Etikettarkiv: Ulrika Nielsen

Barndomens geniala uttolkare

Schulz_omslag.inddDå Bruno Schulz mördades av nazisterna hade han med sina två prosaverk Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset förnyat den polska litteraturen. Schulz brev och essäer, som nu för första gången kommit ut i svensk översättning av Emi-Simone Zawall, ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap, skriver Ulrika Nielsen.

Den polske författaren Bruno Schulz (1892–1942) gav under 30-talet ut två prosaverk, Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset. Med dem förnyade han den polska litteraturen och intog en plats bland de främsta polska modernisterna. Själv hade jag märkligt nog aldrig hört talas om honom före jag för något år sedan läste en understreckare om honom i Svenska Dagbladet, och fick höra talas om de brev, noveller och essäer i urval och översättning av Emi-Simone Zawall som då var under arbete och kom ut senaste höst. Flera litterärt bevandrade personer jag talat med har frågat samma sak: vem är Bruno Schulz? Boken är med andra ord en viktig kulturgärning, som kompletterar och återaktualiserar prosaverken som redan finns på svenska, och ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap – inte minst genom Zawalls lysande förord. Zawall ska också ha en eloge för översättningen. Att översätta Schulz texter kan inte vara någon lätt sak, och den svenska språkdräkten andas en lyhördhet för språkets alla nyanser, skiftningar och toner, hon liksom känner författarskapet.

Schulz betonar betydelsen av barndomen, som han kallar den geniala epoken. Under barndomen ter sig verkligheten som verkligast, och i sitt skrivande försöker han återskapa denna verklighetskänsla; som skapande människa bör man sträva efter att ”mogna till barndom”. I sina essäer och brev återkommer han ofta till frågor om fantasins, mytens och legendens betydelse. I essän Hur legender uppstår, som egentligen handlar om begreppet storhet, skriver han: ”För vanliga händelser och vanliga människor räcker det med psykologi, pragmatism och realistiska historiska metoder. Med de nycklarna öppnar vi många av vardagens dörrar och många tror att de passar överallt. Det är de små epokernas credo.” Måste människan förminska för att förstå? Schulz säger att det är på det sättet: ”litenheten tuggar sig genom storheten och förstör den.” För att verkligen förstå måste man enligt Schulz söka sig till legenden. ”Psykologi – det är det medelmåttiga, tron på det likformiga, på myrans grå vardag.” I själva verket står vi ofta inför ”en rad motsägelser och obegripligheter”…

De här resonemangen är lätta att följa och delvis tjusas av. Svårare är det med essän Mytologiserandet av verkligheten och den språksyn som han framlägger i ett resonemang om ordens ursprung i myten: ”denna ordets strävan efter sin drottningcell, denna längtan tillbaka, längtan efter ordens urhem, kallar vi poesi.” Det slår mig som ett slags språkets nationalism, en föreställning om enhet och helhet, en strävan att återgå till ideal som aldrig har existerat. Men kanske går mina tankar i helt fel riktning. Han är vid denna tid påverkad av C. G. Jung, nietzscheansk filosofi och kabbalistisk mystik bland annat.

Sällan har jag läst så levande porträtt av människor, och så förtätade och elektrifierade belysningar av de mest undanglidande stämningar och tillstånd, som i Kanelbutikerna och i de nu aktuella novellerna. Inte minst porträttet av fadern är magnifikt, oförglömligt. Han måtte ha varit en märklig man. Poeten och kritikern Eva Ström ringar in det väl i sin recension: ”Han är en trollkarl, en skapare av världar, en filosof, en demiurg, en avtäckare av hemlig esoterisk kunskap om tillvarons innersta väsen.” Mot slutet av sitt liv tycks han på något sätt ha stegrats: ”Jag har aldrig sett några gammaltestamentliga profeter, men vid åsynen av denne man, som Guds vrede slagit till marken, sittande med brett utspärrade ben på en väldig porslinspotta, täckt med en stormvind av armar, ett moln av förtvivlade kroppsrörelser, ovanför vilka hans röst svävade ännu högre upp, främmande och hård – då förstod jag de heliga männens gudomliga vrede.” Småningom krympte han, skrumpnade ihop, satt på huk under taket bland gamla rostiga pinaler, eller klättrade upp på kornischen och ”intog en orörlig pose mittemot en stor uppstoppad gam”…

Schulz brev är fascinerande. De olika tonfallen varierar beroende på vem mottagaren är och var denne befinner sig i hierarkin. I utgjutelser till vänner ber han påfallande ofta om ursäkt för att han inte skrivit, för att han inte tagit kontakt då han var i huvudstaden och så vidare. Han var en ”nervsjuk” natur som inte kunde göra någonting ”som inte ligger i linje med mina intressen” och beklagade sin oförmåga att organisera sitt liv, sin dåliga ”livsteknik”. Han led av arbetet som lärare i teckning och slöjd, skrev att han inte får något skrivet. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att få något gjort för den som strävar efter att skriva utifrån ett tillstånd helt utan störningar, i lugn och ro, liksom utanför livets virvelvind, i upphöjt inspirerade ögonblick. Något skitärende kunde förstöra hans lust att skriva. Hans inställning var mycket romantisk, eller så var det helt enkelt hans personlighet.

I en blixtrande intelligent och fruktansvärt rolig öppen brevväxling mellan Schulz och Witold Gombrowicz – oumbärlig för den som vill få inblick i respektive författares utgångspunkter och estetik – angriper Gombrowicz romantiken hos Schulz, som han säger hyllar det Sköna, Rätta och Sanna inför Konstens altare. ”Du är alldeles för djärv, för stolt, skriver alldeles för överlägset, ger intrycket av att vara en människa utan vare sig fastrar eller mostrar – och Du menar alltså att vi är skyldiga att glömma dem, att vi borde leva som om det på jorden inte existerade sådana individer som minns våra små kalsonger?” Det Schulz betraktade som omänskligt betraktade Gombrowicz som ärkemänskligt: ”Varför är jag mer medveten om mina ben än om min ande och varför har jag alltid små kalsonger i sinnet när jag skapar?” Med tanke på att Schulz betonade barndomen kan det synas paradoxalt att han för Gombrowicz framstod som en som ”aldrig varit pojke”.

Av novellerna lyser Fäderneslandet starkast. Stilmässigt skiljer den sig en hel del från det voluminösa skrivsättet i böckerna. Mytologiserandet och fantiserandet som grepp skulle kanske inte fungera, eller så att säga behövas, när Schulz skriver fram en man som plötsligt hamnar i en ”gynnsam strömfåra”, hans liv blir med ens ”lyckligt”, på något sätt entydigt, greppbart – och förutsägbart. Efter ännu en kväll av kortspelande i en väns eleganta hem går han till ett annat rum och ställer sig i ett fönster. ”Med den varma pannan tryckt mot fönsterrutan känner jag och vet: inget ont kan hända mig mer. Jag har funnit en hamn som är lugn och trygg. Nu ska en lång rad år komma, tunga och mätta av lycka, en oavbruten följd av goda och välsignade tider. De sista svaga och söta små andetagen fyller mitt bröst av lycka och jag slutar att andas. /—/ Med höjda ögonbryn och blicken fästad mot en punkt i fjärran känner jag håret resa sig på huvudet. Jag stelnar och lyssnar…”

Bruno Schulz tillbringade hela sitt liv i provinsstaden Drohobycz. Staden förvandlades under andra världskriget till ett getto, och han hade planer på att fly med hjälp av vänner från Warszawa, men han hann inte. Han infångades på en gata av en SS-officer och sköts ihjäl i november 1942. Samma ohyggliga öde drabbade många i hans närmaste krets, vilket man blir varse i Zawalls koncisa presentationer av de olika brevvännerna, ”Ortwin sköts ihjäl på öppen gata av nazister i Lwów 1942”, ”1941 arresterades [Zawistowski] av nazisterna och dog i förintelselägret Neuengamme utanför Hamburg”, och så vidare – några av Förintelsens offer blixtbelysta…

Schulz var jude, men var han därmed en ”judisk” författare? Eller borde jag åtminstone i början av denna text ha skrivit att han var en polsk-judisk författare? Jag lämnar frågan öppen, och nöjer mig på det begränsade utrymme jag har till mitt förfogande med ett tveksamt nja…

Ulrika Nielsen

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zawall. Glänta, 2016.

Undergången och bortom

72_pärm U NielsenwebbUlrika Nielsens nyutkomna sjätte bok, Undergången, är en hybrid. Här finns konkretistisk poesi med orden utkastade över sidan på ett grafiskt tilltalande sätt, här finns ”vanliga” dikter med ojämn högermarginal och titel, här finns en text som liknar ett drama med flera personer och en kör inblandad och här finns ren prosa. Om jag skall kalla den för något får det trots allt bli diktsamling – det poetiska uttrycket överväger.

Bokens omslag visar ett rum med trasiga fönster och några stolar utslängda på golvet. En dörr står öppen mot en vildvuxen trädgård. Perspektivet är inifrån ett ödehus. En längtan mot ödehusets vildhet, frihet och förfall genomsyrar också den av samlingens fem sviter texter som gett boken dess namn ”Undergången”.

”Varför är ruiner så lockande? / Det är för att de tagit sig ur det ekonomiska systemets kontroll. / Det spruckna, uppbrutna, omkullstjälpta.”

Titeldikten inleds med en text av den tyske regissören och författaren Falk Richter hämtad från pjäsen Trust som hade premiär på teatern Schaubühne (vid Kurfürstendamm i Berlin) hösten 2009.

Richters text har en central rad som lyder: ”I am guided by an electric navigation system that tells me exactly where to go”. Nielsens text utgår från 27:e våningen i ett kontorskomplex (också en bild lånad från Richter) där en ”lyckad” karriärkvinna önskar komma ner. ”Resa bort. Någon helt annanstans.”

”De sa ju / Alla dessa vägar. / Möjligheter. / Jag kunde vara var som helst. / Men det är jag inte.”

Texten, som innehåller flera personer samt en kör, genomsyras av en längtan från allt strömlinjeformat, allt som följer ”det elektriska navigationssystemet” – där böcker skall vara ”ljusa” och underhållning eller tidsfördriv, där pengarna är drivkraften och alla försöker bli någon eller något.

Istället talar Nielsens personer om ”Ingentingvaron”, om ett liv ”bortom blanketterna”, om att plantera träd efter konkursen, om ruiner, om barnets andetag mot kinden, om att komma fram till havet, om en by som luktar fisk och något som ruttnar. Kort sagt, om ett nytt liv efter ”undergången”.

Många av bokens övriga texter andas liksom titelsviten civilisationskritik. Alltifrån den inledande textsviten ”Defectio solis” (Solförmörkelse) där stjärnhimlen har sålts och ersatts av ”reklam, logotyper, propaganda” till de sexton citaten ur Pär Thörns och Leif Holmstrands bok Sjuttioåtta uppslag till SF-romaner hämtade ur Linus Anderssons anteckningsbok. Ur boken hämtar Nielsen bland annat detta citat: ”Den inre rösten inhägnas, reklamfräts, spotifieras.” Det är bra att Nielsen citerar boken inte minst för att den verkar vara rar. Den finns inte ens på Kungliga Biblioteket trots att pliktleveranser till KB i Sverige gäller för böcker som trycks i mer än 50 exemplar och är ämnade för offentligheten.

Den vackra obetitlade grafiskt utkastade långdikten skiljer sig från övriga texter då den tydligt öppnar upp mot en annan, mer nära och mänskligare värld. Och boken avslutas i ljus – i en öppning – föranledd av en utställning med William Turners måleri på Moderna Museet, där diktjaget plötsligt såg det, ”Turnerljuset”.

Sammanfattningsvis är Undergången en spretig men likafullt sammanhållen bok som försöker hitta poetiska vägar förbi marknadssamhällets strömlinjeformade yta. Och som i benådade ögonblick också lyckas med det.

Jag avslutar med en dikt som knivskarpt blixtbelyser samhällsandan. Och som dessutom är grymt rolig.

Tolkningsföreträdet

Min egen smak avgör vad som är bra.

Jag bestämmer själv vad jag ska tycka.

Jag bestämmer vad som är bra och vad som inte är bra. Jag har alltid rätt.

Du är tråkig och dum för du är mer bildad än jag.

Du är elak också.

Peter Björkman
Foto: Lars Nielsen

Ulrika Nielsen: Undergången.
Ellips förlag, 2015.

Marguerite Duras mod

15-Duras_omslagVarför gör det inget att det är något skrangligt över flera av Duras texter, något halvfärdigt, rentav dåligt ibland? frågar Ulrika Nielsen i sin recension och svarar: delvis för att språket rör vid något som kanske inte skulle ha kunnat nås på annat sätt än genom det här mycket riskfyllda och fragmentariska så att säga icke målinriktade sättet att skriva.

Marguerite Duras nästsista bok Att skriva finns nu för första gången tillgänglig i sin helhet på svenska, i för det mesta stark och övertygande översättning av Kennet Klemets. Texterna är fem till antalet, tre av dem har filmats i anslutning till sin tillkomst. De är korta, egentligen skulle man kunna läsa den här boken snabbt, i ett sträck, men av någon anledning gör jag inte det.

Fortsätt läsa Marguerite Duras mod

Rastlösa och överflödande fotnoter

Den senaste tiden har det hos mig dykt upp flera skönlitterära böcker som genrebestäms som fotnoter eller som arbetar med fotnoter som ett centralt element, lyfter upp dem på så att säga första parkett.  Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman består av fotnoter till en roman som inte blivit skriven. I Ralf Andtbackas Magnetmemoarerna är fotnoterna en central del av texten, också den ett resultat av ett havererat projekt. Friederike Mayröcker, den extremt produktiva österrikiska författaren som lär ska ha släppt ur sig närmare 100 verk, och själv närmar sig 90 år och alltjämt arbetar, har skrivit jag är på anstalt. Fotnoter till ett icke skrivet verk vars 243 texter kan läsas som det ofullbordade verk som livet är. Varför fotnoter, och liknande antigenrer, dykt upp på sistone har jag funderat på utan att hitta ett enda tillfredsställande svar men nog flera tankebanor. Är det kanske delvis uttryck för ett slags … förlägenhetslösning? Fortsätta skriva trots att – vad?

Fortsätt läsa Rastlösa och överflödande fotnoter

Det oavslutade jaget

Kanske är det för att hemlöshetens predikament i så hög grad präglar vår globala, expansivt rörliga tid som många kommer att finna ett personligt resonansrum i den mexikanska poeten Gloria Gervitz livsverk, skriver Ulrika Nielsen.

Gloria Gervitz heter hon, den mexikanska poeten som ägnat hela sitt skrivande liv åt ett enda verk, Migrationer. Den första delen, Shacharit, publicerades 1979 och sedan dess har flera reviderade och utvidgade versioner utkommit. Ingen av de sju delar som texten i sitt nuvarande tillstånd består av har förblivit i sitt ursprungliga skick. Hela dikten står liksom skranglig, i ständig rörelse, öppen för att ta in nästan vad som helst eller förskjuta tidigare utsagor. Det är som om Gervitz inte kan godta någon annan dikt än den akut pågående.

Fortsätt läsa Det oavslutade jaget