Etikettarkiv: Vänsterförbundet

Radikalvänstern och myten om mitten

Varning: detta är långt och slingrande, men bear with me, texten har ett slut. 

Nu går jag ut med en öppen uppmaning till Kjell Westö, Jonas Gardell och alla andra som på sistone talat och skrivit om ”radikalvänstern” eller ”extremvänstern”. Kan ni vara snälla och förklara vem och vad det är ni avser?

Jonas Gardell skrev 17.5 en kolumn i Expressen som upprörde en del vänsterskribenter. Jag ska inte gå närmare in på innehållet, men i korthet handlade det om att Gardell anser att ”extremisterna” på båda sidor i samhällsdebatten borde göra som han gjort, det vill säga begrava stridsyxan med den kristet konservativa, extremhögerflörtande debattören Marcus Birro. Efter att Birro, som gjort sin karriär på att hacka ner på feminister, muslimer och vänsterfolk, blivit utsatt för personliga påhopp på sociala medier, tyckte Gardell synd om honom och bjöd honom lunch, där de båda poserade för en cheek-to-cheek-selfie.

Dagen innan publicerade Westö en text i HBL där han förklarade varför han väljer att åka till den uppmärksammade bokmässan i Göteborg, trots den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro. Jag ska inte närmare kommentera den diskussionen – som jag skrivit tidigare har båda lägren i debatten goda argument, och personligen tycker jag att Westö ska åka och upprätthålla kulturdebatten på mässan om det är det han tycker är den bästa lösningen. Jag har också full respekt och förståelse för de författare som bojkottar evenemanget.

***

Kjell Westö och Jonas Gardell hör båda till vår tids allra största svenskspråkiga författare. Båda har genom sina litterära värv visat på en djup insyn i vårt samhälles komplexiteter och solidaritet med de svaga i samhället. Att de båda i sina texter är ute i gott uppsåt är det ingen fråga om.

Men båda laborerar i sina artiklar med en av vår tids stora villfarelser, det vill säga myten om mitten. Det här gäller i första hand Gardell, som faktiskt aldrig varit nån vidare politisk analytiker. Genom Gardells karriär som banbrytare för HBTIQ-acceptans i Sverige är det lätt att missta honom för att vara politiskt progressiv, men Gardell befinner sig då det kommer till kritan stadigt på den konservativa sidan av den politiska kartan. Han gillar inte Sverigedemokrater, men har inte heller visat någon stor kärlek för vänstern. Westö har ett förflutet inom vänsterkretsar, bland annat cirkeln kring Ny Tid, utan att någonsin ha tillhört ”radikalvänstern”, åtminstone som den på den tiden definierades.

Radikalvänstern tillhörde däremot Nils Torvalds då det begav sig, vilket vi sannerligen fått klart för oss genom HBL:s insändarspalt sedan han meddelade om sina ambitioner att bli SFP:s presidentkandidat. På sjuttiotalet fanns det nämligen i Finland något sådant som en radikalvänster. Det här var folk som på allvar drömde om en socialistisk revolution, om ett avskaffande av den privata äganderätten, om en arbetarnas diktatur och femårsplaner. Då den fula sanningen bakom Sovjetkommunismen började krypa fram i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, var det många av de fordom övertygade kommunisterna som genomgick en politisk ”uppmjukning” och började stöda demokratisk socialism eller socialdemokrati – vissa blev så desillusionerade att de helt hoppade över till andra sidan och blev nyliberaler.

Många av de som tillhörde radikalvänstern på sextio- och sjuttiotalen gjorde det inte ens på grund av någon djupare politisk analys, utan för att det var en rörelse som var spännande och som verkligen trodde på att en radikal förändring i samhället var möjlig. Torvalds belackare Jarl Ahlbeck och andra som var med då det begav sig och som sedermera hoppat över till andra sidan av staketet borde ju veta att de som talade för socialism i Finland i regel inte ville ha det samhälle som Sovjetunionen sedermera visade sig vara. Det finns knappast mången gammal socialist i Finland i dag som inte sörjer att hen – medvetet eller omedvetet – lät sig föras bakom ljuset av Sovjetpropagandan. Däremot finns det ganska många som vidhåller att grundtanken – ett jämlikt samhälle styrt från gräsrötterna snarare än från elfenbenstorn, där människan och inte företags profitmaximering ligger i första rummet – fortfarande är lika gångbar i dag, trots att den korrumperades av Sovjetunionen.

Skillnaden är den att på sjuttiotalet trodde man verkligen att det samhället gick att uppnå under vår livstid. Därför fanns radikalvänstern. Det fanns en förhoppning om att vi tillsammans med våra individuella handlingar i dag kunde omkullkasta orättvisan i världen och skapa en bättre morgondag för alla, ett drömsamhälle som kändes som om det var alldeles inom räckhåll. Måhända var det naivt. Men vad skulle inte vänstern av i dag ge för en sådan övertygelse bland sina medlemmar?

 ***

I dag är den nordiska vänstern cynisk – eller om man vill: realistisk. Det finns ingen framstående politiker inom Vänsterförbundet som talar om revolution eller ett förstatligande av all egendom. Vänsterrörelsen har under sin hundraåriga historia sedan Oktoberrevolutionen stadigt färdats högerut. Finlands socialdemokratiska parti grundades som ett revolutionärt socialistparti, men är i dag i mångt och mycket en rörelse som omfattar nyliberalismen i clintonsk och blairsk anda. Vänsterförbundet, som under sina dagar som DFFF agiterade för global socialism och krossande av borgarna, kämpar nu med näbbar och klor för att rädda det som räddas kan av en socialdemokratisk välfärdsstat som är fullt integrerad med kapitalismen, och långsamt men säkert verkar desintegreras framför våra ögon. Om en nördreferens tillåts; liksom J.R.R. Tolkiens alver utkämpar vänstern i dag ”det långa nederlaget”.

Om vi talar om en ”extremvänster” och som motpol här ställer grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, och så vidare, får man leta länge och förgäves för att hitta någon motsvarighet. Söker vi i Europa efter en organiserad extremvänster som på samma sätt som extremhögern inkorporerar våld i sin politiska arsenal, får vi gå tillbaka till sjuttiotalets Röda brigader och Röda arméfraktioner, låt vara att spillror av de senare var aktiva fram till början av 1990-talet. Möjligtvis kan man räkna IRA som extremvänster, men det är en betydligt komplexare ekvation.

Det finns en våldsbejakande antifarörelse, men den är reaktiv och inte proaktiv, och utgör inget hot mot samhällsfreden. ”Anarkisterna” som då och då dyker upp och smäller in skyltfönster lierar sig inte med någon etablerad politisk rörelse och är inte organiserade.

*** 

De som i dag i den samhälleliga debatten beskylls för att vara ”vänsterextrema” är i själva verket en brokig politisk grupp som har som gemensam nämnare att de aktivt motsätter sig rasism, fascism och diskriminering av olika slag. Ville Niinistö, en man som av många betecknas som knappt vänsterom sin farbror Sauli, har beskyllts för vänsterextremism. Tuomas Enbuske, TV-profilen som högljutt klagat på att han måste betala skatt på sin årsinkomst på över 250 000 euro, har kallats vänsterextremist. Tarja Halonen, vår socialdemokratiska president, har också fått detta epitet. Om dessa är vänsterextrema, då är det nog illa ställt med den finländska vänsterrörelsen.

Kjell Westö klagar alltså också över ”den unga radikalvänstern” som sysslar med så mycket identitetspolitik att vita, heterosexuella medelålders män som han inte får uttala sig i samhällsdebatten. Nu känner jag inte närmare till Ylva Pereras eller Johannes Ekholms politiska bevekelsegrunder. Jag antar att de ligger vänster om centern, men ingen av dem har precis gjort sig kända som socialistiska agitatorer, även de aktivt deltagit i debatten kring bokmässan i Göteborg.

*** 

Måhända angriper jag nu Westö onödigt mycket på grund av ett misslyckat ordval från hans sida, men hans inlägg lyfter fram den för vänsterrörelsen knepiga ekvationen om hur man ska förena en stark och vital identitetspolitisk rörelse med den klassiska vänsterfilosofin om den brett solidariska massrörelsen för socioekonomisk jämlikhet. Jag skulle nämligen våga påstå att väldigt få som uttalat sig i debatten kring Göteborgs bokmässa ser sig själva som delar av någon ”vänsterradikal” rörelse, de facto antar jag att många av dem till och med är främmande för att identifiera sig som vänster, åtminstone öppet.

Många av de som slentrianmässigt kallas ”ung vänster”, ”urban vänster”, ”den rödgröna bubblan” ger i själva verket uttryck för ett missnöje med den traditionella vänsterrörelsen som ofta uppfattas sitta fast i en stagnerad tankemodell. Detta gäller delvis prekariseringen av arbetslivet – i denna nya situation där allt fler arbetar på frilansbasis, som egenanställda, med projektanställningar, etc., kan det vara svårt att finna stöd i en klassisk fackligt orienterad vänsterrörelse som känns lämnad lika mycket vind för våg i sysselsättningpolitiken som de unga arbetstagarna.

Men det är också värt att minnas att många av de idéer och strömningar som vi i dag klumpar ihop med den så kallade rödgröna bubblan eller identitetspolitiken har sina ursprung i en tankeströmning som utvecklats sida vid sida med vänsterrörelsen, men på sina alldeles egna premisser, nämligen feminismen och genusteorin. Feminismen är i dag den massrörelse som lockar de stora skarorna av unga aktivister, och feminismen är nära besläktad med antirasismen och mångkulturalismen. Det är under feminismens paroll som det i dag uppstår nya, kreativa och taggiga konstnärskollektiv och tidskrifter. Det är feminismen som folk bloggar och skriver böcker om – när läste du senast en ny, spännande bok om radikalvänstern?

Någon kan visserligen, som Tina Rosenberg, hävda att feminismen i grund och botten är en vänsterrörelse, och att utan ett vänsterperspektiv finns ingen verklig feminism. Må så vara, men där man på sjuttiotalet i första hand var vänster och sedan kanske också feminist, är man i dag i första hand feminist och sedan kanske också vänster. Detta utesluter naturligtvis inte att det i dag också finns många inom den ”traditionella” vänsterrörelsen som rör sig precis lika ledigt inom den moderna feminismen – Vänsterförbundets nuvarande ordförande Li Andersson är ju ett praktexempel.

 ***

Är den så omtalade radikalvänstern då egentligen radikalfeminism? Nja, det är också ett lite för enkelt svar, även om det möjligen ligger lite närmare sanningen. Det vi ser i dag är en stor grupp aktivister som kämpar för social rättvisa, för allas rätt till lika behandling oberoende av kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet eller ursprung. Inte bara inför lagen och politiken, utan på arbetsmarknaden, i mediernas framställning, i föreläsningssalarna, på gatan, på bussen, i diskussionerna med släkt och vänner. När de upplever att denna rätt inte uppfylls, påpekar de det. Man kunde kalla det för folkbildning. När man tänker på saken, så är det inte så långt från det folkbildningsideal som vänsterrörelsen fordom sysselsatte sig med. Under arbetarrörelsens storhetstid fanns det de som livnärde sig som agitatorer och reste land och rike runt för att sprida socialismens budskap, och varhelst de befann sig, så påpekade de högljutt och utan att be om ursäkt om saker och ting inte levde upp till deras socialistiska samhällsstandard. Inte helt olikt dagens identitetspolitiska rörelse.

Men är det en radikal rörelse? Någon kan kanske uppfatta den som sådan, och den identitetspolitiska rörelsen innefattar utan tvivel radikala element. Omkullkastandet av den binära könsnormen är ur ett sociologisk-historiskt perspektiv en radikal idé. Officiella äktenskap mellan personer av samma kön likaså. Å andra sidan är den underliggande tanken om att alla ska accepteras som det de är eller väljer att identifiera sig som allt annat än radikal.

Skillnaden mellan sjuttiotalets radikala vänster och dagens identitetspolitiska rörelse är att den tidigare eftersträvade en omvälvning av samhällets strukturer för att få till stånd en rättvis värld – ergo: socialistisk revolution. Vänsterrörelsen laborerar med den marxistiska, eller om man så vill darwinistiska, tanken om att människan är en i grund och botten självisk varelse som eftersträvar egennytta, och att verklig samhällelig förändring inte kan uppnås utan strukturer som cementerar den nya given. Således måste enligt vänstern först det kapitalistiska systemet raseras innan den socialistiska tankemodellen kunde förverkligas. Man förespråkade alltså en radikal omvälvning av hela samhällssystemet, som i klart praktiska termer omedelbart skulle påverka så gott som alla både ekonomiskt och socialt.

Dagens identitetspolitiska rörelse (nu generaliserar jag) börjar egentligen från andra ändan. Som massrörelse har den identitetspolitiska rörelsen ingen tydlig plan för stora politiska och ekonomiska strukturella omvälvningar. Denna rörelse tycks vara relativt ense om att den samhälleliga infrastruktur som i dag existerar i ”väst”, med sin demokrati och lagstadgad yttrandefrihet, möjlighet till social och ekonomisk rörelse samt allmän liberalism, är en fungerande plattform för det utopiska samhälle som den eftersträvar. Visserligen finns det inom rörelsen olika strömningar som eftersträvar också stora strukturella omvälvningar, och det är egentligen missvisande att tala om den som en enhetlig rörelse. Men på det stora hela enas den i en strävan till att inom ramarna för det existerande systemet påverka praxis snarare än fundament. Det som krävs är snarare psykologiska och sociologiska förändringar som rent symboliskt kan kännas radikala, och som för enskilda personer kan innebära radikala praktiska följder. Men för de allra flesta ”heterosexuella vita medelålders män” skulle livet inte förändras avsevärt om den identitetspolitiska rörelsen fick igenom sina centrala krav. Möjligen skulle den vita medelåldersmannens medellön sjunka en aning, möjligen skulle konkurrensen om arbete bli något tuffare. Men på det stora hela skulle livet gå vidare ganska långt som förut – medan livskvaliteten för många andra skulle förbättras avsevärt, för vissa rent radikalt.

Vad jag vill säga med detta är alltså att det är ohyggligt slarvigt att tala om den progressiva sociala rörelse som i dag existerar som ”vänsterradikal” eller ”vänsterextrem”. Ofta är den varken vänster eller radikal, väldigt sällan extrem.

 ***

Men tillbaka till Gardell och Westö och deras synbarligen obekväma inställning till ”extremer”, och framför allt tillbaka till ”extremvänstern” som folk är så måna om att tala om. Jag har här ovan försökt argumentera för att det i Europa, och speciellt i Norden, inte existerar något sådant som man ur ett historiskt perspektiv skulle kunna kalla för ”extremvänster”. Orsaken till att det är så populärt att i dag tala om extremvänstern är att vi vet att det existerar en extremhöger. Ett hur stort hot nynazismen och fascismen är mot samhället kan man diskutera, men den existerar, den syns och den påverkar – om inte samhället i stort, så åtminstone den allmänna diskussionen och de politiska vindarna. Och eftersom vi har blivit så vana att se på den politiska skalan som ett nollsummespel, som en symmetrisk axel där vänstern återspeglar högern, utgår vi från att det måste finnas en extremvänster om det finns en extremhöger.

Men snarare tyder alla tecken i dag på att samhället, och med dem de politiska grupperna, förflyttats högerut under det senaste seklet, utan tvivel sedan 1970-talet. Att Juha Sipiläs regering i dag bit för bit tillåts montera ned välfärdsstaten, som en nylig vetenskaplig rapport svart på vitt visar att den gör, är en indikator på högerskiftningen. Att asylsökande som kämpar för sin rätt att leva i fred och frihet görs till ”extrem motpol” till skinnskallarna i Suomi ensin-lägret är ytterligare ett tecken.

 

Jämför högerpartiernas och vänsterpartiernas normalfördelning i HS valkompass. Källa: hs.fi

Denna högerglidning i samhällsdebatten har gått så långt att vi i dag i den offentliga debatten helt utgår från högerns problemställning, både då det gäller den ekonomiska och den bruna högern. Det här syns bland annat i valkompasser, där det går att svara som om man var total ekonomisk liberalist, alternativt fullblodsrasist, men där man utgår från att det inte finns något alternativ vänsterom socialdemokrati. Detta blev tydligt i resultatet från Helsingin Sanomats valkompass inför kommunalvalet, där ”mitten” var så pass skiftad högerut (se bilden ovan) att Samlingspartiets och Sannfinländarnas kandidater bredde ut sig över större delen av diagrammet, medan Vänsterförbundets kandidater såg ut som en samling lingon som hade slungats mot den vänstra väggen. Om de yttersta vänsterliberala alternativen i ett frågeformulär är att skatter borde höjas innan man skär ner i basservice och att homosexuella bör ha rätt till adoption, så är det klart att merparten av Vänsterförbundets kandidater framstår som vänsterradikaler.

En liknande glidning kan vi se internationellt. I vårt temanummer om extremhögern publicerade vi en artikel som visade på att konservativa väljare i allt högre grad i sitt mediebeteende ”isolerade” sig till högerradikala publikationer, medan en liknande polarisering till vänsterradikala medier inte syntes bland de liberala väljarna. Bernie Sanders, Aleksis Tsipras och Jeremy Corbyn, alla tre enligt alla konstens regler klassiska socialdemokrater, utmålas i den internationella pressen som ”den nya extremvänstern”. Vänstern jublar av glädje då högerliberaler som Justin Trudeau och Emmanuel Macron vinner val.

 ***

I denna situation har vi då folk som Jonas Gardell som menar att vi borde samlas till sansad debatt i mitten och inte ”skrika elakheter från extremisternas skyttegravar”, som Gardell fritt parafraserat uttrycker det. Men vilken är denna mittpunkt, och hur ser den ut? De som i dag i högsta grad i Finland talar om denna mittpunktens förståndiga folk, ”tolkun ihmiset”, är våra tre stora högerpartier. Nånstans mittemellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, är det där den politiska mittpunkten går i dag? Och är det då där vi ska stå och vara sams?

Eller är det så att vi behöver en ”radikalvänster” för att uppnå verklig balans i samhällsdebatten? Om denna radikalvänster består av Ylva Perera och Johannes Ekholm är svaret enkelt: visst i helvete behöver vi det! Om det är radikalt att kämpa för allas lika värde och behandling, frihet från rasism och fascism, trygghet för alla i samhället och rätten av vara precis den man är, så behöver vi betydligt mer radikalism i samhället. Men om vi i stället ser dessa ting som helt normala krav i ett demokratiskt välfärdssamhälle, upprepar jag igen min fråga: var finns denna radikalvänster som alla talar om?

Janne Wass
är vit medelåldersman

En stark försvarare av välfärdsstaten är borta

Vi nåddes denna vecka av sorgebudet att Vänsterförbundets förra riksdagsledamot och Europaparlamentariker Outi Ojala har avlidit efter en längre tids sjukdom. Outi Ojala hann fylla 70 år. Hon växte upp i Villmanstrand och var en äkta karelare, fastän hon levde sitt vuxna liv i Helsingfors.  Hon var uppskattad över parti- och generationsgränser och känd både för att genuint ”bry sig om”, jobba hårt för det hon trodde på, men också för sitt temperament, som kom just av det ärliga och aktiva engagemanget.

Hon var riksdagsledamot 1991–1996 och 1999–2007, däremellan var hon Europaparlamentariker, Hon hade under åren många förtroendeuppdrag och var också länge bland annat medlem av Helsingfors stadsstyrelse. Berghäll var hennes stadsdel, fast hon trivdes bra också i Arabiastranden dit hon flyttade efter pensioneringen.  Till sitt ursprungliga yrke var hon sjukvårdare och kom till politiken via sitt fackliga engagemang i sjukvårdarnas förbund Tehy.

Outi var aktiv i många frågor;  hon var nordist och aktiv för fred. Socialpolitik och hälsovårdsfrågor brann hon för, hon slutade aldrig att försvara den offentliga vården, där hon själv jobbat i två decennier och som hon såg som en viktig grund för välfärdssamhället. Hon var mycket oroad över den förestående social- och hälsovårdsreformen och vad allt den så kallade ”valfriheten” skulle innebära för finansieringen av den offentliga vården i längden.

Många kommer ihåg henne för hennes motion redan på 90-talet i riksdagen för att samkönade par skulle kunna registrera sitt parförhållande, något som slutligen gick igenom i riksdagen först 2002 (och först i år ledde till  möjlighet till äktenskap).

Outi var i många år medlem av Nordiska rådet och 2002 också Nordiska rådets president, och senare efter att hon lämnat riksdagen ordförande i Pohjola-Norden. Nordiskt samarbete var för Outi viktigt och naturligt, hon hade själv jobbat som sjukskötare i Sverige i sin ungdom och hade familjemedlemmar i Sverige. För Outi var det svenska språket självklart en del av den finländska identiteten.

När Outi blev pensionerad började hon på allvar ta sig an allt det hon inte hunnit med under de tider hon var politiker, hon reste mycket, bland annat  genom Ryssland med den legendariska transsibiriska järnvägen. Det andra hon tog sin an på allvar var kultur,  i alla olika former, men mest  musik, teater och bildkonst. Hon skaffade sig på ”gamla dar” efter pensioneringen körkort, dels för att hon lättare skulle komma till Kuhmo musikfestival som hon sedan länge besökte nästan varje sommar.

Outi var en varm människa som tog sina medmänniskor på allvar, hon gav råd och stöd till yngre politiker, och äldre – om man bad om det, och ibland fast man inte bad om det. Hon var passionerad i allt hon gjorde och det märktes. Var man än rörde sig med Outi, kom folk för att säga några ord, till och med när hon simmade i Medelhavet dök det bland vågorna fram någon väljare som ville hälsa. Många är vi som kommer att sakna Outi och hennes humor och värme.   

Laura Lodenius
var Outi Ojalas vän och jobbade med och för henne en del år.
Foto: Sami Liukkonen

   

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vänstervalsdissektion

De rödgröna har all orsak att vara nöjda efter kommunalvalet. De gröna och Vänsterförbundet gick klart framåt, medan SDP lyckades karpa upp sig efter sammanklappningen i riksdagsvalet 2015 och hålla ställningarna i jämförelse med kommunalvalet 2012. Samtidigt gick regeringspartierna Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna alla bakåt, med Sannfinländarna som det här valets stora förlorare (–3,5 %). Oroväckande ur en vänstersynvinkel är kanske hur lite C och Saml trots allt backade (–1,1 och –1,2 %), trots missnöjet med regeringens politik. Delvis är det kanske ett bevis på att kommunalval inte är riksdagsval, och att det inte finns någon opposition i kommunerna. Allra tydligast syntes missnöjet med social- och hälsovårdseformen i Vasa, där SFP gick framåt med hela 7 procent och Samlingspartiet backade med närmare 6 procent. Vasa var också en av de få finlandssvenska kommuner där Vf gick något bakåt (–0,5 %), medan De gröna ångade på framåt (+3,3 %).

 

För Vänsterförbundet var valet en enorm lättnad, då partiet fick 8,8 procent av rösterna nationellt. Opinionsmätningarna hade visserligen gett partiet chans på över 9 procent, men gallupar tenderar ofta att ge Vf något bättre siffror än slutresultatet. Det var en skön revansch för riksdagsvalet, där partiet landade på sitt sämsta resultat någonsin, med futtiga 7,1 procent av rösterna. Också gentemot kommunalvalet 2012 förbättrade Vf sin närvaro i beslutsfattandet med 0,8 procentenheter.

I Åbo blev det, inte helt oväntat, Li Andersson-storslam, då Vänsterförbundet tog 16,1 procent av rösterna. Då socialdemokraterna inte fick mer än 17,1, betyder det att Vf bräcker sig in i den trio av partier (Saml, SDP, Gröna) som de senaste åren på egen hand härskat Åbopolitiken. Lägg till detta att De gröna gick framåt med över 5 procentenheter, och det betyder att konstellationerna i Åbo kommer att läggas om en hel del. Som Torbjörn Kevin påpekade i Yles valvaka – det är 40 år sedan det senast var en sådan här rödgrön dominans i Åbo.

Om Åbos vänster vann på ”Li Andersson-effekten”, är tiderna nu förbi då Helsingforsvänstern skulle vara beroende av ”Paavo Arhinmäki-effekten”. Den tidigare partiordföranden är fortfarande den populäraste vänsterpolitikern i staden, men bara med drygt 1 000 röster mer än svenskspråkiga Veronika Honkasalo, som förnyade sitt mandat med besked med 4 000 personliga röster. Överlag betecknas Helsingforsvänstern av ett mycket jämnt, ungt fält med många populära kandidater, som Mai Kivelä, Silvia Modig, Suldaan Said Ahmed och Dan Koivulaakso. Partiets mål att få in fler svensksspråkiga kandidater i Helsingfors stadsfullmäktige än SFP lyckades inte riktigt, då Mia Haglund fick nöja sig med suppleantplats och Henrik Nyholms personliga röster inte räckte ända fram.

 

Om det var De gröna som ledde den rödgröna fronten i Helsingfors och Åbo, så visar resultatet i Jakobstad att partiet fortfarande har stora problem med att få fotfäste utanför södra Finland. De gröna gick visserligen framåt med 0,7 procentenheter i staden, men fick bara 3,7 procent av det totala röstantalet.

Däremot gick vänsterpartierna framåt med stormsteg i Jakobstad. SFP dominerade i partiordförande Anna-Maja Henrikssons hemstad med 40,7 procent av rösterna, men Vf gick framåt med 3,5 procentenheter till 10,9 procent, och Jakobstad profilerar sig således som en av de starkaste svensk- eller tvåspråkiga kommunerna för partiet. Socialdemokraterna ökade dessutom till 21,6 procent. Lyckas Vf och SDP hitta en gemensam ton med traditionellt vänsterorienterade Pro Jakobstad (6,6 %) och De gröna, betyder det att en rödgrön allians kunde få stort inflytande i beslutsfattandet. Vänsterförbundets framgång torde dels bero på att Pro Jakobstad haft svårt med kandidatuppställningen, och dels på att Jeppis Pride-aktivisten Lisen Sundqvist säkert lockat nya röstare till Vf med sin kandidatur.

 

Framför allt kan Vänsterförbundet glädja sig över att valframgången inte varit något isolerat stadsfenomen – partiet gick framåt i nästan alla tvåspråkiga kommuner där det ställde upp kandidater, även om det inte i alla fall resulterade i fler mandat, eller några mandat alls.

På Kimitoön lyckades Vf (6,6 %) återta sitt andra mandat, delvis tack vare Tomy Wass, som efter en lång karriär som tjänsteman nu ställde upp i val som pensionär och drog åttonde flest röster i kommunen, där ju Jan-Erik Enestam (SFP) var röstmagnet. Vänstern på Kimitoön gläder sig också över att SFP (44 %) inte fick enkel majoritet, i första hand tack vare den obundna gruppen Fri samverkan, som drog 19 procent av rösterna.

I Pargas gjorde Vf ett kanonval och ökade med 1,5 procent, vilket gjorde att partiet kunde hålla sina 2 mandat, trots att fullmäktigegruppen krymper. De gröna gick mycket starkt framåt och ökade till 4 mandat, medan SDP klappade samman och förlorar 3. SFP förlorar 2 mandat, trots ett mycket bra val, som slutade med snudd på enkel majoritet. Vf:s långvariga Pargasordförande Nina Söderlund blev röstdrottning i kommunen (igen).

 

Också i Raseborg gjorde Vänsterförbundet ett mycket bra val, men blev otursamt nog bara några röster från ett andra mandat. I ärlighetens namn berodde partiets tillskott i röster (1,2 %) antagligen främst på att Finlands kommunistiska partis Peter Björklöf inte ställde upp för omval. FKP var också den stora förloraren i Raseborg, medan den stora segraren blev SDP, som gick framåt med 2,6 procentenheter till nästan 30 procent. SFP lyckades inte heller här knipa enkel majoritet, fast det låg nära till hands.

I Hangö höll Vänsterförbundet sina fyra mandat, och gick till och med framåt, trots att en av partiets röstmagneter, Marko Niemi, hoppat över till FKP och numera är chefredaktör för partiets språkrör Tiedonantaja. Niemi lyckades också knipa ett mandat för FKP i kommunen. Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran drog fjärde mest röster i Hangö. SDP gick däremot ordentligt bakåt, och förlorade både tre mandat och positionen som Hangös största parti, som nu gick till SFP. Den samlade vänstern är ändå fortfarande dominant i Hangö. I Kyrkslätt lyckades Irja Bergholm hålla Vf:s ena fullmäktigeplats.

 

Östnyland är något av ett sorgebarn för Vänstern. I Lovisa har partiet haft en hyfsad representation tack vare röstdrottningen Armi Lindell, samt Jerry Träskelin och Sari Eriksson. I år ställde ingen av dessa upp för omval, och Lovisas Vänsterförbund formligen kollapsade, och förlorade alla sina tre mandat. Stödet i Borgå och Sibbo, 3,3 jämte 1,8 procent, är kanske inget att hoppa jämfota för, men på båda orterna lyckades partiet förbättra resultatet i antal röster mätt.

Förutom i Jakobstad och Vasa, har Vf i Österbotten ett hyfsat stöd i Kaskö (7,8 %), där partiet dock gick back med 1 procentenhet i årets val, och i Karleby, där det i stället höjde sitt stöd med 2 procent till 6,8 och knep ett tredje mandat. I Kristinestad, Vörå, Nykarleby, Korsholm och Kronoby har Vf ingen representation i fullmäktige, men lyckades i de flesta av dessa kommuner trots allt öka partiets röstetal. I Kristinestad fördubblades röstmängden till 2,7 procent, och förde partiet hyfsat nära ett mandat.

 

Summa summarum kan man konstatera att Vänsterförbundet, med vissa undantag, gått stadigt framåt ett litet steg över hela landet, såväl på landsbygden som i städerna. Att partiet inte skulle ha potential att växa utanför de stora städerna är alltså en teori som kan skrotas. Problemet är väl snarast att på landsbygden och i småstäder hitta nya, unga kandidater som kan ta över stafettpinnen från veteraner som Esko Antikainen, Harry Yltävä, Stefan Håkans, Birgitta Gran, Nina Söderlund, Irja Bergholm och övriga. Akutast bland de kommuner där Vf fortfarande har ett hyfsat stöd torde situationen vara på Kimitoön, där 5 av 8 kandidater i år var pensionärer, och endast en av dem under 55. Vad det beror på att den ”traditionella arbetarklassens” barn inte har fortsatt inom vänsterrörelsen på landsbygden (om en grov generalisering tillåts) är en intressant fråga, som vi kanske ändå lämnar därhän den här gången.

 

Ännu några ord om de små landsomfattande partierna. Ännu 2012 hade Finlands kommunistiska parti 9 ledamöter; tre i Nokia och en i Heinola, Helsingfors, Raseborg, Jyväskylä och Nystad. Efter valet 2017 finns bara två kvar; en i Hangö och en i Nokia. Inte ens FKP:s långvariga ordförande Yrjö Hakanen lyckades ta sig in i Helsingfors stdadsfullmäktige, trots över 1 300 personliga röster. Det är knappast överdrivet att säga att en era lider mot sitt slut.

I stället fick hela tre nya partier in kandidater i fullmäktigen: Piratpartiet, Liberalpartiet och Feministiska partiet. Piratpartiet är visserligen inte nytt som parti, men har tidigare inte lyckats få en kandidat invald i vare sig kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament. Ett parti gjorde också sorti i år, då Förändring 2011 inte ställde upp några kandidater, eftersom det strukits ur partiregistret (för stunden i varje fall).

 

På papper är det Liberalpartiet som klarat sig bäst – dess ordförande Juhani Kähärä valdes med darr på ribban in i Esbofullmäktiget med 338 personliga röster, och hela fyra kandidater kom in i Parikkala, där partiet blev tredje störst. Nå, nu är det ju inte så karelska Parikkala med sina 5 000 invånare plötsligt blivit frälst av ett litet libertarianskt parti av amerikanskt stuk, utan det hela handlar om valteknisk kohandel. De obundna i Parikkala har fått tillåtelse av partiet att använda dess parti som paraply för att kunna ingå valförbund med Kristdemokraterna och Sannfinländarna (obundna får inte som grupp ingå valförbund). De obundna kandidaterna har i sin tur lovat att inte representera partiet då de en gång blivit invalda. Så i praktiken har Liberalpartiet, tidigare känt som Nationella whiskypartiet, endast fått in en kandidat i Esbo.

Dessutom har Piratpartiet nu i sitt femte val lyckats bryta sig in i politiken på allvar. Piratpartiet, som har rymt några av de senaste valens mest färggranna kandidater med åsikter från höger till vänster, upp och ner, är i grund och botten ett värdeliberalt parti som ligger någonstans mellan libertarianism och anarkism. Dock utan libertarianismens fokus på ekonomi och privatägande, och utan anarkismens klassanalys. Vid sidan av mer bisarra uppenbarelser som Hansi Harjunharja och Kyuu Eturautti, har Piratpartiet också presenterat en helt seriös politik, även om partiet inte gjort det lätt för oss att ta dem seriöst. Med huvudsäte i universitetsstaden Jyväskylä är det knappast en överraskning att det är där partiet har störst stöd, och där fick partiet in en kandidat, Arto Lampila, som ofta fungerat som partiets samlade och seriösa ansikte utåt. Men också i Helsingfors fick partiet in en kandidat, doktorn i kärnfysik Petrus Pennanen.

 

I Helsingfors lyckades också nya Feministiska partiet få in sin ordförande Katju Aro i fullmäktige. Totalt fick partiet i kommunen nära 5 000 röster, och Aro fick kring 1 500 personliga, jämförbart med t.ex. Nasima Razmyar eller Harry Bogomoloff. Att Aro skulle bli invald var väntat, och det var också Feministiska partiets mål i detta val. Partiet kom inte speciellt nära inval i någon annan kommun, även om svenskspråkiga HBTIQ-aktivisten Panda Erikssons över 400 röster är imponerande för en kandidat som ännu för ett år sedan var mer eller mindre obekant för den breda allmänheten och ställer upp för ett parti som inte heller är mycket mer än ett år gammalt. Det grämer antagligen Eriksson att till exempel Vf:s Merja Lundén kom in i fullmäktige med 133 röster, men så fungerar tyvärr partipolitiken.

Feministiska partiets intrång på partikartan är ytterst välkommet såtillvida att det ruskar om en aning i strukturerna och sätter förhoppningsvis feminismen högre på agendan – även det inte riktigt lyckades med det ännu i det här valet. Med tanke på hur synlig och effektiv valkampanj FP förde åtminstone i Helsingfors, är det förvånande om partiet inte lyckas få in några kandidater till om fyra år.

 

Med ett hyfsat resultat för SDP, ett gott resultat för Vf, ett alldeles strålande resultat för De Gröna och en bra start för FP, finns alla chanser till en rödgrön front i många kommuner. Katju Aro kommer knappast att ha några problem att finna starka bundsförvanter bland Helsingfors unga, feministiska kandidater vare sig i VF eller Gröna. Men framför allt i De grönas starkaste fästen, Åbo och Helsingfors, har samarbetet mellan De gröna och vänstern ibland haltat avsevärt, eftersom De gröna ofta röstar med Samlingspartiet snarare än det röda blocket. I värdefrågor är De gröna och Vänsterförbundet snarlika, men då det gäller ekonomi och socialfrågor, och, lustigt nog, miljöfrågor, har de båda ibland haft svårigheter att hitta varandra. Att De gröna i Helsingfors röstade för utökad bebyggelse i Centralparken går stick i stäv med partiets egna principer, och partiets inställning till kärnkraft har varit svajande. Samtidigt har partiet också en hängivet röd flygel, som dock ibland blir brutalt överkörd. Socialdemokraterna har försökt finna sin själ i oppositionen, men verkar ha svårt att göra en avgörande vänstersväng tillbaka till rötterna. Så länge den uteblir, kommer Vänsterförbundet att se SDP som en högst opålitlig bundsförvant i många kommuner. Sedan måste man naturligtvis minnas att situationen varierar stort mellan olika kommuner. Och SFP ska naturligtvis inte heller räknas bort från samarbetsparterna i en rödgrön koalition. Även om partiet har en stark högerslagsida i ledningen, finns det många socialliberala och vänsterlutande politiker inom partiet.

Det är inte någon skön ny värld vi vaknar till efter kommunalvalet, men valet har åtminstone öppnat vissa dörrar och kanske förlöst vissa knutar. Om De gröna, Vf och SDP kan finna varandra, kan de utgöra en formidabel motkraft till högervågen, och det är vad som behövs i dessa tider då social- och hälsovårdsreformen ska drivas igenom, och vi även i övrigt står inför ett vägskäl då samhället borde byta riktning. Med flankstöd från SFP och andra mindre partier, åtminstone i vissa frågor, ska det kunna gå att bygga på det här valresultatet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör