Etikettarkiv: Thomas Brunell

Berlins ensamma gator

Det var ett tag sedan jag såg Wim Wenders kultfilm Himmel över Berlin från 1987, men jag minns känslan av alienation och ensamhet. Den ensamheten som uppstod när Bruno Ganz änglakaraktär såg ned på Berlin från ovan, eller passerade obemärkt mellan de ”riktiga” människorna och hörde deras tankar var inte bara ensamhet som i brist på andra människor. Snarare rör det sig om den sortens ensamhet som Olivia Laing skriver om i sin essä ”Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad” som kom på svenska tidigare i år, om den förföriska storstadens förödande förmåga att isolera i överflöd av fönster, ljus och just människor.

Thomas Brunells åttonde diktsamling Li Berlin har något av Bruno Ganz berlinängel över sig. Jaget är först och främst en melankolisk betraktare som korsar gatorna, Bernauer strasse, Karl-Marx-strasse, stannar upp, ser på himlen, stadens träd och graffiti. Han samtalar med sin reskamrat Li som, liksom Bruno Ganz änglavänner är figurationer mellan dröm och verklighet. Det känns onekligen ensamt på det där Laing-sättet: ”Jag slår upp ögonen och tecknar, var är vi? Li Berlin svarar, i Nelly Sachs himmelspark, på avlägsen trygg Beckombergamark. En främling bär alltid sitt hemland i famnen. Menoran tänds. Vi lämnar byggplats, skuggrike, avskrapad bark, når knastrande ödslig Alexanderplatz.”

För det är främlingskapet och stadens ambivalens mellan gemenskapens och alienationens möjlighet som Brunell är bra på att fånga, för jaget är ingen berlinare: ”Berlinaren har vanligen utsikt över / några träd / liksom jag”, utan något åtskilt. Och som i Wenders film och Laings essäer blir staden aldrig bara en tillfällig samling gemenskaper, utan sediment av levda liv, nedärvda spänningar, en dialektisk koncentration av historien. I Brunells Berlin har murdammet inte lagt sig: ”Betongdamm i luften, rester”.

Jag vill minnas att änglarna i Himmel över Berlin rör sig genom stadens olika sociala skikt. Blev inte den aspekten lite problematisk? Jo, hur kan någon oköttslig tillåtas betrakta utan att riskera sig själv? I Brunells tredelade bok är den andra delens ärende kanske mest intressant, som utspelas på gaybaren Silver Future. Tyvärr upplever jag att Brunell gör lite av samma sak som Wenders i sin film. Trots att scenerna ur gaybaren skulle kunna intensifiera både ensamheten och gemenskapen, göra den fysisk och brinnande, svävar Brunell lite på målet. Det blir mycket staplande av kryptiska ord i en slags nervös stamning som inte riktigt ger läsaren tillträde till skeendet. Det känns också lite enkelt och likgiltigt att kasta in markörer som ”Aleppo”, ”Afrika”, ”gummibåtar”, ”papperslös” här och där, utan att riktigt gå till botten med dem.

Stämningsfulla är de ekon som framkallas på Brunells ensamma Berlingator, som får historiens damm att knastra i halsen. Och mellan det förföriska och det ensamma i staden finns en angelägen spänning som Li Berlin ibland skriver fram, och ibland, tyvärr, löser upp i en lite för vag grådager.

David Zimmermann

Thomas Brunell: Li Berlin.
Ellips förlag, 2017.

Övrigt material

thomas brunellThomas Brunells senaste bok Falla och tala är en samling minst sagt brokiga texter, indelade i tio olika stycken. Här samsas dikter med automatskrift, reseskildringar med en pjäs, och andra texter kallas manus eller monologer. Texterna utspelas över hela jordklotet; en både innehållsmässig och rumslig brokighet således.

Inledningsvis ett antal korthuggna texter/dikter skrivna med gemener. Bodö och Åland är platser som passeras i spretigheten, liksom årtalen 2013, 1975, 1966 och 1931. Det är fjäderlätt, frejdigt och lite ordvitsigt. Lika lätt och spretig är den Bulgakovfärgade S:t Petersburgsfantasin När Vladimir från RysSchhland landade i Ryschpyschland, en historia lika språkligt fantasirik som obegriplig. Den längre resecykeln This Hazy, Lazy, Crazy Afternoon tar oss genom länder som Japan, Vietnam, Peru och USA med ögonblicksbilder, möten och museibesök, återgivna med en rapporterande, lekfull och distanserad stil. Dining with Cousins, av någon anledning kallad skröna, är en rakt berättad skildring av ett släktbesök i Kalifornien (en tänkbar fortsättning på resecykeln). Den handlar om Tommy och pojkvännen Lars som, ja, äter middag med Tommys kusiner.

Det räckte med ett finger och Oscar Hyde Brunelleschis förvandling i Rom är två mångskiftande texter med en viss queer laddning och identitetsförskjutningar. [SÖKORD] Tom är en sorts poetiskt hållen uppväxtskildring, så småningom tangerande nutid. Korthugget och egensinnigt. Slutdelens Den skeva minareten är en pjäs om en man, Tage, på återbesök i Turkiet. Han besöker en massagesalong, och döden (som diggar japansk noisemusik!) är honom i hälarna. Pjäsen är den stora behållningen i Falla och tala. Ett starkt, roligt och lätt oroande stycke, som är precist i sitt uttryck. Den rumsliga brokigheten har här förtjänstfullt skalats ned till ett kammarspel.

Alla kan säkerligen hitta sina egna guldkorn i bokens brokighet. Själv hittar jag ett och annat korn i [SÖKORD] Tom som innehåller en del klara och vackra barndomsporträtt. Ett annat hittar jag i reseskildringen när diktjaget besöker moderna museet i New York. I de få raderna om fotografen Fransesca Woodman stannar texten liksom upp och andas. Hinner nå någonstans. Något som annars saknas i bokens häftigt mosaikartade palett.

”Den intressantaste poesin imiterar och låtsas och struntar i och kopierar och studsar och saxar och babblar och gör politik. Eller bara klipper till! Bra poesi är skev och mild och lite dålig”, låter Brunell Tage i Den skeva minareten säga. Vilket låter som ett brunellskt credo. Eller åtminstone så passar citatet ironiskt väl in på vad jag känner inför hans bok. Detta babbel och denna skevhet gör att Falla och tala liknar ”övrigt material”, som om det inte platsat någon annanstans. Och detta frejdiga och klacksparkiga sätt att skriva ger mig huvudbry. I mina ögon är det många gånger konstlat och tillkrånglat. Som en vacker piruett under en dimridå. Vad finns egentligen under texten? Var bottnar den? Mest flyter den bara på ytan.

Andreas Holmström

Thomas Brunell: Falla och tala.
TLAB Litteratur, 2015.

Att freda språkets frihet – Ny finlandssvensk dikt 1987-2014

En ny antologi med modern finlandssvensk poesi, med ett välskrivet efterord där poeterna sätts in i ett sammanhang av Fredrik Hertzberg är förstås värt att fira. Särskilt som boken, som heter 27 år, elva poeter, en antologi är både vackrare och innehållsmässigt starkare än den rikssvenska förlagan Trettiotvå poeter tjugohundraelva (2011). Den sistnämnda boken innehåller svenskspråkiga poeter som debuterat från 90-talet och framåt, medan 27 år, elva poeter, en antologi – i fortsättningen kallad 27.11 – har med dikter från så långt tillbaka som 1987. Det rör sig om drygt 200 sidor dikter med elva utvalda poeter. Tanken med boken är att presentera det mest sprängkraftiga inom finlandssvensk poesi för en tysk publik – snarare än en inventering av all god poesi som skrivits i svenskfinland de senaste decennierna.

Att boken alls blivit till beror nämligen på en beställning av en finlandssvensk diktantologi på tyska, inför att Finland var temaland på Frankfurts bokmässa hösten 2014. Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka tillsammans med översättaren Ursel Allenstein fick alltså möjlighet att efter nära 100 år fullfölja den dröm Edith Södergran närde och arbetade med i slutet av sitt liv: att ge ut en antologi med modern finlandssvensk poesi på tyska.

Det har blivit mycket lyckat. Boken kunde ha varit tjockare och haft med fler poeter, som den rikssvenska antologin med sina 32 poeter. Men fördelen med 27.11 är att den ger större utrymme åt varje poets egenart. Som en jämförelse kan nämnas att de två poeter som finns med i båda antologierna, Catharina Gripenberg och Cia Rinne, bara får sju sidor vardera i den rikssvenska antologin medan de får 18 (Gripenberg) respektive 16 sidor (Rinne) i den finlandssvenska. För mig känns 27.11 mycket mer sammanhållen än den svenska antologin och det känns kvalitativt bra att få lära känna de enskilda poeterna – för det hinner jag på de 15-20 sidor varje poet har till sitt förfogande. Inlagan av Hilda Forss är också föredömlig vad gäller läsvänlighet och jag gillar att dikterna presenteras kronologiskt efter vilken diktsamling de är hämtade från.

Vad om innehållet då? Jo, det som slår mig är förstås hur pass mycket av den poesin som fokuserar på språket i sig – från Heidi von Wrights och Cia Rinnes ordlekar, över Stefan Hammaréns alldeles egentillverkade syntax och grammatik och egentillverkade ord, till Peter Mickwitz språkliga demontering av Edith Södergrans berömda rad ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” – som i Mickwitz version lyder: ”ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej”. Det faktum att det språk som premierats i litteraturen under de senaste decennierna till stor del varit effektiv prosa som för intrigen framåt. Detta speciellt fallet i den populära och ofta samhällsengagerade kriminallitteraturen. För att inte tala om språket i reklam och media med sin förrädiska klarhet. Det har i denna situation varit viktigt för poesin att freda språkets frihet från konformitetskrav och att slå hål på det konventionella språkbruket samtidigt som diktarna vill visa på det poetiska språkets obegränsade möjligheter: ”Men jag har inga spärrar alls / Allt faller in i allt. / Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.”, som Ralf Andtbacka skriver i en dikt.

Fredrik Hertzberg skriver i sitt efterord att poesin i 27.11 ”i möjligast låg grad tar för givet en viss vokabulär, ett visst sätt att skriva, grammatik, program, form, innehåll. Och det stämmer. Poesin är också sällan direkt politisk, och det handlar mer om språkliga hierarkier än om samhällshierarkier. Det finns dock undantag. Oscar Rossi bjuder till exempel på en hel del samhällskritik i rader som: ”Kan någon vara så vänlig att räkna upp hela haveriet? / Hierarkierna. Apparaterna för smak. Prästvälden, tidebönen, / politbyrån, ajourhållningen, bruket av de fyra räknesätten”.

Vad i övrigt. Den nya finlandssvenska poesin är kvinnodominerad. Av elva poeter är sju kvinnor: Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Matilda Södergran och Heidi von Wright. Männen är bara fyra: Ralf Andtbacka, Peter Mickwitz, Stefan Hammarén och Oscar Rossi.

Det som saknas i boken är den mer traditionella poesin. Byggmästars fina diktsamlingar med delvis kristet färgat bildspråk Näckrosön och Den harhjärtade människan finns inte representerade, däremot de mer språklekande dikterna i glädje- respektive kärlekstrilogin. Dikterna i Mickwitz fantastiska och humoristiska bok Där bara diset återstår av paradiset saknas också. I det här urvalet framstår han som enbart allvarsam i sin poesi – vilket inte stämmer! I stort tycker jag dock att urvalet gör poeternas mångsidighet rättvisa.

Redaktörerna har haft som kriterier för medverkan i antologin att poeterna skall ha debuterat efter 1980 och gett ut minst tre diktsamlingar samt att de är aktiva poeter. När jag inventerar vilka som valts bort i 27.11 finner jag minst ett tiotal ytterligare som matchar kriterierna: Torsten Pettersson, Thomas Brunell, Robert Henrik Pateau, Carina Nynäs, Ann-Helen Attianese, Catharina Östman, Martin Westman, Katarina Gäddnäs, My Lindelöf och Metha Skog. Många av dessa poeter har skrivit poesi som har mycket hög klass. Det här med att poeterna måste vara aktiva i dagsläget har också tagit bort två av 80-talets främsta poeter ur urvalet, den tidigt döda Diana Bredenberg (jämngammal med Andtbacka och Hammarén) och Gungerd Wikholm (som gav ut sin senaste diktsamling 1999). Sedan tycker jag också att Susanne Ringell rent kvalitetsmässigt inte skulle skämt för sig i antologin, fast hon inte uppfyller kriteriet vad gäller antalet diktsamlingar.

Sammanfattningsvis: en mycket lyckad antologi som en introduktion till den mest nyskapande finlandssvenska poesin idag. Lyckad delvis på grund av det stränga urvalet. Jag tycker att boken fungerar väl och gör de elva deltagande poeterna rättvisa. Boken är en god presentation över den finlandssvenska poesin som förutom till tyska också kommer att översättas till engelska och hoppas jag också finska. Jag kan bara önska den finlandssvenska poesin god resa ut i världen…

Peter Björkman

Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz (red). 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. Schildts & Söderströms, 2014.

Multisolidaritet à la Les Toiles

Lidandet, och våra möjligheter att lindra det, är temat för Thomas Brunells brev från Paris.

Tio varma dagar ligger bakom mig som vackra löv. Jag går till tobaksaffären Ariel vid rue de Ménilmontant, får min pinfärska artondelade diktsvit utskriven – och håller pappersrullen stolt i näven när jag återvänder till hotellet för att packa.

Fortsätt läsa Multisolidaritet à la Les Toiles

Vyer över historiens S:t Petersburg

S:t Petersburgs pärlor är en bok med många välskrivna presentationer och ett historiskt djup men stundvis känns den lite smal och dammig, skriver Thomas Brunell.

Kristina Rotkirch (sedan decennier förälskad i staden) och Elena Hirn (med rötter i staden) har skrivit en välkommen vägledning till sjutton olika platser i S:t Petersburg. Dit hör bland annat paradgatan Nevskij prospekt, Peter-Paulfästningen och sommarträdgården, men också klostermiljön Lavra och anrika museer och teatrar.  Egna kapitel i S:t Petersburgs pärlor. Vägledning för vetgiriga får även Dom knigi, bokens hus vid Nevskij prospekt, samt Filharmoniska orkestern. Mindre bekanta är kulturcentret på ön Novaja Gollandija och museet för nutidskonst, Erarta som invigdes 2010. Intervjuer med personer knutna till platserna berikar de välskrivna presentationerna.

Fortsätt läsa Vyer över historiens S:t Petersburg