Etikettarkiv: Terrorism

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter

Brev från en framtid vi inte vill ha

Efter två tidigare nomineringar har Johannes Anyuru vunnit Augustpriset för sin tredje roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I romanen ställs en författare inför ett etiskt problem som utvecklas till ett existentiellt problem med inslag av övernaturlighet och parallella tidslinjer. Anyuru behandlar kopplingen mellan terrorism och muslimhat från ett muslimskt troende perspektiv, och utnyttjar föredömligt en av romanformens främsta egenskaper: möjligheten att berätta och resonera samtidigt. Även om det inte artikuleras några banbrytande tankegångar så väver Anyuru på ett kraftfullt sätt in aktuella frågeställningar om bland annat skuld och ansvar i berättelsen. Debattfrågor och -fraser omvandlas till element i de enskilda livsödenas poesi.

Första scenen är som en triller. Tre unga terrorister, en kvinna och två män, tar gisslan inne i en seriebutik på Kungsgatan i centrala Göteborg. I verklighetens Göteborg är det Science Fiction-bokhandeln som man hittar på Kungsgatan, men romanens terrordåd äger rum i den fiktiva affären Hondos där ett publiksamtal pågår med tecknaren Göran Loberg, känd för sina muhammedkarikatyrer. Det hela skildras från den kvinnliga terroristens perspektiv. Hennes medvetandeström består av en blandning av inlärda propagandrafraser, hallucinationer och en ihållande känsla av deja vu. Plötsligt minns hon att hon har sett allt som sker förut.

Intrigen som följer påminner om inledningen till science fiction-filmen Twelve Monkeys, där en mentalsjukhuspatient spelad av Bruce Willis försöker övertyga en psykiatriker om att han kommer från en postapokalyptisk framtid och har ett viktigt uppdrag. I Anyurus roman påstår den kvinnliga terroristen, som överlever dådet, att hon kommer från en dystopisk framtid där Sverige har utvecklats till en fasciststat med interneringsläger för muslimer. Hon spärras in på den rättspsykiatriska kliniken Tundra. Två år senare kontaktas en muslimsk författare som bär många likheter med Anyuru själv. Terroristen har läst hans böcker och vill träffa honom. Inledningsvis är han tveksam inför mötet, och beskriver henne som ”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte”. Men det är något som inte stämmer. Flickan på Tundra borde vara från Belgien men pratar som ”en vanlig tonårstjej från en av Göteborgs förorter”. Hon har skrivit ner en självbiografisk berättelse om livet i framtiden, och den är specifikt riktad till författaren: ”Jag skriver till dig som ännu har ord för det som händer, och vars hela värld alltså ligger innesluten i min”.

Tundraflickans texter är framförallt en gripande berättelse om uppväxt och vänskap, men också ett skrämmande scenario för ett lands gradvisa dehumanisering av en del av sin befolkning. Med hjälp av den övernaturliga intrigen leker Anyuru med tanken på hur Sverige kunde se ut som en antimuslimsk apartheidstat och vad som kunde få Sverige att bli det. Hur skulle befolkningen kunna tillåta det? Författaren i romanen svarar: ”För att människor är rädda, och för att de till slut kommer att göra vadsomhelst för att slippa vara det”.

Framtidsskildringen innehåller dock också en del fåniga inslag, som till exempel när en museichef i gråa dreads tvingar internerade muslimer att teckna rasistiska karikatyrer för att få behålla sin säkerhetsklassificering. Som ett inslag i ett fascistiskt Sverige känns det inte trovärdigt och som ett  samtidssatiriskt misstänkliggörande av yttranderfrihetsivrare är det för slött.

Romanen har tre olika berättare. Författaren, Tundraflickan och en berättare som i tredje person skildrar terroristernas förflutna och deras dåd. Friktionen mellan de olika berättarnas verkligheter är den mest eggande konflikten i romanen. Anyuru bjuder själv på en möjlig tolkning av denna friktion när han hänvisar till teoretikern Donna Haraways beskrivning av science fiction som ”en förhandling mellan världar”. Det är inte uppenbart vad Haraway eller Anyuru menar med att förhandla mellan världar, men det låter fint och är kanske en passande beskrivning av förhållandet mellan romanens fiktionsnivåer. Hos Anyuru ges dock det övernaturliga ingen förment vetenskaplig förklaring, och därför är nog mirakelfiktion en bättre benämning än science fiction.

I Anyurus första roman Skulle jag dö under dessa himlar dominerar bildspråket över berättandet. Intrigen är trivial och berättandet fragmentariskt. I den andra, En storm kom från paradiset, har proportionerna förskjutits mot berättandet men prosan är fortfarande något bildtung. I De kommer att drunka i sina mödrars tårar är intrigen avancerad och prosan berättelsedrivande och rakt på sak. Även de mera lyriskt förtätade passagerna med avhuggna meningar och rader bidrar till berättelsens intensitet. Trots små skavanker, som inslag av banal satir, är denna religiöst och politiskt reflekterande och stilistiskt utsökta bladvändare en värdig vinnare av Augustpriset 2017.

Fredrik Österblom

Johannes Anyuru:
De kommer att drunka i
sina mödrars tårar.
Norstedts, 2017.

Attentatsman eller terrorist?

I höst har det gått tio år sedan Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta människor i Jokela skola i Tusby, varefter han riktade det vapen han använde mot sitt eget huvud och tryckte av. I Global Terrorism Database är skolskjutningen i Jokela upptagen som terrordåd, men varken hos finländska myndigheter eller i det allmänna medvetandet räknas den som ett sådant – trots att Auvinen hade en uppenbar ideologisk drivkraft, vilken kommer till synes i ett efterlämnat manifest. Istället utpekas knivdådet i Åbo den 18 augusti i år som det första terrordådet på finländsk mark.

På liknande sätt betecknas attentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 som det första fullbordade terrordådet i Sverige (Taimour Abdulwahabs bomber utlöstes ju i förtid den 11 december 2010 i Stockholm). Peter Mangs serieskjutningar i Malmö och Anton Lundin Petterssons attack på grundskolan Kronan i Trollhättan räknas däremot inte som terrorism, inte heller de bombattentat och försök till attentat som tre nynazister i Göteborg dömdes för tidigare i år.

En sak förenar alla de här gärningsmännen, förutom Göteborgsnazisterna: alla planerade de och utförde sina dåd på egen hand, de är vad forskarna kallar ensamvargar eller lone wolves.

Hotet från lone wolves eller ensamagerande politiska våldsbrottslingar behandlas utförligt av Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, i ett avsnitt i en ny bok, Den ensamma terroristen?, som försöker vidga terroristdebatten i Sverige. Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt som började i fjol på uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Man ville veta mer om de många brandattentaten mot asylboenden 2016, hur sociala media används som politiskt verktyg och vilket hot som kan väntas från ensamagerande gärningsmän. Forskningsuppdraget gick till historikern Helene Lööw, sociologen Michael Dahlberg-Grundberg och Mattias Gardell. Den sistnämnda understryker i ett förord att Den ensamme terroristen? ska ses som ett första preliminärt resultat av forskningsarbetet. Boken kommer att följas av nya studier.

Obligatorisk läsning

Helene Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs bidrag till antologin har mer akademiskt intresse, det tyngsta och för den vanliga läsaren mest intressanta avsnittet i Den ensamme terroristen? är Mattias Gardells text om lone wolf-fenomenet. Det är, vad jag vet, den första svenska forskartext som behandlar ämnet och borde bli obligatorisk läsning för alla som på något sätt sysslar med forskning kring terrorism. Gardell är dessutom en driven skribent – ett problem med boken som helhet är att Lööws och i synnerhet Dahlberg-Grundbergs bidrag är en smula stappliga.

Mattias Gardell spårar den ensamme terroristen 150 år tillbaka i tiden; under den första perioden 1878-1934 genomförde anarkister och nihilister en rad attentat. Men lone wolves i dagens mening är framför allt en produkt av den amerikanska vit makt-rörelsen. Ensamvargarna är alltså terrorister som arbetar helt allena eller på sin höjd tillsammans med en eller två partner. Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde det federala ämbetshuset i Oklahoma City och dödade 168 människor, är arketypen för ensamvargen. McVeigh var uttalad högerextremist och utförde attentatet i ”terroristiskt syfte” som det av någon anledning numera heter i Finland. Han hyllas fortfarande som en hjälte av nynazister hos oss, till exempel på Nordiska motståndrörelsens webbsida Nordfront.

IT-ålderns terrorism

En rad amerikanska vit makt-ideologer som Lous Beam, David Lane med flera kom till slutsatsen att rasiströrelser förlorat kampen och att en ny taktik behövdes för ”säkra existensen för den vita rasen och de vita barnens framtid”. Organisationer kan infiltreras och säkerhetstjänsterna är numera skickliga på att avlyssna kommunikationer. Om man istället inspirerar individer att begå terrordåd på egen hand är de betydligt svårare att upptäcka och stoppa.

