Etikettarkiv: Vård

Dikt som hämtar kraft ur det som förminskats

Vare sig vi upplever våra kroppar som något vi är eller något vi har, som ok eller redskap, kommer det alltid en dag då de förändras, försvagas, försvåras. Då vi drabbas av ett ”dråpslag”, som det heter i Matilda Södergrans nya diktbok Överlevorna. Här rör sig ett diktjag i sjukdomens landskap utan att själv vara sjuk; sviktande kroppar och sinnen gestaltas med en bildrik vardaglighet från den friska omhändertagarens perspektiv.

Det är en bok om omsorg, men inte endast om den sjuka kroppen utan också om livet i sig självt, en omsorg om varje vardagligt litet ögonblick. Raden ”Om jag har tiden, är det för att jag tagit den ifrån någon annan” beskriver lakoniskt och träffsäkert det svåra grundvillkoret för de som arbetar inom äldreomsorgen: att ständigt behöva väga flera människors behov av vård och närhet mot varandra. Att bestämma när man ska frångå schemat eftersom medmänskligheten kräver det. Och ta konsekvenserna av sitt beslut i mötet med nästa individ. Men Södergran uppehåller sig inte vid vårdens systematiska brister, det här är dikt om det mänskliga tillståndet. Om att vara del i en gemenskap, att bära och låta sig bäras. Diktjaget konstaterar att ”Bara för att min kropp inte är sjuk // betyder det inte att jag slipper förhålla mig till den sjuka kroppen, // att jag är ursäktad, skonad, helt fri från den.” I närheten trasslas liven samman.

Ett genomgående motiv i Överlevorna är trädgården, som också fungerar som en metafor för mellanmänskliga relationer. Det heter exempelvis att ”vi påtar i varandra för att ta fram strålglansen.” Relationer måste tas om hand för att gro och spira. Men växtmetaforen har också en skrämmande sida: i slutet av boken blir kropparna allt mer växtlika, på väg att bli grönsaker, en metafor man brukar använda om den som är hjärndöd, som blivit helt och hållet kropp. I en dikt sätts ögonen ”som sättpotatis i varandras ansikten/ Alldeles enkelt trycker vi ner dem fingerdjupt.” Den sjuka och den omhändertagande påtar i varandra. Diktjaget konstaterar sedan att hon ”hade sagt att jag redan såg päror tindra i dina ögonhålor, / om jag inte var rädd för att det var sant.”  Det finns alltså en dubbelhet i trädgårdsmotivet: det handlar om att vårda, ta hand om, att så och sätta och vattna och påta. Men också om ett växtblivande som har med döden att göra. För efter döden sker, efterhand, det faktiska, fysiska växtblivandet när kroppen blir mull och sen något annat. Ur ögonhålorna tränger nypotatisen upp.

Södergran har genom sina diktböcker utvecklat ett säreget bildspråk, där orden används sparsmakat och precist medan bilderna ofta är samtidigt vardagliga och hisnande. Med ett fint öga för detaljer och bilder lyckas hon finna de magiska lagren som döljer sig i varje ögonblick. Det kan röra sig om händer som greppar stiltjen ”som gårdagsblast”, om en påtagligt sinnlig beskrivning av hur hår samlas i en hästsvans. Eller beskrivningen av hur knän jordiga av trädgårdssysslor är ”doppade som tepåsar”. I Överlevorna möter läsaren även betraktelser om vänskap och ömhet: ”Det visar sig att vi ska vara blinda när vi / på riktigt ska se den andra, // att handen har mycket att säga om ansiktet.” Det återkommande blindhetsmotivet är intressant: det pekar mot att omsorgen mot den andre förutsätter att vi tonar ned vårt främsta sinne, synen, som tenderar att vara riktningsstyrt, ständigt fokuserat på någonting, för att istället prövande använda andra sätt att interagera med varandra. Dikterna i Överlevorna är också motsatsen till fokuserade: de är öppna, prövande, vandrande runt mellan olika kroppar, sinnen och situationer, gestaltade genom detaljer och bilder.

Jag kommer att tänka på omsorgsetiken, en feministisk etik som vidhåller att interpersonella relationer är centrala för moraliskt handlande och att generositet och omsorg är objektiva dygder. I dikten återkommer ett tal om ”det lilla”:

Om vi hämtar kraft ur något som förminskats,

som redan utsatts för,

utnämnts till, det lilla.

Om vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften.

Det är från det lilla livet, hemmets domäner, det femininas område som nedvärderats genom historien, som kraften ska hämtas. Från omvårdnaden av trädgård och människor. Det som kanske är mindre än ”kraften”, men förutsättningen för nytt liv. Liksom i sina tidigare böcker skriver Södergran utifrån ett feministiskt perspektiv, själva blicken på världen är färgad av ett lågmält uppror mot hur ett mansdominerat samhälle värderar och kategoriserar världen. Kraften ligger i diktens uppmärksamhet, hur den är riktad och kalibrerad. Detta är, kanske, den enda kraft som dikter har nu för tiden. En kraft mindre än kraften. Men en egenskap som inte ska underskattas.

Det finns också en viss motstretighet i Södergrans dikter, en motvilja mot att låta dikten ta över och forma de här ögonblicken av sorg, omsorg, och kroppsligt förfall för att göra något vackert av det. Dikten liknas vid gråterskor, liksom dem vill de vara vackra. Man kan säga att dikten parasiterar på sorgen. Men dikten är också ett sätt för diktjaget att hantera vardagen; hon ”Trär sakligheten över huvudet, som dikten.” De sjuka kropparna vävs samman med en vardag i en stad ”som översvämmas av vårregnen”. Genom att se den sorgtyngda tillvaron genom dikten blir den något mer, laddas den med andra betydelser. En process som beskrivs på ett precist sätt i följande rader:

Allt vi var rädda för

– grönsakskroppen

gräshoppshjärnan

pinjemunnen

eklövstungan –

lät så vackert

att vi började åtrå det.

Södergran synliggör så dubbelheten i diktens förmåga att förtrolla och försköna. Å ena sida är det alltid något som döljs när man ”[t]rär ett ämbar över diktens fula huvud”, å andra sidan är det en sorts överlevnadsstrategi att vrida på orden och åtrå grönsakskroppen. I mina ögon går Södergran en fin balansgång, i en diktsamling där omsorgen väger tyngre än sorgen.

Sofia Roberg

Matilda Södergran: Överlevorna. Schildts & Söderströms, 2018.

Biaudet: Höj kvaliteten på vården av minnessjuka

Eva BiaudetLägger ifrån mig boken och funderar om jag är tillfreds med att det inte egentligen fanns ett slut. Berättelsen om Alice; Still Alice av Lisa Genova – om att insjukna i Alzheimers mitt i en beundrad akademisk karriär, är bara för sorglig att berättas till slut. Och hur skulle Alice egna tankar kunna beskrivas i ord efter att hon förlorar förmågan att förmedla sina tankar i förståeliga meningar eller då hennes minnen inte längre bildar en helhet som kan uppfattas kronologiskt eller logiskt, utan består av fragment såsom pusselbitar som skakats om i lådan. Men länge har hon, vad man utifrån kanske kan ha svårt att tro, ett väldigt stort antal pusselbitar som passar ihop – samtidigt som andra verkar ha tappat sina former som kopplar dem till varandra. Tidigt tappar hon bort sig på hemvana platser som hon känt till hela sitt liv och tidvis förlorar hon sin anknytning till även de käraste personerna kring henne. Ur mänskligt perspektiv känns det nästan outhärdligt att läsa och rädslan att eventuellt drabbas  av denna nya folksjukdom smyger under skinnet.

Mitt i all sote-politik om förvaltning, finansiering och privatisering av vår hälsovård, känns det absurt att vi inte använder mer energi på att analysera vad som egentligen mäter kvaliteten på vården, vad är bra hälsovård, och vilka är utmaningarna för omsorgen och sjukvården för de allt fler äldre. Hur skulle vi kunna erbjuda  även de minnessjuka ett mänskligt sett bra liv. Ett liv där de kan leva så normalt som möjligt, trygga men fria att själva bestämma hur de vill ha det. Hur skall vi trygga personalresurserna – att det finns tillräckligt med människor omkring en Alzheimerpatient som inte kan sova om natten, som är orolig och rädd eller att hon om dagarna får röra sig ute och inne, njuta av solen och vinden och naturen. 

Idag lyckas det inte. Åtminstone  finns det alltför få exempel på bra boenden. Ni får gärna skriva till mig om ni har sådana. Det finns inte heller indikatorer som skulle mäta hur tillräckligt bra omsorg och boende ser ut eller hur självbestämmanderätten skall förverkligas. Hur skall de anhöriga veta vad som är bra omsorg? Att få bo hemma har stor betydelse, men bara om det finns omsorg med proffs och anhöriga. Men ju längre sjukdomen framskrider ju tyngre blir kärleken för de anhöriga och då måste samhället erbjuda mänskliga former av boende med mycket resurser som stöd – dag och natt. Utan ett samarbete av frivilliga och av professionell vård, kan detta kanske inte realiseras. 

För att förändringen kunde bli barmhärtigare för den som tappar bort plats och tid, borde boendet vara småskaligt, icke-institutionaliserat och friheten får inte kännas begränsad. Boendet måste planeras så att närheten till naturen och närheten till andra människors liv – unga och gamlas – inte skärs av. Jag sörjer att jag inte idag har ett sådant alternativ att erbjuda, men är övertygad om att det är möjligt att skapa sådana framöver om vi bestämmer att det är viktigt. Viktigt för att även den som insjuknar i minnessjukdom skall få leva värdigt.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

En stark försvarare av välfärdsstaten är borta

Vi nåddes denna vecka av sorgebudet att Vänsterförbundets förra riksdagsledamot och Europaparlamentariker Outi Ojala har avlidit efter en längre tids sjukdom. Outi Ojala hann fylla 70 år. Hon växte upp i Villmanstrand och var en äkta karelare, fastän hon levde sitt vuxna liv i Helsingfors.  Hon var uppskattad över parti- och generationsgränser och känd både för att genuint ”bry sig om”, jobba hårt för det hon trodde på, men också för sitt temperament, som kom just av det ärliga och aktiva engagemanget.

Hon var riksdagsledamot 1991–1996 och 1999–2007, däremellan var hon Europaparlamentariker, Hon hade under åren många förtroendeuppdrag och var också länge bland annat medlem av Helsingfors stadsstyrelse. Berghäll var hennes stadsdel, fast hon trivdes bra också i Arabiastranden dit hon flyttade efter pensioneringen.  Till sitt ursprungliga yrke var hon sjukvårdare och kom till politiken via sitt fackliga engagemang i sjukvårdarnas förbund Tehy.

Outi var aktiv i många frågor;  hon var nordist och aktiv för fred. Socialpolitik och hälsovårdsfrågor brann hon för, hon slutade aldrig att försvara den offentliga vården, där hon själv jobbat i två decennier och som hon såg som en viktig grund för välfärdssamhället. Hon var mycket oroad över den förestående social- och hälsovårdsreformen och vad allt den så kallade ”valfriheten” skulle innebära för finansieringen av den offentliga vården i längden.

Många kommer ihåg henne för hennes motion redan på 90-talet i riksdagen för att samkönade par skulle kunna registrera sitt parförhållande, något som slutligen gick igenom i riksdagen först 2002 (och först i år ledde till  möjlighet till äktenskap).

Outi var i många år medlem av Nordiska rådet och 2002 också Nordiska rådets president, och senare efter att hon lämnat riksdagen ordförande i Pohjola-Norden. Nordiskt samarbete var för Outi viktigt och naturligt, hon hade själv jobbat som sjukskötare i Sverige i sin ungdom och hade familjemedlemmar i Sverige. För Outi var det svenska språket självklart en del av den finländska identiteten.

När Outi blev pensionerad började hon på allvar ta sig an allt det hon inte hunnit med under de tider hon var politiker, hon reste mycket, bland annat  genom Ryssland med den legendariska transsibiriska järnvägen. Det andra hon tog sin an på allvar var kultur,  i alla olika former, men mest  musik, teater och bildkonst. Hon skaffade sig på ”gamla dar” efter pensioneringen körkort, dels för att hon lättare skulle komma till Kuhmo musikfestival som hon sedan länge besökte nästan varje sommar.

Outi var en varm människa som tog sina medmänniskor på allvar, hon gav råd och stöd till yngre politiker, och äldre – om man bad om det, och ibland fast man inte bad om det. Hon var passionerad i allt hon gjorde och det märktes. Var man än rörde sig med Outi, kom folk för att säga några ord, till och med när hon simmade i Medelhavet dök det bland vågorna fram någon väljare som ville hälsa. Många är vi som kommer att sakna Outi och hennes humor och värme.   

Laura Lodenius
var Outi Ojalas vän och jobbade med och för henne en del år.
Foto: Sami Liukkonen

   

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör