Etikettarkiv: Vetenskap

Medicin är ofta fel medicin

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Too Much Medicine hette symposiet på Fiskartorpet i Helsingfors. Som namnet lovar handlade det om ett av västvärldens riktigt stora problem. I dagarna tre berättade tiotals läkare och forskare om situationen inom sina specialområden just nu. Bilden är inte vacker.

Vi matas på tok för mycket mediciner, opereras på tok för ofta och får på tok för enkelt diagnoser, vilket leder till att vi äter ännu mera mediciner.

Inte bara det, medicinerna vi äter är allt som oftast dåliga, ibland riktigt farliga.

Ett preparat får försäljningstillstånd om det inte är avsevärt sämre i kliniska tester än någon redan existerande medicin (som sällan var speciellt bra till att börja med, eftersom dess försäljningstillstånd gavs på samma villkor), men den marknadsförs naturligtvis som ett medicinskt genombrott; ett preparat som varje läkare som följer sin tid bör skriva ut åt sina patienter.

Så läkemedelsföretagen kommer hela tiden ut med molekyler som deras kemister försett med pyttesmå, ibland helt verkningslösa förändringar, och säljer dem till hutlösa priser genom att utnyttja monopolprissättning och systemet med ersättningar för mediciner ur den kollektiva kassan.

En viktig poäng kom fram i många av framförandena: Roten till problemet är politiskt. Det är ett politiskt beslut att mediciner får komma ut på marknaden utan att vara nyttiga för patienterna. Det är ett politiskt beslut att industrin får 20 års ensamrätt till sin molekyl, vilket leder till lika överstora vinster som finansindustrin kammar in.

Det är likaså ett politiskt beslut att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, som borde övervaka läkemedelsindustrin i EU och se till att dåliga mediciner inte kommer ut på marknaden, får 90 procent av sina pengar av industrin den övervakar. När dessutom hela EMA-processen är fullständigt ogenomskinlig och de potentiella vinsterna i miljardklass är grogrunden för institutionell korruption närapå fulländad.

Flera av talarna var pessimister. De, och många före dem, har i decennier försökt göra allmänheten, de politiska beslutsfattarna och läkarkåren medvetna om problemen. Men de har minimal chans att få sin röst hörd, än mindre påverka systemet. Förvisso lyckas de ordna symposier som detta när någon vänlig finansiär uppenbarar sig, men varje miljon som skrapas ihop för att få fram budskapet överröstas enkelt av industrin med sina miljarder de har för ändamålet; läkemedelsindustrin använder flerfalt mera pengar på marknadsföring och lobbning än forskning och medicinutveckling.

Även på Fiskartorpet satt hjärntvättade representanter från regering och myndigheter. De sätter sin tro på den nyliberala klyschan: industrin skall reglera sig själv, så får man bästa möjliga resultat.

Ingen av dem kunde däremot berätta exakt varför ägarna och den operativa ledningen till läkemedelsföretagen plötsligt, alldeles frivilligt, skulle avstå från merparten av sina vinster och börja satsa stora summor på alldeles äkta, riskfylld och osäker forskning i sjukdomar och mediciner.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

Flygande veganer vs. hemmasittande köttätare

”Undersökning: En flygande vegetarian belastar sin omgivning lika mycket som en nötköttätare som stannar i Finland åtta år”.  Så rubricerade jordbrukarnas språkrör Maaseudun tulevaisuus en artikel den 11 januari, som ett svar på den alltid då och då uppblossande debatten kring köttproduktionens miljöpåverkan. Artikeln satt passligt i den pågående diskussionen om flygandets belastning på klimatet. Artikeln fick en hel del kritik, bland annat av Svenska Yles journalist Marianne Sundholm, som skrev en webbartikel (10.6.2018) med rubriken ”Nej, du kan inte försvara ditt flygande med att du äter mindre kött”. Sundholm argumenterar för att man blandar ihop de globala effekterna med effekter på individnivå.

Nina Janasik, seniorforskare och universitetslektor i miljöpolitik, har följt debatten med intresse, i synnerhet den om de populära webbaserade testen man kan använda för att räkna ut sitt klimatavtryck.

– I vår forskningsgrupp har vi en doktorand, som har studerat hur olika slags klimatindikatorer för konsumentbruk byggs, och som även varit med och skapat den här typen av mätare. Vi har diskuterat hur vi ska förhålla oss till de olika mätarna, säger Janasik.

Privatpersonens ansvar

Janasik berättar att hon har funderat mycket på vad man som privatperson kan göra för att hjälpa miljön. Hon nämner en nyss utkommen doktorsavhandling av Tammerforsfilosofen Lauri Lahikainen, som jobbar inom samma projekt som hon (Creative adaptation to wicked socio-environmental disruptions, förkortat WISE). Avhandlingen handlar om att klimatförändringen är en fråga om samhällsstrukturer, vilket hon håller helt med om.

– Det är en strukturell fråga, och det som vi gör som en del av vårt normala beteende varje dag, våra rutiner och vanor, det är det som skapar problemet. Inte enskilda väldigt medvetna val.

Janasik frågar sig själv var ansvaret ligger, om det inte är på individens axlar, utan snarare är bundet till de olika beteenden vi hela tiden håller på med då vi till exempel åker bil till jobbet, flyger eller äter kött på fina restauranger. Här håller hon också med om vad Lahikainen säger i sin avhandling: han tänker att frågan om ansvar är bunden till de olika beteendemönstren vi tar del av och ingår i.

– Om du tar del av ett beteende som till exempel uppehåller oljeindustrin, så har du helt andra möjligheter att handla respektive inte handla än om du bara är en vanlig person och skriver artiklar på universitetet. Frågan är var du är belägen inom de här samhällsstrukturerna.

Janasik tycker det är viktigt att man som individ är medveten om problematiken, men också är medveten om att man inte ensam kan bära den på bara sina axlar. Just nu finns det en uppsjö av människor som lider av miljöångest – en ständig oro över vad som ska hända med miljön.

– De bär bokstavligen hela världens sorger på sina axlar, och de känner grym ångest och grymt ansvar och bär väldigt tungt något som i ljuset av Lahikainens tänkande blir lite besvärligt.

Flyg versus köttätande

I Maaseudun tulevaisuus artikel ställs flyg och köttätande mot varandra, vilket Janasik tycker att är en smula onödigt. Enligt henne är båda i sig problematiska beteenden, som ingår i större problematiska strukturer. Janasik anser att det inte nödvändigtvis är meningsfullt att plocka ut enskilda fenomen och jämföra dem på basis av någon form av indikatorer.

– Men å andra sidan, säger hon, kan det kännas som en provokation. Något som får människorna att tänka på hur saker och ting hänger ihop och vad som är problematiskt. Då kan det fungera som ett incitament till att inse att något är problematiskt och borde göras annorlunda, vilket på långsikt kan leda till att de problematiska mönstren förändras.

En fråga som ofta diskuteras är hur effektivt det är att uppmana till förändrat konsumentbeteende jämfört med arbete för politiska förändringar, och det är också något som Janasik och hennes kolleger grälat om, berättar hon

– Jag har en kollega som hävdar att individens roll är helt obetydlig, att det är strukturerna som spelar roll och det är helt befängt att be enskilda individer ta ansvar för sådant som egentligen är strukturella frågor. Också jag har framfört åsikter av det slaget, till exempel i samband med hormonstörande ämnen. Andra igen lyfter fram energiexperiment. Om man tar solenergin till exempel – först var det någon enstaka eldsjäl som satte igång på sin bakgård, och så småningom blev det en hel rörelse som kom att påverka större strukturer. Så jag tänker väl att det är lite hönan och ägget. Man kan välja vad man betonar, men egentligen står väl individen och de större strukturerna i ett beroendeförhållande till varandra.

Om du skulle vara diktator och du skulle få fatta ett beslut, vad skulle du då göra?

– Jag skulle lyssna till den kommentar som jag hörde professor Janne I. Hukkinen säga: ”Tänk på bundet kol som en skatt eller dyrgrip.” Tänk alltså inte att det är något vardagligt. Allt som binder och har en förmåga att binda koldioxid är något som måste användas med yttersta hänsyn och finess och helst bara på fina baler. Det vill säga jag skulle förbjuda kolanvändning överallt där det bara går. Tänk på kol som på diamanter.

Text & foto Adele Westerlund

Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

Datavetenskap och den destituerande potentialen

Mikael BrunilaÅr 2012 förutspådde tidningen Harvard Business Review att datavetare (data scientist) skulle bli århundradets ”sexigaste” yrke. Ett halvt årtionde senare verkar prognosen inte ha slagit helt fel. Sedan 2012 har de flesta prestigefyllda amerikanska skolor grundat tvärvetenskapliga institutioner och program i datavetenskap: Harvard, Columbia, Berkeley, New York University, Brown, Stanford, bara för att nämna några. År 2016 startade även Helsingfors universitet sitt eget program och i år gör Aalto detsamma. Samtidigt har flera företag i USA startat tre månaders intensiva ”träningsläger” (bootcamps) i datavetenskap. Webbsidor så som DataCamp – en sajt med kurser i programmeringsspråken R och Python, de viktigaste för alla ”datavetare” – växer så det knakar. På Google Trends kan vi se att sökningarna på orden ”data science” gått brant uppåt under de senaste fem åren.

Mitt i tillväxtyran är det ändå en central fråga som känns oklar: vad är datavetenskap, egentligen? Branschens evangelister brukar säga att en datavetare är bättre på programmering än de flesta statistiker och bättre på statistik än de flesta programmerare. Må väl stämma, men det besvarar inte frågan. I en bloggtext från 2013 skriver statistikprofessorn Andrew Gelman att statistik borde uppfattas som en del av datavetenskapen, men den minst viktiga. Någon form av datavetenskap är möjligt utan statistik så länge man kan programmera och använda databaser. Hadley Wickham, utvecklare av det populära datavetenskapliga programmet RStudio, menade i samma anda i en gammal bloggtext att datavetenskapen har en närmare relation till hur datan presenteras och hur den ser ut som produkt. En lärare på mitt program i kvantitativa metoder på Columbia University föreslog istället att en viktig vattendelare är att statistik är mera inriktat på att slutleda kausala sammanhang, medan datavetenskap är mera inriktat på att förutspå utan att alltid förstå orsakssambanden mellan prognosen. Men modellerna som används för att uppnå de här målen är ofta förbryllande lika varandra, endast med små nyansskillnader.

De här tekniska förklaringarna är giltiga, men lyckas inte ta vara på den politiska och affektiva dimensionen av frågan. Datavetenskapen står nämligen också för ett visst begär – det är en signifikant med ett helt annat innehåll än ordet statistik. Därför måste de flesta universitet istället för att bara expandera sina existerande program i statistik eller programmering, med pompa och ståt grunda nya program och institutioner för att attrahera unga förmågor med ett begär för data. Med vad är det som väcker detta begär?

Statistiken har historiskt sett varit nära anknuten till statsbygge och förvaltning. Statistiken var en del av en normaliserande makt som etablerade en relation mellan statsapparat och befolkning, maktens subjekt och dess objekt. Sålunda medverkade statistiken i dynamiken mellan vad filosofen Giorgio Agamben kallat för konstituerande makt, eller ”våldet som skapar lagen”,  och konstituerad makt, eller ”våldet som upprätthåller lagen”.  Befolkningsstatistiken har varit en del av våldet som upprätthåller lagen: den har gjort befolkningar till objekt för kunskap och därmed till något som statsapparaten kan administrera.

Jämför detta med hur datavetenskapen idag implementeras. Låt oss ta till exempel företag så som Uber och AirBnb, där datavetenskapen just tyglats till att skapa en viss produkt. De här företagen har dragit fram genom städer världen över och omdefinierat hela branscher, tvingat fram ny lagstiftning och förändrat hur vi lever och rör oss i urbana miljöer. De har gått in och skapat den nya lagen.

Det som ofta ligger bakom framgången av de här företagen är just förmågan att förutspå marknaden och reagera i realtid. De använder modeller som ”lär sig”, inom flera citationstecken, där koefficienterna anpassas allteftersom nya data blir tillgänglig. De enklaste modellerna börjar med koefficienter för ett antal kända x-variabler  (x1, x2, … xn) som skall förutspå ett okänt y-värde. Skolboksexemplet är att förutspå bostadspriser på en marknad med variabler som antal rum, grannskap, våning och så vidare. Vad modellen ”lär sig” är värdet på y, som uppdateras då nya data kommer från marknaden. Den här typen av inlärning kallas för ”grund” (shallow), eftersom modellen är rätt så enkel och relationerna mellan de olika variablerna klara. Relationen mellan x och y är lineär. Modellen blir ”djup” då flera funktioner inbäddas i varandra för att uppnå icke-lineära resultat. Den här nivån av komplexitet hittar vi i neuronätverk, som ofta kan vara obegripliga även för de som skapat dem.

De här modellerna sätts i bruk liksom en gerillastyrka som anpassar sig till ett territorium och omintetgör den makt som tidigare härskat över det, i detta fall statsapparaten. Det är inte bara ett våld som skapar den nya lagen utan måhända ett våld som kontinuerligt omdefinierar vad som är möjligt. Just detta är etoset i Silicon Valley: att disrupt, störa. Sålunda handlar det inte nödvändigtvis ens om en konstituerande makt, utan om ett destituerande potential.

Medan den konstituerande makten alltid är låst i subjekt-objekt-relationen, är det destituerande potentialet för Agamben den typen av relation där den här distinktionen försvinner. Subjektet och objektet förs så nära varandra att utomstående administrativa gester blir maktlösa. Självständighetsrevolutionärerna i 1960-talets Algeriet eller Vietkong-styrkorna i Vietnam, hade en sådan relation till sitt territorium. Skillnaden mellan den konstituerande och destituerande makten är att den förstnämnda etablerar en ny konstituerad makt, medan den sistnämnda är ett slags kontinuerlig rörelse, ett anarkistiskt ideal av ett liv utan härskare. Det är just skimret av den här typen av destituerande potential som gör datavetenskapen så tilltalande, så sexig, mer än någon klarskuren distinktion till statistiken. Den står för något slags förändring. Men vilket slags förändring? För algoritmerna har flera objekt, däribland du och jag.

Sålunda är datavetenskapens inflytande idag ett eskalerande destituerande moment i relation till statsapparaten, men eventuellt en konstituerande process vars slutpunkt vi inte ännu kan urskilja. Vad är denna slutpunkt? Vad för lag inför det nya våldet? Det är nog en av vår tids ödesfrågor.

Mikael Brunila