Tomater och försök. Drömmen om en nordisk offentlighet.
Illustration: Jaakko Suomalainen
Kritikern Tatjana Brandt undrar om första steget till en bättre offentlighet går genom bättre lyssnande.
Man får inte kverulera. Man kan till exempel i stället kasta tomater, gnissla tänder, svära och marschera eller bara andas koncentrerat. Men kverulansens språk tvinnar sig mjukt kring fåfängan, syr in vår bästa blick på verkligheten, vänder oss mot det inkrökta, självbekräftande och liknöjda. Det gnälliga saknar stolthet, saknar marknadsmusikens högburna glädje som vet att karusellen är en liten jolle på sorgens hav. Det är så frestande att bara sätta sig ner och peka på all dumhet runt omkring för att därefter med sentimental belåtenhet rikta ljuset på sin egen tvinvuxna begåvning. Men om det här är själens pantomim så spelar det inte längre någon roll om vår kritik är riktig, den gnälliga gesten kommer att kröka orden och i stället för att utvecklas blir vi statister i vår egen intellektuella undergång.
Interneteran har som vi vet radikalt förändrat kritikens villkor (och med kritik menar jag nu all reflektion kring konst, inte bara recensioner). Förut hade vi en borgerlig offentlighet, vi hade tidningar som på ett självklart sätt var scener eller rum för uppmärksamhet. Erövrade man tidingens scen blev man hörd. Lyssna på hur Oscar Levertin låter när han år 1906 recenserar Hjalmar Bergmans Solivro i Svenska Dagbladet:
Några nedslag
Tatjana Brandt sätter ord på översättarens ångest. Originalets kattmjuka språng blev ett enda fullmäktigeprotokoll. Syftningar går i kors och så sitter man där med en diffus känsla av att ha börjat från slutet och landat i en helt oväntad fråga.
DEN VANLIGA MÄNNISKAN
Med stigande irritation åhörde jag en paneldebatt om konstens roll vid Stockholms universitet. Det var en liten inofficiell tillställning och diskussionen skvalpade som vanligt kring frågor om konstens nytta (vad är det egentligen för idé med skräpet om ingen blir frälst eller ens får högre pension …ja ni vet, allt det där). Särskilt illa åtgicks som vanligt konst med en s.k. teoretisk dimension. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan undrade lite spydiskt varför i fridens namn det är så omoraliskt att skapa konst som står i dialog med annan konst. Ingen behöver stå och titta på Malevitjs vit rektangel på vit botten ifall man nu alltså känner sig utsatt för nån slags teori….
