Etikettarkiv: Yrsa Stenius

En orädd debattör har lämnat scenen

Författaren och journalisten Yrsa Stenius död i mitten av maj vid 73-års ålder överraskade stort hennes släktingar och kolleger på båda sidor om Östersjön. Stenius föddes i Helsingfors och var verksam bland annat som chefredaktör för Arbetarbladet i Finland i slutet av 1970-talet. Under merparten av sitt yrkesverksamma liv arbetade hon och satte ett synligt avtryck i Sverige i frågor som rörde allt från kultur, politik, yttrandefrihet och hundar.

När en aktiv person går bort mitt i allt blir det naturligtvis ett drabbande bud för den nära kretsen – men även för dem som inte umgicks dagligen med Stenius.

– Jag blev väldigt chockerad när jag hörde om att hon gått bort, berättar författaren Agneta Pleijel per telefon från Stockholm.

Om vi ska hitta en person som är nyckeln bakom att Yrsa Stenius ursprungligen flyttade till Sverige så är det Agneta Pleijel.

– Jag arbetade som kulturchef på Aftonbladet. Under en period fanns det konflikter på tidningen och jag hade bestämt mig för att säga upp mig. Många på Aftonbladet ville göra en intern rekrytering för att hitta en ersättare – men jag ville att vi skulle hitta en ordentlig kulturchef utanför tidningens krets.

Agneta Pleijel berättar att hon följt med Yrsa Stenius skrivande och läst både debutboken I väntan på vadå och hennes litteraturessäer.

– Jag tyckte om det hon skrivit. Så jag och dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson åkte över till Helsingfors för att träffa Yrsa. Det var ett lyckat möte – så vi bjöd henne att komma till Aftonbladet.

Headhunting med andra ord – innan någon börjat använda ordet. Till en början skulle Stenius vikariera Pleijel som kulturchef.

– Det var helt enkelt för att se om hon trivdes och om kulturredaktionen trivdes med henne. Och det gick alldeles utmärkt så hon beslöt sig för att stanna. Det här var år 1980.

Stenius blev snabbt rekryterad till Aftonbladets ledarsida och avancerade senare till att bli politisk chefredaktör för tidningen.

– Hon var ju inte bara litterärt väldigt kunnig utan också politiskt bevandrad och dessutom en dokumenterad socialdemokrat. Det behövdes på en tidning som på den tiden ägdes av Landsorganisationen (LO). Men det var en prövande tid för henne då hon jobbade på ledarredaktionen, det var svårt att vara kvinna i den manliga sfären.

Agneta Pleijel berättar att kontakten med Yrsa Stenius fortsatte efter att Pleijel sagt upp sig, men de var aldrig nära vänner.

– Det var en vänskaplig och genuin relation, men den var inte tät. Jag hade respekt för henne och jag fick uppfattningen att hon uppskattade mig. Men jag var oenig med henne i många frågor. Till exempel vissa yttranden hon gjorde som Allmänhetens pressombudsman. Jag yttrade mig inte offentligt men jag höll inte med.

Pleijel berättar att de bodde rätt nära varandra i Stockholm och råkade träffa varandra på gatan med jämna mellanrum.

– Varje gång vi sågs pratade vi och det var trevligt. Jag kommer ihåg att vi alltid sade att nu ska vi ses. Vi ville träffas men det blev inte av.

Agneta Pleijel återkommer under samtalets gång till upplägget att de trivdes i varandras sällskap men att det inte alltid rådde en åsiktsgemenskap dem emellan.

– Men det spelar ingen roll: hon skrev bra och det är det viktiga. Och jag tycker att hon under åren tog med sig värdefulla saker från det finländska kulturlivet.

Yrsa Stenius har karaktäriserats som orädd som skribent och tänkare och hon gick oftat emot de för tiden populära åsiktsyttringarna och uppfattningarna. När större delen av den svenska offentligheten jublade över att pojkar äntligen börjat läsa i och med att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimovic blev en succé, ja då tyckte Stenius att det var synd att en egoist och posör blir unga mäns förebild. Hon skapade också rubriker i sin roll som Allmänhetens pressombudsman, och gick tvärs emot uppfattningen att det var rätt att den tidigare för flera mord dömda Thomas Quick/Sture Bergwall blev frikänd.

2016 gav Yrsa Stenius ut sin självbiografi, Orden i min makt som recenserades i Ny Tid  av Lasse Garoff:

”Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt.”

text Marcus Floman
foto Fredrik Sonck / Ny Tids arkiv

Femtio år i händelsernas centrum

I sin självbiografi Orden i min makt ger Yrsa Stenius en överblick över sin imponerande publicistiska karriär och reflekterar på ett personligt plan över de impulser, knuffar och stötar som påverkat hennes karriärsutveckling.

yrsa-stenius-orden-i-min-maktDet mytomspunna året 1968 tillträder Yrsa Stenius som redaktionssekreterare (senare chefredaktör) vid Studentbladet, och hennes bana inleds parallellt med studentoroligheterna och ockupationen av Gamla studenthuset. Den radikala studentrörelsen kränger häftigt vänsterut, och trots att Stenius privat hyser tvivel inför studenternas taistoitanda stöder Studentbladet ändå deras krav på studentdemokrati vid universitetet. Det blir för mycket för de traditionellt borgerliga studentkårerna vid Åbo Akademi och Svenska Handelshögskolan, och då Stenius arbetsavtal löper ut får hon inte längre förnyat förtroende. Det blir också slutet på Stenius kopplingar till den radikala vänstern, i fortsättningen föredrar hon en nykter socialdemokratisk hållning, och tar över som redaktionssekreterare på Svenska Demokraten (sedermera Arbetarbladet).

Stenius ohämmade beundran för de starka männen i finländsk politik Urho Kekkonen och Mauno Koivisto är en av de impulser som leder hennes karriärsutveckling. Yrsa Stenius gör ganska privata och underhållande reflektioner kring orsakerna till sin egen beundran (libido i kombination med saknad efter den tidigt avlidne fadern), och dessa spiller över i korta och förtjänstfulla skisser över deras politiska karriärer.

Stundtals slår Stenius utvikningar över i ett psykologiserande kring frågor som känns närmast privata – en öppenhet som kan kännas djärv men som också kan göra ett självupptaget eller anekdotartat intryck. Men, som Stenius påpekar, var 1970-talet decenniet då ”allt var politik”, och i sin position har Stenius täta kontakter med prominenta politiska profiler och tillhör en politisk inre krets. Inte sällan är det helt personliga konflikter och relationer som utgör kärnan av hennes professionella erfarenheter – här noterar Stenius en intressant kontrast till dagens journalistiska ideal som idealiserar obundenheten, ibland till den grad att journalisterna är dåligt informerade om politiska överväganden och processer.

Till Sverige

År 1979 ska Stenius göra ett kort vikariat som kulturchef på Aftonbladet, och det uppdraget blir inledningen till hennes 35-åriga vistelse i Sverige. Stenius relaterar små anekdoter från arbetslivet och centrala frågor i politiken under denna era, i en spretig och vindlande skildring som inte enkelt låter sig sammanfattas i en tidskriftsrecension. Till följd av en trasslig personlig relation låter Stenius sig petas från posten som chefredaktör för Aftonbladet, med påföljande burnout och depression.

År 1994, efter Estoniaolyckan, får Stenius uppdraget att sitta i det Etiska rådet vars uppgift är att avgöra om Sverige ska bärga vraket, dyka efter kropparna eller helt enkelt utlysa gravfrid över skeppet där det ligger på havsbottnen. I Sverige urartar frågan då otröstliga anhöriga gjuter hela sin sorg i allt aggressivare krav på bärgning, påhejade av en sensationslysten press – i skarp kontrast till Finland och Estland, där den sörjande befolkningen med ett större mått stoicism förmår acceptera förlusten. Stenius noterar hur mönstret upprepas tio år senare då tsunamin slår emot Sydostasiens stränder 2004 och flera hundra turister från Sverige omkommer. Det chockade samhället börjar kräva huvuden på fat för att staten inte hade förberett sig på något som var fullkomligt omöjligt att förutspå, igen i skarp kontrast till de nyktrare reaktionerna i Finlands offentlighet.

Det är förvisso vanskligt att spekulera kring något så undanglidande som en ”folksjäl” eller nationell kultur. Yrsa Stenius verkar däremot befinna sig precis mitt emellan Finland och Sverige och har djup insikt i bägge samhällena, och hon använder sig förtjänstfullt av detta perspektiv för att låta kontrasterna mellan länderna gestalta något väsentligt om dem. Det svenska samhället framstår dels som väldigt aktivistiskt och moraliskt medvetet, vilket är bra saker. Men inför stora tragedier som Estoniaolyckan eller tsunamin står svenskarna plötsligt inför en situation där det bästa vore att resignera inför tragedin och ta itu med sorgearbetet. I stället spiller den aktivistiska ådran över i att utpeka syndabockar (tsunamin) eller i paranoid misstro mot myndigheter som antar konspirationsteoretiska kvaliteter (Estonia). Och då sorgearbetet aldrig får komma igång ordentligt utvecklas tragedierna till något som liknar nationella trauman.

I maj 2007 tillträder Stenius som Allmänhetens pressombudsman (PO), med uppdraget att ta ställning till pressetiska frågor, och i det uppdraget hamnar hon återkommande i hetluften och möter skarp kritik från sina kollegor på grund av sina bedömningar.

Nordisk närhistoria

Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt. Stenius har också en tendens att dra sig till minnes oförrätter som andra begått mot henne, men dessa skildrar också insatserna i det tuffa spel där hon tillbringat femtio år av sitt liv.

Stenius hänvisar inte sällan till sina tidigare självbiografiska verk, och då hon når partier av sitt liv som hon redan skildrat någonstans i sin digra litterära utgivning så hoppar hon helt enkelt över dem. Det ger boken en prägel av att ”detta minns jag också”, och resultatet blir en myllrande repetition av nordisk närhistoria. Det är en djärv och nästan stridslysten uppgörelse där insiktsfulla politiska analyser plötsligt varvas med närgångna personliga reflektioner i en stundtals ryckig kronologi.

Text: Lasse Garoff
Foto: Fredrik Sonck/Ny Tid Arkiv

Yrsa Stenius: Orden i min makt.
Förlaget, 2016.

Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte

Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.

Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.

Framförallt var han en inspirations- och glädjekälla för alla dem som hade förmånen att umgås med honom, antingen på restaurangen Kosmos eller något annat näringsställe, hemma hos honom tillsammas med ”regeringen” Irja i filosoflyan på Bergmansgatan eller på hans sommartillhåll i Lemland och Saltvik, där hans leklust, som var stor också i hufvudstaden, i de åländska hemknutarna tog sig gigantiska proportioner. Jag kommer till exempel aldrig att glömma den sommar vi – min dåvarande fru och jag – vistades på sommarstället vid Bertbyvik i Saltvik efter en längre kvällsvard mitt i natten väcktes av Atos som hade hört (sett?) spöken i köket. Vi uppmanades alla tåga ut och söka upp spöket i husets källare där det sannolikt gömde sig. Tyvärr hade det av allt att döma flytt. På förmiddagen följande dag tvingades vi att med en liten roddbåt ta oss ut till Hamnholmen som inte låg långt ut till havs. Ingen av oss visste varför just Hamnholmen var vårt resemål. Väl framme visade det sig att Atos ville att vi från en klippa på holmen skulle ägna oss åt att rulla ”vräkstenar” i havet. Det gjorde vi under cirka en timme. Därefter rodde vi tillbaka till stugan. Syftet med den resan var att Atos sannolikt ville återuppleva sina barndomsminnen. Eller försökte han dränka det försvunna spöket?

Vid sidan om

Vänboken till Atos är en liten guldgruva både för dem som upplevt Atos och för dem som är intresserade av en av de mest originella och vidsynta filosofer det finländska samhället upplevt under 1900-talet. Jag tror faktiskt han själv helst ville beskriva sig som filosof, även om han var medveten om att han var en mycket fin  aforistiker. Han var trots allt inte beredd att jämföra sig med Diktonius som i många avseenden var hans litterära idol. Häri liknande han Björling som inte heller ens kunde komma på tanken att bli jämställd med Diktonius.

Atos var politiker och samhällsdebattör liksom ”vid sidan om”. Alf-Erik Helsings bidrag När bröder ej förlikas är i det avseendet ett av de intressantaste i boken. Han ger en bild av det som man kunde kalla Atos politiska utvecklingsgång från socialdemokratisk tannerian till folkdemokrat och enhetssocialist. Det är samtidigt en beskrivning av socialdemokratins splittring efter andra världskriget och av hur två olika personlighetstyper (Atos och Fagerholm, idealisten och pragmatikern) med nästan inre nödvändighet måste hamna på kollisionskurs. Fagerholm var – liksom Atos – litterärt mycket bevandrad, framförallt i finlandssvensk littteratur. Han sinne för humor var oslagbart. Jag vet det, eftersom jag några gånger drabbades av den. Men medan Fagerholm var slagfärdig och lätt elak, var Atos lekfull och glad – utom då han hade sina fåtaliga koleriska anfall, vilka alla hängde samman med motpartens ideologiska eller filosofiska stupiditet, som Atos såg det.

Marxismen

Atos utveckling till övertygad marxist, ett ord jag verkligen har svårt att använda i detta sammanhang, tog av allt att döma sin början först efter brytningen med socialdemokratin. Det är alltså ingen tillfällighet att han på äldre dagar beklagade sig över att han alltför sent på allvar bekantat sig med Lenins skrifter. Det är nämligen svårt att hitta några leninistiska influenser i hans tidgare produktion, för att inte säga hur svårt det är att hitta några spår av leninism i hans politiska verksamhet. Leninboken blir därför, åtminstone för mig, ett mysterium. Men vi får förstås inte glömma Atos fascination för ”stora män”: Strindberg, Nietzsche – och Stalin! Radiotalet efter Stalins död är och förblir något som vi Atos-beundrare aldrig kommer att förstå. Inte ett ord om de politiska förföljelserna, inte ett ord om diktaturen …

Men en sak är klar: uttrycket ”och så vidare, och så vidare” som Atos använde då han märkte att han börjat tala om självklarheter och/eller då han ville avbryta någon som alltför länge ägnade sig åt trivialiter användes i tiderna ständigt av ingen mindre än Lenin. I den meningen fortlever leninismen ännu i många av oss. Tack vare Atos. Svante Lundgrens bidrag Atos och de judiska flyktingarna är en annan text som sannolikt ger många en inblick i ett politiskt engagemang, både under andra världskriget och därefter, som tyvärr blivit alltför litet uppmärksammat. Jag går inte här in på alla de skeden där Atos verkade både som försvarare av de utvisningshotade judarna i Finland och senare för den judiska staten. Lundgrens artikel som i sammanhanget är aningen lång ger en utförlig bild av hur djupt Atos var involverad i denna humanitära och delvis politiska fråga. För oss från en senare generation var det helt enkelt en omöjligt att ens ta upp till diskussion det såkallade Palestinaproblemet. Då, om inte förr, blev Atos kolerisk. Själv beslöt jag mig för att inte med ett ord tangera frågan. Och jag var säkert inte ensam här. I fråga om Israel och Palestina var Atos och Fagerholm på exakt samma linje: också Fagerholm blev uppriktigt förbannad om man ens ville diskutera den israeliska statens agerande i Palestina. Det är något jag ännu idag hyser en stor respekt för.

Hemma hos sig själv

Claes Anderssons En droppe morgondagg… och Gustaf Widéns Hemma hos sig själv är de två bidrag som kanske bäst försöker ge en bild av personen och människan Atos. Andersson skriver att det enligt Atos inte förelåg någon motsättning mellan känsla och analys (själv skulle jag säga mellan känsla och förnuft). Om det är något som jag i djupet av min själ lärt mig av filosofen Atos så är det just detta: det är ett av de senaste århundradenas största misstag att tro att vi kan skilja dessa två åt. Atos själv är det bästa exemplet på att den dikotomin inte är hållbar. Jag tror att det är just därför vi alltid kommer att minnas honom.

Widén fäster sig i sitt bidrag vid en annan sida av människan Atos. Han citerar aforismen ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till  självbejakelse i de avgörande ögonblicken”. Det är inte många som lyckas leva upp  till den föresatsen. Strindberg gjorde det, Nietzsche gjorde det. Och Atos gjorde det. Han var en klok karl, som byborna i Långbergsöda sade.

I motsats till Widen, som deklarerar att Atos som politisk tänkare knappast efter  realsocialismens sammanbrott kommer att återupptäckas, vill jag hävda: Det kan vi inte veta. Utopierna har inte dött. De dör först då människosläktet dött. Drömmen om ett samhälle och en värld där människorna kan utveckla alla sina inre resurser och viljan till makt ersatts av driften till form, det vill säga kultur och frihet, kommer aldrig att förlora sin förnyande kraft.

Lars D. Eriksson

Christina Andersson & Claes Anderssin (red): ATOS – en vänbok. PQR, 2012

Fotnot: Det som Lars D. Eriksson glömmer att nämna i sin recension – för hans generation är det naturligtvis en självklarhet – är att Atos Wirtanen alltså var chefredaktör

Fusionen sätter tryck på mindre förlag

Söderströms och Schildts slår ihop sina förlagspåsar. Konkurrensen minskar i det finlandssvenska litterära rummet. Men än finns envisa småförläggare som värderar passionen för boken och texten högre än profiten.

I en grå stuga i utkanten av Mariehamn lyser flitens lampa i januarimörkret. Här jobbar förläggare Ben Johans med en bok om Atos Wirtanen som kommer ut på PQR-kultur under våren.

– Atos var en av de stora tänkarna i Finland från krigstiden och framåt, säger Ben Johans.

Han beskriver Wirtanen som intellektuell, journalist, riksdagsman och uppvuxen i en stor sykonskara i Långbergsöda, Saltvik, på Åland. På ett gammalt familjefoto som Ben Johans hittat (se nästa sida) ser man Atos läsande, med fokuserad blick, medan hans syskon leker, sjunger och spelar instrument runtomkring honom. Bilden kommer att användas i Atos – en vänbok där Gustaf Widén, Yrsa Stenius, Claes Andersson, Alf-Erik Helsing och andra skribenter skriver om Wirtanen. Redaktörer för boken är Claes och Christina Andersson.

I elva år har Ben Johans gett ut böcker på sitt lilla förlag. Alltid böcker han själv är intresserad av.

– Förstås försöker jag också hitta sånt som är kommersiellt gångbart, men om jag inte själv känner att ett manuskript intresserar mig så tackar jag nej direkt.

Runebergspristagaren och Finlandiaprisnominerade Agneta Ara skulle visa sig vara både kommersiellt gångbar och helt i Ben Johans smak.

– Jag läste kanske tio sidor av Det har varit kallt i Madrid och ringde henne direkt. Hennes formuleringsförmåga är helt otrolig. På en vecka sålde boken 900 exemplar – under en månad före julen 2007 hela 3000 böcker. Nu arbetar Ben Johans med Agneta Aras nästa bok.

– Det är en stor ära för mig att hon vill komma ut på PQR igen.

Eftermiddagarna med Ricky Nelson kommer ut i höst och är en svart komedi som till största delen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors. Där bor änkefrun von Fieandt, strax över hundra år gammal. Hon lever ensam och för att sköta sitt sociala liv tillbringar hon dagarna i hyreshusets hiss, där hon umgås med alla som åker upp och ner.

från fiskodlare till förläggare

Förlaget PQR-kultur föddes ur en kulturtidskrift med samma namn, som drevs av Bens bror Tom Johans. När Tom avled såg Ben till att ge ut det nummer som fanns färdigställt i broderns dator. Kort därefter hörde författaren Leo Löthman av sig. Han hade fått sin nya bok Tangofästningen refuserad på de etablerade förlagen och undrade om inte PQR-kultur kunde ge ut den.

– Så gick jag från att ha varit fiskodlare till att bli kulturtidskriftsredaktör och sedan förläggare.

Den nyblivne förläggaren prövade sig fram. För Tangofästningen gav han Löthman 30 procents arvode, men insåg sedan att en sådan generositet inte skulle fungera i längden. Mariehamnstryckerierna övergavs också till förmån för tryckerier i Litauen och Estland.

– Jag snubblade in på ett bananskal och visste ingenting, men man lär sig, och passionen växer sig starkare.

Löthmans böcker utkommer fortsättningsvis på PQR och står för en stor del av förlagets inkomster. I höstas översattes Löthmans debutroman Varför inte Tile? (Sahlgrens förlag, 1992) till norska och till våren ges också hans senaste bok Transportflotte Speer (PQR, 2011) ut i Norge.

– Inte blir man rik på det här, men i elva år har jag klarat av att gå runt utan att behöva tillföra eget kapital.

säljer mer i sverige

För ett litet förlag är det en utmaning att överhuvudtaget synas och få böckerna recenserade på större kultursidor. Distributionen har Ben Johans jobbat hårt med. Böckerna finns på alla de större internetbokhandlarna och skickas smidigt ut från lager i Esbo och Morgongåva i Sverige. Faktum är att PQR säljer fler böcker i Sverige än i Finland. De svenska biblioteken är återkommande kunder.

När nu Söderströms och Schildts förlag slås samman befarar många att det innebär att utrymmet för smalare litteratur och debutanter kan krympa ytterligare. Samtidigt ökar trycket på de små förlagen.

– Tidigare kunde de som blev refuserade på Söderströms gå till Schildts, eller tvärtom, men redan idag är det i princip samma förlag.

När tröskeln till de etablerade förlagens finrum höjs får författarna ta sina manuskript någon annanstans. Ett exempel är den etablerade författaren Thomas Brunell som snart kommer ut med sin nya roman Eutanasi på PQR.

Varje vecka dimper det ner åtminstone ett tjockt manuskript i postlådan. Ibland får Ben Johans ta hjälp av andra för att hinna läsa allt. Varje år kommer mellan tio och tolv titlar ut på PQR – trots att det är ett enmansförlag. Helst skulle Johans halvera antalet, för att orka och hinna jobba mera med varje projekt. Han strävar efter att ta med åtminstone en debutant varje år.

– De små förlagen behövs inte bara för mångfalden: de är också en plantskola för författare. I och med förlagsfusionen befarar jag att debutanter kommer att få det ännu svårare.

För att tackla den uppkomna situationen diskuterar PQR och de andra mindre förlagen i Svenskfinland nu ett närmare samarbete. Ännu finns inga konkreta planer, men alla är överens om vikten att hålla ihop.

– Tillsammans är vår utgivning ungefär lika stor som Söderströms och Schildts, och minst lika viktig.

kvaliteten segrar

Utvecklingen till trots är Ben Johans optimist. Han är själv ett bevis på att det finns utrymme också för mindre aktörer i den finlandssvenska förlagsbranschen, och är övertygad om att kvaliteten segrar i längden.

– Böcker är en passion. Det kommer alltid att finnas envisa förläggare som brinner för vad de gör och som vill jobba för den passionen.

Utanför förlagsboden har dagen ljusnat. Posten som Ben Johans väntat på har kommit och han går raskt mot brevlådan. Utan att titta på breven och den övriga posten bläddrar han fram till Hufvudstadsbladets kultursidor och recensionen av Sonja Nordenswans Zimbardien.

– ”Komplexa karaktärer och förvecklingar”. Det låter ju bra, säger förläggaren belåtet.

 

Text & foto: Axel Kronholm

Den civiliserade offentlighetens förkämpe

– Vi har gått från ett välorganiserat forum till ett anarkistiskt torg. Sveriges förra pressombudsman Yrsa Stenius ser en ny offentlighet växa fram.

För några veckor sedan ordnade Nya Argus ett jubileumsseminarium med temat Ny offentlighet, gammalt uppdrag? Tidskriften i bloggåldern. Anledningen till seminariet var tidskriftens 100-årsjubileum och inledande talare var Yrsa Stenius, författare, tidigare chefredaktör för Arbetarbladet och Aftonbladet och intill nyligen Sveriges pressombudsman.

Stenius lade fokus på de utmaningar den nya tekniken innebär för yttrandefriheten. Den här artikeln baseras sig på hennes inledningsanförande och även om Stenius resonemang ofta kan generaliseras är det kanske skäl att påminna om att den mediala offentligheten fungerar lite annorlunda i Sverige än i Finland.

Det handlar bland annat om den nyckelroll ansvariga utgivare hittills spelat i den svenska offentligheten. Om en myndighetsperson läcker komprometterande uppgifter till en journalist som skriver en kontroversiell artikel kan varken journalisten eller läckan åtalas (läckan kan heller inte avskedas). Den ansvariga utgivaren är ensam ansvarig för publiceringen.

– Det här ensamma ansvaret har inneburit ett skydd för yttrandefriheten men samtidigt betonat att det fria ordet är förenat med ansvar. Själva uppdraget kräver publicering – det är den ansvariga utgivarens första skyldighet. Men det finns också en andra skyldighet, som måste vägas mot den första, och det är att det i centrum för varje publicitet finns en människa som kan ta skada.

Om publiciteten är skadlig och dessutom saknar allmänintresse är publiceringsbeslutet felaktigt, om än inte juridiskt olagligt.

– Det fria ordet är en guldmyntfot för demokratin, men vi måste erkänna problemen och frivilligt ålägga oss restriktioner, både institutionellt  och som enskilda människor.

Detta är anledningen till att Pressens opinionsnämnd och pressombudsmannen skapades på 1900-talet. Frivilligt och på eget initiativ reglerar publicisterna sina rättigheter och upprätthåller en hedersdomstol som kan införa vissa sanktioner.

Ett exempel som Stenius nämner är den bild som Expressen publicerade av en döende Anna Lindh på NK – ett ”grovt brott” mot god publicistisk sed som säger att brottsoffer och deras anhöriga skall visas hänsyn. Tidningen försvarade sig med att bilden var ett historiskt dokument som visade hur den öppna demokratin hotades, men fälldes i pressens opinionsnämnd. Att publicera bilden var däremot inte olagligt

– Systemet har varit otroligt framgångsrikt i Sverige, eftersom de ansvariga utgivarna insett att så länge de självreglerar får de ha sin liberala tryckfrihetslagstiftning. I den nya offentligheten hotar systemet att braka samman.

Yttrandefrihetens
fundamentalister

Det som hänt är att allt fler kontroversiella publiceringar sker på sajter utan ansvarig utgivare. På internet finns heller ingen övervakande instans.

– Den världsvida webben är ju egentligen en upplysningsfilosofs dröm realiserad. Här är yttrandefriheten faktiskt en reell möjlighet för varje människa. Det är inte tu tal om att mycket av demokratin blomstrar på grund av denna ohindrade information. Vi får en automatisk genomskinkighet.

Det handlar om seriös journalistik, realtidsinfo om katastrofer, nya källor som blir tillgängliga och levande debatter.

– Jag tror att de flesta människor som yttrar sig på nätet är hyggliga, anständiga människor som inte har någon ambition att skada någon och dessutom har en viss urskiljning i vad de publicerar. Under mina år som PO har jag till och med kunnat urskilja en viss frivillig sanering på tidningarnas öppna kommentarutrymmen, också på de omodererade.

De problem som finns vill Stenius tillskriva yttrandefrihetsfundamentalister och nya entreprenörer vill bryta mot i stort sett alla regler som styrt den traditionella offentligheten.

– De har en väldigt lättsinnig syn på information och yttrandefrihet – att allt man kan få tag i ska publiceras. Den här synen har rätt många förespråkare i Sverige som på grund av sin egen tradition inte behövt problematisera yttrandefriheten på samma sätt som vi i Finland

Men de sajter som gått in för att utan urskiljning publicera känsligt material är kontraproduktiva, förutom att de ställer till med mänskliga tragedier, säger Stenius. Ett exempel är Pirate Bay där en användare publicerade bilder av de döda barnen från förundersökningen till de uppmärksammade Arbogamorden. De förtvivlade föräldrarna ville att Pirate Bay skulle ta bort bilderna men man vägrade. Motiveringen var intressant.

– De sa: om en del av förundersökningen är för känslig kan åklagaren sekretessbelägga det materialet. Och det är just så det gått. Åklagare sekretessbelägger mer och mer material för att det är känsligt.

Som bieffekt minskar den allmänna rättssäkerheten. Att förundersökningar är offentliga betyder ju inte att de per automatik ska publiceras, säger Stenius. Därav det kontraproduktiva.

– Här ser man hur den nya offentligheten kan vara ett hot både mot sig själv och mot den gamla offentligheten.

Samma utveckling riskerar Wikileaks diplomatläckor att leda till, enligt Stenius.

En uthärdlig plats

Yrsa Stenius nämner ytterligare ett tragiskt fall av offentlighetsmissbruk som hon fick på sitt bord just innan hon slutade. Det handlar om en man som i sin ungdom led av ungdomsschizofreni och i en akut psykos tog livet av sin flickvän. Han blev dömd till sluten psykiatrisk vård på åttiotalet.

– I hans fall var det så lyckligt att vården hjälpte. Sedan han kom ut har han levt ett fullkomligt prickfritt liv, blivit kommunchef, gift sig, skaffat barn … Då kom den spektakulära sajten svenskamord.se på den lysande idén att beskriva det här mordet. Motivet till att han hängdes ut var ”att han ju inte hade fått något straff”. Det är så tidsandan ser ut – att sjuka människor också skall straffas.

Och straffad blev han.

– Han blev uthängd och bland annat min gamla tidning tog upp fallet och skrev så många detaljer att kilen snabbt var identifierad. Hans liv är helt krossat. Så här kan den omskrutna offentligheten också se ut.

Poängen är att den pågående omdaningen av offentligheten kan problematiseras också om den fria tillgången till information behöver försvaras på andra områden. Det finns ingen återvändo till den gamla offentligheten men den nya offentligheten bör vara en uthärdlig plats.

– Jag tror att det enda sättet att bygga en civiliserad offentlighet med den nya tekniken är att människorna själva, personligen, tar ansvar. Det går inte att hitta instanser vi kan förlägga ansvaret till med tanke på hur nätet ser ut.

text&foto Fredrik Sonck

Också Nya Argus kommer att följa upp offentlighetsdiskussionen i kommande nummer.