Etikettarkiv: Vänstern

Return of the Jedi

Janne Wass
Janne Wass.
Upptakten till De grönas ordförandeval har inte varit snygg, men så är inte heller partiets opinionskurva det. Om någon kan vända trenden är det antagligen Pekka Haavisto, trots att det luktar lite mygel i knutarna, skriver Janne Wass, som analyserar De grönas utveckling under det senaste ett-och-ett-halvåret.

Som så många spekulerat, avgick den sjuklediga och omstridda Touko Aalto från De grönas ordförandepost. När Aalto valdes till ordförande i juni 2017 red De gröna på en historisk popularitetsvåg, och det talades om att partiet på allvar kunde bryta sig in bland de tre stora, liksom Sannfinländarna 2015. I sitt linjetal lovade Aalto till och med att leda De gröna till statsministerposten – ett infall av hybris som i backspegeln verkar osedvanligt illa tajmat.

För den stora allmänheten var Aalto ett oskrivet blad, de flesta hade aldrig ens hört talas om 32-åringen från Joensuu. Hans ideologiska placering på vänster-höger-skalan framstod för många som oklar: han hade en bakgrund som kommunistsympatiserande studentaktivist, men kallade sig numera för “socialliberal anhängare av marknadsekonomi”, vilket inte tydliggjorde hans ståndpunkter särdeles mycket. Det gjorde inte heller det faktum att Aalto genast från början började ställa sig in hos regeringspartierna med tal om “samarbete i stället för motsättningar”, ett eko från Sauli Niinistös valslogan “Motsättningarnas tid är förbi”. Att De gröna och Aalto ville in i regeringen 2019 gick inte att missta sig på.

Aaltos nedförsbacke inleddes i augusti 2017 då hans hustru under stort medieuppbåd begärde skilsmässa på grund av Aaltos förhållande till en annan kvinna inom den gröna organisationen. Det är onödigt att spekulera i hur mycket av partiets nedförsbacke som hade med Aalto att göra, men det bistra sanningen är att De grönas gallupsiffror började dala på hösten 2017. I september var De gröna det näst populäraste partiet i Yles mätning med ett stöd på nära 18 procent. I oktober rasade stödet tillbaka till 14 procent, och har sedan dess dalat till under 12.

Aalto var sedan så gott som osynlig i offentligheten under det följande årets tid, vilket inte hjälpte partiets popularitet. När han sedan igen syntes, var det i skandalrubriker, efter att bilder publicerats av en festande partiordförande som klappade män på baken på en gayklubb i Stockholm. I sig ingenting att himla över i vårt liberala 2018, men för politiska motståndare erbjöd festbilderna på Aalto en utmärkt klubba att slå ett redan liggande parti i huvudet med. Samma taktik användes mot Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki efter hans blöta kväll med hockeylandslaget i samband med VM i Sotji 2014. Strax efter det fick Aalto mer ovett skopat över sig: först av partikamraterna för att han var långsam med att offentligt ge sitt stöd till De grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanen efter hennes deportationsprotest i ett Finnair-plan, och sedan av sina motståndare efter att han förtydligat sitt stöd för Pennanens aktion. Den 8 augusti publicerade Suomen Kuvalehti ett långt reportage som avslöjade ett djupt missnöje med Aaltos ledarstil inom vissa kretsar av De gröna. Flera av de svarande uppfattade att Aalto var dålig på att kommunicera, att han gärna höll långa föredrag von Oben, vars innehåll för många blev grumliga. Aalto uppfattades på det stora hela som för linjelös och för fokuserad på enskilda sakfrågor. Den kumulativa effekten av allt det ovan nämnda gjorde det mer än tydligt att De gröna led av en ledarskapskris.

I september meddelade Aalto att han blivit diagnosticerad med depression och tog sjukledigt på grund av burn-out. Den 24 oktober avsade han sig ordförandeskapet. Med ett halvt år kvar till riksdagsvalet var tidpunkten allt annat än optimal, men ännu värre för partiet hade det antagligen varit om Aalto suttit kvar. De gröna har liksom Sannfinländarna under de senaste åren varit något av ett jo-jo-parti – dess gallupunderstöd har de senaste fem åren enligt Taloustutkimus mätningar legat på allt mellan 7 och 17 procent. Eftersom partiet lätt fångar lösa väljare har det uppvisat lika snabba upphämtningar som snabba ras. Om De gröna med en ny ordförande lyckas blåsa liv i partiet, kan ännu vad som helst vara möjligt i valet. Frågan är om rätt ordförande står att finna.

Många hade hoppats på att Ville Niinistö skulle rädda partiet bara ett och ett halvt år efter sin avgång från ordförandeposten. Niinistö är en av Finlands absolut skickligaste politiker, uppskattad brett över partigränserna, och det var under hans tid som ordförande som De gröna definitivt ryckte ifrån Vänsterförbundet och började närma sig de tre stora partiernas popularitetssiffror. Men i onsdags meddelade Niinistö att han inte ställer sig till förfogande, och inte heller ställer upp i riksdagsvalet. Andra gröna tungviktare som Satu Hassi, Heidi Hautala, Maria Ohisalo, Ozan Yanar och Oras Tynkkynen tackade också nej en efter en. Ännu i början av veckan hade bara en kandidat ställt sig till förfogande: Outi Alanko-Kahiluoto, en trotjänare inom partiet, långvarig riksdagsledamot, ordförande för riksdagsgruppen och en ständig “bubbling under”-kandidat till ordförandeposten. Ännu i förrgår fanns egentligen bara två andra tänkbara kandidater kvar, den unga rabulisten Emma Kari och den folkkäre ringräven Pekka Haavisto. På torsdagen klarnade sedan bilden: Emma Kari meddelade att hon inte ställer upp i ordförandevalet, medan Pekka Haavisto gav sig in i spelet. Och avgjorde det högst antagligen på samma gång.

Outi Alanko-Kahiluoto är en respekterad, meriterad och erfaren politiker som ändå aldrig hört till De grönas mest lyskraftiga stjärnor. Med sin lite tjänstemannamässiga utstrålning har hon i offentligheten ofta blivit i fötterna på karismatiska figurer som Kari, Niinistö, Yanar och Jani Toivola. Dessutom är Alanko-Kahiluoto lite för vänsterorienterad för en stor del av De grönas medlemmar, inte minst i toppskiktet, där det långe varit den blågröna nyansen som dominerat. Haavisto är däremot de blågrönas man. Alanko-Kahiluoto har blivit utspelad från ordförandekampen två gånger i rad, och inför det senaste ordförandevalet hoppade hon av racet halvvägs. Hon beskyllde då Niinistö för att driva fram sin tidigare riksdagsassistent Emma Kari som nästa ordförande, ett uttalande som skapade henne många ovänner inom partiet. Inte heller detta förbättrar hennes chanser i detta val. Mot den unga Emma Kari som nu sitter sin första period i riksdagen hade Alanko-Kahiluoto haft en fighting chance. Mot Haavisto är hon chanslös.

Pekka Haavisto är De grönas i dagsläget överlägset mest erfarna politiker. Han har suttit i riksdagen i sammanlagt nästa 20 år, han har varit minister, ordförande för partiets riksdagsgrupp, ordförande för Europas gröna parti, haft otaliga uppdrag utomlands och fungerar för tillfället som ordförande för Europas fredsinstitut. Dessutom var han ordförande för De gröna 1993–1995. För att inte tala om hans fenomenala duell med Sauli Niinistö i presidentvalet 2014. Haavisto blev då Pekka med hela det finska folket, i synnerhet med den rödgröna oppositionen.

Pekka Haavisto har utstrålningen och lugnet som kan behövas inför riksdagsvalet, och han gör sig bra i tv. Det gav han prov på redan inför riksdagsvalet 1987, då han deltog i Yles stora valdebatt. Innan valdebatten var Haavisto en rätt anonym miljöaktivist med rötterna i Koijärvirörelsen. I förhandsröstningen fick han ett par hundra röster. Sedan kom valdebatten i tv, och på valdagen fick han över 7 000 röster och formligen slungades in i riksdagen. Att han sedan 1995 föll ut ur riksdagen berodde delvis på De grönas bedrövligt dåliga valresultat 1995 (6,5%), men kanske främst på att De gröna hade så många starka kandidater i Helsingfors, samt på slitningar inom partiet.

Den allmänna opinionen har varit att De gröna behöver en rikskänd och populär ordförande för att svänga opinionen inför riksdagsvalet. Många hade hoppats på Niinistö, men frågan är om inte ett återval av den nyss avgångna ordföranden hade setts som ett svaghetstecken. Det är inte bara Touko Aalto som skapat rubriker under det gångna året: också Jani Toivolas ivriga taxi-användning på skattebetalarnas kostnad har ältats i pressen. Man kan fråga sig om inte Emma Karis framfusiga energi hade varit den injektionsspruta som partiet hade behövt. Å andra sidan är hon en politiker som kraftigt delar allmänhetens åsikter, och i synnerhet är hon en nagel i ögat på brunhögern, som säkerligen hade satsat stora resurser på svartmålningskampanjer på webben om hon blivit ordförande. Hon är också problematisk för partiets vänsteranhängare, och inte den ordförande som skulle ha kunnat locka väljare över partigränserna – till exempel från Vänsterförbundet, SDP eller SFP. Haavisto, däremot, skulle vara en sådan ordförande.

Det är kanske att gå händelserna i förväg att redan nu utlysa Pekka Haavisto till De grönas nya ordförande, men det är svårt att se Alanko-Kahiluoto segra över nästan-presidenten Haavisto. Haavisto har ett brett stöd både bland veteraner och det yngre fotfolket i partiet, och har inga skandaler hängande över sig. Att hans homosexualitet inte är ett problem för hans valpopularitet bevisades klart och tydligt i presidentvalet 2014, tvärtom blev hans man Nexar Antonio Flores något av en mediernas gunstling. Haavisto är nu tillbaka, som en grånad Luke Skywalker, för att rädda den gröna galaxen undan undergång. Det må vara att många gärna hejar på den svarta stormtroopern, den unga, kvinnliga hjälten eller den söta, pipande roboten, men när partiets framtid är på spel vill de ändå ha in den gamla jediriddaren.

Frågan är hur långt det räcker. SDP har slagit på en helt ny växel, och spelar de sina kort rätt är det möjligt att många taktikröstar på sossarna bara för att undvika en samlingspartistiskt ledd regering – och ser man på gallupsiffrorna så har socialdemokraternas stöd vuxit ungefär exakt lika mycket som De grönas stöd sjunkit under det senaste halvåret. Partiernas kurvor är i praktiken spegelbilder av varandra.

En annan fråga är hur mycket De grönas nedgång har berott på imagefaktorer, och hur mycket det handlar om partiets politik. I de grönas starkaste fäste Helsingfors har partiet länge kritiserats från vänsterhåll för att gå i Samlingspartiets ledband, och samma tongångar går igen i Åbo. Vissa bedömare anser att partiet efter Aaltos val till ordförande varit tandlöst i oppositionen mot till exempel Sote-reformen och regeringens sysselsättningspolitik. Till och med i miljöfrågor har De gröna fått kritik från aktivistfältet. Vidare har förfarandet inför detta ordförandebyte en misstänkt odör av kabinettsbeslut. Att Niinistö och Kari nästan samtidigt meddelar att de inte ställer sig till förfogande är knappast en slump, och att så många andra – unga och presumtivt ivriga – kandidater alla med en mun avböjt, alla med samma motivering; att det behövs en sittande riksdagsledamot, en rikskänd politiker, ger åtminstone skenet av att det kommit ukaser ovanifrån. Att Alanko-Kahiluoto, som redan tidigare anklagat partiledningen för nepotism, nu är Haavistos enda motkandidat är knappast heller en slump. Det här är visserligen något som kanske mest intresserar politiska reportrar och partiets medlemmar, men åtminstone gör det inte mycket för att höja De grönas anseende som ett öppet och genomskinligt parti – ett parti som i tiderna grundades just med slagord om att rensa ut myglet och nepotismen inom den finländska politiken.

Det som hursomhelst är klart är att om någon kan svänga popularitetspendeln så är det antagligen Haavisto. Till skillnad från Vänsterförbundet, vars gallupsiffror tenderar att vara nästan orubbligt stabila på kort sikt, är De gröna ett parti som inte har lika trogna väljare, men är inte heller lika ideologiskt stigmatiserat. Det betyder att dess popularitet kan rasa från nästan 18 till under 12 procent på ett år, men likväl ska det motsatta vara möjligt.

Det finns de på vänsterkanten som lett i mjugg åt De grönas handlösa fall under det gångna året. Och visst är det så, att ett lågt stöd för De gröna brukar betyda ett högre stöd för Vänsterförbundet. Men en sådan småaktighet är knappast konstruktiv. De gröna är trots meningsskiljaktigheter en av Vänsterförbundets få bundsförvanter i politiken. Om vänstern vill ha någon som helst chans att undvika ännu en borgerlig regering, krävs ett högt stöd för De gröna i valet. Om Haavisto lyckas med miraklet att på ett halvt år vinna över några tiotusen presumtivt borgerliga väljare och hissa upp De gröna till ett valresultat på 17 procent, lever hoppet om en rödgrön regering – och det må då delvis ske på bekostnad av en procent eller så av Vänsterförbundets stöd. Fast många vänsterförbundare kanske ser Haavisto mer som Saw Guerrera än Obi-Wan (ursäkta nörderiet).

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Barometer: Vind i seglen för rödgröna blocket

Finländarna förhåller sig mer positivt till de röda och gröna partierna än till de blå eller bruna dito. Det visar en partibarometer som TNS Kantar publicerade i dag. De rödgröna partierna knep alla tre första platser då finländarna tillfrågades vilka partier de förhåller sig positivt till. Etta på listan är SDP: 43 procent säger att de förhåller sig positivt till socialdemokraterna. Tvåa är De Gröna, med 42 procent positiva omdömen. Sedan kommer barometerns verkliga skräll, det vill säga att Vänsterförbundet kvalar in som trea på listan med 38 procent positiva omdömen – och går förbi Samlingspartiet.

36 procent av de svarande förhåller sig positivt till Samlingspartiet, medan endast 33 procent har en positiv bild av Centern. Av de sex stora partierna är Sannfinländarna i en klass för sig: endast 18 procent av de svarande förhåller sig positivt tlll dem.

Sannfinländarna är också det parti som har klart flest motståndare: hela 47 procent av de svarande uppger att de förhåller sig “mycket negativt” till Sannfinländarna. Tvåa i den statistiken är sedan Vänsterförbundet: 29 procent förhåller sig “mycket negativt” till Vänsterförbundet, följt av De Gröna (26) och Centern (25). Inställningen till SFP, KD och Blåa undersöktes inte i barometern.

TNS Kantars barometer bekräftar ytterligare de signaler om ett uppsving för vänstern som getts av de senaste partistödsmätningarna. Både Yles och Helsingin Sanomats senaste partimätningar har visat på ett dalande stöd för de borgerliga partierna, i synnerhet Samlingspartiet, och ett stigande dito för vänsterpartierna. Socialdemokraterna är Finlands överlägset populäraste parti och fick 22 procent eller lite mer av opinionsstödet i båda mätningarna i oktober. Vänsterförbundet fick i båda undersökningarna ett stöd på 9,8 procent. Det är den högsta gallupsiffran som Vänsterförbundet fått i en HS-gallup under hela 2010-talet.

Då det nu är drygt ett halvt år kvar till riksdagsvalet är det mycket som talar för en valseger för SDP, och i så fall kan också en regeringsmedverkan bli aktuell för Vänsterförbundet – beroende på hur mycket stöd de rödgröna lyckas samla. En rödgrön regering med SFP-stöd skulle kräva åtminstone fem procentenheter till för SDP, Vf och Gröna.

Hursomhelst talar mycket för att Vänsterförbundet kan göra sitt bästa riksdagsval sedan 2003, då partiet under Suvi-Anne Siimes ledning fick 9,9 procent av rösterna. Sedan dess har Vf tappat nästan en procentenhet i varje riksdagsval, med bottennoteringen 7,1 procent år 2015. Bakom sig har Vänsterförbundet ett lyckat kommunalval, där partiet höjde sin röstandel med 0,7 procentenheter till 8,8. Ordförande Li Andersson har i undersökning efter undersökning visat sig vara en av landets allra populäraste politiker över partigränserna och torde bli röstmagnet i Åboland. Hanna Sarkkinen har byggt upp en stadig popularitet i norra Finland och Paavo Arhinmäki är ett säkert kort i Helsingfors.

Goda gallupsiffror ett halvt år före valet bådar gott för Vänsterförbundet: Varken i riksdags- eller kommunalval har partiets opinionssiffror under de senaste femton åren fluktuerat mycket mer än med en procentenhet under det sista halvåret före val. Partiet har inte förmått göra samma plötsliga framryck i galluparna som SDP och De Gröna gjort till och från, men denna tröghet fungerar också åt andra hållet. Inte ens då det stormade som mest mellan Siimes och taistoiterna 2006-2007 eller då Arhinmäkis alkoholanvändning ältades i rubrikerna ledde det till något dramatiskt popularitetsras.

Men Vänsterförbundet ska inte heller ta ut någon storseger på förhand: Partiet har under de senaste valen fallit en bra bit under gallupsiffrorna i själva valet. I riksdagsvalet 2015 låg partiets opinionsstöd stadigt på kring 8,5 under hela valkampanjen, men sedan blev det som känt total sammanklappning med ett valresultat på 7,1 procent. Inför kommunalvalet 2017 var Vänsterförbundet till och med framme och nosade på 10-procentstrecket, vilket gjorde att jublet efter valsegern på 8,8 procent trots allt var ställvis dämpat.

I nästa nummer av Ny Tid tar vi tempen på vänstern då ett halvt år återstår till valet.

Janne Wass

EDIT 18.10.2018 kl. 22.15: Tredje stycket, rättade stavfel: SDP –> SFP.

Optimistisk USA-vänster, trots lång uppförsbacke

Helsingfors fick finbesök i början av september då tre unga, amerikanska vänsterprofiler besökte staden på inbjudan av Vänsterunga. Shana East är styrelsemedlem och aktivist i organisationen Our Revolution, ett slags spin-off på Bernie Sanders presidentvalsrörelse, som säger sig arbeta för en ”politisk revolution” (organisationens egna citattecken) genom att driva på en förstärkning av USA:s demokrati, stöda progressiva valkandidater och ”förhöja den politiska medvetenheten”. Matt Bruenig är jurist, omstridd webbdebattör och grundare av vänstertankesmedjan People’s Policy Project. Trion fullbordades av Bhaskar Sunkara, tidigare viceordförande för Amerikas demokratiska socialister, men bäst känd som grundare av och chefredaktör för vänstertidskriften Jacobin, en månadstidning med vissa likheter med Ny Tid.

De tre var i första hand inbjudna för att delta i en debatt med finländska högerliberalerna Juhana Vartiainen och Mikko Kiesiläinen.

Jag fick en kort pratstund med de tre amerikanerna tidigare på dagen. Alla tre är ense om att en radikal förändring behövs i den amerikanska politiken, och lika ense är de om att den vänstervåg som startade med socialisten Bernie Sanders osannolika presidentvalskampanj inte har gått om intet. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta hur vågen rent praktiskt ska omsättas i en politik som skulle bringa denna radikala förändring. Den stora käppen i hjulet är USA:s rigida tvåpartisystem. Och att förändra det demokratiska partiet inifrån ser ingen av dem som ett realistiskt alternativ på kort sikt.

– Jag tror att kanske, på 20–30 år kunde vi få en förändring till stånd, säger Bruenig.

Men vad som ska göras fram till dess är oklart. Ett problem är att vänstern i USA är väldigt splittrad i olika fraktioner, från sådana som efterlyser ”ansvarsfull kapitalism” till dem som vill förstatliga infrastruktur och service. Vissa anser att man bör påverka inom demokratiska partiet, andra, som Sunkara, anser att det enda egentliga alternativet är att utmana tvåpartisystemet genom ett eget demokratisk-socialistiskt parti. Men det amerikanska valsystemet gör den strategin väldigt svårgenomförbar på ett nationellt plan.

Jag påpekar att det trots all entusiasm känns som om den amerikanska vänstern utkämpar ett redan förlorat slag, men Sunkara vill inte lyssna på det örat.

– Nej, vi vinner ju för tillfället. Alexandria Ocasio-Cortez vann ett av demokraternas primärval i USA och många unga har aktiverat sig inom vänsterpolitiken i och med Sanders kampanj. Vår tidskrift Jacobin har i dag över 40 000 prenumeranter och växer hela tiden.

28-åriga Ocasio-Cortez överraskade alla genom att i juni slå en av New York-demokraternas veteraner i primärvalet för distrikten Bronx och Queens. Hon är medlem i Amerikas demokratiska socialister, vars medlemsantal fick en plötsligt tillökning på flera tusen personer efter valet. Också på andra håll i landet har demokratiska socialister rönt framgångar i primärvalen genom att slå ut sittande kongressledamöter och senatorer.

Text & foto: Janne Wass

Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister

Den 29-åriga holländska historikern Rutger Bregmans bok Utopia for Realists blev i fjol något av en överraskande bästsäljare i Storbritannien, även om dess genomslagskraft inte riktigt nått fram till Norden på samma sätt som till exempel Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet eller Naomi Kleins Det här förändrar allt. Jag nämner de här böckerna delvis därför att Bregmans alster känns som en avkomma i rakt nedstigande led – en gravskrift över nyliberalismen och en välargumenterad pamflett för en framtid i vänstertecken.

Det bästa med Utopia for Realists är att boken är glimrande välskriven och backar upp sina påståenden med historiska exempel, grafer och vetenskapliga fakta. Det som är lite tråkigt är kanske att den inte riktigt kommer med något nytt. Och när jag skriver ”tråkigt”, så handlar det kanske främst om en viss uppgivenhet över att de idéer och tankar Bregman för fram är såpass etablerade inom vänsterkretsarna att de redan borde ha omsatts i praktiken. I korthet handlar det om en radikal omdefiniering av arbetsliv och resursfördelning, ett samhälle baserat på socialistiska principer för jämlik fördelning av resurser, där heltidsjobb inte längre är det allena saliggörande i livet. Bregman argumenterar för allmän basinkomst, kortare arbetsvecka och öppnare gränser.

Mycket av bokens innehåll är bekant från till exempel Ha-Joon Changs nyliberalismkritik eller David Graebers så kallade ”bullshit jobs”. Övertygande målar Bregman upp bilden av det kapitalistiska samhället som har gått i stå, och där vi i dag släpar oss fram på lånad tid genom att skapa onödiga jobb för att producera onödiga produkter och tjänster – inte för att de är nödvändiga för vår eller världens överlevnad, utan för att de är nödvändiga för det nyliberala systemets överlevnad.

Problemet, menar Bregman, är att vänstern i dag saknar en enhetlig vision, en utopi för framtiden. Men det här stämmer strikt taget inte riktigt längre. Den globala vänstern börjar i allt högre grad enas bakom tanken på en rörelse bort från fokus på heltidsjobb för alla och mot en modell som på ett sätt eller annat bygger på en radikalt ny modell för omfördelning av resurser, av typen basinkomst. Det här är frågor som vi skrivit om i Ny Tid i årtionden.

Det är hoppingivande att böcker av den här typen allt oftare syns på internationella bästsäljarlistor, och att raden av kapitalismkritiska och vänsterutopistiska (unga) skribenter ständigt får nya tillskott. Det som har efterlysts i högre grad i de här böckerna är klara och tydliga ekonomiska modeller för hur de utopiska samhällena ska finansieras, till exempel var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra allmängiltiga teoretiska modeller för detta, helt enkelt därför att det är mer eller mindre okänt territorium, och de ekonomiska effekterna av en basinkomst måste ju vara omöjliga att på ett detaljerat sätt förutspå. Hur mycket pengar sparar staten till exempel i social- och hälsovårdskostnader då medborgarnas livskvalitet blir bättre? Hur påverkas det småskaliga egenföretagandet då man inte blir av med stöd och bidrag så fort man har en inkomst? Och så vidare. Det som jag själv kanske saknar är böckerna som förklarar hur vi ska komma från punkt A till punkt B. Visioner i all ära, men om de här idéerna inte får större genomslagskraft än vänsterns knappa tio procents valunderlag är de svåra att genomföra. Men kanske – förhoppningsvis – är det så att dessa idéer nöts in tills de blir mainstream, och om Utopia for Realists kan vara ytterligare en droppe som urholkar berget, så försvarar boken väl sin existens. 

Janne Wass

Rutger Bregman: Utopia for Realists.
Bloomsbury, 2017.

Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
”Positivt definierad, är en kommun den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”.

Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.

Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.

”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.

Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.

Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?

Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.

Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.

Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.

Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”. 

Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.

Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?

Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC

EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.