Etikettarkiv: Vivica Bandler

Varm, men spretig Tove

Svenska Teatern gör ett behagligt vardagligt porträtt av Svenskfinlands mest hyllade författare, men manuset vill så många saker att det är svårt att greppa vad pjäsen om Tove Jansson egentligen handlar om. 

Ingen finlandssvensk kulturpersonlighet torde vara så väldokumenterad som Mumins skapare Tove Jansson. Inte bara skrev hon själv en rad – mer eller mindre – självbiografiska böcker, hon lämnade också efter sig en stor samling dagboksanteckningar och brev, och som Finlands stora litterära stjärna under flera decennier intervjuades hon flitigt i både finländsk och internationell press. Att flera biografier skrivits om henne var förstås oundvikligt.

Att sätta ihop en teaterpjäs om en så välkänd, väldokumenterad, och samtidigt älskad, hyllad och omhuldad person är naturligtvis en stor utmaning, speciellt om den sätts upp på Svenska Teatern i Helsingfors. För detta arbete har Svenskis valt den 1973 födda rikssvenska dramatikern Lucas Svensson, kanske bäst känd för den uppmärksammade pjäsen Fosterlandet 2015.

 Svensson har valt att ta avstamp i en episod i Janssons liv som är sämre dokumenterad, nämligen det år, 1949, som hon gjorde en stor väggmålning i ett daghem i Kotka. Bristen på arkivmaterial från hennes vistelse i den östfinländska staden har gett Svensson möjlighet att fabulera fritt kring vad som i pjäsen framställs som Janssons rymning från stora personliga kriser. Hennes Mumintroll gjort henne till en smärre kändis, men ”degraderat” henne till sagotant, medan hon själv vill framstå som seriös konstnär. Faderns antisemitism och nazistflörtande har splittrat konstnärsfamiljen. Hon är i praktiken förlovad med filosofen och politikern Atos Wirtanen, men är osäker på om giftermål med honom verkligen är vad hon vill ha.

Alma Pöysti.
Alma Pöysti.

Denna utgångspunkt är läcker, och på sätt och vis önskade man att Lucas Svensson hade stannat vid den, fördjupat och utvidgat den, i stället för att, som nu, försöka klämma in hela Janssons liv och verk och alla hennes viktiga relationer i en tre timmars föreställning. Förutom Kotkaepisoden tar Svensson också fasta på en annan händelse 1949, nämligen uppsättningen av den första Muminpjäsen på Svenska Teatern, liksom Janssons försök att finna sig tillrätta i den finlandssvenska kultureliten och den ibland mördande kritik som hon får i pressen. Lägg ännu till detta alla de personliga förhållanden som pjäsen vill lyfta fram: förhållandet till fadern och modern, till Wirtanen och till brodern Lars, samt den begynnande kärleken till Vivica Bandler. Som om detta inte var nog, rör sig pjäsen dessutom också på ett parallellt tidsplan – 1970-talet, då Jansson tillsammans med livskamraten Tooti Pietilä reste jorden runt, med anhalt i Japan, där Muminfeber rådde. I Japan ställs författaren inför en i hennes tycke vanställning av Mumin, då hennes troll har gjorts grälla och färggranna, och i en ny film dras in i krigshändelser, vilket går stick i stäv med hela Mumins idé och anda.

Den röda tråden i pjäsen är Tove Janssons konstnärliga letande och hennes förhållande till sina Mumintroll. Den unga, ambitiösa konstnären kämpar mot stämpeln som ”Mumintrollets mamma”, och har dåligt samvete för att hon skriver ”barnsliga berättelser” i stället för att göra stor målarkonst. Den äldre Jansson börjar bli evinnerligt trött på allt ståhej kring Mumin, men är å andra sidan protektionistisk angående sin skapelse. Då Mumin nu plötsligt finns på handdukar och kaffemuggar och drar ut i krig på japanska, finner hon att den självklara positionen som ”Mumintrollets mamma” tagits ifrån henne.

Ingen skugga ska falla över Svenska Teaterns skådespelarensemble för att helheten inte fungerar. Alma Pöysti är magnetisk som den pirrigt nervösa, kedjerökande, passionerade och ofta tvära unga Tove. Ylva Ekblads äldre Tove har en lugnare och anonymare framtoning, men däremot skördar Hellen Willberg lagrar i sina roller som Tooti och den fiktiva(?) Tuula i Kotka. Scenerna mellan unga Tove och brodern Lasse (Patrick Henriksen) hör till de mest rörande i pjäsen. Den kanske mest problematiska rollen är den japanska animatören och Muminfantasten Miyuki, som i sin stereotypiserande skepnad balanserar på gränsen till exotiserande i den annars så realistiskt skildrade pjäsen. Elisa Makarevitch gör visserligen rollen med stor medmänsklighet, men eftersom Miyuki i pjäsen representerar den Mumin-galenskap som vi finländare ofta finner komisk, framstår också rollfiguren ställvis som en ”comic relief”, och man lever som vit skådespelare alltid farligt då man gestaltar komiska figurer av annan etnicitet.

Flera scener i pjäsen är i sig fungerande, roliga, gripande, tankeväckande. Men Svenssons manus försöker klämma in så många trådar och karaktärer i historien att fokusen försvinner. Vissa av bifigurerna, som Mitja Siréns härligt lakoniska, alkoholiserade taxichaufför som blir Toves bundsförvant i Kotka, tillför egentligen väldigt lite till narrativet. Taxichauffören upptar så mycket tid och utrymme att man förväntar sig att hans historia med Tove ska få någon slags konklusion, men hela den bihistorien bara rinner ut i sanden. För Ny Tid-vänner är det roligt att tidningens dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen (gestaltad av Dennis Nylund) lyfts upp som en så pass stor bifigur i pjäsen, men också förhållandet mellan Tove och Atos blir på sätt och vis hängande i luften.

Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.
Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.

Jag uppskattar att Lucas Svensson inte fallit för frestelsen att överdramatisera Tove Janssons historia eller försöka klämma in den i färdigt givna ramar av den typ som biografiska föreställningar ofta följer. Textens uppbyggnad kring vardagliga scener och ögonblick känns uppfriskande, men tyvärr är texten, ofta baserad på brevväxling och dagböcker, ställvis uppstyltad. Den emotionella klangbottnen till exempel i scenerna mellan Tove och Vivica Bandler saknas nästan helt i texten. Pöysti och Julia Korander är visserligen båda så emotionellt uttrycksfulla skådespelare att de kompenserar väl för detta, men man önskar att det hade glimrat till med lite mer emotion än en enstaka kyss.

Regissören Fiikka Forsman har antagligen gjort vad hon kunnat, även om hon en vecka före premiären lämnade produktionen för att låta teaterchefen Johan Storgård ”täta ihop det”, som han säger i en intervju i Hufvudstadsbladet 10.2. Scenografin av Erik Salvesen är, som brukligt är, stilig och fungerande i sin minimalism, och dräktdesignen av Karoliina Koiso-Kanttila ovanligt välfungerande för en pjäs som utspelar sig under den senare halvan av 1900-talet. I hennes kläder frammanar Alma Pöysti nästan spöklikt precis bilden av den unga Jansson vi sett i diverse fotografier.

Svensson skriver i (det för övrigt förträffliga) programbladet att föreställningen ”handlar något om hur det kunde vara, något om vad man längtar efter att vara men inte riktigt törs och något om hur det är”, vilket är symptomatiskt. Föreställningen känns också som om det handlar om något något något, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det är på det stora hela en varm och sympatisk föreställning, som dock hade vunnit storligen på gamla goda kill your darlings.

Text: Janne Wass
Foto: Cata Portin

Tove. Svenska Teatern. Regi: Fiikka Forsman. Text: Lucas Svensson. I rollerna: Alma Pöysti, Ylva Ekblad, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmana, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo. 
Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Projektionsbilder: Joonas Tikkanen.

Claes Andersson: Short cuts I-III

Claes Andersson
Claes Andersson är författare.
 I) Har Vladimir Putin planer på att angripa (annektera? invadera?) Finland?

Och: har det någon betydelse för utvecklingen hur vi själva beter oss?

I tv-kanalen Al Jazeera tillfrågades en talesman för Kreml vilka Rysslands planer var gällande Ukraina. Svaret var överraskande: vi vill att Ukraina skall bli som Finland, ett vänskapligt och neutralt land som håller sig utanför Nato och som vi kan lita på och utveckla ett mångsidigt samarbete med.

Fortsätt läsa Claes Andersson: Short cuts I-III

Om kärlek och tacklingar

Birgitta Ulfsson
Birgitta Ulfsson

Teaterregissören Vivica Bandler och fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic – kan de två ha någonting gemensamt? Jo, enligt skådespelaren Birgitta Ulfsson, en hel del.

Blir man mycket gammal (83, t.ex.) och jobbar på, förväntas man vara vittnesgill om det förflutna (man borde se upp och inte låta sig smickras). När vi skådespelare ger ut böcker och säger vad vi EGENTLIGEN tycker/tyckt om regissörer och teaterchefer vi arbetat med blir det gärna litanior som avslöjar oss själva mer än den vi försöker porträttera. Så också nu?

När Ny Tid tyckte att jag skulle minnas Vivica Bandler höll jag på med en spännande bok: Jag är Zlatan Ibrahimovic. En egensinnig fotbollsspelares analyser av uppväxt, utanförskap och begåvning inpratade för författaren David Lagercrantz. Efter bara någon sida kom jag ihåg Vivicas självbiografi Adressaten okänd, dikterad och berättad för Cita Backström. En teatermänniskas analyser av uppväxt, utanförskap och begåvning. Trots diametrala skillnader i arvsmassa och liv fanns det förbluffande likheter: inte ge sig, inte krypa, inte huka sig för etablissemang, älska egna formuleringar. Båda är maktmänniskor, överkänsliga och långsinta. Båda bygger upp ett starkt ego på osäkerhetens sockel, båda är envisa och kränkta och arga.

Båda har humor – och det har deras lyssnande medförfattare också.

I båda fallen hör vi berättarens egna tonfall mycket tydligt. Båda har stark integritet och läggning för långa vänskapsrelationer. Starka anti- och sympatier. Såna varelser tycker man antingen oerhört bra om, eller också fruktansvärt illa. Den öppenhjärtliga lögnen är en underbar litterär genre tycker jag.

Fotboll är lagspel och det är teater också. Oavsett syssla eller eventuell stjärnstatus lever man i intensivt samarbete. Man hör till laget ända tills man köps upp av ett annat lag. Zlatan älskar bilar, klockor och tatueringar. Vivica välmanikyrerade naglar, vackra skinnväskor och att samla på människor. Båda är ena jävlar på att dribbla.

Vivica Bandler skapader sin Lilla Teatern efter sitt eget sinne och energin kände inga gränser. Teaterhistorien kommer naturligtvis att omvärdera perioden många gånger. Bengt Ahlfors bok Människan Vivica Bandler – 82 skisser till ett porträtt är väl bara en god början. Arkiv finns. Hemuler får säkert nån gång lust att doktorera. I närminnet går det raskt undan – ”Vem fan var det nu igen?” frågas det utanför kretsarna. Inte ens oanständighetsryktet har hållit henne på kartan. En kontrollfreak som hon regisserade naturligtvis även sitt eftermäle, begravning och dödsannons inte att förglömma. Metodiskt såg hon till att anteckningar, lappar och bevismaterial försvann respektive sparades. Hon pepprade sitt språk, skröt mer eller mindre diskret, oförrätterna saltades med ironi. Kärleksframgångarna påstod hon var Vattumans-stjärntecknets gåva till mänskligheten. Innerst inne var hennes självsyn av det obarmhärtiga slaget, lycklig var hon bara i korta stunder. (Jag borde väl beskriva pjäsers tillblivelser, det finns det inte tid till nu. Jag är odatoriserad och sitter i Göteborg, begränsar mig till ett kåseri.)

Ett återkommande drag i anekdoterna om henne brukar vara hennes manipulationstalang. Hon var suverän på att utnyttja situationer. Ett farsarv? I krislägen tvekade hon inte en sekund att spela melodram för att få sin vilja fram. Inga tårar, nej, utsökt pausering och dramatiskt viskande röstläge. Ofta kröntes föreställningen av en karakteristisk gest som vi medarbetare till en början trodde var ett utslag av den evinnerliga hösnuvan. Hon böjde sitt välfrissade huvud snett framåt, fattade med högerhands tumme och pekfinger om sina näsborrar. Länge. En gest som (i stället för näsduk) uttryckte bottenlös bedrövelse inför en enfaldig motpart. Ååååh vad vi blev trötta på den uppvisningen. Men vi lärde oss. Också vi började linda in kritik och avvikande åsikter i ett slags parodierande utspel. Hon gillade kvickhet och hade själv lärt oss revykonstens tacklingar – och förlåt oss då vår brist på respekt. Följande dag kunde hon komma med ett snarlikt förslag och påstå att det var hennes eget. Vår feghet var uppenbar, ändå tyckte vi inte att vi var oärliga. Bara diplomatiska.

1955–1967 blev Lasse Pöysti, Vivica och jag ett slags triumvirat. Vi var mycket olika och genomskådade helt visst varann men stimulansen var obestridlig. Personligen led jag ofta av favoritskapet, så genant för den övriga ensemblen. Inom teater är det ett evigt problem om en stark ledning har svårt att vara lika mot alla. Att några brutalt faller ”utanför nåden” får mig att må illa.

Det uppstod en djup kris mellan oss i början av 60-talet. Den varade ett halvt år vill jag minnas. Vi två mot Vivica. Ett kritiskt angrepp resulterade i iskyla och avstånd och hövlig distans i arbetet. Lasse och jag tog anställning på finska TV-teatern i 4 år, men spelade samtidigt många roller på Nya Lilla Teatern. Men. Utan förvarning kolliderade plötsligt vi alla tre i det trånga och mörka utrymmet mellan loge-korridoren och städskrubben. En hård kram. ”Så här kan vi inte hålla på” sa Vivica och snöt sig i näven. Vi återkom aldrig till schismen. Men samtalen återupptogs. Vi skrattade åt samma saker. För Lasse klagade hon på mig, för mig beklagade hon sig över Lasse. Hon räknade aldrig med att Lasse och jag talade om henne. Vi stretade vidare, utbytte tankegångar och repetitionerna blev lyckosamma och uppriktigare men vi märkte att vi upprepade våra lösningar och manér. Tryggheten hade ett pris och visst rasslade kedjorna i våra spiltor. Men det var festligt att repetera och det är det ju inte med alla regissörer, inte ens med sådana man delat framgångar med.

Vänskapen byggde på så mycket. Utgångsläget var det trista teaterklimatet på 40- och 50-talet. Lasse hade lämnat Kansallisteatteri och jag hade slutat med teater och producerat två söner i en liten stuga i Vanda. Vi var fattiga, otåliga och unga. Inte var det av karriärskäl vi dök upp på den lilla 100 personers teatern inne på gården på Kaserngatan 23. Urusla löner, sommarlov var det inte tal om, arbetstiderna var en evig kamp och beslutsgången besynnerlig. Vivica var barnlös, det var inte vi. Vi ville inte bli ägda, hon ville äga oss. Hon hade en udda förmåga att ragga begåvningar bland författare och artister. Hon  gav oss självkänsla, klippte av våra skyddsmekanismer och vattnade både djup och yta. Elina Salo, Gustav Wiklund, Nils Brandt, Ingrid Söderblom, Lilga Kovanko, Frej Lindqvist och Bengt Ahlfors. Alla började vi våga mer och mer. Hennes tekniska regissörskunskaper var inte imponerande (ljussättning, sceniska lösningar och scenerier) men vi hjälptes åt. Hon hade örnkoll på vad som var sceniskt effektivt men vägen dit gick över en snårskog av improvisationer – allt stod man ut med eftersom hennes intuition för rollarbetet var enorm.

Hon inspirerade. Tog sig an var och ens egenart. Instruerade lågmält i något hörn av scenen medan vi andra stod och väntade och hölls utanför – i sinom tid såg vi ju resultaten! Eva Perander och Lasse Pöysti var ju skickliga aktörer, vi andra till en början på sin höjd nåt slags personligheter, men som hantverkare oslipade. Hon regisserade med glimtar ur sina egna erfarenheter från Europas alla hörn. Hon lärde oss olika kulturers koder och slangspråk. Satans oskulder kunde hon skälla, vet ni ingenting om livet? Repetitionerna blev elektriska, scenen ett minfält av motsägelser. Generositet uppblandat med feodalt tillvägagångssätt och fältväbelskommandon. Det var dynamiskt och föreställningarna blev sällan färdiga till premiär. Hon uppskattade katastrofer och vissa iakttagare ansåg (helt riktigt) att hon satt dem i system. Småningom kom publiken och gav oss bekräftelse. Vi spelade ofta med blodsmak i munnen och kunde vara in i helvete dåliga, men publiken var med oss också när de undrade vad vi riktigt höll på med. Ionesco, Boris Vian, Albee, Max Frisch och två helt inhemska år! I sin repertoarpolitik var hon mera moraliserande än politisk, mer radikal än partipolitisk. Men hon uppskattade mycket att vänstern uppskattade henne. Att Sverige dyrkade oss och henne var ju inte helt oävet. Medvetet fostrade hon oss att notera just den publik som just då satt framför oss. Det draget har med rätta kritiserats för att leda till inställsamhet, men trots allt tycker jag i denna dag att skådespelares inbilska trixande runt den egna prestationen är en av scenkonstens värsta fiender. Ett ärligt tonfall är för all del svårt att definiera, det uppfattas olika av olika öronsnäckor.

Zlatan blir alldeles galen av coacher som är besserwissrar och omöjliga att få kontakt med. Som talar över huvudet på en. Jag kan förstå honom. Vinnarskallen som styr lagspel brukar lyckas om de har gåvan att ”tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. Också när Vivica var som besvärligast lämnade hon inte sin personal i sticket. Hon pratade med biljettkassa och sufflörer och städerskor med samma klarspråk som med oss skådespelare. Hon gick skamlöst bakom ryggen på gästregissörer och lirkade oss tillbaka till självkänslan. Vi ställde inte in när vi hade 40 graders feber. Vi utmanade gärna den goda smaken till förmån för den sämre. ”Bry er inte så jävla mycket om vad andra tycker! Välj noga vem ni lyssnar på”, mässade hon och släpade på nätterna in den ena mer fascinerande personen efter den andra till Villagatans legendariska kök, (där vi ofta länsade skafferiet och åt upp familjen v. Frenckells söndagsmiddag) Ariane Mnouchkine, Dario Fo, Edward Albee, Maire Gullichsen, Georg Henrik von Wright och Solveig von Schoultz. Jag återsåg Marlon Brando i Gudfadern häromdagen, utan annan jämförelse (!) påmindes jag om Vivica. Kärleksfullhet har många ansikten.

Teater är svårt att beskriva. Det skrivs i vatten. När det är förbi är det förbi. En underbar konstform att ta på dödligt allvar. Peter Crouch, en engelsk exlandslagsman i fotboll fick frågan om vad han hade varit om han inte varit fotbollsspelare. –”Oskuld” svarade han. Så är det med oss skådespelare också.

Lärde oss Vivica Bandler!

Birgitta Ulfsson

Ny Tid återkommer med en recension av Bengt Ahlfors biografi ”Människan Vivica Bandler” efter årsskiftet.

Missa inte utställningen ”Viva Vivica! Om Vivica Bandlers livsarbete som modig regissör, uppfinningsrik teaterchef och fördomsfri banbrytare”, som öppnar 20.2 2012 i Teatermuseet och håller på fram till 3.6.

TROLLKONTROLL

För mig är hon framför allt den stora stilisten. Och då handlar det inte om genre, om ”barn-” eller ”vuxenbok”. När Tove JanssonAnteckningar från en ö (1996) beskriver hur mossan på bergen under en torrperiod krullar sig i kanterna, som osten på en överbliven smörgås, är det på en gång saklig naturiakttagelse och en rolig, oväntad bild.

Det måste ha varit en glädje att leva med en sån kreativitet, även om den förstås inte kunde skydda henne – heller – från de bekymmer livet drar med sig.
Ett av bekymren var framgången. Jag vet inte om det är paradoxalt eller bara logiskt. Berömmelsen var ju med finländska mått enorm. Och även om intrycket nog är att Tove Jansson handskades väl med sin världssuccé – någon Matti Nykänen blev hon inte – så måste en biografi om henne behandla också framgångens baksida. Känslan av att tappa kontrollen över det som var ens verk. Känslan av att det växer en över huvudet, förändras i grunden, vänder sig mot en själv.

Ett troll andas kallt i din nacke
Boel Westin återger i sin biografi Tove Jansson. Ord, bild, liv en ursprungs-berättelse.”Mumintroll”, det var varelser som kom och andades kallt i nacken på en om man hade varit och snattat i skafferiet på natten. Det hade TJ fått höra som barn av en av sina morbröder. En poäng som Westin inte gör, men som finns där, är att trollen hon domesticerade en dag faktiskt kom tillbaka, som något hotfullt och okontrollerbart. Flåsade henne i nacken. Till straff för vad? För att hon snuddat vid en omättlig hunger ”där ute”, på idyll och gullighet? Ett behov som – visade det sig – kan bli t.o.m. grymt och perverst?

”Det här M.trollet har blivit för stort” skriver hon i ett brev 1980. Men det blev för stort, för krävande, långt tidigare, redan i och med det professionella serietecknandet. Det internationella genombrottet med start i Evening News i London 1954 upplevde hon snart som en självpåtagen mardröm, kampen mellan ambitionsnivå och deadlines dränerade den kreativa lusten. Kontraktet var på sju år och den sista egna rutan tecknades 1959, innan TJ lättad lämnade över till brodern Lars. Som ingen tycks tycka synd om …

Men då tog han kanske inte heller jobbet lika personligt, hans version av serien är snarare ett ”nästan”, liksom alla de påföljande animationsförsök och andra spin offs som idag är gigantisk business långt bortom TJ:s egen hand.

I en ortodox Tove Jansson-fans ögon gäller bara äkta vara. Jag bekänner att jag hör till den fundamentalistiska skaran. MuminMcDonalds – nej tack.

”Lyckliga idioter”
Det är en rätt svindlande tanke, som genom boken blir tydlig, att krisen – den långa och aldrig avslutade kampen för trollkontroll – var i full gång redan på 50-talet, att TJ i all hemlighet redan 1955 var färdig att ”kräkas på mumintroll”. Medan jag själv och andra ovetande fick kicks av muminserien i Västra Nyland (Hufvudstadsbladet vågade ta in den först 2000) och av den då färska Trollvinter, gick författaren med svarta tankar. ”Jag kommer aldrig mera att kunna skriva om dedär  lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper när de är lurade” heter det t.ex. i dagboken 1961.

Katastrofer, trollerier och upptåg drev de tidiga äventyren Kometjakten (1946),Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans bravader (1950) och Farlig midsommar (1954). Deras lättsamma tonfall har fått flera forskare att klassa dem som en slags enklare sortering. Med orätt, tycker jag, för redan i dem (också före 60-talets omarbetningar) finns Stilen. De geniala idéerna. Det översvämmade köket i Farlig midsommar – bara en sån sak.

”Pengar talar inte, dom skriker”, sjöng Bob Dylan en gång. Att genom brev och dagböcker se avtryck av det kommersiella tryck som växte fram ger en ny, hårdare relief till de scenförändringar hon lät den senare mumindalen genomgå: ”nattsidans”Trollvinter (1957), flykt- och uppbrottsboken Pappan och havet (1965), post-muminboken Sent i november (1970) där trollfamiljen bara finns som en frånvaro, en saga, ett minne.

Marknaden har sin egen logik, sina egna begär, och inom populärkulturen segrade ett Muminmonster som kvävde sin dubbelgångare i menlöst, förenklande vadd. Men det skedde inte utan att den ursprungliga författaren gjorde motstånd. Och böckerna finns kvar.

Biografin – en hemul?
Westins feta biografi – över 500 sidor – är den första som haft tillgång till den ”privata” Tove Jansson som hon dokumenterat sig själv i dagböcker och brevväxlingar. Det blir en dubbelbelysning där litteraturvetaren Westin med lätt hand ritar upp tematik i de centrala verken – inklusive bilderna – varvat med TJ:s egna rapporter från verkstaden, bakom kulisserna.

I en berömd radiorecension tyckte Birgitta Ulfsson att Westins bok har ett drag av hemul – ”måste det vara så tråkigt?”. Kanske måste det kännas så för en som upplevt TJ på sprakande nära håll. Men dels är hemulernas fantasilösa rykte inte riktigt juste (iTrollkarlens hatt är t.ex. en hemul den enda som förstår Tofslans och Vifslans ”utländska”). Dels kunde en alltför flashig forskarröst ha dränkt det som i den här boken är det nya och viktiga: Tove Janssons löpande självanalys. Att Janssons egen röst är så närvarande ger boken ett alldeles tillräckligt stilistiskt lyft; där ska en levnadstecknare kanske inte ens försöka konkurrera.

Har boken en begränsning så handlar den mera om lojalitet. Westin är lojal, lägger sig nära sitt föremål, och ställer därmed kanske inte riktigt alla frågor hon kunde. Snarare låter hon TJ benämna problemen. Vilket hon gör, uppriktigt och ofta skarpt självkritiskt. Men kanske hon ändå förträngde saker?
Framgångsproblemet, kommersialismen, skriver hon mycket om. De svåra kärlekarna, inte minst sorgen att aldrig kunna tala med familjen om sin lesbiska lust, är ett annat spår. Kärleken till Atos Wirtanen satte avtryck i bl.a. den första muminserien i Ny Tid1947–48, liksom en kort men omvälvande passion för Vivica Bandler. Det är viktigt för förståelsen av 1900-talet att de här länge hemliga kartorna ritas upp. Det är något av homsornas sena hämnd.

Berömd – men för fel saker?
Men hur var det med den konstnärliga självbilden, det förbryllande faktum att framgången växlade in från ett bispår, sagoförfattandet – att den inte kom för den målarkarriär som hela hennes bakgrund, utbildning och vilja riktat sig in på?

Att det var en sorg kan man utgå från, och Westin uttalar inte riktigt det faktum som ändå ligger i öppen dag: att TJ:s måleri i sina olika faser är vackert och professionellt, men vanligt. Det saknar den absoluta personlighet och originalitet hon kunde prestera i skrift.

Också den ojämna framgången med de senare böckerna – där personerna är något slags mänskor – behandlar Westin på ett i mina ögon aningen överlojalt sätt. För visst är TJ:s troll ofta mänskligare än hennes mänskor, som däremot ibland blir endimensionella, serietidningsmässiga. När t.ex. Tatiana Sundgren (av Westin omdöpt till ”Sundberg”) recenserade den ”hårdkokta” novellsamlingen Dockskåpet (1978) i Ny Tid och saknade en vind som kunde ”blåsa hål i diset och visa himlen”, låter Westin förstå att det är den gamla vanliga muminnostalgin som hindrat TS att se bokens förtjänster. Men är saken så enkel? Kan det inte finnas andra orsaker?

Omvänt antar Westin att den stora internationella framgången för Sommarboken (1972) har att göra med att den motiviskt ligger så nära muminböckernas. Då vill jag genast peka på skillnader, det kärvare anslaget, dödsproblematiken. Sommarboken står mycket väl på egna ben, på det tyder framgången i t.ex. USA där ”muminerna” inte är särskilt kända. Men liksom Bildhuggarens dotter (1968) och Rent spel (1989) verkar den också skriven i en särskild lust, inspiration. Ända dit når inte alla hennes texter.

Den farliga symbiosen
Kanske var det en nödvändig personlig frigörelseprocess för TJ själv att börja måla abstrakt (ett halvsekel efter kollegerna) och att skriva ”otäcka” noveller. Men hela sin fantasi, kreativitet och humor fick hon inte alltid med på de här övningarna, också det tål att sägas. Det är litet livlöst, litet ont om syre, i flera av hennes senare romaner och noveller och jag tror inte det enbart är en konstnärligt betingad begränsning. Att slopa happy end och skruva ner värmen förvandlar inte automatiskt ett dockskåp till en vuxenlägenhet.

Den unga bildkonstnären Tove Jansson fick beröm för sin ”djärvhet”, t.ex. på en utställning 1943. Men samtidigt såg kritiken också ett ”hämmat” drag. Sedd med dagens ögon var hennes bildmässiga dragning till det dekorativa nästan oväntat stark, särskilt i illustrationer och väggmålningar – och när hon på 60-talet reviderade de tidiga böckerna blev trollens nosar faktiskt ännu rundare!

Det är de där teckningarna vi har lärt oss att älska. Men är inte bildspråket också en sida av den stora modersbundenhet som följde TJ, som den infantila skuggsidan av en stor närhet och kärlek? Svartsjuka och triangeldrama hotade t.o.m. när den vuxna TJ tog in Tuulikki Pietilä i sitt liv. Den här farligt symbiotiska modersrelationen behandlas av TJ själv, lätt maskerat, i flera noveller och Ebba Witt-Brattström har lyft fram temat. Också Westin nämner saken, men mycket kort. Och ingen har, så vitt jag vet, kopplat TJ:s svårigheter med att bli vuxen i mammarelationen med hennes starka förankring i det 1800-talsmässiga bildspråk som mamman, illustratören ”Ham” (Signe Hammarsten-Jansson) representerade.

Romantikens hårda bas

Det finns med andra ord fortfarande frågor att ställa till det rika brev- och dagboksmaterialet (rikt trots att en del tydligen förstörts; ”Privatkorrespondens har jag rivit totalt” skriver TJ 1998 uppsluppet till Westin). Visst måste också det privata materialet ges ut, förr eller senare. Så att vi eller efterkommande kan nå nära hur en så ordbegåvad mänska, och av allt att döma ganska uppriktig, bearbetade arbete, framgångar, missräkningar, kärlekar, hemligheter.

Att Tove Jansson alltid arbetade – hårt, professionellt och systematiskt – är ett av de mindre ”avslöjanden” biografin bjuder på. Att hon också samlade och arkiverade sitt liv med en närmast hemulmässig ordningsamhet är då litet mera oväntat. En snusmumrik som föraktar ägodelar var hon bara med en romantisk flik av sin själ: att äga den berömda ateljébostaden i Ulrikasborg – 7 meter i takhöjd – var mycket viktigt för henne, trots att hon på somrarna sov i tält på ett ytterskär. Romantik behöver en gedigen ekonomisk bas för att funka i längden, men den sidan kan vara svårare att tala om (för varifrån kom egentligen järnspisen i muminhuset, och middagen?).

Men visst var det ett snyggt liv, som hon levde det. Ett liv med stil.

Boel Westin: Tove Jansson. Ord, bild, liv. Bonniers / Schildts 2007, 597 s.

Trygve Söderling

TIO KULTURANKAR SOM LÄTTAR ANKAR

>Kultur är det enda som verkligen lönar sig, brukar Vivica Bandler säga. Hon har så rätt, på många olika sätt. Dels mänskligt, livsinnehållsligt. Dels rent ekonomiskt, mätt i lönsamhet på lite längre sikt. Den audiovisuella sektorn i USA omsätter redan dubbelt så mycket pengar som bilindustrin. Investeringar i kultur och konst är först och främst viktiga för sina inneboende kvaliteters skull; de stimulerar till skapande och nyskapande verksamhet av olika slag, de hjälper oss att se oss själva och världen en aning tydligare och mera nyanserat. Men vad är då kultur? kanske någon frågar.

Det står naturligtvis var och fritt att välja sin egen kulturdefinition. Man kan utgå från en bred, alltomfattande och diffus eller från en smal, konstcentrerad definiton. Själv föredrar jag en bred, generös och kanske diffus kulturdefinition. Dels för att inte halka in i den hopplösa och fruktlösa motsättningen mellan ”finkultur och folkkultur”, eller ”seriös kultur och populärkultur”, eller mellan kultur och kroppskultur. Dels för att ett brett kulturbegrepp är ett bättre argument när det gäller att bredda kulturens och konstens finansiering. Ett kulturbegrepp som begränsas till den ”konstnärliga verksamheten” gör det lätt för de ekonomiska makthavarna att hänvisa också resurseringen till enbart kulturministeriets hårt ansatta budgetramar.

Fortsätt läsa TIO KULTURANKAR SOM LÄTTAR ANKAR