Etikettarkiv: Vetenskap

Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

Datavetenskap och den destituerande potentialen

Mikael BrunilaÅr 2012 förutspådde tidningen Harvard Business Review att datavetare (data scientist) skulle bli århundradets ”sexigaste” yrke. Ett halvt årtionde senare verkar prognosen inte ha slagit helt fel. Sedan 2012 har de flesta prestigefyllda amerikanska skolor grundat tvärvetenskapliga institutioner och program i datavetenskap: Harvard, Columbia, Berkeley, New York University, Brown, Stanford, bara för att nämna några. År 2016 startade även Helsingfors universitet sitt eget program och i år gör Aalto detsamma. Samtidigt har flera företag i USA startat tre månaders intensiva ”träningsläger” (bootcamps) i datavetenskap. Webbsidor så som DataCamp – en sajt med kurser i programmeringsspråken R och Python, de viktigaste för alla ”datavetare” – växer så det knakar. På Google Trends kan vi se att sökningarna på orden ”data science” gått brant uppåt under de senaste fem åren.

Mitt i tillväxtyran är det ändå en central fråga som känns oklar: vad är datavetenskap, egentligen? Branschens evangelister brukar säga att en datavetare är bättre på programmering än de flesta statistiker och bättre på statistik än de flesta programmerare. Må väl stämma, men det besvarar inte frågan. I en bloggtext från 2013 skriver statistikprofessorn Andrew Gelman att statistik borde uppfattas som en del av datavetenskapen, men den minst viktiga. Någon form av datavetenskap är möjligt utan statistik så länge man kan programmera och använda databaser. Hadley Wickham, utvecklare av det populära datavetenskapliga programmet RStudio, menade i samma anda i en gammal bloggtext att datavetenskapen har en närmare relation till hur datan presenteras och hur den ser ut som produkt. En lärare på mitt program i kvantitativa metoder på Columbia University föreslog istället att en viktig vattendelare är att statistik är mera inriktat på att slutleda kausala sammanhang, medan datavetenskap är mera inriktat på att förutspå utan att alltid förstå orsakssambanden mellan prognosen. Men modellerna som används för att uppnå de här målen är ofta förbryllande lika varandra, endast med små nyansskillnader.

De här tekniska förklaringarna är giltiga, men lyckas inte ta vara på den politiska och affektiva dimensionen av frågan. Datavetenskapen står nämligen också för ett visst begär – det är en signifikant med ett helt annat innehåll än ordet statistik. Därför måste de flesta universitet istället för att bara expandera sina existerande program i statistik eller programmering, med pompa och ståt grunda nya program och institutioner för att attrahera unga förmågor med ett begär för data. Med vad är det som väcker detta begär?

Statistiken har historiskt sett varit nära anknuten till statsbygge och förvaltning. Statistiken var en del av en normaliserande makt som etablerade en relation mellan statsapparat och befolkning, maktens subjekt och dess objekt. Sålunda medverkade statistiken i dynamiken mellan vad filosofen Giorgio Agamben kallat för konstituerande makt, eller ”våldet som skapar lagen”,  och konstituerad makt, eller ”våldet som upprätthåller lagen”.  Befolkningsstatistiken har varit en del av våldet som upprätthåller lagen: den har gjort befolkningar till objekt för kunskap och därmed till något som statsapparaten kan administrera.

Jämför detta med hur datavetenskapen idag implementeras. Låt oss ta till exempel företag så som Uber och AirBnb, där datavetenskapen just tyglats till att skapa en viss produkt. De här företagen har dragit fram genom städer världen över och omdefinierat hela branscher, tvingat fram ny lagstiftning och förändrat hur vi lever och rör oss i urbana miljöer. De har gått in och skapat den nya lagen.

Det som ofta ligger bakom framgången av de här företagen är just förmågan att förutspå marknaden och reagera i realtid. De använder modeller som ”lär sig”, inom flera citationstecken, där koefficienterna anpassas allteftersom nya data blir tillgänglig. De enklaste modellerna börjar med koefficienter för ett antal kända x-variabler  (x1, x2, … xn) som skall förutspå ett okänt y-värde. Skolboksexemplet är att förutspå bostadspriser på en marknad med variabler som antal rum, grannskap, våning och så vidare. Vad modellen ”lär sig” är värdet på y, som uppdateras då nya data kommer från marknaden. Den här typen av inlärning kallas för ”grund” (shallow), eftersom modellen är rätt så enkel och relationerna mellan de olika variablerna klara. Relationen mellan x och y är lineär. Modellen blir ”djup” då flera funktioner inbäddas i varandra för att uppnå icke-lineära resultat. Den här nivån av komplexitet hittar vi i neuronätverk, som ofta kan vara obegripliga även för de som skapat dem.

De här modellerna sätts i bruk liksom en gerillastyrka som anpassar sig till ett territorium och omintetgör den makt som tidigare härskat över det, i detta fall statsapparaten. Det är inte bara ett våld som skapar den nya lagen utan måhända ett våld som kontinuerligt omdefinierar vad som är möjligt. Just detta är etoset i Silicon Valley: att disrupt, störa. Sålunda handlar det inte nödvändigtvis ens om en konstituerande makt, utan om ett destituerande potential.

Medan den konstituerande makten alltid är låst i subjekt-objekt-relationen, är det destituerande potentialet för Agamben den typen av relation där den här distinktionen försvinner. Subjektet och objektet förs så nära varandra att utomstående administrativa gester blir maktlösa. Självständighetsrevolutionärerna i 1960-talets Algeriet eller Vietkong-styrkorna i Vietnam, hade en sådan relation till sitt territorium. Skillnaden mellan den konstituerande och destituerande makten är att den förstnämnda etablerar en ny konstituerad makt, medan den sistnämnda är ett slags kontinuerlig rörelse, ett anarkistiskt ideal av ett liv utan härskare. Det är just skimret av den här typen av destituerande potential som gör datavetenskapen så tilltalande, så sexig, mer än någon klarskuren distinktion till statistiken. Den står för något slags förändring. Men vilket slags förändring? För algoritmerna har flera objekt, däribland du och jag.

Sålunda är datavetenskapens inflytande idag ett eskalerande destituerande moment i relation till statsapparaten, men eventuellt en konstituerande process vars slutpunkt vi inte ännu kan urskilja. Vad är denna slutpunkt? Vad för lag inför det nya våldet? Det är nog en av vår tids ödesfrågor.

Mikael Brunila

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

Obligatoriskt vaccin upprör skeptikerna

Italien har infört tio obligatoriska vaccin för alla barn i åldrarna 0 till 16 år. Vaccinmotståndarna rasar och deras stöd växer. Att landets hälso- och sjukvårdspersonal i åratal har larmat om låga vaccinationstal är inte argument som biter på skeptikerna.

Den sista oktober löpte tiden ut för alla föräldrar i Italien att officiellt deklarera att deras barn är vaccinerade. I samband med skolstarten höstterminen 2018 trädde nämligen en ny lag i kraft som gjorde tio vaccin obligatoriska för alla barn i åldrarna 0 till 16 år.

I Fabriano, en fabriksstad i bergsregionen Apenninerna, arbetar hälsovårdspersonalen oavbrutet för att hinna med att kontrollera och vaccinera alla barn. I hela landet rör det sig om tiotusentals barn.

– Många familjer har kommit hit efter att lagen trädde i kraft. Särskilt de som tidigare varit tveksamma eller bara inte tagit tag i att gå igenom familjens vaccinationer, säger Sestilia Sparvoli, sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hennes kollega sjuksköterskan Luciana Lesti säger att de som är emot vaccin generellt däremot inte har kommit efter att de obligatoriska vaccinen utökades från fyra till tio.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att 95 procent av befolkningen är vaccinerad för att man ska uppnå det som brukar kallas ”flockimmunitet”, det vill säga för att större epidemier av exempelvis mässling ska förhindras.

I Italien ligger vaccinationsgraden för alla vacciner under den rekommenderade nivån.

Vaccinationsgraden varierar även kraftigt mellan regionerna. Under 2017 rapporterades om närmare 3 000 fall av mässling, vilket är en kraftig ökning jämfört med året innan.

Efter larm om att vaccinationsgraden låg under WHO:s rekommendationer i flera regioner beslutade regeringen att göra lag av vaccinationskravet.

Men det är inte argument som biter på motståndarna och protesterna lät inte vänta på sig. Under sommaren anordnades flera demonstrationer, i vilka föräldrar marscherade under parollerna ”free vax” och ”no vax”.

Grundliga studier saknas

Barbara Pedica (bilden ovan) var en av dem som var på plats tillsammans med sina två barn i kuststaden Pesaro den 8 juli i år.

– Jag är inte emot vaccin som sådant, men efter att ha lyssnat till argumenten mot, inte minst  vittnesmål och läkare som talar om bieffekter, så känner jag mig ansvarig gentemot mina barn, säger hon.

Det är valfriheten som understryks. Att ha möjlighet att välja att vaccinera eller inte.

– Det är så många vaccin på en gång, säger Pedica och berättar att många familjer i stan där de bor har bestämt sig för att följa Samordningsorganisationen för den italienska rörelsen för vaccinationsfrihet (Comilva) och helt enkelt låta bli att vaccinera.

Comilva var en av organisatörerna bakom demonstrationen i Pesaro. Claudio Simion, organisationens ordförande, säger att obligatoriska vaccineringar är en del av ett globalt projekt, nämligen att styra alla länder mot vaccinationstvång.

Han menar att ”etablissemanget,” det vill säga politikerna, experterna och företagen, alla går i samma riktning och att endast en åsikt får finnas.

– Det existerar bara en officiell linje, allt annat avfärdas som humbug, säger han och efterlyser en djupgående jämförelse mellan en befolkningsgrupp som är vaccinerad och en grupp som inte är det, vilket han menar att saknas.

Claudio Simion och de andra vaccinmotståndarna satte sina förhoppningar om upprättelse till rättssystemet, men dessa grusades när konstitutionsdomstolen uttalade sig i slutet av november, och fastslog att det är den nationella lagstiftande församlingens roll att avgöra om vaccin ska vara obligatoriskt. Enligt konstitutionsdomstolen är det ett rimligt val för att försvara den kollektiva hälsan och förhindra spridning av sjukdomar.

Sestilia Sparvoli som är sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano bläddrar bland vaccinationskorten.

Konspirationsteorier

Journalisten Leonardo Bianchi undersöker i ett kapitel i boken La Gente: viaggio nell’Italia del risentimento (”Folket – resa i vredens Italien”, 2017) konspirationsteoretiker, och bland dem placerar han även vaccinskeptikerna.

Bianchi beskriver hur han, under en föreläsning i samband med en demonstration mot vaccin, hör en barnläkare säga: ”vi är inte konspirationsteoretiker, utan anti-konspirationsteoretiker, eftersom vi säger det som andra inte säger: sanningen”.

På så vis skapas en parallell verklighet för dem som följer gruppens talespersoner, menar Bianchi.

”För även om de gör allt för få det att framstå som att de inte är mot vaccin utan för ett fritt val och fri information till föräldrar så att de kan fatta självständiga beslut, så finns det en tanke om att skydda framför allt barnen från vaccinen, eftersom ’man inte vet vad det är man sprutar in’”, skriver Bianchi.

På så vis har den allmängiltiga informationen, inklusive vedertagen forskning, blivit det som ska misstänkliggöras, medan konspirationsteorierna får representera det logiska sättet att förklara hur saken faktiskt ligger till.

Bianchi ser i dag fler och fler från en utbildad och övre medelklass med högt ekonomiskt och socialt kapital ansluta sig till skeptikerna.

Säkerhetsbälte

– Jag önskar att vaccinen inte skulle behöva vara obligatoriska, men det är nödvändigt, säger Luciana Lesti på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hon menar att precis som med säkerhetsbältet som man sätter på sig för att rädda liv, borde det vara med viljan att vaccinera.

– Många tänker inte på att det handlar om ett förebyggande kollektivt skydd. Dessutom är sjukvårdskostnaderna mycket höga för behandling av varje sjukdomsfall, som skulle kunna undvikas, säger hon. N