Etikettarkiv: Svenskfinland

En kurdisk författare som översätter Södergran

– Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska, säger den svensk-kurdiska författaren och översättaren Firat Cewerî, som just nu är aktuell med en översättning av Edith Södergrans diktsamling Landet som icke är.

Firat Cewerî föddes och växte upp i provinsen Mardin, ett kosmopolitiskt och mångkulturellt område i sydöstra Turkiet. Cewerî, som alltsedan tonåren drömt om att bli författare läste på turkiska men skrev på kurdiska – men att skriva på kurdiska var, med hans egna ord, som att leka med elden. I början av år 1980, när det blev alltmer uppenbart att militären var på väg att genomföra en kupp, memorerade den unga Cewerî alla dikter han dittills skrivit och beslutade sig för att lämna landet och bege sig till Sverige. Samma år kom militären till makten.

  Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska.

Vad betyder din kurdiska identitet för dig?

– Om inte inte kurderna hade befunnit sig i en sådan helvetisk situation och ifall inte det kurdiska språket och den kurdiska identiteten varit förbjudna och kurderna förtryckts, förflyttats och gång på gång drabbats av folkmord, så hade den kurdiska identiteten nog inte spelat en så stor roll för mig. Jag tänker ju alltid på min mor, som förde över ett förbjudet språk till mig, men som aldrig har kunnat läsa det jag skrivit. För hennes generation var situationen ännu värre.

När och hur började du skriva? Var det självklart för dig ända från början att du skulle skriva på kurdiska?

När jag kom upp i tonåren lärde jag mig det arabiska alfabetet och kom över en bok på kurdiska som var skriven på vers och handlade om profeten Mohammeds liv. Några år senare blev jag kommunist. Vi läste mest marxistisk litteratur men jag började också läsa de franska och ryska klassikerna. Och jag läste förstås mycket poesi. Majakovskij var min favoritpoet. Federico García Lorca, Pablo Neruda och Nazim Hikmet var också några av mina favoriter. Allt jag läste var på turkiska. Kurdiskan var förbjuden och sedan den turkiska republiken bildades 1923, hade inte en enda bok på kurdiska kommit ut i Turkiet. 1987 kom jag över en diktsamling på kurdiska skriven av poeten Cegerxwin, som ursprungligen var från den turkiska delen av Kurdistan men som levde i exil i Syrien. Den diktsamlingen inspirerade mig till att börja skriva på kurdiska och sedan läste jag högt för mina vänner som inte trodde sina öron. Att skriva på kurdiska var ett politiskt ställningstagande för mig. Men samtidigt slutade jag med partipolitiken redan i tjugoårsåldern och rörde mig enbart i litteraturens värld.

Exilen och Sverige

Hur kom det sig att du begav dig just till Sverige?

Redan innan jag lämnade mitt gamla hemland och gav mig i väg, var mitt mål att jag skulle till Sverige. Namnet Sverige hörde jag första gången av Musa Anter, en legendarisk kurdisk intellektuell som senare mördades vid 75 års ålder i staden Diyarbakir 1992. På sjuttiotalet hade Musa Anter skrivit en dikt på kurdiska och därför ville man lyncha och avrätta honom. Så när han hörde att jag skrev poesi på kurdiska blev han mycket orolig för vad som skulle hända mig. När jag sade att jag ville lämna landet och bege till en plats där jag kunde skriva utan att bli arresterad, torterad eller avrättad nämnde han genast Sverige.

Det första jag gjorde när jag kom till Sverige var att jag skaffade mig en skrivmaskin och skrev ner alla dikter som jag hade smugglat ut ur landet genom att memorera dem. Men när jag satt instängd i mitt rum och skrev trodde jag att vartenda ljud och varenda röst som hördes utifrån kom från polisrazzior. Det tog flera år innan jag lyckades befria mig från dessa tvångstankar. Att skriva var för mig också ett slags bearbetning, litteraturen blev en tröst. Jag skrev dag och natt, hela tiden; på bussen, på tåget, på caféer. Med tiden började jag läsa mindre litteratur på turkiska och mera på svenska. Jag läste hela tiden: Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist. Men jag envisades med att skriva på kurdiska. Jag lämnade poesin och skrev noveller, och sedan klev jag in i romanvärlden. Om jag inte hade kommit till Sverige, så hade jag sannolikt inte gjort så mycket för litteraturen och för det kurdiska språket. Sverige har gett mig mitt språk och min identitet. Det är tack vare Sverige som jag nu har skrivit och översatt ett fyrtiotal böcker.

Nûdem – en samlingsplats

Firat Cewerî har skrivit ett flertal romaner, som också har översatts till turkiska och fått stor uppmärksamhet i turkiska medier. Hans noveller och romaner har översatts till flera språk och adapterats för film och teater. Fram till mitten av 1990-talet var det förbjudet att ge ut kurdiska böcker i Turkiet, så Cewerî startade ett förlag i Sverige där han kunde ge ut både sina egna och andra kurdiska författares verk. Senare blev situationen för den kurdiska litteraturen i Turkiet en aning bättre.*

Sedan tio år tillbaka kommer alla mina böcker ut i Turkiet. Mina kurdiska böcker kommer ut på ett kurdiskt förlag och de turkiska på ett turkiskt. Numera finns det ett tiotal kurdiska förlag som ger ut kurdisk litteratur och det finns också en och annan litteraturtidskrift.

År 1992 grundade Cewerî den kurdiska kulturtidskriften Nûdem, som snabbt blev en viktig samlingsplats för exilkurder i hela världen.

Mellan 1980 och 1990 läste jag många litterära tidskrifter. Jag prenumererade på ett stort antal svenska, finlandssvenska och turkiska tidskrifter – till och med på några franska, fast jag inte kunde någon franska. Men det fanns ingen tidskrift på kurdiska som ägnade sig åt litteratur och kultur. Genom att jag hade börjat skriva vid rätt unga år kände alla kurder som sysslade med litteratur mig. Jag ville ge ut en partipolitiskt obunden tidskrift som skulle samla alla kurdiska författare i Europa, USA, Australien och Mellanöstern under samma paraply. Jag döpte tidskriften till Nûdem, som betyder Ny tid. Ny tid är på kurdiska Dema . Dem betyder tid och nû betyder ny, men jag vände på det och så blev det Nûdem. Tidskriften kom ut i tio år, mellan 1992 och 2001. Varje nummer var cirka 200 sidor tjockt och fyllt med kurdiska originaltexter; poesi, noveller, intervjuer, bokrecensioner, konstkritik, essäer. I varje nummer presenterade vi också någon eller några svenska författare. I början var kurderna litet skeptiska, men efter några år blev tidskriften för många nästan som en helig bok. En hel generation författare växte upp med Nûdem och i dag heter hundratals kurdiska flickor Nûdem. När jag tänker på det blir jag förstås oerhört glad.

Plågornas furste

Vid sidan av sitt eget författarskap har Cewerî hunnit översätta ett stort antal verk av bland annat Yaşar Kemal, Anton Tjechov, Fjodor Dostojevskij, Steinbeck, Astrid Lindgren, Henning Mankell och nu senast poesi av Gunnar Ekelöf och Edith Södergran.

Böcker som jag läser och tycker om vill jag att också ska finnas på kurdiska. Jag skulle egentligen vilja översätta hela världslitteraturen till kurdiska. Södergran och Ekelöf översatte jag redan för cirka tjugofem år sedan. Jag översatte då bara enstaka dikter av dem och av Karin Boye, som jag publicerade med korta presentationer i Nûdem, men det var min dröm att en gång översätta en hel diktsamling av var och en. Så nu återstår ännu att översätta Boye.

Din översättning av Ekelöfs Dīwān över fursten av Emgión utkom i slutet av förra året och firades med en utgivningsfest på svenska konsulatet i Istanbul. Kan du berätta något om ditt arbete med Ekelöfs dikter och dina tankar kring innehållet i Dīwān?

När jag i mitten av nittiotalet av en slump översatte Ekelöfs dikt ”Bödel” till kurdiska och publicerade den i Nûdem fick jag oerhört starka reaktioner från läsarna. De undrade hur en svensk poet kunde skriva så gripande om bödlar och tortyr. Jag undrade också själv hur Ekelöf kunde skriva så djupt om ett sådant ämne, så noggrant beskriva de torterades känslor inför sina bödlar. Så jag ville lära mig mer om denna svenska poet som velat fly från den svenska tryggheten och bege sig till kurdisk mark; dock utan att finna ro där. ”Bödel” blev för mig en ledsagare in i hans värld; jag ville förstå varför han led så mycket av inre smärta. Ju mer jag rörde mig i hans personliga och poetiska värld, desto mer kände jag samhörighet med honom.

– När jag sedan läste Dīwān över fursten av Emgión så blev jag helt och hållet ett med honom. Dīwān är kanske Ekelöfs mest kända och betydelsefulla verk. Det handlar om en kurdisk furste, en furste som inte förekommer i historieböckerna, men som Ekelöf har skapat för att dra uppmärksamhet till kurdernas kamp och lidande. Enligt Ekelöf kan Emgión betyda många saker, medan fursten är namnlös. Fursten är möjligen Ekelöf själv som via den kurdiske fursten vill framställa sina egna plågor. Han skrev detta verk i Istanbul och hans diktade furste, bördig från staden Van och av yezidisk härkomst, hade utsatts för tortyr av bysantinska bödlar i Konstantinopel.

Mod och kamp

Nu då din översättning av Landet som icke är utkommer, så är det en tjugofem år gammal dröm som går i uppfyllelse. När vi träffades i Visby sade du att du tyckte att Edith Södergrans dikter kändes väldigt moderna.

– Min första kontakt med Edith Södergran var när jag för 25 år sedan översatte hennes dikt ”Tre systrar” för Nûdem. Jag skrev då också en kort presentation av henne och av den finlandssvenska litteraturen. När jag fördjupade mig i Södergrans poetiska värld blev jag mycket tagen av hennes mod, kamp och hennes förmåga att utrycka sig lyriskt. Både tematiken och stilen i hennes poesi känns så moderna. Hon är kvinna, hon talar till både kvinnor och män och hon strävar efter respekt och jämlikhet mellan könen. Vissa av hennes dikter fick mig att tänka på de kurdiska kvinnor som med oerhört mod kämpade mot den terroristiska islamistiska organisationen IS. Jag tyckte nästan att jag hörde dem läsa högt ur Södergrans poesi:

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,

oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,

tunga bränningar och förflugna fåglar,

vi äro de minst väntade och de djupast röda,

tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.**

– När det gällde titeln Landet som icke är tyckte jag att den passade så bra till den kurdiska utgåvan. Den före detta svenske diplomaten Ingmar Karlsson har också skrivit en bok med samma titel. Karlssons bok handlar om Kurdistan och Kurdistan är – åtminstone för Turkiet, Syrien, Irak och Iran – landet som icke är. Men kanske kommer Södergrans Landet som icke är någon gång att bli mitt land som är. N

Text My Lindelöf
Foto Dilam Bozyel

Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Spektakulärt och övertydligt i Burt Kobbats fotspår

Efter att ha legat i träda under lång tid har den finlandssvenska kriminallitteraturen sakteliga börjat vakna till liv under senare år. Fler och fler författare har gjort den tidigare så ensamme Staffan Bruun sällskap på deckarscenen. En del har företagit enstaka inhopp i genren, men även några seriellt utkommande deckarsviter har sett dagens ljus. Exempelvis har Marianne Peltomaas romankvartett med Vera Gröhn i huvudrollen hyllats och filmatiserats, och på sistone har både Eva Frantz och Karin Erlandsson inlett varsin mysdeckarsvit, medan Tom Paxal precis avslutat en trilogi i det mera hårdkokta formatet.

En annan som härmed avslutar sin fartfyllda deckartrilogi är Benjamin Laustiola; Mannen från Amman utgör sista delen om taxichauffören Bartolomeus ”Barry” Landstam och dennes fru, kommissarie Maria Landstam. Liksom tidigare tar Laustiola avstamp i Helsingfors för att låta historiens tentakler sprida sig över världen. Utgångspunkten är två bröder, vars livsöden tar minst sagt skilda vägar. Under en semesterresa i Turkiet på 1970-talet kidnappas sexårige Jukka Teräs och förs sedermera till en koranskola i Jordanien, där han hjärntvättas och tränas att bli jihadist. Storebrodern Lauri ”Late” Teräs blir för sin del småningom president för mc-gänget Brödraskapet hemma i Finland. Strax innan Late blir mördad av ett rivaliserande gäng har Brödraskapets andreman lovat att söka upp brodern Jukka om det skulle hända Late något. Samtidigt får Jukka i uppdrag att planera ett terrordåd som ska utföras i Finland för al-Qaidas räkning.

Och spektakulärt och fartfyllt blir det: berättelsen rör sig mellan USA, Mellanöstern, Hamburg, Helsingfors och Kauhava, gängkrig och terrorhot vankas, Usama bin Ladin flänger förbi, amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA involveras och flygs över till Helsingfors för att bistå Maria Landstam och hennes finska kollegor, och mitt i elden hamnar Barry, som vanligt litet oförhappandes.

Härvidlag går spår att dras till Bruuns deckare med journalisttölpen Burt Kobbat – liksom denne återfinner Barry sig själv i de mest överraskande situationer, inte sällan med världspolitiska konnotationer. Liksom Bruun jobbar Laustiola också mycket med humor i sitt berättande – med skiftande resultat. Ofta infinner sig övertydligheter av typen ”Major Swahns inledning hade varit ofrivilligt komisk” där läsaren skrivs på näsan. Det torde vara läsarens sak att avgöra huruvida utsagan är lustig eller ej, och det är den sällan om ett påpekande om saken krävs. Störande är också att nästan samtliga karaktärer är så förbannat trögtänkta, vilket även det resulterar i gravt övertydligt narrativ där lägesbeskrivningarna ofta dras i långbänk för att alla (däribland läsaren) skall hänga med. Även här finns väl en önskan om komisk effekt, men det mynnar i stället ut i känslan att författaren saknar tilltro till läsarens kompetens.

Kontrasterna mellan vardagstillvaron hemma i radhuset i Svedängen och paret Landstams förmåga att placera sig i stormens världspolitiska öga är dock underhållande, och Laustiolas berättande är vid sidan av nämnda svaga partier tempostarkt och språket flinkt. Liksom i tidigare böcker satsar Laustiola stort, och tematiken är intressant och aktuell – må vara att mc-gängens och jihadismens ämnestrådar var för sig gott hade räckt att spinna separata historier av.

Med Mannen från Amman befäster Laustiola til syvende og sidst ändå sin naturliga plats i den ännu något tunnsådda finlandssvenska deckarfloran.

Tomi Riitamaa

Benjamin  Laustiola:
Mannen från Amman.
Vilda Förlag, 2017.

Att bygga vårt Finland

José João
José João.
Jag minns fortfarande levande den dag år 1995 då jag fick min första atlas. Där nämndes ett land som hette Finland. Bredvid landets namn fanns redan då Europeiska Unionens flagga, och boken hade bilder av Sibeliusmonumentet, salmiak och renar. Landet verkade inte ha mycket gemensamt med mitt hemland Portugal, och jag har sedan dess inte fäst speciellt mycket uppmärksamhet vid det.

Tills nyligen.

Jag flyttade till Finland i april. För kärlekens skull övergav jag mitt tidigare liv, som inkluderade ett hus och ett bra jobb. Jag fick omforma mina drömmar och förväntningar för att acceptera ett liv tillsammans.

Jag ville älska det här landet. Jag ville kalla det mitt hem. Jag ville känna att jag var en del av det.   

Men småningom började jag ifrågasätta om det någonsin skulle hända. Jag hade antagit att min flytande engelska, mitt EU-medborgerskap, samt studier och arbetserfarenhet skulle garantera en relativt smidig integration. Jag hade fel.

Hur kan Finland neka mig uppehållstillstånd på grund av familjeband när jag är gift med en finsk medborgare? Den muntliga förklaringen från Migri var helt enkelt att det rör sig om ny lagstiftning som initierats av den sittande regeringen. Personen jag talade med tillade att jag skulle ha haft rätt till uppehållstillstånd om jag hade gift mig med en finsk medborgare i ett annat EU-land eller om jag inte var en EU-medborgare. Är inte detta diskriminering?

Hur kan Finland misslyckas med att erbjuda mig grundläggande offentliga tjänster på svenska, trots upprepade påminnelser om mina språkpreferenser? Hur kan Finland med sådan beslutsamhet avskräcka invandrare från att lära sig svenska, till och med på tvåspråkiga orter? TE-centralen envisas med att skicka all post till mig på finska. Den ger mig inget ekonomiskt stöd för mina studier i svenska, men skulle ha betalat om jag hade valt att studera finska.

Hur kan Finland behandla sina invandrare som siffror och inte som människor? Hur kan landet inte ta deras tidigare kunskaper i beaktande? Det är sant att många invandrare och asylsökande kommer hit utan någon utbildning eller arbetserfarenhet att tala om. Men vad händer med dem som besitter kunskap och erfarenhet? De verkar falla mellan stolarna. Dessa människor börjar, liksom jag, fråga sig om de styrkor som de upplever sig ha verkligen är verkliga. De börjar förlora sin identitet, eftersom samhället behandlar dem som en börda.

Det jag varit med om leder mig till slutsatsen att Finland för tillfället är dåligt utrustat för att framgångsrikt integrera utbildade och kunniga arbetare. Det här är något som å det snaraste måste åtgärdas om Finland vill uppehålla sig med en arbetsför befolkning som känner sig hemma här.

Jag förstår att den största bördan för lyckad integration måste läggas på dem som flyttar hit. Och jag har också försökt mitt bästa … Jag har läst böcker om Finlands historia och kultur, deltagit i president Mauno Koivistos begravning och fortsätter äta ärtsoppa på torsdagar. Men det här kan inte och borde inte vara en enkelriktad process.

Jag vill fortfarande älska det här landet. Jag vill fortfarande kalla det mitt hem. Jag vill fortfarande känna att jag är en del av det. Trots motgångarna är barnet i mig nöjt. Jag har nu besökt monumentet som jag först såg i min atlas. Jag äter också renkött och salmiak regelbundet.

Men som vuxen finns det vissa saker som är ganska svåra att svälja.

José João
deltar i Helsingfors arbis integrations-utbildning på svenska.
Översättning: Janne Wass.