Etikettarkiv: Tortyr

Vem stod bakom kuppen i Turkiet?

Det blodiga kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli väcker fortfarande debatt: vem var det egentligen som stod bakom det? I Turkiet har man en bestämd åsikt, men i utlandet vill man inte riktigt omfatta den.

Mustafa Akyol är en känd kolumnist, som ofta uppträtt i USA vid olika seminarier om islam. Han skrev nyligen en kolumn i Hürriyet Daily News, där han frågade: ”Vem känner Turkiet bättre, turkar eller västerlänningar?” Svaret blir ju lätt: naturligtvis turkarna. Men det finns faktiskt vissa skäl för att tänka sig att man utanför Turkiet kan ha större möjligheter att skapa sig en sannare bild.

”I Turkiet råder det än en gång en nästan nationell konsensus om att den huvudskyldiga är det hemliga gülenistiska nätverket inom militären och andra strategiska institutioner”, skriver han. Eftersom Fethullah Gülen (översta bilden), som leder rörelsen som fått hans namn, men egentligen kallas Hizmet (= tjänst), levat i frivillig landsflykt i USA sedan 1999, misstänker många turkar att också det officiella USA stod bakom kuppförsöket.

Men utanför Turkiet har många en känsla av att Gülen och hans män utpekades som kuppmakare av president Recep Tayyip Erdoğan redan i ett tidigt skede, innan man hunnit ta reda på något mera. Sedan har förhören med misstänkta kuppdeltagare inriktats inte på att få fram hur det gick till, utan att banka i dem en viss föreställning om saken.

Hur det går till framgår i en kort text i Hufvudstadsbladet som baserar sig på en FNB-notis om en tidigare chef för det turkiska luftvapnet som utpekats som ledare för kuppförsöket. Tidigare har han förnekat all inblandning i det. ”Den statliga nyhetsbyrån Anatolia rapporterar nu enligt BBC att Akın Öztürk har erkänt att han planerat kuppförsöket. General Akın Öztürk uppges ha sagt till förhörsledarna att han ’handlade i avsikt att genomföra en kupp’. Bilder som publicerats av Anatolia ser ut att visa flera skador på hans huvud och överkropp.” Notisen publicerades i Hbl under den koncisa rubriken ”Tidigare luftvapenchef ’erkänner’ ”.

Om en annan av de misstänkta kuppledarna skriver regeringens engelskspråkiga huvudorgan Daily Sabah:

”Generalstabschefen Hulusi Akars adjutant överstelöjtnant Leven Türkkan, som anhållits i anslutning till det misslyckade kuppförsöket, erkände att han är medlem i Gülenistiska Terror-
organisationen (FETÖ), som han säger låg bakom det dödsbringande kuppförsöket 15 juli.”

Också om Gülens anhängare i Turkiet har en organisation kan den naturligtvis inte ha ett sådant namn. Türkkan kan alltså inte ha erkänt detta och då kan man inte heller automatiskt tro på det andra som han uppges ha erkänt. En del av det kan förstås vara riktigt, men annat kan komma från förhörsledarens huvud.

Erdoğans propaganda utbredd

Recep Tayyip Erdogan.
Recep Tayyip Erdogan.

Tortyr ingår i turkiska polisens historiska arsenal och nu har Amnesty International slagit larm om att tortyr på nytt använts i turkiska fängelser och andra inrättningar där personer misstänkta för medverkan i kuppoperationerna inspärrats. Enligt Amnesty finns det trovärdiga bevis för att anhållna hålls i smärtsamma ställningar i upp till två dygn, nekas mat, vatten, medicinsk behandling och i värsta fall utsätts för misshandel, våldtäkt och tortyr.

Jag har lusläst Daily Sabah (på nätet) och inte hittat några klarare bevis än så för att gülenister skulle ha lett kuppförsöket, än mindre för att den 75-årige Gülen själv skulle ha gjort det – hur skulle det ha gått till? En notis berättar om en överstelöjtnant, som fått höra att flygvapnet skulle utplåna landet om man inte lyckades mörda Erdoğan. Det låter inte trovärdigt i mina öron, men kanske i andras.

Rapporteringen kring kuppförsöket tycks ändå ha övertygat turkarna. En opinionsundersökning som gjordes 19 juli och offentliggjordes 26 juli uppgav att 64,4 procent trodde att Gülen stod bakom kuppförsöket, medan 3,8 procent beskyllde USA, 3,6 procent utländska makter och 2,2 procent president Erdoğan för det. Följande dag uppgav en annan undersökning, gjord 22–24 juli, att 95 procent var fast övertygade om att kuppförsöket letts av FETÖ. Knappast förändrades åsikterna så snabbt, men det kan tänkas att det låg en politisk ändamålsenlighet bakom speciellt den senare undersökningen. Enligt den stödde 96 procent operationerna mot FETÖ-medlemmar som infiltrerat statliga institutioner. Stödet för Erdoğan låg på 79 procent och för AKP på 72 procent. 91,5 procent ville återinföra dödsstraffet.

Erdoğans syn på kuppförsöket har alltså slagit igenom i Turkiet ganska totalt. Delvis beror det säkert på att hans styre redan tidigare beslagtagit en stor del av de kritiska tidningarna och tv- och radiokanalerna, så arenorna för fri debatt är få. Utrensningar har redan en tid pågått också i den akademiska världen.

Kemalisterna och kupphistorien

Varför är det då så många utanför Turkiet som har sina tvivel om denna version? Det gäller också forskare med turkisk bakgrund. Ett exempel är Ayşe Zarakol vid Cambridge-universitetet, som i ett inlägg på en akademisk blogg anser det mindre sannolikt att så många av Turkiets högsta officerare skulle ha gülenistiska sympatier. En tredjedel av alla brigadgeneraler och nära en femtedel av alla generaler, sammanlagt 103 generaler, har arresterats. ”Ända tills rätt nyligen var den turkiska militären ytterst vaksam mot alla officerare med något slag av islamska sympatier. Även om någon skulle ha kunnat dölja sina sympatier utan att ha avslöjats, är det svårt att tänka sig att hundratals (eller tusentals) officerare skulle ha kunnat dölja sina gülenistiska sympatier i årtionden utan att ha blivit fast. Några av de arresterade generalerna är i slutet av sina karriärer, vilket innebär att de avancerat under åren när militären var starkt kemalistisk.”

Zarakol överväger andra möjligheter, som att kuppen planerats av en koalition av grupper, utom kemalister också gülenister och andra, vilket skulle tyda på ett brett missnöje inom statsapparaten. Enligt henne har det i månader ryktats om att Erdoğan inte är så mäktig som han verkar vara och att den turkiska ”djupa staten” återupprättats.

Det är faktiskt en tanke som också några AKP-kommentatorer är inne på. När det under AKP-regeringens första år upptäcktes flera konspirationer mot den, talade man mycket om den ”djupa staten” som delvis låg bakom dem och ingick i en struktur som skapats i Västeuropa efter andra världskriget för att stoppa eventuella ryska invasionsförsök. I Italien kallades strukturen Gladio. Nu skriver Erdoğans rådgivare Cemil Ertem i sin kolumn i Daily Sabah att Gülen ”var representant för denna struktur i Turkiet, aldrig en imam, utan en agent som såg religiös ut”. Han förklarar vidare att FETÖ och terroristorganisationen Islamiska Staten är ”produkter av samma process och samma politiska perspektiv”, något som stöds av ”den globala krigslobbyn”.

Erdoğan har också själv förklarat att FETÖ samarbetar med IS, PKK och de syriska kurdernas PYD och att de alla är samma sak, med en invasion i Turkiet som nästa mål. Samtidigt meddelade han att kampen mot PKK i sydöstra Turkiet kommer att fortsätta, med stöd också från oppositionspartierna CHP och MHP. I gengäld drar han tillbaka sina processer mot ledarna för dessa båda partier, däremot inte mot ledarna för vänster- och kurdpartiet HDP, som han försöker få upplöst.

Dörren till Europa stängs

Den kontroversielle journalisten Can Dündar – som hotas av långt fängelsestraff för landsförräderi för att den anrika tidningen Cumhuriyet, som han är chefredaktör för, publicerat bilder som visade hur Turkiet sände vapen till islamistiska grupper i Syrien – beskriver i ett inlägg i The Guardian kontinuiteten i turkisk politik: ”en pendel som svänger från moskén till kasernen och tillbaka. När den kommer för nära moskén ingriper soldater och försöker föra den tillbaka till kasernen. Och när trycket från kasernerna för sekularism blir alltför starkt växer moskéernas makt.” Där mellan de båda ytterligheterna sitter demokraterna och det är alltid de som råkar illa ut.

”Den turkiska militären har olyckligtvis varit sekularismens enda starka försvarare – i ett land där medborgarsamhället inte mognat, oppositionen är svag, media är censurerade, fackförbund, universitet och lokala myndigheter är neutraliserade. De väpnade styrkorna har alltid påstått sig vara de enda beskyddarna av landets modernitet. Men paradoxalt nog har varje kupp som armén planerat inte bara skadat demokratin, utan också gett islamsk radikalism ny näring.”

Enligt Dündar ser man redan nu oroväckande utslag av detta. När Erdoğan, med moskéernas hjälp, kallade ut folket på gatorna för att stoppa kuppmakarna, var det mest islamskt klädda män som dök upp. ”De ropade ’Allah-u Akbar’ (Gud är störst) medan de lynchade soldater, de viftade med turkiska och islams gröna flaggor och skrek: ’Vi vill ha avrättningar’.”

Av okänd orsak blockerade kuppmakarna bara den fil på bron över Bosporen som leder från Asien till Europa, medan passagen till Ryssland, Saudiarabien, Qatar och Iran lämnades öppen. Dündar ser det som symboliskt: ”Turkiet verkar nu ha blivit instängt i Asien. Porten till Europa håller på att stängas.”

Men i verkligheten är det inte kuppmakarna, utan landsstyret, som leder landet österut. Generalerna i ledningen hör till dem som fostrats i Kemal Atatürks tradition som syftade till att modernisera och förvästliga Turkiet, medan ledningen – åtminstone nu – blickar mot Eurasien.

Atatürkiskt mönster

Kuppmakarna kallade sig ”Fred hemma”-rådet – en klar hänvisning till Atatürks motto: ”Fred hemma och fred ute”. Det är också rimligast att se kuppförsöket mot bakgrunden av raden av militära statskupper som genomförts för att återföra landet till den rätta atatürkiska vägen. I nyhetstjänsten al-Monitor ger Kursat Akyol en överblick över tidigare militärkupper:

Efter kuppen 1960 hängdes premiärminister Adnan Menderes och två ministrar. Erdoğan har ofta bittert hänvisat till Menderes’ öde och förklarat att det kan drabba också honom och att han gett sig in i politiken ”med begravningsskruden på”.

Efter kuppen 1971 hängdes Deniz Gezmis och två andra ledare för den revolutionära vänstern – dagen högtidlighålls fortfarande i vissa kretsar.

Efter kuppen 1980 dömde militärdomstolar över 500 mänskor till döden och minst 50 av dem avrättades. En av dem var den 17-årige gymnasisten Erdal Eren som på tvivelaktiga grunder anklagades för att ha skjutit en soldat. Kuppledaren Kenan Evren försvarade avrättningen med orden ”Ska vi föda dem i stället för att hänga dem?” (Nu använder Erdoğan samma argument beträffande dagens kuppledare.)

Kuppen 1997 avsatte premiärminister Necmettin Erbakan, den islamska politikens pionjär i Turkiet.

Det är därför naturligt att se kuppförsöket i juli som ett i raden av militära aktioner för att återföra landet till den rätta vägen, Atatürks väg. Tydligen deltog också gülenistiska yngre officerare, som lyckats komma in i försvarsmakten under de senaste åren, i kuppen. Att störta Erdoğan hör också till deras målsättningar, men i olikhet med de kemalistiska militärerna vill de nog inte ha sekularism. Och som sagt har de ännu inte hunnit få sådana positioner att de skulle ha kunnat driva på en kupp.

Opinionen är en man

Det är Erdoğans obestridliga förtjänst att han drivit tillbaka stridsmaktens positioner så långt att kupper inte längre lyckas så lätt. Också den här kuppen var nära att lyckas, men efter de massiva utrensningar som Erdoğan beordrat blir det nog inte flera försök.

Det är möjligt att också Mustafa Akyol anser att man kan bedöma situationen i Turkiet bättre utanför landet än i det. Den 11 juli skrev han nämligen en kolumn om hur den styrande religiösa klassen i landet inte velat mobilisera opinionen mot IS, eftersom man ser motståndet mot denna rörelse som ett utslag av en västlig konspiration mot islam.

Kanske man kan se opinionen i Turkiet som opinionen hos en enda man, president Erdoğan, och då kan väl åsikterna i utlandet ha en bredare bas.

Peter Lodenius

”Vi dör härinne”

Upp till hundratusen personer uppskattas sitta i isoleringscell i USA. När man en gång är placerad där, kan vistelsen vara i flera år. Före detta fångar, vårdpersonal och människorättsaktivister kämpar nu för ett avskaffande av det inhumana isoleringsförfarandet som har krävt tusentals personers mentala hälsa eller liv.

Mary Buser går in på isoleringsavdelningen. Ett hårt cementgolv, gråa ståldörrar på båda sidor av den långa korridoren, 25 på var sida. Små fönster i huvudhöjd och små luckor för matbrickor längst ned vid golvet. Längst ned i korridoren väntar två kollegor, varav en är läkare, framför en av cellerna. Stanken av avföring och spyor hänger i den tjocka, varma luften. Mary Buser försöker koncentrera blicken på sina kollegor och går snabbt nedför korridoren.

– Men jag såg ändå de intagnas ansikten, mörkhyade och unga, pressade mot glasrutorna, deras ögon vilda av panik.

”Hjälp! Snälla Miss, hjälp!” De bankar och slår på dörrarna. ”Hjälp oss, Miss! Vi dör härinne!”. Hon trycker undan instinkten att prata med dem, hjälpa dem. Hon kommer fram till cellen. Dörren öppnas. Där inne sitter en intagen i en genomsvettig t-shirt, blod rinner nedför hans armar. Han gråter och snyftar.

– Mannen berättade att han suttit isolerad i tre månader och att han hade sex månader kvar. ”De skulle inte behandla en hund så här”, sa han till mig. Han ville ut, sa att han inte klarade det längre.

Mary Buser överväger med sitt team. Hon vill släppa ut honom, ta honom till kliniken för mentalt sjuka. Hennes kollegor håller inte med. Han fejkar bara för att komma ut, menar de.

– ”Släpper vi ut honom kommer alla här att nypa sina armar blodiga. Vi kan inte ge efter så lätt”, sa de till mig. För dem var det vardag, berättar Buser.

Men det var det inte för henne.

”USA torterar folk”

Ögonblicksbilden ovan som Buser nu i efterhand delar med sig av var hennes första dag som administrativ chef för avdelningen för mental hälsa på ett av New Yorks häkten på fängelseön Rikers Island.

Teamet vid cellen enades om att låta mannen sitta kvar på isoleringen, och Buser skrev under beslutet. På eftermiddagen kom samtalet: ”Vi skär ned honom nu”. Mannen hade hängt sig i ett lakan.

– När jag kom till cellen mötte jag läkaren. ”Han överlevde. Vi hann hit i precis rätt ögonblick” sa han. Rätt ögonblick!? Mannens självmordsförsök hamnade inte ens i statistiken – det skrevs in som ”självåsamkad skada för att slippa ut ur isoleringen”, säger Buser och skakar på huvudet.

Varje gång någon på isoleringen skadade sig själv eller hotade att skada sig själv gick ett larm till Buser och hon tvingades hasta dit för en utvärdering. Rutinen gjorde henne till stammis på isoleringen, eller ”the bing” som avdelningen kallas.

– Länge tänkte jag att USA är ett fritt, demokratiskt samhälle. Vi torterar inte människor. Sen insåg jag att jag hade fel. Och då kunde jag inte jobba kvar.

Isolerad i 43 år

I USA används isoleringsceller på ett annat sätt än i till exempel Sverige eller Finland. Under 2014 togs det över 12 000 beslut om isolering i Sveriges fängelser. Över hälften av dessa varade mindre än en timme. Med andra ord: intagna hålls under en kort stund isolerade för att till exempel urinprov ska tas, ett bråk ska brytas upp eller en misstanke om felaktigt uppförande ska utredas. En väldigt liten del av isoleringarna i Sverige varar mer än en månad.

I Finland finns regelrätta isoleringsceller bara i Tammerfors och Helsingfors, och de används 2–3 gånger om året, främst för att se till att våldsamma fångar inte skadar fängelsepersonal eller sig själva, och vanligtvis räcker isoleringen några timmar.

Siffrorna för USA är inte entydiga. En rad olika uppskattningar har gjorts över hur många som sitter isolerade i USA, och de landar på någonstans mellan 80 000 och 100 000 människor. Många av dem sitter i sina små celler i flera år. Några exempel: i staten New York varar den genomsnittliga isoleringen i 5,2 månader, och tusentals har suttit isolerade i flera år. I Colorado varar den genomsnittliga isoleringen i 2,7 år. I Texas finns något som kallas ”administrative segregation”, förlängd isolering för fångar som anses extra farliga. I genomsnitt varar isoleringen i fyra år, men den fånge som år 2012 hade suttit längst hade då varit isolerad i 24 år. Flera tusen fångar sitter fängslade under den formen i Texas. 

Det finns många skräckexempel, till exempel numera världskända ”the Angola three”: Robert King, Herman Wallace och Albert Woodfox. De sattes i isolering i flera årtionden efter att en fängelsevakt mördats – Woodfox var den sista att släppas fri när han den 16 februari 2016 kom ut efter 43 år och tio månader i isolering. Han förklarades oskyldig till brottet.

Brott: innehav av stekpanna

Isoleringscellen. Ett straff inom straffet. Minimal yta – cellerna mäter runt två gånger tre meter. En säng, en toalett, ibland ett litet fönster, ofta bara väggar. Det är allt. Instängd 23 timmar per dag. En timme motion per dygn (ofta väldigt tidigt på morgonen). Mat lämnas genom en lucka i dörren. Ofta är ljuset tänt i cellen- dygnet runt. Lägger fångarna kudden över ansiktet blir de väckta (vakterna måste kunna se ansikten). På isoleringen hamnar de värsta av de värsta, de riktigt farliga individerna, de som slåss, skadar, mördar – de som spottar ut ett rakblad ur munnen och skär halsen av en medfånge, de som startar upplopp, smugglar in droger och vapen. Eller?

När Johnny Perez var 16 år gammal rånade han en liten butik i området där han bodde. Han hotade mannen bakom disken med en pistol och lämnade affären med en knytnäve sedlar i fickan. Han greps snart, åtalades och dömdes – i USA är man straffmyndig vid 16 års ålder. Perez fick 15 år, satt inne i 13. Tre av dessa i isolering. 

– En gång sökte de igenom min cell och hittade en stekpanna under sängen. Jag hade köpt den av en fängelsevakt – men man fick inte äga köksattiraljer. Jag fick ”the bing”, säger Perez.

På Rikers Island finns det över 100 regelbrott som kan leda till isolering. Även i häkten används isolering, alltså för folk som ännu inte dömts, vilket är ovanligt runtom i världen men som förekommer också i Norden, vilket flera människorättsorganisationer kritiserat. Frågan om graden av isolering i samband med häktning under utdragna rättsprocesser har på sistone diskuterats mycket i Finland, till exempel i samband med –Jari Aarnio-rättegången. I Finland är det också förbjudet att använda isolering som en bestraffningsåtgärd.

Avstängd mänsklighet

När Mary Buser pratar om Rikers beskriver hon en inhuman arbetsplats, fångarna kallas öppet av vakterna för ”bodies” – kroppar, de som är mentalt sjuka för ”nuts”. Övervåld var en del av vardagen.

Melvin Williams möter oss på hörnet av 116th Street och 1st Avenue i New York, lite längre nedför gatan ligger höghuset han växte upp i, gården där hans far och bror blev ihjälskjutna när han var en liten grabb. Några gathörn norrut ligger platsen där han själv några år senare sköt en man i benet, vilket han hamnade i fängelse för. 13 år satt han inne, fem av dem i isoleringen, ”Bermuda” som han och hans polare i fängelset kallade det.

– Man flyger in, sen är man förlorad. Två år i isolering kan bli nio i ett kick. Man blir knäpp där inne, gör ett misstag och så får man mer tid. Eller så protesterar man mot en oförrätt och får förlängd tid för det. Vi anordnade hungerstrejker mot att vi fick för lite mat till exempel, säger han.

Han kallar fängelserna för ”en grogrund för våld”, hela systemet är trasigt menar han, det rehabiliterar ingen, förstör alla. Vakter såväl som fångar.

– Innan jag satt inne trodde jag inte att man kunde stänga av och på sin mänsklighet, nu vet jag att det är precis så det är. Jag såg många vakter börja jobba i fängelserna, trevliga till en början, och hur de snart förändrades, säger han.

Djupa sår

Isoleringsceller kan spåras långt bak i historien, under medeltiden fanns till exempel något som kallades ”murus strictus”. Men det var när det moderna fängelsesystemet växte fram i västvärlden under 1800-talets början som isoleringscellen blev vanligt förekommande. De sades vara bra för fångarna, i lugn och ro kunde de sitta och tänka över sina synder och bygga upp sin kristna tro. Men på 1850-talet började systemet ifrågasättas och kritiseras. Det finns omfattande forskning och rapporter om isolering redan från den tiden.

Äldre forskning såväl som modern pekar uteslutande i samma riktning: isolering kan skada de intagna allvarligt. Johnny Perez, mannen som isolerades för innehav av stekpanna, avslutade sitt straff för två år sedan. Han jobbar nu för Urban Justice Center, en medborgarorganisation som stöder ”New York Citys mest sårbara medborgare” genom att bland annat ge juridiskt stöd till intagna, anordna utbildningar och bedriva politisk lobbyverksamhet. Till exempel arbetar de aktivt för avskaffandet av isoleringsceller. Han säger:

– Jag har ett jobb, jag klär mig snyggt. ”Hur kan det gå så bra för dig om isolering är så dåligt?”, frågar folk mig. När du ser en ensam blomma växa upp ur trottoaren säger du då ”Se vad vackert asfalten fått den där blomman att växa”? Jag är fruktansvärt stark, har otrolig beslutsamhet och en förmåga att inte ta åt mig av saker, vilket gjort att jag kunnat gå vidare bättre än många andra. Vissa återanpassar sig aldrig till det vanliga livet. Samtidigt har jag mina inre demoner att tampas med. Jag ser bra ut på utsidan, men inuti har jag fortfarande många, djupa sår.

Förändring på gång

USA:s enorma fängelsesystem, med fler än 2,3 miljoner fångar – överlägset mest i hela världen, har lett till att termen ”mass incarceration” (massfängslande) myntats. Under det senaste decenniet har en stor politisk förändring dock skett: att det är någonting fel på systemet börjar bli en allmän åsikt, på grund av humana och/eller ekonomiska skäl (det är otroligt kostsamt att spärra in människor). Att ”mass incarceration” behöver upphöra är en av få frågor som en stor del republikaner och demokrater är ense om.

De senaste åren har flera framgångar vunnits av isoleringsmotståndare. Till exempel i staten New York infördes nyligen en lag som gör det olagligt att isolera ungdomar 16–18 år gamla. Oregon och Indiana har under de senaste månaderna infört lagar som begränsar användandet av isoleringsceller för mentalt sjuka och i Kalifornien ska man begränsa utövandet av isolering. Men i USA:s fragmenterade fängelsesystem uppdelat mellan statliga fängelser, federala fängelser och lokala häkten kommer långvariga isoleringar att finnas kvar länge.

– Det finns oändligt kvar att göra. Vi jobbar för att New Yorks senat ska införa en ny lag i New York, ”HALT Solitary Confinement Act”, som bland annat förbjuder användandet av isolering i mer än 15 dagar. Vi har fått några senatorer med oss men behöver fler. Många vill ta det steg för steg, de vill inte införa för stora förändringar på en gång. Vi vill få slut på den här tortyren nu, säger Perez.

New York City Correction Officer’s Benevolent Association, COBA, är det största facket för häktespersonal i USA. Det är ett starkt fack med mycket inflytande och motsätter sig avskaffandet av isolering. Fackets starke man, ordförande Norman Seabrook menar att isolering är fångvaktarnas enda sätt att bestraffa och handskas med farliga individer. Att avskaffa det skulle innebära fara för hans arbetare, menar han. Seabrook har inte svarat på förfrågningar att uttala sig i denna artikel. 

– Jag är inte emot fängelser, tro mig, det finns människor jag stött på där inne som jag inte vill ha omkring min familj ute i det fria. Men vi måste fråga oss vad fängelsernas roll är. Vad vill vi? Att människor kommer ut värre än när de åkte in?, säger Johnny Perez.

