Etikettarkiv: Teater Viirus

Självdistans och svärta i hyllning av slampan

Humor blandas med vass samhällskritik när The Doggy Style Project presenterar slampan som norm. Föreställningen hoppar, kryper, juckar och putar – men vem tittar på vem?

Hypnotisk medeltida dans, food crushing och hundställningar i olika skepnader. Bland annat dessa ingredienser finns i Bravo Togas föreställning The Doggy Style Project. Den Stockholmsbaserade experimentella scenkonstgruppen gav tre föreställningar på Viirus i början av september.

The Doggy Style Project är det tredje kapitlet i gruppens slut shaming-trilogi. Det är en fysisk studie i synen på slampan, ett försök att återta begreppet eller kanske snarare att helt tillintetgöra det.

I vårt samhälle finns en märklig besatthet av att kategorisera den kvinnliga sexualiteten, den ses som skev i vilken form den än tar sig uttryck. Redan som barn får vi lära oss att slampighet är något fult och avvikande. Men i Bravo Togas tappning är slampan inget undantag, hon är norm. Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt håller inte igen i föreställningen, deras interaktion i den lilla studiosalen är suggestiv och fascinerande. De omfamnar helhjärtat doggy style-estetiken, de hoppar, kryper, juckar och putar. Trots att vi är vana vid att se de här rörelserna som tecken på underkastelse och objektifiering, har skådespelarna hela tiden övertaget. Humorn och självdistansen är ständigt påtaglig i deras rörelser, men under ytan finns svärtan och allvaret.

I föreställningen ingår också inslag av food crushing, en fetisch som är populär inom porren. Bland annat syltlökar och ägg krossas på scen, samtidigt som skådespelarna stirrar oss intensivt i ögonen. Stämningen är minst sagt laddad. Vem är det som tittar, vem har makten?

The Doggy Style Project känns som ett helgjutet och självständigt verk, trots att jag inte har sett de två första delarna. Föreställningen spretar emellanåt åt lite väl många håll, men helheten imponerar. Också ljudbilden stöder föreställningen på ett fungerande sätt.

Efter själva föreställningen fick publiken delta i en dansövning som gruppen kallar för häxdans. Under 12 minuters tid fick vi på valfritt sätt dansa till techno i ett beckmörkt rum. Att få dansa utan hämningar i sitt egna lilla universum var en befriande avslutning på kvällen.

Text: Linn Karlsson Foto: Chrisander Brun

Regi, koncept, idé, medverkande:
Bravo Toga (Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt)
Ljuddesign, medverkande: Bernt Karsten Sannerud
Scenografi: Linn Henriksson Strååt
Ljusdesign: Heiđa Kristín
Text: Olivia Schrøder
Körteknik: Amanda Lebert
Producent: Alexandra Olsson
Producentstöd: Sara Bergsmark
Konstnärlig konsult/bollplank: Linda Forsel
l

Human resource – absurda anvisningar ger unika universum

Det är ingen vanlig teaterupplevelse kollektivet Track bjuder på. Human Resource är ett spel och ett kreativt experiment.

Föreställningen, som gästar teater Viirus i Helsingfors som bäst, riktar sig i första hand till gymnasie-elever.

Publiken får sätta sig vid en jättelik spelbräda i den mörka studiosalen. Framför oss finns ett titthål och olika slags små tillbehör, våra resurser, bland annat modellera och glasspinnar. Mittemot oss sitter den så kallade grannen – vår närmaste medspelare under spelets gång.

Genom att följa de anvisningar vi tilldelats utforskar, skapar och upplöser vi sedan världar innanför titthålet. Under varje föreställning konstrueras alltså helt nya och unika universum.

Föreställningen är både tankeväckande och lekfull. Under spelets gång hörs med jämna mellanrum uppsluppna skratt från publiken.

Barndomsassociationer väcks till liv – för egen del stundvis någon form av trauma över utebliven inspiration på bildkonsttimmarna i skolan. Ändå känns det uppfriskande att få skapa med sina egna händer och att delta i att utforma föreställningen. Att göra publiken till deltagare är ett fräscht grepp, som förhoppningsvis kommer bli allt vanligare.

Då vi i slutet får granska den gemensamma skapelsen ovanifrån är det lätt att dra slutsatsen att absurda anvisningar leder till kaos.

Linn Karlsson

Arbetsgrupp: Tom Rejström, Otto Sandqvist, Mikki Noroila, Julia Jäntti. Föreställningar ges ännu den 3.5 och 5.5 på teater Viirus i Helsingfors.

Apati som lämnar djupa avtryck

Människor står på ett långt rullband, som på en flygplats eller i en passagerarhamn. Vid slutet av rullbandet faller de döda ner och forslas vidare på ett annat band. Tanken går osökt till ett slakteri. Scenen beskriver den mänskliga tendensen att bli likgiltig inför maktmissbruk och skoningslöst våld.

Teater Viirus episodföreställning Den andra naturen handlar om hur olika arter lever sida vid sida, åtskilda men ändå så lika i sin sårbarhet. Anni Klein har regisserat föreställningen och Pipsa Lonka står för manuset.

Våldet och makten ur rullbandsmetaforen blir tydliga inte minst i hur vi behandlar djuren. Både Lonka och Klein har under arbetet med föreställningen inspirerats av filosofie doktor Elisa Aaltolas bok Johdatus eläinfilosofiaan (Introduktion till djurfilosofi). Djuren finns på ett subtilt sätt med i hela föreställningen och människan behandlas som en art bland andra.

En absurd stämning genomsyrar föreställningen. De komprimerade episoderna och lakoniska replikerna gör det enkelt att dra paralleller till Roy Anderssons filmer, till exempel i episoden där en kvinnlig präst helt oväntat börjar sjunga en vemodig aria vid köttdisken i ett snabbköp. Köttförsäljaren och besvärade kunder står som handfallna. Till slut blir kvinnan utsläpad av en vakt inför de stirrande kunderna. Trots den tragikomiska undertonen, fastnar skrattet i halsen.

Inte bara den anderssonska estetiken är närvarande, också inhemska idéer får skina. Det konstnärliga uttrycket och ljudbilden i Den andra naturen grundar sig på den playback-metod som Klein och ljuddesignern Heidi Soidinsalo använt i de prisbelönta föreställningarna Play Alter Native och WunderKinder. Replikerna är bandade på förhand – att ge dem fysiskt uttryck på scen blir skådespelarnas uppgift.

Skådespelarnas masker tillåter nästan inga ansiktsuttryck. De här uttrycksmässigt strama tyglarna skapar en förtätad stämning. Det ligger något väldigt befriande i att maskerna och de tiotals olika perukerna som används gör skådespelarna närmast oidentifierbara. Den till synes opersonliga och uttryckslösa estetiken gör konstigt nog att karaktärerna berör på ett djupare plan. Deras tomma, apatiska blickar säger ändå så mycket och lämnar ett avtryck som stannar kvar länge.

Trots det samhällskritiska greppet kommer föreställningen inte med några moraliska pekpinnar. Däremot väcker den många frågor, precis som en utmärkt föreställning ska göra. Den andra naturen gör det lätt att med tillförsikt se fram emot Kleins och Lonkas kommande alster.

Text Linn Karlsson

Foto Mark Niskanen

Den andra naturen.
Text: Pipsa Lonka. Regi: Anni Klein. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti. Scenografi och kostymdesign: Laura Haapakangas. Ljuddesign Heidi Soidinsalo. Ljusdesign & video:
Jani-Matti Salo & Mark Niskanen. Spelas till den 11.5.2018.
Pipsa Lonkas manus kan läsas i sin helhet på svenska, finska och engelska på Viirus webbplats (viirus.fi).

Mästerlig mästare på Viirus

Teater Viirus inleder sitt 30:e spelår med buller och bång. Teatern har flyttat till nya, flotta utrymmen i det nybyggda finlandssvenska gettot Victoriakvarteret på Busholmen, och invigde i sluter av september sitt nya hem med en uppsättning av klassikern Mästaren och Margarita. Och vilken invigning det var! Föreställningen, i regi av islänningen Egill Pálsson, tar sig lekande lätt in bland de tio bästa pjäser jag sett på Viirus, möjligen till och med på min topp 5-lista (om man nu på ett så förenklat sätt vill rangordna, men vi gillar ju listor).

I kulisserna har det stormat kring Viirus flytt till Busholmen. En av de anställda skådespelarna hoppade av på grund av flytten, och vissa tidigare skådespelare och styrelsemedlemmar har protesterat mot vad de upplevt som en utförsäljning av den konstnärliga integriteten till ”kapitalismen”, eller Victoriastiftelsen. Om och på vilket sätt stiftelsen i framtiden kan komma att påverka teaterns konstnärliga val är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men om Mästaren och Margarita är något att gå efter, torde Viirus åtminstone ur teaterbesökarnas synvinkel vara i goda händer.

Mästaren och Margarita är i Viirus tappning ett immersivt och burleskt, samtidigt avskalat och överväldigande skådespel. Visuellt är det avskalat så det förslår. Milja Salovaara har på den nya, stora scenen byggt upp en scenografi som är renons på kulisser, sånär som på två grävskopearmar som utnyttjas kreativt av Pálsson för att skapa avskärmningar, gömställen, Jesuskors och piedestaler. När skådespelarna inte själva har repliker att uttala fungerar de som ljud- och ljustekniker, och bär omkring mikrofoner och strålkastare, vilket stärker föreställningens intima karaktär och ger möjlighet till effekter som skulle vara svåra att uppnå med konventionella metoder.

Pálssons dramatisering av Michail Bulgakovs satiriska roman följer relativt troget förlagan, men knyter ännu kraftigare samman de tre historierna och tidsplanen, på samma gång som den kondenserar och förenklar berättelsen. Pontius Pilatus ångerfyllda klagan över dödsdomen han fällt över Jesus rinner över i mellankrigstidens Moskva, där djävulen i form av professorn Woland i ett Faust-aktigt erbjudande lockar Margarita att bli värdinna på hans djävulska långfredagsbal. Margarita accepterar i hopp om att kunna frälsa sin älskare, Mästaren, som skrivit en roman om Jesus och Pontius Pilatus, och förlorat sitt förstånd efter att verket blivit nedsablat av Moskvas litterära värld.

Dramatiseringen är inte utan brister – den fokuserar framför allt på laissez faire-attityden gentemot världens orättvisor, och förhållandet mellan feghet och mod, och tappar något av Bulgakovs dräpande satir, som Pálsson inte riktigt förmår att uppdatera till vår tid. Den som alltså framför allt uppskattar romanen för dess samtidskritik (som Helsingin Sanomats recensent Lauri Meri), kan måhända gå lite besviken från föreställningen. Tyvärr lyckas inte heller kärleksdramat mellan Mästaren och Margarita engagera – de är båda mer intressanta figurer på varsitt håll – något som inte skådespelarna Tobias Zilliacus och Minna Haapkylä ska belastas för. Zilliacus, som vi sett alldeles för sällan på de finlandssvenska teaterscenerna under de senaste åren, har med tiden utvecklats till en av vårt lands allra förnämsta skådespelare, vilket han ger prov på i den här uppsättningen.

Lite överraskande är det Pontius Pilatus i Iida Kuningas superba porträtt och Oskar Pöystis dubbelroll som de sammanflätade figurerna poeten Ivan och Levi Matteus som stiger fram som de mest engagerande karaktärerna. Kanske beror det på att det är de som mer än andra kämpar med dubbelheten mellan det goda och det onda, fegheten och modet, som varandras spegelbilder.

Maria Ahlroth besitter en naturlig karisma som suger in åskådaren, och hennes porträtt av Woland är oemotståndligt. Viirusgrundaren Robert Enckell, som är en annan av de gamla trotjänarna som plockats in i jubileumspjäsen, lyser framför allt i de partier där han får ge uttryck för sin komiska ådra. Pöystis medvetna överagerande skorrar lite falskt i början av pjäsen, men då Ivan försjunker allt djupare i sin ”galenskap”, hinner också pjäsen ifatt skådespelaren. Ensemblen avrundas av Martin Bahne, som här blir lite i skymundan på grund av sina roller.

Den suggestiva post-punkiga ljudvärlden är skapad av Ville Kabrell, som vandrar omkring på scenen med en drönande elgitarr i den ordlösa rollen som den svarta katten Behemot. Woland själv bänkar sig med jämna mellanrum bakom trumsetet, och i väl valda stunder utnyttjas också Pöystis trumpetisttalanger. Ibland övergår pjäsen till rena new wave-konserten, och stämningen som byggs upp under dessa partier är minst lika viktig som själva handlingen och dialogen för helhetsupplevelsen.

Har man starka känslor för ursprungsverket, finns risken att man blir besviken på Viirus uppsättning av Mästaren och Margarita. Som teaterupplevelse är det ändå en spännande och framför allt helgjuten föreställning, som för tankarna till klassiska Viirus-uppsättningar som Där vi en gång flått eller Caligula – pjäser där teaterns fördomsfria experimentlust kombineras med ett starkt manus och en säker regissörshand, och där avantgardismen och burlesken används för att stöda en berättelse, snarare än som ett ändamål i sig.

Text Janne Wass
Foto Jonatan Sundström

Teater Viirus: Mästaren och Margarita. Baserad på Michal Bulgakovs roman. Regi & dramatisering: Egill Pálsson. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus. Översättning: Lars Erik Blomqvist. Scenografi & kostymer: Milja Salovaara. Kompositör & musiker: Ville Kabrell. Ljusdesign Lauri Lundahl. Premiär: 29.9 på Teater Viirus.

Ateistiska cyborgar

Jorden har gått under. Jorden brinner. De enda som finns kvar är några ateistiska cyborgar, Eva och Adam, som lever på genmanipulerad fisk och hungrar efter domedagen. (Karoliina Koiso-Kanttila har skapat snygga robotkostymer av sladdar, plotter och pinaler) Iida Kuningas och Martin Bahne som spelar Eva och Adam har ett fantastiskt samspel – de är briljanta tillsammans på scenen.

Samtidigt sitter Gud (Lidia Bäck), nedbruten av dåligt självförtroende och en känsla av att vara överflödig och oälskad, och saknar medeltiden då människosläktet fortfarande sökte tröst hos hen. Bäck gör en stark och makalöst bra prestation. Men till Guds stora glädje ber, om än i misstag, cyborgarna Eva och Adam äntligen om hjälp. Gud bestämmer sig därmed för att uppdatera sin favoritskapelse, människan, och samtidigt födas som deras son David.

Nya Eva och nya Adam matchar på Tinder, de flyttar ihop, de får sin son och Adam får hjälp med sina penisproblem av Knausgård. Allt är frid och fröjd tills kärnfamiljen får veta att en asteroid kommer att krocka med jorden om sexton år. Hur denna treenighet nu väljer att leva sina sista år är problematiken ensemblen vill åt.

Teater Mestola i samarbete med den svenska frigruppen 4:e Teatern gästspelar på Viirus i maj med den nyskrivna pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén. Silén har tidigare skrivit Komedin om Felix liv – och alltings förgänglighet som lades upp på Nicken NU våren 2015. Det finns klara likheter: den skruvade existentiella humorn och kärnfamiljens sönderfall, men denna gång går Silén lite djupare under skinnet. Svenska scenkonstduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt står för regin.

Paradisdoktrinen är som en hybrid mellan Perplex av den tyska pjäsförfattaren Marius von Mayenburg som spelades på Viirus för ett par år sedan, Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams och Lars von Triers film Melancholia. Bisarr dystopikomedi som flörtar med 1980-talets popkonst.

Tempot är högt i första akten och publiken skrattar högt och ofta. Andra akten är lite mera ojämn och vissa skämt kunde strykas. En scen sticker ut, då Eva sitter i väntrummet på en läkarmottagning och vi hör hennes inre monolog. Manuset är poetiskt, men språket skiljer sig mycket från Evas karaktär och från resten vi sett hittills så scenen blir ganska otrovärdig. Jag kan inte heller, trots en sömnlös natt, fortfarande förstå slutet. Syftet med Guds plan förblev något tvetydig. Men eventuella dalar överskuggas av det faktum att Paradisdoktrinen är en exceptionellt underhållande pjäs.

En dialog mellan Milton Friedman, ibland kallad nyliberalismens fader, och David anspelar på Michelangelos fresk Adams skapelse i Sixtinska kapellet men denna gång är det kapitalismen som är den nya guden. Det konstanta behovet av att förbättra oss själva, korrigera kroppen, ha intressanta projekt vi kan imponera på våra vänner med syns i karaktärernas val. Adam förverkligar sig själv som DJ och David som bodybuilder. Eva är den enda som funderar på sin egen knappa existens, men hon blir så förlamad av tanken på jordens undergång att det enda hon kan göra är skapa en livsstilsvlogg.

Paradisdoktrinen synar människans otroliga förmåga att inte kunna se längre än näsan räcker, att kunna stänga ute allt som sker utanför henne själv. Pjäsen ger inte svar på vad vi ska fokusera på istället för våra vloggar och kroppar, inte är det Gud i varje fall, men den väcker oss för en stund från vårt navelskåderi.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Fredrik Lundqvist

Paradisdoktrinen. Manus Fabian Silén. Dramaturger: Milja Sarkola och Paul Olin. Manuskonsult: Monika Fagerholm. Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt. I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas. Visualisering: Paola Figueroa. Ljus: Atte Pukero. Ljud: Theo af Enehielm. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Teknik: Leila Bayar. Snickare: Albert Sundström och Rickard Wikström. Sömmerska: Jessika Erkko.