Etikettarkiv: Teknologi

Smarta lösningar

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det byggs mycket nuförtiden i storstäderna. Lyftkranar och betongbilar hör till vardagsbilden och framför allt är det bostadsområden som växer upp. I Helsingfors har man gjort stora satsningar på interaktiva och intelligenta bostadsområden, genom att redan i konstruktionsfasen bygga in lösningar för att digitalisera såväl infrastruktur, byggnader som hem.

Infradigitaliseringen innebär bland annat sensorer för att läsa av trafikmängd och luftkvalitet. På bostadsområdet kunde det vara möjligt att läsa av avfallsmängder, invånarnas rörelsemönster och varför inte ifall blommorna i rabatten behöver vattning. I hemmet kan exempelvis värmeanvändningen digitaliseras. (En tyst tanke: om det är möjligt att blanda sig i USA:s presidentval, så kan det inte vara omöjligt att ta sig in i systemet för avfallsavläsning i förorten.)

Det finns människor för vilka digitaliseringen med social media, digital kommunikation och digitala tjänster inte är rutin. Det finns de ibland oss som inte kan läsa och som inte växt upp bland smarttelefoner. Och dessutom finns det de ibland oss som har god anledning att vara misstänksamma och som av erfarenhet vet att små spår är allt som behövs för att bli upptäckt. Det finns människor som har god anledning att inte vilja bo någonstans där en avlägsen sensor ser ifall de är hemma eller inte och hur mycket sopor de slänger i veckan.

Representanter för förtryckarregimer har opererat i Europa så länge kontinenten har funnits. Jag har hört förstahandsberättelser om hur flyktingar, som tagit många steg för att gömma sig, hämtats i sina bostäder i Västeuropa och förts österut. Det är klart att intresse också finns för i alla fall några av de flyktingar som befinner sig i Finland, och det är lika klart att regimerna har tillgång och möjlighet att använda sig av de data som vi producerar.

Att förstå att vårt samhälle måste ta digitaliseringen på största allvar också ifråga om dem som har all anledning att vara än mer skeptisk än jag verkar vara svårt. Det verkar vara svårt att se farorna när farten är så hög som den är idag. Ögonbryn snörs ihop vid självklara ämnen som övervakningslagstiftning eller dylikt, men det är svårt att få igång en vettig diskussion om konsekvenserna av de digitala val som görs i relativt vardagliga frågor.

När jag frågade planerarna av de nya områdena i Helsingfors om de funderat på ifall de smarta lösningarna kan påverka befolkningsstrukturen negativt, ifall de kan bidra till segregering, fick jag tomma blickar till svar.

diskussionerna som förs gällande mänskliga rättigheter och digitalisering är säkerhetsaspekten en av de mest brännande frågorna. Digitaliseringen öppnar dörrar för faror som vi motat i den reella världen, och därmed krävs konsekvensbedömningar långt utöver det vanliga när nya lösningar bjuds in. I stadsplaneringen måste det vara rutin att reflektera över hur smarta lösningar uppfattas av olika befolkningsgrupper, inklusive flyktingar. 

Ida Sulin
är jurist

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Hur Breitbart satte tonen för USA:s presidentval

USA:s presidentval 2016 ruskade om den amerikanska politiken i dess grundvalar. För att förklara Donald Trumps oväntade valseger började medierna genast leta efter tecken på yttre påverkan – teorierna sträckte sig från ryska dataintrång till falska nyheter, ”fake news”.

Vi erbjuder en mindre sensationell men kanske mer oroande förklaring: vår egen studie, som granskade över 1,25 miljoner nyhetsartiklar som publicerades på internet mellan 1 april 2015 och valdagen den 8 november 2016, visar att ett nätverk av högerorienterade medier med stadig förankring kring den högerextrema sajten Breitbart News Network utvecklades till ett tydligt och avgränsat mediesystem, som huvudsakligen använde sig av sociala medier för att sprida sitt ultrapartiska perspektiv på omvärlden. Denna Trumpvänliga mediesfär verkar framgångsrikt ha satt agendan för det konservativa medielandskapet i USA, men utövade även ett kraftigt inflytande på mediernas bredare mittfåra, speciellt i deras bevakning av den demokratiska motkandidaten Hillary Clinton. Högermedierna lyckades alltså till en viss del dra de traditionella medierna i USA högerut.

Polarisering högerut

Farhågor kring politikens och mediernas polarisering har uttryckts under en längre tid, men vår undersökning visar att polariseringen som skedde inför valet var assymetrisk. De personer som stödde Hillary Clinton följde inte bara vänsterorienterade medier, utan även de traditionella medierna, som fortsättningsvis var de populäraste nyhetskanalerna bland allmänheten. Men den Trumpvänliga publiken å andra sidan följde nästan uteslutande kraftigt polariserade nyhetsmedier på högerkanten som har vuxit fram på väldigt kort tid. Många av dem är grundade efter presidentvalet 2008.

Angrepp mot integriteten och professionaliteten hos motståndarsidans medier var också ett centralt tema för den högerorienterade mediesfären. Men flera av de mest delade nyheterna kan bättre beskrivas som desinformation än som ”fake news”. Snarare än att förmedla helt falska nyheter, det vill säga fullständigt uppdiktade rapporter, kombinerade de avsiktligt sanna och delvis sanna påståenden till ett budskap som i grund och botten var vilseledande. Denna verksamhet formade under valkampanjens gång det högerorienterade mediasystemet till en internt sammanhängande, relativt isolerad informationsgemenskap, som förstärkte en gemensam världsåskådning bland konsumenterna och skyddade dem från journalistik som utmanade dess teser. Dominansen av den sortens material har skapat situation där presidenten kan berätta för sina anhängare om ”händelser i Sverige” som aldrig har ägt rum, och presidentens rådgivare Kellyanne Conway kan referera till den påhittade ”massakern i Bowling Green”.

Teknologin är inte boven

Illustration: Karstein Volle.

När vi kartlägger mediekällorna ser vi att Breitbart framträder som centret för ett tydligt högerorienterat medialt ekosystem, omgivet av Fox News, the Daily Caller, the Gateway Pundit, the Washington Examiner, Infowars, Conservative Treehouse och Truthfeed.

Vår analys utmanar det förenklade narrativet att det är internet som teknologi som fragmenterar offentligheten och polariserar åsikterna, genom att skapa filterbubblor eller låta oss läsa ”The Daily Me” (Dagens Jag, ett uttryck myntat av forskaren Nicholas Negroponte som avser ett nyhetsflöde som är helt anpassat till läsarens personliga preferenser, övers. anm.). Om teknologin hade varit den huvudsakliga kraften som drev oss mot en ”post-sanningsvärld” skulle vi rimligtvis se ett symmetriskt mönster både till vänster och höger av det politiska spektret.

Istället ledde de olika politiska lägrens interna politiska dynamiker till olika sorters mottagning och bruk av teknologi. Medan Facebook och Twitter tillät högerorienterade medier att kringgå de traditionella mediernas portvaktsroll, så motsvarades detta inte av någon liknande utveckling på vänsterhåll.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Twitter. Deras placering bestäms av hur ofta två sajter delades av samma användare under samma dag, vilket representerar i vilken utsträckning två sajter lockar samma publik. Färgerna representerar hur ofta läsarna delade tweets av Clinton eller Trump under valkampanjen. Färgerna representerar med andra ord läsarnas politiska beteende, och bygger inte på analys av sajternas innehåll. Mörkblå sajter lästes av åtminstone fyra gånger fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, mörkröda sajter av fyra gånger fler Trumpanhängare. Gröna sajter delades ungefär lika mycket av båda kandidaternas anhängare. Ljusblå sajter delades av Clintonanhängare över Trumpanhängare i proportionen 3:2 eller mer, ljusröda sajter delades av 3:2 fler Trumpanhängare. (Klicka för större bild.)

Bubblan finns – till höger

Storleken på de noder som representerar traditionella professionella medier som The New York Times, The Washington Post, och CNN, omgivna av the Hill, ABC och NBC, visar att de här medierna lockade en särskilt stor publik. Färgen visar oss att de traditionella medierna besöktes av fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, och deras närhet på kartan till mer tydligt demokratiskt partitrogna medier – som Huffington Post, MSNBC, eller the Daily Beast – antyder att de som följer medier som är kopplade till Demokratiska partiet också tar till sig innehåll från de traditionella ”neutrala” medierna. Det politiska läger som samlades kring Breitbart befann sig tvärtom längre bort från mittfåran och saknade noder som återkopplade dem till de traditionella medierna.

I klartext betyder det här alltså att den så kallade polariseringen av debattklimatet delvis är en myt. Ingen avsevärd polarisering har skett på vänsterkanten, medan man på högerkanten kan se både en kraftig isolering och en tyngdpunktsskiftning åt det radikalhögra hållet.

Ett annat sätt att tolka denna asymmetri är att mäta hur populära webbplatser som läses huvudsakligen av den ena sidan av det politiska spekret är. Det finns väldigt få center-höger webbplatser, alltså sådana som skulle locka mest Trumpanhängare men också en betydande andel Clintonanhängare. Mellan det måttligt konservativa Wall Street Journal, som läses av ungefär lika många Clinton- och Trumpanhängare, och de kraftigt vinklade högersajterna vars läsare föredrar Trump framför Clinton med en andel på 4:1 eller mera, finns det bara en handfull webbplatser. Men vid den punkt där sajter uteslutande har partitrogna läsare skjuter antalet högersajter i höjden, och överstiger klart antalet uppenbart partiska vänstersajter. Och som motsats, då man startar från The Wall Street Journal (mitten) och rör sig vänsterut, sprids uppmärksamheten jämnare över ett flertal sajter vars läsare representerar en gradvis ökande proportion av Clintonanhängare i förhållande till Trumpanhängare. Och till skillnad från medielandskapet till höger finns det ingen dramatisk ökning vare sig i antalet sajter eller deras popularitet då vi rör oss åt det mer tydligt partiska hållet.

Den huvudsakliga förklaringen för en sådan asymmetrisk polarisering är mer sannolikt politik och politisk kultur än teknologin i sig.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Facebook. (Klicka för större bild.)

Nykomlingar utmanar Fox

En anmärkningsvärd aspekt av högerns mediala ekosystem är hur nytt det är. Av samtliga nyhetskanaler som Trumpanhängare föredrog så är det enbart New York Post som existerade då Ronald Reagan valdes till president år 1980. Då Bill Clinton blev president 1992 var det bara Washington Times, Rush Limbaugh, och möjligtvis Sean Hannity som hade hunnit ansluta sig till skaran. Alex Jones vid Infowars startade sitt första opinionsprogram i radio år 1996. Fox News grundades inte förrän 1996. Breitbart grundades 2007, och de flesta av de större noderna inom högerns mediesystem har grundats efter det. Utanför högerflygeln visar kartan att läsarna visar stor uppmärksamhet för traditionella journalistiska medier blandad med spridd uppmärksamhet för nya eller partitrogna medier, eller enbart nätbaserade medier.

Under primärvalskampanjen etablerades ett mönster av hyperpartiska angrepp som riktade sig mot alla Trumps motkandidater men också mot de medier som inte stödde Trumps kandidatur. I vårt material ser vi att i de mest delade artiklarna under primärvalssäsongen, och i de månatliga mediekartläggningarna under dessa månader, blev Jeb Bush, Marco Rubio, och Fox News föremål för angrepp.

Kartan för februari månad visar till exempel Fox News som en mindre nod som befinner sig rätt långt borta från den Breitbart-dominerade högern. Det betyder att Fox News besöktes mer sällan än tidigare och senare under kampanjen, framför allt av personer som också uppmärksammade kärnan av Breitbart-centrerade sajter. Kartan för mars månad är liknande, och först under loppet av april och maj återställs Foxs besökarantal till tidigare nivåer.

Denna marginalisering av Fox News under våren 2016 sammanföll med Breitbarts långvariga angrepp mot kanalen. De 20 artiklar som toppar statistiken i det högerorienterade medielandskapet under januari rubriceras bland annat ”Trump Campaign Manager Reveals Fox News Debate Chief Has Daughter Working for Rubio” (Trumps kampanjchef avslöjar: Fox News debattmoderators dotter arbetar för Rubio). Generellt sett var Breitbarts fem mest delade artiklar där Fox News nämns ägnade att ifrågasätta Fox News trovärdighet som den huvudsakliga leverantören av nyheter för USA:s konservativa väljare. Artiklarna förknippar Fox News med immigration, terrorism, muslimer och korruption:

The Anti-Trump Network: Fox News Money Flows into Open Borders Group;

NY Times Bombshell Scoop: Fox News Colluded with Rubio to Give Amnesty to Illegal Aliens;

Google and Fox TV Invite Anti-Trump, Hitler-Citing, Muslim Advocate to Join Next GOP TV-Debate;

Fox, Google Pick 1994 Illegal Immigrant To Ask Question In Iowa GOP Debate;

Fox News At Facebook Meeting Is Misdirection: Murdoch and Zuckerberg Are Deeply Connected Over Immigration.

Dessa upprepade teman – sammansvärjning, korruption och mediaförräderi – är väldigt närvarande i de här vitt spridda rubrikerna som förknippar Fox News, Rubio och olaglig migration.

Då primärvalet var över visar våra kartor att Fox News återfick sin publik och integrerades närmare med Breitbart och resten av det högerorienterade medielandskapet. Den huvudsakliga måltavlan för högerflygelns medier blev istället samtliga traditionella medier.

Medan förekomsten av olika mediala källor inom högerns sfär varierar då man betraktar delningar på Facebook och Twitter, så är innehållet och den grundläggande strukturen, med Breitbart i dess centrum, stabil över alla plattformer. Infowars, och de likaså högerradikala sajterna Truthfeed och Ending the Fed, växer i betydelse i kartorna av Facebookdelningar.

Till och med under den högintensiva månaden innan presidentvalet bildar alla medier utanför det Breitbart-centrerade universet ett tätt sammanvävt uppmärksamhetsnätverk med traditionella massmedier och professionella källor i centrum. Högern i sin tur bildar en egen isolerad sfär.

Högerns fokus dominerade

De högerorienterade medierna lyckades även överföra sitt fokus på immigration, Clintons e-postskandal och övriga skandaler, till medielandskapets mittfåra. En analys av artiklar på satsnivå i samtliga delar av medielandskapet ger vid handen att Donald Trumps agenda – med starkt fokus på invandring och direkta angrepp mot Hillary Clinton – kom att dominera den offentliga diskussionen.

Bevakningen av Clinton fokuserade med överväldigande majoritet på hennes e-posthärva, följt av anklagelser om korruption i anslutning till familjen Clintons välgörenhetsstiftelse, och följde upp med rapportering om terrorangreppet mot USA:s konsulat i Benghazi. Bevakningen av Trump lyfte fram en del skandaler, men det mest framträdande temat i artiklar som fokuserade på Trump var hans främsta sakfråga, invandringen. Även hans påståenden om arbetsplatser och handel fick större uppmärksamhet än skandalerna kring honom.

Medan mittfårans mediebevakning ofta var ifrågasättande, kretsade den likväl kring den agenda som den högerorienterade mediesfären satte: invandring. Högerorienterade medier vinklade i sin tur immigrationsfrågor i termer av terror, brottslighet, och islam, vilket framgår av en genomgång av de mest spridda artiklarna på Breitbart och andra högerorienterade medier. Invandringen var nyckeltemat där Donald Trumps och Breitbarts agendor möttes; precis som Trump gjorde den till fokus för sin kampanj ägnade Breitbart en oproportionerligt stor del av sin bevakning åt detta ämne.

Bekämpa desinformation

Vårt material beskriver således ett nätverk av ömsesidigt bekräftande hyperpartiska sajter som återuppväcker det som Richard Hofstadter kallade ”det paranoida draget i amerikansk politik”, som kombinerar fakta tagna ur sin kontext, upprepade osanningar, och överdrivna slutledningar, i avsikt att konstruera en i grunden vilseledande världsbild. Termen ”fake news” (fabricerade nyheter), till skillnad från termerna propaganda och desinformation, antyder uppdiktat stoff skapat av apolitiska aktörer ute efter att tjäna en hacka på Facebooks marknadsföringspengar, och är en otillräcklig term för att beskriva vad som pågår. Genom upprepning, variation och cirkulation genom ett flertal närstående sajter gör nätverket sina påståenden bekanta för läsarna, och detta samspel med deras huvudsakliga narrativ skänker trovärdighet åt det otroliga.

En salig blandning av ogrundade påståenden och fakta sammanfogade av paranoida slutledningar är kännetecknande för majoriteten av det delade innehåll som kan spåras till Breitbart. Det vore ett misstag att avfärda de här artiklarna som ”fake news”; deras styrka bottnar i en blandning av verifierbara fakta, upprepningar av bekanta osanningar, paranoid logik, och en konsekvent politisk samordning inom ett ömsesidigt bekräftande nätverk av likasinnade sajter.

Bruket av desinformation inom partianknutna medier är varken nytt eller begränsat till den politiska högern, men isoleringen av de högerorienterade medierna från de traditionella journalistiska nyhetskällorna, samt fränheten i deras angrepp mot journalistiken i samordning med en lika frispråkig president, är ett tydligt och nytt fenomen.

Att återuppbygga grundvalen på vilken USA:s medborgare kan forma en gemensam uppfattning om vad som pågår i världen är en förutsättning för en fungerande demokrati, och det är den viktigaste utmaningen som pressen står inför i vår nära framtid. Vårt material antyder starkt att de flesta amerikaner, inklusive de som får sina  nyheter via sociala medier, också i fortsättningen konsumerar traditionella medier som följer professionella journalistiska konventioner, och jämför det de läser på partitrogna sajter med det som rapporteras på traditionella massmediers sajter.

För att uppnå detta måste traditionella medier omorientera sig själva och sin verksamhet, inte genom att satsa på klickjournalistik, utan genom att inse att de finns och verkar i en omgivning som är rik på propaganda och desinformation. Detta, och inte Facebook eller påhittade nyhetssajter, är den stora utmaningen under de kommande åren. Att möta denna utmaning kunde innebära början på en ny guldålder för den fjärde statsmakten.

Text Yochai Benkler, Robert Faris, Hal Roberts, och Ethan Zuckerman.
Översättning Lasse Garoff
Illustration Karstein Volle

Studien har tidigare publicerats i Columbia Journalism Review, och Ny Tid återpublicerar en redigerad version.