Etikettarkiv: Turism

Fånglägret vid huvudstadens port

Ska vi åka på picknick till Sveaborg? Ska vi visa Sveaborg för våra utländska gäster? De flesta helsingforsare har väl ställt sina närmaste den frågan. Sveaborg representerar för de allra flesta ett vackert utflyktsmål med lite spännande historia från 1700- och 1800-talet. Inbördeskrigets fångläger med över 8 000 fångar, massdöd och avrättningar är om inte nedtystade så väldigt väl undangömda.

Här, om vi går lite framåt här så borde vi hitta fram till minnesmärket över fånglägret.

Det är Lauri Kallio som pratar. Vi har stigit av Sveaborgsfärjan en dag i mars. Kallio har guidat både utländska och inhemska turister på Sveaborg sedan 2010. Han är en öppen och pratglad person, så där som guider brukar vara. Det visar sig att han är filosof – har doktorerat om J.V. Snellman. Under vår över en timme långa diskussion på ön, om Sveaborg och fånglägren visar Kallio många intressanta sidor av ön och han slår på hemfärden fast att han som guide verkligen inte vill ta ställning i politiska frågor – och att just inbördeskriget är ett tema där det är viktigt att lyssna på de människor man guidar.

Ny Tid besöker Sveaborg för att få en inblick i en av de platser där inbördeskriget fortsatte också efter att krigets krutrök och strider formellt lagt sig. Fånglägren hörde till de platser där den vita sidans hämnd kunde få ett utlopp. I Helsingfors skärgård fängslades över 13 000 personer efter inbördeskriget, merparten av dem fördes till Sveaborg.

– Någon har sopat snön här på klipphällen, se där ser ni årtalen 1918-1919.

Hur ofta vandrar Sveaborgs guider via det här minnesmärket?

– Under de år jag jobbat här har det inte hänt många gånger. Två-tre gånger om jag minns rätt. Det har varit finländska grupper som haft ett stort intresse för historia, de har velat se minnesmärket.

Känner du till anledningen till att minnesmärket är så pass okänt – det är ju också rätt modest till sitt uttryck?

– De guidade rundturerna här på Sveaborg som arrangeras av Samfundet Ehrensvärd tar mellan 60 och 90 minuter och då räcker tiden inte till att besöka alla platser. Byggandet av Sveaborg, den svenska och den ryska tiden har prioriterats särskilt i de internationella guidningarna, säger Kallio och tillägger att det med jämna mellanrum blir tal om fånglägret med finska turister.

Kallio resonerar också kring att Sveaborg inte spelade någon- märkbar roll i inbördeskrigets händelseförlopp, fästningen användes till exempel inte till att försvara Helsingfors – om så varit fallet tror han att Sveaborg skulle ha fått en synligare plats i historieskrivningen om inbördeskriget och också i vad som berättas om ön för eftervärlden.

Svaret på frågan om minnet av ett stort fångläger rakt utanför landets huvudstad inte är tillräckligt betydelsefullt för att under åren ha fått lite mer uppmärksamhet får vänta lite till.

Vi står en god stund och tittar på miljökonstverkets årtal som är inhuggna i en klipphäll. Konstnären Marja Kanervo har planerat verket, som är uppfört 2004, så att en jämn ström vatten under de varma årstiderna rinner över siffrorna 1918 och 1919.

Men finns här någon annan antydan än årtalen, någon liten informationstavla som berättar för förbipasserare vad årtalen syftar på?

– Nja, det finns det väl inte … jo, men där uppe är ju en liten skylt, säger Kallio.

Vi vandrar några meter uppför en sluttning. Där är den lilla skylten med texten: ”Fånglägret på Sveaborg 14.4.1918-14.3.1919”.

– Och här har någon hämtat ett ljus, säger Kallio och tillägger:

– Datumet är väldigt intressant! Slaget om Helsingfors var 13 april 1918 – så redan dagen efter har de första fångarna skjutsats över till Sveaborg. Och anledningen till att fånglägret ihågkoms är ju att förhållandena var så hårda. Särskilt under sommaren 1918 när fångarnas antal var som högst och det var stor brist på mat – då dog många i sviterna av svält och sjukdomar.

Lauri Kallio.

Lauri Kallio berättar att många av de mellan 1 500 och 1 600 personerna som omkom på lägren på Sveaborg, Sandhamn och Stora Mjölö hade tillfångatagits i väntan på rättegång. Beroende på källa arkebuserades mellan 70 och 80 röda fångar på Sveaborg.

– En av de stora tragedierna är att flera av de röda fångar som dog av sjukdomar sannolikt skulle ha dömts till väldigt lindriga straff i en framtida rättegång, detta på grund av att en stor del av de som togs till fånga hade spelat en väldigt liten roll i krigets förlopp.

Nu under denna vår och sommar kommer allmänheten att få möjlighet att bekanta sig med Sveaborg uttryckligen ur inbördeskrigets synvinkel. De en timme långa rundvandringarna fokuserar på fånglägret på ön.

De dödsdömdas celler invid dagens daghem

Vi har stämt träff också med Carita Wilenius-Rantala, utvecklingschef på Samfundet Ehrensvärd.

Hon har lovat öppna dörren till den sannolikt kusligaste platsen på Sveaborg: cellerna där de dödsdömda på fånglägret vistades under sina sista dagar.

– Här inne vistades de dödsdömda den allra sista tiden – annars gick de omkring bland de andra fångarna, berättar Wilenius-Rantala när vi vandrar in i den stenbelagda gången.

– De som hade dömts till döden fick gå omkring med ett kantband på kläderna. Kantbandet var prytt med ett kors. De gick omkring med detta kors även före de sattes i de här cellerna, medan de vistades bland andra fångar. Det finns texter där man kan läsa om hur de andra fångarna reagerat – och man kan bara tänka sig hur depressiva de dödsdömda var.

De dödsdömdas celler.

Medan Carita Wilenius-Rantala pratar, på ett respektfullt och lågmält sätt, hör vi glada tjut och stojande utifrån: Sveaborgs daghem är beläget precis granne med de forna cellerna för de dödsdömda.

– Under den första tiden var det ju tyskarna som höll i trådarna som fångvakter – det finns vissa historiker som har teorier om att det tyska militära väsendet förde vidare denna vana att märka fångar till Tyskland – sådant som man sedan tillämpade på koncentrationslägren. Det här är en teori.

Fångarna var i cellerna tvungna att höra på när arkebuseringsplutonerna övade.

– Dessa övningar hölls avsiktligen precis utanför denna byggnad, så här har man verkligen använt sig av inhumana metoder

– Oftast hämtades de dödsdömda utan förvarning från cellen klockan fem på morgonen. Före avrättningen hade den dödsdömda rätt att skriva ett brev till familjen och att träffa en präst – sedan fördes de iväg till avrättningsplatsen vid Gustavssvärd.

Restaurang vid avrättningsplatsen

Gustavssvärd är en av de mest berömda platserna på Sveborg. Dagens passagerarfärjor till Stockholm åker förbi Gustavssvärd, och så finns där ju den snofsiga restaurangen Walhalla. Planerna att etablera en restaurang på Sveaborg kom igång redan på 1940-talet och den stod klar lämpligt inför Helsingfors sommar-OS 1952.

En som förundrar sig över att de dåtida beslutsfattarna inte tog hänsyn till att restaurangen etablerades just vid fånglägrets avrättningsplats är Maria Eskelinen, som skrivit en pro gradu-avhandling i historia om Sveaborgs historia som turistmål. Eskelinen konstaterar att kännedomen om  avrättningsplatsen fanns, men:

”Det är värt att notera att planeringen av en restaurang precis där bårhuset och avrättningsplatsen från 1918 låg inte väckte någon diskussion. Det finns inga hänvisningar till detta faktum i någon av de källor jag forskat i. Det är ytterst svårt att föreställa sig att saken inte lyfts upp i samtalen [om restaurangens plats]; det väcker en tanke om att ihjältigandet av saken i dokumenten har varit en medveten strategi.”

Om du besöker restaurang Walhallas webbplats idag finns en kort text (på finska, engelska och ryska) om restaurangens tarina, story: där nämns 1700-talets historia och så hoppar man över till år 1949 när restaurangen börjar byggas. Namnet Walhalla kommer från en hemlig förening som verkade på Sveaborg på 1780-talet. Story-texten avslutas med följande fras:

”I nordisk mytologi är Walhalla en paradisisk boning, där de stupade krigarna och hjältarna efter döden får fira i eviga festligheter (fritt översatt från finska).”

Vilken roll spelar fånglägrens existens?

Vi återvänder till frågan om vilken roll fånglägren på Sveaborg spelar för de efterföljande generationerna. Vilka minnen och händelser återberättas i historieskrivningen och i de fakta om öns historia som berättas för turisterna som besöker ön?

– Min uppfattning är den att fånglägren här på Sveaborg – precis som historieskrivningen om inbördeskriget i samhället överlag – till en början har blivit åsidosatt. Jag har jobbat här i 20 år och kan säga att medvetenheten om fånglägren har ökat hela tiden. Man har inte tidigare tigit om inbördeskriget och fånglägret; det har varit en del av många andra händelser, säger Carita Wilenius-Rantala.

– Det nationella uppvaknandet till att mer och mer börja tala om inbördeskriget och de svåra sidorna av det har ökat markant under de senaste, säg, 10-15 åren. Och allt detta är en väldigt hälsosam utveckling. Historieskrivningen om Sveaborg är i det här perspektivet inte på något vis konstigare än den som skrivits om andra platser i Finland.

Wilenius-Rantala påpekar att Allan Tiitta redan 1983 publicerade en bok med kalla fakta om dödsantal, dödsorsak och matransoner från fånglägrets verklighet, men för den stora allmänheten har lägrets verklighet öppnats upp mer nyligen.

Nu har vi varit i de dödsdömdas celler länge nog. Det känns som att det är dags att gå ut i vårljuset igen. På vägen tillbaka till Sveaborgsfärjan blir det tal om guiders roll att berätta om svåra och traumatiska händelser i ett lands historia. Lauri Kallio påpekar att han har svårt att godkänna en del av den turismtrend som gottar sig i rysligheter.

– Denna svarta turism, där man besöker ställen där grymheter och massmord inträffat – det är ofta rätt osmakligt. Det är människor som fallit offer för grymheterna och då är det viktigt att visa respekt för de döda på ett lämpligt sätt.

– I jobbet som guide måste man vara finkänslig och också noga fundera på vem det är man berättar åt, vilken bakgrund människor har. N

Text: Marcus Floman
Foto: Janne Wass

Skärgårdens sista strid

Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.

Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.

Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.

– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.

I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.

– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.

Madelene Häggman.

Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.

– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.

Fel år i Pargas

Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.

Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.

– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.

– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.

”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.

– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.

Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.

– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.

Finlands Florida?

Julius Karlsson.

Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.

– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.

– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.

Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.

– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.

Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.

– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.

Svenskhatet oroar

Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.

– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.

I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.

Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.

– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.

Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.

De grönas dilemma

Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.

– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.

Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.

– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.

Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.

– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.

Janina Andersson.

Frifräsare på Kimitoön

Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.

– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.

– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.

Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.

– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.

Viktigaste valet

I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.

I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.

– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.

Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.

– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.

– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.

Text & foto Janne Wass

  1. EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.

Salta fiskar

Janco KarlssonVous avez beacoup de monnaie. Donnez en peu à moi! Jag sitter och dricker världens dyraste bärs på en uteservering på Grande Place i Bryssel. Det är den första riktigt fina vårdagen och rentav hett i solen. Glada mänskor överallt. Låter nästan som kvittrande fåglar. Allt lite kaotiskt, men det funkar på nåt sätt ändå. Och jag har ännu lite tid kvar i solen innan den försvinner bakom rådhustornet, som enligt min åsikt just i dag borde sprängas så att jag skulle få lite extra tid att njuta av livet när det nu för en gångs skull låter sig göras. Växelpengarna som den gamla gubben sneglar på har jag tänkt lämna som dricks, men plötsligt tar handen mynten och stoppar dom i hans öppna handflata med ett Voilá! Välgörenhet har aldrig varit min grej, gör mig bara generad på nåt sätt. Och visst är det störande att man inte får dricka sin bärs i fred en sån här dag. Men tänker sedan att menipähän parempiin suihin tällä kertaa (ung. ”det hamnade ju i bättre munnar den här gången”). Och glad att gubben masade sig i väg med en lika trumpen uppsyn som när han dök upp.

Återstår ännu ett tag och några slurkar innan rådhustornet äter upp solen och börjar spy ut kyla och död. Kyparna springer mellan borden för brinnkära livet, unga män och en äldre gubbe med babiangrått hår. Antagligen den som styr och ställer. Och skriker så trumhinnorna sprängs om det behövs. Men idag ler även han. Och räknar antagligen antalet sålda stop på det stora hela. Och förbannar säkert också det där rådhustornet som snart kommer att släcka businessen för idag. Ingenting är nog. Även jag kalkylerar. Det tar trots allt kortare tid att tjäna in stopet än att dricka upp det. Efter skatt. Kanske det ändå är en win-win situation eller en sorts variation. Eller inversion. Perversion? Det finns för många ord i världen. Man trasslar sig bara in i dom, precis som man kan trassla in sig i en hoj med låspedaler när man ligger platt på marken och försöker sprattla sig loss. Varför är det så genant för en mänska att falla att den första tanken som dyker upp är Ursäkta? Och trots att var och en definitivt kommer att säcka ihop, försvinna, bli plasma igen?

Och nu kommer nästa. En yngre kvinna. Med utsträckt handflata. Min dricks är redan donerad för bättre ändamål. Bara två skålar salta fiskar kvar på bordet. Hörde till bärsen. Begriper mig inte på sådant stuff, för även om det kan vara gott att vända fisk i mjöl så är det definitivt inte gott att laga fisk på mjöl. Kanske hon vill ha dom? Känner mig som en stor och ful idiot. Men lyfter upp den ena skålen och för fram den till hennes handflata. Hon drar inte den tillbaka, så häller salta fiskarna i den. Handen är bara lite smutsigare än min egen. Fiskarna försinner ner i svalget i ett nafs. Pekar sedan på den andra skålen. Hon tar den och häller innehållet i sin ficka. Kanske det finns nån liten hungrig som väntar bakom hörnet. Jag får aldrig veta. Solen snart helt bakom tornet, och kylan börjar vara påtaglig. Det är dags att resa sig ännu en gång.

Janco Karlsson
är frilans

Angola – den vite mannens sista vildmark

Angola är mest känt för sin snabba ekonomiska tillväxt som skjutit i höjden i takt med att landet lämnar tre decennier av inbördeskrig bakom sig. Fisket och turismen driver utvecklingen, men Angolas unga vill göra mer med sin framtid än servera rika västerlänningar som letar efter södra Afrikas sista outforskade hörn.

Solen hänger över världen som ett dinglande stearinljus. Det är skymning och fiskare lägger nät i Kwanzafloden. Det är ebb och tystnaden formar en skarp kontrast till Angolas huvudstad Luanda, en timmes körning härifrån. Floden är en sorglig riktpunkt i Angolas utdragna kolonialhistoria: längs den transporterades nära en miljon slavar från Afrikas inre innan de tvingades upp på de europeiska skeppen som kastade loss mot den nya världen i Karibien och Sydamerika.

I dag har regeringen inlett oljeprospektering längs flodbankerna samtidigt som den närliggande nationalparken Kissama försöker anpassa sig till en vardag bortom inbördeskrig, tjuvjakt och misär. Kissama öppnade åter sina portar för allmänheten 2002 efter att ha varit stängd under merparten av Angolas 30-åriga inbördeskrig. Många djurarter var nästan utrotade och återintroduceras från nationalparker i Botswana och Sydafrika.

I skymningen lägger fiskare nät i Kwanzafloden. Floden är en viktig livsbrunn för tusentals invånare. På senare år, i takt med ekonomisk tillväxt och att allt fler lämnat tillvaron som internflyktingar i Luanda bakom sig, har konkurrensen om fångsterna och utrymmet ökat markant. Det främsta hotet för den lokala fiskaren är den växande fisketurismen. Enligt Roland Goetz, nationalparken Kissamas nuvarande chef, kan den ökande fisketurismen komma att bli förödande inte bara för Kwanzafloden, utan även för nationalparkens ekosystem.

Fiskeriet är en livsviktig näring i Angola.
Fiskeriet är en livsviktig näring i Angola.

Gästarbete dominerar

Kwanza Lodge är ett populärt helgtillhåll för utländska gästarbetare (så kallade expats) bosatta i Luanda. Etablissemanget ägs av en släkting till Angolas president José Eduardo dos Santos. Den som driver Kwanza Lodge är Manny Milner, en kortväxt vit sydafrikanska. Hon beklagar att ”det nya Angola inte är tillgängligt för alla”. Siffror ger henne rätt: Angola är en av världens snabbast växande ekonomier – främst tack vare oljeindustrin – men även tack vare väldiga byggprojekt i Luanda. Det här veckoslutet skiljer sig inte från andra, menar Milner. Gästerna består av en uppsjö nationaliteter: portugisiska såpoperaskådisar, kinesiska civilingenjörer, brasilianska byggnadsarbetare.

– Nio av tio besökare hos oss är tillfälligarbetare, säger Milner.

Hon tycker att Angola borde satsa på ekoturism:

– Det skulle skydda Angolas rurala samhällen från den storskaliga turistindustrins biverkningar, till exempel höjda levnadskostnader och onödig miljöförstöring.

Men Angolas turistindustri rör sig i motsatt riktning: fokus läggs uteslutande på rika besökare som hänger sig åt dyra aktiviteter.

Ekoturism på uppgång

På Kwanza Lodges behagliga uteservering sitter Paul Wesson och dricker espresso. Liksom Milner är Wesson vit sydafrikan och bosatt i Angola sedan många år. Han driver Eco-Tur, ett av få ekoturismalternativ som i form av paketlösningar visar upp ett Angola bortom de turistanpassade hotellkomplexen. Destinationerna varierar men spänner ofta över landets samtliga väderstreck och varvar övernattningar i djungeln med besök i öknar och imponerande klippmassiv.

– Vi erbjuder dyra paket eftersom jag anser att trygghet kommer först. Jag vill att alla som reser med mig och min chaufför är försäkrade och förvissade om att vi har den utbildning som krävs för att överleva ute i vildmarken.

Eco-Turs verksamhet har inte passerat Angolas maktgrädda obemärkt: i september 2014 ombads Wesson resa till Japan för att sprida budskapet om Angolas turistsektor på uppdrag av regeringen. Japan var ingen slump, förklarar han, där finns både köpkraft och intresse för nya hörn av världen. Och med tanke på att turistindustrin kretsar kring expats och överklassangolaner är alla nya ingångar välkomna.

– Det har alltid funnits ett intresse för Angola, säger Wesson. Landet är det sista i södra Afrika för den initierade resenären att utforska. För den som redan sett Serengeti och Kalahari är Angola en dröm, det är ju Afrikas sista verkliga vildmarksutpost.

Desperation bland fiskare

2007 publicerade tankesmedjan Institute for Security Studies en oroväckande rapport som gjorde gällande att det nuvarande överfisket längs södra Afrikas kuster skulle få långtgående konsekvenser. Rapporten fastslog: ”Det kommer att få kännbara följder för matsäkerheten och den ekonomiska utvecklingen, särskilt i kustnära samhällen som är helt beroende av småskaligt fiske.”

I södra Angola, i provinsen Namibe nära gränsen till Namibia, har fisket i flera sekel varit invånarnas enda livlina, främst av geografiska anledningar: i söder och öster väntar bara öken och jordar som inte tillåter många grödor att växa. Historiskt har provinsens samhällen förbisetts av makthavare i Luanda. Namibe står för 65 procent av Angolas fiskeproduktion och har under senare år blivit ett tillhåll för den globala fiskeindustrin. Före andra världskriget, när Angola ännu var en portugisisk koloni, var endast Lissabons fartyg tillåtna i dessa vatten, men i dagens vidöppna ekonomiska ocean har Angolas havszoner blivit mindre bitar i ett större geopolitiskt pussel. Och längst bak står landets fiskare utan någon som helst chans att konkurrera med rederierna från Sydafrika, EU, Ryssland och Kina. Desperationen är tydlig bland fiskare i Namibe: de riskerar dagligen livet för skrala fångster i fallfärdiga båtar. Fångsterna går antingen som deposition till lokala fiskekooperativ eller till familjens kvällsvard; hur som helst cementeras tillvaron i absolut fattigdom.

Jobben räcker inte

En timmes bilfärd från staden Namibe genom Namibeöknen kikar Flamingo Lodge fram som ett sandslott. Till Flamingo Lodge söker sig främst penningstarka fisketurister från Sydafrika som får tillgång till den senaste utrustningen och snabba och tåliga båtar. På kvällarna samlas de i baren med utsikt över havet och talar om den gångna dagen. För sydafrikanerna – samtliga med vit hud – handlar resan inte bara om att fiska och andas frisk havsluft; många är stolta krigsveteraner som slogs för apartheidregimen i sydöstra Angolas hörn under 1980-talet. För dessa var kriget aldrig en fråga om illegal ockupation av en lagligt vald regering, utan ett krig mot kommunism och för ”den vita rasens överlevnad”. Samma krig för de i mindre skala än i dag hemma i Sydafrika, förklarar de, i form av medborgargarden som patrullerar bostadskvarteren och håller dem ”vita och rena”.

Kocken Pedro Soares frågar sig hur mycket turismen gynnar vanliga angolaner.
Kocken Pedro Soares frågar sig hur mycket turismen gynnar vanliga angolaner.

En som tvingas lyssna till de bittra sydafrikanernas prat kväll ut och kväll in är Pedro Soares, som tidigare arbetade med småskaligt fiske, men som sedan några år tillbaka är kock vid Flamingo Lodge. Han inser vilken tur han haft som fått jobbet här och han talar gärna om sin ängslan för den angolanska utvecklingen.

– Jag har svårt att se gemene angolans plats i samhället, berättar han. De arbeten som finns i dag är inte till för angolaner, utan för människor utifrån. De jobb som finns kvar, framför allt inom serviceindustrin, räcker inte åt alla. Långt därifrån.

Han skulle vilja se en turistindustri som blomstrar och skapar nya arbetstillfällen, men som inte bara är till för att serva icke-angolaner.

– Det fungerar bevisligen inte, säger han. Se bara på oljeindustrin. Vi behöver skapa förutsättningar för arbeten utanför servicesektorn, och utbildningsmöjligheterna räcker inte till det. På fiskefronten ser det likadant ut, Namiberegionen är rik på fisk men de bästa fångsterna försvinner bort och lämnar oss kvar med resterna. Det är inte hållbart.

Det är de unga som måste förändra situationen, fastslår Soares.

– Det är viktigt att vi mognar och utbildar oss för att kunna fatta kloka beslut. Vi är många som vill ha mer ut av livet än att tjäna omvärlden med olja och fisk.

Text & foto: Klas Lundström