Etikettarkiv: Vård

En stark försvarare av välfärdsstaten är borta

Vi nåddes denna vecka av sorgebudet att Vänsterförbundets förra riksdagsledamot och Europaparlamentariker Outi Ojala har avlidit efter en längre tids sjukdom. Outi Ojala hann fylla 70 år. Hon växte upp i Villmanstrand och var en äkta karelare, fastän hon levde sitt vuxna liv i Helsingfors.  Hon var uppskattad över parti- och generationsgränser och känd både för att genuint ”bry sig om”, jobba hårt för det hon trodde på, men också för sitt temperament, som kom just av det ärliga och aktiva engagemanget.

Hon var riksdagsledamot 1991–1996 och 1999–2007, däremellan var hon Europaparlamentariker, Hon hade under åren många förtroendeuppdrag och var också länge bland annat medlem av Helsingfors stadsstyrelse. Berghäll var hennes stadsdel, fast hon trivdes bra också i Arabiastranden dit hon flyttade efter pensioneringen.  Till sitt ursprungliga yrke var hon sjukvårdare och kom till politiken via sitt fackliga engagemang i sjukvårdarnas förbund Tehy.

Outi var aktiv i många frågor;  hon var nordist och aktiv för fred. Socialpolitik och hälsovårdsfrågor brann hon för, hon slutade aldrig att försvara den offentliga vården, där hon själv jobbat i två decennier och som hon såg som en viktig grund för välfärdssamhället. Hon var mycket oroad över den förestående social- och hälsovårdsreformen och vad allt den så kallade ”valfriheten” skulle innebära för finansieringen av den offentliga vården i längden.

Många kommer ihåg henne för hennes motion redan på 90-talet i riksdagen för att samkönade par skulle kunna registrera sitt parförhållande, något som slutligen gick igenom i riksdagen först 2002 (och först i år ledde till  möjlighet till äktenskap).

Outi var i många år medlem av Nordiska rådet och 2002 också Nordiska rådets president, och senare efter att hon lämnat riksdagen ordförande i Pohjola-Norden. Nordiskt samarbete var för Outi viktigt och naturligt, hon hade själv jobbat som sjukskötare i Sverige i sin ungdom och hade familjemedlemmar i Sverige. För Outi var det svenska språket självklart en del av den finländska identiteten.

När Outi blev pensionerad började hon på allvar ta sig an allt det hon inte hunnit med under de tider hon var politiker, hon reste mycket, bland annat  genom Ryssland med den legendariska transsibiriska järnvägen. Det andra hon tog sin an på allvar var kultur,  i alla olika former, men mest  musik, teater och bildkonst. Hon skaffade sig på ”gamla dar” efter pensioneringen körkort, dels för att hon lättare skulle komma till Kuhmo musikfestival som hon sedan länge besökte nästan varje sommar.

Outi var en varm människa som tog sina medmänniskor på allvar, hon gav råd och stöd till yngre politiker, och äldre – om man bad om det, och ibland fast man inte bad om det. Hon var passionerad i allt hon gjorde och det märktes. Var man än rörde sig med Outi, kom folk för att säga några ord, till och med när hon simmade i Medelhavet dök det bland vågorna fram någon väljare som ville hälsa. Många är vi som kommer att sakna Outi och hennes humor och värme.   

Laura Lodenius
var Outi Ojalas vän och jobbade med och för henne en del år.
Foto: Sami Liukkonen

   

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Vår väldigaste reform ångar på

Den första januari 2019 ska den största reformen av Finlands förvaltning någonsin träda i kraft, om allt går enligt regeringens planer. Social- och hälsovårdsreformen, eller ”Sote”, drivs igenom med en hårt pressad tidtabell utan att någon egentligen vet vilka följder den kommer att ha.

Inte mindre än 215 000 offentligt anställda får nya arbetsgivare då 18 självstyrande landskap tar över ansvaret för social- och hälsovården i samhället och organiserar den i ett nätverk av tjänsteproducenter. Landskapen existerar ännu inte som organisationer, men förbund som motsvarar de kommande landskapen har redan fått i uppgift att förbereda hur de kommer att ta emot reformen. De flesta av dem har webbplatser som redogör för hur de tänker möta de nya utmaningarna. Till exempel Lapplands förbunds hemsidor poängterar den ökande vikten av virtuella tjänster:

”I organiseringen av social- och hälsovårdstjänster krävs ett helt annat slags tänkande än förut. I stället för att satsa på väggar och byggnader måste nya sätt att producera tjänster utvecklas. I Lappland kan till exempel en stor del av tjänsterna erbjudas digitalt, så att kommuninvånaren slipper resa hundratals kilometer för att få service.”

Det som påstås vara den naturliga utvecklingen som vi är tvungna att följa uppmanar till effektivering, centralisering och digitalisering, och enbart ur det perspektivet kan den här reformen kännas logisk. Men risken finns att den istället skapar stress och nya problem, och att möjligheterna att fatta lokala beslut försämras. Reformen förutsätter att möten kan ske virtuellt, att vård inte kräver möten, att väggar och byggnader kan bytas ut mot datorskärmar. Det är en logik där förvaltning och beslutsfattande kan flyttas över till högre och mer avlägsna instanser utan att det kräver mera arbete, byråkrati eller pengar.

Efter Sote-reformen kommer kommunerna att ta hand om ”främjandet av hälsa och välfärd”, vilket inkluderar motion, skolornas kuratortjänster, och förebyggande arbete som till exempel stödtjänster för familjer och barn.

I samband med reformen träder den nya valfrihetslagen i kraft, och de tjänster som berörs av den kommer att privatiseras. Kommuninvånarna kan själv välja om de vill anlita en offentlig eller privat producent, och även producenter av basservice måste börja tävla om kunder för att trygga sin verksamhet. Tjänster som kräver avancerad specialkunskap kommer inte att omfattas av valfrihetslagen.

Privatiseringen av tjänster förändrar utgångspunkterna och möjligheterna att erbjuda tjänster. Kan ett kommersiellt tänkande överföras på social- och hälsovårdsbranchen, också på orter där ”kunderna” inte alltid räcker till? Idén är att vissa bastjänster ska vara tryggade också på mer glest bebodda platser, men frågan är ifall resurserna i slutändan kommer att räcka till för detta. När tjänster privatiseras ändrar det också på dynamiken emellan tjänsteutövaren och kunden. När motivationen blir pengar, kan man då lita på att de som erbjuder tjänsten faktiskt tänker på kundens bästa?

Mindre jämlikt

Maarit Sulavuori, avdelningschef för familje- och socialtjänsterna vid social- och hälsovårdsverket, ingår i en arbetsgrupp i Nylands nätverk som arbetar med att förbereda reformen. Arbetsgruppen ansvarar för frågor kring barn, unga och familjer. Hon tror att det kan finnas en större risk att det uppstår klyftor i samhället då tjänsteutövare enligt det nuvarande lagutkastet kan välja vilka kunder de vill betjäna. En privat aktör kan alltså välja att inte ta emot kunder med mycket svåra problem, och då övergår vårdansvaret för dem till landskapet. Hon misstänker att detta kan leda till att tjänsterna segregeras, så att det uppstår två olika marknader för tjänsterna. En privat som sköter de lätta fallen och en offentlig som sköter de svåra.

– Detta stöder inte samhällets sammanhållning utan ökar ojämlikheten och polariseringen, säger hon.

Så landskapens stora utmaning och ansvar blir att säkerställa vården av de mest utsatta i samhället samt invånarna i mindre kommuner.

Mycket i reformen är ännu oklart och under planering. För tillfället har social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet lagt ut ett lagutkast om valfrihetslagen på remiss, och experter kan ge utlåtanden om lagen till och med den 28 mars. Finslipningen av lagarna kommer att fortsätta också efter att remisstiden löper ut. I lagutkastet bestäms vilka tjänster som blir valfria, där kunden själv kan sätta ihop sin vårdhelhet genom att kombinera tjänster från privata, offentliga och tredje sektorn.

Oklara konsekvenser

Lagutkastet inkluderar också en konsekvensbedömning som är mycket kritisk mot de föreslagna lagarna. Den ifrågasätter de beräknade inbesparingarna och hävdar att resultatet också kan vara det motsatta. Den frågar också om varje landskap kommer att ha tillräckligt med kunskap och kompetens för att verkställa reformen på ett smidigt sätt. Följderna kan se väldigt olika ut beroende på ort, och utvecklingen kan gå i väldigt olika takt och riktning. Dessutom är det osäkert om det alls går att påverka utvecklingen ifall den tar en oönskad riktning.

Speciellt för detta lagutkast är också en ny lag om produktionen av social- och hälsovårdstjänsterna. Maarit Sulavuori förklarar att alla instanser som vill erbjuda tjänster kan anmäla sig till ett speciellt register för tjänsteutövare som landskapet upprätthåller. Idén med detta register är att landskapen kan kontrollera vilka instanser som erbjuder tjänster för att kunna upprätthålla en minimistandard. Organisationer och föreningar som förut fått bidrag eller finansiering via kommunen och vill ha finansiering av landskapet kan anmäla sig till registret, och landskapet förbinder sig i princip att finansiera dem. Det är ännu oklart på vilka grunder landskapet kommer att erbjuda finansiering för dem som anmäler sig till registret. Ska finansieringen ske enligt hur mycket en viss tjänst används, eller fastställs den enligt speciella grunder? När konkurrensen blir större, hur kommer pengarna att fördelas? Sådana frågor finslipas i lagutkastet.

– Utan kunder kan tjänsteutövaren ändå inte få finansiering, finansieringen grundar sig på kundmängden, säger Sulavuori.

Brist på konkreti

Aila Puustinen-Korhonen jobbar på Finlands Kommunförbund och är specialist inom barnskyddsområdet. Hon beklagar sig över att det i informeringen samt den offentliga debatten om social- och hälsovårdsreformen talats mest om hälsovården, men att socialarbetet blivit i bakgrunden.

– I de fall där socialarbetet tagits fram har det gjorts på en mycket allmän nivå. Specifika frågor i socialvården, till exempel barnskyddet, har inte behandlats.

Barnskyddsarbetet är ett fält där det är oklart hur valfriheten kan implementeras. Detta arbete baserar sig inte alltid på att en kund väljer en tjänst, utan på ett tätt samarbete mellan socialarbetare och familj, och mycket förebyggande arbete. Redan hittills har barnskyddsarbetet till stor del skett via privata tjänster som kommunerna köpt in, men konstellationerna ändras om det blir föräldrarna som måste ta kontakt med tjänsteproducenten. Puustinen-Korhonen poängterar att det blivit vanligare med utmattning, ekonomiska problem och andra svårigheter bland småbarnsföräldrar.

– Ifall föräldrarna är utmattade har de inte nödvändigtvis tillräckligt med krafter för att navigera i det system som nu föreslagits. Det finns en risk att de inte lyckas skaffa sig tillräcklig vård, eller att de inte får den när den behövs. Tjänstehelheten har i den föreslagna valbarhetsmodellen blivit mycket komplicerad och splittrad, ingen instans ansvarar för koordineringen. Det kan uppstå betydliga dröjsmål i tjänsterna vilket kan skada barnen i familjerna.

Dessutom kan mängden av olika tjänster och instanser också göra saker svårare för socialarbetaren.

– Hur kommer den socialarbetare som ansvarar för barnets hälsa och helhetsvård överlag att kunna bilda sig en helhetsuppfattning och försäkra och övervaka barnets bästa?

Hur och om helheten av vårdproducenter kommer att fungera hänger i stor utsträckning på om dessa instanser kommer att kunna sammarbeta, och vem som kommer att hålla i alla trådarna.

– Enligt lagen ska kundens tjänster integreras, det ska byggas ett starkt nätverk mellan producenterna, och på så sätt skall kundens betjäning vara smidig, säger Sulavuori.

Der är extremt viktigt att barnskydds- och motsvarande förebyggande och stödande tjänster  finns nära till hands och lätt tillgängliga.  Om de är det beror i slutändan på i vilken mån producenter inom den tredje sektorn, som står för en stor del av de lätttillgängliga tjänsterna, får finansiering av landskapen. Bra förebyggande arbete syns inte alltid i kundmängder, och ifall konkurrensen om pengar blir intensivare kan det leda till att människor speciellt i mindre kommuner riskerar att bli utan viktiga tjänster.

– Det kommer säkert att ske förändringar och jag skulle gissa att de största och starkaste producenterna blir kvar på marknaden. Men det betyder inte nödvändigtvis att de ur barnens synpunkt viktigaste tjänsterna finns kvar, säger Puustinen-Korhonen.

Den nya lagstiftningen om social- och hälsovårdsreformen borde bli klar på sommaren 2017. Enligt Sulavuori kommer kommunerna under 2017-18 att arbeta med att integrera tjänster och utveckla fungerande modeller för det.

FAKTA: Skattereformen och finansieringen av tjänster

I samband med reformen sker också en reform av beskattningen. Staten ansvarar för finansieringen av landskapen. Landskapen tar över budgeten för största delen av social- och hälsovårdstjänsterna, allt som inte räknas under ”främjande av hälsa och välfärd”. Kommunalskatten kommer att sänkas i motsvarande grad som statsbeskattningen ökar. Landskapen har i sig ingen beskattnings- eller lånerätt, vilket gör landskapen mycket beroende av det stöd de får av staten. Det är beräknat att reformen inte borde inverka negativt på kommunernas budget eftersom deras utgifter borde minska i samma grad som intäkterna minskar. Enligt Maarit Sulavuori, chef på avdelningen för familje- och socialtjänster i Helsingfors, kommer finansieringen av kommunens förebyggande och hälsofrämjande tjänster fungera som förut. De har redan nu skild budget inom kommunen, alltså kommer deras pengar inte ifrån social- och hälsovårdens budget.

FAKTA: Förvaltningen

I stort kommer förvaltningen att ha tre nivåer: kommunal nivå, landskapsnivå samt statlig nivå. Staten kommer att ha större makt än förut i organiseringen av tjänsterna. Ett riksomfattande organ, som ägs av de självstyrande landskapen, grundas för att överblicka förvaltningen. Varje landskap kommer att ha en verkställande chef som leder förvaltningen av hälsovårdstjänsterna, men som inte är involverad i beslutsfattandet. Inom landskapen grundas landskapsråd där kommunerna har representanter i proportion till deras invånarantal. Fem geografiska samarbetsområden grundas, inom vilka landskapen mera intensivt kan samarbeta om organiseringen av tjänster. Tanken är att landskapen kan välja ifall de vill organisera sina tjänster själva eller samarbeta med andra landskap. De kan också välja att anlita privata eller tredje sektorns producenter.

FAKTA: Valfriheten – Hur väljer du?

I praktiken går valfriheten till så att du väljer en hälsovårdsstation och en tandvårdsenhet du vill binda dig till för ett år framåt. När du behöver vård görs en vårdplan upp som bedömer vilken vård du behöver samt vad denna vård kommer att kosta. Det gör du i ett ”affärsverk”, som alltså kan vara till exempel ett sjukhus eller en hälsostation. Du kan också göra upp vårdplanen utanför ditt eget landskap. Efter att vårdplanen gjorts kan du välja ifall du vill få din vård av en privat eller offentlig enhet. Du kan vid behov sätta ihop din vård genom att kombinera många olika tjänstgivare. Ifall du inte vill välja din vårdenhet själv kan du bli hänvisad till en sådan. Om ditt vårdbehov ändras under vårdens gång, om ditt tillstånd till exempel försämras, kan affärsverket göra ändringar i din budget. Så som redan nu är praxis inom privatvården kommer en lagstadgad summa att tas som klientavgift, och den kommer att vara den samma för privata och offentliga bolag och organisationer. Du kommer att kunna välja att ta emot klientsedlar av affärsverket för att betala för dina tjänster. Detaljer om hur klientsedlarna används är ännu under planering i det nuvarande lagförslaget. Det samma gäller lagar om assisterat beslutsfattande, som handlar om i vilken mån du kan ha tillgång till en stödperson som hjälper dig att göra val i det förnyade systemet.

Text Olga Pemberton
Illustration Otto Donner

En fiktiv seriemördares bekännelser

För snart tre år sedan friades Sture Bergwall från alla de sex domar för mord han fått mellan åren 1994 och 2001. I själva verket hade Bergwall erkänt långt fler mord och misstänkts för ännu fler. I boken ”Bara jag vet vem jag är” beskriver han den onda cirkel av lögner, drogmissbruk och vanvård som gjorde honom till en massmördare i läkarnas, advokaternas, domarens och allmänhetens ögon, trots att han var oskyldig.

Sture Bergwall skrevs ut från Säters sjukhus 2014, efter att ha varit intagen i 24 år, året innan han slutgiltigt friades från alla mordåtal. Sedan dess har han flyttat till Åre, fotograferat naturen och skrivit en bok. Bara jag vet vem jag är handlar om den terapi Bergwall, tidigare också känd som Thomas Quick, fick på sjukhuset och om de så kallade vallningar som gjordes under mordundersökningarna. Den baserar sig på den dokumentation som Bergwall samlat under sina år som patient. Till sitt förfogande har han haft patientanteckningarna, terapeuternas anteckningar och även den berömda boken av psykoanalytikern Margit Norell som aldrig avslutades. Bergwall förde också egna dagböcker, vilka citeras kursiverade i Bara jag vet vem jag är. Här redogör han alltså för förloppet ur sin egen synvinkel.

En av huvudpersonerna är Birgitta Ståhle, Bergwalls terapeut som i boken uppträder som hans onda ängel, en annan Margit Norell, som var Ståhles handledare. Norell är en ledande psykoanalytiker som fortfarande respekteras stort av progressiva vänstermänniskor med freudiansk läggning. Även minnesforskaren Sten-Åke Christiansen, som hade en stor roll i de så kallade vallningarna, och de tidigare terapeuterna finns med i boken. Samt förstås Bergwalls hjälte,  TV-journalisten Hannes Råstam, som fick Bergwall att komma ut ur sin tystnad.

Bergwall själv inledde mordhärvan med att erkänna tidiga, redan preskriberade mord eller andra våldsdåd och fabricera berättelser om ohyggliga barndomsupplevelser. Det var ändå terapeuterna som gav honom idén till dylika bekännelser, genom att berätta om sina teorier och be honom läsa den kända österrikiska psykoanalytikern Alice Millers böcker, som då var populära, eller (märkligt nog) den nyss utkomna romanen American Psycho, skriven av Bret Easton Ellis. De gav också Bergwall andra böcker om liknande fall, bland annat om multipel eller dissociativ personlighetsstörning, något som även Bergwall producerade i ett skede.

Bergwalls ursprungliga motiv för att hitta på dessa mord och personlighetsstörningar var att inte bli utskriven från sjukhuset och att få en stadig ström av lugnande och lyckobringande läkemedel, närmast bensodiazepiner. Det motivet blev snart mindre betydelsefullt. I och med erkännandet av nya mord fick Bergwall en central roll i en teoretisk modell som hans fall skulle bevisa. För terapeuterna utgjorde läkemedlen en väsentlig del – att komma ihåg förträngda minnen var tungt och stressande, så patienten behövde lugnande medel för att stå ut med sina ohyggliga (fabricerade) bekännelser. Det blev en ond cirkel – ju fler bekännelser desto mera mediciner. Då Bergwall försökte bryta cirkeln, ansågs det betyda att han behövde mera mediciner. Hans konsumtion av läkemedel var så extremt hög att det i sig har betraktats som vanvård.

Ju värre bekännelser desto friskare

Den norellska teorin lydde förenklat: de onda gärningar en människa begår härstammar från barndomen. Ju ohyggligare upplevelser som barn, desto värre dåd senare i livet. Barndomsupplevelserna är enligt teorin så hemska att de blir borträngda, och om de bortträngda minnena sedan tas fram blir patienten friskare. Enligt den här logiken blev man friskare och ofarligare ju värre dåd man mindes och erkände. Därmed gavs den påstådda seriemördaren Bergwall/Quick mera frihet och mera mediciner ju mera han erkände. Först då han i ett senare skede rymde blev han allmänt känd som en farlig seriemördare. På sjukhuset ansågs han vara ofarlig, utom eventuellt för sig själv. Ju mera Bergwall erkände och dömdes för, desto större uppskattning fick han av sina terapeuter, skötare och polisutredare. Det ordnades större eller mindre fester efter ”lyckade” vallningar och nya domar (vilka Bergwalls försvarsadvokat aldrig ifrågasatte). Hans advokat, den berömde Claes Borgström, stödde aktivt undersökningen och misstrodde aldrig minnenas sanningshalt eller att Bergwall var skyldig.

De människor i Bergwalls omgivning som vägrade att tro att han var en seriemördare, bland annat hans syskon, benämndes ”denialister” och vägrades tillträde till den anklagade. Bergwall beskriver hur han i olika skeden hoppades att någon skulle se att allt var fantasier, att någon skulle stoppa processen. Ibland började han nästan själv tro på sina fantasier, men för det mesta var han nog medveten om att han hittade på. Under några tillfällen då vallningarna ledde till konkreta fynd (till exempel benbitar i samband med Therese Johannesons försvinnande) var han rädd att allt ändå stämde (dessa ”benbitar” visade sig sedan vara plastbitar).

Teorin om bortträngda minnen kan skapa en självförstärkande mekanism som inte går att motbevisa. Allt som sades emot, stärkte antagandena. Om Bergwall inte ville medverka i erkännandet av fler mord, visade detta hur svårt det är att gräva i det undermedvetna. Att han bara berättade vaga detaljer som ständigt förändrades, visade hur hans undermedvetna fungerade. Att han ständigt behövde mera lugnande medel visade hur svår processen var och så vidare. Ju mera fantasier han producerade, desto bättre ”verklighetskontakt” hade han.

En påhittad barndom

I sista skedet av terapiprocessen producerades nya offer på löpande band. Till exempel hittades en fyraåring som Bergwall påstods ha mördat, när teorin förutsatte att Bergwall dödat en fyraåring, eftersom hans första förfärliga minne var från fyraårsåldern (hans icke-existerande lillebror Simon som dödades av föräldrarna och åts upp av alla familjemedlemmarna tillsammans…). Det här fyndet baserade sig på en lista av olika mördade eller försvunna människor i Sverige som hans terapeut hade samlat tillsammans med polisen och som hon hade gått igenom med Bergwall.

Boken har som bilaga ett ”expertvittnesmål” av terapeuten Birgitta Ståhle som väl beskriver den onda cirklens logik. ”Verklighetsnärhet” var att berätta osannolika händelseförlopp. Ståhle beskrev detaljer om Bergwalls barndom som visat sig vara absolut osanna, men som hon tydligen trodde på. Enligt Ståhle var morden ett sätt att komma bort från barndomens hemskheter. Eftersom mamman egentligen var värre än pappan (som hon trodde ”bara” hade begått sexuella övergrepp, medan mamman sades ha hatat Sture), skulle Bergwall vilja döda även kvinnor.

Det verkar även som om Ståhle ljugit angående sin roll i processen och försökt gömma undan sjukhusjournaler. Hon har konsekvent nekat till att terapin grävt fram bortträngda minnen fast detta var uppenbart. Sedermera har Ståhle gått under jorden.

Bergwalls barndom var i själva verket ganska normal, även om han hade problem med sin sexualitet och blev mobbad på grund av sin relativt öppna homosexuella läggning. Han gjorde sig skyldig till övergepp mot unga pojkar och erkände ett försök att misshandla en pojke på sjukhuset – ett fall som hans motståndare nu vill lyfta fram för att visa att Bergwall faktiskt är en seriemördare. Bergwall blev så småningom drogberoende och försökte göra ett bankrån som var dömt att misslyckas. Därefter inleddes den sjukhusvistelse som sammanlagt varade i  24 år. Först när han avvänjdes från sina läkemedel började tillfrisknandet, varefter han tog avstånd från sina påhittade bekännelser. Det dröjde dock ännu ett antal år innan han blev tagen på allvar och slutligen friad, både juridiskt och fysiskt.

Ifrågasatt teori

Det intressanta – och skrämmande – är att det fortfarande finns en liten inflytelserik (med tillträde till offentligheten) grupp människor som tror att Bergwall faktiskt är skyldig till flera mord. De hänvisar till vissa detaljer i domslutet som de anser att Bergwall inte kan ha känt till utan att ha varit på plats som förövare. I denna grupp ingår de som varit involverade i de juridiska processerna och gjort bort sig (justitiekanslern, åklagaren, förhörsledaren, advokaten). Hit hör också sådana som förlorat en kär teori: med Bergwalls friande rasade det sista fundamentet av teorin om bortträngda minnen, som en del freudianer trodde och fortfarande tror på (trots flera utredningar och böcker som sedan 1990-talet visat hur ogrundad teorin är: hemska minnen förträngs sällan, och kan inte, då så skett, ”återupplivas”). Bergwalls fall borde enligt dem ha ha bekräftat teorin: både att man kan förtränga viktiga barndomsminnen och att dessa minnen kan tvinga en till så hemska dåd att man i sin tur förtränger även dem, men att man liksom Bergwall, i samband med aktiv terapi kan minnas, bekänna och bli ”hel” igen.

Journalisten Yrsa Stenius hör till denna lilla skara människor som anser att Bergwall faktiskt är skyldig. Hon betonar att åtalen mot Bergwall lades ner, vilket skulle innebära att han inte tekniskt sett har friats. Bergwalltvivlarna förbiser dock att åtalen lades ner därför att åklagarna ansåg att det inte fanns några konkreta bevis som band Bergwall till ett enda mord. Att fortfarande påstå att han är skyldig ter sig fullständigt irrationellt, eller kanske som en vilja att ta ut hämnd. I Stenius fall antagligen för att Bergwall spelat ett spratt med psykoanalysen och förlöjligat dess adepter.

Boken svarar även ganska bra på de beskyllningar som Stenius och andra framfört angående Bergwalls ansvar visavi terapeuterna och åklagarna.

Frånsett morden, anses Bergwall ensam ansvarig för att han bekände och till rättegångarna som följde, medan terapiformen och terapeuterna är oskyldiga. Boken visar tydligt att detta inte är fallet. Bergwall pressades av en ivrig och enig skara av terapeuter, läkare, skötare, advokater, poliser, med flera, som till och med använde tunga moraliska argument, såsom att bekännelserna skulle ge sinnesro åt offrens anhöriga, eller var nödvändiga för att Bergwall själv äntligen skulle få förlåtelse. Då han försökte ta avstånd möttes han av en enad front som sedan belönade honom när han gav efter och bekände nya mord. Mot den bakgrunden är det svårt att lägga det moraliska ansvaret för erkännandena enbart på Bergwall.

Bergwalls bok är därmed ett viktigt dokument över den freudianska (psykodynamiska) terapins värsta övertramp. Det som måste påpekas är att Bergwall tycks vara märkligt fri från både hämndbegär och bitterhet, så boken är inte på något sätt en vidräkning av de oförätter han utsatts för. Här gäller det inte små, obetydliga incidenter som orsaker till svåra störningar såsom i Freuds fallstudier, utan mord, bestialiska styckningar och kannibalism. Ändå hade det behövts bara en enda realistisk polis eller domare som frågat efter konkreta bevis. Nu fälldes Bergwall för flera mord utan några andra bevis än sina egna utsagor och en terapeuts utlåtanden. Fallet är en viktig läxa för psykoterapeuter, sjukvården och rättsväsendet.  

Text: J.P. Roos
Illusttation: Otto Donner/Janne Wass

Från Sipilä till julgubben

Så här i jul- och nyårstider är det brukligt med någon form av årsöversikter. 2016 har varit så händelserikt att det omöjligt går att sammanfatta året som gått i den här korta ledarspalten. Det är knappt så jag får rum med den gångna månadens samtalsämnen.

1. Sipilä och Yle. Statsminister Juha Sipiläs aggressiva och känslosamma reaktion på Yles helt normala journalistiska uppdrag, att granska makthavarnas förhållanden till marknadsaktörer, visade än en gång att miljonären och företagaren Sipilä helt enkelt inte vet hur politik fungerar. Centerstatsministerns oförstående attityd gentemot jävsfrågor vittnar om att han fortfarande tror att det är ett företag han leder i stället för ett land. Det viktiga är nu kanske ändå att fokus hålls på sakfrågan, det vill säga Sipiläs och regeringens politik angående Terrafame, och inte börjar handla om Sipilä som person eller hans förhållande till medierna.

Många oroväckande frågor har också seglat upp kring Yle-chefen Atte Jääskeläinens förhållande till Sipilä, och det finns flera olika incidenter som antyder att Jääskeläinen lagt sig i rapporteringen om Sipiläs förehavanden. Det vore antagligen det bästa för bolaget och dess journalistiska trovärdighet att Jääskeläinen nu hade förstånd nog att avgå.

2. Vårdreformen. Det råder inget som helst tvivel om att den svenskspråkiga hälsovården i Österbotten är hotad om Vasa förlorar sin svenskspråkiga fulltidsjour. Också i Åboland finns stora frågetecken kring den svenskspråkiga vård som nu erbjuds på Åbolands sjukhus. Det stora spöket här är det valfrihetskrav som Samlingspartiet i sista minuten lade ovanpå reformförslaget, något som inte fanns inbakat i de ursprungliga planer som godkändes av den föregående regeringen.

Vänsterförbundet har drivit en aktiv kampanj för att hela reformen ska tas tillbaka till ritbordet, men på svenskspråkigt håll är det många som upplevt att vänstern lämnat SFP ensamt med att värna om den svenska vården. Detta fortsätter Vänsterförbundets svaga profil då det gäller rent konkreta svenska ärenden.

3. Castro. En era tog slut då Kubas landsfader Fidel Castro somnade in i början av oktober. Castros död har knappast väldigt långtgående konkreta följder, eftersom han redan för några år sedan drog sig ur den aktiva politiken. Normaliseringen av förhållandet mellan USA och Kuba har redan inletts, och det verkligt intressanta blir att se vad som händer då Raúl Castro drar sig tillbaka.

Fidel Castro var en despot, och som alla auktoritärt styrda länder har Kuba dragits med stora problem, vissa direkt orsakade av Castros styre, andra mer förvållade av utomstående faktorer, som USA:s handelsembargo mot Kuba. Personkulten kring Castro bidrog bland annat till förföljelse, nedtystande och likvidering av meningsmotståndare, samt en mediecensur som råder ännu i denna dag. Å andra sidan byggde det kommunistiska styret i Kuba upp ett samhälle baserat på ekonomisk jämlikhet, och framför allt landets gratis sjukvård och utbildning förbättrade utan tvivel livet för många fattiga kubaner.

4. Trump. De progressiva krafterna i USA behöver allt stöd de kan få av europeiska bröder och systrar. Den blivande presidenten är i full färd med att bygga upp en administration av pseudofascistiska mångmiljonärer, och om någon tror att detta kommer att förbättra situationen för landets medelklass och fattiga, är det kanske dags för en ordentlig kalldusch.

5. En riktigt god jul önskar vi alla våra läsare!