna på båda sidor om Östersjön – men tack vare hennes integritet och raka tonfall blir det aldrig det.

Birgitta Ulfsson, en grand old lady inom Finlands och Sveriges teaterfält, återkommer gång på gång till hur viktigt det är att vara lyhörd och öppen, både på och utanför scenen. I samtalsboken Med och mot min vilja för hon och författaren Stig Hansén ett vindlande samtal om högt och lågt, då och nu, Sverige och Finland, teaterns möjligheter och begränsningar.

Hansén kommer så nära Ulfsson som det går. Jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att komma Ulfsson in på livet, dels på grund av hennes integritet, men också det karismatiska och gladlynta kan stå i vägen. Det går undan helt enkelt. Det nödvändigt dova finns också där mellan raderna och det lämnas åt läsaren att ta vara på det. Tonen är genomgående öppenhjärtlig och hemlighetsfull på samma gång. Det är helt klart en värdig ersättare för de memoarer som hon själv aldrig kommer att skriva.

Jag både avundas och imponeras av Ulfssons rörlighet. Hon susar fram på cykel, reser, uppträder i Sverige och Finland, på två språk, hoppar över stenar på sin älskade sommarö, tar sig an nya sammanhang. Hon är bekväm i sin kropp, har inga komplex. Hon fyller 89 år i år. Naturligtvis pratar hon och Hansén om svårigheterna i livet, canceroperationerna skilsmässorna, uppbrotten.

Grunden är ändå okuvlighet och jäklar anamma av sällan skådat slag. Hon har gått och går sin egen väg. Lägg till hennes syn på vad teatern är och borde vara. Ulfsson vägrar att göra det hon själv inte tror på, hon tror orubbligt på teaterns som samtidsröst, politik, och som arena för motstånd. Därtill bjuds läsaren på anekdoter från finskt militärliv till de kulturella dråpligheter som kan uppstå mellan radarparet Sverige och Finland.

Vi serveras också ett stycke av 1900-talets finska, finlandssvenska och svenska teater- och kulturhistoria. På 1950-talet jobbade hon fram en alternativ scen på Lilla Teatern i Helsingfors, med bland andra Lasse Pyösti och Vivica Bandler, har spelat både Beckett och Tjechov. Det grämer mig att jag aldrig kommit mig för att se Lucas Svenssons Fosterlandet eller hennes visaftnar, fastän de spelat på scener nära mig.

Namn på författare, regissörer, skådespelare och andra slängs fram i en strid ström, och den läsare som vet allt om finskt och svenskt teaterliv får antagligen mest ut av boken. Andra få ha Biografiskt lexikon för Finland uppslagen. Upplägget med frågor och svar levandegör samtalet, och ger Hansén en tydlig närvaro. Det här kunde bli en bra podd, tänker jag en bit in i läsningen.

Med och mot min vilja är ett fint möte med en unik skådespelare och kulturpersonlighet. Hansén lyckas att hålla tonfallet rätt, vilket skapar ett unikt tidsdokument och ett stycke 1900-tals teaterhistoria, signerat Birgitta Ulfsson.

Text Ylva Larsdotter
Foto Sanna Liimatainen/CC/Kansallisteatteri

Stig Hansén: Birgitta Ulfsson –med och mot min vilja. Förlaget, 2017.

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Om språkliga mellanrum

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I samband med en vårstädning av min dator hittade jag en appell som var daterad 29.4.2005, just efter att den finlandssvenska Regnbågshelgen arrangerades för första gången i Helsingfors. Bakom appellen, som var riktad till styrelsen för Seta, stod jag och fem andra HBTIQ-aktiva och den var undertecknad av ytterligare 90 andra personer. I den vädjade vi till Setas styrelse om att föreningen skulle införa en svenskspråkig sida i den dåvarande medlemstidningen Z-lehti.

Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.

Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.

Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.

Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.

I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.

Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.

Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.

Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?

Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger