Etikettarkiv: Teknologi

Webben sänkte tröskeln för dejting

Dejting har varit en del av det moderna samhället i en form eller annan redan i flera hundra år. I 1700-talets Europa var det övervakade uppvaktningar. På 1950-talet var det närmare den informella, sociala aktiviteten vi ser i dag men med betydligt mer fokus på etikett. Vi hade knappt hunnit vänja oss vid den moderna dejten när det åter skedde en omvälvning hösten 2012: Tinder.

För den som inte hängt med i svängarna är Tinder en app – eller ett program – som används med mobiltelefonen, och som som parar ihop singlar då båda ”gillat” varandras profiler.

Sanna Korpela som är vetenskapsjournalist vid Befolkningsförbundet och utbildad psykolog tror att nätdejtingen är här för att stanna.

– I vårt samhälle har den ett starkt fotfäste. Det är möjligt att det i framtiden igen blir vanligare att träffas ansikte mot ansikte men att den helt skulle försvinna är nästintill omöjligt.

Iiris Mattsson, 30, är studerande vid Helsingfors universitet. Hon gick med i Tinder för fem år sedan, kort efter att tjänsten lanserats.

– Som nybliven singel kändes det som en bra grej. Det var ett nytt och spännande sätt att träffa nya människor. Förvisso hade nätdejting funnits redan länge, men det här kändes som något helt annat.  Det är nästan som ett spel när allt går så lätt och kvickt till, säger Mattsson.

Hon har också testat mer traditionell nätdejting, dessvärre inte med några vidare resultat.

– Sajterna ställer en massa frågor, och så är det tänkt att de utgående från det ska para ihop en med andra som svarat liknande som du. Det har bara aldrig funkat för mig: jag känner inte att jag fått något ut av sådana tjänster. Jag tror delvis att det ligger något i hur snabbt allt går till på Tinder – det blir aldrig för allvarligt och så är tröskeln lägre att ge sig med i det.

Mattssons Tinderupplevelse har varit blandad, men mestadels positiv, uppger hon.

– Ofta blir ju den första dejten också den sista. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa dejt om det inte synkar genast, och det är ju egentligen omöjligt att lära känna någon på bara någon timme. Det går ju åt båda hållen också: man varken ger mer än en chans åt sin dejt, och man kan inte heller vänta sig att få mer än en chans.

En vanlig kritik mot Tinder är att användarna dömer varandra bara utgående ifrån deras utseende.

– Ett stort fokus på utseende har sina risker. Det orsakar ofta orealistiska förväntningar, säger Korpela. Hon anser att det kan vålla problem för både män och kvinnor, fast på olika sätt.

– Vi talar mycket mera och ur flera synvinklar om trycket kvinnor upplever när det kommer till utseende. Det har inte funnits lika mycket utrymme för diskussion kring trycket män upplever.

Michaela von Kügelgen, författare och frilansjournalist, har också hon haft mest positiva upplevelser av Tinder och andra former av nätdejting.

– Alla mina mer seriösa förhållanden har börjat på nätet, berättar hon.

Sin första mer seriösa pojkvän träffade hon på en numera nedlagd dejtingsajt, och senare har även hon övergått till den väldigt populära appen.

– Jag hade precis kommit ut ur ett längre förhållande då jag laddade ner Tinder. Första gången jag fick en match slängde jag faktiskt mobilen ifrån mig.

von Kügelgen har emellertid med tiden fått en mer avslappnad inställning till appen.

– Jag tycker det är fantastiskt att tröskeln är så låg och jag brukar uppmana folk att dejta friskt och våga gå på dåliga dejter också. Men för många kan Tinder lätt bli en bekräftelsemaskin, säger hon.

von Kügelgen ser på utvecklingen som en demokratisering av dejtandet.

– Jag anser att man får väldigt mycket ut av det hela bara man är ärlig och snäll. Alltför ofta glömmer vi att det faktiskt är en människa bakom bilden. Jag har nog fått höra att jag är den snällaste människan på Tinder, vilket kanske säger något om hur samtalen ofta går till, säger hon. Jag tror på den enkla sanningen att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Korpela har ett liknande budskap för singlar:

– Det viktigaste är att öka sin självkännedom. Ha förståelse för det att varken du, andra eller livet överhuvudtaget är perfekt.

Felix Fortelius

Förlaget Schildts & Söderströms ger i höst ut boken Tinderdejten, och samlar för ändamålet in erfarenheter från användare på en Facebooksida med samma namn. På sidan kan man dela med sig av sina upplevelser med appen och även få råd av en Tinderexpert. Ny Tid har fått lov att dela med sig av några historier.

Kvinna, 44:
Chattade med en man som istället för smileys och emojis skrev ”hihihi”. Först tyckte jag att det var lite konstigt, ”det skulle vara roligt att ses nångång hihihi”, ”tycker du om sex hihihi”, ”hihihi vad jobbar du med”. Så småningom började jag ändå tycka att det var lite charmigt och avväpnande … Vi träffades några gånger och jag tyckte om honom men tyvärr var han sen gift. Hihii.

Kvinna, 24:
För två och halvt år sedan jobbade jag som au-pair i USA. Hade 4 månader kvar i landet när jag matchade med en kille. På första dejten klickade vi direkt. Jag hoppades att han skulle bjuda hem mig till sig, men istället promenerade han med mig hem. Vips så lyckades 4 månader passera och x-antal dejter. Jag var dööökär och bestämde mig för att att chansa och stanna ett år till, nu är vi förlovade och ska gifta oss nästa år.

Anonym:
Mannen verkade lovande. Vi hade träff på Ateneum, planen var att se en utställning och dricka ett glas vin. Han dök upp och såg lika trevlig ut som på profilbilderna. Sen fick jag syn på hans fötter. Han hade på sig såna där träningsskor som separerar tårna och ska ge barfotakänsla. För mig kändes det mest som att vara på utställning med Gollum.

Pratsamt om privat och politiskt

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.

Mina två cent

Alfred Backa
Alfred Backa.
Jag börjar bli trött på tiggare. Egentligen tycker jag att de borde förbjudas. Jag vet att man inte får säga så, eftersom det inte är tiggarna själva som borde bestraffas för att strukturen tvingar dem att tigga. Men det hela känns ohållbart och jag slipper inte undan dem lika lätt som jag gjorde förr. Försöker jag gå in på Citymarket möts jag på vägen av en hel drös med människor som vill ha pengar av mig, människor som inte har något annat val än att komma fram och störa mig genom att böna och be om min uppmärksamhet. Bara en sekund av min tid vill de ha, de vill bara berätta, bara säga några ord om sin situation. Jag vet att det är meningslöst att betala dem, ja, att ens stanna upp. Går jag med på deras villkor så vet jag att pengarna aldrig hamnar i deras ficka i slutändan. Knappt en procent av inkomsterna tillfaller dem, resten går till de stora syndikaten, de som alla vet att borde stoppas men som ingen tar krafttag mot. Ingen vågar helt enkelt, då myndigheterna tjänar mer på att låta dem hållas än på att stoppa dem.

Jag träffade en ung person som hamnat längst ner i denna sorgliga maktspiral, låt oss kalla honom Jens. Han kom fram till mig häromdagen och presenterade sig, berättade om sig själv och verkade sedan rörande engagerad i mina privata angelägenheter. ”Vad har du för mobilavtal?” frågade han, med en ängslighet som sken igenom hans tuffa attityd. Jag kände genast medlidande med denna yngling, nog hade det varit roligt att kunna hjälpa honom, om så bara för stunden. Men jag berättade istället att jag inte var intresserad, precis som man ska göra. Likväl fortsatte han att invadera min personliga sfär med sitt färdigskrivna tiggerimanus. ”Visste du att du kan få fri surf och samma samtalskostnader i alla EU- och EES-länder som i Finland om du byter abonnemang nu?” Vid det här laget hade jag tröttnat på artigheterna, jag gick därifrån utan att säga ett ord mer. Hans röst fortsatte att skvala om gratisminuter och bindningstid tills han insåg att han förlorat mig. Det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig skar i mitt hjärta som en kniv. ”Ha en bra dag.”

Det är klart man blir illa berörd av ett enstaka fall som detta. Det är klart att man tycker synd om människor som inte har något annat val än att stå på butiksgolvet och sälja tjänster som ingen vill ha, för att få en spottstyver av sina övermän. Det är inte Jens fel, han är oskyldig i det stora hela. Att förbjuda honom från att stå där och sälja sina produkter löser inga problem, det är inte honom vi måste stoppa. Vi måste stoppa det organiserade tiggeriet.

Alfred Backa
är komiker & författare

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom

Eldflugslampor, spindelsilke och svampskor

eller 3,8 miljarder år av naturlig produktutveckling

Vi har mera samlad kunskap än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt utnyttjar vi planetens resurser i en takt som hotar själva grunden för de ekologiska system som håller oss vid liv. Biomimik kan vara svaret vi söker för att vända utvecklingen mot en hållbarare värld. En värld som fungerar på planetens villkor.

Janine Benyus är amerikansk biolog, innovationskonsult och vetenskapsförfattare. Boken Biomimicry: Innovation inspired by Nature, utkom 1997. Termen biomimicry, på svenska används både biomimik och biomimetik, kommer från grekiskans bios liv och mimesis att imitera. Biomimik innebär att utforska och efterlikna naturens mönster och strategier för att skapa hållbara lösningar för framtiden. Idag är biomimik en tvärvetenskaplig metod som omfattar alla kunskapsområden.

Vi är omgivna av naturens genialitet, säger Benyus, i en av många TED-föreläsningar som kan ses på nätet. När vi söker efter någonting som är genuint hållbart är naturens värld den enda modell som har fungerat under en längre tidsperiod. Naturen är den fulländade designern, ingenjören, kemisten och fysikern. Det kännetecknande för livets egna lösningar är att de är eleganta, effektiva och på samma gång resurs- och energisnåla. Biomassa som byggs upp bryts ner och återanvänds i nya former i ett ständigt kretslopp. Naturen smutsar aldrig sitt eget bo. Det är just de här egenskaperna världen letar efter. Att studera naturens mekanismer är som att titta in i ett avancerat forskningslaboratorium med produktutveckling som testats under 3,8 miljarder år.

Människor har i tusentals år sökt inspiration i naturen för att underlätta vardagen och förbättra sina livsvillkor. Det nya är att systematiskt kartlägga biologiska strategier och inspirerande idéer på ett sätt som hjälper formgivare och innovatörer att hitta värdefull information. Benyus grundade organisationerna Biomimicry institute, Biomimicry 3,8 och Biomimicry Guild för att göra informationen tillgänglig över fackgränserna. Hennes kanske viktigaste insats är webbtjänsten asknature.org. Vem som helst kan logga in och få svar på hur naturen har löst ett specifikt problem som man för tillfället söker svar på. Eftersom tjänsten är offentlig och öppen för alla blir det också svårare för enskilda företag att kapa och patentera sådana metoder som tillhör själva livet och måste vara åtkomliga för alla.

Benyus kan vara startskottet för biomimikens segertåg på samma sätt som Rachel Carsons bok Tyst Vår ledde till den moderna miljörörelsen. När kreativa biologer, designers, tekniker och vetenskapsmän samlas runt samma bord för att utveckla en produkt eller söka efter lösningar på existerande problem, blir resultaten inte bara nyskapande men också fascinerande. Samarbete har blivit önskvärt. Man rör sig över gränserna och kombinerar kunskapsområden.

Naturens egna arkitekter

Arkitekturen är en av de branscher som snabbt insåg den nya trendens möjligheter.

Naturens former och funktioner ger en uppsjö sinnrika och raffinerade lösningar på vardagsproblem. Inspiration från naturen tillfredsställer naturen och samtidigt människor och samhällen. En win-win- situation.

Den engelska arkitekten Michael Pawlyn är en av de främsta förespråkarna för biomimisk arkitektur. När ett företag planerar ett kontor rekommenderar Pawlyn former ur växtriket  kombinerade med ultralätta konstruktioner härledda ur skelettets modeller. Hållfastheten kommer av att man omdistribuerar materialet med omväxlande robusta partier och håligheter. Håligheterna fungerar som kanaler för luftflödet. Överraskande former och reflekterande ytor maximerar ljusflödet så att det når ner till de lägsta våningarna. Sparsam materialanvändning minskar vikten. Detta sparar både pengar och naturtillgångar. Affärsbyggnaden fungerar som ett eget ekosystem, vilket befrämjar trivsamhet för personalen och ökar produktiviteten. Det i sin tur kompenserar extrakostnaderna. Inom ett par år är byggprojektet en vinstinvestering för företaget.

Termiterna är mästare på att hålla en konstant temperatur i sina bon, trots stora växlingar i yttertemperaturen. Så kallad termitventilation är ett kostnadseffektivt sätt att spara energi. Det fungerar både i heta och kalla klimat.

Den namibiska skalbaggen skördar fukt ur morgondimman när öknen möter kalla luftströmmar från Atlanten. Fukten kondenseras och samlas upp av ett sinnrikt mönster på skalbaggens rygg. När en tillräckligt stor vattendroppe koncentrerats rinner den ner till munnen längs skalbaggens rygg.

Skalbaggens överlevnadsstrategi har inspirerat uppfinnare från hela världen till häpnadsväckande konstruktioner. När man imiterar hela ekosystem kan man ta itu med världens skriande resursproblem. Vatten är en bristvara. Man har byggt växthus utgående från skalbaggens teknik, som kan förvandla saltvatten till dricksvatten med skörd som bonus.

Metoden är en välsignelse i torra, ofruktbara områden. Förutom att man erhåller dricksvatten, stimulerar fukten växtlighet och grödor i växthuset.

Tekniken är i bruk i USA, Abu Dhabi, Australien och Afrika. Växthus för dricksvattensskörd planeras nu också i familjestorlek. Det har visat sig att man till och med får större skördar när man utnyttjar fukten än när man odlar traditionellt med rinnande vatten.

Jakten på nya material

Biomimiken står också för revolutionerande framsteg inom materialtillverkningen. Forskningens strålkastarljus har länge varit fokuserad på en liten anspråkslös spindel. Spindelns förmåga att göra silke av proteiner med vatten som lösningsmedel i rumstemperatur är imponerande. Fibrerna är elastiska och starkare än stål. Det kaliforniska företaget Bolt Threads har utvecklat en metod att tillverka spindelsilke med proteiner och jästsvamp, metoden påminner om att brygga öl.

Också textilindustrin har fått upp ögonen för syntetiskt spindelsilke. Modeskaparen Stella McCartney är här en föregångare. Ju större efterfrågan är på nya produkter desto snabbare kommer innovationerna ut på marknaden. Framtidens material kan komma från svamparnas rike, från odlade alger, eller från räkskal. En forskargrupp i Harvard har med kitin från räkskal, en avfallsvara som finns i överflöd, och med trollsländans vinge som modell skapat ett material starkt som aluminium och hälften så lätt. Mycoworks i Kalifornien producerar på två veckor samma mängd svampläder som det tar två år att få ut av djur och med en bråkdel av kostnaderna. Temu Materials i Finland återanvänder begagnade kläder i en liknande process för lädertillverkning. I New York har Ecovative ersatt polystyren och andra förpackningsmaterial med likvärdiga material gjorda av svamp. Efter användning kan de grävas ner i jorden som gödsel.

Jakten på nya material går het runtom i världen. Forskningen i Finland har som mål att utveckla miljövänliga svamp- och träbaserade material för att ersätta tyg och plast. Uppstart-företaget Spinnova, med en ny giftfri metod att använda cellulosa som råmaterial inom klädindustrin, har redan påbörjat ett samarbete med Marimekko

Fotosyntesen som energimodell

Nyckelfrågan är trots allt hur vi ska lyckas producera ekologiskt hållbar energi. Naturen kan också här ge oss vägledning när det gäller att åtgärda de sista flaskhalsarna. Att ta tillvara solenergi på samma sätt som ett löv är den heliga gralen för energiforskningen. Det första artificiella lövet såg dagens ljus för ett tiotal år sedan. I fotosyntesen omvandlas koldioxid till kolhydrater och upptas av cellerna som näring. Målet är bränsle i vätskeform med ingredienserna solljus, koldioxid och vatten. Om det lyckas öppnar det dörren för en helt ny världsbild och ekonomi. På varsin sida av jordklotet närmar sig olika forskarteam lösningen.

Solceller och vindturbiner tar stora kliv framåt. Fiskar och fåglar visar vägen för ingenjörerna när det gäller hur man bäst ska designa vindmöllor och hur de skall placeras. Snilleblixten drabbade en professor vid Stanford University mitt under en lektion i gruppbeteendets mekanik, när han var i färd med att förklara hur fiskstim och fågelflockar rör sig. De djur som befinner sig i spetsen skapar vind- och vattenströmmar som underlättar färden för resten av flocken. Fiskarna och fåglarna rör sig därigenom som ett enda väsen. Helheten prioriteras för bästa energiupptag.

Det finns otaliga exempel på hur man kan efterlikna naturen för att konstruera smarta tekniska lösningar och samtidigt spara utgifter.

Att till exempel ta tillvara koldioxid – som ju är ett gift för människan men byggstenen för växter, skal- och koralldjur – som råmaterial löser inte utsläppsfrågan men är god draghjälp på vägen. Blue Planet, en byggfirma i Kalifornien, är en av de första som lyckats göra cement av koldioxid. Genom att studera koraller har man utvecklat en metod att tillvarata utsläppen från kraftverk. Koldioxiden leds genom havsvatten och resultatet är kalksten, den viktigaste ingrediensen i cement. Verksamheten har utvidgats till Mexiko, Kanada och den amerikanska delstaten Wyoming. 

LED-lampan som redan är en omstörtande uppfinning har ytterligare effektiviserats. En forskare som gjorde fältstudier i Centralamerikas regnskogar tjusades av svärmande eldflugor. Han tog med sig några exemplar för att undersöka dem närmare i laboratoriet i Belgien. Ljuset genereras av en lanterna på eldflugans buk men forskaren upptäckte att ett geometriskt mönster av tandade fjäll förstärkte lanternans ljus. När ett team med belgiska, kanadensiska och franska forskare överförde upptäckten till ett tunt skikt på LED-lampan genererade den 55 procent mera ljus och blev en och en halv gång effektivare.

En fågelskådare som tågingenjör

Tre fåglar och Japans transportindustri har gjort Eiji Nakatsu till en celebritet. Han arbetade som ingenjör för höghastighetståget Shinkansen. Med ökade hastigheter höjdes kraven på konstruktionen. Varje gång tåget kom ut ur en tunnel åstadkom lufttrycket en sonisk smäll som hördes på 400 meters avstånd. Nakatsu, som var ivrig fågelskådare, fick i uppdrag att leda projektet med att utveckla en ny och bättre tågmodell. Han gjorde en ritning med ugglans vingar, adéliepingvinens strömlinjeformade kropp och kungsfiskarens näbb som förebilder. Den viktigaste inspirationskällan var kungsfiskaren. Den dyker från hög höjd efter sitt byte i vattnet – från en dimension till en annan – utan ett stänk på vattenytan. Näbbens arkitektur återskapades i lokets form för att undvika ljudsmällar. Ugglans vingkonstruktion gav ljuddämpande effekt, och pingvinens form minskade vibrationerna. Man fick ett tystare tåg som blev 10 procent snabbare och krävde 15 procent mindre energi.

Biomimik har införlivats i allt som kan rymmas mellan medicinsk specialkunskap och jordbruk. Morgondagens åkrar har bälten av ängsblommor för att minska gödselbehovet. Samtidigt utgör dessa blombälten oaser för pollinerande insekter som humlor och andra organismer som i sin tur ger näring och ökar mångfalden. Framtidens städer planeras som ekosystem.

Det slagkraftigaste verktyget för en ny värld är 3D-printern. Plasten kan redan ersättas av printmaterial gjorda av svamp och alger. Man kan också printa levande celler för medicinskt bruk i nanoskala och stål för broar och byggnader.

Dags att tänka om senast nu

Sommaren 2015 sände Sveriges Radio sommarprat med Johan Rockström, miljöprofessor vid Stockholms universitet. Lyssnarsiffrorna blev enorma trots att han talar allvar och lägger de vetenskapliga korten på bordet. Vi befinner oss i en krissituation. Vi har ett gigantiskt ansvar. En tväromvändning i livsstil och ekonomiskt tänkande kan bli drivkraften för förnyelse. När Rockström ser konturer till en renässans låter det hoppfullt. Hans bok Vår tid på jorden: välfärd inom planetära gränser, som utkom 2012 i samarbete med fotografen Mathias Klum, är värdefull läsning. De nio planetära gränserna togs fram av Rockström och 27 andra erkända forskare år 2009. De utgör ramen inom vilken vi kan leva och handla tryggt. Vi har överskridit fyra av gränserna, så det är hög tid att bromsa och tänka om. Vår moderna välfärd har utarmat naturvärden och -tillgångar. Ett nytt tänkesätt ger oss möjligheten att få utvecklingen att vända i rätt riktning.

Allt vi gör har naturen redan gjort bättre utan att pantsätta framtiden. Det är också det här budskapet som Janine Benyus för fram. Biomimik som designmönster har visat sig vara en fruktbar metod som genererat billigare lösningar, hållbarare material och smartare innovationer på alla samhällsområden. Avfall och sidoprodukter har plötsligt blivit eftersökta resurser. Dagens elektronikavfall är morgondagens guldgruva.

Teknologiförespråkarna och miljörörelsens anhängare, de två ytterligheterna, närmar sig varandra. De har båda lika stor orsak att bevara våra sköra ekosystem. N

Angela Oker-Blom

TED

  • Förkortningen TED kommer från Technology, Entertainment and Design. Den ideella, opartiska organisationens mål är att förändra attityder med kunskapens kraft. Djupare kännedom förändrar världen. TED-konferenser hålls tre gånger i året och TED-seminarier i mindre skala ordnas i länder runtom i hela världen.
  • ted.com kan man lyssna till korta anföranden av världens mest inspirerande visionärer. Anförandena täcker alla kunskapsområden och kulturer.
  • TED-priset på en miljon dollar delas årligen ut till klarsynta framtidstänkare för de bästa koncepten att driva en global förändring.