Etikettarkiv: Vetenskap

Östsamiskan hämtar sig

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin

Vad vet du om fascism?

Serietecknaren Kalle Johansson och Lena Berggren, docent i historia och forskare kring fascism och antisemitism, gör ett försök att en gång för alla förklara vad fascism är och hur ideologin kom till i formen av serieboken Vad är egentligen fascism?

Boken börjar med en historielektion. Johansson förklarar hur det nazistiska partiet fick över 37 procent av rösterna i Tyskland och hur Benito Mussolini lade grunden för fascismen i Italien. Den andra och centrala delen av boken består av en intervju med Berggren som Johansson har tecknat bilder till, och som är uppdelad i fyra kapitel. Det första kapitlet behandlar det som fascismen vill uppnå: att gå tillbaka till en tid då nationen var på ”rätt väg”. Idén går ut på att vrida tillbaka klockan till något historiskt vägskäl, då nationen i fascisternas ögon valde ”fel väg”, och istället styra utvecklingen och samhället på den ”rätta vägen” igen. Tankarna går osökt till Donald Trumps slogan att göra USA ”great again”.

I de följande två kapitlen förklarar Berggren hur fascismen ser på samhällets utveckling. De vill ju inte fysiskt vrida tillbaka tiden eller stoppa den teknologiska utvecklingen. De italienska fascisterna ville att Italien skulle efterlikna romarriket men utvecklas teknologiskt och politiskt, och bli bäst, vackrast och störst. Det samma gällde Nazityskland som utförde medicinska experiment och främjade läkarkonsten. Under fascismen skulle invånarna leva i ett slags välfärdssamhälle, där de kunde leva ut drömmen om en ”self-made man”, som med hårt arbete kunde klättra upp för karriärstegen (men däremot fick de privata företagen inte bli alltför stora).

I det sista kapitlet talar Berggren om individen och mansidealet. Mannen skulle vara stark, vegetarian och inte använda droger som alkohol eller tobak. Han skulle vara en arbetare och ha en stor familj. Folket skulle renodlas, både individernas hälsa och levnadsvanor, men också rasmässigt så att samhället parade ihop människor för att förädla fram den mest ”tyska” kombinationen. Samtidigt skulle samhället utrota allt som inte var ”naturligt” som psykiskt sjuka, handikappade med mera.

Vad är egentligen fascism? beskriver alltså ideologins hopp och drömmar istället för hur den förverkligades i praktiken. Den sista delen av boken handlar om hur fascistiska ideologier har påverkat samhället, och hur de sakta men säkert kommer krypande tillbaka idag.

Jag har alltid trott mig ha en ganska bra uppfattning om vad fascism egentligen är och hur den har påverkat världen, men efter att ha läst serien kan jag ändå medge att jag har lärt mig något nytt. För det första har jag aldrig tänkt på hur mycket Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien liknade varandra ideologiskt sett. Maktövertagandet, som i deras ögon var en revolution, genomfördes med lagliga medel, men de använde sig fortfarande av våld och förföljelser för att de ”riktiga” invånarna skulle få leva i en utopi.

För det andra framgår det tydligt vad Hitler egentligen menade med ras. Han talade inte om hudfärg utan om det som i den tyska romantiken kallas för folksjäl. Det handlar mer om kultur och religion än om egentlig ras. Du kan till exempel inte plötsligt bestämma att du ska vara tysk bara för att du talar språket och följer Tysklands lagar och kultur. Tyskhet var enligt honom något medfött.

En annan serie som på ett dokumentärt sätt behandlar koncentrationslägren och judeförföljelserna under andra världskriget är Art Spiegelmans Maus. Spiegelman leker med begreppet katt och råtta då nazisterna och fångvaktarna porträtteras av katter medan judarna och fångarna porträtteras av möss. Med den tydliga visualiseringen blåser Spiegelman på ett nytt sätt liv i det som Hollywood i oänglighet försökt visa med dramatik och Spielberg.

På samma sätt som jag fångades av Maus fångas jag också av Vad är egentligen Fascism?, och fastän Johansson helt klart har gjort sin egen research är det Berggren som driver berättelsen och ibland kan berättandet kännas trögt. Här hjälper det att Johansson illustrerar Berggrens teorier med teckningar av historiska foton. Tillsammans förklarar de fascismen så att ett barn skulle förstå.

I slutordet ger Berggren en något skrämmande förklaring varför serien har kommit till, och lyfter upp politiska händelser som finns i det hon kallar för en gråzon. De är inte uttryck för ren fascism men samtidigt ger de uttryck för många attityder som är gemensamma med fascismen, och denna återkoppling till dagens utveckling gör serien till något relevant och viktigt.

Tony Pohjolainen

Kalle Johansson: Vad är egentligen fascism? Lära förlag, 2017.

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle

Ombord på Titanic

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En stor bild av den sjunkande Titanic hängde länge i Finska Notisbyråns redaktion. Katastrofen 1912 var en av världshistoriens största nyhetshändelser. Den är också sprängfylld av symbolik.

Det kan vara orsaken till att museet Titanic Belfast för ett år sedan blev Europas mest besökta turistattraktion, före Eiffeltornet, Akropolis och la Sagrada Familia. Över tre och en halv miljoner besökare har betalat inträdesbiljett sedan öppningen 2012. Museet berättar inte bara om lyxfartygets undergång, utan även om en period av våldsam industrialisering under flera årtionden. Det var, för att citera Jan Olof ”Jolo” Olsson, ”en produkt av framstegsgtrons och ingenjörsoptimismens förkrigsår”.

Befolkningen i den nordirländska små staden Belfast växte i takt med industrin. Enligt min guidebok hade staden år 1900 ”samlat tillräckligt slum, rök, linspinnerier, viktoriansk arkitektur och sociala teoretiker för vara mera brittisk än irländsk”. Där fanns också skeppsbyggeriet Harlan and Wolff med 35 000 arbetare som stolt producerade den osänkbara, lyxiga Titanic.

Helsingfors upplevde samtidigt något liknande. Invånarantalet tredubblades på tre årtionden. Fabrikerna, järnvägen och Sörnäs hamn behövde arbetare. Befolkningen norr om Långa bron ökade från omkring 1 000 personer år 1870 till 40 000 år 1910. Fredriksbergs (numera Böle) slum liknade Belfasts, med koleraepidemier och allt.

I dag hotas både Belfast och Titanicmuseet av Brexit. Beslutet om Brexit baserades på känslor, inte på fakta, vilket enligt Jochen Bittner i Die Zeit är en påminnelse om Titanics öde. Fartyget byggdes med rationalitet och var resultatet av åratal av hårt arbete. Men det var känslorna, lusten till makt och snabbhet hos några få som förintade det inom loppet av några minuter.

Till tidsandan hörde att det var lyxpassagerarnas tragedier som slogs upp i pressen. Först tiotals år senare berättade Walter Lord om de många emigrantpassagerarnas öden. Resenärerna i fjärde klass visste inte var livbåtarna fanns, de var apatiska, kunde inte engelska och satt fogligt och väntade i matsalar och korridorer tills det var för sent. Ingen av överlevarna från fjärde klass intervjuades, och det skrevs mera om sjunkna smycken än om om spillda emigrantliv.

”Det var verkligen på ett sätt en epok som sjönk med Titanic” skrev Jan Olof Olsson år 1956. Månne det? Jolo skrev under inflytandet av efterkrigstidens framtidstro och Sveriges folkhem. Hur är det med dagens emigranter som drunknar i Medelhavet? Skiljer sig världen i dag från hur den såg ut för hundra år sedan?

Något år efter Titanics undergång skrev journalisten Guss Mattson i en bok om världsläget att upprustningen och anspänningen inte kunde fortgå utan utlopp. Han hoppades att det skulle komma snart, så att man sedan kunde börja bygga upp på nytt. I president Mauno Koivistos dödsannons citerades hans egna ord:

Om vi inte med säkerhet vet
hur det kommer att gå,
kan vi anta
att allt går bra.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Projektifiering

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Sällan blir jag inbjuden till doktorsdisputationer, men när min syssling Johan Munck af Rosenschöld som den första i min släkt på fädernet, och tvärsäkert på det lindströmska mödernet, försvarade sin avhandling grep jag tillfället att vara akademisk. Utsikterna för att jag skulle begripa vad ”Projectified Environtmental Governance and Challenges of Instutional Change Toward Instability” skulle handla om var minimala, men lite skapande fantasi hjälpte till.

Projektifiering!

Det är ju precis vad Juha Sipiläs regerande handlar om. Processer, tidtabeller, projekt, effektivitet, management, flödesscheman, diagram. En blick på förordet fick mig att förstå att det var just det som stod mellan raderna i den vetenskapliga vokabulären. ”Den tilltagande tilltron till projekt, eller ’projektifiering’, är ett eko från behovet att behärska osäkerhet och oförutsägbarheter i nutida miljöstyrning och innefattar tvärsektoriellt samarbete i samhället.”

Projekt sägs vara en metod för att motverka institutionell tröghet som fördröjer nödvändiga förändringar.

Men projekt har sina svagheter. ”Bland annat väcker bristen på deltagande av utomstående aktörer farhågor om att kritiska röster utesluts från projektarbetet.” Trots att projekt kan få beröm för att ”få saker gjorda” är deras kontinuitet och integreringen av kunskaper i  permanenta organisationer centrala bekymmer för projektifierade styrningsarrangemang.

”Att vara fokuserad innebär att du bryr dig mindre än inte alls om saker utanför projektet; att arbeta snabbt betyder att du har lite tid för att reflektera över eller dokumentera dina erfarenheter och lärdomar; och att vara självstyrande betyder att din projektgrupp kan utvecklas till en kunskapssilo, utom räckhåll för deltagare i andra projekt eller i organisationen (firm) i allmänhet,” skriver forskarna Jörg Sydow, Lars Lindkvist och Robert DeFillippi.

Kan Sipiläs regering beskrivas bättre? Kan man låta bli att tänka på den pågående hälso- och socialvårdsreformen? Ingen kan anklaga Juha Sipilä för att vara ofokuserad. Alla utanför regeringen är dock fuckyouserade.

Nog av vetenskaplig jargong. Vid skumpan efter det framgångsrika försvaret gick jag, osäker på min förmåga att tänka abstrakt, till en av doktorandens vetenskapliga kolleger för att kolla om jag hade tolkat texten alldeles galet.

”Inte alls”, sade han. Avhandlingen är direkt tillämplig på den nuvarande regeringens agerande.

Några exempel:

– regeringens handlande är oförutsägbart

– regeringen ignorerar sin egen utredningsmans varning om att tidtabellen inte håller

– den skiter i allt som har gjorts tidigare

– den lämnar i arv inte bara dålig substans utan misslyckade beteendemönster

– den fuckyouserar den akademiska expertisen.

Medan Muncks opponent, liksom nobelisten Bengt Holmström, betonar den moderna användningen av experiment och  interaktion visar regeringen en ”total avsaknad av sociala dimensioner”.

Regeringen Sipiläs projekt är dessutom mekanistiska, dominerade av experter, med liten kunskapsintegration och med formellt utsedda ledare, i motsats till organiska projekt som har brett deltagande och betoning av socialt inlärande och integration och informellt deltagande. Inte mycket av detta stod bokstvligen att läsa i den akademiska avhandlingen, men stod klart för en som besitter förmåga till abstrakt tänkande.

Syssling betyder för övrigt, enligt ordboken, ”person vars far eller mor är kusin till en viss persons far eller mor”. Jag är stolt över min syssling. Också om han inte själv sade rakt ut att han skrev om regeringen Sipilä.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist