Etikettarkiv: Teater Viirus

Apati som lämnar djupa avtryck

Människor står på ett långt rullband, som på en flygplats eller i en passagerarhamn. Vid slutet av rullbandet faller de döda ner och forslas vidare på ett annat band. Tanken går osökt till ett slakteri. Scenen beskriver den mänskliga tendensen att bli likgiltig inför maktmissbruk och skoningslöst våld.

Teater Viirus episodföreställning Den andra naturen handlar om hur olika arter lever sida vid sida, åtskilda men ändå så lika i sin sårbarhet. Anni Klein har regisserat föreställningen och Pipsa Lonka står för manuset.

Våldet och makten ur rullbandsmetaforen blir tydliga inte minst i hur vi behandlar djuren. Både Lonka och Klein har under arbetet med föreställningen inspirerats av filosofie doktor Elisa Aaltolas bok Johdatus eläinfilosofiaan (Introduktion till djurfilosofi). Djuren finns på ett subtilt sätt med i hela föreställningen och människan behandlas som en art bland andra.

En absurd stämning genomsyrar föreställningen. De komprimerade episoderna och lakoniska replikerna gör det enkelt att dra paralleller till Roy Anderssons filmer, till exempel i episoden där en kvinnlig präst helt oväntat börjar sjunga en vemodig aria vid köttdisken i ett snabbköp. Köttförsäljaren och besvärade kunder står som handfallna. Till slut blir kvinnan utsläpad av en vakt inför de stirrande kunderna. Trots den tragikomiska undertonen, fastnar skrattet i halsen.

Inte bara den anderssonska estetiken är närvarande, också inhemska idéer får skina. Det konstnärliga uttrycket och ljudbilden i Den andra naturen grundar sig på den playback-metod som Klein och ljuddesignern Heidi Soidinsalo använt i de prisbelönta föreställningarna Play Alter Native och WunderKinder. Replikerna är bandade på förhand – att ge dem fysiskt uttryck på scen blir skådespelarnas uppgift.

Skådespelarnas masker tillåter nästan inga ansiktsuttryck. De här uttrycksmässigt strama tyglarna skapar en förtätad stämning. Det ligger något väldigt befriande i att maskerna och de tiotals olika perukerna som används gör skådespelarna närmast oidentifierbara. Den till synes opersonliga och uttryckslösa estetiken gör konstigt nog att karaktärerna berör på ett djupare plan. Deras tomma, apatiska blickar säger ändå så mycket och lämnar ett avtryck som stannar kvar länge.

Trots det samhällskritiska greppet kommer föreställningen inte med några moraliska pekpinnar. Däremot väcker den många frågor, precis som en utmärkt föreställning ska göra. Den andra naturen gör det lätt att med tillförsikt se fram emot Kleins och Lonkas kommande alster.

Text Linn Karlsson

Foto Mark Niskanen

Den andra naturen.
Text: Pipsa Lonka. Regi: Anni Klein. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti. Scenografi och kostymdesign: Laura Haapakangas. Ljuddesign Heidi Soidinsalo. Ljusdesign & video:
Jani-Matti Salo & Mark Niskanen. Spelas till den 11.5.2018.
Pipsa Lonkas manus kan läsas i sin helhet på svenska, finska och engelska på Viirus webbplats (viirus.fi).

Mästerlig mästare på Viirus

Teater Viirus inleder sitt 30:e spelår med buller och bång. Teatern har flyttat till nya, flotta utrymmen i det nybyggda finlandssvenska gettot Victoriakvarteret på Busholmen, och invigde i sluter av september sitt nya hem med en uppsättning av klassikern Mästaren och Margarita. Och vilken invigning det var! Föreställningen, i regi av islänningen Egill Pálsson, tar sig lekande lätt in bland de tio bästa pjäser jag sett på Viirus, möjligen till och med på min topp 5-lista (om man nu på ett så förenklat sätt vill rangordna, men vi gillar ju listor).

I kulisserna har det stormat kring Viirus flytt till Busholmen. En av de anställda skådespelarna hoppade av på grund av flytten, och vissa tidigare skådespelare och styrelsemedlemmar har protesterat mot vad de upplevt som en utförsäljning av den konstnärliga integriteten till ”kapitalismen”, eller Victoriastiftelsen. Om och på vilket sätt stiftelsen i framtiden kan komma att påverka teaterns konstnärliga val är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men om Mästaren och Margarita är något att gå efter, torde Viirus åtminstone ur teaterbesökarnas synvinkel vara i goda händer.

Mästaren och Margarita är i Viirus tappning ett immersivt och burleskt, samtidigt avskalat och överväldigande skådespel. Visuellt är det avskalat så det förslår. Milja Salovaara har på den nya, stora scenen byggt upp en scenografi som är renons på kulisser, sånär som på två grävskopearmar som utnyttjas kreativt av Pálsson för att skapa avskärmningar, gömställen, Jesuskors och piedestaler. När skådespelarna inte själva har repliker att uttala fungerar de som ljud- och ljustekniker, och bär omkring mikrofoner och strålkastare, vilket stärker föreställningens intima karaktär och ger möjlighet till effekter som skulle vara svåra att uppnå med konventionella metoder.

Pálssons dramatisering av Michail Bulgakovs satiriska roman följer relativt troget förlagan, men knyter ännu kraftigare samman de tre historierna och tidsplanen, på samma gång som den kondenserar och förenklar berättelsen. Pontius Pilatus ångerfyllda klagan över dödsdomen han fällt över Jesus rinner över i mellankrigstidens Moskva, där djävulen i form av professorn Woland i ett Faust-aktigt erbjudande lockar Margarita att bli värdinna på hans djävulska långfredagsbal. Margarita accepterar i hopp om att kunna frälsa sin älskare, Mästaren, som skrivit en roman om Jesus och Pontius Pilatus, och förlorat sitt förstånd efter att verket blivit nedsablat av Moskvas litterära värld.

Dramatiseringen är inte utan brister – den fokuserar framför allt på laissez faire-attityden gentemot världens orättvisor, och förhållandet mellan feghet och mod, och tappar något av Bulgakovs dräpande satir, som Pálsson inte riktigt förmår att uppdatera till vår tid. Den som alltså framför allt uppskattar romanen för dess samtidskritik (som Helsingin Sanomats recensent Lauri Meri), kan måhända gå lite besviken från föreställningen. Tyvärr lyckas inte heller kärleksdramat mellan Mästaren och Margarita engagera – de är båda mer intressanta figurer på varsitt håll – något som inte skådespelarna Tobias Zilliacus och Minna Haapkylä ska belastas för. Zilliacus, som vi sett alldeles för sällan på de finlandssvenska teaterscenerna under de senaste åren, har med tiden utvecklats till en av vårt lands allra förnämsta skådespelare, vilket han ger prov på i den här uppsättningen.

Lite överraskande är det Pontius Pilatus i Iida Kuningas superba porträtt och Oskar Pöystis dubbelroll som de sammanflätade figurerna poeten Ivan och Levi Matteus som stiger fram som de mest engagerande karaktärerna. Kanske beror det på att det är de som mer än andra kämpar med dubbelheten mellan det goda och det onda, fegheten och modet, som varandras spegelbilder.

Maria Ahlroth besitter en naturlig karisma som suger in åskådaren, och hennes porträtt av Woland är oemotståndligt. Viirusgrundaren Robert Enckell, som är en annan av de gamla trotjänarna som plockats in i jubileumspjäsen, lyser framför allt i de partier där han får ge uttryck för sin komiska ådra. Pöystis medvetna överagerande skorrar lite falskt i början av pjäsen, men då Ivan försjunker allt djupare i sin ”galenskap”, hinner också pjäsen ifatt skådespelaren. Ensemblen avrundas av Martin Bahne, som här blir lite i skymundan på grund av sina roller.

Den suggestiva post-punkiga ljudvärlden är skapad av Ville Kabrell, som vandrar omkring på scenen med en drönande elgitarr i den ordlösa rollen som den svarta katten Behemot. Woland själv bänkar sig med jämna mellanrum bakom trumsetet, och i väl valda stunder utnyttjas också Pöystis trumpetisttalanger. Ibland övergår pjäsen till rena new wave-konserten, och stämningen som byggs upp under dessa partier är minst lika viktig som själva handlingen och dialogen för helhetsupplevelsen.

Har man starka känslor för ursprungsverket, finns risken att man blir besviken på Viirus uppsättning av Mästaren och Margarita. Som teaterupplevelse är det ändå en spännande och framför allt helgjuten föreställning, som för tankarna till klassiska Viirus-uppsättningar som Där vi en gång flått eller Caligula – pjäser där teaterns fördomsfria experimentlust kombineras med ett starkt manus och en säker regissörshand, och där avantgardismen och burlesken används för att stöda en berättelse, snarare än som ett ändamål i sig.

Text Janne Wass
Foto Jonatan Sundström

Teater Viirus: Mästaren och Margarita. Baserad på Michal Bulgakovs roman. Regi & dramatisering: Egill Pálsson. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus. Översättning: Lars Erik Blomqvist. Scenografi & kostymer: Milja Salovaara. Kompositör & musiker: Ville Kabrell. Ljusdesign Lauri Lundahl. Premiär: 29.9 på Teater Viirus.

Ateistiska cyborgar

Jorden har gått under. Jorden brinner. De enda som finns kvar är några ateistiska cyborgar, Eva och Adam, som lever på genmanipulerad fisk och hungrar efter domedagen. (Karoliina Koiso-Kanttila har skapat snygga robotkostymer av sladdar, plotter och pinaler) Iida Kuningas och Martin Bahne som spelar Eva och Adam har ett fantastiskt samspel – de är briljanta tillsammans på scenen.

Samtidigt sitter Gud (Lidia Bäck), nedbruten av dåligt självförtroende och en känsla av att vara överflödig och oälskad, och saknar medeltiden då människosläktet fortfarande sökte tröst hos hen. Bäck gör en stark och makalöst bra prestation. Men till Guds stora glädje ber, om än i misstag, cyborgarna Eva och Adam äntligen om hjälp. Gud bestämmer sig därmed för att uppdatera sin favoritskapelse, människan, och samtidigt födas som deras son David.

Nya Eva och nya Adam matchar på Tinder, de flyttar ihop, de får sin son och Adam får hjälp med sina penisproblem av Knausgård. Allt är frid och fröjd tills kärnfamiljen får veta att en asteroid kommer att krocka med jorden om sexton år. Hur denna treenighet nu väljer att leva sina sista år är problematiken ensemblen vill åt.

Teater Mestola i samarbete med den svenska frigruppen 4:e Teatern gästspelar på Viirus i maj med den nyskrivna pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén. Silén har tidigare skrivit Komedin om Felix liv – och alltings förgänglighet som lades upp på Nicken NU våren 2015. Det finns klara likheter: den skruvade existentiella humorn och kärnfamiljens sönderfall, men denna gång går Silén lite djupare under skinnet. Svenska scenkonstduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt står för regin.

Paradisdoktrinen är som en hybrid mellan Perplex av den tyska pjäsförfattaren Marius von Mayenburg som spelades på Viirus för ett par år sedan, Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams och Lars von Triers film Melancholia. Bisarr dystopikomedi som flörtar med 1980-talets popkonst.

Tempot är högt i första akten och publiken skrattar högt och ofta. Andra akten är lite mera ojämn och vissa skämt kunde strykas. En scen sticker ut, då Eva sitter i väntrummet på en läkarmottagning och vi hör hennes inre monolog. Manuset är poetiskt, men språket skiljer sig mycket från Evas karaktär och från resten vi sett hittills så scenen blir ganska otrovärdig. Jag kan inte heller, trots en sömnlös natt, fortfarande förstå slutet. Syftet med Guds plan förblev något tvetydig. Men eventuella dalar överskuggas av det faktum att Paradisdoktrinen är en exceptionellt underhållande pjäs.

En dialog mellan Milton Friedman, ibland kallad nyliberalismens fader, och David anspelar på Michelangelos fresk Adams skapelse i Sixtinska kapellet men denna gång är det kapitalismen som är den nya guden. Det konstanta behovet av att förbättra oss själva, korrigera kroppen, ha intressanta projekt vi kan imponera på våra vänner med syns i karaktärernas val. Adam förverkligar sig själv som DJ och David som bodybuilder. Eva är den enda som funderar på sin egen knappa existens, men hon blir så förlamad av tanken på jordens undergång att det enda hon kan göra är skapa en livsstilsvlogg.

Paradisdoktrinen synar människans otroliga förmåga att inte kunna se längre än näsan räcker, att kunna stänga ute allt som sker utanför henne själv. Pjäsen ger inte svar på vad vi ska fokusera på istället för våra vloggar och kroppar, inte är det Gud i varje fall, men den väcker oss för en stund från vårt navelskåderi.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Fredrik Lundqvist

Paradisdoktrinen. Manus Fabian Silén. Dramaturger: Milja Sarkola och Paul Olin. Manuskonsult: Monika Fagerholm. Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt. I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas. Visualisering: Paola Figueroa. Ljus: Atte Pukero. Ljud: Theo af Enehielm. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Teknik: Leila Bayar. Snickare: Albert Sundström och Rickard Wikström. Sömmerska: Jessika Erkko.

Att skapa sin egen frihet

Då Teater Viirus går in på sitt trettioförsta levnadsår står teatern inför flytten till nybygget på Busholmen. Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström beskriver teaterns kontinuerliga utmaning att axla ett ansvar för publikens behov men samtidigt konstruera en frihet kring konsten.

Maria Lundström, konstnärlig ledare på teater Viirus, ser fram emot en spännande höst när teatern tar över de nya kulturutrymmena på Busholmen i Helsingfors. Nya utrymmen, några nya anställda, och en ny kontext där ett flertal stiftelser gått samman för att skapa ett svenskspråkigt kvarter med boende för studerande, pensionärer, dagis och kultur. Men något enspråkigt rum blir det inte.

– Elaka tungor har kallat Kvarteret Viktoria för ”det finlandssvenska ghettot” men vi identifierar oss inte med någon finlandssvensk koloni. Vi har erfarenhet av att arbeta med projekt från grunden, och vi kan arbeta mot fördomar och negativa förväntningar från början, säger Lundström.

Både Viirus och Stiftelsen Kvarteret Victoria har ett flerspråkigt kulturutbud som målsättning. Även på Sjötullsgatan, där Viirus har sin nuvarande scen, har teatern medvetet arbetat med att skapa en mångfald av språk och kulturer i publiken.

Flera förändringar

Flytten till Busholmen blir ett epokskifte för teater Viirus, men långt ifrån det första under teaterns historia. Teater Viirus grundades år 1987 av skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, Johan Storgård och regissören Arn-Henrik Blomqvist, och profilerade sig raskt som en djärv teater som satte upp högklassiga produktioner på sina egna villkor. År 2007 revs byggnaden på Råholmen där teatern hade sin scen, och i några års tid spelade Viirus på mer eller mindre tillfälliga scener tills teatern 2011 erbjöds sina nuvarande utrymmen i Teaterhörnans hus i Kronohagen i Helsingfors.

I samband med att Viirus fick sin nya scen genomförde teatern ett generationsskifte. Maria Lundström, Matilda von Weissenberg, Maria Ahlroth och de nyligen utexaminerade skådespelarna Oskar Pöysti, Viktor Idman, Jessica Raita, och Pelle Heikkilä fick ta över teatern. Lundström hade vid det laget varit ute i arbetslivet i några år och arbetat i Vasa, Åbo och på det fria teaterfältet i Helsingfors. Det innebar en stor förändring att ta över ansvaret för en institutionsteater, berättar hon.

– Den totala konstnärliga friheten finns nog i de fria grupperna. Viirus är en etablerad teater som får statsstöd, men för att motivera oss själva och bibehålla Viirus anda strävar vi efter att skapa en känsla av frihet i vårt arbete, säger Lundström.

På sitt sätt har Viirus gjort konstinstitutionens klassresa. Teatern som grundades i marginalen har under årens lopp samlat på sig allt mer anseende och resurser, och är efter trettio års verksamhet en etablerad teater med statlig finansiering.

– Vissa perioder i början hade jag en känsla av att vi var låsta. Att frilansa är på många sätt en tung verklighet, men i bästa fall finns det ändå valmöjligheter. Men som fast anställda tvingas vi ta ansvar för organisationen, och det formar alltid ens tankemönster och idéskapande. De idéer vi hade tidigare var mer vidlyftiga, och mer marginella, säger Lundström.

Med tiden börjar idéerna i stort formas efter organisationens behov. Även om det inte handlar om att vara lättsmält och publikfriande så vill teatern vända sig till någon, rikta sig till specifika målgrupper. Det handlar om att vara mån om publikkontakten.

– Viirus slogan var länge att ”vi gör sådan teater som vi själva vill se.” Men så jobbar vi nog inte längre, vi utgår inte i första hand från oss själva, utan också från publikens behov. Friheten konstruerar vi då vi kastar fram våra idéer på bordet utan censur. I det ögonblicket skapar vi den. Men sedan måste vi börja ta ansvar för publiken och hitta en kombination av våra egna skapande impulser och publikens behov, säger Lundström.

Underbarnen

Ibland innebär det att teatern får tacka nej till spännande projekt. Viirus var på vippen att inleda ett samarbete med Teater 90 grader kring ett intressant projekt, berättar Lundström.

– Vi satt runt ett bord tillsammans med deras arbetsgrupp och det var så uppenbart att vi kommer från olika verkligheter. De hade inget publikansvar, utan utgick från sina artistiska impulser medan vi samtidigt måste sålla och kalkylera om underhåll och publik. Varje produktion kan vara avgörande.

Viirus drog sig till slut ur, och Teater 90 graders projekt resulterade i den rosade dystopiska samtidsskildringen Wunderkinder med manus av Johannes Ekholm och regi av Anni Klein som utforskade hur nyliberalismen känns.

– Vår strävan har aldrig varit att locka de stora massorna till våra föreställningar. Men vi vill få tillräckligt med publik för att motivera de understöd vi får. Det är en slags public service. Då vi började på Viirus kände jag starkt av insikten att vi har skyldigheter och förpliktelser. Som frilansare kan man bara komma in på en teater och göra sin egen grej, och behöver inte bry sig om konsekvenserna av en produktion. Antingen lyckas den eller så gör den inte det. Men vid en institution måste man ansvara för dess fortlevnad, kontinuiteten. Det är den påtagliga skillnaden, och jag skulle påstå att alla vi på Viirus, från skådespelarna och ledningen till scenteknikerna, känner av det ansvaret, säger Lundström.

Fullträffar

Under åren i Kronohagen har flera av Teater Viirus produktioner varit konstnärliga fullträffar. Till Lundströms egna favoriter hör Där vi en gång flått, med manus och regi av Lauri Maijala, som med sin kombination av politisk musikteater och David Lynch-inspirerade surrealism tilltalade både skådespelare och publik.

– En annan konstnärligt viktig föreställning var Det lystna landet. Den fick ingen stor publik och var svår att både marknadsföra och greppa. Men konstnärligt sett var den superintressant, och vi refererar ofta till den, säger Lundström.

Dramatiseringen av Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ser Lundström också som en viktig föreställning. Det var ett traditionellt och starkt drama som utspelade sig i samtiden, och som fick mycket publik både i Helsingfors och på Wasa teater där föreställningen gästspelade.

Och givetvis den internationella samproduktionen Memories for Life, där teater Viirus skildrade åldrande i en gripande och visuellt slående dansteaterföreställning. Föreställningen var en del av EU-projektet Meeting the Odyssey som Viirus administrerade, och som bestod av flera turnerande europeiska samproduktioner.

Meeting the Odyssey var en enorm satsning. Med den produktionen var vår huvudsträvan inte publikansvaret här i Helsingfors, utan snarare samarbetsmöjligheterna och det internationella perspektivet, och ett utbyte mellan teatrar och konstnärer från olika länder. När vi skapade Memories for Life upplevde jag en stor skapande frihet. Målgruppen var diffusare, och idén var att göra en föreställning med en så universell tematik att den blev internationellt gångbar.

Sommaren 2016 turnerade föreställningen i Medelhavet, och det tuffaste var att spela på flyktinglägret i Lesbos, berättar Lundström.

– Det var kulmen av hela projektet. Vi reste med en konstnärlig produktion med höga ambitioner, och kom till ett flyktingläger där vi var tvungna att skala av föreställningen till bara det absolut väsentliga. Vi spelade för 300 personer eller mer, och då vi kände av den omedelbara kontakten och tacksamheten, då tänkte jag att okej: EU har ett existensberättigande. Om EU gör konstnärliga och sociala projekt som vårt möjliga så fyller det en funktion, och även Viirus har en mening och ett syfte om vi kan göra något för människor som lever i jävliga, utsatta omständigheter, och ge dem ens en timmes konstnärlig upplevelse, säger Lundström.

I november ordnade Viirus ett slutseminarium för projektet, och bland samarbetsparterna fanns en stor entusiasm för att fortsätta göra gemensamma projekt.

Meeting the Odyssey var ett specialprojekt som har drivit oss framåt och gett oss skinn på näsan. Jag tror att vi växte, och vi har en starkare tilltro till att det är möjligt att förverkliga också osannolika drömmar och visioner. Det var möjligt för oss att genomföra ett sådant mastodontprojekt även om vi är en ganska liten organisation.

Fräscht nyår

Inför nyåret 2017 var Viirus och KOM-teatern med om att arrangera nyårsfestligheterna vid Medborgartorget i Helsingfors, som inledde Finlands hundraårsjubileums festligheter.

– KOM-teatern och vi ville göra en produktion tillsammans, vi funderade på format och tidtabeller, och det visade sig att båda teatrarna skulle ha tid under 2017, och vi kom att tänka på Finlands hundraårsjubileum. Så vi knackade på hos Suomi100:s kontor vid statsrådets kansli, och frågade om de ville stöda vårt projekt. Vår plan var att göra ett livespektakel på sommaren som skulle visas en eller två gånger. Men de blev så kåta på våra idéer, och på Viirus och KOM som lite rebelliska och alternativa institutioner, att de bjöd in oss till nyårsprogrammets planeringsgrupp och frågade om vi ville ansvara för det. Så klart tackade vi ja.

Det resulterade i tre kortfilmer om Finland i regi av Lauri Maijala, med finansiering av Suomi100 och Svenska kulturfonden, och en två timmars artistshow med cirkus och musik och dans. För de sista minuterna innan tolvslaget gjorde Sonya Lindfors en danskoreografi till en nykomponerad låt av Darude som övergick i dansklassikern Sandstorm.

– Låter kornigt men det var jättehäftigt, och publiken bara jublade. Vi jobbade med minoritetsperspektiv, svenska inslag, olika konstarter och artister, vi höll öga på alla möjliga representationsfrågor. Det blev fräschare och mer framtidsorienterat än de tidigare nyårsjippona på Senatstorget, och gav en mer sanningsenlig bild av hur vårt samhälle ser ut idag, med många kulturer och minoriteter. Den här sortens sidoprojekt är enormt tidskrävande, men vi är överens om att Viirus ska göra den här sortens saker. Vi har en teknisk, administrativ och konstnärlig personal som är öppen för att pröva på saker som inte enbart är traditionell teater, och jag skulle påstå att projekten stärker vår position.

Öppet för samarbete

Strävan efter samarbeten är något som Lundström upplever att skiljer det nya Viirus från det tidigare.

– Min upplevelse är att Viirus tidigare var mer slutet. Vi tar alla kontaktförsök på allvar och funderar på vad vi kunde hämta ur dem. Alla gånger funkar det inte. Men i de nya utrymmena på Busholmen finns bättre möjligheter till samarbete. Jag har inte upplevt att den här öppenheten har urvattnat vår själ, tvärtom har vi vuxit och mått bra, säger hon.

Flytten till Busholmen har varit ett symbolladdat beslut för teatern, som sedan den grundades 1987 värnat om sin profil som ett ambitiöst konstnärligt alternativ på det finlandssvenska teaterfältet. Flytten till de nya scenutrymmena kommer inte att påverka teaterns konstnärliga profil, understryker Maria Lundström.

– Vi har varit jättenogranna med att reda ut vem som är vår hyresvärd, och vem som har finansierat bygget, och vi anser inte att det finns några risker i att samarbeta. Merparten av oss som jobbar på Viirus har kommit fram till att de faror som vi varit på vakt mot är hjärnspöken, säger hon.

Identitetsmässigt innebär flytten ändå en omvärdering. För Viirus, som månat om att bibehålla en profil någonstans mellan en fri teater och en institutionsteater, känns flytten till Kvarteret Victoria som ännu ett litet steg mot institutionskapet, och som en markering om ett närmare samarbete med de stora stiftelserna. Som det fulaste, att sälja ut. Det har inte varit något enkelt beslut, och trots att Viirus personal och styrelse har vridit och vänt på argumenten sker flytten inte i fullt samförstånd. I november, då det stod klart att flytten till Kvarteret Viktoria blir av, meddelade skådespelaren Viktor Idman att han inte följer med till Busholmen. Lundström ser ändå inga större principiella skillnader mellan utrymmena.

– Vår nuvarande hyresvärd är Svenska kulturfonden, och efter flytten kommer det att vara en annan stiftelse istället. Vi är en del av systemet och vi var det i många år innan vi beslöt att ta över Kvarteret Victorias kulturcentrum. Vi upplever att vi är självständiga, samtidigt som vi är beroende av de finlandssvenska strukturerna. Men vi stiger inte heller in i en färdig kontext, utan vi har kunnat forma kontexten utgående från våra egna värderingar, säger Lundström.

I det skede av förhandlingarna då det blev klart att Viirus skulle ta över Victorias kulturcentrum krävde teatern att få komma in och påverka bygget enligt sina egna behov, vilket stiftelsen gick med på. Viirus kommer att fortsätta arbeta medvetet med att skapa en större mångfald av kulturer och språk i publiken.

– Det är först då man synar makten i sömmarna och blir bekant med dem som man är beroende av, som man kan arbeta med eller mot de krafterna. Men att låtsas som att man inte är del av en maktstruktur, det är skenheligt. Om man verkligen vill vara fri på riktigt, då gör man konst utan lön på helt egna villkor. Och om vi ingår i strukturerna har vi skyldigheter och plikter, och i dem ingår också att sätta konsten i första rummet och konstruera en frihet kring den där den kan vara fri. Visst tjänar vi publiken, men med den här utgångspunkten kan vi arbeta.

– Jag tycker det är lite gammaldags med en sådan där fuck you-attityd, bara för att vara sådär mot etablissemanget, jag tycker det är kontraproduktivt. Jag tror på samarbete, det är en överlevnadsstrategi för oss. Det har bevisat sig funka för oss. Samarbete på många nivåer och plan, med fria fältet, med finansiärer, teaterhögskolor, på olika nivåer och i olika kontexter.

Text och foto Lasse Garoff

Skarpt och avgränsat om vardag och skam

De finländska höghusen och bakgårdarna av betong har utvecklats till något av en trop i inhemsk film och teater. De utstrålar en urban kyla, där människor är staplade ovanpå varandra, var och en i sin lilla låda i ordning och ensamhet. Också Viirus senaste föreställning Allt som sägs med text och regi av Milja Sarkola utspelar sig i ett sådant landskap, där en flicka växer upp utan någon materiell brist men ändå utvecklas till en oycklig och hård människa. Det är en historia om en flicka som skäms, som vill väl, som har ett inte så stort hjärta. Som inte älskar sig själv och som inte har förmågan att bete sig på ett sätt som hon själv kan vara stolt över, som ger henne stolthet och glädje. (Spelas av Jessica Raita som ung, och Sanna-Kaisa Palo som vuxen.) Hon har en frånskild mamma (Robert Kock), en äldre bror (Viktor Idman), en bästa kompis (Maria Ahlroth).

Det är en finstämd föreställning som berättas med ett stort mått psykologisk skärpa, där det skildras hur en ung människa som inte ännu har utvecklat en moralisk kapacitet eller empati, befinner sig i en situation där hon är mer eller mindre utlämnad åt sina sadistiska impulser. Det är en skildring som långt svarar mot min egen upplevelse av lågstadiet och högstadiet som en tid då man är olycklig och gör saker som man senare ångrar.

Flickan retar, hånar, psykar, och varje handling planterar ett frö av skam i henne som under hennes liv gror och växer till en tät flora av skam och ångest. Den vuxna kvinnan finner sig ensam, och fångad i ett mönster av tvivel, ångest och dömande, då hon aldrig har lärt sig att förlåta andra människor, och lika lite har lärt sig att förlåta sig själv.

Kaisa Rasilas funktionella scenografi med många olika rum och fönster kring en bakgård skapar en känsla av avgränsning, isolering. I varje rum sitter människorna för sig, de betraktar och kommenterar handlingen från fjärran, kvinnan tittar tillbaka mot sina minnen och tvivlar sönder de lyckliga stunder som hon har upplevt. Jessica Raita gör en isande skildring av en flicka som är duktig, och hänsynslös i sin nyckfullhet, och ömkansvärd i sin skam. Robert Kock gör en handfallen men stoisk mamma och, då han också spelar musiken i föreställningen, skapar han i små gester bilden av en individ som är mycket större än sin roll som mor.

Allt som sägs är en skarp gestaltning av hur ett olyckligt liv tar form, utan att det ligger någonting skärrande eller dramatiskt bakom. Det är en tematiskt avgränsad pjäs, som gör ett välformulerat påstående. Igenkänningsfaktorn är stark, men ändå känns föreställningen som en introduktion eller en karaktärsstudie snarare än ett större påstående om samhället eller tillvaron, den känns snarare som en början än en helhet. Jag skulle vilja veta, vad händer sedan? Eller är det faktiskt så illa att det inte händer något mer?

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Allt som sägs. Teater Viirus, 4.11.2016–3.3.2017. Text och regi: Milja Sarkola. På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Riitta Röpelinen. Ljus: Heikki Paasonen. Musik: Robert Kock. Dramaturg: E. L. Karhu.