Etikettarkiv: Vetenskap

Folkrepubliken Svenskfinland

Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.

Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.

– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.

– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.

Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.

– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.

I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.

Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?

Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.

Delad finlandssvenskhet

När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.

Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?

– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.

– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.

Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.

K.H. Wiik.

En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.

– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.

Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.

Socialistiskt familjeföretag

Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).

DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.

Harri Edgren, Folkets Bildningsfšörbunds sekreterare 1955-1974. Bilden antagligen tagen pŒå 1960-talet.

1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.

Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.

Carita Nystršöm och Birgitta Boucht vid kongresscentret i Siikaranta i KyrksläŠtt i september 1974. Foto: Peter Lodenius.

Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.

Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.

Ny Tids chefredaktšör, riksdagsmannen och skŒådespelaren Georg Backlund avtackas av en representant fšör samfundet Finland-Sovjetunionen i samband med Backlunds pensioneringsfest pŒå Kulturhuset i Helsingfors 11.11.1977. I bordet, fr.v: Aili Backlund, Georg Backlund, Ingegerd Asplund, Margaretha Romberg, Mikael Romberg. Atos Wirtanens nŠäsa sticker fram till vŠänster.

– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.

På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.

Språkfrågan och den delade vänstern

Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.

Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).

Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.

– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.

För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.

Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.

Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.

– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.

Den finlandssvenska nationaliteten

Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.

I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.

I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.

I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.

– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.

– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.

Nya frågor tar över agendan

Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.

Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.

Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.

Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.

– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.

Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N

Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv

Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.

Vänsterdocentens filosofiska, politiska och privata minnen

“Man hittar alla världens docenter, som säger vad man får och inte får göra”,  fnyste statsministern Juha Sipilä i samband med debatten om de planerade tvångslagarna i anslutning till det så kallade samhällsfördraget. Då hade han ändå inte bekantat sig med Torbjörn Tännsjös autobiografi  Vänsterdocenten. Boken är en detaljrik tidsskildring och ett levande exempel på hur en filosof kan argumentera om vitt skilda samhälls- och samvetsfrågor.

Jag har sporadiskt följt med Tännsjös idéer och aktiviteter. Tyvärr hann jag lämna Häften för Kritiska Studiers redaktion strax innan han kom med i den för att efter ett par år under dramatiska former avgå från redaktionen den 9 november 1973. Tännsjö hade gått till den marxistiska filosofins källor: Engels och Lenins filosofiska skrifter och till Althussers strukturalistiska marxism. Althussers skrifter hade ju utgjort en viktig inspiration när HfKS kom till 1968. Tännsjös läsning utmynnade i en djupgående kritik av den marxistiska dialektiken. Det kan inte finnas ”motsägelser i verkligheten”!  Då kollegerna i redaktionen inte var beredda att publicera artikeln upplevde Tännsjö en djup besvikelse.

”Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag ensam kom ut på den mörka gatan från det dramatiska redaktionsmötet. En så överdriven reaktion! Jag var fångad i en hedersmoral. Jag hade utmanat, men inte lyckats besegra mina vedersakare. Jag skämdes. Jag ville sjunka under jorden.

Jag borde ändå från början ha förstått att jag inte hade i denna miljö att skaffa. Jag uppfattade det som inträffat som en kränkning. Det som hade kränkts var min person, min rätt att tillhöra vänstern ifrågasattes.”

Upprörd hamnade Tännsjö på Johannes kyrkogård. Han minns hur han på von Döbelns grav ringde Theodor Kallifatides, nytillträdd redaktör för Bonniers Litterära Magasin. Han minns det tydligt trots att mobiltelfoner inte fanns på den tiden!

Tännsjö har konsekvent hållit sig till tre ståndpukter – den analytiska filosofin, den utilitaristiska etiken och den politiska vänstern. Han har med hjälp av dem kastat sig in i diskussioner på en lång rad områden – om yttrandefriheten, reklamen, demokratin, leninism versus rational choice, Guds existens, den moraliska realismen (som Tännsjö länge ensam försvarade), konservatismen, ondskans orsaker och eutanasi. I så gott som alla fall uttryckte han sig på ett sätt som gav upphov  till polemik. Tännsjö är mot tryckfriheten! Han vill förbjuda all reklam! För honom är demokrati bara nyttigt, inte ett värde i sig! Tännsjö drev med den socialdemokratiska parollen ”Mera jämlikhet!”. Jämlikhet kan inte vara något som är mer eller mindre. Ett korrekt slagord ska lyda ”Mindre ojämlikhet!” Han var en provokatör. Var det så klokt att benämna ett verk Four Essays against Freedom?

Vänsterdocenten handlar givetvis mycket om författarens arbetsplats den filosofiska institutionen vid Stockholms universitet. Tännsjö kunde inte dra jämt med den dominanta professorn Harald Ofstad, som mobbade doktoranderna med sin ”sataniska seminariestil”. Men han lyckades undgå att bli avsågad från institutionen. Jag kände inte till att det var Ofstad som på ett förnedrande sätt fick mina vänner från Häften (Åke Löfgren, Roger Fjellström och Göran Hemberg) att söka sig bort från den akademiska världen.

För Anders Wedberg kände Tännsjö en stor aktning, fastän denne var intellektuellt arrogant och fantasilöst inte ville ta ställning ens i filosofiska frågor. Bäst kom Tennsjö överens med Lars Bergström, vars tänkande han i efterhand internaliserade, trots att det var en motvikt till hans egen ”ibland överhettade filosofiska fanatasi” .

I Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius fick ”vänsterdocenten” en svuren fiende. Denne skrev i Dagens Nyheter att Tännsjös resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ”lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”.

Tännsjös starka politiska engagemang i Vänsterpartiet kommunisterna – till att börja med utgående från en radikal trotskistisk hållning – ledde till konflikter såväl polititiskt som akademiskt. Det är med stor beundran jag läser om författarens idoga aktivitet i Vietnamrörelsen och Chilerörelsen, inom den lokala Nacka-vänstern och i Vänsterns blåsorkester. I så motto har Tännsjö varit en äkta filosof att han faktiskt försökt leva så som hans filosofi visade att man skulle göra.

Så småningom mjuknade också Tännsjö en aning. Han fann sin Marxtolkning tack vare G. A. Cohen och den analytiska marxismen. Han fick en allt större förståelse för Burke och konservatismen. Den utilitaristiska konsekvensetiken fick allt mindre skarpa kanter, fastän hans försvar för eutanasi – stärkt av erfarenheterna från faderns död – har väckt mycket ont blod. Tennsjö fick möjligheten att ha en central roll när VPK lämnade K:et som stod för ”Kommunisterna”. Han lyckades också stryka ordet ”kamp” från ett förslag till partiprogram.

Sensommaren 1989, på väg till Helsingfors, får Tännsjö veta att Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att han ska avsättas från sin docentur. Det utlovas en fortsättning på memoarerna.

Vi får väl läsa om hur vänsterdocenten blev professor i praktisk filosofi och hur han allt mer engagerat sig i striden på det det minströdda fältet medicinsk etik.

Jan Otto Andersson

Torbjörn Tännsjö:
Vänsterdocenten.
Fri tanke Förlag, 2017

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Östsamiskan hämtar sig

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin

Vad vet du om fascism?

Serietecknaren Kalle Johansson och Lena Berggren, docent i historia och forskare kring fascism och antisemitism, gör ett försök att en gång för alla förklara vad fascism är och hur ideologin kom till i formen av serieboken Vad är egentligen fascism?

Boken börjar med en historielektion. Johansson förklarar hur det nazistiska partiet fick över 37 procent av rösterna i Tyskland och hur Benito Mussolini lade grunden för fascismen i Italien. Den andra och centrala delen av boken består av en intervju med Berggren som Johansson har tecknat bilder till, och som är uppdelad i fyra kapitel. Det första kapitlet behandlar det som fascismen vill uppnå: att gå tillbaka till en tid då nationen var på ”rätt väg”. Idén går ut på att vrida tillbaka klockan till något historiskt vägskäl, då nationen i fascisternas ögon valde ”fel väg”, och istället styra utvecklingen och samhället på den ”rätta vägen” igen. Tankarna går osökt till Donald Trumps slogan att göra USA ”great again”.

I de följande två kapitlen förklarar Berggren hur fascismen ser på samhällets utveckling. De vill ju inte fysiskt vrida tillbaka tiden eller stoppa den teknologiska utvecklingen. De italienska fascisterna ville att Italien skulle efterlikna romarriket men utvecklas teknologiskt och politiskt, och bli bäst, vackrast och störst. Det samma gällde Nazityskland som utförde medicinska experiment och främjade läkarkonsten. Under fascismen skulle invånarna leva i ett slags välfärdssamhälle, där de kunde leva ut drömmen om en ”self-made man”, som med hårt arbete kunde klättra upp för karriärstegen (men däremot fick de privata företagen inte bli alltför stora).

I det sista kapitlet talar Berggren om individen och mansidealet. Mannen skulle vara stark, vegetarian och inte använda droger som alkohol eller tobak. Han skulle vara en arbetare och ha en stor familj. Folket skulle renodlas, både individernas hälsa och levnadsvanor, men också rasmässigt så att samhället parade ihop människor för att förädla fram den mest ”tyska” kombinationen. Samtidigt skulle samhället utrota allt som inte var ”naturligt” som psykiskt sjuka, handikappade med mera.

Vad är egentligen fascism? beskriver alltså ideologins hopp och drömmar istället för hur den förverkligades i praktiken. Den sista delen av boken handlar om hur fascistiska ideologier har påverkat samhället, och hur de sakta men säkert kommer krypande tillbaka idag.

Jag har alltid trott mig ha en ganska bra uppfattning om vad fascism egentligen är och hur den har påverkat världen, men efter att ha läst serien kan jag ändå medge att jag har lärt mig något nytt. För det första har jag aldrig tänkt på hur mycket Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien liknade varandra ideologiskt sett. Maktövertagandet, som i deras ögon var en revolution, genomfördes med lagliga medel, men de använde sig fortfarande av våld och förföljelser för att de ”riktiga” invånarna skulle få leva i en utopi.

För det andra framgår det tydligt vad Hitler egentligen menade med ras. Han talade inte om hudfärg utan om det som i den tyska romantiken kallas för folksjäl. Det handlar mer om kultur och religion än om egentlig ras. Du kan till exempel inte plötsligt bestämma att du ska vara tysk bara för att du talar språket och följer Tysklands lagar och kultur. Tyskhet var enligt honom något medfött.

En annan serie som på ett dokumentärt sätt behandlar koncentrationslägren och judeförföljelserna under andra världskriget är Art Spiegelmans Maus. Spiegelman leker med begreppet katt och råtta då nazisterna och fångvaktarna porträtteras av katter medan judarna och fångarna porträtteras av möss. Med den tydliga visualiseringen blåser Spiegelman på ett nytt sätt liv i det som Hollywood i oänglighet försökt visa med dramatik och Spielberg.

På samma sätt som jag fångades av Maus fångas jag också av Vad är egentligen Fascism?, och fastän Johansson helt klart har gjort sin egen research är det Berggren som driver berättelsen och ibland kan berättandet kännas trögt. Här hjälper det att Johansson illustrerar Berggrens teorier med teckningar av historiska foton. Tillsammans förklarar de fascismen så att ett barn skulle förstå.

I slutordet ger Berggren en något skrämmande förklaring varför serien har kommit till, och lyfter upp politiska händelser som finns i det hon kallar för en gråzon. De är inte uttryck för ren fascism men samtidigt ger de uttryck för många attityder som är gemensamma med fascismen, och denna återkoppling till dagens utveckling gör serien till något relevant och viktigt.

Tony Pohjolainen

Kalle Johansson: Vad är egentligen fascism? Lära förlag, 2017.