Martin Brusewitz

Arabisk vår i nordisk höst

Bengt Berg
Bengt Berg.
Det finns många nedärvda talesätt som under tidens gång får ny, talande innebörd. Ett sådant skulle kunna vara ”droppen som får bägaren att rinna över.” Jag tänker på den 26-årige grönsakshandlaren från Sidi Bouzid, en liten landsortstad i Tunisien, som en vacker dag fick nog: nu räcker det! Det var en förtvivlad människa som indränkt i diesel satte lågan mot sin egen kropp. Hans namn var Mohammed Bouazizi och det var hans desperata handling som blev droppen som fick den uppdämda vreden att svämma över. Likt den frihetstörstande Jan Palach, som satte eld på sig själv på Vaclavplatsen i Prag i januari 1969, kunde inte Mohammed Bouazizi leva vidare längre i ett land så fyllt av förnedring och orättvisor som Tunisien. Nu räcker det! Hit men inte längre!

Vi minns den euoforiska stämningen som paradoxalt nog rådde ännu innan Egyptens maktfullkomlige härskare Mubarak insett att hans dagar var räknade. I Libyen fick många människor släppa livet till, så även den despot som styrt landet i drygt 40 år. I Bahrain och Jemen riskerar tusen och åter tusentals människor livhanken för att åstadkomma något bättre och i Syrien pågår vecka efter vecka en kraftmätning mellan den ännu regeringstrogna militären under Baathpartiets Bashar al-Assad och det syriska folket. Fredliga demonstrationer och begravningståg har förvandlats till rena blodband, där prickskyttar och tungt beväpnade styrkor skoningslöst låtit bly och död tala. Kidnappade barn har hittats lemlästade, allt i avskräckande syfte.

Häromsistens öppnade Kungliga Dramatiska Teatern sina portar och dess chef Marie-Louise Ekman hälsade hösthuttrande människor varmt välkomna till den arabiska våren, till den folkliga revolutionen och till en varm kväll fylld av rösters smärta och en varm, smittande gemenskap. Den arabiska vårkvällen på Dramaten inbjöd också till en föreställning med nyskrivna arabiska texter, film och musik. På stora scenen framfördes dessa av skådespelare, bland dem Björn Granath, Lil Terselius och den jemenitiska kvinnliga bloggaren Afrah Nasser, som sedan i våras har en fristad i Sverige.

En av de medverkande var den syriske exilpoeten Faraj Bayrakdar, med 14 år i fängelse bakom sig och de fruktansvärda erfarenheter som detta gett i form av tortyr och annan pennalism. I ett samtal med den utmärkta tidskriften Karavans redaktör Birgitta Wallin berättade Bayrakdar osentimentalt om sin bakgrund och läste sina dikter på vacker arabiska. Fem diktsamlingar har han hittills skrivit, han har belönats med priser och fått en fristad i Sverige när han efter internationella påtryckningar sluppit ut ur fängelset. På svenska finns Brev från isoleringscell 13  (i tolkning av Jasim Mohammed, utgiven av Tranans förlag, 2011).

 

Fängelset är tid

Som du nedtecknar

På väggarna

De första dagarna

Och i minnet

Månaderna därefter

Men när åren blir

Ett oändligt tåg

Utan hopp
om en kommande anhalt

Och utmattad av tjutandet

Försöker du göra något

Som liknar glömska.

 

I bokens efterord skriver Ola Larsmo om poesins nödvändighet och funktion för överlevnad i en så utsatt livsbelägenhet som ett fängelse är: ”Lyriken är till sin natur lätt att memorera, eller dölja – ibland också versbunden och därför möjlig att minnas utantill, som forntidens epik. Den låter sig också traderas muntligt likväl som spridas över webben …”

Ja, så är det också med denna konstart som kallas lyrik och som ibland betraktas som något ytterst perifert, exklusivt och förbehållet ett fåtal – det kan vara tvärtom! Just genom att en enda människa ur djupet av sin smärta och sitt hjärta faktiskt förmår uttrycka det djupast mänskliga hos var och en av oss, trots att vi lever våra liv under betydligt drägligare omständigheter.

Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter i Syrien och i andra arabiska länder.

Till sist en kort och vacker dikt:

 

En enda fågel

räcker 

för att himlen

inte ska störta.

 

Jag kommer att tänka på en tanke hos Miguel Ángel Asturias, den centralamerikanske nobelpristagaren:

Det är inte bara fisken som behöver havet, havet behöver också fisken …

 

Bengt Berg