Etikettarkiv: Ukraina

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

På besök hos ultranationalisterna

En bräcklig fred råder mellan Ukrainas regering och de högerextrema miliserna som strider mot de Rysslandstödda separatisterna. Ny Tid har följt med Galina och Volodymyr, båda medlemmar i Högra sektorn, och deras plötsliga förvandling från jagade terrorister till upphöjda nationalhjältar.

Juli 2015.

Galina ”Red” tänder en cigarett samtidigt som hon blickar oroligt mot sidogatan.

– Vi måste vara försiktiga så att ingen följer efter dig. Polisen är efter många av oss, och de griper oss om de har möjlighet, säger hon och sneglar mot bilen som i hemlighet tagit mig till hennes bas i utkanten av staden Uzhgorod.

Jag är hos den ultranationalistiska gruppen Högra sektorn i västra Ukraina.

Och Galina har anledning att vara orolig. Hennes make, Volodymyr, var inblandad i de internationellt uppmärksammade striderna mot polis och militär i grannstaden Mukatjeve några dagar tidigare.

– Sex av oss lyckades fly och de gömmer sig fortfarande i skogen. Regeringen har satt in massiva insatser för att hitta dem, berättar hon.

Stämningen är lik den som råder i östra Ukraina: en känsla av krigstider.

Striderna handlade om kontroll av gränsen mot Ungern. Efter fyra dagars sammandrabbningar med både granatgevär och pansarvärn är tre polismän allvarligt skadade och tre nationalister döda.

Samtidigt som ukrainska specialstyrkor letar efter inblandade några kilometer bort möts jag av beväpnade män inne på basen.

– Vi har fått order att mobilisera våra trupper här i Zakarpatska oblast-regionen för att återta kontroll över det kritiska läge som råder, säger Oleksandr Satjko, ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen.

Men för Galinas make är det redan över. Han ligger skottskadad på sjukhus. Så snart han tillfrisknar kommer han häktas och anklagas för terrorbrott, och kan se fram emot livstid i fängelse.

Skärmavbild av Galinas och Volodymyrs offentliga Facebookprofiler, där båda stoltserar med Högra sektorn på sin bakgrundsbild.

Misstro mot regeringen

Trots att över 10 000 människor beräknats ha dödats och 1,7 miljoner människor flytt, syns inget slut på kriget i östra Ukraina. Det som från början var en enad folklig uppresning mot en korrupt regeringsmakt har efter över tre år av krig blivit ett lapptäcke av olika aktörer på båda sidor av fronten.

En av de starkaste aktörerna är de ukrainska ultranationalistiska frivilligbataljonerna. Vid Majdan-demonstrationerna 2014 var det de som allra aggressivast agerade för att den tidigare presidenten Viktor Janukovytj till slut tvingades i landsflykt. 

Samtidigt som fredliga demonstranter skrek ut sin ilska mot den korrupta Rysslandsvänliga presidenten, gick de högerextrema ett steg längre, och gjorde sig snabbt kända för våldsamma attacker mot polis och säkerhetsstyrkor.

Efter att demonstrationerna ebbat ut och våldet i östra Ukraina eskalerade, lockade många ultranationalistiska grupper till sig människor från hela Ukraina. Misstron mot den nytillträdda regeringen var stark, och många valde att bli nationalistiska volontärsoldater istället för att strida för ukrainsk militär vid frontlinjen i öst.

– När kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot de korrupta makthavarna i väst, säger Oleksandr Satjko.

Det här oroar makthavarna i Kiev. Samtidigt som de är beroende av de ultranationalistiska gruppernas närvaro vid fronten, fruktar de nya demonstrationer. Livet under den nya presidenten Petro Porosjenko har trots allt inte varit bättre än under hans företrädare.

Starka regeringsband

Den över 1 500 kilometer långa tågresan från Uzhgorod i väst till Mariupol i öst tar ungefär ett och ett halvt dygn. Mariupol ligger nära frontlinjen och har i över tre år varit omstritt territorium. Sedan juni 2014 vajar den ukrainska flaggan återigen vid tågstationen.

Jag har bestämt möte med den nationalistiska gruppen UVA som strider längs fronten bara några kilometer bort. De har gett mig tillåtelse att stanna två nätter på deras bas för att sedan följa med till fronten. 

– Glory to Ukraine, glory to the heroes, glory to the nation, death to the enemies, Ukraine is above all, skanderar några uppställda volontärsoldater när vi anländer till basen ett stenkast från Azovska sjön.

Basen, som tidigare var ett populärt turisthotell nära de vita de sandstränderna, är idag fylld med frivilligsoldater som gör sig redo för att åka till frontlinjen.

Innanför träffar vi Andrej, en av gruppens högst uppsatta ledare.

– Vi är den enda volontärarmé som strider utan att få stöd av regeringen. Alla andra nationalistiska grupper är idag på något vis sammankopplade med regeringen, berättar han.

UVA var tidigare en del av Högra sektorn, men splittrades på grund av meningsskiljaktigheter om gruppens beroende av regeringen. Två brigader bröts sig ut, nummer 6 och 8.

– Vi vill inte ta emot pengar eller lyda order från en korrupt regering. Istället kan vi planera våra operationer själva och göra det som är bäst för vårt fosterland, fortsätter han.

UVA är den är den minsta volontärbataljonen och har inte mer än några hundra medlemmar.  Alla andra ultranationalistiska grupper har idag starka relationer med regeringsmakten, och har införlivats i såväl polisen som armén. Högerextrema ledare har dessutom fått viktiga positioner inom statsapparaten.

Poliserna som patrullerar i Mariupol hör till den nynazistiska gruppen Azovbataljonen, förklarar Andrej. De ansvarar för säkerheten i många städer i östra Ukraina (och har i dag döpts om till Nationalkåren, red. anm.).

Högra sektorns fana använder sig av en stiliserad variant av Ukrainas statsvapen, treudden. Emblemet med svärdet i mitten av treudden skapades 1929 av den ukrainska ultranationalistiska rörelsen OUN. Den svart-röda flaggan används också av OUN.

Nationalism är billigt

Volodymyr Isjtjenko, sociolog som studerar extrema vänster- och högergrupper i Ukraina förklarar vidare om relationen mellan extremhögern och regeringen:

– Det är det billigaste och enklaste sättet för regeringen att vinna folkligt stöd. [Porosjenko] har under sina tre år som president egentligen inte gjort något för att förbättra det ukrainska folkets livskvalitet.

– Frågor som historia, språk och nationell samhörighet är billiga att driva, och får stort stöd från vissa kategorier av människor, och de är speciellt viktiga under krigstid. Det ukrainska folket har inga rättigheter, jobb eller höga löner, men åtminstone kan de se ukrainska symboler runt om i landet.

Väljarstödet för ultranationalistiska partier är litet och det största, Svoboda, fick inte ens 5 procent av rösterna i det förra valet. Men trots detta är de starkare än någonsin tidigare.

Enligt Isjtjenko beror det på regeringens behov av att fortsätta kriget i öst, ett krig som effektivt avleder uppmärksamheten från den bristfälliga samhällsutvecklingen och den utbreda korruptionen bland makthavarna.

Högerextremisterna får därigenom en oproportionerlig maktställning i samhället, blir militärt starkare och inte minst rikare.

– Det är så det fungerar här: alla använder varandra för egna intressen. Men att tillåta högerextrema grupper till att influera både politik och samhällsfunktioner är ett hot mot medborgarna, det generella politiska klimatet, och så småningom regeringsmakten.

”De vill att min familj ska dö i en attack”

Jag träffar Ivan. Han flyttade från Donetsk för att kunna fortsätta sina läkarstudier Kiev.

– De vill att min familj ska dö i en attack, säger han med skakig röst.

Han vill berätta hur han ständigt påminns om det som händer i öst fast han bor hundratals kilometer därifrån.

– Jag är väldigt ensam, säger han samtidigt som han tar en stor klunk kaffe på cafét där vi sitter. Två äldre damer hoppar till av Ivans plötsliga utgjutelse.

– Att jag kommer från Donetsk påverkar hela min vardag, här ses jag som en fiende, fortsätter han, men avbryts när en servitris olyckligt tappar ett dricksglas i golvet.

Det är riskfyllt för Ivan att träffa mig. Antalet hatbrott mot rysktalande i Kiev har ökat kraftigt sedan krigets start. Ultranationalistiska grupperingar får allt större inflytande, och extremhögern har normaliserats.

Gator har fått namn efter kontroversiella nationalistiska hjältar, föräldrar sänder sina barn på sommarläger organiserade av högerextrema grupper, och i vissa mataffärer har personalen förbjudits att tala ryska.

Men Ivan vill inte tystas, han måste få sätta ord på sin ensamhet.

– Varken professorer eller klasskamrater vill tala med mig. Jag levt här i över tre år men har inte lyckats skaffa några vänner, fortsätter han.

Han är bara en av många vars liv finns på båda sidor av kriget. Den enda kontakten han har med sin familj är en skakig internetuppkoppling.

– Vi försöker tala så ofta som möjligt, men det är svårt. Det känns som om jag är med i kriget utan att vara där, både genom min familj i Donetsk och genom min vardag i Kiev.

I slutet av intervjun försöker vi nå hans pappa i Donetsk. Det lyckas inte, men några timmar senare får jag ett SMS av Ivan:

– Min pappa har sagt att han inte tycker att du ska använda mitt riktiga namn eller bilder på mitt ansikte, det är alldeles för farligt.

Hot mot kritiker

Tillbaka i Mariupol.

Dagen efter intervjun med Andrej vaknar vi av att det knackar på dörren till vårt rum.

– Packa ihop er saker, ni måste sticka nu, säger den kvinnliga soldaten hetsigt.

Oförstående gör vi som hon säger och snart därefter sitter vi i en bil på väg bort från lägret tillbaka till Mariupol.

Löftet om att få följa med gruppen till frontlinjen har efter gårdagens intervju återtagits. Vi vet inte varför, men våra frågor om relationerna mellan högerextrema grupper och regeringen kan ha väckt misstänksamhet. Avsläppta i Mariupol bestämmer vi oss för att snabbt lämna området för säkerhets skull.

Attityderna mot journalister i Ukraina har hårdnat under de senaste åren. Kritik mot ultranationalistiska grupper ses som ”antipatriotiskt”, ”rysk propaganda” eller ”ryskt spioneri”. En högerextrem webbsida publicerar bilder tagna i smyg, bilars registerplåtar, och hemadresser till personer som utpekas som antipatriotiska, kommunister eller ryska spioner. Listan på över tusen personer innehåller bland annat namn på journalister, bloggare och aktivister.

– Eftersom dessa personer går ostörda på Kievs gator, kan vi snart vänta oss ryska spioner här, varnar texten på webbsidan.

– Dessa så kallade ”fredsbevararsajter” strävar efter att samla en databas på människor som sägs ha skadat nationen. Tack vare att bilder och personuppgifter sätts ut, blir de mål för trakasserier och fysiska attacker, berättar Volodymyr Isjtjenko.

Listan på angrepp kan göras lång.

– Ett exempel är när de publicerade personuppgifterna för en journalist (Oles Buzina, red. anm.) som skrev prorysk journalistik. Han bröt inte mot lagen, men var motståndare [till extremhögern] i många år före Majdan. Strax efter att hans personuppgifter publicerades på webbsidan mördades han i närheten av sitt hem. Det finns starka misstankar om mordet utfördes av den ytterhögern.

Flera av personerna vars namn har publicerats på listan har sedermera fått sätta livet till, utan att någon dömts för brotten.

Fast merparten av den ukrainska befolkningen fördömer våldet, rättfärdigas det ofta som en nödvändig del av kriget mot Ryssland – man måste stå enade bakom nationen.

Ett oväntat möte

Vi åker tillbaka till Uzhgorod, där jag 2015 träffade Högra hektorn, för att återförenas med Galina. Det är en sommardag, och staden visar sig från sin bästa sida. Solen skiner och längs det centrala promenadstråket äter människor glass, dricker öl och skrattar.

Att det är krig i östra Ukraina är det svårt att föreställa sig. Eller att det inte är mer än två år sedan jag var här för att rapportera om en ny potentiell frontlinje bara några kilometer härifrån.

Oleksandr Satjko är före detta ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen. Youtube-skärmdump.

Galina anländer tillsammans med Oleksandr Satjko, den högerextremistiska ledaren som fick order att mobilisera sina trupper i väst. Till min förvåning har de sällskap av en till. 

– Det här är min make Volodymyr, han blev släppt på fri fot för några veckor sedan, säger Galina.

Det förväntande livstidsstraffet för terrorbrott har uppenbarligen reducerats till knappa två år. Han och de fyra andra gripna är frisläppta.

– Han var anklagad för terrorism, för att ha organiserat terroraktivitet och för 10 andra åtalspunkter, säger Galina.

Hon avbryter sig och vänder sig mot Volodymyr med ett leende:

– Men för en vecka sedan lades nästan alla åtalspunkter ner. Han är inte längre terrorist, inte del av någon terrorverksamhet och Högra sektorn är inte längre en olaglig organisation.

Mycket har förändrats sedan 2015.

Basen med alla tunga vapen har försvunnit från Uzhgorod. Högra sektorn finns inte längre som brigad i Zakarpatska oblast-regionen, och Oleksandr har förlorat sin ledarposition.

På baren vi träffas behöver de tre Högra sektorn-medlemmarna inte betala för drickan. De behandlas som hjältar av personalen. Här har Volodymyr aldrig setts som en terrorist.

Men relationen mellan ultranationalisterna och regeringsmakten är skör.

– Den riktiga revolutionen har inte börjat än, när kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot den korrupta regeringsmakten, upprepar Oleksandr, precis som han gjorde 2015, och ler mot Volodymyr. N

Text Andreas Ståhl
med bidrag av Lennart Hofman
Foto: CC/Mystslav Tjernov

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Ryssland samlar Europas brokiga ytterhöger

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Så sa man förr, men kanske inte längre. Nyligen såg vi ett foto av den franska högerextremistiska politikern Marine Le Pen som skakade hand med Vladimir Putin. Hur i Herrans namn har de mötts?

Det är inte alls så konstigt. De representerar båda snarlika ideologiska strömningar, de styr dem i Herrans namn. Vi har kanske inte alla följt med utvecklingen i vårt östra grannland. Men redan innan Putin tog makten på Krim deklarerade han offentligt:

– En annan allvarlig utmaning mot Rysslands identitet utgörs av det som sker i världen. Här finns både utrikespolitiska och moraliska aspekter. Vi kan se hur många de euroatlantiska länder är som inte accepterar sina rötter, bland dem de kristna värden som utgör grunden för den västliga civilisationen. De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella, religiösa och till och med sexuella. De följer en politik som jämställer stora familjer med samkönade äktenskap, tro på Gud med tro på Satan.

Sådana konservativa, moralistiska värderingar präglar också många högerextrema rörelser i väst.

Ukraina, brytningen

Putin hade, liksom säkert den stora majoriteten av Rysslands befolkning, sett Ukraina som en mycket nära allierad, med gemensam historia och så gott som gemensam befolkning. När det vintern 2013–14 visade sig att en stor del av ukrainarna ville ta vara på det tillfälle att närma sig EU som uppenbarat sig, kände Putin detta som ett svek. Han lade fram ett fördelaktigare anbud med ett stort lån och medlemskap i den Eurasiska ekonomiska unionen. Han fick med sig president Viktor Janukovytj, men inte ukrainarnas majoritet och efter sammanstötningar på Maidan flydde presidenten till Ryssland.

Som hämnd för detta annekterade Putin Krim och började stöda separatister i gränsdistrikten Donetsk och Luhansk som ville överföra sina områden till Ryssland. Men samtidigt inledde han en diplomatisk offensiv för att vinna nya allierade i väst. Reaktionen på annekteringen av Krim hade ju varit stark, man hänvisade till Helsingforskonferensen 1975 som förbjöd gränsändringar i Europa, och införde sanktioner mot Ryssland.

Ryssland inbjöd då europeiska partier och rörelser att sända observatörer till folkomröstningen på Krim för att godkänna anslutningen till Ryssland. Till dem hörde bara ett vänsterparti, tyska Die Linke, men däremot ett antal partier och rörelser på ytterhögerkanten. Den enda deltagaren från Finland var Johan Bäckman. Med detta möte befästes den situation som nu råder:  Ryssland är den starkaste kraften bakom den högerextrema rörelsen i Europa.

Krim i centrum

Om detta möte rapporterade Anton Sjehovtsov, som senare haft orsak att återkomma till dessa frågor många gånger. Han är född och uppvuxen i Sevastopol, den ryska militärbasen på Krim, men ville inte bli ansluten till Putins rike. Han har i stället verkat som forskare och debattör i Centraleuropa. Eftersom man på ryskt håll så ofta angripit Ukraina eller ukrainska kretsar för nynazism har han ryckt in för att precisera begreppen och hyfsa till debatten.

Sjehovtsov ser det ryska stödet för extremhögerkrafter i Europa framför allt som ett led i Putins strävan att splittra EU, alltså som maktpolitik. Men sinsemellan utgör högerextremisterna, speciellt i Ukraina, en salig blandning av oliktänkare. Sjehovtsov citerar en kommentar om läget i Odessa: där finns ”dyrkare av Stalin och beundrare av fader Tsaren, ryska nazister och låtsaskosacker, ortodoxa fanatiker och och äldre kvinnor som nostalgiskt saknar Brezjnev och sådana som kämpar mot rättsbehandlingen av ungdomar, mot samkönade äktenskap och mot influensavacciner”. De religiösa fanatikerna är en stor grupp som extremhögern uppvaktar.

Följande steg togs i mars 2015 i Sankt Petersburg där ett konservativt forum samlade ett par hundra aktivister från olika delar av Europa på inbjudan av det ryska partiet Rodinas (”Fosterlandet”) lokalavdelning och den likaså högerextremistiska organisationen Rysslands kejserliga rörelse. Från Finland deltog Johan Bäckman och riksdagskandidaten Jukka Davidsson från Självständighetspartiet.

Vid mötet bildades Nationellt-konservativa Världsförbundet WNCM. Enligt dess manifest domineras världen nu av liberalismens, multikulturalismens och toleransens ideologier. WNCM:s mål är en konservativ revolution som skulle föra högerextrema partier till makten i väst. WNCM har bjudit in 58 organisationer, från Finland regeringspartiet Sannfinländarna, högerextrema Suomen Sisu och nynazistiska Finska motståndsrörelsen.

Kampen mot modernismen

Ett syfte med konferensen var att stöda Putin och hans Ukrainapolitik och att motarbeta EU:s sanktioner mot Ryssland. En del av gästerna såg Ryssland som det sista hoppet när det gäller att bevara Europas kristna värden.

– Konstantinopel har varit och farit. Rom och romarna har försvunnit på samma sätt. Det är oundvikligt att det under de flesta närvarandes livstid i Västeuropa uppstår antingen ett islamiskt kalifat eller ett förfärligt inbördeskrig, eller båda, sade den brittiske ytterhögerpolitikern Nick Griffin, som betonade kampen mot modernismen. Det enda som enligt honom kan rädda den kristna världen är ”det tredje Rom, det vill säga Moskva”.

Den ukrainska socialvetaren Maryna Romanets har i en intressant essä studerat maskulinitetens och sexualitetens roll i den ryska propagandan mot Ukraina. Hon konstaterar att maskuliniteten helt dominerar över femininiteten i ryska sociala och andra medier, liksom i Putins propagandamaskin – det kommer också fram i de många bilderna av en barbröstad Putin. Lämpliga bilder har samlats i en bildbank i den ryska trollarméns högkvarter i Sankt Petersburg. I kontrast till det virila Ryssland framstår Ukraina naturligtvis som feminint, till och med så att president Petro Porosjenko på trollbilderna framställs som en transvestit i kvinnounderkläder. Till råga på allt väntar han ivrigt på ett samtal från Barack Obama i en antydan om betald sex.

Symptomatiskt är att den tydligaste motpolen till det allmänna tänkesättet i Ryssland utgörs av den feministiska punkgruppen Pussy Riot. Den har nu gått emot inte bara Putin utan också Donald Trump. Detta är den modernism som högerextremisterna i och utanför Ryssland vill stoppa.

Biktfaderns bud

Men Pussy Riot är ett ytterst marginellt fenomen, och man kan undra om deras punkfeministiska samhällsvision ens är möjlig i dagens puritanska Ryssland. Putins personliga biktfar biskop Tichon Sjevkunov predikar gärna om Västs dekadens och hans bok om vardagens helgon var den mest sålda boken i Ryssland 2012. Kyrkan åberopar gärna den lag mot kränkning av troendes religiösa känslor som antogs efter Pussy Riots protest i Frälsarkatedralen 2012. I fjol tvångsomhändertogs en man som skrivit ”Gud existerar inte” på det ryska sociala mediet Vkontakte. Under en dryg månad genomgick han undersökningar på ett psykiatriskt sjukhus innan han ansågs frisk nog för att kunna ställas inför rätta.

Rysslands snabbast växande TV-station Tsargrad (det vill säga Konstantinopel) låter ofta biskop Tichon lägga ut texten. Populär är också filosofen Aleksandr Dugin som formulerat en politisk teori om Eurasien. Den religiöst patriotiska kanalen startatdes av investeringsbankiren och Putinvännen Konstantin Malofejev, som även bidragit starkt till det separatistiska upproret i östra Ukraina. Två av hans tidigare anställda innehar centrala poster i folkrepubliken Donetsk, Igor Strelkov blev försvarsminister och Aleksandr Borodai premiärminister. Informationschef är för övrigt finländaren Janus Putkonen.

I ett av sina inlägg i Tsargrad sade Dugin att ”all modernism – tanken om framsteg, utveckling, den så kallade vetenskapliga världsuppfattningen, demokrati och liberalism är en satanisk tanke som innebär en dödsdom för mänskligheten. Det enda försvaret är att respektera Gud, kyrkan, kejsarriket, de troendes församling, staten och folkets traditioner.”

IS som sionisternas verktyg

Rysslands kejserliga rörelse, den ena arrangören bakom WNCMs stiftande möte, leds av Stanislav Vorobjev. När Nordiska motståndsrörelsen (som Finska motståndsrörelsen utgör en del av) samlades i Sverige höll Vorobjev ett tal där han förklarade att ett krig i full skala nu pågår mot den västerländska civilisationens traditionella värden. Sionisterna kommer att tillämpa den taktik de använt i Främre orienten mot Europa och dess folk för att styra dem och till slut förinta dem, som exempel på denna taktik nämnde Vorobjev IS.

Rörelsen grundades av Vorobjev i Sankt Petersburg 2002 med målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess gamla gränser och återställa den ryska monarkin. Den har upprätthållit ett militärt utbildningsläger i Sankt Petersburg och sänt hundratals frivilliga för att kriga i Ukraina. Rörelsen samarbetar också med Konstantin Malofejev. 

Peter Lodenius

Konsten att blåsa upp en bubbla

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är publicist
Tidigare i år fördes en diskussion om en rödgrön bubbla i finländsk politik. I den levde, sades det, urbana och trendiga helsingforsare som ingenting visste om ett Finland norr om Ring 3.

Nu håller liknande bubblor på att byggas upp globalt. De är resultatet av det nya informationskriget, en del av den nya geopolitiken. Den betonar, vid sidan av den klassiska geopolitikens militärstrategi, också ekonomiska, teknologiska och kulturella faktorer.

I dag är den traditionella geopolitiken på väg tillbaka, samtidigt som den nya håller på att raffineras. Nyckeln till det nya informationskriget är att behärska den allt mer digitaliserade medieteknologin.

Förut var allting enklare. I Nazityskland gjorde sig Goebbels lätt till herre över radio och film. I Sovjetunionen var pressens uppgift uttalat att ”propagera, agitera och organisera den socialistiska revolutionen”.

Vid en exkursion till Journalisthögskolan vid Moskvas universitet på åttiotalet ställde jag den naiva frågan hur man lärde journalisterna att skaffa fram nyheter. Jag var influerad av mina egna studier i USA, där huvudämnet var ”research methods”.

Högskolans rektor förstod inte vad jag talade om! Jag måste upprepa frågan, och förklara en verklighet som han inte kände till. Till slut klarnade det, och jag fick svaret:

– De kommer från regeringen.

Idag är det svårare att behärska informationen. Hur propagandan bedrivs, och hur man försöker kringgå den, beskrevs av den grundande medlemmen av projektet ”Meduza”, Ivan Kolpakov, vid ett besök hos Finlands Svenska Publicistförbund nyligen (en intervju med Kolpakov av Nadia Beard i The Calvert Journal kan läsas på nätet).

Enligt Kolpakov kontrolleras alla ryska medier direkt eller indirekt av Kreml. Det innebär att journalistiken i landet ersätts av propaganda. Den av Kreml kontrollerade televisionen är den främsta källan för information, internet censureras, mediernas frihet begränsas och oberoende medier måste kämpa för sin existens. (Se kartan över det ryska medielandskapet i Ny Tid 10/2015, red.anm.)

Detta drabbade före ockupationen av Krim den framgångsrika nätsajten Lenta.ru. Efter en dispyt om bevakningen av Ukraina mellan ägaren, oligarken Alexander Mamut och chefredaktören Galina Timtjenko fick Timtjenko sparken.

Det ledde till att hon tog med sig 20 journalister och startade Meduza-projektet i Riga. Meduza sprider nyheter om Ryssland, för ryssar i hemlandet men också i de baltiska länderna. Där är den ryska televisionen populär, och dess världsbild sväljs med hull och hår.

Ivan Kolpakov betonar starkt att Meduza inte är organ för någon politisk opposition. Den vill bedriva traditionell, oberoende journalistik. Detta behövs eftersom tv ger en falsk bild av Ryssland, och av världen. Rysk television håller hög nivå och är populär, skapad av begåvade journalister. Sedan början av 90-talet har den allt mer dominerats av underhållning, filmstjärnor och sport.

Tv-nyheterna var upptagna av Ukraina så länge att ryssarna kunde tro att de bodde där, skämtar Kolpakov. Sedan kom Syrien, så nu tror de att det är där de lever. Om man litar på tv så vet man att Ukraina är fascistiskt, liksom Lettland.

Rysk tv blåser upp dåliga nyheter om yttervärlden. Flyktingar håller enligt den på att förstöra Europa, som kommer att bli islamiskt. Snart blir EU fyllt av terrorister och homosexuella.

En annan inriktning satsar på det patetiska, konstiga och avvikande. Barack Obama blir en clown, eller ståuppkomiker. Ett element i propagandan är att använda falska källor, som låter trovärdiga. Man kan ange ”News of Germany” som källa trots att inget sådant existerar. Citerade ”internationella experter” kan säga att Putin är världens ledare.

Sammantaget skapar detta en surrealistisk värld. Från regeringen får man obegripliga lagtexter om ”icke önskvärda organisationer”. Jämfört med detta är Franz Kafkas värld en barnlek. ”Det här är inte Kafka, det är Ryssland”.

Mot detta vill Meduza ställa faktabetonad journalistik som bevakar nyheter, sport, kultur och vetenskap. Den vill vara en motvikt mot propagandan. Däremot är det övermäktigt att försöka slåss mot den. Den är för massiv, en cirkel av falsk information, finansierad med miljarder från Rysslands goda ekonomiska utveckling före prisfallet på olja och den internationella finanskrisen.

Så länge internet var fritt kunde Lenta.ru fungera i Ryssland. Men så började man blockera Wikipedia. Nu försöker Meduza ducka för blockeringen av webben genom att använda applikationer. Det är svårt för censorerna att ge sig i kast med Apple och Google.

Mord på journalister har väckt uppmärksamhet i väst, men Ivan Kolpakov tonar ned dem som metod för att kontrollera journalister. De mord som utförs sätter han på den allmänna kriminalitetens konto. Mord riskerar skandal.

Ett mera raffinerat sätt är att pressa medieägarnas ekonomiska intressen, som alltid finns i bakgrunden. De får inte äventyras av konflikter med Kreml. En annan är att klämma till chefredaktören, och indirekt journalisterna, via dennas kontakter med myndigheterna. Utan dem kan man inte fungera som chefredaktör.

Beslutet att etablera Meduza i Riga förklaras med flera orsaker. Inga sociala medier kan startas i Ryssland utan bakgrundskrafter, vilka Meduza saknar (uppgiften är att göra journalistik, inte stöda någon opposition). I Riga kan projektet inte kontrolleras med pengar. Journalisterna är svårare att komma åt. Det mentala klimatet är annorlunda, och byråkratin mindre.

Antalet besökare på Meduzas sajter har vuxit snabbt på halvannat år, men är fortfarande en droppe i ett hav av miss- och desinformation. I Lettland har projektet välkomnats. Letterna tar det som ett förtroende för landets frihet, demokrati och polisväsende.

Meduzas finansiering förblir oklar. ”Vi är för finansiell transparens, men i vår nuvarande situation kan vi inte vara transparenta”, heter det.

Riga har under senare år lockat till sig ryska oligarker med något som man kallar ”gyllene visum”. De motiveras av rädsla för utvecklingen i Ryssland och önskan att förtjäna pengar.

Allt färre ser någon framtid i Ryssland. När jag träffar unga ryssar, eller vitryssar, slås jag ibland av tanken att de inte vill offra ett helt liv på att stå i opposition. ”Not in our lifetime” är det pessimistiska budskapet. Vill man sticka hål på den ryska mediebubblan måste man göra det utifrån. Natos kommunikationscenter för motpropaganda, Nato Center of Excellence, öppnades i Riga den 20 augusti i år.

Per-Erik Lönnfors