Etikettarkiv: Utbildning

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Att ideologisera

Den 10 januari skrev YLE:s Morgon-tv:s programledare Sanna Ukkola en kolumn där hon ondgjorde sig över ”ideologisering” i skolan. Vid sidan av ”tvångssvenska” tvingar man nu på barnen feminism och veganism, anser Ukkola. Hennes utgjutelse baserar sig på två beslut som fattats under de senaste månaderna. Det första är att dela ut den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda lilla pamflett Alla borde vara feminister (2014) till alla niondeklassister i Finland. Det andra är Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att utgående från De grönas fullmäktigeledamot Leo Stranius motion införa en så kallad ”vegandag” i Helsingfors skolor. Enligt Ukkola är det här en ”ideologisering” av skolan.

Ukkola har redan länge skrivit bloggar på YLE:s webbsida, som andats en ”Sannfinländarna light”-stämning. Hon är inte riktigt lika rabiat i sin kritik av feminism, vänstern, ”politisk korrekthet” och antirasism som Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin, men tongångarna är de samma – Ukkola har också försvarat Appelsins hjärnfjärtar i sina kolumner.

Appelsin och Ukkola använder sig båda av samma metoder i sina texter, metoder som högerpopulistiska debattörer har utvecklat till en ren konstform. De tar fasta på begrepp som kastas runt i den offentliga debatten, ofta just av högerpopulister, och kopplar dem till aktuella frågor. Genom att sedan lämna bort viktiga fakta, berätta halvsanningar, använda sig av ad hoc-argument och göra falska orsakssamband, skapar de halmdockor som de sedan ursinnigt späker.

Låt det nu vara sagt, så att det blir klart: Helsingfors tänker inte tvinga barn att äta veganmat, utan uppmanar alla skolor att en dag i veckan erbjuda alla barn vegankost. Det här betyder inte att barnen måste skriva in sig i Animalia och börja demonstrera mot pälsfarmning, utan att de en dag i veckan får välja näringsrik, hälsosam mat, som till skillnad från andra dagar i veckan inte innehåller animaliska produkter. Samtidigt minskas skolkökens ekologiska fotavtryck.

Jag håller visserligen med Ukkola om att skolan ska vara fri från politisk propaganda, speciellt då det gäller undervisningen. Men ideologier kommer vi inte ifrån. Hela det finländska skolsystemet är ideologiskt motiverat, och genomsyras av olika former av ideologier, bland annat den kristna och den nationalistiska ideologin. I religionsundervisningen lär man sig rabbla upp de tio budorden och vi läser om de tappra finländska soldaterna i Vinterkriget medan vi hissar den finländska flaggan och sjunger nationalsången. Att vid sidan om detta läsa om en afrikansk kvinnas upplevelser av könsdiskriminering skadar knappast.

I den sannfinländska och ullaappelsinska världen finns det vissa saker som är självklara naturlagar. Hit hör bland annat heteronormativitet, köttätande, kristendom och nationalism. Dessa är ”finländska” och ”traditionella” värderingar och således ovan all kritik. Andra verkligheter och infallsvinklar stämplas som ”ideologier” och ”propaganda”. Det är synd att Sanna Ukkola gång efter annan faller i samma tankegrop. Att påpeka att det finns andra upplevelser av verkligheten än de som vi som vita, priviligierade finländare traditionellt vaggas in i är inte att ”ideologisera”. Att ge människor som inte faller in i våra stereotypier möjlighet att leva sina liv utan diskriminering och stigmatisering är inte ”förtryck”, som Ukkola skriver i en annan kolumn. Mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och tanken om allas lika värde är däremot ideologiska begrepp. Det är synd om Ukkola inte anser att dessa ska omfattas i skolan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Om paradoxerna i konstens värld

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn. 

Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.

Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.

Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.

Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?

Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.

Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.

Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.

Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.

Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.

Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.

Leena Kuumola

Forskarstuderande i korselden

En grupp som ofta glöms bort då man diskuterar nedskärningarna i utbildningen är de som befinner sig mellan anställning och studier – forskarstuderande. Finlands första utredning av deras studie- och arbetssituation vill råda bot på detta.

Forskarstuderande hör till dem som drabbas både direkt och indirekt av regeringens sparåtgärder i utbildningen. De minskade bidragen till universiteten och betydande finansieringsinstitutioner som Finlands Akademi och Tekes leder till märkbart försämrade ekonomiska villkor för alla som vill avlägga en doktorsexamen. Indirekt leder utvecklingen till försämrade möjligheter till att få arbete som forskare i Finland i framtiden.

Samtidigt har det under en längre tid pågått en utveckling mot att studerande vid universiteten borde klara av sina studier snabbare. Här finns dock en vilja att inte bara ställa högre krav utan att också göra det lättare för studerandena att klara av studierna inom utsatt tid. När det gäller vanliga studerande är universiteten vanligtvis bra på att följa upp läget och be om respons men vad gäller forskarstuderande har sådan verksamhet lyst med sin frånvaro.

Nu har det dock skett en förändring. Hösten 2015 slutfördes den första nationella undersökningen om forskarstuderandes situation i Finland någonsin. Bakom undersökningen står Aallonhuiput, en förening för forskarstuderande vid Aalto-universitetet, tillsammans med motsvarande föreningar vid Uleåborgs och Helsingfors universitet, Finlands studentkårers förbund och UNIFI (ett samarbetsorgan för Finlands universitet).

– 2012 ville dåvarande ordförande för Aallonhuiput, Ilkka Hannula, göra upp en strategi för föreningen och som grund för denna behövdes en översikt över hur våra forskarstuderande hade det. Då var tanken främst att undersöka vilka typer av arbetsavtal som förekom men i något skede gick det hela överstyr, berättar Sampsa Laakso, som sen dess arbetat med undersökningen.

– Både för universiteten och forskarstuderandeorganisationerna är det nödvändigt att veta hur nuläget ser ut. För universiteten så att de kan utveckla sin egen verksamhet och för forskarstuderandeorganisationerna så att de kan ta i beaktande studerandenas behov i intressebevakningen.

Att nå fram till alla forskarstuderande i Finland visade sig vara svårt, men trots allt lyckades man nå ut till alla universitet i Finland. Flest deltagare hade Uleåborgs universitet (där 21 procent av alla forskarstuderande deltog), Aalto-universitetet (21 procent), Villmanstrands tekniska universitet (18 procent) och Hanken (14 procent). Sämst deltog studerande från Sibeliusakademin (1 procent). Totalt svarade nästan 1900 forskarstuderande på undersökningen under de sex månader som den var öppen.

Handledningens betydelse

Ett av de tydligaste resultaten i undersökningen är att den pekar på handledningens betydelse, säger Laakso. Då man jämför de studerande som får handledning minst en gång i månaden, och de som får handledning mindre frekvent, ser man en skillnad i total studietid på två år. Oroväckande i det här sammanhanget är att hela 20 procent svarade att de inte får tillräckligt stöd från universitetet, medan endast drygt 20 procent ansåg att de kontinuerligt fick tillräckligt med stöd. En mindre överraskande, men lika stor, skillnad i studietid får man om man jämför studerande som är anställda som forskarstuderande med dem som inte är anställda.

– I undersökningens resultat syns också en längtan efter gemenskap med andra studerande och att en sådan gemenskap främjar studiernas framskridande, berättar Pilvi Hietanen, ordförande för Aallonhuiput 2016.

– Många upplever dock att gemenskapen inte är på en önskvärd nivå och därför har vi, som ett direkt svar på detta, valt networking som temat för år 2016 i Aallonhuiput.

Enligt både Laakso och Hietanen var gemenskapens och handledningens roll för studiernas framskridande överraskande stor. Man visste tidigare att den var viktig men inte att den var så här viktig.

Diskriminering och trakasserier

Ett tema som också togs upp i undersökningen var diskriminering och trakasserier. Hela 300 svarande sade att de blivit utsatta för eller bevittnat någon form av diskriminering eller trakasserier. Den absolut största delen av dessa var av akademisk eller ospecificerad natur, men det förekom också vittnesmål om sexuella trakasserier (kring 30 stycken), rasism (kring 10) och diskriminering baserad på kön (kring 40).

– Baserat på den här undersökningen är det omöjligt att bedöma hur allvarliga fall det rör sig om men det här är helt klart ett problem som måste tas på allvar, understryker Laakso.

Målsättningen är att göra fler undersökningar i framtiden och att få en kontinuitet i arbetet. Ett förslag som varit uppe till diskussion är att man kunde genomföra en mindre enkät som en årlig rutin, till exempel angående handledningens mängd.

– Jag önskar verkligen att universiteten drar nytta av de här resultaten och att de leder till förbättrade villkor för forskarstuderande, sammanfattar Hietanen.

– Jämfört med vanliga studerande är forskarstuderandes situation ganska speciell då universitet också ofta är arbetsgivare. Det uppstår lätt motsättningar mellan universitetet och den studerande, till exempel gällande lön. Så borde det inte få vara, säger Laakso.

Text & foto Andreas Hall

Fakta: Aallonhuiput

  • Grundades 2009 i samband med grundandet av Aalto-universitetet.
  • Är Finlands äldsta, fortfarande aktiva, förening för forskarstuderande men rötter som går tillbaka till 2003.
  • Har ungefär 500 medlemmar varav en tredjedel är anställda forskarstuderande
  • Inom Aalto finns det totalt 1300 anställda forskarstuderande, 3000 aktiva forskarstuderande och 6000 registrerade forskarstuderande totalt.

Ett sammandrag över resultaten finns tillgängliga via Aallonhuiputs hemsida och all data kommer att göras tillgängligt via Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv.

Bildning och bildat ledarskap

Eva Biaudet
Eva Biaudet.
Perspektivet utvidgas med tiden och livet. Sanningarna blir komplicerade och förståelsen för det mänskligt ofullständiga ökar. Jag har levt hälften så länge som kvinnor haft politiska rättigheter i vårt land. Erfarenheterna av dessa 55 år borde göra mig klokare, men ovissheten och osäkerheten tar lätt över i en känsla av sorglig maktlöshet. Det som jag trott mig dela med de flesta människor, det vill säga uppfattningen om att grunden för samhällsbygget måste var tron på ett inkluderande samhälle, ett som aktivt eftersträvar att minska orättvisor och ojämlikhet. Men denna uppfattning raljeras utstuderat av vissa politiska rörelser och nonchaleras av andra. De personer som jobbar för ett instängt Finland har själva fostrats under välstånd och rivna murar, de är barn av den Pisa-bästa grundskolan och har rest mer än någon generation före dem. De har inte behövt göra någonting för sin demokrati och förstår inte vad det kostar att försumma den.

Trumpifieringen av politiken började naturligtvis långt före Trump. Hans vulgära och arroganta förakt mot politiken och demokratins grunder och hans respektlöshet för allas lika människovärde, väckte oss med en kalldusch till en verklighet vi inte trodde var möjlig någonstans, allra minst i ett västerländskt land. I analyserna av vad som möjliggjort en sådan utveckling lyftes utbildningens roll fram – eller bristen på allmänbildning för alla barn, oberoende av bakgrund eller boplats. Det räcker alltså inte att bygga ett utbildningssystem som möjliggör briljans om det lämnar så många unga utan hopp om en framtid där allt är möjligt.

Den finländska skolan och utbildningen har alltid varit en viktig fråga i politiken. Därför inger det mig en alldeles särskild oro att regeringspolitiken tappat greppet om bildningens betydelse för vårt samhälle. Det bekymrar mig att regeringen saknar ambition att satsa på utbildning, att regeringen inte ser utropstecknen hopa sig efter varje ung person som lämnat sin skola på hälft. Att spara i eller rentav låta bli att investera i utbildning är Trumpifieringens triumf. I ett sådant samhälle föraktas kompetens och kunskap och förväxlas med elitism.

Då kompetensen, kunskapen och vetenskapen värdesätts blir de byggstenar för en inkluderande demokrati och tillgängliga för alla. I ett sådant samhälle kan inte beslutsfattarna föra folket bakom ljuset eftersom det förutsätter en kritisk dialog och välmotiverade argument och ingen kan då vinna ledarskap enbart med hjälp av maktutövning eller personkult. Också därför borde statsministern uppmärksamma att ett auktoritärt, traditionellt paternalistiskt ledarskap inte är en heder för honom eller ett betyg för starkt förtroende. Ett starkt ledarskap är ett intelligent ledarskap som öppnar upp för större perspektiv än det egna. En stark ledare är inte maktfullkomlig utan respekteras för sin skicklighet att nyttja samlad kunskap, föra en diskussion, ha förmåga till reflektion och försvara de svagare.   

Finland fyller 100 år. En ärevördig ålder som innehåller så mycket vi kan vara stolta över. Tron på att välfärden kan delas mellan oss alla har också sparat oss från cynism och social oro. I år inleder vi samhällsbygget för följande hundra år. Ett tryggt välmående samhälle kan inte byggas på hatprat, diskriminering eller rasism. Vi måste kunna lita på att samhället inte lämnar den utsatta utan hjälp, varifrån hen än kommer. Inte ett enda av våra barn, eller ungdomar, får lämnas utanför. Kosta vad det kosta vill. Allt annat kostar betydligt mer.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet