Etikettarkiv: Vladimir Lenin

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Opium för folket – ett omstritt uttryck

Marx tes om religionen som ett folkets opium har förståtts på olika sätt i olika tider. David Brolin följer metaforens resa från Novalis 1798 till Lenin 1905.

Religionens frammarsch under de senaste decennierna har väckt en ateistisk och religionskritisk motrörelse som förkroppsligas av personer som Richard Dawkins och framlidne Christopher Hitchens. Bland nutida vänsterintellektuella och marxister, som den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton och den slovenske filosofen Slavoj Žižek, är intresset för religionen stort. Detta nyväckta intresse har beskrivits som en teologisk vändning inom marxistiskt tänkande. Det är dock ett teoretiskt undersökningsarbete snarare än ett bekännelsefenomen.

Fortsätt läsa Opium för folket – ett omstritt uttryck

Skulle Lenin ha surfat på Internet?

People of no Access – förkortat puns – är det nya proletariatet i USA. Det är mänskor som inte har e-post-adress. Också i Finland diskuterar de nya grupperna, som gröna, ungfinnar, radikaldemokrater (men knappast basfinnarna som är det glömda folkets nyaste inkarnation), fram sina partiprogram med hjälp av de elektroniska näten. Det har knappast Vänsterförbundet gjort, det är ändå så pass mycket mera proletärt. Men när turen kommer till den Fjärde vänstern så kommer den nog också att sprida sig över näten.

Artur Blomqvist har avlidit

 

På lördagen avled på Stengårds sjukhus i Helsingfors en av veteranerna inom vår arbetarrörelse, kamrat Artur Blomqvist. Blomqvist var född i Borgå-trakten den 7 juli 1878. Sina ungdomsår tillbringade han i Borgå. Han var från sin ungdom vaken och kunskapstörstande, vilket bl.a. framgår av att han var en av de första som genomgick Borgå folkhögskola. I början på seklet överflyttade han till Helsingfors och här började han besöka Ateneums aftonkurser, vilka han deltog i under tre år. Dessa kurser var den tiden närmast en motsvarighet till Arbetarinstituten av i dag.

I Helsingfors kom Artur Blomqvist också i kontakt med den unga arbetarrörelsen. 1903 anslöt han sig sålunda till Helsingfors Järnvägsarbetares förening, som var en kombination av facklig och politisk arbetarförening. 1907 anslöt han sig till Svenska Järn- och Metallfackavdelningen och blev därmed även självskriven medlem i Helsingfors svenska arbetarförening samt Finlands Socialdemokratiska Parti. Sitt första elddop fick han i den stora metallarbetarstrejken som utbröt samma år. Blomqvist bestod provet liksom han senare visade sig bestå de prov ban ställdes på.

1909 blev hon första gången föremål för arbetsplatsterror. Han blev avskedad från järnvägen i Helsingfors, där han då arbetade, på grund av en bagatell, han hade inte uppträtt tillräckligt ödmjukt inför de höga herrarna. Hörhammer, som den tiden var kassör i partiet, gav Blomqvist diverse smärre arbeten och hjälpte honom sålunda tills han fick ny arbetsplats. Ny arbetsplats fick han på Tölö sockerbruk, där han körde ett av fabrikens två lokomotiv. (Den tiden hade fabriken en egen bana genom nuvarande Hesperiaparken). Här arbetade Blomqvist ända fram till 1917, då han fick tjänst i järnvägens verkstäder i Fredriksberg (Böle, red.anm.), där han arbetade ända tills han fängslades. 1911 valdes Blomqvist till medlem i Arbetarnas Generalråd som ena representanten för Helsingfors Svenska Arbetarförening. Arbetarnas Generalråd var de revolutionära arbetarnas högsta maktorgan.

Mest känd har Blomqvist blivit genom att han 1917 hyste Lenin i ett par månaders tid under den tid han höll sig dold för Kerenskis polis. Under vistelsen hos familjen Blomqvist skrev Lenin ett av sina teoretiska verk. Han for härifrån direkt till Petrograd (St. Petersburg, red.anm.) och övertog ledningen av revolutionen. Han reste på kvällen från Helsingfors och anlände följande dag till Petrograd, där han vid Finländska stationen höll det berömda tal som inledde revolutionen. Denna händelse är förevigad med en staty av Lenin på det ställe från vilket han talade.

I inbördeskrigets slutskede fängslades Blomqvist i Kotka och dömdes i en av de för den tiden vanliga parodiska rättegångarna till döden — och evig förlust av medborgerligt förtroende samt att — tydligen också det efter döden — betala ut vissa vittnesarvoden. Som allmän åklagare fungerade en student vid namn Puonti. Råttegångsprotokollet med hans dödsdom bär numret 9 440. Det kan i detta sammanhang nämnas att nuvarande landshövding Härmä närmast spelade angivarens roll och utpekade Blomqvist för åklagarmyndigheterna när de andra vittnena försökte få honom frikänd.

Av förhörsprotokollet framgår, att Blomqvist själv uppträdde mycket frimodigt och rejält och inte yttrade ett ord som skulle ha lett till tråkigheter för någon annan. Domen föll den 29 augusti 1918. Med besvärsrätt. Det var denna besvärstid som räddade Blomqvist. Mest bidrog kanske i alla fall revolutionen i Tyskland i november 1918 till räddningen. Den maktgalna finländska överklassen blev försiktigare efter den händelsen.

Blomqvist fick nu fick nu tillbringa flera år i fängelse och frigavs samtidigt med de flesta livstidsfångarna till julen 1921. Dessförinnan hade han förpassats från fångläger till fångläger, Hennala, Viborg, Sveaborg Åbo, Ekenäs.

1922 var Blomqvist ånyo en fri man. Han var också såväl fysiskt som psykiskt obruten. Därom vittnar att han genast ånyo anslöt sig till arbetarrörelsen. När den nya religionsfrihetslagen trädde i kraft 1923 var Blomqvist också en första som tog utträde ur den statskyrka som spelat en så ful roll som kapitalistklassens hantlangare i kampen mot arbetarklassen under inbördeskrigets tid — samt före och efter.

Efter frigivningen fick han först arbete på en verktygsfirma ett par års tid och kom sedan spårvägarnas verkstad, där han arbetade tills han för tre år sedan pensionerades. Hans hustru Emilia som för några dagar sedan fyllde 75 år har troget och förståelsefullt stått vid hans sida under alla dess år och öden.

Blomqvist anslöt sig till den nybildade Helsingfors svenska arbetarförening, trots att han ogillade den nya anda som efter nybildningen vann insteg där. Hans klassolidaritet var ändå så stark att det tvingade honom att ansluta sig. Han kvarstod i föreningen ända till hösten 1940 då han jämte brodern Konrad utträdde som protest mot den fagerholmska politiken samtidigt med Anna och K.H. Wiik.

Efter det senaste kriget anslöt sig Blomqvist till de nya arbetarorganisationer som då uppstod, till FKP, Helsingfors Svenska folkdemokratiska förening och Samfundet Finland-Sovjetunionen.

Sommaren 1950 var Blomqvist i tillfälle att tillsammans med en delegation få besöka Sovjetunionen, där han i egenskap av Lenins värd 1917 blev föremål för uppmärksamhet både från officiellt håll och från allmänhetens sida.

Blomqvist var en stillsam sympatisk människa som vann vänner överallt där han rörde sig. Hans historia är samtidigt ett stycke finländsk arbetarhistoria och hans klassolidaritet och trohet mot arbetarrörelsens ideal är ett föredöme för dem som kämpat för arbetarklassens sak — nu och i framtiden

Artur Blomqvist är död – hans minne skall leva.

Georg Backlund

Fotnot: Arthur Blomqvist stavade egentligen sitt namn med “h”, men vi återger här nekrologen som den usrprungligen publicerade 1951. Lenins besök hos Blomqvist kan du läsa mer om i den här artikeln, skriven i samband med Blomqvists 70-årsdag. Digitaliserad 29.5.2017.

Lenins hyresvärd i Finland fyller 70

I morgon onsdag fyller Arthur Blomqvist i Helsingfors 70 år. Vi besökte på måndagen kamrat Blomqvist i hans hem och anhöll om en intervju. Blomqvist blev störd i sin middagslur, men tog inte illa opp fördenskull utan var genast med på saken.

Hur känns det att fylla 70 år? var den inledande frågan.

— Ingenting särskilt. jag känner mig fortfarande som 20 år, kom det rappa svaret.

Det var roligt att höra. Kanske kamrat Blomqvist vill berätta litet om sitt liv och om märkligare händelser under årens lopp.

— Gärna. Jag år född i Borgå, där jag gick i folkskola och därefter i Borgå folkhögskola. År 1897, alltså Vid 19 års ålder, flyttade jag till Helsingfors och har alltsedan dess varit bosatt här. Här tog jag, då seklet var ungt, lokomotivförarexamen och besökte förutom industriskolan även andra fackkurser. Jag arbetar alltjämt sedan år 1925 som verktygsfilare vid Helsingfors stads trafikverk. Två skilda gånger blev jag avskedad från järnvägen av politiska skäl och ånyo anställd.

Vi skulle också gärna höra litet om kamrat Blomqvists verksamhet inom arbetarrörelsen, i all synnerhet då vi vet att Lenin bott i Blomqvists hem under den tid han år 1917 vistades i Finland som flykting.

— Ja, min verksamhet i den politiska arbetarrörelsen daterar sig från år 1902. Nämnda år anslöt jag mig till Helsingfors svenska arbetarförening och verkade inom denna till år 1918. Till den fackliga rörelsen har jag likaså hört alltifrån sekelskiftet.

(Han framvisar närmare femtio år gamla medlemsböcker)

­– Klart för mitt minne står tiden från år 1905 då min hustru Emilia och jag under kamrat K.H. Wiiks ledning deltog i arbetet för att hjälpa ryska och polska revolutionära flyktingar efter blodbadet i Petersburg den 22 januari 1905. Jag minns också väl den gång i början av augusti 1917, då jag avhämtade Lenin från Centralgatan till mitt dåvarande hem vid Tölögatan 46. ett fyravånings stenhus, som alltjämt står kvar. Lenin bodde hos oss i sex veckor och gjorde ett mycket sympatiskt intryck. Han var anspråkslös och stillsam och sysselsatt med förberedelserna för revolutionen. Han skrev också en bok under vistelsen i vårt hem och skänkte oss och kamrat K.H. Viik varsitt med namnteckning försett exemplar av nämnda bok. Den handlade om bondefrågan i Ryssland. Lenin var mycket arbetsam. Hela den långa arbetsdagen skrev och läste han eller besökte hemliga möten. Han följde också noga med tidningspressen. En gång då han kom hem med några tidningar pekade han skrattande på en notis i en rysk tidning där det påstods att Lenin befann sig i Petersburg och att Kerenski snart skulle spåra upp och häkta Lenin. Det behövs en bättre karl än Kerenski härtill, anmärkte Lenin. En gång fick Lenin besök av sin hustru Krupskaja och Lenin var mycket glad över det besöket. När Lenin tog avsked av oss hade han maskerat tig så skickligt att min hustru inte kände igen honom förrän han tackade oss för gästfriheten. Han begav sig därefter till Petersburg där kort därefter revolutionen utbröt och genomfördes. Under inbördeskriget i vårt land 1918 tillhörde jag folkkommissariatet som svensk representant, berättar Blomqvist vidare.

– Jag blev häktad i Kotka den 1 maj och i augusti samma år dömd till döden. Genom utländska makters intervention räddades jag dock till livet, men fick sitta fängslad i fyra år och fick stifta bekantskap med åtta fängelser. Efter frigivningen verkade jag åter inom Helsingfors svenska arbetarförening, men då fru och K. H. Viik år 1940 utstöttes av K.A. Fagerholm ur föreningen avgick jag och flera andra samtidigt därifrån. Jag tillhör nu Finlands Kommunistiska Parti och föreningen Forna rödgardister. Jag tänkte delta i arbetarrörelsen så länge mina krafter det medger, säger kamrat Blomqvist till slut.

Vi tackar för uttalandet och tillönskar ynglingen på 70 vårar fortsatt hälsa och kraft.

— Kom igen då jag fyller 100 år, säger Blomqvist med skälmen i ögonvrån. då vi tar avsked, kanske jag ännu får uppleva märkliga saker att berätta om.

Ja, måtte det pigga födelsedagsbarnet leva till sitt hundrade år!

Allan Asplund

Fotnot: tyvärr fick Arthur Blomqvist inte se sin 100-årsdag, utan gick bort bara tre år efter att denna intervju gjordes. Blomqvists dödsruna kan läsas här.  Artikeln är digitaliserad 19.5.2017.