Bra tanke, fel genre
Sverige är ett av de länder i världen som ger mest bistånd per capita – en procent av bruttonationalprodukten. Finland ligger på drygt 0,5 procent (målet är 0,7 procent år 2015). Sverige vill gärna dela med sig av välfärden och slår sig ofta självgott för bröstet då biståndets vara eller icke vara diskuteras. Men frågan är om det verkligen sköts på rätt sätt? Under våren har flera debatter kring ämnet rasat och biståndet i dess nuvarande form har blivit djupt ifrågasatt, främst för att det många gånger inte leder till någon reell hjälp utan mest blir ett spel för gallerierna. Under våren har det också publicerats en rad skönlitterära böcker som behandlar ämnet i fråga och som ofrånkomligt problematiserar Sverige i postkolonialt perspektiv; Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit, Lotta Lundbergs Ön och sist ut är journalisten och före detta SIDA-anställda Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss.
Visst luktar det!
Antologin Det luktar inte är tio åttiotalisters uppriktiga syn på pengar och dess betydelse i privatlivet. Osminkat och frispråkigt, tycker Ylva Larsdotter som ändå saknar perspektivet utanför den trygga finländska medelklassen.
Tills något bättre dyker upp
Sara Beischers debutroman om livet inom älderomsorgen borde vara obligatorisk läsning för både kommunala och privata vårdchefer som tänker ”kunder” istället för människor, skriver Ylva Larsdotter.
Rosa revolution i vardagen
Rosa är milt sagt en laddad färg. Knappast någon annan kulör väcker så mycket känslor. Genom åren har jag ömsom bejakat rosa – olika spets-, tyll-, prinsessperioder har passerat revy – ömsom tagit avstånd från färgen ”en seriös student på litteraturvetenskapliga fakulteten kan inte bära rosa”.
Vet hut bransch, sade Kerstin Ekman
Grand final i skojarbranschen handlar om det litterära livet i vår samtid, där den litterära texten sällan är god nog i sig själv utan där författaren förväntas vara en lönsam ”upplevelse” att visa upp.
