Rastlösa och överflödande fotnoter
Den senaste tiden har det hos mig dykt upp flera skönlitterära böcker som genrebestäms som fotnoter eller som arbetar med fotnoter som ett centralt element, lyfter upp dem på så att säga första parkett. Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman består av fotnoter till en roman som inte blivit skriven. I Ralf Andtbackas Magnetmemoarerna är fotnoterna en central del av texten, också den ett resultat av ett havererat projekt. Friederike Mayröcker, den extremt produktiva österrikiska författaren som lär ska ha släppt ur sig närmare 100 verk, och själv närmar sig 90 år och alltjämt arbetar, har skrivit jag är på anstalt. Fotnoter till ett icke skrivet verk vars 243 texter kan läsas som det ofullbordade verk som livet är. Varför fotnoter, och liknande antigenrer, dykt upp på sistone har jag funderat på utan att hitta ett enda tillfredsställande svar men nog flera tankebanor. Är det kanske delvis uttryck för ett slags … förlägenhetslösning? Fortsätta skriva trots att – vad?
Det oavslutade jaget
Kanske är det för att hemlöshetens predikament i så hög grad präglar vår globala, expansivt rörliga tid som många kommer att finna ett personligt resonansrum i den mexikanska poeten Gloria Gervitz livsverk, skriver Ulrika Nielsen.
Gloria Gervitz heter hon, den mexikanska poeten som ägnat hela sitt skrivande liv åt ett enda verk, Migrationer. Den första delen, Shacharit, publicerades 1979 och sedan dess har flera reviderade och utvidgade versioner utkommit. Ingen av de sju delar som texten i sitt nuvarande tillstånd består av har förblivit i sitt ursprungliga skick. Hela dikten står liksom skranglig, i ständig rörelse, öppen för att ta in nästan vad som helst eller förskjuta tidigare utsagor. Det är som om Gervitz inte kan godta någon annan dikt än den akut pågående.
Springandet
Egentligen tycker jag inte om att springa.
Jag upplever ingen eufori efteråt.
Vad jag upplever är utmattning, och sömnen blir
trögflytande och tung.
Mellan vill och måste
Röd självbiografi av den kanadensiska författaren Anne Carson är en roman som är svår att genrebestämma, men den glöder och är helt enkelt underbar.
När Anne Carson (f. 1950), en av de främsta författarna i Kanada, introduceras på svenska i översättning av Mara Lee är det med en originell och fantastisk liten bok – Röd självbiografi. Carson inleder med ett citat av Gertrude Stein: ”Jag tycker om känslan av ord som gör vad de vill och vad de måste.” Måhända är det just detta ”vill” och ”måste” som gör en del böcker, till exempel den här, sällsamt unik, tvingande och öppnande; litteraturen själv blir en öppen fråga.
Vems njutning, vems sorg?
Den nyutkomna svenska antologin om kvinnors fejkade orgasm sätter saker i rörelse, och man vet inte vad man skall tro.
Fejkad orgasm är ett fenomen som fascinerat mig av flera skäl. Dels har jag inte förstått varför man låtsas, vad man vill uppnå med det – är det verkligen lönsamt? Dels har jag inte förstått hur man trovärdigt lyckas fejka en orgasm, lika lite som jag förstår hur man lyckas få till ett bländande leende på beställning när någon tar fram en kamera.
