Etikettarkiv: Vetenskap

Obligatoriskt vaccin upprör skeptikerna

Italien har infört tio obligatoriska vaccin för alla barn i åldrarna 0 till 16 år. Vaccinmotståndarna rasar och deras stöd växer. Att landets hälso- och sjukvårdspersonal i åratal har larmat om låga vaccinationstal är inte argument som biter på skeptikerna.

Den sista oktober löpte tiden ut för alla föräldrar i Italien att officiellt deklarera att deras barn är vaccinerade. I samband med skolstarten höstterminen 2018 trädde nämligen en ny lag i kraft som gjorde tio vaccin obligatoriska för alla barn i åldrarna 0 till 16 år.

I Fabriano, en fabriksstad i bergsregionen Apenninerna, arbetar hälsovårdspersonalen oavbrutet för att hinna med att kontrollera och vaccinera alla barn. I hela landet rör det sig om tiotusentals barn.

– Många familjer har kommit hit efter att lagen trädde i kraft. Särskilt de som tidigare varit tveksamma eller bara inte tagit tag i att gå igenom familjens vaccinationer, säger Sestilia Sparvoli, sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hennes kollega sjuksköterskan Luciana Lesti säger att de som är emot vaccin generellt däremot inte har kommit efter att de obligatoriska vaccinen utökades från fyra till tio.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att 95 procent av befolkningen är vaccinerad för att man ska uppnå det som brukar kallas ”flockimmunitet”, det vill säga för att större epidemier av exempelvis mässling ska förhindras.

I Italien ligger vaccinationsgraden för alla vacciner under den rekommenderade nivån.

Vaccinationsgraden varierar även kraftigt mellan regionerna. Under 2017 rapporterades om närmare 3 000 fall av mässling, vilket är en kraftig ökning jämfört med året innan.

Efter larm om att vaccinationsgraden låg under WHO:s rekommendationer i flera regioner beslutade regeringen att göra lag av vaccinationskravet.

Men det är inte argument som biter på motståndarna och protesterna lät inte vänta på sig. Under sommaren anordnades flera demonstrationer, i vilka föräldrar marscherade under parollerna ”free vax” och ”no vax”.

Grundliga studier saknas

Barbara Pedica (bilden ovan) var en av dem som var på plats tillsammans med sina två barn i kuststaden Pesaro den 8 juli i år.

– Jag är inte emot vaccin som sådant, men efter att ha lyssnat till argumenten mot, inte minst  vittnesmål och läkare som talar om bieffekter, så känner jag mig ansvarig gentemot mina barn, säger hon.

Det är valfriheten som understryks. Att ha möjlighet att välja att vaccinera eller inte.

– Det är så många vaccin på en gång, säger Pedica och berättar att många familjer i stan där de bor har bestämt sig för att följa Samordningsorganisationen för den italienska rörelsen för vaccinationsfrihet (Comilva) och helt enkelt låta bli att vaccinera.

Comilva var en av organisatörerna bakom demonstrationen i Pesaro. Claudio Simion, organisationens ordförande, säger att obligatoriska vaccineringar är en del av ett globalt projekt, nämligen att styra alla länder mot vaccinationstvång.

Han menar att ”etablissemanget,” det vill säga politikerna, experterna och företagen, alla går i samma riktning och att endast en åsikt får finnas.

– Det existerar bara en officiell linje, allt annat avfärdas som humbug, säger han och efterlyser en djupgående jämförelse mellan en befolkningsgrupp som är vaccinerad och en grupp som inte är det, vilket han menar att saknas.

Claudio Simion och de andra vaccinmotståndarna satte sina förhoppningar om upprättelse till rättssystemet, men dessa grusades när konstitutionsdomstolen uttalade sig i slutet av november, och fastslog att det är den nationella lagstiftande församlingens roll att avgöra om vaccin ska vara obligatoriskt. Enligt konstitutionsdomstolen är det ett rimligt val för att försvara den kollektiva hälsan och förhindra spridning av sjukdomar.

Sestilia Sparvoli som är sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano bläddrar bland vaccinationskorten.

Konspirationsteorier

Journalisten Leonardo Bianchi undersöker i ett kapitel i boken La Gente: viaggio nell’Italia del risentimento (”Folket – resa i vredens Italien”, 2017) konspirationsteoretiker, och bland dem placerar han även vaccinskeptikerna.

Bianchi beskriver hur han, under en föreläsning i samband med en demonstration mot vaccin, hör en barnläkare säga: ”vi är inte konspirationsteoretiker, utan anti-konspirationsteoretiker, eftersom vi säger det som andra inte säger: sanningen”.

På så vis skapas en parallell verklighet för dem som följer gruppens talespersoner, menar Bianchi.

”För även om de gör allt för få det att framstå som att de inte är mot vaccin utan för ett fritt val och fri information till föräldrar så att de kan fatta självständiga beslut, så finns det en tanke om att skydda framför allt barnen från vaccinen, eftersom ’man inte vet vad det är man sprutar in’”, skriver Bianchi.

På så vis har den allmängiltiga informationen, inklusive vedertagen forskning, blivit det som ska misstänkliggöras, medan konspirationsteorierna får representera det logiska sättet att förklara hur saken faktiskt ligger till.

Bianchi ser i dag fler och fler från en utbildad och övre medelklass med högt ekonomiskt och socialt kapital ansluta sig till skeptikerna.

Säkerhetsbälte

– Jag önskar att vaccinen inte skulle behöva vara obligatoriska, men det är nödvändigt, säger Luciana Lesti på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hon menar att precis som med säkerhetsbältet som man sätter på sig för att rädda liv, borde det vara med viljan att vaccinera.

– Många tänker inte på att det handlar om ett förebyggande kollektivt skydd. Dessutom är sjukvårdskostnaderna mycket höga för behandling av varje sjukdomsfall, som skulle kunna undvikas, säger hon. N

Jämlikhetsideal i ojämlika miljöer

Otso Harju
Otso Harju.
För en rejäl månad sedan höll jag en föreläsning om feministiskt fältarbete vid mitt gamla universitet i Sverige. Mitt eget forskningsprojekt kring familjekonflikter i Delhi innehåller en mängd etiska problem kring identitetspolitik, representation och erkännande. Då jag just var på väg till Indien för mina intervjuer, kändes det bra att ställas till svars inför en ny grupp kritiska åhörare. Ironiskt nog blev tiden för knapp för att ordentligt hinna tala om den andra, mindre omtalade delen av etiska problem i universitetsvärlden.

Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.

Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit. 
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.

Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.

Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.

Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.

Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap

Foto: ILRI/CC

Folkrepubliken Svenskfinland

Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.

Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.

– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.

– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.

Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.

– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.

I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.

Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?

Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.

Delad finlandssvenskhet

När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.

Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?

– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.

– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.

Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.

K.H. Wiik.

En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.

– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.

Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.

Socialistiskt familjeföretag

Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).

DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.

Harri Edgren, Folkets Bildningsfšörbunds sekreterare 1955-1974. Bilden antagligen tagen pŒå 1960-talet.

1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.

Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.

Carita Nystršöm och Birgitta Boucht vid kongresscentret i Siikaranta i KyrksläŠtt i september 1974. Foto: Peter Lodenius.

Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.

Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.

Ny Tids chefredaktšör, riksdagsmannen och skŒådespelaren Georg Backlund avtackas av en representant fšör samfundet Finland-Sovjetunionen i samband med Backlunds pensioneringsfest pŒå Kulturhuset i Helsingfors 11.11.1977. I bordet, fr.v: Aili Backlund, Georg Backlund, Ingegerd Asplund, Margaretha Romberg, Mikael Romberg. Atos Wirtanens nŠäsa sticker fram till vŠänster.

– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.

På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.

Språkfrågan och den delade vänstern

Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.

Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).

Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.

– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.

För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.

Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.

Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.

– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.

Den finlandssvenska nationaliteten

Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.

I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.

I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.

I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.

– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.

– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.

Nya frågor tar över agendan

Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.

Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.

Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.

Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.

– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.

Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N

Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv

Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.

Vänsterdocentens filosofiska, politiska och privata minnen

“Man hittar alla världens docenter, som säger vad man får och inte får göra”,  fnyste statsministern Juha Sipilä i samband med debatten om de planerade tvångslagarna i anslutning till det så kallade samhällsfördraget. Då hade han ändå inte bekantat sig med Torbjörn Tännsjös autobiografi  Vänsterdocenten. Boken är en detaljrik tidsskildring och ett levande exempel på hur en filosof kan argumentera om vitt skilda samhälls- och samvetsfrågor.

Jag har sporadiskt följt med Tännsjös idéer och aktiviteter. Tyvärr hann jag lämna Häften för Kritiska Studiers redaktion strax innan han kom med i den för att efter ett par år under dramatiska former avgå från redaktionen den 9 november 1973. Tännsjö hade gått till den marxistiska filosofins källor: Engels och Lenins filosofiska skrifter och till Althussers strukturalistiska marxism. Althussers skrifter hade ju utgjort en viktig inspiration när HfKS kom till 1968. Tännsjös läsning utmynnade i en djupgående kritik av den marxistiska dialektiken. Det kan inte finnas ”motsägelser i verkligheten”!  Då kollegerna i redaktionen inte var beredda att publicera artikeln upplevde Tännsjö en djup besvikelse.

”Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag ensam kom ut på den mörka gatan från det dramatiska redaktionsmötet. En så överdriven reaktion! Jag var fångad i en hedersmoral. Jag hade utmanat, men inte lyckats besegra mina vedersakare. Jag skämdes. Jag ville sjunka under jorden.

Jag borde ändå från början ha förstått att jag inte hade i denna miljö att skaffa. Jag uppfattade det som inträffat som en kränkning. Det som hade kränkts var min person, min rätt att tillhöra vänstern ifrågasattes.”

Upprörd hamnade Tännsjö på Johannes kyrkogård. Han minns hur han på von Döbelns grav ringde Theodor Kallifatides, nytillträdd redaktör för Bonniers Litterära Magasin. Han minns det tydligt trots att mobiltelfoner inte fanns på den tiden!

Tännsjö har konsekvent hållit sig till tre ståndpukter – den analytiska filosofin, den utilitaristiska etiken och den politiska vänstern. Han har med hjälp av dem kastat sig in i diskussioner på en lång rad områden – om yttrandefriheten, reklamen, demokratin, leninism versus rational choice, Guds existens, den moraliska realismen (som Tännsjö länge ensam försvarade), konservatismen, ondskans orsaker och eutanasi. I så gott som alla fall uttryckte han sig på ett sätt som gav upphov  till polemik. Tännsjö är mot tryckfriheten! Han vill förbjuda all reklam! För honom är demokrati bara nyttigt, inte ett värde i sig! Tännsjö drev med den socialdemokratiska parollen ”Mera jämlikhet!”. Jämlikhet kan inte vara något som är mer eller mindre. Ett korrekt slagord ska lyda ”Mindre ojämlikhet!” Han var en provokatör. Var det så klokt att benämna ett verk Four Essays against Freedom?

Vänsterdocenten handlar givetvis mycket om författarens arbetsplats den filosofiska institutionen vid Stockholms universitet. Tännsjö kunde inte dra jämt med den dominanta professorn Harald Ofstad, som mobbade doktoranderna med sin ”sataniska seminariestil”. Men han lyckades undgå att bli avsågad från institutionen. Jag kände inte till att det var Ofstad som på ett förnedrande sätt fick mina vänner från Häften (Åke Löfgren, Roger Fjellström och Göran Hemberg) att söka sig bort från den akademiska världen.

För Anders Wedberg kände Tännsjö en stor aktning, fastän denne var intellektuellt arrogant och fantasilöst inte ville ta ställning ens i filosofiska frågor. Bäst kom Tennsjö överens med Lars Bergström, vars tänkande han i efterhand internaliserade, trots att det var en motvikt till hans egen ”ibland överhettade filosofiska fanatasi” .

I Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius fick ”vänsterdocenten” en svuren fiende. Denne skrev i Dagens Nyheter att Tännsjös resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ”lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”.

Tännsjös starka politiska engagemang i Vänsterpartiet kommunisterna – till att börja med utgående från en radikal trotskistisk hållning – ledde till konflikter såväl polititiskt som akademiskt. Det är med stor beundran jag läser om författarens idoga aktivitet i Vietnamrörelsen och Chilerörelsen, inom den lokala Nacka-vänstern och i Vänsterns blåsorkester. I så motto har Tännsjö varit en äkta filosof att han faktiskt försökt leva så som hans filosofi visade att man skulle göra.

Så småningom mjuknade också Tännsjö en aning. Han fann sin Marxtolkning tack vare G. A. Cohen och den analytiska marxismen. Han fick en allt större förståelse för Burke och konservatismen. Den utilitaristiska konsekvensetiken fick allt mindre skarpa kanter, fastän hans försvar för eutanasi – stärkt av erfarenheterna från faderns död – har väckt mycket ont blod. Tennsjö fick möjligheten att ha en central roll när VPK lämnade K:et som stod för ”Kommunisterna”. Han lyckades också stryka ordet ”kamp” från ett förslag till partiprogram.

Sensommaren 1989, på väg till Helsingfors, får Tännsjö veta att Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att han ska avsättas från sin docentur. Det utlovas en fortsättning på memoarerna.

Vi får väl läsa om hur vänsterdocenten blev professor i praktisk filosofi och hur han allt mer engagerat sig i striden på det det minströdda fältet medicinsk etik.

Jan Otto Andersson

Torbjörn Tännsjö:
Vänsterdocenten.
Fri tanke Förlag, 2017

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare