Etikettarkiv: Vladimir Lenin

Lenin revisited

Bland de slarvigt hopsatta evenemangen kring Finlands 100-åriga självständighet har det funnits en radikal uppstickare, som har kommit ihåg arbetarklassen, oktoberrevolutionen och V.I. Lenin. Följaktligen har detta programnummer inte noterats med ett knyst i de tongivande medierna. Informationspåverkan, som vanligt.

Checkpoint Helsinkis projekt Uncanny Interdependence. Rememberance and Disrememberance of the October Revolution (kuratorer Joanna Warsza och Giovanna Esposito Yussif) var tredelat: utställningen Museum of the Museum, ett stort symposium den 30.9.2017 kring minnen och minnespolitik på engelska och en promenad den 1.10.2017 med temat ”Arbetarklassens minnesplats” till Leninparken bakom Kulturhuset med omgivningar i Helsingfors. Som institution har Checkpoint Helsinki sitt ursprung 2013 i kritiken mot Guggenheim-vurmen. Ingen minns längre Guggenheim, men Checkpoint lever vidare under och ovan jord med nya konstproduktioner.

Hela jubileumsfirandet är i grunden ett minneskulturprojekt: vem och vad är det som man minns eller glömmer och varför, med vilka mekanismer och konstruktioner?

Ilya Orlov, konstnär och forskare i Ryssland och Finland, har producerat ett renodlat historiskt minnesmärke, ett konstverk med titeln Museum of the Museum, högt uppe i en liten bakgårdslägenhet vid Hagnäs torg, öppen för publik i tre veckors tid i oktober.

Ett museimuseum

Det var fråga om en rekonstruktion av det museum som hade konstruerats från noll 1975–1976 i samma hus: milischefen Kustaa Rovios lägenhet där Lenin hade bott ett par veckor sensommaren 1917, och där han började skriva Staten och revolutionen. Erfarenhetshorisonten 1976 var en helt annan än i dag. Lenins eget 100-årsjubileum firades 1970 med ett enormt pådrag i hela världen, också utanför Sovjetunionen. President Kekkonen lanserade idén om oktoberrevolutionen och Lenin som avgörande för Finlands självständighet. Med undervisningsministeriets mångåriga stöd inleddes forskningsprojektet ”Lenin och Finland”, som i synnerhet samlade dåvarande vänsterhistoriker med kunskap om det kyrilliska alfabetet. En tredelad monumental bokserie utkom 1987–1990.

Leniniana-filmen Förtroende gjordes 1976, en finländsk-sovjetisk samproduktion som betonade Lenins roll som grundläggare av de förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Lenin-parken i Alphyddan öppnades och ännu 1988, i Sovjetunionens yttersta timma, togs ett initiativ till en Lenin-staty i Helsingfors. Förgäves.

Lenin i Hagnäs

Lenin-minnesmuseet i Rovios lägenhet var redan 1976 ett hundraprocentigt rekonstruktionskonstverk, enligt minnesbilder och beskrivningar och med kopior av de möbler som stått där 1917. Möblerna hade med diplomatisk hjälp 1929 transporterats till Leningrad och ställdes 1939 ut i det nya Leninmuseet där, i Marmorpalatsets salar. Efter 1991 stängdes museet men Rovios originalmöbler lär fortfarande finnas i något förråd i Smolnyj-komplexet. För Lenin-museet i Hagnäs tillverkades någonstans i närheten av Moskva exakta kopior av hela möblemanget, väggbonader och allt. Övriga köks- och inredningsattiraljer deponerades med stor beredvillighet av Helsingfors stadsmuseum, universitetsbiblioteket gav dublettexemplar av tidningen Työmies från 1917 och övriga tryckalster, museiverket engagerades för återställandet av tidsfärgen, tapeterna med mera.

Från Centrala Leninmuseet i Moskva anlände ett lass möbler och övrig rekvisita, inklusive ett färdigt inramat reproduktionstryck från någon av Carl Larssons bilderböcker. Från Leninmuseet anlände också en trupp med experter, på komandirovka till Helsingfors. De slog läger på golvet och började koka te med egna doppvärmare – livsfarliga elattiraljer – omgivna av ett stöddigt förråd av medhavda livsmedel.

Uppgång och fall

Detta vet jag, för jag var med. Som restaureringssakkunnig från museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Moskvaborna var genuint intresserade av studier i den kapitalistiska världens missförhållanden, särdeles av filmutbudet på den närliggande biografen vid Långa bron. Museilägenheten disponerades sedan av Samfundet med stort S, Samfundet Finland-Sovjetunionen, och tog emot många statsmän från Sovjetunionen. Samfundets funktionärer var erfarna, rakryggade företrädare för det som kunde kallas socialistisk realism.

De första  höga gästerna var Kekkonen och president Podgornyj. Arbetet hade slutförts med stor hast – i sista minuten upptäcktes att trasmattor på golvet hörde till. Detta löstes med en kortvarig deposition av mattor som tillhört min svärmors mor i tiden. Till museet hörde också en informationsutställning med texter och bilder om vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen genom tiderna. Den kulminerade med Brezjnev och Kekkonen.

Sovjetunionens fall betydde döden för Lenin-museet i Helsingfors, men inventarierna flyttades över till det seglivade Lenin-museet i Tammerfors och hamnade slutligen också där i lager. Därifrån hade de nu för tredje gången tagits fram i dagsljuset till Museum of the Museum.

Museet som koncept

Ilya Orlovs Museum var en re/re/re/konstruktion av ett historiskt minnesrum med många tidsskikt, minnen och personer från 100 år. Rovio själv tog sig efter 1918 till Sovjetryssland. Hans liv slutade 1938 i Moskva, efter arrestering, förhör, dödsdom och arkebusering. Rehabilitering 1955.

Orlovs specialområde är minnets uppenbarelseformer, som konstnär företräder han ”the standpoint of critical theory, the avant-garde, and neo-conceptual approaches”. Han har medverkat med verk och program kring Lenin-museet i Razliv vid Systerbäck i samband med den stora Manifesta 10-utställningen i S:t Petersburg 2014 och skrivit en fin, lång historisk studie över minnesmärket över revolutionens offer på Marsfältet i Petersburg. Finns på  nätet. Dessutom hör han till bakgrundskrafterna för konsttidskriften Rab-Rab i Finland, grundad 2014 för ”politiska och formella studier (inquiries) i konsten”, mot allt reaktionärt, populistiskt, nationellt och provinsiellt.

Av-ideologisering, distansering, nyupptäckter, alternativa koncept och begrepp, förverkligade och oförverkligade, allt i en tidsdjup dimension, där historia och minnen/minnesmärken och minnets förvandlingar förvandlas till konstnärligt uttryck – detta verkar vara Orlovs speciella, i Finland högst ovanliga och nyskapande område.

Som övning i ryskans tre tempusformer fick man förr lära sig utantill: Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva. Vi väntar på nästa återuppståndelse, Ilya Orlov!  N

text Rainer Knapas
foto Kasia Miron

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Opium för folket – ett omstritt uttryck

Marx tes om religionen som ett folkets opium har förståtts på olika sätt i olika tider. David Brolin följer metaforens resa från Novalis 1798 till Lenin 1905.

Religionens frammarsch under de senaste decennierna har väckt en ateistisk och religionskritisk motrörelse som förkroppsligas av personer som Richard Dawkins och framlidne Christopher Hitchens. Bland nutida vänsterintellektuella och marxister, som den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton och den slovenske filosofen Slavoj Žižek, är intresset för religionen stort. Detta nyväckta intresse har beskrivits som en teologisk vändning inom marxistiskt tänkande. Det är dock ett teoretiskt undersökningsarbete snarare än ett bekännelsefenomen.

Fortsätt läsa Opium för folket – ett omstritt uttryck

Skulle Lenin ha surfat på Internet?

People of no Access – förkortat puns – är det nya proletariatet i USA. Det är mänskor som inte har e-post-adress. Också i Finland diskuterar de nya grupperna, som gröna, ungfinnar, radikaldemokrater (men knappast basfinnarna som är det glömda folkets nyaste inkarnation), fram sina partiprogram med hjälp av de elektroniska näten. Det har knappast Vänsterförbundet gjort, det är ändå så pass mycket mera proletärt. Men när turen kommer till den Fjärde vänstern så kommer den nog också att sprida sig över näten.

Artur Blomqvist har avlidit

 

På lördagen avled på Stengårds sjukhus i Helsingfors en av veteranerna inom vår arbetarrörelse, kamrat Artur Blomqvist. Blomqvist var född i Borgå-trakten den 7 juli 1878. Sina ungdomsår tillbringade han i Borgå. Han var från sin ungdom vaken och kunskapstörstande, vilket bl.a. framgår av att han var en av de första som genomgick Borgå folkhögskola. I början på seklet överflyttade han till Helsingfors och här började han besöka Ateneums aftonkurser, vilka han deltog i under tre år. Dessa kurser var den tiden närmast en motsvarighet till Arbetarinstituten av i dag.

I Helsingfors kom Artur Blomqvist också i kontakt med den unga arbetarrörelsen. 1903 anslöt han sig sålunda till Helsingfors Järnvägsarbetares förening, som var en kombination av facklig och politisk arbetarförening. 1907 anslöt han sig till Svenska Järn- och Metallfackavdelningen och blev därmed även självskriven medlem i Helsingfors svenska arbetarförening samt Finlands Socialdemokratiska Parti. Sitt första elddop fick han i den stora metallarbetarstrejken som utbröt samma år. Blomqvist bestod provet liksom han senare visade sig bestå de prov ban ställdes på.

1909 blev hon första gången föremål för arbetsplatsterror. Han blev avskedad från järnvägen i Helsingfors, där han då arbetade, på grund av en bagatell, han hade inte uppträtt tillräckligt ödmjukt inför de höga herrarna. Hörhammer, som den tiden var kassör i partiet, gav Blomqvist diverse smärre arbeten och hjälpte honom sålunda tills han fick ny arbetsplats. Ny arbetsplats fick han på Tölö sockerbruk, där han körde ett av fabrikens två lokomotiv. (Den tiden hade fabriken en egen bana genom nuvarande Hesperiaparken). Här arbetade Blomqvist ända fram till 1917, då han fick tjänst i järnvägens verkstäder i Fredriksberg (Böle, red.anm.), där han arbetade ända tills han fängslades. 1911 valdes Blomqvist till medlem i Arbetarnas Generalråd som ena representanten för Helsingfors Svenska Arbetarförening. Arbetarnas Generalråd var de revolutionära arbetarnas högsta maktorgan.

Mest känd har Blomqvist blivit genom att han 1917 hyste Lenin i ett par månaders tid under den tid han höll sig dold för Kerenskis polis. Under vistelsen hos familjen Blomqvist skrev Lenin ett av sina teoretiska verk. Han for härifrån direkt till Petrograd (St. Petersburg, red.anm.) och övertog ledningen av revolutionen. Han reste på kvällen från Helsingfors och anlände följande dag till Petrograd, där han vid Finländska stationen höll det berömda tal som inledde revolutionen. Denna händelse är förevigad med en staty av Lenin på det ställe från vilket han talade.

I inbördeskrigets slutskede fängslades Blomqvist i Kotka och dömdes i en av de för den tiden vanliga parodiska rättegångarna till döden — och evig förlust av medborgerligt förtroende samt att — tydligen också det efter döden — betala ut vissa vittnesarvoden. Som allmän åklagare fungerade en student vid namn Puonti. Råttegångsprotokollet med hans dödsdom bär numret 9 440. Det kan i detta sammanhang nämnas att nuvarande landshövding Härmä närmast spelade angivarens roll och utpekade Blomqvist för åklagarmyndigheterna när de andra vittnena försökte få honom frikänd.

Av förhörsprotokollet framgår, att Blomqvist själv uppträdde mycket frimodigt och rejält och inte yttrade ett ord som skulle ha lett till tråkigheter för någon annan. Domen föll den 29 augusti 1918. Med besvärsrätt. Det var denna besvärstid som räddade Blomqvist. Mest bidrog kanske i alla fall revolutionen i Tyskland i november 1918 till räddningen. Den maktgalna finländska överklassen blev försiktigare efter den händelsen.

Blomqvist fick nu fick nu tillbringa flera år i fängelse och frigavs samtidigt med de flesta livstidsfångarna till julen 1921. Dessförinnan hade han förpassats från fångläger till fångläger, Hennala, Viborg, Sveaborg Åbo, Ekenäs.

1922 var Blomqvist ånyo en fri man. Han var också såväl fysiskt som psykiskt obruten. Därom vittnar att han genast ånyo anslöt sig till arbetarrörelsen. När den nya religionsfrihetslagen trädde i kraft 1923 var Blomqvist också en första som tog utträde ur den statskyrka som spelat en så ful roll som kapitalistklassens hantlangare i kampen mot arbetarklassen under inbördeskrigets tid — samt före och efter.

Efter frigivningen fick han först arbete på en verktygsfirma ett par års tid och kom sedan spårvägarnas verkstad, där han arbetade tills han för tre år sedan pensionerades. Hans hustru Emilia som för några dagar sedan fyllde 75 år har troget och förståelsefullt stått vid hans sida under alla dess år och öden.

Blomqvist anslöt sig till den nybildade Helsingfors svenska arbetarförening, trots att han ogillade den nya anda som efter nybildningen vann insteg där. Hans klassolidaritet var ändå så stark att det tvingade honom att ansluta sig. Han kvarstod i föreningen ända till hösten 1940 då han jämte brodern Konrad utträdde som protest mot den fagerholmska politiken samtidigt med Anna och K.H. Wiik.

Efter det senaste kriget anslöt sig Blomqvist till de nya arbetarorganisationer som då uppstod, till FKP, Helsingfors Svenska folkdemokratiska förening och Samfundet Finland-Sovjetunionen.

Sommaren 1950 var Blomqvist i tillfälle att tillsammans med en delegation få besöka Sovjetunionen, där han i egenskap av Lenins värd 1917 blev föremål för uppmärksamhet både från officiellt håll och från allmänhetens sida.

Blomqvist var en stillsam sympatisk människa som vann vänner överallt där han rörde sig. Hans historia är samtidigt ett stycke finländsk arbetarhistoria och hans klassolidaritet och trohet mot arbetarrörelsens ideal är ett föredöme för dem som kämpat för arbetarklassens sak — nu och i framtiden

Artur Blomqvist är död – hans minne skall leva.

Georg Backlund

Fotnot: Arthur Blomqvist stavade egentligen sitt namn med “h”, men vi återger här nekrologen som den usrprungligen publicerade 1951. Lenins besök hos Blomqvist kan du läsa mer om i den här artikeln, skriven i samband med Blomqvists 70-årsdag. Digitaliserad 29.5.2017.