Etikettarkiv: USA

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass

Optimistisk USA-vänster, trots lång uppförsbacke

Helsingfors fick finbesök i början av september då tre unga, amerikanska vänsterprofiler besökte staden på inbjudan av Vänsterunga. Shana East är styrelsemedlem och aktivist i organisationen Our Revolution, ett slags spin-off på Bernie Sanders presidentvalsrörelse, som säger sig arbeta för en ”politisk revolution” (organisationens egna citattecken) genom att driva på en förstärkning av USA:s demokrati, stöda progressiva valkandidater och ”förhöja den politiska medvetenheten”. Matt Bruenig är jurist, omstridd webbdebattör och grundare av vänstertankesmedjan People’s Policy Project. Trion fullbordades av Bhaskar Sunkara, tidigare viceordförande för Amerikas demokratiska socialister, men bäst känd som grundare av och chefredaktör för vänstertidskriften Jacobin, en månadstidning med vissa likheter med Ny Tid.

De tre var i första hand inbjudna för att delta i en debatt med finländska högerliberalerna Juhana Vartiainen och Mikko Kiesiläinen.

Jag fick en kort pratstund med de tre amerikanerna tidigare på dagen. Alla tre är ense om att en radikal förändring behövs i den amerikanska politiken, och lika ense är de om att den vänstervåg som startade med socialisten Bernie Sanders osannolika presidentvalskampanj inte har gått om intet. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta hur vågen rent praktiskt ska omsättas i en politik som skulle bringa denna radikala förändring. Den stora käppen i hjulet är USA:s rigida tvåpartisystem. Och att förändra det demokratiska partiet inifrån ser ingen av dem som ett realistiskt alternativ på kort sikt.

– Jag tror att kanske, på 20–30 år kunde vi få en förändring till stånd, säger Bruenig.

Men vad som ska göras fram till dess är oklart. Ett problem är att vänstern i USA är väldigt splittrad i olika fraktioner, från sådana som efterlyser ”ansvarsfull kapitalism” till dem som vill förstatliga infrastruktur och service. Vissa anser att man bör påverka inom demokratiska partiet, andra, som Sunkara, anser att det enda egentliga alternativet är att utmana tvåpartisystemet genom ett eget demokratisk-socialistiskt parti. Men det amerikanska valsystemet gör den strategin väldigt svårgenomförbar på ett nationellt plan.

Jag påpekar att det trots all entusiasm känns som om den amerikanska vänstern utkämpar ett redan förlorat slag, men Sunkara vill inte lyssna på det örat.

– Nej, vi vinner ju för tillfället. Alexandria Ocasio-Cortez vann ett av demokraternas primärval i USA och många unga har aktiverat sig inom vänsterpolitiken i och med Sanders kampanj. Vår tidskrift Jacobin har i dag över 40 000 prenumeranter och växer hela tiden.

28-åriga Ocasio-Cortez överraskade alla genom att i juni slå en av New York-demokraternas veteraner i primärvalet för distrikten Bronx och Queens. Hon är medlem i Amerikas demokratiska socialister, vars medlemsantal fick en plötsligt tillökning på flera tusen personer efter valet. Också på andra håll i landet har demokratiska socialister rönt framgångar i primärvalen genom att slå ut sittande kongressledamöter och senatorer.

Text & foto: Janne Wass

O! Du underbara banalitet!

Musikalen Chess på svenska har en handling som kunde skrivas på en caféservett och mer politiskt än inledningens videoprojektion blir det aldrig. Men ABBA-gubbarnas musik är fenomenal, och Svenska Teatern levererar under tre fjärdedelar av föreställningen sin konstnärligt mest helgjutna musikal på åratal.

Jag har en tendens då jag skriver teaterrecensioner att rada upp det negativa först, och det positiva efteråt, och då jag skriver långt brukar folk ha svårt att orka med ända till slut, så min recension framstår som negativ då den egentligen är positiv. Låtom oss alltså allra först konstatera: Jag gillade Svenska Teaterns Chess på svenska. Nu kan vi gå vidare.

“En av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler” kallar författaren och musikalproducenten Adrian Mourby Chess för i Svenska Teaterns programblad. Ribban är inte så fruktansvärt hög, men om vi ska vara ärliga så finns det betydligt mer dramaturgiskt ambitiösa musikaler bara i upphovsmännens egna katalog: Chess väger nog lätt i jämförelse med till exempel Kristina från Duvemåla eller Evita. Utgångspunkten bjuder visserligen på saftig dramatik: musikalen som fick premiär 1986, i kalla krigets slutskede, följer den ryska schackmästaren Anatolij Sergijevskijs öde under fyra dagar under schack-vm i italienska Merano, och det diplomatiska rävspel som följer efter att han förälskar sig i sin amerikanska motståndares flickvän och meddelar att han deserterar till väst. Anatolij och hans amerikanske rival Freddie Trumper är båda fiktiva. Båda har ändå verkliga förebilder. Anatolij är ett slags hopkok av olika sovjetiska schackmästare som Viktor Kortjnoj, Anatolij Karpov och esten Paul Keres. Freddie är naturligtvis modellerad på Bobby Fischer.

Denna svenska version, Chess på svenska, är en omarbetning av det engelskspråkiga originalet, gjord av Lars Rudolfson som redigerat, komprimerat och omskrivit Tim Rice ursprungliga text i samarbete med Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En kraftigt omarbetad och förlängd version sattes också upp på Broadway 1988, och olika internationella versioner i slutet av 1980-talet försökte adaptera musikalen till den turbulenta politiska atmosfären under Sovjetunionens sista år. Detaljer från den amerikanska omarbetningen har överlevt i den svenska versionen.

Chess på svenska fick urpremiär 2002, över ett decennium efter kalla krigets slut, då den världspolitiska situationen var en helt annan än då ursprungstexten skrevs. Musikalens politiska innehåll var föråldrat, och upphovsmännen skalade också bort så gott som all politik från uppsättningen utom den allra mest grundläggande ramen för historien. Kärleksdramat gavs större utrymme och Anatolijs hustrus karaktär Svetlana fick mer material. Anatolij gavs också en son, som ytterligare bidrog till att starkare fokus fästes vid relationsdramat.

En central förändring i manuset var att tidslinjen komprimerades från ett år till fyra på varandra följande dagar under vilka hela handlingen utspelar sig. Antalet shackpartier drogs ner från fem till två och hela historien förlades till Merano, med undantag för korta avstickare till Moskva. I tidigare versioner hade en del av turneringen skett i Bangkok, därav en av musikalens allra största radiohits, “One Night in Bangkok”, som i den svenska versionen trimmats ner till ett rumphugget karaokenummer – tyvärr. Den amerikanska versionen landade också i Budapest.

Resultatet av bearbetningen är dels att föreställningen klockar in på den för sittmusklerna bekväma tiden 2 timmar och 15 minuter (exklusive paus), dels att den talade dialogen inte upptar mer än ett par minuter i hela föreställningen. Ett annat resultat är att bottnen faller ur det politiska innehållet, som hastas igenom i några sångtexter. Ett positivt resultat är att bearbetningen gett upphov till ett par nya, starka sånger, framför allt den berörande balladen “Glöm mig om du kan”, sjungen av Anatolijs Kreml-överrock Molokov. Molokov spelas till vardags av Kristofer Möller, men Ny Tid ser en föreställning där rollen axlas av hans understudy Jussi Ziegler. Ziegler kämpar lite med det svenska uttalet under pjäsens gång, men hans baryton är helt förtrollande i sången, som är en av pjäsens höjdpunkter, trots att operasångaren Ziegler inte behöver använda mer än kanske 30 procent av sin potential i numret.

Glenn Edell som Freddie i Svenska Teaterns version av Chess.

Som musikal har Chess ett något blandat förflutet. Broadwayversionen fick nästan universellt ljumma recensioner, och fick lägga ner efter två månader på grund av dålig publiktillströmning. “Chess attackerar publiken med en outtröttlig anstormning av scener och nummer som alla blåser upp sig i självtillräcklighet” skrev till exempel Newsweek. Den brittiska originalversionen var däremot en stor publikframgång, och spelades i tre år mellan 1986 och 1989 med Elaine Paige, Tommy Körberg och Murray Head i huvudrollerna (brodern Anthony Head var också med, heads up till alla Buffy-fantaster). Trots detta var kritiken blandad. “Gift-wrapped and gorgeous” kallade Daily Telegraph den för, och även The Times och Today berömde uppsättningen, “nästan ett mästerverk” skrev den senare. Men också originalversionen fick kritik av bland annat Guardian och Sunday Times för att fumla med de politiska och dramaturgiska klossarna. “En musikal är bara så bra som sitt manuskript, och här möts man av en osammanhängande röra”, skrev Guardian.

Det som ändå alla varit överens om, i alla versioner av uppsättningen, vare sig de gillat själva musikalen eller inte, är att Björn & Bennys musik är helt makalöst bra. Merparten av musikalens låtar släpptes som konceptalbum redan 1984, och blev internationella bästsäljare. “One Night in Bangkok” med Murray Head och Anders Glenmark som solister blev en discofavorit och nådde tredje plats på Billboard-listan, medan balladen “I Know Him So Well” med Elaine Paige och Barbara Dickson toppade Storbritanniens singellista i fyra veckor. Pösballaden “Anthem” sjungen av Tommy Körberg och den uppstudsiga popdängan “The Arbiter” med Björn Skifs är andra av skivans låtar som blivit odödliga.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är än i denna dag svårslagna som skapare av medryckande och mångbottnad popmusik. Chess var deras första musikal, och flera av sångerna var i själva verket överblivet material från tiden med ABBA. Musikalen ger prov på det som Björn & Benny är allra bäst på: svulstig partymusik med krokar att dö för, och skandinaviskt vemodiga ballader om förlorad kärlek. I detta nyarrangemang för liten orkester, gjord av ursprungliga arrangören Anders Eljas, tar också de klassiska balladerna ett steg närmare popen, utan att fördenskull tappa i omfång eller styrka. Tvärtom är Chess en musikal som nästan gör sig bättre med en mindre orkester än med alla de “bells and whistles” som ett stor teaterorkester kan bjuda på. Svenska Teatern är den första proffsteater som använder nyarrangemanget, som skrevs i fjol för Underhållningspatrullen i Kristianstad.

För att nu efter mångt och mycket komma till biffen, så kan vi alltså konstatera att Chess på svenska inte är den politiska tungviktare som Svenska Teaterns programblad vill göra den till, delvis med hjälp av Adrian Mourbys fem sidor långa utläggning om kalla krigets schackdiplomati. För schackfantaster finns inte mycket att hämta i Chess på svenska: Själva partierna är det som i filmtermer brukar kallas för MacGuffin, det vill säga den i slutändan betydelselösa krok som driver berättelsen framåt. Som publik bryr en sig inte särdeles mycket om hur det går i schackpartierna som spelas, främst för att deras vikt är såpass flyktigt förankrade i manuskriptet.

Kort och gott är det fråga om ett relationsdrama. Vi har två manliga karaktärer, Anatolij och Freddie (spelade av de svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell), som båda vill ha Freddies (ex-)flickvän Florence Vassy (Maria Ylipää), samt fjärde hjulet i dramat, Anatolijs hustru Svetlana (Johanna Ström, ytterligare en svensk gästartist).

Handlingen, komprimerat, är denna: Freddie och Anatolij möts i schack-vm i Merano. Den sympatiska Anatolij har med sig sin gamla vän och överrock Molokov, och är trött på att hans liv och karriär ska styras av Kreml. Den självcentrerade storskrävlaren och playboyn Freddie beter sig illa, vilket slutgiltigt får hans sekond och flickvän, ungerskfödda brittiskan Florence, att stöta honom ifrån sig, och i stället förälska sig i Anatolij, vilket i sin tur leder Anatolij till att hoppar av och ansöka om asyl i Storbritannien. Den här vändningen kommer ungefär halvvägs in i första akten, och resten av akten går sedan åt till att på olika sätt processa det skedda. Och sedan fortsätter processandet i andra akten, både processandet av Anatolijs avhopp (Kreml kräver att Anatolij återtar sin asylansökan och förlorar schackmatchen) och personrelationerna. Svetlana flygs av kommunistpartiet till Merano för att tala Anatolij till rätta, och Anatolij tvingas överväga om hans hjärta verkligen ligger med Florence i friheten i Väst eller med hans hustru och son i Sovjet. Problemet är att det här processandet aldrig riktigt leder till några egentliga dramatiska vändningar. Under hela andra akten står historien i praktiken och trampar vatten.

Grundproblemet här är delvis att Tim Rice försöker undvika att göra svart-vita karakteriseringar – ett i sig alltid beundransvärt mål. Bäst fungerar det i fallet Anatolij, som dras mellan sin längtan efter frihet, representerad av den unga, vackra och spännande Florence, och trygghet, alltså familjen han hotar att lämna bakom sig i Ryssland.

I fallet Florence får vi veta att hennes far föll offer för Sovjetvåldet i Budapest – en flashbackepisod som för övrigt är den visuellt snyggaste stunden i föreställningen, en eloge går här till koreografen Carl Knif samt ljus- jämte videodesignarna Tom Kumlin och Joonas Tikkanen. Det är bara det att Florences bakgrund inte har någon som helst betydelse för berättelsen. Tanken är att den ska fungera som en motpol till Anatolij: han en företrädare för kommunistapparaten, hon ett offer för densamma. Problemet är bara att Anatolij redan från början är avogt inställd till Sovjet, så motsättningen fungerar inte dramatiskt – Anatolij behöver inte Florences berättelse för att fatta sitt beslut om avhopp. Freddie utmålas som musikalens bad guy, men i det populära sångnumret “Vem ser ett barn” (“Pity the Child”) berättar han om sin emotionellt svåra uppväxt, som format honom till den han är. Den här nyanseringen av Freddie tjänar ändå till slut inget egentligt syfte.  Och Svetlana, som sagt, var snarast en biroll i den ursprungliga versionen av Chess. Att hennes roll förstorats för Chess på svenska ger den inte nödvändigtvis någon större tyngd. Freddie och Anatolij är båda osannolika stereotyper, och i kraft av det är det svårt att riktigt engagera sig i deras historier. Den enda karaktär som en som publik verkligen engagerar sig i är Florence, som tyvärr i slutändan framstår som en rollfigur utan egen agency, något som visserligen motverkas i Svenskis uppsättning av Maria Ylipääs rasande starka rolltolkning.

Alexander Lycke som Anatolij, Silva Lillrank som Domaren och Glenn Edell som Freddie.

Vi har alltså ett manus som är lika innehållslöst som inkonsekvent, med papperstunna karaktärer. Det är dramatiskt banalt så det förslår. Och det är det inget fel på. Tvärtom kan det vara fantastiskt skönt att ibland gå på teater, film eller konsert och, som det heter så fint på finska, hänga hjärnan i garderoben. Det som blir irriterande är då något som är hopplöst banalt utger sig för att vara djuplodande och insiktsfullt. Och här utför Chess en knepig balansakt, framför allt 30 år i efterhand, då musikalen sedan länge förpassats till åttiotalets kitsch-avdelning.

Det som bär upp musikalen, och som gjort att den överlevt i tre decennier, är kort och gott musiken. I programbladet kallar Tim Rice Chess för sin musikaliskt mest helgjutna musikal, och det är det ganska lätt att hålla med om. På samma sätt som ABBAs låtar har hållit för tidens tand, då så mycket annat i popväg från 1970- och 1980-talet åldrats väldigt illa, känns musiken i Chess inte som kitsch. Från domarens snärtiga electro-inspirerade partyörhängen till de starka balladerna är musiken fortfarande helgjuten och tidlös. Den lyfter hela musikalen ur sin banalitet och gör den till en känslostark upplevelse. Tyvärr håller inte magin riktigt till slut: kring halvvägs in i andra akten blir upplevelsen att luften börjar gå ur konceptet, den ena balladen avlöser den andra utan att handlingen alls går framåt. Manuskriptet skulle ha behövt en konkret, handlingsmässig vändning i andra akten, som aldrig infinner sig.

Men i tre fjärdedelar av föreställningen är Chess på svenska kanske Svenska Teaterns mest gedigna musikalhantverk på åratal. De svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell är båda fenomenalt bra – både skådespelet och sången sitter i det närmaste perfekt. Lycke behöver inte alls skämmas för sin insats, trots att giganten Tommy Körberg sedan länge gjort rollen som Anatolij till sin egen, både i originalversionen, på skiva och i den svenska nypremiären 2002. Edell låter lite pressad i de högsta partierna, men är en mer dynamisk skådespelare än svenska urpremiärens Anders Ekborg. Dessutom är han betydligt mer lik förebilden Bobby Fischer. Johanna Ström som Svetlana imponerar med sin naturligt starka sång, synd bara att hennes rollfigur är så intetsägande.

Att Maria Ylipää kan sjunga vet vi redan. Ylipää har under de senaste åren etablerats sig som Finlands främsta musikalartist, och det säger något att hon är den enda finländaren bland huvudrollsinnehavarna. Senast jag recenserade en föreställning med Ylipää var det Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Hade jag då några reservationer angående hennes förmåga att dramatiskt bära en pjäs på sina axlar, är de fullkomligt bortblåsta efter att jag sett Chess. Maria Ylipää är en Florence för 2018: stark, självständig, karismatisk, vibrerande av energi och emotion. Elaine Paige i all ära, men det här är så långt från 1980-talets axelpuffar och marängfrisyrer det går att komma. I byxor och kortklippt hår hämtar Ylipää en chosefri naturlighet och ett lugn till rollen, utan att fördenskull förbise karaktärens bräckliga och känsliga ögonblick.

Alexander Lycke och Maria Ylipää gör urstarka rollprestationer.

Silva Lillrank som Domaren (uppiggande med en kvinnlig domare) har i princip två sånger på sig att märka ut sitt revir i musikalen, och det gör hon med bravur. Kören/ensemblen behövs i många av låtarna i musikalen, speciellt de rivigare popnumren kräver dess tyngd i refrängerna, och den utnyttjas också väldigt bra, både musikaliskt, koreografiskt och dramatiskt.

Maria Sid har i sin regi valt att inte uppenbart förankra pjäsen i någon specifik tidsperiod. Visst, nåt slags 1970–1980-tal är det naturligtvis vi talar om, men det finns inga tydliga markörer. Teemu Muurimäki har skapat snitsiga dräkter som känns nästan helt tidlösa: de kunde lika gärna vara från sjuttiotalet som från närmaste modeaffär i dag. Samma linje går igen i Pirjo Leinos mask: karaktärernas frisyrer och smink skvallrar på inget sätt om att pjäsen beskriver förfluten tid, utan känns alldeles gångbara i dag. Det skulle vara lätt att tänka sig att denna tidsmässiga konturlöshet skulle skära sig med den ändå såpass tidsbestämda handlingen, men pjäsen lyckas undvika detta, antagligen delvis tack vare Sids åtstramade regigrepp och Erik Salvesens avskalade dekor.

Förutom några svarta möbler – stolar bord, sängar – som bärs in då och då, upptas så gott som all fysisk scenografi av en fullkomligt genial konstruktion av Salvesen: en supersimpel central Transformer till scenografisk element, som kan fungera som catwalk, backe, trappor, scen, mellanvägg, hiss, rullband, transportsträcka, för att markera geografiskt eller tidsmässigt avstånd, etc, etc. Det är på samma gång en av Salvesens enklaste och snillrikaste uppfinningar. Överlag är dekoren så avskalad att det är snudd på black box. Och det fungerar också så länge som resten av musikalen orkar bära. Men mot slutet bidrar denna avskalade scenbild till den monotoni som lägger sig över helheten. Lite visuell omväxling hade kanske gett ett lyft. Ljus- och ljudmässigt är hantverket oklanderligt. Joonas Tikkanens fotografiska videoprojektioner är snygga, men deras funktion går på det stora hela mig förbi.

En akilleshäl i Svenska Teaterns musikaler har ibland varit koreografin. Så icke denna gång. Genom att anlita dansgurun Carl Knif har Svenskis skapat kanske sin snyggaste musikalkoreografi till dags dato. Knifs filmatiska grepp går som en röd tråd genom hela musikalen och känns på samma gång modern och naturlig: det är klart att det är precis så här som ensemblen ska röra sig. Koreografin bjuder på musikalens emotionellt mest gripande ögonblick i en replik- och sånglös kärleksakt mellan Anatolij och Florence, som är en kärleksförklaring långt större än alla föreställningens ballader.

För att knyta ihop denna överlånga recension av Chess på svenska, kan jag konstatera att jag känner mig helt och fullt underhållen under nästan hela föreställningens gång. Medryckt, hänförd och stimulerad. Jag lämnar salongen på gott humör. Är det “en av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler”? Nej, inte på långt när. Det är en banalitetens triumf vars handling lätt kunde skrivas på en caféservett – ett platt manus med fler problem än fördelar. Trots Svenska Teaterns föresats att säga något om kalla kriget och till och med dra paralleller till dagens världspolitik, blir det aldrig mer politiskt än i den inledande videoprojektionen där historiska och nuvarande världsledares porträtt passerar revy. Efter det blir det revy för hela slanten. Men vilken revy!

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Svenska Teatern: Chess på svenska. Musik: Björn Ulvaeus & Benny Andersson. Sångtexter: Tom Rice. Översättning & bearbetning: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Arr: Benny Andersson, Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas, Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist . Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Mask & hår: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Johanna Ström, Maria Ylipää, Glenn Edell, Krisfofer Möller, Silva Lillrank, Joel Zerpe, Lineah Svärd, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Johan Hwatz, Peter Pihlström, Minna Kettunen-Enberg, Jussi Ziegler. 

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En upprorisk och bångstyrig litterär gigant

Den 22 maj dog Philip Milton Roth, den amerikanska författare som under senare delen av sin karriär var en ständig Nobel-favorit och lika omtyckt som kontroversiell och bångstyrig. Philip Roths agent lär ha haft en fax-apparat på sitt kontor, enbart för att kommunicera med Roth som ska ha vägrat att skaffa sig en e-postadress. Det är en lite sorgsen tanke att den där faxen nu blir utan syfte.

Wisenheimer

Ända sedan sin debut med novellsamlingen Goodbye, Columbus år 1959, var Philip Roth en outtröttlig författare som så småningom blev ett av den nordamerikanska litteraturens största namn. Roth har i över trettio böcker skärskådat teman som identitet, judendom och sexualitet, ofta genom en medveten lek med gränserna mellan biografi och fiktion. Den kanske mest kända av hans litterära skapelser, författaren Nathan Zuckerman, bär en omistlig likhet med upphovsmannen själv, både vad gäller familjeliv och karriär. Roth har också skrivit fem böcker med en huvudperson som bär namnet Philip Roth.

Den här återkommande upptagenheten med att leka med gränsen mellan det egna jaget och det fiktiva har fått en del kritiker att kalla Roth för narcissist, och i en av sina böcker svarar han dem så här: ”The artist’s success depends as much as anything on his powers of detachment, on denarcissising himself. That’s where the excitement comes in. That hard conscious work that makes it art!”

Redan i sin ungdom var Roth en kontroversiell betraktare av sin samtid, sällan rädd för att stöta sig med rabbiner och andra lärda judar. En del kallade honom för wisenheimer, en ung man med vass tunga som har vänt sig emot sina fäders tro och lära. För Roth var den judiska gemenskapen och tron en källa till absurda företeelser, och snarare något att ironiskt granska än ge sig hän åt. Sextiotalets kanske största litterära skandal i USA var publiceringen av Roths roman Portnoy’s Complaint (1969), en upprorisk uppgörelse med ungdom och sexualitet, och med den repressiva sidan av landets judiska gemenskap. Boken har den tvivelaktiga äran att ha slagit överlägset rekord i antal masturbationsscener per sida.

Lust och kroppslighet

Den manliga sexualiteten och lusten är ett av Roths stora teman. Han har upprepade gånger anklagats för att vara misogyn och sexistisk, något som kan anses aningen orättvist med tanke på att han ofta driver med sina manliga karaktärer samtidigt som de kvinnor som skildras inte är schabloner, utan lika köttsliga och lustfyllda som männen. Kvinnorna skildras genom samma skarpa, ironiska lins som männen.

Den som mest har lidit av lustens plåga är Mickey Sabbath i romanen Sabbath’s Theater (1995). Sabbath är en åldrande skådespelare i en marionetteater som utnyttjar alla han kommer åt för att få till ännu ett ligg. Romanen visar hur förkrossande det kan vara att uppleva diskrepansen i att ha en obändig vilja och drift men en kropp som sviker. Det är ett tema som också förekommer i den självbiografiska boken Patrimony (1991), där Roths skildrar sin pappas sjukdomsförfall och död. Sällan har jag läst en lika drabbande och naken berättelse om en närståendes lidande.

Det är få som likt Roth skriver så ingående och konkret om kroppslighet. Det är sällan vackert och fint, ibland får man som läsare tvärtom en känsla av att Roths romanpersoner är som besatta av kroppens äckel, av vätskor och odörer, men det finns också ofta lutningar mot det existentiella, om ett av människans predikament: vår medvetenhet om vår dödlighet.

Newark och 1900-talet

Under de sista tre decennierna av sin karriär vände Roth sin litterära blick mot barndomsstaden Newark i New Jersey. Med Newark som utgångspunkt granskar Roth  USA:s 1900-tal. I Nemesis (2010) skildras en familj som drabbas av den förödande polioepidemin i New Jersey på 1940-talet. En av Philip Roths finaste romaner, American Pastoral (1997), är berättelsen om Swede Lebov, en fabriksägare på 1960-talet vars familj splittras i samband med sociala och politiska oroligheter. The Plot Against America (2004) är en kontrafaktisk roman där Franklin D. Roosevelt förlorade presidentvalet år 1940 och där i stället Charles Lindbergh blev president. Lindbergh ingår i romanen en allians med Adolf Hitler och Tredje riket, vilket resulterar i att Tyskland vinner kampen om Europa och i samarbete med Lindberghs administration börjar genomdriva pogromer och förföljelse av den judiska befolkningen i USA.

Roth har, i ytterligare ett berömt citat, sagt att ”If I’m not an American, I’m nothing”. Det här intresset för den nordamerikanska historien och den envetna viljan att undersöka den för att kasta nytt ljus över samtiden är något som förenar honom med andra stora författare- som Joyce- -Carol Oates och Cormac- McCarthy. För sitt bidrag till den amerikanska litteraturen blev Philip Roth år 2011 tilldelad National Medal of Arts av Barack Obama.

Trots allt en komisk författare

Underströmmen i allt som Roth har skrivit är en vilja till att driva med både sina karaktärer och sina läsare. Impulsen till komisk ironi finns i varje liten förskjutning som sker mellan det som uppfattas som verkligt och det som uppfattas som fiktivt. Mycket riktigt betraktas Roth som en av den amerikanska litteraturens största komiska författare.

Philip Roth är en de författare jag läst väldigt mycket av. Jag har rentav tatuerat ett citat ur American Pastoral på mitt ben: ”Maybe he was just a happy man”. Jag vet inte om Philip Roth var lycklig, men jag vill gärna tänka mig att just den här raden hör till dem där han uttryckligen skrev om sig själv.

Mathias Rosenlund