Besjälade landskap och socialt patos
På Stockholms Nationalmuseum kliver man direkt
in i det sena 1800-talets Ryssland i hela dess komplexa
rikedom, skriver Tage Tallqvist.
Namn som Degas, Monet, Manet, Gaugin eller Toulouse-Lautrec för direkt associationerna till, och ger inre bilder, av Paris under La Belle Epoque.
Sammanbrott i lättsam ton
Foto: Carl Thorborg
Dritëro Kasapi har tecknat den falska borgerliga idyllens sammanbott med koreografisk skärpa i Brechts tidiga komedi Bröllopet på Stockholms stadsteater.
I början av juni hade Bertolt Brechts pjäs Bröllopet premiär i Dritëro Kasapis regi i den otroligt idylliska Vitabergsparken på Söder i Stockholm.
Brecht var mycket ung när han skrev pjäsen. Liksom Baal och Trummor i natten skrevs den innan resultatet av första världskriget ännu kunde skönjas. Det enda man visste var att imperier hade störtat samman och att sultaner och kejsare hade störtats från sina troner, att stora riken gått under – men vad som skulle komma i stället, det visste man inte.
Klassiker med lyster
Vad kunde vara ett bättre val om man besöker Berliner Ensemble än Mutter Courage och vilken plats bättre att se och uppleva Brecht på än just där. Det är ungefär som att se Shakespeare på the Globe i London.
Regissören Claus Peymanns Mutter Courage är en stilren, klassiskt utmejslad föreställning helt i enlighet med den filosofi som Peymann gjort till sin. En filosofi där han följer Bertolt Brecht i spåren och anser att teaterns uppgift är att förbättra den mänskliga rasen. Det är i och för sig inget nytt, det ansåg redan Aischylos, men Brecht gick längre och lät estetikens och teaterns uttrycksmedel underordna sig denna uppgift.
Brecht skrev Mutter courage på mindre än en månad vid andra världskrigets utbrott. Han skrev den i ett ”tillstånd av hetta”, det han skildrar var då dagsaktuellt och hela pjäsen en flammande protest.
Berggrens genialiska dialog med Molière
Foto: Petra Hellberg
Regissören Thommy Berggren återvänder till Tartuffes manande moralitet i sin uppsättning på Stockholms Stadsteater. Recensenten imponeras av de fullödiga insatserna.
Tanken var väl ursprungligen att gracerna skulle fördelas mellan Dramaten och Stockholms Stadsteater så att Dramaten tog hand om klassikerna medan Stadsteatern tog upp ny och experimentell teater.
Denna fördelning var aldrig skarp och det senaste decenniet har Stadsteatern satt upp den ena klassikern efter den andra, som till exempel Falstaff med en helt lysande Peter Harryson i huvudrollen. På Dramaten har klassikerna i många perioder lyst med sin frånvaro medan nyskrivna pjäser under vissa perioder dominerat helt.
