Etikettarkiv: Vänstern

En örfil åt den offentliga smaken

Dikter får gärna vara svåra. Tråkigt vore det väl annars. Nicko Smiths diktsamling Hki Rött (2017) bjuder mig ändå på ett lite väl hårt motstånd och jag har försökt komma underfund med varför.

Kanske handlar det delvis om den grafiska utformningen, verserna är luftigt utspridda över sidan och emellanåt formar ord eller bokstäver symboler. Det är ändå amatörmässigt utformat och det förblir oklart om det är ett mer eller mindre medvetet drag. De grafiska utformningarna av orden tillför inte heller läsningen något och blir snarast ett störande element, som dessutom gör dikterna svåra – om inte omöjliga – att läsa högt.

Dikterna är faktiskt så svårlästa att tankarna går till den ryska futurismen och dess manifest ”En örfil åt den offentliga smaken” (1912). Egentligen passar detta väl ihop med Smiths ambition att skriva fram de utstötta i samhället, vilket redan titeln Hki Rött syftar till. Diktsamlingen tillägnas ”alla utslagna, trasiga nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten”, men budskapet går dessvärre lätt förlorat bland alla söndervackra bröstvårtsmissiler, facebookblå världar och oförstörbara livskristaller Smith verkar ha en förkärlek till.

Även om Smiths lek med ord emellanåt är fyndig bidrar de många sammansättningarna till diktsamlingens svårläslighet. Men kanske just det är poängen, att diktsamlingen inte ska gå att sträckläsa utan måste tas in i lagom små doser för att sedan begrundas och diskuteras.

För visst glimtar samhällskritiken tydligare fram i vissa av dikterna, speciellt de som behandlar brödköer och människor som bara blir till ännu ett nummer i raden:

”Seitsemänkymmentä viisi, seitsemänkymmentä kuusi, seitsemänkymmentä seitsemän…”

(människoruinerna släpar sig sakta fram mot matresterna)

Och visst rymmer diktsamlingen små guldkorn även för hopplösa medelklasslitteraturvetare som mig:

Drömmer vidare

om en plats

där hoppet ligger utsträckt

mot den villkorslösa kärleken

Smaragdgnistrande

(Tittar ner i plastpåsen)

Sara Pollesello

Nicko Smith:
Hki Rött, 2017

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

Valresultatet är en varningsklocka för SDP

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass