Etikettarkiv: Vänsterfärbundet

Kräv mera, erbjud mera

Tankar för en bättre vänsterframtid

Vänsterns övergripande ideologiska mål borde vara att ersätta vertikala samhällsskillnader med horisontella. Man borde ta människors behov av individualism på allvar, genom att erbjuda en gränslös ekonomi av skillnader, upplevelser och immateriella varor som ersättning för att våra nuvarande kapitalistiska dagdrömmar måste skrotas, skriver Otso Harju.

Det var väl kring riksdagsvalet 2011 som jag för första gången tänkte att imagekonsult för Vänsterförbundet kunde vara ett drömyrke. Samlingspartiet hade satsat stort på en kampanj som sålde frihet och framgång, vilket fick mig att tänka på hur viktigt det var att på riktigt ha något att sälja. Högern ville vara ung och vacker; ”rösta på oss så blir du automatiskt en bra människa”, sa de. Idealsubjektet såg ut som Jens Lapidus. Det var en snuskig framtid, men betoningen på frihet var lockande.

För i jämförelse med detta erbjöd inte vänstern mig något egentligen, förutom kanske ett slags rättfärdig indignation. Definitivt inte den typ av gränslösa möjligheter till självskapande som konsumtionskapitalismen talade om. Jag hade väl alltid varit mer eller ännu mer vänster, så mig behövde man inte övertyga, men det var svårt att säga hur den lysande framtida vänsterindividen skulle se ut. Man tycktes liksom vara säker på att inget mera strålande än att lönenivåerna inte skulle sänkas kunde hända; ”det är politisk realism”. I den världen, vad var det som fick människor att känna sig levande, att överlag vilja leva? Jag kan inte komma ihåg vem jag röstade på, men det var någon med betydligt sämre hårväxt än Jens.

Vänsterns good life

Ja, ja, det var extremt självgott att tänka sig att det är lätt att ändra på saker, eller överlag att tänka mig veta vad som var coolt. Glömde bort hela tanken om stora visioner. Nuförtiden är jag betydligt mindre säker på att just jag borde få ha något att säga, och betydligt lyckligare för det, men Ny Tids temanummer om utopier påminde mig om den bakomliggande tanken: var var vänsterns sexiga framtidsvision? Var var individen, det stora äventyret, fräckheten, glädjen? Under åren har väl mitt förhållande till partipolitik också förändrats, men någonstans tror jag ännu på att även den kunde spela en mycket bättre roll om man började på nytt.

För hur är det möjligt att högern vinner trots att vänstern har rätt? Den ekonomiska och kulturella politik som högern står för kan aldrig erbjuda den vackra och glada framtid man påstår sig komma med, förutom kanske för några utvalda. Världens misär ökar, den minskar inte. Det ”liberala” samhället kommer dessutom aldrig att tillåta verklig individuell frihet, eftersom en sådan vore ett hot mot samhällets grunder. Vänstern å andra sidan kunde stå för en ekonomiskt, ekologiskt, feministiskt och kulturellt hållbar framtid. Man kunde stå för frihet, men man lyckas inte göra det. Varför?

Egentligen är det rätt självklart: för att man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ”sluta vara rik”, ”sluta konsumera dig till en identitet”, ”sluta känna dig speciell” genom att (öppet eller i smyg) gynnas av sexism och rasism, ”sluta tänka att din familj är viktigare än alla andra människors familjer”, i allmänhet ”sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts”.

Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.

En rolig vänster

Nu menar jag ju absolut inte att vänstern borde gå med i högerns tankar om vad som är vackert eller värt att drömma om, eller på något annat sätt blunda för ovan nämnda fasor, utan precis det motsatta: definiera välstånd och glädje på nytt och på ett oändligt mera mångsidigt sätt, satsa stort på att marknadsföra ett liv som är roligt, coolt, värt att leva, och extremt vänster. Sluta tro att ”individualism” i sig är suspekt – det är inte konceptet utan dagens drömmar det är fel på, men så länge vi inte erbjuds alternativ kommer vi att fortsätta drömma dem. Vänster ska ju egentligen stå för allt som är nyskapande inom arbete, förhållanden, konst, forskning, etc., men tydligen är vår självsäkerhet usel. Att stå för allt det som är rätt representeras främst som ett stoisk lidande, inte som det bästa någonsin, vilket det borde vara. Man vågar inte skamlöst kräva en tillräckligt radikal förändring och ännu mindre vågar man erbjuda något nytt i gengäld. Vad vi behöver är en känsla av iver, av att vi kommer att triumfera och att det kommer att vara roligt som fan – men just nu finns inte en enda vänsterpolitiker vars liv jag skulle avundas. (Observera att jag här talar om partipolitik; många andra vänstergrupper i världen [som antirasister och queerfeminister] har satsat hårt på att kräva rätten att ha roligt, kräva makten att själva definiera spelreglerna i stället för att alltid spela förloraren i högerns spel.)

Snobberi är bra

För att kunna drömma bättre måste vi skilja på vertikala (hierarkiska) och horisontella olikheter människor emellan. Vertikala skillnader handlar om en tävling om begränsade resurser, horisontella om en potentiellt obegränsad ekonomi baserad på upplevelser och de materiella saker vi i praktiken gjort obegränsade. Just nu baserar sig alla former av status i våra samhällen på att på ett eller annat sätt förtrycka någon annan – var rik, var man, var vit, var hetero, var högutbildad, var framgångsrik, var känd, etc. Alla dessa kan enbart existera som ”högstatus” genom att trampa på allt det de inte är. Helheten av våra kulturella drömmar handlar om att stiga i de vertikala hierarkierna, om att få vara den som förtrycker i stället för den som är förtryckt. Sätten som vi tänker på oss själva som ”unika” individer är just nu kodade i hierarkiska termer; detta gäller även potentiellt horisontella mål som sexualitet.

Om vi ser skillnaden mellan vertikalt och horisontellt, inser vi att det inte är något i sig dåligt med olikheter, strävan efter coolhet eller ens vissa former av avund. I en obegränsad ekonomi kan och bör indelningen i subkulturer, preferenser och distinktion gå hur långt som helst, utan att grupperna därför skulle på allvar förtrycka varandra. Skillnader är intressanta, roliga, spännande, sexiga – allt det som ger våra liv mening. Vänstern måste fira tanken på att människor vill vara annorlunda än de andra, vill ha sina innegrupper och kunna driva med dem som har dålig musiksmak eller tycker om prickiga klänningar. Snobberi är enbart dåligt om det är en representation av större samhälleliga ojämlikheter; klassförakt, sexism och rasism är problemen – inte att människor gillar att vara speciella.

För att sedan komma vidare måste våra antikapitalistiska drömmar också aktivt utvidgas. Som sagt, dagens bristande horisontella ekonomi är inte en ”neutral” produkt av människors kollektivt begränsade kreativitet, utan ett uttryck för samhälleligt dominanta gruppers antagna sanningar. Många saker som vi idag anser vara begränsade skulle inte alls behöva vara det. Ett avskaffande av intellektuella äganderätter och ett förespråkande av anti-auktoritär (det vill säga även anti-vänsterpartistisk) undervisning på alla nivåer skulle hjälpa människor omformulera sina drömmar på de sätt de själva vill. Målet borde vara en mosaik eller ett lapptäcke av grupper och drömmar, inte påtvingad enhetlighet.

Bättre individualism

I praktiken är saker som ditt heteronormativa förhållande en uppenbar startpunkt för en bättre individualism. Den positiva inverkan som avskaffandet av dagens hierarkier kunde ha på vänskaper, romantik, sexualitet och familjestrukturer är några av de mest uppenbara förbättringarna som vänstern kunde erbjuda. Idag är vi ett samhälle av dåliga förhållanden och antingen-eller-tänkande; sätten som vi ser på partners och vänner speglar kapitalistiska tävlings- och ägandefantasier. Förstås kan det vara coolt att vara medvetet monogam eller tvåsam förälder, men det är löjligt att till exempel feministisk polyamori och andra former av kritisk romantisk och (a)sexuell mångfald fortfarande inte finns på vänsterns partiprogram, då vänskap, kärlek och sex antagligen är de potentiellt mest överflödande resurserna på jorden. Postpatriarkala identiteter borde föras fram som en central del av vänsterns frihetssträvan, inte som något Seta ibland påminner oss om.

Förstås kan horisontella skillnader enbart fungera i kombination med att de vertikala görs samhälleligt oacceptabla. Totalt horisontella grupperingar är idag en fantasi och kampen för dem kommer aldrig att ta slut. För att kunna leva ut nya sätt att bli oss själva måste vi kräva betydligt mera när det kommer till den nuvarande ojämlikheten. Det alltid undflyende målet borde vara nolltolerans för strukturella hierarkier, inget mindre. Punkt. Det här är inget någon borde behöva upprepa. Feelgood-mångfald och pseudomultikulturalism – horisontella skillnader limmade på ett djupt ojämlikt samhälle – är till större skada än nytta.

Som individer kan vi knappast aldrig nå just det vår moral skulle diktera (se min andra kolumn i detta nummer), och misslyckanden är en naturlig del av varje process, men som rörelser måste vi kunna drömma större.

Otso Harju