Etikettarkiv: Vänsterförbundet

Valresultatet är en varningsklocka för SDP

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Grundinkomst – and then what? 

Li Andersson
Li Andersson.
I år tillbringade jag merparten av mitt jullov i USA. Den fråga jag mest fick debattera med de amerikanska vänsteraktivister jag hängde med, var hur man ska förhålla sig till kravet på grundinkomst. I USA har många av de unga fräsiga (och stenrika) cheferna för tech-företagen i Silicon Valley förespråkat grundinkomst som ett svar på de stora omställningar som en allt snabbare automatisering av arbetet kommer att föra med sig. Detta är bekant även från Europa, där grundinkomsten även har ett stort stöd bland unga inom högern, som gärna kopplar samman den med en vision om en arbetsmarknad där arbetsskydd och kollektivavtal är ett minne blott.

I Europa lyfte den europeiska autonomvänstern i början av 2000-talet fram grundinkomsten som en del av ett krav på större individuell autonomi och frigörelse från dåligt betalda och omänskliga anställningsförhållanden. Det var ett centralt krav kring vilket man byggde upp en kollektiv identitet för det europeiska prekariatet. 2000-talets debatt kring arbete byggde dock ofta på en uppdelning i prekära arbetsförhållanden och traditionella. Fokus var med andra ord mest på hur ”arbetet” utlokaliserades från ”arbetsförhållandet” och hur arbetets prekarisering utmanar de existerande samhälleliga institutionerna vad gäller allt från pensioner och arbetslöshetsskydd till familjeledigheter och dagvård.

Det man lyckades med var att skapa nya kollektiva identiteter och krav på reformer som svarar på den osäkerhet som prekariseringen fört med sig. Samtidigt skapades även, delvis medvetet, delvis omedvetet, en motsättning mellan ”traditionella arbeten” och ”prekära” dito. Den generationsdimension som diskussionen fick bidrog även till vissa generationer alienerades från den nya kollektiva identitet som artikulerades. Det man misslyckades med var att beakta hur arbetets automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens utmanar de traditionella arbetsförhållandena och speciellt vissa branscher inom till exempel industrin.

Grundinkomsten har fungerat som en del av en vision om en ljusare framtid för det unga prekariatet, för vilken osäkra anställningsförhållanden, projekt, freelance-arbete och företagande alltid varit en självklarhet, och som många även förhåller sig positivt till. Men vilken positiv framtidsvision har man presenterat för ”blue-collar”-arbetarna inom industrin eller ”white-collar”-arbetare som sekreterare, redovisare eller tjänstemän, vars arbeten helt riskerar att försvinna genom automatisering och robotisering? Svaret är att man inte har presenterat någon.

Europa är det istället främst de högerpopulistiska rörelserna och i USA Donald Trump som svarat på den vita och mansdominerade medelklassens framtidsångest och existentiella ängslan. För delar av den amerikanska vänstern är grundinkomsten en del av en dystopisk framtidsbild för medelklassen. Då arbetena inom såväl blue- som white-collar-branscherna försvinner finns risken för att den amerikanska lägre medelklassen blir en enorm arbetskraftsreserv utan arbete. Vad kommer denna omställning att innebära för alla de människor som aldrig kommer att bli en av de unga och fräsiga typerna som spenderar sin arbetsdag på ett café med en sojalatte i ena handen och den andra vid läppären?

I de flesta moderna samhällen har liknande situationer lett till revolutioner, konflikter eller massmigration. ”Medelklassen kommer att försöka hållas nöjd genom grundinkomst, droger och artificiell intelligens”, beskrev en bekant sin tolkning av denna dystopi.

Många fruktar en tudelning av samhället där det bästa den arbetslösa medelklassen kan hoppas på är en grundinkomst som tryggar existensminimum, så att de unga fräsiga och stenrika arbetstagarna på tech-företagen kan fortsätta bygga sitt idealsamhälle. Det är en deprimerande samhällssyn, men en dystopi som vänstern måste kunna svara på. Svaret är inte att ge upp kravet på grundinkomst, utan att kunna formulera en framtidsvision som handlar om mer än det. Den mest centrala ödesfrågan är hur man skapar ett samhälle där en människas värde och betydelse inte är kopplad till det arbete man utför, det yrke man har och den lön man får.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Från den andra till den tredje vänstern

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson
När Michail Gorbatjovs försök att reformera sovjetsamhället misslyckades innebar det också slutet för de traditionella kommunistpartierna i Europa. För socialdemokratin kunde undanröjningen av den bittra rivalen ha lett till ett uppsving. Händelseutvecklingen blev emellertid en helt annan. Varken i regeringsställning eller opposition har socialdemokraterna lyckats stärka sina positioner. Tvärtom har den globala finanskrisen drabbat socialdemokratin hårdare än någon annan politisk rörelse. Det är därför inte överdrivet att tala om slutet för den andra vänstern som trendsättare.

Den första vänstern slog igenom med de franska och amerikanska republikanska och liberala revolutionerna.  Den andra vänstern var socialdemokratisk och kommunistisk, med anknytning till en allt starkare arbetarrörelse.

När Vänsterförbundet på sin partikongress 1995 antog ett program, som baserade sig på tanken om en ny tredje vänster, var det en politisk höjdpunkt i mitt liv. Det nu gällande principprogrammet från 2007 avslutas med ett avsnitt i vilket ”den tredje vänstern” intar en central och löftesrik roll. Den beskrivs som en historisk förening av liberalismens och socialismens grundläggande idéer, förstärkta med feministiskt tänkande och miljömedvetenhet. Den är ”en partiöverskridande rödgrön väg för tanke och handling”. ”Den tredje vänstern vill bygga ett samhälle för ett nytt tidevarv, utgående från en på jämlikhet baserad frihetsuppfattning.”

Min vän, den svenske vänsterpartisten och nationalekonomen Johan Lönnroth har använt begreppet ”den tredje vänstern” i titeln på en skrift från 1997. Han har nu grundligt omarbetat den tillsammans med två socialdemokrater: Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg. Sand är frilansskribent och forskningskommunikatör, Ljungberg feministisk författare. På bokmässan i Göteborg i år lanserades boken Den tredje vänstern. För en global frihetlig socialism.

Merparten av innehållet är en redogörelse för den andra vänsterns historia, framför allt i Sverige. Betoningen ligger ofta på konflikter och bakslag, som såväl kommunisterna som socialdemokraterna fått vidkännas. En mer hoppingivande äreräddning ges några aktörer som stått på sidan om de två huvudkontrahenterna. Sådana är gillessocialisterna, syndikalisterna, Rosa Luxemburg, austromarxisterna och Rudolf Meidners löntagarfondsförslag.

Den tredje vänstern kan också läsas som en lärorik genomgång av aktuella centrala politikfält och hur de har behandlats hittills. Instrött finns förslag och tankar som förts fram inom vänstern. Men författarnas tro på nationalstaternas roll är klen. Deras centrala budskap är att statssocialismen måste överges.

Den historiska genomgången är värdefull ur den tredje vänsterns synvinkel av många skäl, men man skulle gärna ha sett en mer systematisk analys av teoretiker och aktivister som direkt kan förknippas med en ny tredje vänster. En djupare analys av 1960-talismen, den gröna rörelsen, motståndet mot den nyliberala globaliseringspolitiken och nedväxtidéer skulle ha suttit bra.

Det avslutande kapitlet ”Att bygga global demokrati” innehåller en skiss till ett program och en uppmaning att bilda ett globalt nätverk, där rörelser som bygger vidare på den frihetliga socialismens och vänsterliberalismens traditioner ”samlas i en enda rödgrön röra”.

Den karta över kulturella värderingar som presenteras i samband med programskissen borde stämma till eftertanke. I kartans yttersta nordöstra hörn tronar Sverige, i samma grupp som några andra nordeuropeiska protestantiska länder. Här råder de mest sekulära och rationella värderingarna och här lägger man störst vikt på självförverkligande. I de fattigare delarna av världen är tyngdpunkterna de motsatta: traditionalism och överlevnad. Min tilltro till sociala medier räcker inte till för att vi ska övervinna de här kulturella skillnaderna tillräckligt snabbt för att möta de akuta globala utmaningarna med hjälp av en global demokratisk ordning av det slag som författarna tänker sig.

Mina ursprungliga tankar om den tredje vänstern formulerade jag bland annat i Ny Tids 50-års jubileumsnummer.

I min föreställning om den tredje vänstern ingår tre grundvärden: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling. Reell frihet för envar är den första, radikalt borgerliga, vänsterns ideal i dess mest utvecklade form. Demokratiska gemenskaper är det viktigaste arvet från den andra, socialistiska, vänstern. Hållbar utveckling är ett uttryck för miljömedvetenheten och för solidariteten mellan nationer, mellan generationer liksom mellan människan och andra arter, som ger den tredje vänstern en ny dimension.

Reell frihet för envar kopplade jag i hög grad till en ovillkorlig medborgarinkomst. Basinkomstidén har nu spritts i så gott som hela världen och kan förverkligas även i fattiga länder, men isynnerhet där var robotiseringen slår igenom fullt ut.

Revolutionen inom informations- och kommunikstionsteknologin möjliggör framväxten av hittills otänkbara  demokratiska gemenskaper. Men vi har sett allvarliga bakslag på nationell nivå i form av auktoritär och populistisk nationalism. En orsak är den kapitalistiska globaliseringens baksidor. Populistisk nationalism skadar i sin tur försöken att hitta globala lösningar och stärka demokratin i förhållande till de globala eliterna. Det behövs verkligen en politisk mångfaldig vänsterrörelse av det slag som Lönnroth, Sand och Ljungberg skisserar upp.

Begreppet hållbar utveckling har tyvärr urvattnats och kräver en omformulering som tydligare ifrågasätter den ekonomiska tillväxtens primat. I länder där tillväxten lett till ett överflödssamhälle – och helt enkelt blivit ekonomisk oväxt – krävs det en omställning, som kategoriskt bryter med den första och den andra vänsterns politik. Till hjälp för omställningen kan vi utnyttja såväl liberalen John Stuart Mill som kommunisten Karl Marx. Båda såg kapitalismens kreativa möjligheter, men insåg behovet av en samhällsordning frigjord från ackumulationslogiken.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Den finländska radikalvänstern

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on