Etikettarkiv: Tuska

B-laget charmade på Tuska och Ilosaari

Festivalbevakning har hört till min sommarsysselsättning nu i drygt tio år, och det finns två som jag återkommer till så gott som varje gång de ordnas: metalfestivalen Tuska i Helsingfors och Ilosaarirock i Joensuu. Medan Tuska är en nischad tillställning för metalheads, är Ilosaari tvärtom en festival där så gott som allt ryms med. På fem scener spelas musik nästan non-stop. Vill man, kan man planera sin festival så att man i första hand koncentrerar sig på rock och metal, hiphop, ska och reggae, indie eller radiopop.

I år känns tyvärr båda festivalerna lite fadda vad musikutbudet beträffar. 2018 saknar jag de där artisterna som skulle få det att pirra lite extra i maggropen. Tuska lider kroniskt av att det är en för liten festival, utrymmesmässigt inklämd i Söderviks industriområde, för att kunna boka de riktigt stora artisterna som besökt Finland och Estland under våren och sommaren. I flera år nu har de stora namnen bokats för alldeles egna konserter, ibland med två, tre eller fyra uppvärmare, ett slags minifestival i engångsformat, eller snappats upp av nya aktörer som Hardi Loog, mannen bakom spektakel som WKND Festival, Raumanmeren Juhannus och Rockfest.

För hardcorefansen är Tuska ändå alltid en upplevelse, eftersom arrangörerna verkligen kan sitt fält: de plockar in det bästa av B-laget, ofta artister som aldrig eller väldigt sällan besökt Finland, intressanta mix-konstellationer och soloprojekt. I år är sådana bokningar HC-punk-supergruppen Dead Cross, med Faith No Mores Mike Patton i spetsen och rapparen Ice-T:s metalband Body Count.

Dessutom lyfter jag på hatten för Tuskas förmåga att överraska och plocka in udda namn. I år hör till den kategorin svenska hårbandet Europe, som charmat vänner av klassisk bluesrock med sin senaste skiva. I sanning är deras spelning något av en besvikelse. Visst, det är coolt att höra The Final Countdown live, men konserten känns mest som en trött Whitesnake-kopia. Däremot är festivalens höjdpunkt för mig personligen franska synthwave-fenomenet Carpenter Brut (Franck Hueso), som gjort ett namn om sig bland vänner av 80-talsinspirerad retrosynthmusik. Live plockar han in en trummis och en gitarrist, och alltihop är helt makalöst bra, med böljande ljudmåleri, imponerande tekniskt spel och mycket känsla och hänryckelse.

Det som förenar Ilosaarirock och Tuska är att båda är festivaler där allt fungerar, stämningen alltid är artig och trevlig, och där det så gott som aldrig uppstår några ordningsproblem. Det är också festivaler där även lite mognare vänner av rockmusik hittar intressanta artister även om man inte är storkonsument av finländsk brölmetall eller suomirock. Ilosaari bjuder som vanligt på en härlig sillsallad med allt från superbt tunga, teatraliska black/death metalgruppen Behemoth till finska garageschlagerpunkaren Litku Klemetti och svenska radiopopstjärnan Zara Larsson.

Men också Ilosaari lider av problemet med att de stora dragplåstren fångas in av giganter som Rockfest eller konsertarrangören Live Nation. Gitarristen Jack White är årets namn, men då före detta White Stripes-frontmannen intar scenen är fältet på Laulurinne betydligt glesare ockuperat än under de inhemska favoriterna Cheeks eller Nightwishs konserter. Som huvudartist lämpar sig Jack White också tämligen dåligt. Karln är en gudabenådad gitarrist, men hans riktigt bra låtar går att räkna på ena handen, och åtminstone i Joensuu känns spelningen något oinspirerad. Höjdpunkterna från Ilosaari blir för mig i stället gypsy punk-gruppen Gogol Bordello, som kör med elfte växeln från början till slut, men som av någon orsak gömts undan på den lilla Rento-scenen, samt alltid lika stentungt metalmålande Behemoth.

text & foto Janne Wass

Tuska20: Både besvikelse och fröjd

Tuska har år efter år varit höjdpunkten för min sommar. Så trodde jag det kulle bli denna gång också. Tyvärr kan man inte säga annat än att detta år gjorde Tuska mig lite besviken.

Festivalen som firar 20-års jubileum sparkade igång med låten som komponerats enbart för firandet: “Tuska20 – The Anniversary song”. I låten medverkar finska sångare såsom Marco Hietala, Mr. Lordi, Marko Annala, Noora Louhimo och så vidare.

Var är allt?

Klockan två på fredagen var det dags för första bandet att ta scenen och först ut var Rotten Sound. Det extrema metalbandet tog scenen med storm men föll lite platt, jag har sett bandet ett antal gånger och blev lite besviken genast från början. Energin saknades. Jag stannade inte länge utan bestämde mig för att gå runt på området och kolla. Besvikelsen fortsatte även här. Tuska har länge haft många olika stånd som säljer kläder, prylar och smycken men i år var det nästan helt tomt. Bortsett från ståndet som säljer artisternas t-skjortor fanns där inget annat att se förutom en välkänd återförsäljare av använd militärutrustning. Nå åtminstone hade matstånden flyttat till en lite mer avsides plats så att man till och med kunde sitta ner och avnjuta sin oerhört dyra friterade mat.

20 år av metal

Med tanke på att Tuska firar sina första 20-år är det självklart att en stor satsning har varit att få hit finska artister och dessutom de artister som spelade första gången festivalen ordnades på Tavastia. Det syns delvis på artistutbudet, men dessutom har arrangörerna satsat på stora namn som drar åt sig besökare. Eeka Mäkynen som är huvudarrangör blir lite besvärad när jag ställer frågan om varför svenska Sabaton är huvudartist på fredagen.

Eeka Mäkynen.

– Jag kanske inte borde säga vad jag tänker… vi måste tänka på inkomsten också, band som Sabaton drar in pengar och säljer biljetter, när de inte säljer biljetter mer slutar vi ta hit dem.

Mäkynen menar dessutom att en stor del av vad Tuska vill satsa på är att hitta och hjälpa nya artister att få fans.

– Vi kan lätt spränga hela vår budget och ta hit Rammstein för att fira vårt jubileum, men vad gör vi sedan nästa år?

Trots det var fredagen en väldigt intressant dag och mest av allt väntade jag på att se Sabaton igen, ett band jag vet att jag och chefredaktör Janne Wass delar åsikter om. Oavsett tycker jag att det alltid är okej att försöka lära människor om historia. Till och med Finland får i sig en salva historia med låtarna:”Talvisota”, “White death” som handlar om krypskytten Simo Häyhä och “Soldier of three armies” som behandlar Lauri Törni.

Både artikelskribenten och dessa fans stordiggar Sabaton.

Utöver Sabaton var det en full dag. Det kändes som att man mer eller mindre sprang för att hinna se banden. Brother Firetribe och Wintersun var de två banden som jag inte någonsin brytt mig om, oavsett bjöd de på en helt okej show och man hade något att göra i brist på annat.

All ära åt president Trump

Ett band som stod ut väldigt mycket på fredagen var det ”fejk”-mexikanska bandet Brujeria. Jag säger fejk eftersom det är endast solisterna som är mexikanska, resten är delvis från England och till och med från Sverige. Bandet sjunger på spanska och om man bortser från ”Choloismen” som bandet försöker svänga med kan man se ett väldigt samhällskritiskt band som med skämtsamma texter får de allvarligaste ämnen lätta att tala om (ifall att man talar spanska såklart). Sedan var det dags för låten: “Viva Presidente Trump”. Här drog de upp en väldigt lättklädd dam med texten FUCK TRUMP målat på armarna.

Ratface gjorde också intryck på mig trots att de spelade på den lilla scenen där man inte kan stå utan att kvävas för att det blir så hett inne i den lilla salen. Suicidal Tendencies var exakt vad man hade förväntat sig, lite avsides kunde man se medlemmarna från Brujeria stå och nicka med till ”I shot Reagan” och ”You can’t bring me down”. Man kan säga vad man vill om Suicidal Tendencies men Mike Muir som är halvvägs genom 50 har mer energi än någonsin när han springer av och an på scenen. Den största besvikelsen på fredagen bjöd det norska black metal-bandet Mayhem på. De tre första låtarna gick förbi utan att mikrofonerna fungerade, dessutom verkar det som att bandet har lugnat ner sig. Det flög inget grisblod omkring och scenshowen var egentligen bara fyra män i svarta kåpor som sågade black metal.

Mindre band med bättre show

Däremot bjöd Barathrum på ett stort spektakel inne i lilla salen och förutom dem var Devin Townsend Project, Insomnium och Trap Them underhållande. Sedan var det dags för Sabaton. Man kan säga vad man vill om dem och jag har redan sagt mitt men de bjuder på en energisk show som man nuförtiden väldigt sällan ser. I fotodiket höll jag på att skaka sönder på grund av alla explosioner på scenen.

Lördagen hade inget intressant första delen av dagen så igen traskade jag omkring tog några öl i väntan på ett band som enkom kom tillbaka från pension efter tretton år för att ta del av Tuskas jubileum. Jag talar så klart om Timo Rautiainen ja trio niskalaukaus som tog scenen som om de aldrig skulle ha slutat. Det märktes att framförallt Rautiainen blivit äldre men trots det var fansen glada över att se dem igen. Det hände inte så mycket värt att tala om i väntan på Tuskas huvudartist HIM. Soilwork, Amorphis och Mokoma var underhållande men åtminstone jag har sett dem så många gånger så de bjöd inte på något extra. Man kunde lugnt sitta ner en stund i väntan på ett band som jag hade hört väldigt mycket om. Engelska Stoner bandet Electric Wizard. Så fort solisten och gitarristen Jul Oborn drog det första ackordet steg det upp ett rökmoln av gräs som nästan fick en hög bara av att vara i närheten. Showen var exakt vad man kan förvänta sig av ett band som Electric Wizard, skön, gungig och mörk. Oavsett om man aldrig hade hört bandet rycktes man med i de svängiga tonerna och de hårda långa riffen.

HIM, HIM och mera HIM

Sedan var det äntligen dags för det man väntat hela dagen på. Det var dags för HIM (översta bilden) att ta scenen. Jag såg fram emot showen på ett aningen kritiskt sätt. HIM har inte varit väldigt relevant på väldigt länge och nu var det dags för dem att ta farväl, 20 år efter deras start. Bandet tog scenen och sällan har man vid Tuskas stora scen sett så stor publik skara. Bandet lät som om de aldrig skulle ha tagit en paus och trots att Ville Valo såg sjukligt blek och mager ut lät han fortfarande som han gjorde för tio år sedan. Jag har aldrig varit ett stort fan av HIM men jag fångade mig själv med att sjunga med i nästan alla låtar som bandet lobbade iväg. Alla låtar gick hem och “Wicked Game” och “Wings of a Butterfly” mer än de andra. I främsta raden såg man die-hard fans gråta en skvätt över att det var dags att ta farväl.

Udo Dirkschneider från Dirkschneider sjöng för sista gången alla Accepts hits.

Var är alla?

Alla år som jag har besökt Tuska har jag aldrig sett vare sig Kajsaniemi parken eller Södervik så tom som den var på söndag. Jag kan inte säga att jag är förvånad med tanke på artistutbudet. De namn som stod ut på söndag var Dirkschneider och Mastodon, resten kändes som en utfyllnad. Apocalyptica spelade samma Metallica låtar som de har spelat i 20 år. Jag hade hoppats att de skulle ha med en solist för låtarna den här gången, men till min besvikelse var det igen bara fyra män på cello och en trummis. Förutom att Metallica inte är relevanta börjar det gå åt samma håll för Apocalyptica också. Däremot bjöd Dirkschneider som egentligen är bandet U.D.O som bara spelar Accept-låtar, på en väldigt bra show. Tanken med turnén är att detta är sista gången som Udo spelar Accept. Då kan man inte missa dem. Alla stora hits var med. “Fast as a Shark”, “Metal Heart”, “Balls to the walls”. Men också ett par man inte hade väntat sig som: “London Leather Boys” och “Screaming for a Love Bite”.

Gina Gleason från Baroness ger allt hon har och lite till.

Vad fan är det här?

Baroness som man också sett ett par gånger på Tuska var lika bra som de brukar vara och det betyder att man orkar se ungefär de första låtarna före man börjar gäspa. Däremot drog Oranssi Pazuzu mig igen till den lilla hallen. Det psykedeliska metal-bandet från Finland bjöd på en vägg av ljud och en ljusshow som hette duga. Min första tanke var i stil med ”Vad fan är det här” men trots problem med basen och ett ständigt pedalrunkande ackompanjerat av keyboard solo efter keyboard solo hittar jag inget negativt att säga om bandet. De gör exakt som de vill och det märks, sen om musiken är bra är väl en annan fråga. En unik upplevelse är alltid en unik upplevelse.

Fjuttraketer, Blod och åska

Sonata Arctica var samma tråkiga skogsmulle-metal som alltid och varken musiken eller showen var intressant att se eller höra. Trots att de lite diskret försöker piffa upp sig med pyroteknik var försöket inte mycket värt.

Sonata Arctica höjde inte på många ögonbryn, inte ens med sina fjuttraketer.

Så plötsligt var det dags att ta farväl av Tuska för i år och i år var det Mastodon som fick äran att stänga ner jubileumsfirandet. Jag har inte sett Mastodon sedan de släppte albumet Crack the Skye 2009. Mastodon levererade precis som de brukar, de nya låtarna från albumet Emperor of Sand från 2017 satt som de ska. Att definiera Mastodon för personer kan vara svårt och det lättaste är att bara låta människor lyssna själva. Självklart avslutade bandet med “Blood and Thunder” och i och med det var Tuska slut för i år igen.

Man kan säga vad man vill om årets Tuska, man kan klandra arrangörerna för att lite slarva med banden och att det inte egentligen finns annat att göra på området än att dricka öl och kolla på band. Men bortsett från allt det negativa var Tuska ändå Tuska, den största metalfesten i Finland.

Text & foto: Tony Pohjolainen

 

 

Det udda tjusar på Tuska

För en som varje år vallfärdar till metalfestivalen Tuska i Helsingfors är jag förvånansvärt ointresserad av metal till vardags. Metal hörde liksom inte till min arsenal då jag växte upp. Medan mina metalhead-kompisar lyssnade på Metallica, Megadeth, Slayer och Pantera, och klassens black metal-entusiast på norska gossar som brände kyrkor, höll jag mig till hårdrock av typen Guns N’ Roses, Alice Cooper och Hanoi Rocks, kryddat med lite bluesrock, punk och under en svag period till och med techno.

Det var egentligen först då jag närmade mig 25 som jag på allvar började ta till mig metal i och med en musikblogg som jag drev, och var så illa tvungen att lära mig urskilja nyanserna mellan thrash, death, black och speed metal, metalcore, för att inte tala om den folk- eller den symfoniska metallens alla subenrer. Den första festivalen jag på riktigt var ackreditrad till för bloggen var, om jag inte missminner mig, just Tuska år 2009, och ställdes då genast öga mot öga med en av de stora legenderna inom black metal, norska Immortal. Det var en konsert som slog mig som en slägga i huvudet, och plötsligt begrep jag skönheten med denna form av extremmetal – hur det gick att finna lager efter lager av melodier, rytmer och krokar i något som om man bara råkade höra det i förbifarten mest skulle låta som okontrollerat oväsen. Plötsligt hörde jag stenhårda, svängiga, medryckande rocklåtar där jag tidigare mest hört bröl.

Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.
Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.

Fortfarande är det metalmusikens lite udda avarter som mest tjusar mig, och det är därför det är så givande att gå på Tuska – det är en festival som gräver djupare efter intressanta artister för den verkliga metalkonnässören än det dussintal av andra ”rock”-festivaler i Finland som ofta i praktiken blir metalfestivaler, som till exempel South Park Festival i Tammerfors som jag besökte för några veckor sedan. Tuska har under de gångna 15 åren hållit sin profil: man bjuder varje år in några utländska stjärnnamn, både gamla klassiker och nyare storheter, så även i år. På andra festivaler kunde thrash metal-legender som Testament eller Anthrax vara självskrivna huvudakter, men på Tuska får de spela andra fiol. Fredagens huvudartist heter Avantasia, ett tyskt band som spelar melodisk falsettmetal i Helloweens hero metal-anda. Frontmannen Tobias Sammet är kanske mer känd från Edguy, och i sig hade bandet kanske inte riktigt burit huvudartistens mantel, men giget fylls av idel gästartister, bland annat just Helloweens sångare Michael Kiske, och Eric Martin, känd från Mr. Big. Musiken är kanske en aning på den ”lättare” sidan för Tuskas publik, men publiken verkar ändå stortrivas.

Lördagens huvudartist är ändå den alla väntar på, nämligen svenska Ghost. Ghost är egentligen inte ett metalband, utan musikaliskt rör sig musiken snarare inom ramarna för 1980-90-talshårdrock, tänk till exempel Alice Coopers Trash- och Hey Stoopid-skivor, blandat med Kula Shakers melodiösa pompösitet och väna sång, samt Black Sabbaths klassiska, bombastiska heavy, så är ni nånstans på rätt spår. Upplägget är tämligen barnsligt, på det sätt som tilltalar vänner av skräckfilmer och olika former av teatralisk chockrock: bandet leds av anti-påven Papa Emeritus, i en tätt sittande latexmask målad som en dödskalle inspirerad av skurkarna i Indiana Jones-filmen Temple of Doom. Resten av bandet består av ”Nameless Ghouls” i ansiktsmasker. På samma sätt som tidiga Slipknot eller Lordi, är idén att hålla medlemmarnas identiteter hemliga. Bandet har också lyckats överraskande väl med det under de gångna fem åren – även om spekulationer online har rätt klart för sig vilka semi-kända svenska musiker det rör sig om.

Papa Emeritus III i Ghost.
Papa Emeritus III i Ghost.

Ghost vann i år lite överraskande en Grammy för ”Best Metal Performance” för sin låt Cirice och klådde bland annat storheter som ovan nämnda Slipknot och Lamb of God. I en intervju har en av de namnlösa spökena medgett att bandets mål är att bli ett arenaband, vilket skulle vara en verklig bedrift av ett metalband i dagens läge. Denna ambition har synts redan sedan starten, och Ghost är mer än något annat stora underhållare, och för stor underhållning av den typ som bandet sysslar med krävs också en stor scen och stora pengar. Men med den meteroriska fart som Ghost skjutit i höjden under sin relativt korta existens, är inget omöjligt. Framför allt därför att låtarna och musiken håller, det här är sist och slutligen stadionrock av det gamla stuket. Det sköna med Ghost är också att dess musik och lyrik ofta har en samhällelig underton: skalar man bort den uppenbara satanistiska teaterfernissan och läser lite mellan raderna, hittar man en överraskande samhällsmedveten lyrik som tar ställning till – eller snarare diskuterar kring – religion, feminism, patriararkatet, människans natur, krig och fred och så vidare. Men som god underhållningskonst överskuggar detta aldrig show-aspekten, speciellt inte live, då de bombastiska refrängerna klingar: ”Belial! Behemoth! Beelzebub! Asmodeus! Satanas! Lucifer!” ur bandets hitlåt Year Zero, eller den satanistiska lovsången He Is, som lånar kärleksballadens musikaliska form och kombinerar den med den religiösa lovsången, må vara att målet är Satan snarare än Gud.

Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.
Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.

På senare tider är det främst popartister som Lady Gaga och Miley Cyrus som ruskat om i de moraliska buskarna, då främst med sin sexualitet och olika mode-statements (alla minns väl Gagas kotlett-klänning). Men vi får gå 20 år tillbaka i tiden och till Marilyn Manson för att hitta en artist som på allvar framfört sin samhällskritik, om man vill kalla den för sådan, via religiösa symboler. Manson var en chockrockare i ordets sanna bemärkelse, på samma sätt som Alice Cooper och David Bowie 35 år före honom. Manson använde ändå sällan explicit satanistisk lyrik, utan hans låtar handlade ofta mer om tonårsangst eller kommenterade olika samhällsfenomen, också religion, naturligtvis. Det var snarare Mansons estetik som fick konservativa kristna och andra grupper att resa ragg. Manson suddade friskt ut könsroller och kombinerade morbid äckel-estetik med sexualitet, religion och våld. Inte sällan anammade han religiös symbolik i scenografi och dräktval och har uppträtt som både påve och nunna. Kristna organisationer, speciellt i USA, har också protesterat mot Ghost och dess tematik, som är betydligt mer explicit satanistisk än Mansons, men uppståndelsen har blivit betydligt mindre. Dels, naturligtvis, på grund av att Ghost inte ännu nått samma mainstreamkändisskap som Manson, men också för att Ghost är så uppenbart harmlöst och gör vad de gör med en gigantisk glimt i ögat, vilket också skiljer dem från många av de seriöst satanistiska black metal-banden som finns ute på marknaden.
Hursomhelst gör Ghost en just så fantastiskt medryckande spelning på Tuska som fansen hade hoppats, och hjälps dessutom av värdemakterna, som gömmer kvällssolen över Söderviks industriområde med mörka regnmoln, så att också bandets ljusshow kommer till sin rätt. Lite regnskurar stör inte heller nämnvärt upplevelsen. Spelningen är minst lika bra som den jag såg på Ilosaarirock 2015, och Ghost verkar gå från klarhet till klarhet. Nu väntar vi bara på att bandet fyller Olympiastadion också.

Förutom Ghost är det inga av de riktigt ”stora” banden som väcker några väldigt starka känslor i mig. Testament och Anthrax gör ungefär det som förväntas av dem – proffsigt och bra, men utan att överraska.

Behemoth.
Frontmannen Nergal i polska Behemoth.

Däremot är det fler av de lite udda banden som smäller högt. Polska pionjärerna Behemoth är till exempel en ny bekantskap för mig. Bandet startade redan 1991, alldeles i början av den så kallade andra vågen för black metal, men deras musik i dag betecknas snarare som ”blackened death metal” – inte för att distinktionen mellan black metal och blackened death metal musikaliskt är gigantisk. Black metal låter det som, men möjligtvis känns det tyngre, aningen mer melodiskt än till exempel den norska old school-blackisen. Behemoth kör med klassisk corpse paint utan ironi och inkorporerar goth-element som levande eld och smidda gotiska attiraljer på scenen. Mycket rök, backlight och ståtlig ljusshow, som kommer till sin rätt i tältscenens dunkel.

Den kanske största behållningen under festivalen får jag av danska Myrkur, ett projekt framdrömt av den danska kompositören och sångerskan Amalie Bruun. Bruun har bakom sig en framgångsrik karriär som bland annat TV-kompositör, fotomodell och popartist, bland annat med indiepopduon Ex Cops. Hon är en klassiskt utbildad multi-instrumentalist med förkärlek för Edvard Grieg och Jean Sibelius, och uppger sig vara ett black metal-fan sedan barnsben, trots att hennes tidigare musikaliska utgivning inte nödvändigtvis skvallrar om det. Naturligtvis har hennes popbakgrund fått många black metal-purister, i synnerhet utanför Norden, att se rött, och Bruun har i intervjuer uppgett att hon fått motta otaliga hatbrev och dödshot, ”främst av män från USA”. Däremot har hon blivit omhuldad av den nordiska black metal-communityn i stort, och på hennes debutskiva som släpptes i fjol medverkar artister från bland annat Ulver, Mayhem och Dødheimsgard.

Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.
Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.

Live är Myrkur ett fenomen, någon som verkligen lyckas föra in nya vindar i black metal-genren, en genre som på många sätt stampat på stället de senaste åren. Bruun kombinerar avgrundsvrålen och de aggressiva väsningarna med eterisk folkinspirerad sång, klar och skir som de nordiska trollskogarnas porlande bäckar, mystisk och annanvärdlig som skogrsået, som en dimmig skymningskväll i urskogen. Det finns många band som kombinerar traditionell folkmusik och metal, men ofta blir det ”humppa” över det hela.

Myrkur söker sig snarare till den klassiska musiken, urfolkens enkla lätesmusik och naturens egna melodier, på samma sätt som också mycket av den nordiska black metalen drar sin inspiration från naturen och den gamla nordiska mytologin. Som Janne Mattsson skriver i Gefle Dagblad, visar Myrkur upp det bästa av två världar: ”I den ena är hon ett trollbindande väsen och i den andra ett distat, plågat skrik från djupt i skogen.” Visuellt är också Bruun, med sin fotomodellsbakgrund, en uppenbarelse i sin naturvita, enkla klänning och sitt långa blonda hårsvall som pryds av en törnekrona. Musikaliskt rör vi oss i det tidigare norska 1990-talets black metal-sfärer, men på samma gång i Ronja Rövardotters vårskrik, Griegs luftiga naturinspirerade kompositioner och till och med damkörslandskap. Myrkur är något av det fräschaste, vackraste och mest omtumlande jag sett på en metalscen på länge.

Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.
Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.

Det är också kvinnor som lyser i den brasilianska thrash metal-trion Nervosa, som vispar upp en mindre storm inne på festivalens klubbscen. Kortväxta krutdurken Fernanda Lira, basist och vokalist, besitter enorm energi och karisma och ett imponerande skrapigt vrål, på gränsen till growl. Det är intimt och svettigt, skitigt och kryddat med en härlig positiv energi, även om musiken i sig inte på något sätt är banbrytande. Definitivt ett liveband av rang.

Det jag kanske önskade ner av Tuska är lite satsning på besökarservicen och bekvämligheten på festivalen. Lite fler sittplatser, lite uppsnyggning av festivalområdet. Festivalkäket har däremot uppdaterats avsevärt, och det är nästan så man tror sig vara på Flow då man ser utbudet. Ur en fotografsynvinkel är Tuska – speciellt i år – horribelt. Under de värsta stunderna trängs kring 50 fotografer i fotodiket, många av dem alldeles tydligt ovana med att fotografera på konserter och festivaler, vilket gör att de gör livet surt för alla andra genom att blockera synfältet och inte visa tillbörlig hänsyn till sina kolleger. Min hälsning till arrangörerna: skala bort av hobbyfotograferna eller gör fotodikena bredare, så att de som är på plats för att arbeta kan göra sitt jobb.

Hängivna fans på Tuska 2016.
Hängivna fans på Tuska 2016.

Text & foto: Janne Wass

Alice Cooper tyngst på Tuska 2015

Gammal är äldst, bevisade shockrockens fader Alice Cooper under årets upplaga av Nordens största metalfestival, Tuska Open Air Metal Festival. Annars var det svenskt så det förslog – huvudakterna på både fredag och lördag kom från Svea rike, i ett annars kanske lite namnfattigt artistutbud. Janne Wass fortsätter Ny Tids sommarsatsning på festivalreportage.

Under mina sju Tuskafestivaler har det bara slagit fel en enda gång. Men regeln är den, att under hela juni regnar det småspik, men då tredagarsfestivalen drar igång på fredagen spricker molntäcket upp och solen gassar sedan ner på metalltrollen under hela veckoslutet. Så också detta år, då 25 000 vänner av domedagsgitarrer och bröl samlades i det gamla industriområdet i Södervik i Helsingfors. Låt vara att det kom någon liten blyg skur på fredagen.

Tuska 2015 har kommit långt från endagsfestivalen på rockklubben Tavastia 1998, då ett litet gäng entusiaster beslöt sig för att sätta ihop en festival med extremmetall. De följande åren ordnades Tuska på de intima magasinen vid järnväggsstationen, som Helsingfors stad i sin enorma visdom valde att riva ner och ersätta med en gigantisk staty av en gädda. Sedan växte den till ett evenemang med 30 000 besökare och flyttade ut till Kajsaniemiparken. I Södervik har den nu hållit till under de senaste fem åren.

Det är många som saknar parken, och det ska sägas att Söderviks industriområde inte är en optimal plats för en festival. Fördelen är att området är litet och kompakt, så man behöver egentligen inte ens flytta på sig då musiken slutar på stora scenen och fortsätter på näst största. Dessutom är det nästan cirkelformat, så det uppstår få flaskhalsar eller omöjlig trängsel. Men nackdelen är att det är betong och grus, betong och grus och så lite mer betong och grus. Till skillnad från till exempel Sideways, som jag besökte i början av månaden, är kringservicen minimal, och funktionalitet går framom trivsel. Öldrickarna är inhängnade (så att också folk under 18 ska kunna besöka festivalen – trevligt så) och de flesta sittplatserna är placerade så att man inte ser scenerna från dem. Ska man lyssna på musiken, ska man alltså stå. Det finns dessutom inga sittplatser utanför serveringsområdet – utom en liten servering vid sidan om, där man kan sitta och äta. Inte heller finns det några gräsmattor eller dylikt där man kunde vila benen. Till Tuska kommer man inte för att umgås – det är musiken som gäller. Låt vara att till exempel matutbudet har förbättrats en del under årens lopp, vilket utan tvivel i slutändan är Flows förtjänst. Festivalbesökare nöjer sig inte längre med pyttipanna och nasigoreng.

Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen.
Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen. Foto: Janne Wass

De som var med då det begav sig beklagar också att festivalen blivit mer ”mainstream” rent musikaliskt. Och visst stämmer det att det spelas annat än de mest extrema avarterna av metal på dagens Tuska – men nog är det fortfarande den tunga, brutala, snabba musiken som gäller, och minst hälften av banden som uppträder är sådana som nog ingen mainstream rockdiggare skulle kunna ta till sig. Årets huvudartist Alice Cooper är nog egentligen i alldeles fel liga på Tuska. Själv ligger jag musikaliskt nog mer i Alice Cooper- än i Bloodbath-lägret, och jag är glad över att mellan (i och för sig ibland fantastiskt bra) bröl- och gurgelmetal kunna koppla av med lite ”lättare” musik då och då. Och otvivelaktigt är det så att ingen festival i Tuskas storlek tackar nej om en Alice Cooper eller en Iggy Pop ställer sig till förfogande, oberoende av om de passar in i den musikaliska linjen eller inte.

Glamrock det nya svarta?

Det verkar också ha blivit något av en tradition att ha ett glammigt hårdrockband på den lilla klubbscenen. I fjol var det eminenta Santa Cruz, som sedan dess gett sig ut på en smärre världserövring. Årets tillskott är Shiraz Lane, med tunga Guns N’ Roses- och Skid Row-influenser. Den här typen av band har ploppat fram som soppar under svampsäsong i Finland under de senaste fem åren, men det som skiljer Shiraz Lane från mängden är sångaren Hannes Kett, som till sin habitus har en viss likhet med hädangångne Ilari ”Claude” Peltola från legendariska Smack, men som är den första i dessa sammanhang jag hört som verkligen kommer upp till samma glasspräckande toner som en ung Vince Neil, Axl Rose eller Sebastian Bach. Det är ett sant nöje att höra en riktigt glasklar hårdrocksfalsett, och man skulle önska att låtmaterialet också skulle backa upp talangen. På skiva är det lite personlighetsbefriat, men live sparkar det här bandet minst lika mycket röv som själsfränderna i Santa Cruz eller Reckless Love.

Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass
Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass

Klubbscenen är överlag den scen där man för det mesta ser de intressantaste och mest udda banden. I år fastnar jag speciellt för Apina – en Uleåborgs-outfit som skamlöst blandar hårdrock och rap med texter som kommenterar samhälleliga frågor ur den lilla människans perspektiv. Utan att vara partipolitiskt ställningstagande ger Apina en röst åt landets fattiga, arbetslösa, utslagna och diskriminerade – må så vara att man gör det ur ett på det hela normativt maskulint perspektiv. En annan ljusglimt på klubbscenen är svenska Enforcer, som redan funnits i tio år, men som hittat sin stil och sin publik i och med den senaste skivan Death By Fire. Enforcer frammanar både till musik och utseende gamla klassiska metalband som W.A.S.P, Twisted Sister och Judas Priest, och är en del av den våg av ”retroband” som svallat under de senaste åren. Är man vän av dessa band bör man absolut kolla in Enforcer.

Besvärlig krigsromantik

Fredagens huvudartist – likaså svenska – Sabaton har förbryllat mig sedan jag såg dem på Sauna Open Air för ett par år sedan. Bandet spelade glad och trallvänlig power metal och sken som hangökex på scenen, på samma gång som de sjöng krigshistoriska låtar som bland annat hyllade de finska soldaterna i Vinterkriget och krypskytten Simo Häyhä, ”den vita döden”. Sångaren hoppade omkring i tåstrumpor med ett tunnrakat latin lover-skägg och nån slags harnesk som såg ut som om hans mamma satt ihop det åt honom av äggkartonger och aluminiumfolie. Jag antog att det var fråga om en ploj i stil med Sleepy Sleepers eller Leningrad Cowboys och kallade dem i min recension för ”humorband”, vilket gjorde deras fans oerhört upprörda. När jag insåg att det var på ”allvar” blev jag bara illa till mods av allt krisgförhärligande, och påpekade detta då jag under Tuska satte upp en bild av gruppen. Jag blev dock tillrättavisad av fansen än en gång, och vet numera att de i mångt och mycket kritiserar krig och är rätt antifascistiska – källan torde veta vad han talar om.

Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept.
Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept. Foto: Janne Wass

Men problemet är att detta ingalunda framgår i livesammanhang där bandet avtäcker en pansarvagn i naturlig storlek och hoppar omkring och berömmer de krigiska finnarna för att de bultar skiten ur ryssarna, och sedan går över till att sjunga om mordiska svenska hedningar som bultade skiten ur alla på 800-talet. Men hursomhelst är musiken fantastiskt medryckande och bandet har sköna och trallvänliga melodier. Det är också svårt att inte charmas av de glada svenskarna, som alldeles tydligt är tagna av Tuska-publikens varma mottagande.

Fuck the sun

På lördagen är det förutom Shiraz Lane norska Olve Eikemo – eller Abbath – som imponerar mest. Abbath har på så sätt en speciell plats i mitt hjärta att det var hans band Immortal som fick mig att förälska mig i black metal 2009 när de spelade på Tuska – också den gången i strålande solsken. Abbath hör till den gamla stammens black metal-veteraner som fortsatt nu som han gjorde då. Där Dimmu Borgir rört sig allt mer mot den publikfriande power metal-genren och gjort fullständig teater á la Alice Cooper av sin show, och Ihsahn från Emperor tvättat bort ansiktsmasken och blivit seriös, har Abbath hållit stilen. Fortfarande lika vräsig och svår, och fortfarande lika ovillig att tala med journalister, och fortfarande i vinglig balans mellan komedi och tragedi. På scenen är han en seriefigur där han står med sina taggiga axelpuffar, svingar gitarren som en stridsyxa och gör sin ”crab walk” över scenen, medan han fräser ”Fuck the sun!”. Som Janne Strang skriver i Hbl: Immortals die-hard-fans kommer aldrig att acceptera Abbaths solomaterial, men själv gillar jag de stentunga riffen och Abbaths kompromisslösa stil. Jag diggar den här konserten lika mycket som jag diggade Immortal 2009. Black metal som bäst.

Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass
Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass

Jag har alltid haft lite svårt för all form av -core, och därför tänder jag inte heller på vare sig brittiska Architects på fredagen eller lördagens huvudartist, svenska In Flames. In Flames vållar också ordningsvakterna huvudbry då de uppmanar publiken att crowdsurfa trots festivalens förbud, och innan tredje låten är över börjar det regna gubbar i nacken på oss fotografer i fotodiket framför scenen.

Imponerande svensk bluesrock

Söndagens och hela festivalens mest platta fall är supergruppen The Sirens. Bandet består av de tre renommerade metalvokalisterna Liv Kristine, Anneke van Giersbergen och Kari Rueslåtten och ett kompband. Alla tre är tekniskt fulländade sångare med operettkvaliteter, men musiken är något av det tråkigaste som hörts i mannaminne. I inget skede får vokalisterna tillfälle att verkligen visa upp sina talanger, utan det är ett jämnt malande av halvsymfonisk, oanstötlig radiovänlig dussinmetal, som ett lamt hopkok av Nightwish, Within Temptation och Wintersun på tomgång. Detta har naturligtvis att göra med att bandet spelar låtar av sina forna band: The Gathering, The 3rd and the Mortal och Theatre of Tragedy – alla tre inflytelserika såtillvida att de var metalband med kvinnliga sångare i början av 90-talet innan det var vanligt, men musikaliskt knappast några banbrytare. Trögt var ordet.

Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass
Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass

Festivalens enda andra kvinnliga frontfigur (hur var det nu med kvinnliga artister på festivaler?) är sångerskan i Blues Pills, också de från Sverige. Blues Pills är ett lite udda band på Tuska, men verkar också vara bokade på andra metalfestivaler i sommar, så det måste vara något i soundet som tilltalar metalfolket. Till sin image ser bandet mer ut som ett flower power-kollektiv som tappat bort sig i en tidsvirvel år 1967, och musiken vilar mer på klassisk bluesrock än på heavy metal. Men där finns vibbar av band som Deep Purple, Steppenwolf, Uriah Heep, Yardbirds när de var som tyngst, och deras arvtagare Led Zeppelin, så visst kan man kalla det heavy om man vill. På Tuska är de trots allt ganska malplacerade, men mig passar det utmärkt. Vokalisten Elin Larsson är enastående och bandet går inte av för hackor heller.

Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass
Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass

Söndagens två stora uppvärare inför grande finale med Alice Cooper var finska Stratovarius och svenska Opeth. Stratorvarius, som av någon outgrundlig orsak valt att spela igenom sin internationella bästsäljare Visions (det släpptes 1997, så något jubileum är det inte fråga om). Kanske ett tecken på att bandets glansdagar är över. Den finska metalscenen har mycket att tacka vokalisten Timo Kotipelto och hans band för. Tillsammans med grupper som Peer Günt och Waltari banade Stratovarius väg för HIM, Nightwish och Children of Bodom på de mellan- och sydeuropeiska scenerna, och Stratovarius var det första som fick riktigt stort genombrott i länder som Tyskland och Italien. Och visst är det ju nostalgiskt värre för en som växte upp på 90-talet att höra bandets stora hit Black Diamond som avslutare. Men tiden har nog ändå ganska ohjälpligt kört förbi Stratovarius. Svenska Opeth med Mikael Åkerfeldt i spetsen är lika pålitlig som klockan. Jag är inte något stort fan av progressiv metal, än mindre av progressiv death metal, men Opeth är så fylld av blues- och hårdrockinfluenser att det aldrig blir för mycket navelskådande instrumentonani. Opeths styrka ligger i ett stentungt sound med innovativa och lyssnarvänliga melodier och en gudabenådad låtskrivartalang. Opeth får mig aldrig att hoppa jämfota av glädje, men gör mig heller aldrig besviken.

Entusiastiska fans slut upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass
Entusiastiska fans slöt upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass

Den som däremot får mig att hoppa jämfota är festivalens stornamn Alice Cooper, som i år firar 50-årsjubileum som artist. 1965 var han 17 år gammal då han med sitt dåvarande band The Spiders släppte sin första singel. Cooper upplevde sin storhetstid på 70-talet – först med de klassiska ”Alice Cooper Band” och sedan som soloartist, gick spritindränkt genom ett 80-tal som han själv helst vill glömma, och fick en stor comeback i början på 90-talet med skivorna Trash och Hey Stoopid. Den tidigare innehöll bland annat glamrockballaden Poison, som i dag antagligen är hans mest kända låt efter klassiska School’s Out. Lite fantasilöst var det också de två som fick avsluta spelningen – den senare med draghjälp av Finlands egen evigt unga rocklegend, Michael Monroe, som är en bekant gäst då Cooper spelar i Finland. Det är svårt att tro att det är en 53-åring och en 67-åring som hoppar omkring på scenen bland såpbubblor, konfetti och ballonger i encoren.

Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School's Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass
Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School’s Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass

Men innan det har Cooper och hans extremt kompetenta (och snygga) band hunnit dra av en en och en halv timme lång hitkavalkad som täcker hela Coopers karriär. Det är svårt att ens på 90 minuter klämma in alla hans klassiker. Radiovänliga balladen Only Women Bleed lyser med sin frånvaro, men så ligger tyngdpunkten också på de rakaste rocklåtarna i ett set som man kan tänka sig är skräddarsytt för Nordens största metalfestival. Elected är en annan klassiker som inte ryms med, men förutom det finns nästan allt där: Hello Hooray, No More Mr. Nice Guy, Billion Dollar Babies, Ballad of Dwight Frye, Welcome to my Nightmare från 70-talet, Hey Stoopid, Feed My Frankenstein, House of Fire och Lost in America från 90-talet och till och med 80-talsklassikern He’s Back (The Man Behind the Mask). Annars spelas inget annat från 80-talseran (jag har alltid velat höra Clones live), och från hans Rob Zombie-inspirerade epok på tidiga 2000-talet finns endast Wicked Young Man med. Däremot ryms Dirty Diamonds och I’ll Bite Your Face off från 2000-talet med på listan. Dessutom hinner han också med en (kanske lite onödigt lång) coverkavalkad med låtar av döda rockstjärnor. Orsaken är ett coveralbum som ska läppas inom kort. The Doors, John Lennon, The Who och Jimi Hendrix avhandlas överraskande kompetent av Cooper som ju inte i första hand är känd för sina sångtalanger. Men om han är tvungen att sadla om, skulle han ha en bra framtid som frontman i ett The Doors-tributband.

Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass
Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass

I Hendrix Foxy Lady får gitarristen Nita Strauss (som 2014 ersatte Orianthi Panagaris i bandet) lysa. Strauss röstades 2014 av Guitar World fram som världens bästa kvinnliga gitarrist, och hon imponerar också storligen med sin teknik och sin tolkningsförmåga. Ibland blir hon ändå lite för ivrig med att visa upp sin tekniska kunskap i gitarrsolon som blir rätt oigenkänneliga. Men överlag är det här bandet ett av de bästa Cooper haft på en lång tid. Det tar aldrig för mycket utrymme och arrangerar inte om låtarna för mycket, som vissa uppsättningar gjort, speciellt under Coopers mest metal-influerade era. De gamla klassikerna låter som de ska, utan att fördenskull vara trötta kopior. Bandet tar också sin plats (eller ges plats av Cooper), och det är tydligt att det finns mycket spelglädje.

Alice Cooper lever visserligen på gamla meriter, men det är talande att tre låtar från 2000-talet ryms med i denna hitkavalkad utan att det alls känns ansträngt. Trots vissa snedsteg har han lyckats hålla sig konstnärligt och kroppsligt viril – han verkar faktiskt vara i bättre skick än för tio år sedan, och har regelbundet gett ut skivor, vissa bättre och vissa sämre, men inga rent usla (förutom kanske på 80-talet, då). Han kan alltså leva på ”gamla meriter” utan att behöva förnya sig, och nu är han tillbaka i den gamla klassiska Alice Cooper-showen från 70-talet. Det är teater för hela slanten – med finns tvångströjan, Frankenstein-maskinen, en tre meter hög Frankencooper, giljotinen och den mordiska sjuksköterskan (Coopers dotter). Speciellt för denna spelning får vi också Coopers klassiska boaorm (det är Mr. Lordi som lånat ut den).

Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi.
Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi. Foto: Janne Wass

Ni kan kanske räkna ut att denna recensent var såld av Alice Coopers show. Veteranen visade att gammal är äldst, och då både gubben själv och bandet är i gott skick och på spelhumör är det ju svårt att misslyckas. Saknade jag något så var det kanske att han skulle ha sagt några ord till publiken. Å andra sidan: varför fylla tiden med döprat om man kan klämma in ytterligare en hitlåt i stället?

Alice Cooper var också den överlägset namnstarkaste artisten på årets festival, som kanske annars inte hade den allra mest inspirerade uppställningen av band. Sabaton i all ära, men visst känns det som om det skulle ha suttit med ett lite större namn som avslutare på fredagen och inte heller In Flames kändes riktigt som det bästa man kunde ha kommit dragande med. Att Abbath valde Tuska för att göra premiär för sitt nya solomaterial är visserligen ganska stort – men kunde man kanske ha låtit honom få avslutande slotten på lördagen i stället? Visserligen fick han ju spela i skugga då han spelade på andrascenen – första scenen badar i ständigt solljus – och fuck the sun, liksom.

Se mer bilder från Tuska på Ny Tids Facebooksida.

Text och foto: Janne Wass