Etikettarkiv: Turkiet

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

“Ingström borde översättas till turkiska”

I sin nya bok Den mystiska Näktergalen strövar Pia Ingström bland etniska och religiösa minoriteter i Istanbul. Flera av dem håller på att försvinna ur den turkiska gatubilden, och det är därför ett viktigt uppdrag som författaren är ute i, skriver Peter Lodenius, som har fördjupat sig i boken.

Istanbul, staden i två världsdelar, har inte alltid varit en turkisk metropol, nog osmansk sedan 1453, men inte turkisk, i stället kosmopolitisk. Ännu i slutet av 1800-talet utgjorde turkarna bara en knapp majoritet i staden. Nu har Istanbul 14-15 miljoner invånare och av dem är högst 70 000 armenier, 17 000 judar och 2 000 greker av den sort som kallar sig själva ”rum” på turkiska och ”romioi” på grekiska. Den beteckningen går långt tillbaka i tiden, till (Öst)rom, Bysans.

Det berättar kulturjournalisten Pia Ingström i sin färska bok. Hon har varit fascinerad av Istanbul sedan sitt första besök 1981 och de senaste åren har hon speciellt utforskat de avtryck som greker, judar och armenier lämnat på staden. Resultatet är alltså boken Den mystiska Näktergalen, läsvärd också för den som ännu aldrig varit i Istanbul.

Den nuvarande regeringen är i princip positiv till minoriteterna, men samtidigt har den extrema turkiska nationalism som den underblåst bidragit till negativa stämningar, speciellt mot armenierna. Grekerna är redan mycket få och judarna ganska få, flertalet har emigrerat till Grekland respektive Israel. Armenierna verkar däremot inte dras till Armenien.

Det innebär att Pia Ingström är ute i nästsista stunden när det gäller att samla avtrycken av greker och judar på Istanbul.

Grekerna och deras fasta

Fastlagstiden ger exempel på traditioner, främmande för den turkiska majoriteten. Ariana Ferentinou, grekisk kolumnist i Hürriyet Daily News, skrev i en kolumn den 19.2 att den dagen i den ortodoxa kalendern var den första dagen i fastan före påsken, dagen efter den tre veckor långa karnevalstiden, när man fritt kunde äta och festa. Den avslutades med en dag av maskerader och upptåg på gatorna, där det var fritt fram för att löjliggöra makthavarna.

Den 19.2.1918 rapporterade den grekiska Istanbultidningen Proodos om söndagens karnevalsupptåg i stadsdelen Tatavla (dagens Kurtulus): grekiska banditer med kroksablar, läkare som medverkade till ”förlossningar” mitt på gatan, ”begravningståg” med kistor som följdes av präster och dödas änkor och släktingar.

Detta fastlagsfirande förbjöds 1943, men återupplivades 2009 – då uppenbarligen i försiktigare form. Tåget gick från gågatan Istiklal ner genom minoritetsstadsdelen Tarlabaşi och en tidning rapporterade om hur män klädda som kvinnor paraderade i rosa masker, medan andra hade utstuderade mustascher – inget alltså att jämföra med forna tiders banditer med kroksablar. Seden glömdes snart bort igen.

I år firas fastan i en tryckt stämning också i Grekland. Förhållandet till Turkiet har blivit mycket spänt. Ferentinou berättar om hur hennes faster ringt till henne tidigt en morgon och frågat: ”Blir det krig mellan oss och Turkiet?”.

Trots att grekerna i Turkiet numera är få har de en aktiv organisation, Rumvader, som arbetar för ökad förståelse mellan folkgrupperna. Ett aktuellt projekt visar glappet: man lät turkisktalande ungdomar lyssna på band med armeniska, grekiska, spansk-judiska och syriakiska röster och många kunde inte skilja mellan språken.

Bristen på greker

Pia Ingström inleder sina strövtåg i minoriteternas Istanbul i Balat och Fener, stadsdelar på Gyllene hornets sydvästra strand med övervägande judisk respektive grekisk befolkning, med armeniska inslag, in på mitten av 1900-talet. En del av dessa grupper lämnade landet, andra flyttade in till modernare kvarter, t ex kring Galatatornet på andra sidan Gyllene hornet. Det gällde närmast de rikare. En av dem, bankiren Georgios Zarifis, berättar i sina memoarer om hur ”grekerna i Fener och Cibali levde ett helt annorlunda liv än vi stavrodromiter” (i området kring Galata). För honom tedde sig livet i de gamla stadsdelarna, enligt Ingström, ”som en relik från medeltiden, med sina gyttriga kvarter där husen lutade mot varandra och eldsvådor kunde förstöra hela kvarter i ett slag”.

Dehär gamla stadsdelarna har ändå överlevt och är delvis upprustade, men här finns också skummare kvarter. När Ingström strövar omkring i området hittar hon synagogor och kyrkor som inte just längre är i bruk, och andra minnen från gamla tider. Till dessa stadsdelar flyttade på 1960-talet mänskor från Svartahavsområdet, som nu betraktar sig som urinvånare. Senare kom inflyttarna från östra Turkiet, många av dem kurder. Ofta har mänskor från någon by samlats i samma kvarter, där förfallna hus kunnat hyras eller köpas till överkomliga priser.

(Man ser kanske samma process ännu tydligare i Tarlabaşi i den branta backen ned från Taksimplatsen med dess lyxhotell. Den moderna bosättningen breder ut sig neråt, men ännu för några år sedan fanns det ett stort förslummat område, av texter och skålantenner att döma bebott till stor del av kurder. Men förr lär här ha funnits flera grekiska tavernor.)

Vad beror det då på att grekerna numera är så få? Det osmanska rikets svaghet hade under första världskriget lett till folkmordet på armenierna och hela rikets sönderfall. De segrande makterna ville lägga beslag på stora delar av det, också dess kärna, Anatolien. Hetast på gröten var grekerna – det fanns ju grekiska handelskolonier längs kusten och runt Svarta havet, det forna pontiska riket, och dessutom ett stort grekiskt bosättningsområde kring Smyrna, nuvarande Izmir. Där landsteg grekiska trupper 1919, för att fördrivas 1922. Under tiden hann man i freden i Sèvres 1920 dela upp Anatolien så att stora områden i väst tilldelades Grekland och stora områden i öst Armenien. Mellersta delen kring Ankara skulle utgöra ett mini-Turkiet. I avtalet hänvisades också till möjligheten av ett självständigt Kurdistan.

Men general Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk (turkarnas far), inledde ett krig för att upphäva segrarmakternas diktat och vann till slut. Lausannefördraget 1923 erkände Turkiets nuvarande gränser. Det stadgade också om en befolkningsutväxling, som innebar att 1,2 miljoner kristna flyttade från Turkiet till Grekland och 350 000 muslimska grekiska medborgare flyttade till Turkiet.

Detta har satt sina spår i turkarnas tänkande. ”Sèvres” är fortfarande en symbol för omvärldens fientliga inställning och mot den kan man kämpa inte med diplomatiska utan med militära medel.

Judarnas språk dör ut

De sefardiska judarnas språk ladino håller på att dö ut, också om judarna finns kvar. Kolumnisten Melis Alphan i Hürriyet Daily News skrev i december om en ny dokumentärfilm gjord av journalisten Deniz Alphan om språket och köket som försvinner.

Det var 1492 som Alhambradekretet tvingade judarna att lämna den iberiska halvön. Många av dem sökte sig till det osmanska riket, som uppskattade deras kompetens. De bosatte sig framför allt i Konstantinopel och Thessaloniki. Deras språk var ladino, en form av spanska, som på detta sätt bevarades enbart inom det osmanska riket. Det innehåller ord lånade från turkiska, grekiska och arabiska.

Numera har språket praktiskt taget helt dött ut, de sefardiska judarna har övergått till att tala turkiska. Den processen inleddes redan på 1860-talet, när en judisk organisation öppnade franskspråkiga skolor i de osmanska områdena. Judar i Frankrike startade dessa skolor för den skull att judarna i det osmanska riket till stor del var lågutbildade och fattiga. Syftet var gott, men följden blev att elevernas egna språk försvagades.

Franskan hade hög status i det osmanska riket och de som gått ut dessa skolor anställdes gärna i förvaltningen eller affärsvärlden. De som talade ladino sågs som andraklassmedborgare. Författaren Mario Levi säger att han skämdes när hans farmor talade ladino utanför hemmet och det fick honom att ännu förbättra sin turkiska. Nu skäms han över att han inte lärde sig sitt modersmål ordentligt.

Professor Soli Özel mindes i filmen sin egen ovilja att lära sig ladino och blev ledsen när han insåg hur hotat språket var. ”Men det var omöjligt att bevara språket under en period när den turkiska nationalismen blivit allt starkare och minoriteternas religiösa samfund hade börjat integrera sig med andra grupper.”

Nu lever språket främst kvar i sånger på ladino. En av dem som framför dem är Yasmin Levy i Jerusalem. Hennes far var född i Turkiet och han samlade in de sefardiska judarnas sånger.

Karikatyrtecknande skräddare

Skräddarsynagogan är ett av de mångkulturella inslagen som Ingström hittar i trakten av Galatatornet, vid den branta gatan mellan gågatan Istiqlal och Galatabron. Den byggdes för ashkenazijudar som flytt undan pogromer i Ukraina från Ukraina. Många av dem var skräddare och en blev sultanens hovskräddare. De ville ha sin egen synagoga och den byggdes ett stenkast från den stora sefardiska synagogan.

Ashkenazijudarna är fortfarande en liten minoritet bland Istanbuls 17 000 judar, de har en synagoga kvar, medan sefarderna har 16. Skräddarsynagogan, Schneidertempel, överläts under andra världskriget till judar på flykt undan pogromer i västturkiska Edirne, men fungerar numera som en utställningslokal.

Izel Rosental driver galleriet och Ingström talar med honom. Hans modersmål är turkiska, men han är sefardisk jude och har också lärt sig att förstå ladino, som talades hos några vänner i hans barndom för bortåt 60 år sedan. Galleriet öppnades 1999 med en utställning av karikatyrer med religiösa motiv. I dag skulle han inte längre våga sig på något sådant. ”1999 hade människor en annan syn på religion, andra förväntningar, mera tolerans och nyfikenhet gentemot varandras religion, eller till och med gentemot dem som ifrågasatte religionen helt och hållet.” Men ”idag finns en polarisering, och en stark vilja att hitta tände som kan få konflikter att flamma upp.” Det är en balansgång som han får ägna sig åt också när han ritar den politiska karikatyren i den judiska veckotidningen Şalom.

Han berättar att det faktiskt finns minst en judisk familj i Istanbul med rötter i det antika romarriket. Dessa ”romanioter” har levat i staden sedan 2 000 år. Men de flesta har alltså kommit från iberiska halvön för drygt 500 år sedan. En stor del av hans släktingar hade under flykten från Spanien stannat i Thessaloniki – under världskriget sändes de alla till Auschwitz. Men hans morföräldrar flyttade till Konstantinopel. Idag är Izels familj blandad med inslag av muslimskt, judiskt, kristet, kurdiskt.

Skräddarna kunde också få politisk betydelse. Simon Brod var son till en skräddare som flytt till Istanbul undan pogromer i Ryssland. Simon och hans bror startade en textilimportfirma och blev förmögna. De hade sina bostäder och skrädderier i trakten kring Galatatornet. Under kriget använde Simon en stor del av familjens förmögenhet för att hjälpa judiska flyktingar från Europa. Han beskrivs som en enmansräddningskommitté som försåg flyktingar med mat, husrum, kläder och visum för den fortsatta resan via Syrien till Palestina. Han sprang från järnvägsstationen till kajerna för att kolla flyktingar som kom med båt. ”Folk som såg honom i farten trodde att han var halvt galen. Men han hjälpte dussintals utfattiga, hemlösa, hopplösa flyktingar varje vecka”, skriver ett samtida vittne.

Armenierna och folkmordet

Den största icke-muslimska minoritetsgruppen som Ingström skriver om är armenierna. Hon börjar med det fortfarande ouppklarade mordet på journalisten Hrant Dink 2007. Mördaren är visserligen känd, en 17-årig nationalist från Svartahavskusten, men inte hans uppdragsgivare.

Dink var chefredaktör för den armeniska veckotidningen Agos och kom att spela en roll i den politiska debatten också utanför den egna kretsen. Tuba Ҫandar, som skrivit en biografi om Dink, nu översatt till engelska, säger att hon under det mer än tre år långa arbetet med boken, genom de hundratals intervjuer hon gjorde, kom till att det som drabbade armenierna 1915 verkligen var ett folkmord. Utanför Turkiet är detta en rätt allmän uppfattning, men inte i Turkiet.

Tuba Ҫandar beskriver Hrant Dink som den kristna armeniska minoritetens första sekulariserade röst. Han verkade på Agos för att ge den dittills tigande armeniska gemenskapen en politisk röst. Han tog upp valet av den armeniska kyrkans patriark, vilket turkiska staten brukat blanda sig i. Han hävdade också att patriarken inte skulle få sista ordet i alla frågor. Det väckte protester inom den armeniska gemenskapen.

Men han kunde också skapa debatt på turkiskt håll, han tog ställning i alla kontroversiella frågor från demokratiseringen av det politiska systemet till den kurdiska frågan och förbudet för kvinnor att bära huvudduk på universiteten.

2005 publicerade han en artikel i Agos enligt vilket Atatürks adoptivdotter Sabiha Gökçen, Turkiets första kvinnliga stridsflygare, var en armenisk flicka som tagits från ett hem för föräldralösa barn i Anatolien 1915. Generalstabschefens byrå anklagade omedelbart Agos för ”ett ställningstagande som inte bidrar till vår nationella enhet och sociala fred”. Medlemmar av säkerhetspolisen MIT hotade honom och nationalister demonstrerade utanför Agos och skrek: ”Älska detta land eller lämna det”.

Den hatkampanjen fortsatte till hans död. Samtidigt visade den mycket tydligt att alla turkar inte var nationalister. I begravningståget deltog hundratusentals mänskor som ropade ”Vi är alla armenier” och ”Vi är alla Hrant Dink”.

Det gör man inte längre. Efter det misslyckade kuppförsöket i juli i fjol har toleransen i landet minskat också på den nationella fronten och kriget mot Afrin i Syrien har minimerat den ytterligare. Armeniernas och judarnas organisationer har tvingats ge sitt stöd åt kriget. Den amerikanska Turkietkännaren Howard Eissenstat kommenterar: ”I ett land där mer än 400 mänskor arresterats för att ha tagit ställning mot kriget i sociala medier och där icke-muslimska befolkningsgrupper känner sig starkt utsatta, hur skulle de ha kunnat säga nej?”.

Det är fortfarande inte tillåtet i Turkiet att tala om massakrerna på armenierna 1915 som folkmord, trots att den nuvarande turkiska staten inte borde ha något ansvar för dem. När holländska parlamentet nyss antog en resolution om saken protesterade Turkiets utrikesminister starkt.

Och när den armeniska politikern Garo Paylan, som framträtt också i Finland på inbjudan av kurderna här, i ett inlägg i en parlamentsdebatt talade om folkmordet bestraffades han med att bli utesluten från de följande tre parlamentssessionerna – inte ens i parlamentet är diskussionen helt fri.

Borde översättas till turkiska

Pia Ingströms bok är högst läsvärd, den ger en bild av minoriteternas historia och nuläge, men också av situationen i dagens Turkiet i allmänhet. Språket är vackert och uttrycksfullt och de praktiska anvisningarna gör det lätt att gå i hennes fotspår. Min enda invändning gäller den mystiska Näktergalen, som figurerar också i titeln. Först i bokens slut visar det sig att det rör sig om en tysk professor som vistats i Istanbul i landsflykt under kriget och det är svårt att se hans relevans i detta sammanhang. Det sista avsnittet kunde väl ha lämnats bort. En karta skulle däremot ha varit till nytta.

Det är i alla fall en strålande bok, som helst borde översättas till turkiska. Det kommer knappast att ske, men en översättning till engelska vore välkommen.

Text Peter Lodenius
Foto Cata Portin

Pia Ingström: Den mystiska Näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul, Schildts & Söderströms 2017

En kurdisk författare som översätter Södergran

– Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska, säger den svensk-kurdiska författaren och översättaren Firat Cewerî, som just nu är aktuell med en översättning av Edith Södergrans diktsamling Landet som icke är.

Firat Cewerî föddes och växte upp i provinsen Mardin, ett kosmopolitiskt och mångkulturellt område i sydöstra Turkiet. Cewerî, som alltsedan tonåren drömt om att bli författare läste på turkiska men skrev på kurdiska – men att skriva på kurdiska var, med hans egna ord, som att leka med elden. I början av år 1980, när det blev alltmer uppenbart att militären var på väg att genomföra en kupp, memorerade den unga Cewerî alla dikter han dittills skrivit och beslutade sig för att lämna landet och bege sig till Sverige. Samma år kom militären till makten.

  Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska.

Vad betyder din kurdiska identitet för dig?

– Om inte inte kurderna hade befunnit sig i en sådan helvetisk situation och ifall inte det kurdiska språket och den kurdiska identiteten varit förbjudna och kurderna förtryckts, förflyttats och gång på gång drabbats av folkmord, så hade den kurdiska identiteten nog inte spelat en så stor roll för mig. Jag tänker ju alltid på min mor, som förde över ett förbjudet språk till mig, men som aldrig har kunnat läsa det jag skrivit. För hennes generation var situationen ännu värre.

När och hur började du skriva? Var det självklart för dig ända från början att du skulle skriva på kurdiska?

När jag kom upp i tonåren lärde jag mig det arabiska alfabetet och kom över en bok på kurdiska som var skriven på vers och handlade om profeten Mohammeds liv. Några år senare blev jag kommunist. Vi läste mest marxistisk litteratur men jag började också läsa de franska och ryska klassikerna. Och jag läste förstås mycket poesi. Majakovskij var min favoritpoet. Federico García Lorca, Pablo Neruda och Nazim Hikmet var också några av mina favoriter. Allt jag läste var på turkiska. Kurdiskan var förbjuden och sedan den turkiska republiken bildades 1923, hade inte en enda bok på kurdiska kommit ut i Turkiet. 1987 kom jag över en diktsamling på kurdiska skriven av poeten Cegerxwin, som ursprungligen var från den turkiska delen av Kurdistan men som levde i exil i Syrien. Den diktsamlingen inspirerade mig till att börja skriva på kurdiska och sedan läste jag högt för mina vänner som inte trodde sina öron. Att skriva på kurdiska var ett politiskt ställningstagande för mig. Men samtidigt slutade jag med partipolitiken redan i tjugoårsåldern och rörde mig enbart i litteraturens värld.

Exilen och Sverige

Hur kom det sig att du begav dig just till Sverige?

Redan innan jag lämnade mitt gamla hemland och gav mig i väg, var mitt mål att jag skulle till Sverige. Namnet Sverige hörde jag första gången av Musa Anter, en legendarisk kurdisk intellektuell som senare mördades vid 75 års ålder i staden Diyarbakir 1992. På sjuttiotalet hade Musa Anter skrivit en dikt på kurdiska och därför ville man lyncha och avrätta honom. Så när han hörde att jag skrev poesi på kurdiska blev han mycket orolig för vad som skulle hända mig. När jag sade att jag ville lämna landet och bege till en plats där jag kunde skriva utan att bli arresterad, torterad eller avrättad nämnde han genast Sverige.

Det första jag gjorde när jag kom till Sverige var att jag skaffade mig en skrivmaskin och skrev ner alla dikter som jag hade smugglat ut ur landet genom att memorera dem. Men när jag satt instängd i mitt rum och skrev trodde jag att vartenda ljud och varenda röst som hördes utifrån kom från polisrazzior. Det tog flera år innan jag lyckades befria mig från dessa tvångstankar. Att skriva var för mig också ett slags bearbetning, litteraturen blev en tröst. Jag skrev dag och natt, hela tiden; på bussen, på tåget, på caféer. Med tiden började jag läsa mindre litteratur på turkiska och mera på svenska. Jag läste hela tiden: Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist. Men jag envisades med att skriva på kurdiska. Jag lämnade poesin och skrev noveller, och sedan klev jag in i romanvärlden. Om jag inte hade kommit till Sverige, så hade jag sannolikt inte gjort så mycket för litteraturen och för det kurdiska språket. Sverige har gett mig mitt språk och min identitet. Det är tack vare Sverige som jag nu har skrivit och översatt ett fyrtiotal böcker.

Nûdem – en samlingsplats

Firat Cewerî har skrivit ett flertal romaner, som också har översatts till turkiska och fått stor uppmärksamhet i turkiska medier. Hans noveller och romaner har översatts till flera språk och adapterats för film och teater. Fram till mitten av 1990-talet var det förbjudet att ge ut kurdiska böcker i Turkiet, så Cewerî startade ett förlag i Sverige där han kunde ge ut både sina egna och andra kurdiska författares verk. Senare blev situationen för den kurdiska litteraturen i Turkiet en aning bättre.*

Sedan tio år tillbaka kommer alla mina böcker ut i Turkiet. Mina kurdiska böcker kommer ut på ett kurdiskt förlag och de turkiska på ett turkiskt. Numera finns det ett tiotal kurdiska förlag som ger ut kurdisk litteratur och det finns också en och annan litteraturtidskrift.

År 1992 grundade Cewerî den kurdiska kulturtidskriften Nûdem, som snabbt blev en viktig samlingsplats för exilkurder i hela världen.

Mellan 1980 och 1990 läste jag många litterära tidskrifter. Jag prenumererade på ett stort antal svenska, finlandssvenska och turkiska tidskrifter – till och med på några franska, fast jag inte kunde någon franska. Men det fanns ingen tidskrift på kurdiska som ägnade sig åt litteratur och kultur. Genom att jag hade börjat skriva vid rätt unga år kände alla kurder som sysslade med litteratur mig. Jag ville ge ut en partipolitiskt obunden tidskrift som skulle samla alla kurdiska författare i Europa, USA, Australien och Mellanöstern under samma paraply. Jag döpte tidskriften till Nûdem, som betyder Ny tid. Ny tid är på kurdiska Dema . Dem betyder tid och nû betyder ny, men jag vände på det och så blev det Nûdem. Tidskriften kom ut i tio år, mellan 1992 och 2001. Varje nummer var cirka 200 sidor tjockt och fyllt med kurdiska originaltexter; poesi, noveller, intervjuer, bokrecensioner, konstkritik, essäer. I varje nummer presenterade vi också någon eller några svenska författare. I början var kurderna litet skeptiska, men efter några år blev tidskriften för många nästan som en helig bok. En hel generation författare växte upp med Nûdem och i dag heter hundratals kurdiska flickor Nûdem. När jag tänker på det blir jag förstås oerhört glad.

Plågornas furste

Vid sidan av sitt eget författarskap har Cewerî hunnit översätta ett stort antal verk av bland annat Yaşar Kemal, Anton Tjechov, Fjodor Dostojevskij, Steinbeck, Astrid Lindgren, Henning Mankell och nu senast poesi av Gunnar Ekelöf och Edith Södergran.

Böcker som jag läser och tycker om vill jag att också ska finnas på kurdiska. Jag skulle egentligen vilja översätta hela världslitteraturen till kurdiska. Södergran och Ekelöf översatte jag redan för cirka tjugofem år sedan. Jag översatte då bara enstaka dikter av dem och av Karin Boye, som jag publicerade med korta presentationer i Nûdem, men det var min dröm att en gång översätta en hel diktsamling av var och en. Så nu återstår ännu att översätta Boye.

Din översättning av Ekelöfs Dīwān över fursten av Emgión utkom i slutet av förra året och firades med en utgivningsfest på svenska konsulatet i Istanbul. Kan du berätta något om ditt arbete med Ekelöfs dikter och dina tankar kring innehållet i Dīwān?

När jag i mitten av nittiotalet av en slump översatte Ekelöfs dikt ”Bödel” till kurdiska och publicerade den i Nûdem fick jag oerhört starka reaktioner från läsarna. De undrade hur en svensk poet kunde skriva så gripande om bödlar och tortyr. Jag undrade också själv hur Ekelöf kunde skriva så djupt om ett sådant ämne, så noggrant beskriva de torterades känslor inför sina bödlar. Så jag ville lära mig mer om denna svenska poet som velat fly från den svenska tryggheten och bege sig till kurdisk mark; dock utan att finna ro där. ”Bödel” blev för mig en ledsagare in i hans värld; jag ville förstå varför han led så mycket av inre smärta. Ju mer jag rörde mig i hans personliga och poetiska värld, desto mer kände jag samhörighet med honom.

– När jag sedan läste Dīwān över fursten av Emgión så blev jag helt och hållet ett med honom. Dīwān är kanske Ekelöfs mest kända och betydelsefulla verk. Det handlar om en kurdisk furste, en furste som inte förekommer i historieböckerna, men som Ekelöf har skapat för att dra uppmärksamhet till kurdernas kamp och lidande. Enligt Ekelöf kan Emgión betyda många saker, medan fursten är namnlös. Fursten är möjligen Ekelöf själv som via den kurdiske fursten vill framställa sina egna plågor. Han skrev detta verk i Istanbul och hans diktade furste, bördig från staden Van och av yezidisk härkomst, hade utsatts för tortyr av bysantinska bödlar i Konstantinopel.

Mod och kamp

Nu då din översättning av Landet som icke är utkommer, så är det en tjugofem år gammal dröm som går i uppfyllelse. När vi träffades i Visby sade du att du tyckte att Edith Södergrans dikter kändes väldigt moderna.

– Min första kontakt med Edith Södergran var när jag för 25 år sedan översatte hennes dikt ”Tre systrar” för Nûdem. Jag skrev då också en kort presentation av henne och av den finlandssvenska litteraturen. När jag fördjupade mig i Södergrans poetiska värld blev jag mycket tagen av hennes mod, kamp och hennes förmåga att utrycka sig lyriskt. Både tematiken och stilen i hennes poesi känns så moderna. Hon är kvinna, hon talar till både kvinnor och män och hon strävar efter respekt och jämlikhet mellan könen. Vissa av hennes dikter fick mig att tänka på de kurdiska kvinnor som med oerhört mod kämpade mot den terroristiska islamistiska organisationen IS. Jag tyckte nästan att jag hörde dem läsa högt ur Södergrans poesi:

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,

oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,

tunga bränningar och förflugna fåglar,

vi äro de minst väntade och de djupast röda,

tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.**

– När det gällde titeln Landet som icke är tyckte jag att den passade så bra till den kurdiska utgåvan. Den före detta svenske diplomaten Ingmar Karlsson har också skrivit en bok med samma titel. Karlssons bok handlar om Kurdistan och Kurdistan är – åtminstone för Turkiet, Syrien, Irak och Iran – landet som icke är. Men kanske kommer Södergrans Landet som icke är någon gång att bli mitt land som är. N

Text My Lindelöf
Foto Dilam Bozyel

Rojavas gräsrotsdemokrati skrämde Erdoğan till anfall

Den 20 januari i år startade Turkiet en militär operation i Afrin i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Civilbefolkningen lider svårt när turkiskt stridsflyg bombar byar, städer och flyktingläger. Många av dödsoffren är civila, och bland dem finns många barn. Den humanitära situationen förvärras snabbt. Samtidigt har de organisationer som styr Afrin, inte minst de kurddominerade styrkorna, gjort helt avgörande insatser för att bekämpa terrorgruppen IS.

Orsakerna till den turkiska invasionen i Afrin i Syrien är främst två: president Recep Tayyip Erdoğan vill visa framför allt USA vem som bestämmer i regionen. Han vill samtidigt strama åt kontrollen i landet ytterligare. Erdoğan kallade nyligen Syriens president Bashar al-Assad ”terrorist”. Assad må vara en skurk, men som president har han definitionsmässigt rätt att beordra militära operationer i landet (naturligtvis inte utanför det). ”Terrorist” betyder alltså enligt Erdoğans definition helt enkelt motståndare. På samma sätt har turkiska regeringstidningar genomgående kallat medlemmar i Afrins civilförsvar YPG för terrorister utan något belägg för att de skulle ha brukat våld. (Det kvinnliga civilförsvaret YPJ nämns aldrig, det anses väl inte tillräckligt skräckinjagande.) Man har med andra ord låtit påskina att Afrin utgör en allvarlig säkerhetsrisk och därför måste oskadliggöras.

Men det är svårt att tro att det lilla Afrin, en del av det självstyrande kurdiskdominerade Rojava, skulle ha utgjort något som helst hot mot Turkiets säkerhet. En kolumnist i ett regeringsorgan räknade nyligen upp några attacker: 10.9.2015 dödade en terrorist från Afrin en turkisk soldat vid gränsen, 18.9.2016 angrep en grupp terrorister från Afrin en polisstation vid gränsen, 22.3.2017 attackerade YPG-terrorister en gränspolisstation och dödade en soldat. Enligt honom har flera andra fall förekommit, men dessa var uppenbarligen de mest anmärkningsvärda.

I så fall är det ju svårt att tro att Turkiet verkligen tvingats till att avvärja hoten mot sin säkerhet genom en operation som kräver större offer också på den turkiska sidan. Den senaste siffran verkar ha getts 27.1, då 3 turkiska soldater dödats och 30 sårats, medan 13 soldater i Fria syriska armén (FSA), som strider med turkarna, också dödats under operationens första sju dagar. Samtidigt hade minst 294 motståndare dödats eller sårats.  Det tyder ju på att civilförsvaret i Afrin inte bestått av utbildade, anfallsinriktade och ordentligt beväpnade soldater. I fortsättningen har de egna förlusterna inte angetts, bara motståndarnas. Den 31.1 angavs 712 motståndare ha dödats eller sårats. Hur många civila som dödats har man aldrig angett.

Kopplingar till al-Qaida

Turkiet har bara till en mindre del använt egna trupper i Syrien, utan litar mest på delvis turkiskfinansierade FSA, som använts också för tidigare expeditioner. FSA-kommendören major Yasser Abdul Rahim (bilden) är också kommendör för Failaq al Sham, en av de islamistiska grupperingarna i Aleppotrakten. Han har deklarerat att FSA:s syfte är att driva ut YPG ur området och återge det åt araberna. Failaq al Sham arbetar för en islamisk stat, baserad på salafistiska principer och har haft anknytning till al-Qaida.

Detta ger en bättre fingervisning om de verkliga drivkrafterna för operationen. Turkiska parlamentets talman Ismail Kahraman har betecknat den turkiska offensiven som en jihad, ett heligt krig. ”Vi är nu i Afrin. Vi är en stor stat. Utan jihad kan inga framsteg ske, ingen kan stå på sina egna två ben”, sa han.

Toni Alaranta, Turkiet-forskare vid Utrikespolitiska institutet, konstaterar att syriska Failaq al-Sham har sina ideologiska rötter i Muslimska brödraskapet, och därmed står Erdoğans parti AKP mycket nära. Gruppen har stridit mot Damaskusregeringens trupper och de syriska kurderna. De har utgjort en synlig del av den salafist-jihadistiska koalition som varit knuten till al-Qaida – ”det är inte fel att säga att Failaq al-Sham i Syrien strider som al-Qaidas vapenbroder”, skriver Alaranta.

Muslimska brödraskapet, som drivit en mycket militant politik, uppstod i Egypten, men har spritt sig till många andra länder i regionen, också Syrien. Erdoğan står rörelsen mycket nära, men har inte gett den öppet spelrum i Turkiet, kanske för att han själv vill driva den radikalislamistiska politiken. Alaranta tror att Turkiet nu inte bara vill hålla kurderna borta från landets gränser, utan också skapa ett av Turkiet beroende protektorat i norra Syrien, som i högre eller lägre grad följer Muslimska brödraskapets ideologi.

Alaranta ser också en annan förklaring till Turkiets expansiva politik: man drömmer sig tillbaka till det osmanska rikets storhet. Riket hade ju naggats i kanterna under de föregående två seklerna, men det var 1918 fortfarande ett väldigt rike som förenade politisk och religiös makt. Den moderna osmanturkiska konservativa sunnirörelsen strävar till att återställa eller bygga upp en regional ordning baserad på sunni-islam. (De shiamuslimska, men rätt sekulariserade aleviterna är helt utestängda från makten i AKP:s sunni-Turkiet.)

Rojava ideologiskt hot

Den allmänna inställningen i Turkiet är att man i Syrien kämpar mot samma kurdiska fiende som i hemlandet. President Erdoğans nuvarande talesman Ibrahim Kalin har stämplat de syriska kurdernas ledning som anhängare av PKK, som enligt Turkiets officiella linje är en terroristorganisation. ”Det finns miljontals kurder som avvisar PKKs gammalmodiga marxist-leninistiska ideologi och dess terroristtaktik. PYD och YPG har förtryckt Syriens folk, kurder, araber och turkmener, i namn av att bekämpa IS. Men deras främsta mål var inte att bekämpa IS, utan att med våld och förtryck upprätta en statsstruktur”, skriver Kalin.

Kalin använder här (utan att namnge honom) PKK:s forna ledare Abdullah Öcalan som fågelskrämma, men har inte velat märka att hans ideologi förändrats radikalt. Öcalan verkade ju länge i Syrien, men togs 1999 till fånga i Nairobi och dömdes till döden i Turkiet. Eftersom landet då hyste hopp om att bli medlem i EU och detta inte kunde ske så länge dödsstraffet fanns kvar, avskaffade man detta, med långa tänder. Sedan dess har Öcalan hållits fången, strängt bevakad, på en liten holme utanför Istanbul.

Där har Öcalan inte just kunnat göra annat än läsa och han har bland annat läst verk av den amerikanska ekoanarkisten Murray Bookchin. Han påverkades djupt av honom och utvecklade på basen av detta en egen ideologi, ”demokratisk federalism”, där man från en demokrati på basnivå delegerar makt uppåt. Den har tillämpats i de kurdisktdominerade områdena i norra Syrien, som vanligen kallas Rojava (lär mer i artikeln på sidan 15).

Redan i företalet till konstitutionen betonas att folken i Rojava är många: syriska kurder, araber, assyrier, turkmener, armenier, tjetjener och tjerkesser. De har flera religioner, de är muslimer, kristna, jesider och andra. Därför är de medvetna om nationalstatens problem och vill bygga sin stat på en annan bas.

Om Kalin bekantat sig med detta har han knappast gillat det, Turkiet är en stark nationalstat. Turkiet rationaliserar Rojava till ett kurdiskt område och kurdiska områden har man svårt att acceptera – det kunde vara en lockande modell också för östra Turkiet.

Protester förbjuds

Kriget mot Afrin har betecknats som en nationell fråga och använts för att likrikta opinionen i landet. Också oppositionspartierna, med undantag för vänsterns och kurdernas HDP, stöder kriget. Myndigheterna stoppar kritiska synpunkter inte bara i traditionella, utan också sociala medier.

Erdoğan har varnat HDP för demonstrationer: ”Man följer noga med vad ni gör. Vet att om ni försöker demonstrera på gatorna kommer ni att känna våra säkerhetsstyrkors fot på nacken. Om någon kommer ut på gatorna får de betala dyrt för det. Detta är en nationell kamp och vem som än motsätter sig den kommer att krossas.”

Fram till 29 januari hade 311 personer anhållits för ”terrorpropaganda” på sociala medier beträffande operationen mot Afrin. Till dem hör HDP-deputerade och journalister.

I alla landets 90 000 moskéer har förböner för operationen mot Afrin hållits. N

Peter Lodenius

”Attackens syfte är att höja regeringens popularitet”

Den kurdiska frihetsrörelsen i Finland ordnade en demonstration mot Turkiets totalitära statsform och offensiverna i Afrin söndagen den 21.1 i Helsingfors, och den 27.1 i Åbo. I demonstrationen i Åbo deltog cirka 250 personer.

Kontaktpersonen för den kurdiska frihetsrörelsen i Finland Said Moradi ifrågasätter Turkiets definition av PKK som en terroriströrelse.

– Det finns inga grunder för det, säger Moradi.

Turkiet har med några snabba manövrar förändrats till en auktoritär diktatur som upprepat riktar offensiver mot de kurdiska regionerna både innanför och utanför de Turkiska gränserna. Den turkiska regeringen ser kurderna som ett hot.

– På sätt och vis är vi ju det också, men inte fysiskt utan ideologiskt. Vi strävar efter demokrati, och det är klart att det är ett hot mot det tankesätt som styr en totalitär stat, säger Moradi.

– Vår ideologi bygger på demokratisk konfederalism. Den ideologin har tre grundpelare: kvinnors frihet, ekologi och direkt demokrati.

Det här systemet tillämpas redan i Rojava, den kurdiska regionen i Syrien, dit också Afrin kan sägas höra.

– Mångfald är nyckeln.

Det är ju förstås en utmaning att bygga ett nytt system mitt i ett krig, säger Moradi.

– Men för oss är det viktigt att de kommande generationerna får leva i fred, och vi är beredda att dö i kampen för fred.

Moradi hävdar att Turkiets motiv med att attackera Afrin nu är de kommande valen i Turkiet. Genom att attackera Afrin vill regeringen öka sin popularitet och visa upp musklerna för den egna befolkningen.

Text & foto Nana Blomqvist

FAKTA: Kurderna

  • Rojava är ett halvautonomt kurdiskt område i norra Syrien, där det implementerats ett politiskt system som är oberoende av den syriska regeringen. Systemet, demokratisk konfederalism, har utarbetats av den marxistiska kurdledaren i fångenskap, Abdullah Öcalan.
  • Demokratisk konfederalism grundar sig på direkt demokrati, konsensuspolitik, jämlikhet mellan könen och olika folk- och kulturella grupper, transparens, utbildning och vetenskapligt baserat beslutsfattande. 
  • Kurderna utgör cirka 40 miljoner människor och befolkar en region som sträcker sig över fyra olika länder – Syrien, Irak, Iran och Turkiet. Kurderna utgörs av flera olika etniska grupper och åtminstone tre olika religiösa grupper. Kurdiska separatister kämpar för en egen stat.
  • Kurdiska styrkor har varit avgörande i kampen mot IS, framför allt i Irak.