Salafist-jihadisterna i Afghanistan och Mellanöstern var snabba att anamma idéerna om ledarlöst motstånd: redan strax efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 uppmanade en Al-Qaida-anknuten nättidning anhängarna att slå till där de befann sig utan att invänta order. Året därpå publicerade en syrisk veteran från kriget i Afghanistan, Abu Musab al-Suri, på internet sin 1 600-sidiga ”strategihandbok” Kallelse till globalt islamiskt motstånd, där han rekommenderade ”individuell terrorjihad” mot en militärt och underrättelsemässigt överlägsen motståndare. Al-Suris texter ska ha inspirerat flera terrordåd på 2000-talet, bland annat attackerna i Madrid och London. Också IS har pläderat för en liknande taktik i sin bok How to Survive in the West, där de uppmanar sina anhängare i väst att smälta in, bli ”hemliga agenter” som lever ett dubbelliv och utåt låtsas vara vanliga medborgare medan de väntar på ett tillfälle att slå till.

Dålig beredskap

Men Mattias Gardell noterar också att ensamvargarna sällan lyckas bli de perfekta dubbelagenterna som terrormanualerna föreskriver. De visar ofta behov av uppmärksamhet och signalerar sina avsikter på olika sätt – den misstänkte för knivattacken i Åbo, Abderrahman Bouanane, är ett exempel: redan flera månader innan han begick sitt dåd hade man på hans flyktingboende slagit larm om att han radikaliserats. Skyddspolisen la dock orosanmälan åt sidan, eftersom man inte lyckades koppla Bounane till några aktuella terrorplaner man kände till.

Vilket illustrerar dilemmat med ensamvargarna: säkerhetsmyndigheterna har dålig beredskap att upptäcka och värdera deras benägenhet att sätta sina planer i verket.

Ett annat problem är den selektiva synen på vilka som ska betraktas som terrorister. De ovan nämnda Pekka-Eric Auvinens, Peter Mangs och Anton Lundin Petterssons våldshandlingar utreddes inte som terrordåd, trots att alla tre kan knytas till högerextrema idéer och själva uttryckte sig på ett sätt som gör att deras gärningar borde betraktas som terrordåd. Men här spökar kanske 11-septemberattackerna i New York: av många betraktas de som början på den ”moderna” terrorn. Men det är förstås felaktigt: terrorismen är långt äldre än så. Men den ändrar karaktär, och det gäller att se och förstå när det sker. Just därför är Mattias Gardells och hans kollegers forskning så viktig – den hjälper de ansvariga att vässa sina redskap för att hantera en föränderlig terrorism.

En ”haverikommission” har i höst tillsatts för att utreda knivattacken i Åbo och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra en upprepning. I den obligatoriska läsningen för kommissionens medlemmar borde Den ensamme terroristen? ingå. Åtminstone Gardells text bör översättas till finska fortast möjligt och publiceras i ett lämpligt forum.

Lars Sund

Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg: Den ensamme terroristen? Om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar. Ordfront, 2017.

En sak att dö för

Lars Sund
Lars Sund.
Vid det här laget har bilden av den misstänkte gärningsmannen bakom knivhuggningarna i Åbo fått klarare konturer. Det verkar uppenbart att Abderrahman Bouanane hade som uttryckligt motiv att begå en terrorhandling. Den 22-årige asylsökande mannen från Marocko handlade av allt att döma ensam. Dådet var planerat – men någon stor terroristcell fanns inte. Polisen grep Bouananes hela bekantskapskrets i Åbo, och fick släppa samtliga vart efter utredningen framskred.

Det hör till mönstret vid utredningar av misstänkta terrordåd. Polisen måste naturligtvis följa upp alla spår och säkerställa att samtliga inblandade ställs till svars för sina dåd.

I nuläget förefaller det alltså som att Bouanane är ensam gärningsman. Han är ensam också i ett vidare avseende: varken Islamiska Staten eller någon annan jihadistisk terrororganisation har velat ta på sig ansvaret för attackerna i Åbo. Vad IS anbelangar är Bouanane inte en av dem. Skälet ska vara att han överlevde attacken.

I flera avseenden är han typisk för nutida ”jihadistiska” terrorister: förutom att de i allmänhet agerar ensamma eller i en liten krets – ofta tillsammans med bröder eller andra nära anförvanter – har de gjort sig skyldiga till allehanda brott och ”radikaliseras” mycket snabbt. I Bouananes fall ska radikaliseringen ha skett på bara en månad; under så kort tid blir nog omvändelsen till radikal salafi-jihadism högst ytlig, och Bouanane kan knappast ha skaffat sig några mer omfattande kunskaper om Koranen eller haditherna, berättelserna om profeten Muhammeds liv.

Enligt Centralkriminalpolisen hade Bouanane räknat med att dödas i samband med attacken, han hade med andra ord hoppats bli martyr för IS. I det hänseendet är han urtypen för de senaste 20 årens jihadistiska terrorister.

”Det som är nytt [för de här terroristerna] är sambandet mellan terrorism och jihadism å ena sidan och det avsiktliga sökandet efter döden å den andra. Från Khaled Kelkal 1995 till massakern på Bataclan i Paris 2015, har nästan alla terrorister sprängt sig till döds eller sett till att bli skjutna av polisen, utan att göra några allvarliga försök att fly och utan att deras död skulle vara absolut nödvändig för att fullfölja deras mission … Terroristens egen död är inte ett alternativ eller en olycklig konsekvens av hans handling; den är en central del av hans plan.”

Så skriver Olivier Roy, professor vid EU-universitet i Florens och en av världens allra främsta terroristexperter, i boken Le djihad et le mort (Jihad och döden) som kom ut i Frankrike i fjol. Boken finns på engelska men tyvärr inte på finska eller svenska. Den borde snabbt översättas och läsas av alla som vill försöka förstå vad som driver dagens jihadistiska terroister.

I korthet säger Roy att vi börjar i fel ände när vi söker orsaken till terrorn i en radikalisering av islam. Det handlar istället om en islamisering av radikalismen. Enligt honom kommer radikalismen först och därefter söker radikalen en sak att dö för. Unga män med rötter i Mellanöstern hittar denna sak i salafi-jihadismen.

Den gängse bilden av jihadistisk terror som ett medvetet använt vapen för radikala islamister i ett pågående ”kulturernas krig” mot Väst går knappast ihop med det här synsättet. Tvärtom, menar Roy, har den ”nya” jihadistiska terrorns självdestruktivitet ingenting att göra med geostrategin i Mellanöstern. ”Den är rent av kontraproduktiv i ett politiskt och strategiskt perspektiv”, skriver han och fortsätter:

”När det gäller Islamiska Statens plan att återupprätta kalifatet blir det omöjligt att nå en politisk lösning, driva någon form av förhandlingar och skapa social stabilitet bakom erkända gränser. Den som har beslutat sig för att dö har ingenting att förhandla om.”

Jihadismen, som den kommer till uttryck i Väst, är enligt Roy ”en ungdomsrörelse, som utvecklats självständigt vid sidan om föräldragenerationens religiösa och kulturella referenser samtidigt som den är omöjlig att separera från ’ungdomskulturen’ i våra västliga samhällen”. Generationsaspekten är fundamental, påpekar Roy. Till det vill jag själv lägga också genusaspekten: självmordsterroristerna i väst har hittills så gott som uteslutande varit unga män. Det är viktigt att komma ihåg.

Strax efter knivdådet i Åbo tycktes det som om hela Finland sattes i mentalt belägringstillstånd: en formlig våg av islamofobi svepte genom sociala medier samtidigt som regeringen och företrädare för myndigheter gick ut med förslag som inte alltid var så genomtänkta. Det är självklart att polisen och andra myndigheter måste få redskap för att skydda samhället och avstyra terrorhandlingar – men frågan är hur långt man ska inskränka medborgarnas frihet för att öka säkerheten. Att i snabb ordning ändra grundlagen för att bland annat möjliggöra massövervakning av finländarnas data- och teletrafik är, som professor Martin Scheinin påpekat, en farlig väg att gå, risken är att man snart kommer att kräva ytterligare försvagningar av medborgarnas rättsskydd för att möjliggöra ännu mer övervakning. 

Abderrahman Bouanane hade sökt asyl i Finland och fått nej; men att tro att man kan skydda Finland från nya terrordåd genom att låsa in alla som nekas uppehållstillstånd i särskilda ”avvisningscentra” är nog att lura sig själv: förutom att en stor grupp människor utsätts för kollektiv bestraffning är risken stor att traumatiserade, rädda och besvikna unga män snabbt radikaliseras på sådana anstalter. För att inte tala om alla dem som kommer att försöka ta sitt liv bakom taggtråden. Rätt snart efter knivdåden i Åbo framgick att Bouananes beteende uppmärksammats på hans flyktingboende och att man gjort en anmälan till polisen, som vidarebefordrade den till kollegerna på Skypo. De reagerade inte på tipset, eftersom det inte var förbundet med något konkret hot om en attack. Terrorprevention på individnivå har inte diskuterats särskilt mycket, men jag tror att vi måste börja fundera också på sådant, vid sidan av det polis- och underrättelsearbete som redan bedrivs, om vi vill stoppa nya attacker.

Och något förlag kan gärna ge ut Olivier Roys bok i Finland med det snaraste.

Lars Sund
är författare

Översättningarna av Olivier Roys texter är skribentens egna och hämtade från den engelska utgåvan av Roys bok Jihadism and Death: The Global Appeal of Islamic State.