Etikettarkiv: USA

O! Du underbara banalitet!

Musikalen Chess på svenska har en handling som kunde skrivas på en caféservett och mer politiskt än inledningens videoprojektion blir det aldrig. Men ABBA-gubbarnas musik är fenomenal, och Svenska Teatern levererar under tre fjärdedelar av föreställningen sin konstnärligt mest helgjutna musikal på åratal.

Jag har en tendens då jag skriver teaterrecensioner att rada upp det negativa först, och det positiva efteråt, och då jag skriver långt brukar folk ha svårt att orka med ända till slut, så min recension framstår som negativ då den egentligen är positiv. Låtom oss alltså allra först konstatera: Jag gillade Svenska Teaterns Chess på svenska. Nu kan vi gå vidare.

“En av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler” kallar författaren och musikalproducenten Adrian Mourby Chess för i Svenska Teaterns programblad. Ribban är inte så fruktansvärt hög, men om vi ska vara ärliga så finns det betydligt mer dramaturgiskt ambitiösa musikaler bara i upphovsmännens egna katalog: Chess väger nog lätt i jämförelse med till exempel Kristina från Duvemåla eller Evita. Utgångspunkten bjuder visserligen på saftig dramatik: musikalen som fick premiär 1986, i kalla krigets slutskede, följer den ryska schackmästaren Anatolij Sergijevskijs öde under fyra dagar under schack-vm i italienska Merano, och det diplomatiska rävspel som följer efter att han förälskar sig i sin amerikanska motståndares flickvän och meddelar att han deserterar till väst. Anatolij och hans amerikanske rival Freddie Trumper är båda fiktiva. Båda har ändå verkliga förebilder. Anatolij är ett slags hopkok av olika sovjetiska schackmästare som Viktor Kortjnoj, Anatolij Karpov och esten Paul Keres. Freddie är naturligtvis modellerad på Bobby Fischer.

Denna svenska version, Chess på svenska, är en omarbetning av det engelskspråkiga originalet, gjord av Lars Rudolfson som redigerat, komprimerat och omskrivit Tim Rice ursprungliga text i samarbete med Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En kraftigt omarbetad och förlängd version sattes också upp på Broadway 1988, och olika internationella versioner i slutet av 1980-talet försökte adaptera musikalen till den turbulenta politiska atmosfären under Sovjetunionens sista år. Detaljer från den amerikanska omarbetningen har överlevt i den svenska versionen.

Chess på svenska fick urpremiär 2002, över ett decennium efter kalla krigets slut, då den världspolitiska situationen var en helt annan än då ursprungstexten skrevs. Musikalens politiska innehåll var föråldrat, och upphovsmännen skalade också bort så gott som all politik från uppsättningen utom den allra mest grundläggande ramen för historien. Kärleksdramat gavs större utrymme och Anatolijs hustrus karaktär Svetlana fick mer material. Anatolij gavs också en son, som ytterligare bidrog till att starkare fokus fästes vid relationsdramat.

En central förändring i manuset var att tidslinjen komprimerades från ett år till fyra på varandra följande dagar under vilka hela handlingen utspelar sig. Antalet shackpartier drogs ner från fem till två och hela historien förlades till Merano, med undantag för korta avstickare till Moskva. I tidigare versioner hade en del av turneringen skett i Bangkok, därav en av musikalens allra största radiohits, “One Night in Bangkok”, som i den svenska versionen trimmats ner till ett rumphugget karaokenummer – tyvärr. Den amerikanska versionen landade också i Budapest.

Resultatet av bearbetningen är dels att föreställningen klockar in på den för sittmusklerna bekväma tiden 2 timmar och 15 minuter (exklusive paus), dels att den talade dialogen inte upptar mer än ett par minuter i hela föreställningen. Ett annat resultat är att bottnen faller ur det politiska innehållet, som hastas igenom i några sångtexter. Ett positivt resultat är att bearbetningen gett upphov till ett par nya, starka sånger, framför allt den berörande balladen “Glöm mig om du kan”, sjungen av Anatolijs Kreml-överrock Molokov. Molokov spelas till vardags av Kristofer Möller, men Ny Tid ser en föreställning där rollen axlas av hans understudy Jussi Ziegler. Ziegler kämpar lite med det svenska uttalet under pjäsens gång, men hans baryton är helt förtrollande i sången, som är en av pjäsens höjdpunkter, trots att operasångaren Ziegler inte behöver använda mer än kanske 30 procent av sin potential i numret.

Glenn Edell som Freddie i Svenska Teaterns version av Chess.

Som musikal har Chess ett något blandat förflutet. Broadwayversionen fick nästan universellt ljumma recensioner, och fick lägga ner efter två månader på grund av dålig publiktillströmning. “Chess attackerar publiken med en outtröttlig anstormning av scener och nummer som alla blåser upp sig i självtillräcklighet” skrev till exempel Newsweek. Den brittiska originalversionen var däremot en stor publikframgång, och spelades i tre år mellan 1986 och 1989 med Elaine Paige, Tommy Körberg och Murray Head i huvudrollerna (brodern Anthony Head var också med, heads up till alla Buffy-fantaster). Trots detta var kritiken blandad. “Gift-wrapped and gorgeous” kallade Daily Telegraph den för, och även The Times och Today berömde uppsättningen, “nästan ett mästerverk” skrev den senare. Men också originalversionen fick kritik av bland annat Guardian och Sunday Times för att fumla med de politiska och dramaturgiska klossarna. “En musikal är bara så bra som sitt manuskript, och här möts man av en osammanhängande röra”, skrev Guardian.

Det som ändå alla varit överens om, i alla versioner av uppsättningen, vare sig de gillat själva musikalen eller inte, är att Björn & Bennys musik är helt makalöst bra. Merparten av musikalens låtar släpptes som konceptalbum redan 1984, och blev internationella bästsäljare. “One Night in Bangkok” med Murray Head och Anders Glenmark som solister blev en discofavorit och nådde tredje plats på Billboard-listan, medan balladen “I Know Him So Well” med Elaine Paige och Barbara Dickson toppade Storbritanniens singellista i fyra veckor. Pösballaden “Anthem” sjungen av Tommy Körberg och den uppstudsiga popdängan “The Arbiter” med Björn Skifs är andra av skivans låtar som blivit odödliga.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är än i denna dag svårslagna som skapare av medryckande och mångbottnad popmusik. Chess var deras första musikal, och flera av sångerna var i själva verket överblivet material från tiden med ABBA. Musikalen ger prov på det som Björn & Benny är allra bäst på: svulstig partymusik med krokar att dö för, och skandinaviskt vemodiga ballader om förlorad kärlek. I detta nyarrangemang för liten orkester, gjord av ursprungliga arrangören Anders Eljas, tar också de klassiska balladerna ett steg närmare popen, utan att fördenskull tappa i omfång eller styrka. Tvärtom är Chess en musikal som nästan gör sig bättre med en mindre orkester än med alla de “bells and whistles” som ett stor teaterorkester kan bjuda på. Svenska Teatern är den första proffsteater som använder nyarrangemanget, som skrevs i fjol för Underhållningspatrullen i Kristianstad.

För att nu efter mångt och mycket komma till biffen, så kan vi alltså konstatera att Chess på svenska inte är den politiska tungviktare som Svenska Teaterns programblad vill göra den till, delvis med hjälp av Adrian Mourbys fem sidor långa utläggning om kalla krigets schackdiplomati. För schackfantaster finns inte mycket att hämta i Chess på svenska: Själva partierna är det som i filmtermer brukar kallas för MacGuffin, det vill säga den i slutändan betydelselösa krok som driver berättelsen framåt. Som publik bryr en sig inte särdeles mycket om hur det går i schackpartierna som spelas, främst för att deras vikt är såpass flyktigt förankrade i manuskriptet.

Kort och gott är det fråga om ett relationsdrama. Vi har två manliga karaktärer, Anatolij och Freddie (spelade av de svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell), som båda vill ha Freddies (ex-)flickvän Florence Vassy (Maria Ylipää), samt fjärde hjulet i dramat, Anatolijs hustru Svetlana (Johanna Ström, ytterligare en svensk gästartist).

Handlingen, komprimerat, är denna: Freddie och Anatolij möts i schack-vm i Merano. Den sympatiska Anatolij har med sig sin gamla vän och överrock Molokov, och är trött på att hans liv och karriär ska styras av Kreml. Den självcentrerade storskrävlaren och playboyn Freddie beter sig illa, vilket slutgiltigt får hans sekond och flickvän, ungerskfödda brittiskan Florence, att stöta honom ifrån sig, och i stället förälska sig i Anatolij, vilket i sin tur leder Anatolij till att hoppar av och ansöka om asyl i Storbritannien. Den här vändningen kommer ungefär halvvägs in i första akten, och resten av akten går sedan åt till att på olika sätt processa det skedda. Och sedan fortsätter processandet i andra akten, både processandet av Anatolijs avhopp (Kreml kräver att Anatolij återtar sin asylansökan och förlorar schackmatchen) och personrelationerna. Svetlana flygs av kommunistpartiet till Merano för att tala Anatolij till rätta, och Anatolij tvingas överväga om hans hjärta verkligen ligger med Florence i friheten i Väst eller med hans hustru och son i Sovjet. Problemet är att det här processandet aldrig riktigt leder till några egentliga dramatiska vändningar. Under hela andra akten står historien i praktiken och trampar vatten.

Grundproblemet här är delvis att Tim Rice försöker undvika att göra svart-vita karakteriseringar – ett i sig alltid beundransvärt mål. Bäst fungerar det i fallet Anatolij, som dras mellan sin längtan efter frihet, representerad av den unga, vackra och spännande Florence, och trygghet, alltså familjen han hotar att lämna bakom sig i Ryssland.

I fallet Florence får vi veta att hennes far föll offer för Sovjetvåldet i Budapest – en flashbackepisod som för övrigt är den visuellt snyggaste stunden i föreställningen, en eloge går här till koreografen Carl Knif samt ljus- jämte videodesignarna Tom Kumlin och Joonas Tikkanen. Det är bara det att Florences bakgrund inte har någon som helst betydelse för berättelsen. Tanken är att den ska fungera som en motpol till Anatolij: han en företrädare för kommunistapparaten, hon ett offer för densamma. Problemet är bara att Anatolij redan från början är avogt inställd till Sovjet, så motsättningen fungerar inte dramatiskt – Anatolij behöver inte Florences berättelse för att fatta sitt beslut om avhopp. Freddie utmålas som musikalens bad guy, men i det populära sångnumret “Vem ser ett barn” (“Pity the Child”) berättar han om sin emotionellt svåra uppväxt, som format honom till den han är. Den här nyanseringen av Freddie tjänar ändå till slut inget egentligt syfte.  Och Svetlana, som sagt, var snarast en biroll i den ursprungliga versionen av Chess. Att hennes roll förstorats för Chess på svenska ger den inte nödvändigtvis någon större tyngd. Freddie och Anatolij är båda osannolika stereotyper, och i kraft av det är det svårt att riktigt engagera sig i deras historier. Den enda karaktär som en som publik verkligen engagerar sig i är Florence, som tyvärr i slutändan framstår som en rollfigur utan egen agency, något som visserligen motverkas i Svenskis uppsättning av Maria Ylipääs rasande starka rolltolkning.

Alexander Lycke som Anatolij, Silva Lillrank som Domaren och Glenn Edell som Freddie.

Vi har alltså ett manus som är lika innehållslöst som inkonsekvent, med papperstunna karaktärer. Det är dramatiskt banalt så det förslår. Och det är det inget fel på. Tvärtom kan det vara fantastiskt skönt att ibland gå på teater, film eller konsert och, som det heter så fint på finska, hänga hjärnan i garderoben. Det som blir irriterande är då något som är hopplöst banalt utger sig för att vara djuplodande och insiktsfullt. Och här utför Chess en knepig balansakt, framför allt 30 år i efterhand, då musikalen sedan länge förpassats till åttiotalets kitsch-avdelning.

Det som bär upp musikalen, och som gjort att den överlevt i tre decennier, är kort och gott musiken. I programbladet kallar Tim Rice Chess för sin musikaliskt mest helgjutna musikal, och det är det ganska lätt att hålla med om. På samma sätt som ABBAs låtar har hållit för tidens tand, då så mycket annat i popväg från 1970- och 1980-talet åldrats väldigt illa, känns musiken i Chess inte som kitsch. Från domarens snärtiga electro-inspirerade partyörhängen till de starka balladerna är musiken fortfarande helgjuten och tidlös. Den lyfter hela musikalen ur sin banalitet och gör den till en känslostark upplevelse. Tyvärr håller inte magin riktigt till slut: kring halvvägs in i andra akten blir upplevelsen att luften börjar gå ur konceptet, den ena balladen avlöser den andra utan att handlingen alls går framåt. Manuskriptet skulle ha behövt en konkret, handlingsmässig vändning i andra akten, som aldrig infinner sig.

Men i tre fjärdedelar av föreställningen är Chess på svenska kanske Svenska Teaterns mest gedigna musikalhantverk på åratal. De svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell är båda fenomenalt bra – både skådespelet och sången sitter i det närmaste perfekt. Lycke behöver inte alls skämmas för sin insats, trots att giganten Tommy Körberg sedan länge gjort rollen som Anatolij till sin egen, både i originalversionen, på skiva och i den svenska nypremiären 2002. Edell låter lite pressad i de högsta partierna, men är en mer dynamisk skådespelare än svenska urpremiärens Anders Ekborg. Dessutom är han betydligt mer lik förebilden Bobby Fischer. Johanna Ström som Svetlana imponerar med sin naturligt starka sång, synd bara att hennes rollfigur är så intetsägande.

Att Maria Ylipää kan sjunga vet vi redan. Ylipää har under de senaste åren etablerats sig som Finlands främsta musikalartist, och det säger något att hon är den enda finländaren bland huvudrollsinnehavarna. Senast jag recenserade en föreställning med Ylipää var det Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Hade jag då några reservationer angående hennes förmåga att dramatiskt bära en pjäs på sina axlar, är de fullkomligt bortblåsta efter att jag sett Chess. Maria Ylipää är en Florence för 2018: stark, självständig, karismatisk, vibrerande av energi och emotion. Elaine Paige i all ära, men det här är så långt från 1980-talets axelpuffar och marängfrisyrer det går att komma. I byxor och kortklippt hår hämtar Ylipää en chosefri naturlighet och ett lugn till rollen, utan att fördenskull förbise karaktärens bräckliga och känsliga ögonblick.

Alexander Lycke och Maria Ylipää gör urstarka rollprestationer.

Silva Lillrank som Domaren (uppiggande med en kvinnlig domare) har i princip två sånger på sig att märka ut sitt revir i musikalen, och det gör hon med bravur. Kören/ensemblen behövs i många av låtarna i musikalen, speciellt de rivigare popnumren kräver dess tyngd i refrängerna, och den utnyttjas också väldigt bra, både musikaliskt, koreografiskt och dramatiskt.

Maria Sid har i sin regi valt att inte uppenbart förankra pjäsen i någon specifik tidsperiod. Visst, nåt slags 1970–1980-tal är det naturligtvis vi talar om, men det finns inga tydliga markörer. Teemu Muurimäki har skapat snitsiga dräkter som känns nästan helt tidlösa: de kunde lika gärna vara från sjuttiotalet som från närmaste modeaffär i dag. Samma linje går igen i Pirjo Leinos mask: karaktärernas frisyrer och smink skvallrar på inget sätt om att pjäsen beskriver förfluten tid, utan känns alldeles gångbara i dag. Det skulle vara lätt att tänka sig att denna tidsmässiga konturlöshet skulle skära sig med den ändå såpass tidsbestämda handlingen, men pjäsen lyckas undvika detta, antagligen delvis tack vare Sids åtstramade regigrepp och Erik Salvesens avskalade dekor.

Förutom några svarta möbler – stolar bord, sängar – som bärs in då och då, upptas så gott som all fysisk scenografi av en fullkomligt genial konstruktion av Salvesen: en supersimpel central Transformer till scenografisk element, som kan fungera som catwalk, backe, trappor, scen, mellanvägg, hiss, rullband, transportsträcka, för att markera geografiskt eller tidsmässigt avstånd, etc, etc. Det är på samma gång en av Salvesens enklaste och snillrikaste uppfinningar. Överlag är dekoren så avskalad att det är snudd på black box. Och det fungerar också så länge som resten av musikalen orkar bära. Men mot slutet bidrar denna avskalade scenbild till den monotoni som lägger sig över helheten. Lite visuell omväxling hade kanske gett ett lyft. Ljus- och ljudmässigt är hantverket oklanderligt. Joonas Tikkanens fotografiska videoprojektioner är snygga, men deras funktion går på det stora hela mig förbi.

En akilleshäl i Svenska Teaterns musikaler har ibland varit koreografin. Så icke denna gång. Genom att anlita dansgurun Carl Knif har Svenskis skapat kanske sin snyggaste musikalkoreografi till dags dato. Knifs filmatiska grepp går som en röd tråd genom hela musikalen och känns på samma gång modern och naturlig: det är klart att det är precis så här som ensemblen ska röra sig. Koreografin bjuder på musikalens emotionellt mest gripande ögonblick i en replik- och sånglös kärleksakt mellan Anatolij och Florence, som är en kärleksförklaring långt större än alla föreställningens ballader.

För att knyta ihop denna överlånga recension av Chess på svenska, kan jag konstatera att jag känner mig helt och fullt underhållen under nästan hela föreställningens gång. Medryckt, hänförd och stimulerad. Jag lämnar salongen på gott humör. Är det “en av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler”? Nej, inte på långt när. Det är en banalitetens triumf vars handling lätt kunde skrivas på en caféservett – ett platt manus med fler problem än fördelar. Trots Svenska Teaterns föresats att säga något om kalla kriget och till och med dra paralleller till dagens världspolitik, blir det aldrig mer politiskt än i den inledande videoprojektionen där historiska och nuvarande världsledares porträtt passerar revy. Efter det blir det revy för hela slanten. Men vilken revy!

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Svenska Teatern: Chess på svenska. Musik: Björn Ulvaeus & Benny Andersson. Sångtexter: Tom Rice. Översättning & bearbetning: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Arr: Benny Andersson, Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas, Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist . Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Mask & hår: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Johanna Ström, Maria Ylipää, Glenn Edell, Krisfofer Möller, Silva Lillrank, Joel Zerpe, Lineah Svärd, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Johan Hwatz, Peter Pihlström, Minna Kettunen-Enberg, Jussi Ziegler. 

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En upprorisk och bångstyrig litterär gigant

Den 22 maj dog Philip Milton Roth, den amerikanska författare som under senare delen av sin karriär var en ständig Nobel-favorit och lika omtyckt som kontroversiell och bångstyrig. Philip Roths agent lär ha haft en fax-apparat på sitt kontor, enbart för att kommunicera med Roth som ska ha vägrat att skaffa sig en e-postadress. Det är en lite sorgsen tanke att den där faxen nu blir utan syfte.

Wisenheimer

Ända sedan sin debut med novellsamlingen Goodbye, Columbus år 1959, var Philip Roth en outtröttlig författare som så småningom blev ett av den nordamerikanska litteraturens största namn. Roth har i över trettio böcker skärskådat teman som identitet, judendom och sexualitet, ofta genom en medveten lek med gränserna mellan biografi och fiktion. Den kanske mest kända av hans litterära skapelser, författaren Nathan Zuckerman, bär en omistlig likhet med upphovsmannen själv, både vad gäller familjeliv och karriär. Roth har också skrivit fem böcker med en huvudperson som bär namnet Philip Roth.

Den här återkommande upptagenheten med att leka med gränsen mellan det egna jaget och det fiktiva har fått en del kritiker att kalla Roth för narcissist, och i en av sina böcker svarar han dem så här: ”The artist’s success depends as much as anything on his powers of detachment, on denarcissising himself. That’s where the excitement comes in. That hard conscious work that makes it art!”

Redan i sin ungdom var Roth en kontroversiell betraktare av sin samtid, sällan rädd för att stöta sig med rabbiner och andra lärda judar. En del kallade honom för wisenheimer, en ung man med vass tunga som har vänt sig emot sina fäders tro och lära. För Roth var den judiska gemenskapen och tron en källa till absurda företeelser, och snarare något att ironiskt granska än ge sig hän åt. Sextiotalets kanske största litterära skandal i USA var publiceringen av Roths roman Portnoy’s Complaint (1969), en upprorisk uppgörelse med ungdom och sexualitet, och med den repressiva sidan av landets judiska gemenskap. Boken har den tvivelaktiga äran att ha slagit överlägset rekord i antal masturbationsscener per sida.

Lust och kroppslighet

Den manliga sexualiteten och lusten är ett av Roths stora teman. Han har upprepade gånger anklagats för att vara misogyn och sexistisk, något som kan anses aningen orättvist med tanke på att han ofta driver med sina manliga karaktärer samtidigt som de kvinnor som skildras inte är schabloner, utan lika köttsliga och lustfyllda som männen. Kvinnorna skildras genom samma skarpa, ironiska lins som männen.

Den som mest har lidit av lustens plåga är Mickey Sabbath i romanen Sabbath’s Theater (1995). Sabbath är en åldrande skådespelare i en marionetteater som utnyttjar alla han kommer åt för att få till ännu ett ligg. Romanen visar hur förkrossande det kan vara att uppleva diskrepansen i att ha en obändig vilja och drift men en kropp som sviker. Det är ett tema som också förekommer i den självbiografiska boken Patrimony (1991), där Roths skildrar sin pappas sjukdomsförfall och död. Sällan har jag läst en lika drabbande och naken berättelse om en närståendes lidande.

Det är få som likt Roth skriver så ingående och konkret om kroppslighet. Det är sällan vackert och fint, ibland får man som läsare tvärtom en känsla av att Roths romanpersoner är som besatta av kroppens äckel, av vätskor och odörer, men det finns också ofta lutningar mot det existentiella, om ett av människans predikament: vår medvetenhet om vår dödlighet.

Newark och 1900-talet

Under de sista tre decennierna av sin karriär vände Roth sin litterära blick mot barndomsstaden Newark i New Jersey. Med Newark som utgångspunkt granskar Roth  USA:s 1900-tal. I Nemesis (2010) skildras en familj som drabbas av den förödande polioepidemin i New Jersey på 1940-talet. En av Philip Roths finaste romaner, American Pastoral (1997), är berättelsen om Swede Lebov, en fabriksägare på 1960-talet vars familj splittras i samband med sociala och politiska oroligheter. The Plot Against America (2004) är en kontrafaktisk roman där Franklin D. Roosevelt förlorade presidentvalet år 1940 och där i stället Charles Lindbergh blev president. Lindbergh ingår i romanen en allians med Adolf Hitler och Tredje riket, vilket resulterar i att Tyskland vinner kampen om Europa och i samarbete med Lindberghs administration börjar genomdriva pogromer och förföljelse av den judiska befolkningen i USA.

Roth har, i ytterligare ett berömt citat, sagt att ”If I’m not an American, I’m nothing”. Det här intresset för den nordamerikanska historien och den envetna viljan att undersöka den för att kasta nytt ljus över samtiden är något som förenar honom med andra stora författare- som Joyce- -Carol Oates och Cormac- McCarthy. För sitt bidrag till den amerikanska litteraturen blev Philip Roth år 2011 tilldelad National Medal of Arts av Barack Obama.

Trots allt en komisk författare

Underströmmen i allt som Roth har skrivit är en vilja till att driva med både sina karaktärer och sina läsare. Impulsen till komisk ironi finns i varje liten förskjutning som sker mellan det som uppfattas som verkligt och det som uppfattas som fiktivt. Mycket riktigt betraktas Roth som en av den amerikanska litteraturens största komiska författare.

Philip Roth är en de författare jag läst väldigt mycket av. Jag har rentav tatuerat ett citat ur American Pastoral på mitt ben: ”Maybe he was just a happy man”. Jag vet inte om Philip Roth var lycklig, men jag vill gärna tänka mig att just den här raden hör till dem där han uttryckligen skrev om sig själv.

Mathias Rosenlund

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.