Etikettarkiv: Vetenskap

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Forskarstuderande i korselden

En grupp som ofta glöms bort då man diskuterar nedskärningarna i utbildningen är de som befinner sig mellan anställning och studier – forskarstuderande. Finlands första utredning av deras studie- och arbetssituation vill råda bot på detta.

Forskarstuderande hör till dem som drabbas både direkt och indirekt av regeringens sparåtgärder i utbildningen. De minskade bidragen till universiteten och betydande finansieringsinstitutioner som Finlands Akademi och Tekes leder till märkbart försämrade ekonomiska villkor för alla som vill avlägga en doktorsexamen. Indirekt leder utvecklingen till försämrade möjligheter till att få arbete som forskare i Finland i framtiden.

Samtidigt har det under en längre tid pågått en utveckling mot att studerande vid universiteten borde klara av sina studier snabbare. Här finns dock en vilja att inte bara ställa högre krav utan att också göra det lättare för studerandena att klara av studierna inom utsatt tid. När det gäller vanliga studerande är universiteten vanligtvis bra på att följa upp läget och be om respons men vad gäller forskarstuderande har sådan verksamhet lyst med sin frånvaro.

Nu har det dock skett en förändring. Hösten 2015 slutfördes den första nationella undersökningen om forskarstuderandes situation i Finland någonsin. Bakom undersökningen står Aallonhuiput, en förening för forskarstuderande vid Aalto-universitetet, tillsammans med motsvarande föreningar vid Uleåborgs och Helsingfors universitet, Finlands studentkårers förbund och UNIFI (ett samarbetsorgan för Finlands universitet).

– 2012 ville dåvarande ordförande för Aallonhuiput, Ilkka Hannula, göra upp en strategi för föreningen och som grund för denna behövdes en översikt över hur våra forskarstuderande hade det. Då var tanken främst att undersöka vilka typer av arbetsavtal som förekom men i något skede gick det hela överstyr, berättar Sampsa Laakso, som sen dess arbetat med undersökningen.

– Både för universiteten och forskarstuderandeorganisationerna är det nödvändigt att veta hur nuläget ser ut. För universiteten så att de kan utveckla sin egen verksamhet och för forskarstuderandeorganisationerna så att de kan ta i beaktande studerandenas behov i intressebevakningen.

Att nå fram till alla forskarstuderande i Finland visade sig vara svårt, men trots allt lyckades man nå ut till alla universitet i Finland. Flest deltagare hade Uleåborgs universitet (där 21 procent av alla forskarstuderande deltog), Aalto-universitetet (21 procent), Villmanstrands tekniska universitet (18 procent) och Hanken (14 procent). Sämst deltog studerande från Sibeliusakademin (1 procent). Totalt svarade nästan 1900 forskarstuderande på undersökningen under de sex månader som den var öppen.

Handledningens betydelse

Ett av de tydligaste resultaten i undersökningen är att den pekar på handledningens betydelse, säger Laakso. Då man jämför de studerande som får handledning minst en gång i månaden, och de som får handledning mindre frekvent, ser man en skillnad i total studietid på två år. Oroväckande i det här sammanhanget är att hela 20 procent svarade att de inte får tillräckligt stöd från universitetet, medan endast drygt 20 procent ansåg att de kontinuerligt fick tillräckligt med stöd. En mindre överraskande, men lika stor, skillnad i studietid får man om man jämför studerande som är anställda som forskarstuderande med dem som inte är anställda.

– I undersökningens resultat syns också en längtan efter gemenskap med andra studerande och att en sådan gemenskap främjar studiernas framskridande, berättar Pilvi Hietanen, ordförande för Aallonhuiput 2016.

– Många upplever dock att gemenskapen inte är på en önskvärd nivå och därför har vi, som ett direkt svar på detta, valt networking som temat för år 2016 i Aallonhuiput.

Enligt både Laakso och Hietanen var gemenskapens och handledningens roll för studiernas framskridande överraskande stor. Man visste tidigare att den var viktig men inte att den var så här viktig.

Diskriminering och trakasserier

Ett tema som också togs upp i undersökningen var diskriminering och trakasserier. Hela 300 svarande sade att de blivit utsatta för eller bevittnat någon form av diskriminering eller trakasserier. Den absolut största delen av dessa var av akademisk eller ospecificerad natur, men det förekom också vittnesmål om sexuella trakasserier (kring 30 stycken), rasism (kring 10) och diskriminering baserad på kön (kring 40).

– Baserat på den här undersökningen är det omöjligt att bedöma hur allvarliga fall det rör sig om men det här är helt klart ett problem som måste tas på allvar, understryker Laakso.

Målsättningen är att göra fler undersökningar i framtiden och att få en kontinuitet i arbetet. Ett förslag som varit uppe till diskussion är att man kunde genomföra en mindre enkät som en årlig rutin, till exempel angående handledningens mängd.

– Jag önskar verkligen att universiteten drar nytta av de här resultaten och att de leder till förbättrade villkor för forskarstuderande, sammanfattar Hietanen.

– Jämfört med vanliga studerande är forskarstuderandes situation ganska speciell då universitet också ofta är arbetsgivare. Det uppstår lätt motsättningar mellan universitetet och den studerande, till exempel gällande lön. Så borde det inte få vara, säger Laakso.

Text & foto Andreas Hall

Fakta: Aallonhuiput

  • Grundades 2009 i samband med grundandet av Aalto-universitetet.
  • Är Finlands äldsta, fortfarande aktiva, förening för forskarstuderande men rötter som går tillbaka till 2003.
  • Har ungefär 500 medlemmar varav en tredjedel är anställda forskarstuderande
  • Inom Aalto finns det totalt 1300 anställda forskarstuderande, 3000 aktiva forskarstuderande och 6000 registrerade forskarstuderande totalt.

Ett sammandrag över resultaten finns tillgängliga via Aallonhuiputs hemsida och all data kommer att göras tillgängligt via Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv.

I periferin

Martina Reuter
Martina Reuter.
Vetenskapshistorikern kan konstratera att under renässansen var många universitet i periferin mera framstegsvänliga än universitet i Europas dåtida akademiska centrum. Denna trend blir speciellt tydlig om man jämför de norditalienska universiteten i Padova och Bologna med Sorbonne i Paris. I norra Italien utvecklade man nytänkande inom bland annat filosofi och medicin långt innan man i Paris övergav det medeltida skolastiska tänkandets dogmer.

Padova och Bologna är också de universitet där man sedan sen medeltid hittar en liten, men kontinuerlig ström av kvinnor, som inte enbart gavs möjlighet att lyssna på föreläsningar utan också att undervisa och avlägga universitetsexamina. Elena Cornaro Piscopia är veterligen den första kvinnan i världen som doktorerade, i filosofi vid Padova universitet 1678, men redan 1296 föreläste Bettisia Gozzadini i juridik vid Bologna universitet. Det är talande att Piscopia egentligen hade velat doktorera i teologi, men det tilläts hon ändå inte, så hon valde filosofi istället.

Då man granskar renässansens akademiska kontext handlar centrum och periferi ganska mycket om avståndet till kyrkan, som i sina katolska, anglikanska och protestantiska varianter var en avgörande universitetspolitisk maktfaktor. De konservativa strömningarna vid Sorbonne förstärktes av universitetets nära anknytning till den franska katolska kyrkan, som i sin tur hade nära band till den franska monarkin, medan Padova och Bologna låg på lagom avstånd från både Paris och Vatikanen och verkade i en politisk miljö bestående av relativt autonoma stadsstater.

Det är intressant att fundera på vad motsvarande relation mellan centrum och periferi skulle innebära idag. Det är lätt att se hur förväntningar om ekonomisk produktivitet har ersatt kyrkan som universitetspolitisk maktfaktor, men det är svårare att identifiera centrum och periferi, som i sig alltid är relativa begrepp. Vetenskapen i sig är internationell och de akademiska centren är i viss mån de samma som under renässansen, men vetenskapspolitiken är, trots allt prat om internationalisering, i allra högsta grad nationell i och med att nationalstaten och dess ekonomiska intressen har ersatt en till sin karaktär internationell kyrka.

Om man antar ett nationellt perspektiv så framträder Helsingfors universitet som centrum och landets övriga universitet som mer eller mindre perifera. Framtidens vetenskapshistoriker får avgöra om forskningen i Helsingfors skall ses som akademiskt konservativare än forskningen ute i periferin, men man kan redan i samtiden se att Helsingfors universitet visat stor undfallenhet inför den universitetspolitiska makten. Helsingfors universitet var det universitet som med sin dåvarande kansler Ilkka Niiniluoto i spetsen tydligast ställde sig bakom den nya universitetslag som trädde i kraft 2010 och har varit det universitet som samvetsgrannast implementerat den nuvarande regeringens universitetspolitik, med omfattande uppsägningar som följd.

Om man antar ett internationellt perspektiv och fokuserar på tongivande akademiska centrum, såsom Oxford, Cambridge eller Harvard, så framträder inte motsvarande undfallenhet. Detta beror förstås på att dessa är ekonomiskt starka och genuint autonoma enheter. Här verkar centrum och periferi inte alls handla om geografi eller akademisk tyngd utan snarare om hur långt avstånd man kan upprätthålla till olika former av extern styrning. Renässansens Sorbonne och dagens Helsingfors universitet befinner sig i maktens centrum, vars anspråk de inte kan fly undan, medan renässansens Padova och Bologna och dagens Oxford, Cambridge och Harvard har en autonomi som gör att de kan hålla sig i maktens periferi.

Martina Reuter
undervisar i genusforskning i den relativa periferin vid Jyväskylä universitet.

Foto: Miguel Virkkunen Carvalho

Vad äter vi i framtiden?

Baljhavre, laboratoriekött och gräshoppor är bara några av de nya livsmedel som förutspås dominera framtidens matbord. Forskare ser framför sig ett samhälle där klimatförändringen skapar klassklyftor mellan dem som kan ta till sig av den nya sköna världens frukter och dem som får vänja sig vid knapphet och massfabrikat.

sci-fi-komedin Just Imagine! från 1930 väcks den nedfrusna komikern El Brendel till liv 50 år i framåt i tiden. Det första han äter är en trerättersmiddag i form av ett litet piller – gott smakade det, men rostbiffen var lite seg.

Visionerna som science fiction målat upp om matens framtid är många. Under 1950-talet, då så kallad TV dinner – föregångaren till mikromaten – dök upp i de amerikanska hemmen, var det många som föreställde sig att ett automatiskt kök i framtiden skulle göra middagen för oss då vi tryckte på en knapp, som i filmen Flight to Mars från 1951. Replikatorerna i Star Trek-serien från mitten av 1960-talet kunde trolla fram vilken rätt som helst ur tomma intet. Ännu på 1950-talet serverade man på många av framtidens rymdskepp kaffe och te ur porslinsserviser, men senast i och med Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1967) började rymdmaten också i litteraturens och filmens värld närma sig verkligheten, med käk i tuber och i pulverform, eller olika geggor och kuber ur automater. Det här är det närmaste sci-fi har kommit att realistiskt förutspå framtidens livsmedel, säger science fiction-forskaren Markku Soikkeli.

– Maten är egentligen det bästa exemplet på hur lite science fiction har byggt på humaniora och visioner om hemmets förändring, och hur mycket tyngdpunkten legat på hårda vetenskaper. Dieten har varit betydelsefull snarast i humoristisk sci-fi, som i Douglas Adams historier (Liftarens guide till galaxen-serien, red.anm.). Till och med fusionsköket som idé är frapperande ovanlig i sci-fi.

Soylent Green

Närmare sanningen kommer man om man granskar sci-fi där maten står som symbol för samhällsfrågor. I H.G. Wells bok  Tidsmaskinen (1895) har under- och överklassen blivit två distinkt olika raser. De vackra, dumma eloi lever i bekymmerslöst överflöd av frukter och grönsaker på jordytan, lyckligt omedvetna om att ”arbetarklassen”, morlockerna under jord, endast göder dem som matboskap.

Charlton Heston vid rullbandet i Soylent Green (1973).
Charlton Heston vid rullbandet i Soylent Green (1973).

Harry Harrisons bok Ge plats! Ge plats! (1966) beskriver hur överbefolklningen år 1991 har lett till att folk lever på massproducerade Soylent-biffar gjorda på soja och linser. Då boken filmatiserades 1973 av Richard Fleischer som Soylent Green, tog man premissen ett steg längre. I den berömda slutscenen ligger Charlton Heston på sin dödsbädd efter att ha fått reda på sanningen om vad Soylent-briketterna är gjorda av och uppmanar sin kollega: ”Du måste berätta för folket! Soylent Green is people!” innan han själv rullas iväg för att bli snabbmat.

Mat som klassmarkör

Ofta får maten i science fiction symbolisera skillnaden mellan folkgrupper, raser och klasser. I Mad Max-filmerna ser vi Mel Gibsons huvudkaraktär och hans kumpan lustfyllt äta hundmat, medan speciellt de två sista filmerna visar på överklassens överflöd. Suzanne Collins Hungerspelen-böcker använder själva hungern som drivkraft för underklassen, medan vi ser överklassen frossa i lyxmat.

Markku Soikkeli är ändå inte speciellt imponerad av genrens matspådomar, men säger att om det finns något sci-fin kan hjälpa oss fundera över är det vad matkulturen representerar då det gäller samvaron kring middagen – att äta ensam eller tillsammans.

– Till exempel Johanna Sinisalo använder fyndigt matintresset som en symbol för dystopin i sin bok Auringon Ydin (2013).

Vilken sci-fi-mat skulle du själv vilja smaka på?

– Janx-spriten från Adams Liftarens guide till galaxen-böckerna. En legendarisk dryck.

Spått i stjärnorna

En mer realistisk vision av framtidens mat får man av rapporten Syödään leväpullia pimeässä – Tähtikartastoja suomalaisten ruoan kulutukseen vuonna 2030 (Vi äter algbullar i mörkret – Stjärnkartor över finländarnas matkonsumtion år 2030). Projektet var ett samarbete mellan en rad myndigheter och forskningsinstitut, och leddes av Centret för framtidsforsking vid Åbo Universitet.

Den utkristalliserar fyra scenarier för vilket håll konsumtionen kunde svänga mot: ”Ymnighetshornet”, ”Ekohandlingar”, ”Knapphet och brist”, samt ”Teknoliv”.

Ymnighetshornet

Enligt det första scenariot fortsätter samhället på bekanta spår då det gäller medelklassen. Födan består till största delen av de stapelvaror som vi äter i dag, men utbudet på olika typer av livsmedel har vuxit, och måltiderna skräddarsys för att passa individen. På samma gång som maten blir ett identitets- och grupptillhörighetsuttryck, blir den allt mer en vardaglig rutin. Vi äter mellanmål och snacks i farten, och middagen där man samlas runt ett bord blir festlig lyx som man delar med vänner och familj. Tekniken möjliggör nya sätt att beställa, tillverka och leverera maten.

Baksidan av ymnighetshornet är att påfrestningen på miljön och mängden avfall växer, i detta scenario har klimatförändringen inte fått finländarna att avsevärt förändra sina matvanor.

Ekohandlingar

I det andra scenariot har klimatförändringen och övriga miljöproblem väckt världens beslutsfattare, och man har gått över till en ekologisk livsstil. Ätandet är en nödvändighet, inte en lyx. Födan är i huvudsak vegetarisk, och köttet som äts kommer från djur som fötts upp i naturenliga förhållanden – eller så är det odlat i laboratorium. Lite överraskande kanske, kombinerar det här scenariot nämligen teknikoptimism med ”tillbaka till naturen”-tänket.

Samhälleligt utvecklas ett slags ekosocialism med gemensamma hus- eller kvarterskök, frivilligt arbete på ekogårdar och olika typer av nätverk för närmat och närservice. Scenariot förutsätter också stark myndighetsreglering av livsmedelskedjan, höga miljöskatter och en övergång från nyliberalism till en viss grad av socialism. Forskarna förutspår att ångesten över miljön och klimatet leder till att många äter för lite eller för ensidigt och lider av olika hälsoproblem och ”klimatanorexi”. De noterar också att motståndet mot ett ekologiskt samhälle kommer att vara starkt, och att många är missnöjda med den rådande samhällsordningen.

mat-ris-fattigdom-jordbruk-foto-otto-donner
Foto: Otto Donner

Knapphet och brist

I rapportens mest dystopiska scenario har klimatförändringen, miljöförstörelsen och överbefolkningen skapat global brist på rent vatten och livsmedel, och klyftan mellan de fattiga och de rika har ökat. Kött, ägg och mjölkprodukter har försvunnit från de fattigas bord. Proteinet kommer från baljväxter och dieten består i övrigt främst av billiga basvaror som potatis och spannmål, samt massproducerade halvfabrikat. Livsmedel tillverkas industriellt i närheten av stora städer, men på samma gång finns en trend av mer ekologisk och resurssnål odling – mer av tvång än av val. Direkt hungersnöd råder inte i Europa, men bristen på råvaror och energi pressar upp priserna och skapar misär för stora befolkningslager. Återvinning av avfall och energi är vardag och myndigheterna ransonerar resurserna. För de rika har däremot inte mycket förändrats. Har man råd kan man fortfarande få tag på de flesta livsmedel och lyxprodukter. Globalt pågår en dragkamp om till vilken grad de rika staterna ska hjälpa de länder som drabbats av hungersnöd.

Teknoliv

I det fjärde scenariot styr den globala kapitalismen utvecklingen. När resurserna blivit knappa, klimatförändringen försvårat jordbruket och miljön förorenats, har multinationella bolag med vetenskapens hjälp tagit livsmedelsproduktionen från fält och gårdar till industriella laboratorier. Här framställs förädlad och genmodifierad superfood i vilken gränsen mellan medicin, kosttillskott och livsmedel har suddats ut. Också kött framställs med genteknik i laboratorier, och vidare kommer många livsmedel i pulver-, puré-, eller pillerform. Avfallet från både produktion och konsumtion minskar avsevärt då de ståndaktiga produkterna sällan behöver förpackningar och de förpackningar som används är biologiskt nedbrytbara. Smarta förpackningar och koder för varorna kommunicerar med våra mobiler.

Den centraliserade produktionen och koncentrationen till några stora bolag breddar klyftorna mellan klasserna. Då den offentliga sektorn försvagas, förväntas man se till sin egen hälsa med hjälp av olika former av hälsokost, och endast det rikare samhällslagret har råd med egentlig hälsovård. De bättre bemedlade kan köpa naturenligt producerad mat, och det är trendigt att göra matresor till länder och platser där man äter traditionellt producerad och tillagad kost.

Livsmedelssäkerheten i Teknolivet är ett stort samtalsämne, eftersom storbolag ofta döljer och förfalskar informationen om produkternas ursprung och tillverkningsprocess. Debatten går het kring den nya ”Frankenmatens” långsiktiga hälsoeffekter, den tynande biodiversiteten och de etiska aspekterna av produktionen. Klimatförändringen samt storbolagens exploatering av utvecklingsländer ger upphov till internationella konflikter.

Snabb förändring

Rapporten färdigställdes 2008, och sedan dess har ett och annat skett på livsmedelsfronten. Projektkoordinatorn Riikka Saarimaa medger gärna att vissa saker har överraskat forskningsteamet.

– Framför allt att så mycket av det vi förutspådde har skett snabbare än vi trodde. Då vi samlade in materialet talades det inte så mycket om klimatförändringen och miljöaspekten av maten. Men den aspekten har ju sedan formligen exploderat, och vi kunde inte ha förutsett hur snabbt växtbaserade proteinprodukter har spridit sig till folks matbord.

En annan sak som tagit forskarna på säng är hur snabbt olika typer av mattjänster har vuxit fram, som hemkörning av livsmedel, skräddarsydda matkassar med recept och olika typer av beställningssystem.

– I samband med publiceringen av rapporten diskuterade vi att det kanske år 2030 skulle gå att beställa à la carte-rätter från vilken restaurang som helst hem eller till arbetsplatsen som lunch. Och i dag har vi redan både Wolt och Foodora som erbjuder precis den här tjänsten.

Ransoneringens återkomst

Det är enligt Saarimaa omöjligt att förutspå exakt vilka livsmedel som i framtiden kommer att höra till vardagen, men vissa samhällsförändringar ger en fingervisning. Den stora trenden inom lisvmedelsutvecklingen har de senaste åren varit alternativa proteinkällor för att ersätta den energislösande köttuppfödningen. De växtbaserade proteinkällorna har kommit för att stanna, men hur det går med insekter som mat eller laboratorieframställt kött har Saarimaa svårt att säga.

– I Finland är det ju fortfarande inte tillåtet att sälja insekter som livsmedel, även om vissa har kringgått det förbudet. Laboratorieköttet är ännu i förädlingsstadiet, men det görs mycket jobb med det, speciellt i Holland.

Två till synes rivaliserande läger kämpar också om samhällets godkännande, den ekologiska rörelsen och förespråkarna för genmanipulerade grödor. Jordbruksforskaren Artur Granstedt som leder Biodynamiska forskningsinstitutet i Järna företräder den ekologiska rörelsen. Enligt honom måste vi gå mot ett mer ekologiskt jordbruk och hushålla med resurserna.

– Jag hoppas att den här insikten kommer frivilligt, men det är möjligt att vi på grund av de minskade resurserna måste ta till olika typer av reglering, som höjda miljöskatter eller ransonering.

Du tror alltså att vi kan tvingas gå tillbaka till tiden med ransoneringskort?

– Ja, det kan hända om vi inte själva inser att vi måste ändra på våra konsumtionsvanor.

Räkning av ransoneringsmärken i Tyskland 1950. Foto CC/Bundesarchiv
Räkning av ransoneringsmärken i Tyskland 1950. Foto CC/Bundesarchiv

Eko vs GMO

För förespråkare för genmodifierade grödor går tanken om naturenlig odling och minskad resursanvändning helt enkelt inte ihop – om alternativet är GMO-grödor som kan ge tre gånger större skörd än normalt på samma markområde. Det finns många invändningar mot GMO, vissa mer verklighetsbaserade än andra. Alarmister lyfter fram skräckhistorier om nya grödor som blivit modifierade med djurbaserade proteiner och enzymer – så kallad Frankenfood, och menar att det varken kan vara hälsosamt eller etiskt att äta dylikt. En annan invändning är att massproduktion av ett fåtal specifika, genmodifierade grödor leder till en utarmning och likriktning av biodiversiteten och därmed en högre risk för storskalig ekologisk kollaps vid misskörd eller sjukdomsangrepp. Ett problem mer relaterat till kapitalismen än grödorna i sig är de oegentligheter som storbolag som Monsanto sysslar med. För Granstedt är problemet rent matematiskt.

– Konceptet med att man skulle kunna producera mer med genmodifierade grödor tror jag inte på. Det är i slutändan miljön och resurserna som sätter gränserna för vad som är möjligt. Om man tar fram en växt med en förhöjd skörd, betyder det också att det krävs mer växtnäring och vatten. Lösningen är nog den att vi måste hushålla.

Klassklyftorna vidgas

Riikka Saarimaa tror att den här typen av motsättningar blir vanligare i framtiden, och maten börjar tydligare prägla vår identitetsuppfattning.

– Inget av de fyra scenarier som vi tog fram i rapporten kommer i ren form att beskriva matens framtid, och det var inte heller tanken.

Med största sannolikhet finns det drag av alla scenarier år 2030 och framöver, beroende på var och hur man lever.

– Det som jag med säkerhet kan säga är att det åtminstone inte blir Ymnighetshorn-scenariot i sin rena form – det har utvecklats en för stor medvetenhet om klimat och miljö för det. Min gissning är att det snarast blir en kombination mellan Ekohandlingar och Teknoliv.

Den ekologiska medvetenheten kommer enligt Saarimaa antagligen att fortsätta öka, och vi ser i dag också en stark trend mot olika typer av delningsekonomi och nätverk för närproducerad, naturenligt odlad kost, ofta odlad utanför samhällets kommersiella ramar. Men å andra sidan ser vi en allt större centraliseringstrend, där stora bolag äter upp småföretagare och långsamt tar över offentliga tjänster. Då ojämlikheten ökar i samhället, blir också maten en klassmarkör.

– Vi kommer säkert att se en större polarisering mellan dem som har råd att köpa ekologisk, färsk, närmat och olika typer av hälsokost och lyxprodukter, och de fattiga som antagligen i allt högre grad får nöja sig med billiga, massproducerade och näringsfattiga halvfabrikat. Knapphet kommer att bli vardag för stora samhällsgrupper, medan valmöjligheterna blir större för andra.

Janne Wass

Fina fisken

Den finländska fiskindustrin befinner sig i ett brytningsskede. Nya innovationer kan ge inhemska företagare ett försprång i branschen samt avsevärt minska på fiskodlingens miljöeffekter. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Fiskodling har varit en av de snabbast växande industrierna inom Skärgårdlivsmedelsbranschen från och med 90-talet. I Östersjöområdet har man inte lyckats svara på efterfrågan tillräckligt snabbt, vilket fått som följd att upp till 85 procent av fisken på finländarnas matbord är importerad. I fjol importerades kring 112 miljoner kilo fisk och fiskprodukter.

I medeltal åt finländaren tio kilo utländsk och fyra kilo inhemsk fisk år 2014. Finländarnas favoritfisk är regnbågsforellen som odlas främst i Skärgårdshavet och den åländska skärgården. Den inhemska fiskproduktionens puls har sakta men säkert stigit och nya innovationer i form av förbättrade odlingsbassänger samt lokalt producerad föda ger både ett försprång på marknaden och minskad belastning på Östersjön.

Den ökade miljömedvetenheten har lett till betydande förändringar i den inhemska fiskodlingen. I våras inledde regeringen ett pilotprojekt där företagare, forskare och myndigheter undersöker nya styrmetoder för att gynna miljön. Exempelvis kan det bli lättare att få miljötillstånd för fiskodlingar där man tillämpar hållbara metoder. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Det blå guldet vaskas fram

Vattenodling är världens snabbast växande primärproduktionsform och fiskodlingen har redan överskridit produktionsvolymerna för nötkött. Finlands regering har uttryckt sin tilltro till att blå bioekonomi, alltså vinstbringande ekologiskt hållbar affärsverksamhet i hav och insjöar, kan bli en av de stora tillväxtbranscherna som ger Finland lyft på världsmarknaden. Blå bioekonomi och exportering av ”finländsk vattenkompetens” finns bland regeringens omtalade spetsprojekt.

Det står klart att inga inhemska naturresurser eller kunskaper ska lämnas outnyttjade. Finland har tekniskt kunnande på hög nivå och bra internationellt anseende, säger Timo Halonen vid Jord- och skogsbruksministeriet i en intervju för Svenska Yle i juni. Blå bioekonomi kan ge stora ekonomiska vinster samt fungera som ett dragplåster för fisketurism, menar Halonen. Han önskar att även konsumenter tänker efter och styr mot en ekologiskt hållbar riktning.

Som verksamhetsledare för Österbottens fiskarförbund har Guy Svanbäck synpunkter på fisket: ”Jord- och skogsbruksministeriet har alltför länge talat bara om skogen”, säger han till Yle. Svanbäck nämner att fiskens olika beståndsdelar kan användas mångsidigt inom industrin och förespråkar miljömedvetenhet inom fiskbranschen.

Östersjön har mycket att ge industrin. Exempelvis kunde alger förädlas till biobränsle, möjligtvis även giftiga blågröna alger. Det handlar än så länge om spekulationer inom bioteknologin men sektorn utvecklas snabbt med Island och Norge i spetsen.

Projektet Nordisk vägkarta för blå bioekonomi har vuxit fram i år under Finlands ordförandeskap i Nordiska rådet. Även den nationella myndighetsverksamheten har gått het kring blå bioekonomi. Som bäst håller Jord- och skogsbruksministeriet i trådarna för en nationell färdplan för den nya nischen som utarbetas av Naturresursinstitutet Luke och Finlands miljöcentral. Livsmedelssäkerhetsverket Evira bidrar till utvecklingen genom forskning om fisksjukdomar.

Foderrevolution medför miljönytta

Fiskodling i Östersjöområdet har varit en av de bidragande faktorerna till övergödningen. Odlingen av regnbågsforell lär ända till början av 2000-talet ha belastat Östersjön i lika hög grad som uppfödning av nötkreatur och svin. Förändringen började med att blickarna riktades mot den största belastningsfaktorn – fodret. Fiskmjöl har länge importerats från Sydamerika, Island och Danmark. Men transporten utgör endast en liten del av fodrets miljöpåverkan, det är främst då näringsämnen som inte härstammar från Östersjön blir en del av kretsloppet som den totala mängden näring i havet ökar.

För några år sedan diskuterades det ivrigt både inom industrin och i medierna om möjligheten att ersätta det importerade fodret med lokalt producerat. Det skulle vara det snabbaste sättet att minska forellodlingens belastande verkan på miljön, hette det bland forskare och experter. Trots att optimeringen av fodrets mängd och kvalitet skett långsamt har Finlands miljöcentral uppskattat att fosfor- och kvävebelastning orsakad av forellodling har minskat betydligt sedan 1980-talet.

Medvetna konsumenter samt medborgar- och naturskyddsorganisationer har haft en roll i förändringen genom att ställa krav om striktare miljövillkor i fiskodling, anser Patrik Karell som är specialforskare inom ekologi och hållbar naturresursförvaltning vid yrkeshögskolan Novia i Ekenäs.

Genom att börja utnyttja Östersjöfisk i fodret skapar man en cirkulär ekonomi för näringsämnen. Det så kallade reduktionsfisket går ut på att fånga ”skräpfisk”, som strömming också ibland räknas till, och ge den som foder åt odlad fisk. I längden minskar den totala mängden fosfor och kväve i Östersjön då de näringsämnen som anrikats i strömmingen avlägsnas från havet. Man beräknar att kvävebelastningen skulle minska med kring en femtedel och fosforutsläppen med över 90 procent om fiskodlingsindustrin övergick till så kallat Östersjöfoder.

I nuläget kunde en betydligt större del av strömmingsfångsten utnyttjas inom livsmedelsindustrin och vidareförädlas. Mångsidiga produktionsmöjligheter och teknologi finns. Ägarna till Kasnäs fiskfabrik har förberett sig på den kommande efterfrågan genom att börja förädla skräpfisk till foder.

– Investeringen i den nya fabriken Salmonfarm och användningen av Östersjöfoder har betydande regionalekonomiska konsekvenser och ger nya hållbara tillväxtmöjligheter för hela den inhemska fiskerinäringen. På samma gång förbättras handelsbalansen och självförsörjningsgraden ifråga om fisk och protein, sade jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen i ett utlåtande till Luke i juni.

Gemensamt ansvar för havsmiljön

Plask! Marinbiologen Tobias Tamelander kastar en räfsa i strandvattnet intill Tvärminne zoologiska station. Den triangelformade havskrattan drar med sig sjögräs och tång. Om en stund ska vi studera fångsten på närmare håll.

Tamelander forskar i samverkan mellan akvatiska växter och djur. Fiskodlingens påverkan på vattenkvaliteten är främst lokal eller högst regional, berättar han.

– Som odlingsmiljö skiljer sig Östersjön från till exempel de norska vattnen i fråga om salthalt och vattnets cirkulation. Östersjön är ett innanhav vars vatten byts ut mycket långsammare än i öppna hav, men tack vare kontakten till Nordsjön och Atlanten sker det en viss omblandning. I Åbolands skärgård och Åland har det förekommit syrebrist på bottnen samt slammiga bottnar, vilket skadar de arter som den naturligt förekommande fisken livnär sig på. Övergödning och syrebrist leder till minskad artrikedom och hela näringskedjor kan förändras då en art drabbas av en förödande förändring i sin levnadsmiljö.

– Östersjön har ett dåligt rykte, men det finns fortfarande kvar miljöer med välmående ekologi och många otroligt vackra arter. Havet  påverkas starkt av människan, som borde ta vara på den fina havsmiljön, säger Tamelander.

Ekologisk evolution

Tätt befolkade områden kring Östersjön är de mest belastande för havsmiljön eftersom både produktionen av mat och utsläppen är större än på landsbygden.

– Avrinningen från åkrar bidrar till eutrofieringen men kunde åtgärdas genom att hålla kvar växtlighet som tar upp näringsämnen året om, säger Patrik Karell.

Utsläppen från industri och avlopp begränsas numera rätt strikt inom EU-området, men inget land runt Östersjön höll på med någon vattenrening av betydelse förrän problemen med övergödning blev uppenbara under 1960- och 70-talen.

– De tyska älvarna samt utsläppen från danskt jordbruk är idag de hvudsakliga orsakerna till eutrofieringsproblemen i de södra delarna av Östersjön, menar Tamelander.

De västligare länderna kring Östersjön var tidigare ute med vattenrening och reglering av jordbruket än till exempel Polen och Ryssland, men på senare tid har man tagit itu med problemen även i öst. Enligt Finlands miljöcentral har avloppsreningsverken som togs i bruk för tre år sedan i St Petersburg lett till att övergödningen har minskat i den östra delen av Finska viken.

I det stora hela har fiskodlingen en väldigt liten inverkan på Östersjöns ekosystem – enligt några år gamla uträkningar rör det sig kring en halv procent inom hela Östersjöområdet och två procent i finländska vatten. Siffrorna kommer sannolikt att minska ytterligare då det nya Östersjöfodret slår igenom på bred front.

Både Tamelander och Karell nämner att fiskodlingen håller på att flytta upp på land. Denna ”evolution” minskar ytterligare på övergödningen av hav då inlandsbassängerna bildar ett slutet kretslopp för näringsämnen. Ur en ekologisk synvinkel ser den blåa bioekonomins och fiskodlingens framtid betydligt ljusare ut än till exempel köttindustrins.

Lilian Tikkanen

Läs också Lilian Tikkanens kommentar ”Fiskens pina”.