Etikettarkiv: Vänstern

Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on

Skottland i limbo

För ett år sedan röstade Storbritannien för att lämna EU, men av kungadömena var det endast England och Wales som röstade för att Brexit. Skottland och Nordirland röstade emot. I Skottland röstade en klar majoritet, 62 procent, för att stanna i EU. Skottland är mer positivt till EU än sin sydliga storebror England, och överlag mer vänstersinnat, vilket syns både i ett starkt stöd för Labour och i Scottish National Partys (SNP) valsegrar i både de brittiska och skotska parlamenten. Trots namnet är SNP ett av de mest vänsterinriktade och pro-europeiska partierna i Storbritannien, och lånar en stor del av sin politik från nordiska välfärdsmodeller. Skottland har bland annat nyligen lanserat en babylåda till alla blivande föräldrar.

Med andra ord dras Skottland ut ur EU mot sin vilja, med allt vad det innebär av ovisshet, för ekonomi, migration, och för de EU-medborgare som bor i Skottland. Jag är en av dem. Skottland har varit mitt hem i tre år, Storbritannien i fyra. Dessa år är nu av stor betydelse sedan Theresa Mays Brexit-arbetsgrupp lagt fram den magiska gränsen ”fem år” som minimum för att en EU-medborgare bosatt i Storbritannien ska få ansöka om vad som kallas ”settled status”, något mellan fullt medborgarskap och uppehållstillstånd som skapats i ett försök att tillfredsställa både EU-medborgare i Storbritannien och de 17,5 miljoner britter som röstade för att lämna EU för att hejda det de upplever som okontrollerad immigration. Som ”settled” ska EU-medborgare i princip ha samma rättigheter som brittiska medborgare, men många frågor är obsvarade och detaljerna måste benas ut. May förbehåller sig dessutom rätten att dra undan mattan för förhandlingarna om de inte går som hon vill. ”No deal is better than a bad deal”, har hon robotiskt upprepat om och om igen. Vad det betyder i praktiken vet väl knappast ens May …

Osäkerheten oroar

Personligen då? Varje gång jag lämnar in en arbetsansökan (vilket jag gör ofta, som biolog har jag korta kontrakt och oändliga snuttjobb) oroar jag mig för att arbetsgivarna ratar min ansökan på grund av osäkerheten kring huruvida jag har rätt, och lust, att stanna. Jag oroar mig också för om jag kan resa till Finland för en längre tid i framtiden, för arbete eller om närstående behöver min hjälp. Enligt Brexit-arbetsgruppens nuvarande förslag skulle jag förlora min rätt till ”settled status” om jag är frånvarande längre än två år.

Vi EU-medborgare, som vuxit upp med att komma och gå hur vi vill i världen, har svårt att ens föreställa oss att friheten plötsligt begränsas. På alla blanketter har det alltid funnits den där magiska rutan att kryssa i – ja, jag är EU-medborgare – som suddat ut alla de praktiska problem som andra invandrare möter dagligen.

Jag oroar mig för hårdare attityder, men inte mot mig utan mot mina medinvandrare från det forna östblocket som får ta emot det mesta av invandrarhatet, trots att Storbritannien bokstavligen skulle gå i stå utan de tusentals östeuropéer inom byggbranschen, servicebranchen och industrin som sköter alla de uppgifter som britterna själva avskyr. Jag oroar mig för dem som har en partner som inte bor i Storbritannien. Om en familj vill återförenas i Storbritannien efter Brexit så måste den partner som är bosatt i Storbritannien ha minst 20 000 euro i årsinkomst.

Uppblåst nationalism

Varför vann Leave-sidan? Storbritannien lider av en snedvriden, antieuropeisk självbild. Européer lever på andra sidan den engelska kanalen, själva är de britter, betonas det – ofta med en viss självgodhet, som om det vore snäppet bättre. Enligt vissa analyser var det just denna exceptionalism och bristande känsla av samhörighet som orsakade Brexit. Imperialismen är som en mental blindtarm i den brittiska nationalidentiteten, ett rudiment av en gången tid, som nu infekterats av storhetsvansinne, högerpopulism och nostalgi. Det är ett faktum att Brexitanhängarna finns i alla samhällsklasser, från frustrerade arbetslösa och låginskomsttagare till övre medelklassen, och högst uppe i överklassen. Alla är de ju britter, och britter varken behöver eller vill styras av ett EU som enligt många domineras av Tyskland, vilket är svårt att svälja för dem som inte vill minnas något som hänt sedan 1945.

Jag funderar om det här bakåtsträvande Förenade Kungadömet är värt all framtidsoro. Vad får JAG ut av att leva som pseudobritt i ett samhälle som röstade emot öppenhet och inklusion? Många européer har redan flyttat, och antalet östeuropéer som vanligen drar nytta av det högre arbetskraftsbehovet under sommarmånaderna har minskat, vilket fått industrin att spå en dyster framtid med högre priser på allt från service till livsmedel.

I dystra tider är alla glimtar av hopp välkomna, som då Theresa May utlyste nyval för att öka sitt mandat i Brexitförhandlingarna, men istället förlorade sin majoritet och tvingades bilda koalitionsregering med det ärkekonservativa nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). SNP gick bakåt i valet och har lagt planerna om en ny självständighetsomröstning på is. Men det är till SNP och Nicola Sturgeon (bilden) jag lägger min tillit eftersom de, i motsats till Labour, inte backat en tum vad gäller EU och Skottlands ovilja att lämna unionen. Om Labour vill återta det stöd de förlorat åt SNP i Skottland så måste de tilltala de EU-vänliga skottarna, och det gör de inte genom att flörta med de antieuropeiska populisterna i England. Trots små motgångar har SNP fortfarande Skottland i ett fast grepp, och så länge det är fallet kommer Labours ordförande Jeremy Corbyn aldrig att bli premiärminister.

En engelsk vän jämrade sig över den skottska folkomröstningsivern: ”If Scotland becomes independent, the rest of the UK is condemned to an eternity of Tory rule”. Om Skottland ordnar en ny folkomröstning om självständighet finns det inga garantier att resultatet blir det samma som senast. År 2014 röstade en stor del av skottarna emot självständighet uttryckligen för att de ville stanna i EU, och enligt Nej-sidan var det bara status quo som garanterade EU-medlemskapet. Personligen ser jag gärna att Skottland utträder ur Storbritannien och banar sin egen väg tillbaka till EU, istället för att låta sig hunsas av ett England som tror sig veta bättre än både Skottand och hela resten av Europa.

Text: Vivi Bolin
Foto: Skotska regeringen

Punken lever och mår bra under ytan

Ofta stöter man på beskrivningar av diverse band som ”punkens räddare” eller något dylikt. Detta betyder i praktiken att de, enligt skivindustrins kommersiella standarder, kommer att gå långt. På Puntala-rock, som är Finlands största punkfestival, står det dock klart att punken mår bra som den är, utan allt för mycket synlighet i mainstream-media. Över 30 band – de flesta naturligtvis från Finland, men även från Frankrike, Belgien, Mexiko, Ryssland med mera – spelade under två dygn på en större och en mindre scen på ett camping-område i Lempäälä. Och här syntes ingen större indelning i artist och publik, utan de som stod på scenen befann sig ofta i publiken då följande band spelade.

Öl och musik

Till skillnad från de flesta större festivalerna, tillåts besökarna på Puntala-rock att avnjuta egna alkoholdrycker utanför det lilla, inrutade barområdet. Med andra ord flödar det enorma mängder av öl då över tusen punkare från världen över samlas. Trots (eller kanske på grund av?) detta var stämningen glad och vänlig, med endast ett par mindre undantag. Framför scenerna gick det ofta vilt till, men trots att det kunde se aggressivt ut, var folk vänliga och hjälpte sina meddansare upp på fötterna om någon råkade falla omkull.

Punk är en svårbestämd genre, vilket delvis beror på att den utvecklats åt flera olika håll från sina 70-talsrötter. Därför kan det för en utomstående vara svårt att se vissa av banden som punkmusik. För en oinsatt kan vissa av artisterna låta mera som något som hör hemma på Tuska, medan andra låter mera som pop eller traditionell rock. Själv upplevde jag det relativt breda utbudet av olika sorters punk som upplyftande.

Yleiset syyt.

Även om de utländska banden lätt uppfattas som större – eftersom de rest längre för spelningarna – gjorde flera finska artister väldigt bra ifrån sig. Harhat spelade, trots soundproblem, en väldigt energisk spelning med sin noise-influerade hardcorepunk. Blossom Hill har redan över tio år på nacken och kallas ofta för ”Finlands Green Day”, inte helt utan orsak. Kürøishi från Uleåborg bjöd på en tyngre, mera metalliska form av hardcore. Det är sällan man får möjlighet att se Last Days på scenen, med sin mörka men dansbara punkrock. Kovaa rasvaa spelade hårdare än de flesta andra och var så energiska att även publiken hade lätt för att komma igång. Yleiset syyt var en ny bekantskap för mig, men medlemmarna är bekanta från förr från sådana band som Perikato och Sick Urge. Stilen var hardcore-punk, rakt på sak.

Massacre 68 från Barcelona har spelat tillsammans i över 30 år.

Bland de utländska kan nämnas att både mexikanska hardcoreveteranerna Massacre 68 och belgiska The Kids med sin gladare typ av punkrock har över trettio år på nacken. Hellshock spelade en väldigt metallisk form av crust-punk. Anti-System var energiska, arga och stämningsfulla – allt på en gång. Tau Cross skiljde sig från mängden med sångrösten hos ”The Baron”, känd från sin tid i det legendariska Amebix. För att nämna några av artisterna.

Punk är politik

Men punk är mera än musik och trots ett rejält festande, hade även politiken sin plats på festivalen. Förutom de bord där skivor såldes, fann man även flera politiska organisationer, nämligen Oikeutta eläimille, Vapenvägrarförbundet och diverse anarkistiska grupper. Även politisk litteratur såldes, så det handlade inte bara om fest och öl. Partipolitik fanns det dock inte utrymme för, utan det handlade endast om utomparlamentariska grupper.

Förutom öl och fest så fanns det även en möjlighet att införskaffa politisk litteratur.

Politiken syntes även i och med att alla av de fyra olika matförsäljarna erbjöd veganalternativ och två var helt och hållet veganska. Och i en viss grad skedde ett meningsutbyte banden emellan; efter ett av de äldre inhemska banden gjorde ett idiotiskt och förmodligen ogenomtänkt uttalande och skämtade om våldtäkter, tog flera bland öppet avstånd till detta, bland dessa barcelonarna Ultra med sin snabba version av hardcore och den finländska powerpopkvintetten Plastic Tones, som gladde publiken med sina solskenstoner. Både sexism och rasism är något som de flesta punkarna har nolltolernas för, även om sorgliga undantag förekommer. Som ett mera allmänt ställningstagande togs även ett stort grupp-porträtt av alla som ville ställa upp, som ett symboliskt tecken på solidaritet till antifascistiska fångar världen över. Bilden skall spridas till stödorganisationer för dessa fångar.

Puntalas campingområde, som fungerar både som festivalområde och tältplats för besökarna, har också en simstrand. Då man fick nog av höga volymer och leriga punkare var det skönt att, trots en del köande (för att undvika olyckor får bara ett visst antal personer besöka befinna sig på stranden samtidigt), gå ner till stranden och ta en simtur i all lugn och ro.

Text & foto Janne Nyström

Identitet

Jag har på ledarplats ibland kritiserat vad jag kallar för ”identitetspolitik”, som jag använt som en motpol till partipolitik, i första hand då partipolitik som ordnar in sig bekvämt och lättfattligt på höger-vänsterskalan. Jag måste erkänna att det antagligen till viss del legat slentrian i dessa utgjutanden.

Min uppfattning har varit att allt fler, ofta unga, väljer att driva en politisk aktivism utgående från den egna identiteten, snarare än från allmänna principer och en bred solidaritetstanke. Denna övergripande kritik, i den mån den träffar rätt, står jag fast vid. Ensaksrörelser har sin plats i samhällsdebatten, men då en ensaksrörelse evolverar till politisk rörelse som gör anspråk på allmängiltighet, uppstår problem.

Men jag har samtidigt förhållit mig skeptiskt till vad jag kallat identitetspolitik i bemärkelsen av rörelser som driver vissa gruppers rättigheter – inte som rörelser i sig, jag har högsta uppskattning för feminismen, hbtiq-rörelsen, antirasismen, etc – men som övergripande politiska idéer.

Här måste jag erkänna att jag under den senaste tiden långsamt börjat ändra uppfattning.

För vad var arbetarrörelsen, annat än en identitetsrörelse? Ny Tid från 1950-talet är full av debatter om vem som kan kalla sig ”arbetare”, vem som får skriva ”arbetarlitteratur” och det är sannerligen ingen solidaritet som kommer på fråga då borgare och kapitalister behandlas. Även om vänsterpressen gärna så framhöll, var det knappast ändå så att majoriteten av arbetarrörelsens fotsoldater hade anslutit sig efter noggranna studier av Marx och Lenin, utan för att de var arbetare. Arbetaridentiteten fick dem att ansluta sig till en rörelse som drev på förbättringar av arbetarnas förhållanden, och att stoltheten över arbetaridentiteten var något som rörelsen gärna framhöll.

En annan sak var sedan att det i bakgrunden för rörelsen fanns en genomgripande och bred teori för hur ett hållbart och rättvist samhälle skulle se ut.

Kanske är det en av vänsterns stötestenar i dag – att den har så svårt att hitta de personer som verkligen skulle identifiera sig med rörelsen. Här vill jag igen lyfta fram Otso Harjus utmärkta text i det förra numret av Ny Tid: om vänstern vill vara relevant för den breda skara av unga aktivister som i dag de facto arbetar för en bättre värld, bör den i stället för att motverka den så kallade ”identitetspolitiken” se vad den kan lära sig av de olika emancipatoriska rörelserna. Feminismen, hbtiq-rörelsen och den antirastiska rörelsen arbetar i grund och botten för samma mål som vänstern – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi har småningom sett ordet ”frihet” krypa tillbaka in i vänsterretoriken. Kanske det igen är dags att damma av också ordet ”identitet”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör