Det är komplicerat
I början av 90-talet hyrde jag en lägenhet i en av Helsingfors mer välbeställda stadsdelar. Vid paradingången fanns en liten metallplakett uppsatt: bettleri förbjudet. Den hade jag och mina vänner väldigt roligt åt. Vi hade aldrig sett en bettlare i vår stad och hade inte en tanke på att vi skulle göra det heller. Vid pass femton år senare jobbade jag några vintermånader i centrum av Helsingfors. På väg till och från jobbet, arla och särla, passerade jag en gammal kvinna som knäböjde på metallgången utanför fina bokhandeln. Jag gav henne alltid de slantar jag hade löst i fickan. Eftersom vi sågs dagligen blev vi så pass bekanta att vi hälsade på varandra. Mitt förstulna grävande efter slantar i fickan, hennes mumlade välsignelse, min sammanpressade motvälsignelse blev en daglig ritual.
Adaptioner – eller tankar om en ny tv-teater
Läs mera
En kortfattad exposé över begreppet branding och dess förbannelser
Uppfattar dem som djupt stötande.
Läser ledaren igen.
Skräcksommar
En dag kommer Mannen hem från bokhandeln, mycket belåten med sej själv. Han har sökt och han har funnit. Som grädde på moset har bokhandelsbiträdet anförtrott honom att boken han håller i sin hand är hennes absoluta favorit. Redan innan han slagit upp pärmen är han alltså en del i ett större sammanhang. Jag hinner se en skymt av omslagets upphöjda, tredimensionella bloddroppar innan han dyker in i boken och försvinner.
TA DET MAN VILL HA
– tillfällighetsdikt med anledning av Finlands 90-årsdag
som en ganska trist och onödig sak
Jag hade glömt att Stockholm är så vackert
kanelbullsmajestätiskt
Torn, tinnar, spiror, spetsar
allting strävar självklart uppåt
Stockholm är mitt
för att jag säger så
