Etikettarkiv: Vänsterförbundet

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass

 

Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Invasionen 1968 splittrade vänstern

Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska pansarvagnar in över den tjeckoslovakiska gränsen för att slå ner den demokratiserings- och decentraliseringsprocess som pågick i landet, en process som otvivelaktigt skulle ha minskat Kremls inflytande över Tjeckoslovakien. Den demokratiskt sinnade kommunistledaren Alexander Dubček inledde reformerna i början av 1968, men de omintetgjordes nästan helt av den sovjetiska ockupationen. Ockupationen fungerade som en vattendelare inom den europeiska vänsterrörelsen. Det var en signal om att Kreml inte godkände utbrytare ur den Moskvaledda monolitiska hegemonin, och i backspegeln sett början till slutet för Sovjetunionen, som inom sina ramar hade en geografiskt, språkligt, kulturellt och nationellt splittrad helhet, där många krävde större självbestämmanderätt och bredare demokrati. Inom den europeiska vänstern fick invasionen av Tjeckoslovakien många vänstersinnade aktivister och väljare att ta avstånd från Sovjetkommunismen och förespråka en mer moderat och demokratiskt sinnad socialdemokrati.

I själva verket tog majoriteten av de europeiska kommunistpartierna avstånd från invasionen, så även i Finland. Både DFFF och FKP fördömde ockupationen, men för många unga vänsteraktivister var splittringen inom FKP för tydlig: en liten men högljudd minoritet inom Finlands Kommunistiska Parti anklagade partiledningens avståndstagande som antisovjetism. Bland annat sosseveteraner som Erkki Tuomioja och Folke Sundman har i Ny Tid-intervjuer uppgett att det var partisplittringen i samband med Pragvåren som fick dem att välja SDP framom DFFF.

I Ny Tid var tonen gentemot invasionen tydligt fördömande. 1968 var Folktidningen Ny Tid en veckotidning, och imponerande nog behandlas invasionen brett redan i det nummer som utkom 22 augusti, det vill säga dagen efter att pansarvagnarna hade rullat in över gränsen. På grund av de knappa uppgifterna är den osignerade (men antagligen skriven av chefredaktör Mikael Romberg) opinionstexten om händelserna återhållsam, men var skribentens och tidningens sympatier ligger är inte oklart. Och redan dagen efter invasionen förutspår skribenten nästan profetiskt den skada som Moskva åsamkade socialismens framtid genom sitt agerande. Vi återpublicerar härunder opinionstexten från 22.8.1968.

*****

Ny Tids förstasida 22.8.1968.

Det var med bestörtning som vårt folk tog del av meddelandet att sovjetiska, östtyska, polska, bulgariska och ungerska styrkor trängt in på tjeckoslovakiskt område och besatt partihögkvarteret, nationalförsamlingens byggnad, regeringens lokaliteter och även radiobyggnaderna. De ansvariga organen för DFFF och FKP har fördömt aktionen. Likaså har aktionen fördömts av ett flertal kommunistiska partier i Europa. FNs säkerhetsråd har sammanträtt och krävt att invasionsstyrkorna ska dras tillbaka. Den allmänna opinionen i världen, om man frånräknar de intervenerande länderna, understryker i sina kommentarer att åtgärden är ägnad att öka spänningen och krigshotet i Europa. Kommentatorer världen över har uttryckt sin medkänsla med de tjeckoslovakiska folken som så ofta kommit att lida under spända lägen.

Tass har meddelat att invasionen företogs för att hindra antisocialistiska krafter att göra en kupp i Tjeckoslovakien och att styrkorna ska dras bort så snart, faran är över. Vidare framhåller Tass att inmarschen skett på anmodan av tjeckiska ledare, som varit oroliga för utvecklingen. Det som inte framgår av Tasskommunikén i klartext är däremot huruvida de tjeckiska ledarna för partiet och regeringen samt ledamöterna i nationalforsamlingen kommer att respekteras. Dessutom ska det tjeckoslovakiska partiet i en snar framtid sammanträda till kongress. Närvaron av invasionsstyrkorna och deras uppträdande kan leda till att Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti inte suveränt kan fatta sina beslut. Illavarslande är den östtyska kommuniké i vilken “Dubcek och den av honom ledda gruppen” hävdas ha glidit allt längre åt höger.

Den tjeckoslovakiska ledningen, den tjeckoslovakiska radion (innan den tystades) och talesmän för Tjeckoslovakiens regering och parti har förklarat att den tjeckoslovakiska partiledningen, regeringen och nationalförsamlingen var omedvetna om invasionen före den var ett fullbordat faktum. Dessa uppgifter står i strid med de av Tass distribuerade uppgifterna. Den ansvariga tjeckoslovakiska ledningen hävdar således att den varken inkallat några trupper från andra socialistiska länder heller anser deras närvaro önskvärd.

Det inställer sig många frågor när man tar del av de alltjämt otillräckliga informationer som står till buds om händelserna i Tjeckoslovakien.

Redan nu kan man säga att aktionen mot Tjeckoslovakien har skadat socialismens sak. Inom den kommunistiska rörelsen har man under senare år gång på gång understrukit att de kommunistiska partierna är suveräna och jämbördiga och att det är grunden för den kommunistiska världsrörelsens enhet. Hur det som nu hänt rimmar med dessa deklarationer återstår att förklara.

I en tidigare ledare framhöll vi att den gamla tesen om möjligheten av att bygga socialismen i ett land inte längre är aktuell i en värld där socialismen segrat i ett stort antal länder efter andra världskriget. 1957 deklarerade de kommunistiska partierna på sin världskonferens att vägarna till socialismen är flera, vilket i praktiken innebär att man erkände att den monolitiska eran var förbi och att den kommunistiska världsrörelsen gått in i ett ideologiskt sett pluralistiskt skede. Det förefaller som om den ideologiska drivkraften bakom aktionen mot Tjeckoslovakien skulle bero på att ledarna i de berörda länderna inte i praktiken vill erkänna deklarationen av år 1957. Har aktionen mot Tjeckoslovakien företagits för att hindra den demokratiseringsprocess som den nya ledningen igångsatt? Hur som helst så har den socialistiska saken lidit en allvarlig skada genom aktionen. Det bör sägas åt ledarna i de länder som står för den.

Osignerad
Inledningen skriven av Janne Wass

 

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

Tre svar i riksdagen: Finlands moraliska ansvar för utvisade asylsökande

Efter att en irakisk man som nekats asyl i Finland dödades i Irak inställer sig följande fråga: Vilket är Finlands moraliska ansvar för de människor som skickas tillbaka till de livsfarliga förhållanden de flytt från? Ny Tid ställde frågan till riksdagsledamöterna Maarit Feldt-Ranta, Silvia Modig och Pirkko Mattila.

– Finland bär ett stort ansvar. Sdp:s partiledare Antti Rinne har föreslagit att Finland borde utse en oberoende utredningsperson eller tillsätta en kommitté för att se över om allt är som det borde vara. Det är viktigt att vi kan vara säkra på att vår lagstiftning och våra myndigheters agerande är hållbara med tanke på de internationella förpliktelser vi har lovat följa.

— Maarit Feldt-Ranta, sdp

– De asylbeslut som fattas måste vara opolitiska och följa internationella avtal. I dagens läge tycker jag att Finland kränker de mänskliga rättigheterna. Besluten kring om personer beviljas asyl eller inte har politiserats; våra myndigheter tycks göra landsrapporter och bedömningar som påskiner att det skulle vara tryggt för människor att återvända. Det finns politiska krafter i landet som kraftigt vill kringskära möjligheten att få asyl i Finland – och det här syns i att asylbesluten inte verkar vara baserade på mänskors nöd. Här tycker jag att Finland sviker sitt moraliska ansvar.

— Silvia Modig, Vänstern

– Vi har en skylidghet att följa med vad som sker i världen, men det är omöjligt att ha ett helt vattentätt system – det finns alltid en risk att något kan hända [efter att en person som fått avslag skickats ut ur landet].

Vi har läst om den irakiska man som fick avslag och sköts till döds i Bagdad kort efter återvändandet. Vilket ansvar har Finland för denna individs liv? 

– Vi följer lagen och de internationella avtalen, inget system är fläckfritt, vi kan inte ha fullständig kunskap om läget … Jag känner inte till detaljerna i fallet, men beslutet att inte bevilja asyl har baserats på den information som de finska myndigheterna haft. Att en människa mist sitt liv är en oerhörd mänsklig tragedi, det vill jag inte bagatellisera.

— Pirkko Mattila, Blå framtid, social- och hälsovårdsminister

Marcus Floman