Etikettarkiv: Svenskfinland

Behöver vi verkligen populisterna?

”Vi i den rödgröna bubblan behöver populisterna för att kunna kontrastera oss mot dem”, skrev författaren Merete Mazzarella i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8.2017. Kolumnen fick mig att höja på ögonbrynen i viss förvåning. Mazzarella har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland, och hon är säkert ute i det bästa av syften. Men hennes sätt att sätta likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister kräver ett gensvar.

I kolumnen tar hon upp i huvudsak två huvudteman. Det första är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” (ett uttryck som jag börjar bli evinnerligt trött på) ”behöver populisterna” för att framhäva vår egna förträfflighet, för att så att säga spegla oss i vår egen glans. Det andra är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” är precis lika fördomsfulla och lättpåverkade som ”populisterna”, och att ”vi” i lika hög grad bygger våra åsikter på hörsägen och andrahandsinformation, och att vi främst tar del av nyhets- och informationskällor som stöder våra egna åsikter.
Mazzarella har på ett plan rätt: så kallad ”confirmation bias” är ett vedertaget och vetenskapligt faktum – vi tenderar alla att bättre ta till oss sådan information (eller felinformation) stöder vår egen verklighetsuppfattning. Om hon vill ge uttryck för ett grundläggande mänskligt behov av att spegla sig själv i motsatser, så har hon också en poäng.

Mer beklagligt är det att i sin svepande pseudoanalys av människosläktets psykologiska egenskaper, förfaller Mazzarella till högerns diskurs om ”motpoler” i samhällsdebatten, de så kallade ”ääripäät” som blivit ett så populärt ord. Myten om ”extremvänstern” behandlade jag i en tidigare ledare, så den ska jag inte gå närmare in på, utan nöjer mig att beklaga att Mazzarella hänfaller till normaliseringen av ytterhögern (som jag antar att hon avser med ordet ”populister”) genom att jämställa den med ”den rödgröna bubblan”, som man får anta att innefattar olika typer av vänstersympatisörer, feminister, antirasister, etc.

Vidare har Mazzarella rätt och slätt fel i sitt påstående att ”den rödgröna bubblan” är lika dålig på källkritik som ytterhögern. En bred amerikansk undersökning, som vi återpublicerade i vårt temanummer om extremhögern i våras visar med all tydlighet att konservativa mediekonsumenter tenderade att koncentrera sin mediekonsumtion till mediehus med en mycket klar högerprägel. Den konservativa mediekonsumtionen var polariserad kring tre mediehus med ytterst dubiös nivå på faktakoll: Fox News, Breitbart och Infowars, medan de i rätt liten utsträckning tog del av medier som betecknas som mer eller mindre neutrala, som The Washington Post, CNN eller BBC. Denna polarisering syntes däremot inte på liberalt håll, där mediekonsumenter som tog till sig vänstervinklade medier, som The Daily Beast, Salon eller New Republic också regelbundet följde ”neutrala” medier, som de listade ovan (och då lämnar vi dessutom osagt att Daily Beasts eller Salons källkritik är milsvida bättre än t.ex. Breitbarts).

Ovanstående är naturligtvis en specifikt amerikansk undersökning, men också i europeiska förhållanden ser vi en mediepolarisering högerut som inte existerar på vänsterhåll, en konklusion som stärks av slutsatserna i Routledges metaanalys Populist Political Communication in Europe (2017). Om förskjutningen i källkritik skulle vara symmetrisk, borde vi också i Finland ha fått vänstermotsvarigheter till medier som Magneettimedia och MV-lehti. Dessa har dock inte synts till.

Vidare förminskar Mazzarella den samhälleliga debatten till en egotävling då hon antyder att orsaken till att vi motsätter oss högerextremismen är att vi vill framstå som bättre människor än högerextremisterna. Visserligen identifierar hon alldeles riktigt den psykologiska speglingsmekanismen, men samhällsengagemang kan svårligen reduceras till enbart en fråga om egoboosting.

Det är dessutom en besynnerlig moralfilosofisk tanke att vi behöver en konkret och manifesterad ondska för att kunna identifiera oss själva som goda människor. Följer man logiken till dess ändpunkt, betyder det att inte före det sker ett folkmord, kan vi känna oss riktigt goda. Historien torde redan erbjuda oss rikligt med ytor att spegla oss i för att mäta vår egen moral.

Självrannsakan är alltid bra, och den rödgröna rörelsen i Finland bör fortsättningsvis analysera sina brister. Men det har på sistone synts vissa tendenser inom den rödgröna-feministiska-antirasistiska rörelsen på en typ av självspäkelse som inte känns proportionerlig gentemot rörelsens tillkortakommanden. Personer som tidigare helhjärtat stött antirasism och feminism börjar plötsligt häva ur sig saker som att ”feminismen är den nya rasismen” eller att det egentligen är antifascisternas fel att fascismen är på uppåtgående. Jag tog mig i en tidigare ledare an Kjell Westös besynnerliga svada om att han som vit medelålders man känner sig förtryckt av ”radikalvänstern” (representerad av författarna Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm och Ylva Perera, av alla personer), och det är oroväckande om Merete Mazzarella, som framstått som en av de vettigaste rösterna i den finlandssvenska flyktingdebatten, nu också ska sälla sig till den antirasistiska rörelsens självbelackare.

Som en allmänmänsklig betraktelse över psykologiska fenomen är Mazzarellas kolumn alldeles tänkvärd, men eftersom hon specifikt tar upp politiska frågor i den, hade en något större precision i kritiken varit önskvärd. Det är talande att de flesta kommentarer under kolumnen är från personer som jublar över att det ”syns sprickor” i den rödgröna bubblan och att ”sunt förnuft” kan flyta in, eller som menar att antirasisterna består av ett ”degenererat etablissemang” som har lagt ”monopol på godhet”. En tredje tar kolumnen som ett medgivande om att ”den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

Var det verkligen detta som Mazzarella ville uppnå med kolumnen?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

”All I want for Christmas is planekonomi”

Trygve Söderling lyfte tillsammans med Peter Lodenius och Tapani Ritamäki upp Ny Tid ur ett partipolitiskt träsk under slutet av 1900-talet. Söderling har varit en institutionskritiker i Svenskfinland och är aktiv som forskare, kritiker, huvudredaktör på Nya Argus. Nu går han i pension från sin tjänst som t.f. lektor i nordisk litteratur på Helsingfors universitet.

Under de sista dagarna av maj äter vi nudlar i Kronohagen och diskuterar debattklimat, Göteborgs bokmässa och utopier. För mig har Trygve Söderling varit en kär föreläsare och handledare som sorgligt nog lämnar Forsthusets korridorer efter sommaren. Men Söderling försvinner definitivt inte från det litterära fältet. I sorlet av nudelhungriga lunchgäster försöker jag uppfatta vad Trygve tycker om kulturdebatten idag och hur den skiljer sig från hans tid på Ny Tid på 1980- och -90-talen.

– När jag var som aktivast på Ny Tid fanns det en stark generationsdebatt som jag inte ser nu. Claes Anderssons generation hade under 1960-talet talat för en tydlig politisk dikt och debatterat mot äldre författare som Rabbe Enckell och Bo Carpelan. Under 1980-talet fick igen Andersson mothugg, men från de yngre. För oss verkade det alltså självklart att yngre författare skulle opponera sig mot äldre, tala för en annan estetik eller politik.

På sitt sätt kan man säga att Anderssons engagerande dikt med blicken utåt var den som ”segrade”.

– Claes Anderssons generation återinförde kontakten mellan litteratur och samhälle. Och de lyckades, idag höjer ingen på ögonbrynen åt öppet politisk dikt, som Yahya Hassans och Athena Farrokhzads. Men å andra sidan, hur ”politisk” är dagens finlandssvenska litteratur?

Söderling menar att debatten om bojkott eller inte av Göteborgs bokmässa är ett nytt fenomen att förhålla sig till. Debatten som har pågått under den senaste månaden på Hbl:s kultursidor rann ut i sanden. Kanske för att den övergick till att handla om privatmoral.

– Man kan säga att debatten om Göteborgs bokmässa målade in sig i ett hörn. Det blev en rätt trist debatt mellan två parter som båda hade rätt. Det blir problematiskt när debatten blir individcentrerad, för då blir det en fråga om vem som är mest moralisk. I stället för att säkra huvudsaken, att få bort högerextremisterna, blev det ett fånigt soloåkande med alla författare indragna, som enskilda individer. Någon är moralisk och gör sig synlig genom att bojkotta, någon annan är pragmatisk och gör sig synlig genom att delta.

Söderling menar att eftersom bokmässan är ett kommersiellt jippo måste man slå till där arrangörerna är som känsligast: på plånboken.

– Författarna tänkte att om de bojkottar skulle det sprida sig, men så är det ju inte. Det skulle krävas att hela Sveriges Författarförbund och alla förläggare kollektivt hotar arrangörerna ekonomiskt.

Likstel kritik

Förutom debatten om bokmässan har en diskussion om kritikens ställning och frilanskritikers villkor förts på insändarsidorna denna vår. Hur står det till med kulturdebatten och kritiken i Svenskfinland idag?

– Lam på gränsen till likstel, om vi alltså talar om diskussion kring estetiska strategier, konstnärliga experiment och dylikt. Det är i och för sig normaltillståndet i Finland, och Svenskfinland: tystnad är regeln, debatter är undantag. Inom litteraturkritiken finns det en inställning att man inte ska svänga sig med fina namn och teorier, men det är nog en fattigdom.

Söderling har sagt att stora porträtt av författaren fått pryda kultursidorna istället för långa analyserande texter om författarens verk. Tycker han fortfarande så?

– Det är sant att trenden med författaren som ”litteraturrelaterad mediapersonlighet”, som Kristina Lugn ironiskt uttryckt det, har förstärkts. När det gäller storleken på fotona tävlar författarna nu med H&M:s underklädsmodeller. Frågan är vad det beror på. Här finns en massa kompetens bland kritiker och forskare som inte tas till vara och de som ändå anlitas förväntas vara superbillig arbetskraft.

Inte alltid happy end

Vi går över till Söderlings kanske favoritsamtalsämne: film. Söderling kallar sig själv en riktig filmfreak. Han ser och recenserar främst arthouse och konstfilmer. Söderling tycker att Rumänien och Iran nu i några decennier varit de mest intressanta filmländerna.

– Jag har en egen agenda med filmkritiken jag skriver. När man öppnar tevetablån för veckan i en dagstidning är de flesta filmerna från USA, några från Norden och Europa och kanske en från den övriga världen. Under sjuttiotalet talade man om amerikansk kulturimperialism, idag verkar den vara så självklar att vi inte ens ifrågasätter den.

Söderling tycker att filmer som kastar sig rätt in i migrant- och flyktingverkligheten är akut viktiga just nu, även om man blir deppig av att konfronteras med verkligheten. Humanitära och politiska frågor kan tacklas dokumentärt, men också med konstnärliga medel menar han.

– Det finns en mängd nya sådana filmer, även om vi på grund av bristen på happy end ser få av dem i mainstreammedier. Jag såg nyligen en film om en grupp papperslösa som hungerstrejkar i en kyrka i Belgien för att sätta press på myndigheterna, Le chant des hommes från 2015 av Bénédicte Liénard och Mary Jimenez. En konstnärligt hederlig film som också visade interna konflikter och svek och egentligen utmynnade i hopplöshet – allt kan ju inte nödvändigtvis sluta så positivt som Aki Kaurismäkis två senaste verk på temat.

Vinden har klarnat

Bland avlönat arbete var Ny Tid den mest kreativa arbetsplats Söderling jobbat på, berättar han.

– Bland annat genomförde vi glasnost 10-20 år före Gorbatjov. Vi två redaktionssekreterare var påverkade av punken och odlade en viss anarkistisk anda. Bland annat införde vi en tradition med ett rockcitat på förstasidan varje vecka som ett slags motto, typ ”Imperiet ska segra, tralala”. Det kändes viktigt att de seriösa reportagetexterna skulle stå sida vid sida med tillräckligt hejdlös satir à la dagens ”Brun Tid”.

Söderling säger att han varit priviligierad att få arbeta med litteratur, men att han varit en del av prekariatet.

– Splittringen arbetarklass och medelklass har inte förändrats så mycket genom åren, men uppdelningen i snuttjobbare och fastanställda har blivit större. Prekariseringen har i viss mån lamslagit samhällsdebatten, eftersom både arbetar- och medelklassen splittrats i dem som har fast jobb respektive prekariatet. Vi får alltså fyra huvudklasser, plus överklassen och de utslagna.

Söderling upplever att det är gåtfullt att Finland blivit så höger.

– Det är intressant att den här regeringen fungerat som en samlande kraft. Jag tänkte häromdagen att vi så länge har haft koalitionsregeringar så vi har glömt bort vad den äkta högern innebär. Att vi nu har en högerregering har gjort folk lite yrvakna – vinden har klarnat.

Söderling hyllar feminismen som hela tiden funnits där som kraft. Det har varit den starkaste, den mest konstanta ”alternativa” rörelsen enligt Söderling. Men vad borde vänstern, feminismen och antirasismen, de progressiva krafterna, göra bättre?

– Det är bredare än så. Till exempel flyktingfrågan kräver samarbete. Jag har sett feminismen och identitetspolitiska rörelser växa fram, som är en del av ett större demokratiskt mönster. Det här är frågor som är lätta att tala om, men absolut inte lätta att jobba med eller lösa. Det är utmärkt om vänstern är med, men vänstern kan inte ha monopol på dem.

Söderling menar att det är viktigt att också minnas ”svåra” frågor och ha en ekonomisk analys.

– Det har skymtat i Hbl och Helsingin Sanomat vad privatiseringen gör med vården, men det är intressant att Suomen Kuvalehti, som jag upplever som en högertidning, kommit med de elakaste avslöjandena och artiklarna. En tung och förödande analys väntar jag ännu på.

Nu när Ny Tid har temat Utopi; vad har du för framtidsvisioner?

– Ny Tid som dagstidning vore ingen dum utopi, nu när de borgerliga tidningshusen brottas med lönsamheten och produkterna blir tunnare eller läggs ner. Tyvärr kommer det finlandssvenska fondkapitalet inte att stöda en sån utveckling. När det annars gäller framtiden får man göra som Marx och försöka basera sin policy på verkliga, ekonomiska och makrohistoriska trender i tiden. En sån allmän trend är ju att den ekonomiska eliten blir i proportion allt rikare samtidigt som prekariatet med sina osäkra arbetsvillkor blir allt större. En inte helt blåögd utopi är då att majoriteten tröttnar och skuffar den politiska mittaxeln tillbaka dit den hör hemma, så typ Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn blir det ”nya normala”. Utmaningen är att föreställa sig en värld där demokratin har övertaget och kan sätta ramar för kapitalismen. Som tecknargeniet Sara Granér kallade sitt seriealbum: ”All I want for Christmas is planekonomi”.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Tre frågor till Jonas Welander

styrelseordförande för Hangö teaterträff.

1. Hur kommer festivalen att vara annorlunda i år, då den fått nya huvudarrangörer?

– Den kommer att bli annorlunda, bara av det enkla fakum att det skett ett generationsskifte. De tidigare frontfigurerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti har varit där i 25 år, och under deras tid har saker vuxit fram organiskt. Vi har försökt uppmärksamma helheten kring festivalen och identifiera förändringar som vi vill sträva efter, och saker vi vill börja titta på på ett annat sätt. Men i praktiken kommer förändringen inte att vara så stor direkt. Vi i den nya styrelsen blev invalda först i oktober, och det är en kort tid att göra program och förändringar.

– Den tydligaste förändringen är att vi minskar en aning på antalet enskilda föreställningar, men vissa av dem kommer istället att spela flera gånger. Vi kommer också att arrangera föreställningar som är mer synliga i stadsbilden, som inte kräver att man köper en biljett eller ens läser om dem i ett program, utan som man bara krockar in i på stan. Tidigare har festivalprogrammet bestått av årets bästa flyttbara föreställningar, och det har vi lite försökt omformulera. Vi vill lägga lite större fokus på att presentera sådant som är inte är så synligt i teatrarnas ordinarie repertoarer. Vi vill skifta fokus så att festivalen blir en plattform för att göra saker, och inte enbart visar upp färdiga föreställningar.

2. Har ni långsiktiga utvecklingsplaner för festivalen?

– Definitivt. Vi vill på lång sikt utveckla samarbeten med andra aktörer och kunna verka som samproducent i att skapa föreställningar och föreställningskoncept. Det är inte så synligt i år, för det kräver en viss framförhållning. En långsiktig dröm är initiera samarbete och samproduktioner internationellt. Vi tar det lugnt, styrelsen jobbar trots allt på frivillig basis, så vi försöker bromsa ambitionerna. Det ska få ta den tid det kräver.

3. Vad kommer ni att göra för att Hangöborna ska känna sig delaktiga i festivalen?

– Vi gör vissa produktioner synliga i stadsbilden, så att man slipper köpa en biljett, och bara sänka tröskeln så mycket som möjligt. Vi hoppas att det ledder till att folk blir nyfikna, och tar till sig mod att också se andra föreställningar. Hangö är också en stad utan en egen proffsteater. Där finns amatörteater och det kommer gästspel dit ibland, men vi vill se till att det teaterutbud som kommer till staden med Hangö teaterträff når ut, och att publiken kommer åt att välja lite bredare i utbudet.

Text Lasse Garoff
Foto Otto Donner

Möt Birgitta Ulfsson

Det handlar om tonfall och närvaro, och en ärlighet som ibland bränner till. Ledorden är kärlek, lust och nyfikenhet, till de närmaste, till Finland och Sverige, men framförallt till teatern och skådespeleriet, som yrke och konstart. Det Birgitta Ulfsson berättar är unikt och underhållande, och kunde lätt bli skvallersmaskigt – plask plask i ankdammarna på båda sidor om Östersjön – men tack vare hennes integritet och raka tonfall blir det aldrig det.

Birgitta Ulfsson, en grand old lady inom Finlands och Sveriges teaterfält, återkommer gång på gång till hur viktigt det är att vara lyhörd och öppen, både på och utanför scenen. I samtalsboken Med och mot min vilja för hon och författaren Stig Hansén ett vindlande samtal om högt och lågt, då och nu, Sverige och Finland, teaterns möjligheter och begränsningar.

Hansén kommer så nära Ulfsson som det går. Jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att komma Ulfsson in på livet, dels på grund av hennes integritet, men också det karismatiska och gladlynta kan stå i vägen. Det går undan helt enkelt. Det nödvändigt dova finns också där mellan raderna och det lämnas åt läsaren att ta vara på det. Tonen är genomgående öppenhjärtlig och hemlighetsfull på samma gång. Det är helt klart en värdig ersättare för de memoarer som hon själv aldrig kommer att skriva.

Jag både avundas och imponeras av Ulfssons rörlighet. Hon susar fram på cykel, reser, uppträder i Sverige och Finland, på två språk, hoppar över stenar på sin älskade sommarö, tar sig an nya sammanhang. Hon är bekväm i sin kropp, har inga komplex. Hon fyller 89 år i år. Naturligtvis pratar hon och Hansén om svårigheterna i livet, canceroperationerna skilsmässorna, uppbrotten.

Grunden är ändå okuvlighet och jäklar anamma av sällan skådat slag. Hon har gått och går sin egen väg. Lägg till hennes syn på vad teatern är och borde vara. Ulfsson vägrar att göra det hon själv inte tror på, hon tror orubbligt på teaterns som samtidsröst, politik, och som arena för motstånd. Därtill bjuds läsaren på anekdoter från finskt militärliv till de kulturella dråpligheter som kan uppstå mellan radarparet Sverige och Finland.

Vi serveras också ett stycke av 1900-talets finska, finlandssvenska och svenska teater- och kulturhistoria. På 1950-talet jobbade hon fram en alternativ scen på Lilla Teatern i Helsingfors, med bland andra Lasse Pyösti och Vivica Bandler, har spelat både Beckett och Tjechov. Det grämer mig att jag aldrig kommit mig för att se Lucas Svenssons Fosterlandet eller hennes visaftnar, fastän de spelat på scener nära mig.

Namn på författare, regissörer, skådespelare och andra slängs fram i en strid ström, och den läsare som vet allt om finskt och svenskt teaterliv får antagligen mest ut av boken. Andra få ha Biografiskt lexikon för Finland uppslagen. Upplägget med frågor och svar levandegör samtalet, och ger Hansén en tydlig närvaro. Det här kunde bli en bra podd, tänker jag en bit in i läsningen.

Med och mot min vilja är ett fint möte med en unik skådespelare och kulturpersonlighet. Hansén lyckas att hålla tonfallet rätt, vilket skapar ett unikt tidsdokument och ett stycke 1900-tals teaterhistoria, signerat Birgitta Ulfsson.

Text Ylva Larsdotter
Foto Sanna Liimatainen/CC/Kansallisteatteri

Stig Hansén: Birgitta Ulfsson –med och mot min vilja. Förlaget, 2017.

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass