Etikettarkiv: Vetenskap

”De tror ju att de ska rädda världen”

Historikern Maja Hagerman undersöker hur framstående forskare utvecklade idéer om de egna folkslagens utvaldhet från nationalmyter till biologiska fakta, och därmed skapade de falska uppfattningar om människoraser som i vår moderna historia visat sig ha en ofattbart destruktiv potential.

Historien vimlar av gränder, bakgårdar, schakt och genomfarter som leder vidare till oförutsägbara platser och upptäckter. Under medlet av 1990-talet gjorde sig Maja Hagerman bemärkt med uppmärksammade böcker om Sveriges medeltid och tidiga historia, men hennes fokus tog en plötslig vändning då hon snubblade över den forskningstradition som under flera decennier med stolthet framhävde Sverige som världens rasmässigt renaste germanska land.

– Jag skrev om medeltiden, arkeologi och kyrkor. Det var absolut inget jag planerade, att jag skulle börja syssla med det här. Det hände liksom bara. Jag började samla på konstiga böcker om vikingatiden, men ju mer jag läste i dem, desto mer häpnade jag över vad det stod, berättar Maja Hagerman.

Denna kuriosaläsning utvecklade sig till ett helt eget projekt som resulterade i boken Det rena landet, som utkom 2006.

– Det rena landet är min egen undersökning om varför det står så konstiga saker om svenskarnas forntid i gamla böcker. Boken blev en granskning av nationalmyter, och alla länder har ju dem. Men om man talar norska eller svenska så har man en nationalmyt som inte går av för hackor, säger Hagerman.

Under åren då nationalismen växte fram i Norden blev de mytomspunna vikingarna hårdvaluta då det gällde att konstruera uppfattningen om en ärorik forntid för de nordiska folken. Vikingaromantiken antog en stark politisk laddning som kom till uttryck även i Finland. Bland annat den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng (1878–1964) gav uttryck för, som Hagerman beskriver det, ett lite ”överhettat engagemang” för vikingar under 1910- och 1920-talen, vilket sammanfaller med språkstriden i Finland. Nordenstreng var något av en föregångare då vikingalitteraturens riktiga glansdagar inföll några decennier senare, exempelvis första delen av Frans G. Bengtssons Röde Orm utkom år 1941.

– De här idéerna var mycket utbredda på den tiden, men författarna satte ord på de tankar och föreställningar som fanns i tiden, säger Hagerman.

Forskarnätverk

I Helsingfors har Maja Hagerman letat i arkiven efter information om Harry Federley, som var professor i genetik vid Helsingfors Universitet 1923–49. Federley var den ledande mannen inom rasbiologin i Finland. Internationellt var han respekterad för sin forskning om ärftlighet i djurriket, men han hade även ett brett kontaktnät bland  forskare inriktade på rashygien och det som kallades ”modern befolkningsförbättring”. I nätverket fanns personer i olika länder som stödde varandra och befrämjade varandras idéer, och de fick tillgång till en vetenskaplig arena genom att olika auktoriteter rekommenderade och bekräftade varandra.

– Det är jätteintressant att följa hur samspelet gick till. Jag är väldigt nyfiken på det jag hittat, och jag vet inte om jag kan syssla med något annat just nu. Jag är nyfiken på hur nätverken satt ihop mellan auktoriteterna inom rashygieniska rörelsen, där man idealiserade en nordisk typ. På 1910–1920-talen utvecklades idéer om att det här var en biologisk realitet. Dessa rasteorier var inflytelserika i Tyskland långt redan innan nazisterna tog makten, men detta har av förståeliga skäl hamnat i skuggan av förintelsen och det andra världskriget, säger Hagerman.

Idag vet vi att människoraser inte alls finns på det sätt som man då föreställde sig. Men lärorna har djupa rötter. Enligt Hagerman tar traditionen att forska i raser sin början i Sverige redan på 1840-talet då Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska institutet skapade skallmätningsmetoden, och därmed grundade en framgångsrik rasforskningstradition som hans son Gustav Retzius (1842–1919) byggde vidare på. På det viset skapade Retzius en naturvetenskaplig underbyggnad för rasteorin som varit en kulturell idé från början.

– Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Den var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin, säger Hagerman.

Detta idébygge pågick i universitet i olika delar av världen, och Hagerman understryker att rasläran inte sprang ur befolkningens breda lager, utan konstruerades uppifrån.

– Rastänkandet är en produkt av den lärda världen. Den kom från universiteten, och det var både naturvetare och humanister som byggde upp de här teorierna med medicin och arkeologi och språkforskning. Och sen förde man ut det hela med populärvetenskap, säger hon.

Språket bestämde

I Förenta staterna bestämde hudfärgen vem som var svart och vit, medan rasteorin tog en speciell skruv i Europa där man i avsaknad av tydliga hudfärger behövde hitta andra sätt att sortera individer i rasliga fack. I Tyskland fokuserade forskarna på religion, och judendomen användes som ett raskännetecken. I Skandinavien var språket den främsta rasliga markören, tills man senare övergick till Retzius skallmätning som uppfunnits för att biologisera språkskillnaderna. Man antog att språken representerade raser och att folken sinsemellan var rasfrämlingar. Ungrare, finnar och ester hamnade snabbt i en burk för sig, berättar Maja Hagerman.

– Forskningen antog att det fanns olika raser i Europa och Skandinavien, och alltsammans gick ju ut på att ordna in dem i hierarkier enligt vem som är ”mest vit”. Vissa raser påstods vara ingenjörer och upptäcktsresande, vikingaättlingar, medan andra var konstnärstyper som satt hemma och sjöng vemodiga visor i bastun.

I grunden låg verkliga observationer om befolkningens tillvaro och villkor. Till exempel i samisktalande och finsktalande regioner i Sverige var befolkningen var fattigare, sjukare, hade mindre tillgång till utbildning och levde under större umbäranden, och man tänkte sig att det var något beskrivande för rasernas själsegenskaper. Följderna av ojämlika materiella omständigheter omtolkades till uttryck för de olika rasernas oföränderliga folksjälar.

Konsekvenserna

Idag har hela den akademiska rasforskningen i stort sett fallit i glömska. Efter det andra världskriget blev forskningen väldigt misskrediterad. Det var främst i Nazityskland som rasteorin aktivt omsattes i samhället och därmed visade nazisterna med största tänkbara tydlighet vart rastänkandet i slutänden leder. Man kan inte heller anta att forskarna var omedvetna om implikationerna av deras forskning. Bland annat den svenska rasbiologen Herman Lundborg (1868–1943) sympatiserade privat med det svenska nazistpartiet, men höll i offentligheten avstånd till dem för att inte äventyra det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet som han själv ledde.

– Nazisterna sade att de bara utgick från modern biologisk vetenskap om människan, och omsatte den i praktiken. Nazismen beskrevs som den politiska sidan av den rasvetenskap som bedrevs, och var dess yttersta konsekvens, säger Hagerman.

Rastänkandet har förmodligen lämnat många andra arv efter sig, men enligt Hagerman är det svårt att säga specifikt vilka de är eftersom man först på senare år har börjat forska i lärorna på allvar. Det är för tidigt för att avgöra. I Norge, Sverige och Finland satte rasforskningen samerna i starkt fokus.

– Den samiska befolkningen är liten till antalet, men oj, vad de gav blodprover, mättes och fotograferades. Politiken hängde också tydligt ihop med exploateringen av deras marker, och med en utbildningspolitik som hindrade dem från att få plats på universiteten, säger Hagerman.

Hennes senaste bok Käraste Herman från 2015 handlar om Herman Lundborg, en av dessa rasforskare som ständigt var på resa i Lappland och som visade en så stor fascination, men inte direkt välvilja, för samerna.

Det rena landet var en bok om den svenska nationalmyten. Den nya boken om Herman Lundborgs föreställningar om samer och finnar, och jag har hittat direkta länkar mellan honom och de gamla rasforskarna, säger Hagerman.

Glömskan skingras

Enligt Hagerman har det hänt mycket sedan Det rena landet utkom 2006. Den nästan totala glömskan kring rasbiologerna börjar småningom skingras.

– När jag arbetade med Det rena landet steg jag upp om morgnarna och det kändes som om jag drömde, att allt det här som jag har hittat inte kunde vara sant! Det kändes så overkligt att en enorm, grundläggande idé, som i generationer var den stora officiella sanningen om svenskarna, idag bara är totalt glömd och bortsopad. Det är fantastiskt att de här rasbiologerna kunde komma på tanken att just Sverige skulle vara utvalt för att det är världens rasrenaste land.

Till att börja med var det inte särskilt många som förstod varför man ens behövde berätta om det, säger Hagerman. Vissa kunde sucka och tycka att så där rasistiska är vi ju ändå inte i Sverige? Och det stämmer visserligen, men det är viktigt att veta att vi har ett rasistiskt förflutet. På det viset vill Hagerman gärna vända på frågeställningen.

– Upprördheten grundar sig i föreställningen att vi i Sverige alltid skulle ha varit mindre rasistiska än folk i andra länder. Men alla länder i världen har ju rasism i sitt förflutna, varför skulle inte också vi ha ett sådant arv? Jag befinner mig mitt i ett land som påstår sig vara bäst på mångkultur, och alla är superöverens om att vi är välkomnande. Men så hittar man mormor och morfars skolböcker där det står att Sverige är bäst därför att vi är så rasrena. Vi har fortfarande en självbild som världens underbaraste lilla land, där alla är snälla, och det är bara ett annat uttryck för samma utvaldhetstanke som fick oss att tro att vi var så rasrena.

– Jag är inte ute efter att peka ut skyldiga, utan jag tänker att vi har något att lära av det här. Det här är något som har hänt på riktigt och det är viktigt att vi vet mer om det. Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning, säger Hagerman.

I Hagermans forskning handlar det också om att sätta sig in i de perspektiv och föreställningar som rådde i samhället för hundra år sedan. Till exempel undviker hon konsekvent att använda ordet rasism i sina böcker, eftersom ordet inte existerade då.

– När jag skriver som författare vill jag ju gå in i hur de själva tänkte. Det måste ha varit jobbigt att vara Harry Federley, och bo i ett land där man hela tiden ser sig omgiven av rasfrämlingar och degenerering. Det är spännande att upptäcka vad som händer när man ser på omgivningen inifrån deras perspektiv, då förändras väldigt mycket i hur man ser på världen. De tror ju att de ska rädda världen, säger Maja Hagerman.

Text Lasse Garoff
Foto Cato Lein

Om data, modeller och känslor

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
Genom modeller kan du utvidga din makt i världen”, skriver datavetaren Cathy O’Neil i sin nyutgivna bok Weapons of Math Destruction. O’Neil talar förstås om datamodeller, det vill säga dynamiska och databaserade representationer av verkligheten.

Den här typen av makt har sedan presidentvalet i USA tillskrivits Donald Trumps valkampanj, efter att en artikel av schweiziska Das Magazin (och senare återpublicerad på engelska av Vice) utmålade företaget Cambridge Analytica och deras datamodeller som hemligheten bakom Trumps seger. I artikeln berättar psykologen Michal Kosinski hur han utvecklat en modell som baserar sig på korrelationen mellan gillningar på Facebook och psykologiska test. Modellen lär kunna förutspå människors beteende med stor precision och därmed skapa förutsättningar för att manipulera detta beteende.

Kosinski befarar i artikeln att Cambridge Analytica utnyttjade samma metod, men med mycket större datamängder, för att aktivera Trumps anhängare och passivera hans motståndare, vilket artikelförfattarna ansågs bekräftat av en presentation som företagets vd gav i höstas. Cambridge Analyticas rykte har vidare underbyggts av att företaget sålde tjänster till Brexit-kampanjen i Storbritannien och till republikanen Ted Cruz då hann vann stort i primärvalet i Iowa. Flera tidningar (bland annat Helsingin Sanomat) har följt upp med artiklar som målar upp en skräckinjagande bild av Cambridge Analyticas förmågor.

O’Neil var en av de första som ifrågasatte de här storslagna påståendena. Inte för att den här typen av modeller inte skulle vara ovanliga, utan för att alla använder dem, inte minst Hillary Clinton, som i sin tur byggde sin kampanj på massiva databaser från som samlats in av Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012 – även de extremt datadrivna. Logiken som drev den uppmärksamhetsekonomi som Google och Facebook gått i bräschen för sprider sig till allt fler livsområden. Extremt riktad marknadsföring (eller microtargeting) och algoritmer som försöker styra vår uppmärksamhet är idag en del av samma datadrivna verklighet som opinionsbildning genom arméer av fejkade användarkonton på sociala medier och förfalskade nyheter producerade på löpande band. Men trots det är det värt att granska paniken kring Cambridge Analytica i sömmarna.

I en artikel i Politico skriver Dave Gold, som jobbat med flera demokratiska kampanjer, att demokraterna egentligen har sin besatthet med data att skylla för sina förluster, inte bara mot Trump utan i ett flertal val under 2010-talet. Gold menar att all microtargeting är värdelös så länge demokraterna inte inser att Obama egentligen vann 2008 främst på grund av trovärdiga och känslomässigt engagerande berättelser. Gold hänvisar till forskning som påvisar att hjärnan bearbetar fakta genom att placera dem i narrativ, och att en berättelse bäst sjunker in om den aktiverar olika känslotillstånd. Vi känner genom olika berättelser.

Hur borde då skrämselhistorierna om Cambridge Analytica tolkas i det här ljuset? I de mest ängsliga artiklarna om företaget målas deras anställda upp som något slags marionettartister som styr människors åsikter i stor skala. Den typen av påståenden stöds inte av fakta och förlitar sig på en naiv bild av kommunikation. Tvärtom sade flera före detta anställda nyligen till Buzzfeed att största delen av skrytet kring företaget inte är mer än, ja, skryt och PR. Istället för att ge företaget äran för valsegern är det bra att skilja på de olika faserna av Trumps kampanj.

I styrkemätningarna under republikanska primärvalet besegrade Trump sina motståndare med breda marginaler. Det var långt innan han allierade sig med Cambridge Analytica i augusti 2016. Han förstärkte sin kraftfulla berättelse med sina erfarenheter från underhållningsbranschen, och framförde den för en politiskt desillusionerad väljarkår. Trump byggde sitt kampanjbudskap på rädsla, lite som Obama byggde sitt budskap på hopp. Känslomässigt kraftfulla berättelser placerade kandidaterna i världens blickfång. Om något så gav Trumps kampanj under de tidiga primärvalen prov på hur man kan klara sig utan massiva datamodeller.

Under hösten 2016, då Trump endast hade Clinton kvar som motståndare, verkar riktad reklam ha fått en viktigare roll i hans kampanj. Med hjälp av Cambridge Analytica lär Trumps kampanj ha passiverat Clinton-väljare i strategiska valdistrikt och aktiverat hans egna väljare i andra. Invånare i Little Haiti i Miami fick till exempel reklam om familjen Clintons biståndsorganisations misslyckade insatser på Haiti efter jordbävningen 2010. Det är omöjligt att säga vilket genomslag den här sortens insatser hade, men de kan förstärka ett redan kraftfullt budskap. Trump kopplade samman riktade budskap med en kampanj som redan toppade rubrikerna genom att behandla politik som en form av underhållning.

Inledningen av hans kampanj visar hur man kan klara sig med okonventionella eller knappa resurser då det politiska klimatet tillåter det. Slutet tyder däremot på hur viktiga datadrivna och riktade budskap är om man faktiskt vill vinna makten i ett betydande politiskt val. Inte nödvändigtvis avgörande – Clintons datateam var faktiskt större – men viktiga.

Den stora skillnaden är egentligen inte mellan Trump och Clinton utan mellan dem och oss som överhuvudtaget inte har tillgång till den här typen av resurser. För oss är konsekvensen av den accelererande ackumulationen av väljardata kombinerad med riktad reklam att kunskap om den känslomässiga och politiska terrängen i ett samhälle blir ojämnt fördelad.

Flera sociala rörelser har redan påvisat att vi visserligen kan skapa sociala smittor med enkla tumregler om hashtags, mindre datadrivna kampanjer baserade på knappa ekonomiska resurser, välgenomtänkta slagord och paroller med en förankring i en delad levd verklighet. Men vi saknar det maskineri som ger en tydlig bild av det politiska fältet. Vad värre är, kommer vi inte att ha insyn i hur vår politik motarbetas eftersom reklamen som används mot oss är riktad, inte något alla ser. Problemet med den växande kopplingen mellan jättelika dataresurser och smarta modeller är inte att demagoger kan utnyttja dem, utan att de hotar alla former av horisontell politik om vi inte klurar ut i vilken mån vi kan utnyttja dem och motarbeta dem. Modeller kan utvidga din makt i världen och bristen på dem kan minska den.

Mikael Brunila
är journalist

Fakta och åsikt

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Det flyter en mem i min fb-bubbla med Ugandas etik- och integritetsminister Simon Lokodos citat ”Jo, men det är rätt sorts våldtäkt. Män våldtar flickor, det är naturligt.”

I uttalandet sätter Lokodo likhetstecken mellan det som är naturligt (att män våldtar flickor) och det som är moraliskt okej. Han gör sig alltså skyldig till naturalistiskt felslut. Med Lokodos logik skall vi inte försöka bota cancer, eftersom cancer är naturligt. Eller hjälpa nödställda, eftersom de svaga alltid går under i naturen.

Argument som etikministerns är vanliga, speciellt i högerns debattskyttegravar. Vi på vänsterkanten är mera benägna att begå moralistiska felslut; vi påstår att det som enligt oss är moraliskt rätt, också beskriver verkligheten: alla får definiera sitt kön och sin sexualitet hur de vill; alltså existerar det oändligt många kön och sexualiteter. Det är fel att män är överrepresenterade i bilmekanik och kvinnor inom barnvård; alltså existerar det inga skillnader i mäns och kvinnors medfödda intressen.

Bägge sorternas felslut får sin drivkraft av att vi inte skiljer på åsikt och faktauttalande.

Uttrycket ”jag tror” är kärnan till problemet: jag tror på evolutionsteorin är en lite annan sak än jag tror på Gud. Men det är en HELT annan sak än jag tror på mänskliga rättigheter, nationalism eller demokrati.

I första fallet tror jag att livets mångfald på jorden är ett resultat av lagbundenheter som är explicit uttryckta i teorin. I andra fallet tror jag på existensen av en övernaturlig, omnipotent varelse. Skillnaden mellan trosobjekten är att i första fallet innehåller teorin nycklarna till sin undergång. Alla vetenskapliga teorier är formulerade så att de i princip kan falsifieras. Annars är de inte vetenskapliga. Existensen av en livsform som i generation efter generation skulle frångå att hjälpa sina egna gener att ta sig vidare till nästa generation, skulle till exempel bums rasera hela teorin.

Existensen av gudar, enhörningar och energiauror kan aldrig falsifieras, men det går att tro på att de existerar.

Däremot är det kategoriskt en annan sak att tro på mänskliga rättigheter eller demokrati. Här betyder ”tro” att man tycker om och vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.

Objektivt sett kan man ha rätt bara i faktauttalanden. Jag kan ha rätt när jag säger att alla landlevande däggdjur föds med fyra extremiteter, eller när jag säger att vitsippor äter möss. Men jag kan ha varken rätt eller fel när jag säger att alla människor skall behandlas med respekt, eller när jag säger att alla ljushåriga pojkar borde steriliseras när de fyller 15 år.

De två sistnämnda är moraliska uttalanden. De finner stöd eller brist därav endast i emotioner.

De flesta av oss bygger sin moral på någon version av den hippokratiska edens grundtanke ”primum, non nocere” och blir väldigt arga när någon annans moral inte omfattar den grupp varelser vi själva inte önskar skada. Men att bli arg betyder inte att vi har rätt. Vi bara känner (starkt!) att den andra har fel. Precis som den andra känner (lika starkt) att vi har fel.

Om det fanns en moralisk grundlag som sade att alla handlingar ska leda till minimalt lidande för varelser kapabla att lida, kunde vi jämföra olika moraler sinsemellan. Men då är det fråga om att följa en överenskommelse, inte att ha rätt eller fel.

Vi måste resa en tjock brandmur mellan åsikter och faktauttalanden. För så länge alla moraliska läger tror att de har rätt och andra har fel, kan vi inte ens drömma om gemensamma moraliska regler.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Forskarstuderande i korselden

En grupp som ofta glöms bort då man diskuterar nedskärningarna i utbildningen är de som befinner sig mellan anställning och studier – forskarstuderande. Finlands första utredning av deras studie- och arbetssituation vill råda bot på detta.

Forskarstuderande hör till dem som drabbas både direkt och indirekt av regeringens sparåtgärder i utbildningen. De minskade bidragen till universiteten och betydande finansieringsinstitutioner som Finlands Akademi och Tekes leder till märkbart försämrade ekonomiska villkor för alla som vill avlägga en doktorsexamen. Indirekt leder utvecklingen till försämrade möjligheter till att få arbete som forskare i Finland i framtiden.

Samtidigt har det under en längre tid pågått en utveckling mot att studerande vid universiteten borde klara av sina studier snabbare. Här finns dock en vilja att inte bara ställa högre krav utan att också göra det lättare för studerandena att klara av studierna inom utsatt tid. När det gäller vanliga studerande är universiteten vanligtvis bra på att följa upp läget och be om respons men vad gäller forskarstuderande har sådan verksamhet lyst med sin frånvaro.

Nu har det dock skett en förändring. Hösten 2015 slutfördes den första nationella undersökningen om forskarstuderandes situation i Finland någonsin. Bakom undersökningen står Aallonhuiput, en förening för forskarstuderande vid Aalto-universitetet, tillsammans med motsvarande föreningar vid Uleåborgs och Helsingfors universitet, Finlands studentkårers förbund och UNIFI (ett samarbetsorgan för Finlands universitet).

– 2012 ville dåvarande ordförande för Aallonhuiput, Ilkka Hannula, göra upp en strategi för föreningen och som grund för denna behövdes en översikt över hur våra forskarstuderande hade det. Då var tanken främst att undersöka vilka typer av arbetsavtal som förekom men i något skede gick det hela överstyr, berättar Sampsa Laakso, som sen dess arbetat med undersökningen.

– Både för universiteten och forskarstuderandeorganisationerna är det nödvändigt att veta hur nuläget ser ut. För universiteten så att de kan utveckla sin egen verksamhet och för forskarstuderandeorganisationerna så att de kan ta i beaktande studerandenas behov i intressebevakningen.

Att nå fram till alla forskarstuderande i Finland visade sig vara svårt, men trots allt lyckades man nå ut till alla universitet i Finland. Flest deltagare hade Uleåborgs universitet (där 21 procent av alla forskarstuderande deltog), Aalto-universitetet (21 procent), Villmanstrands tekniska universitet (18 procent) och Hanken (14 procent). Sämst deltog studerande från Sibeliusakademin (1 procent). Totalt svarade nästan 1900 forskarstuderande på undersökningen under de sex månader som den var öppen.

Handledningens betydelse

Ett av de tydligaste resultaten i undersökningen är att den pekar på handledningens betydelse, säger Laakso. Då man jämför de studerande som får handledning minst en gång i månaden, och de som får handledning mindre frekvent, ser man en skillnad i total studietid på två år. Oroväckande i det här sammanhanget är att hela 20 procent svarade att de inte får tillräckligt stöd från universitetet, medan endast drygt 20 procent ansåg att de kontinuerligt fick tillräckligt med stöd. En mindre överraskande, men lika stor, skillnad i studietid får man om man jämför studerande som är anställda som forskarstuderande med dem som inte är anställda.

– I undersökningens resultat syns också en längtan efter gemenskap med andra studerande och att en sådan gemenskap främjar studiernas framskridande, berättar Pilvi Hietanen, ordförande för Aallonhuiput 2016.

– Många upplever dock att gemenskapen inte är på en önskvärd nivå och därför har vi, som ett direkt svar på detta, valt networking som temat för år 2016 i Aallonhuiput.

Enligt både Laakso och Hietanen var gemenskapens och handledningens roll för studiernas framskridande överraskande stor. Man visste tidigare att den var viktig men inte att den var så här viktig.

Diskriminering och trakasserier

Ett tema som också togs upp i undersökningen var diskriminering och trakasserier. Hela 300 svarande sade att de blivit utsatta för eller bevittnat någon form av diskriminering eller trakasserier. Den absolut största delen av dessa var av akademisk eller ospecificerad natur, men det förekom också vittnesmål om sexuella trakasserier (kring 30 stycken), rasism (kring 10) och diskriminering baserad på kön (kring 40).

– Baserat på den här undersökningen är det omöjligt att bedöma hur allvarliga fall det rör sig om men det här är helt klart ett problem som måste tas på allvar, understryker Laakso.

Målsättningen är att göra fler undersökningar i framtiden och att få en kontinuitet i arbetet. Ett förslag som varit uppe till diskussion är att man kunde genomföra en mindre enkät som en årlig rutin, till exempel angående handledningens mängd.

– Jag önskar verkligen att universiteten drar nytta av de här resultaten och att de leder till förbättrade villkor för forskarstuderande, sammanfattar Hietanen.

– Jämfört med vanliga studerande är forskarstuderandes situation ganska speciell då universitet också ofta är arbetsgivare. Det uppstår lätt motsättningar mellan universitetet och den studerande, till exempel gällande lön. Så borde det inte få vara, säger Laakso.

Text & foto Andreas Hall

Fakta: Aallonhuiput

  • Grundades 2009 i samband med grundandet av Aalto-universitetet.
  • Är Finlands äldsta, fortfarande aktiva, förening för forskarstuderande men rötter som går tillbaka till 2003.
  • Har ungefär 500 medlemmar varav en tredjedel är anställda forskarstuderande
  • Inom Aalto finns det totalt 1300 anställda forskarstuderande, 3000 aktiva forskarstuderande och 6000 registrerade forskarstuderande totalt.

Ett sammandrag över resultaten finns tillgängliga via Aallonhuiputs hemsida och all data kommer att göras tillgängligt via Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv.