Fragmentets ärlighet: Hanekes filmfilosofi
Michael Hanekes filmer behandlar de svåraste ämnen på ett sätt som tvingar oss att tänka efter, skriver Viktor Granö.
Att i ord och verk tampas med frågor om filmens särdrag som konstart, om filmens medel, mål, gränser och djup, det var en gång något varje europeisk regissör med självaktning förväntades göra. Dialog fördes mellan konstnärer och kritiker, och inte sällan överlappade de två grupperna varandra (Truffaut, Pasolini, Widerberg). Vissa framstående regissörer skrev ner sina filmfilosofier, blev publicerade och lästa. För att nämna två ytterligheter har vi Eisensteins svårgenomträngliga dialektik, och Bressons mystiska, men klara och högst läsvärda aforistik.
Att vinna drömmark
Genomsnittsfilmmakaren rör sig i färdigt formgivna drömlandskap, medan de stora regissörerna leder oss in i helt nya slag av drömmar som vidgar och fördjupar vår föreställningsvärld. En av nutidens främsta drömpionjärer är sydkoreanen Kim Ki-duk, skriver Viktor Granö.
Porträtt på mindre känd mästare
Med hjälp av pressklipp, intervjuer och analys av Jan Troells filmer har Kurt Mälarstedt tecknat ett sympatiskt och insiktsfullt porträtt av filmmakaren Troell.
Frågor i ständig rörelse
– Ibland känner jag att varje film bara är en dokumentation av en process. Det verkliga konstverket är den resa som vi gör när vi skapar filmen, säger regissören Lukas Moodysson, aktuell med filmen Mammut.
Den förödande viljan att synas
Är en film ”konstnärlig” ifall den är stilistiskt udda? I många av kortfilmerna i samlingen KinoKompo vol.2 får estetiken företräde på bekostnad av berättelsen.
