Alla inlägg av Ny Tid

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Ny Tid 4/2018

4 Ledare

6 Debatt om identitetspolitik
Filosofen Joel Backströms Ny Tid-kolumn om identitetspolitik skapar debatt. Läs Mio Lindmans, Salla Peltonens och Sven-Erik Klinkmanns inlägg.

9 Hawking, socialisten som populariserade med humor
Janne Wass minnesord över den ikoniska vetenskapsmannen.

12 Mer måste göras för att komma åt hedersvåld i Finland
Den politiska medarbetaren Veronica Kalhori arbetar med att hjälpa offer för hedersfelaterat vål. Hon efterlyser ett större ansvar från det finländska samhället. Nana Blomqvist

14 Om skatter och moral
Kolumnist: Axel Vikström

15 Tema: 1918
Som utlovat i vintras fokuserar Ny Tid i det här numret på det finländska inbördeskriget. Vi gör nedslag bland annat i i kartläggningen av offren från 1918, i hur det vita och röda minnena utvecklats på hundra år, de röda kvinnliga gardena samt varför fånglägret på Sveaborg först under den senaste tiden fått mer synlighet i vårt kollektiva medvetande.Skribenter är Janne Wass, Marcus Floman, Per-Erik Lönnfors, Mikael Sjövall, Tom Karlsson, Markus Drake och Rainer Knapas

37 Bilder från 1918

40 Våga vägra jobbet
Arbetsvägrarförbundet har tagit över staffetpinnen av prekariatet i kampen för ett drälrigare liv. Elis Karell

42 Sociologisk analys i kickboxningsringen
Kolumnist: Johanna Holmström.

44 Italienska högerns nya stöveltramp
Högerextrema Lega, men även andra fascistiska partier gick starkt framåt i det italienska valet, medan vänstern spelat ut sin roll. Christin Sandberg.

47 Essä
Oscar Rossi
om sin nyöversättning av Pentti Saarikoskis Tiarniasvit till svenska.

52 Biblioteken som fristad för språkminoriteter
Kolumnist: Rita Paqvalen.

54 Konstnärdrivna gallerier i Helsingfors
Emma Rönnholm
har intervjuat tre gallerister i Helsingfors om de små galleriernas framtid.

57 Film
Ny Tid recenserar Andrej Zvjagintsevs film Neliubov.

58 Litteratur
Ny Tid recenserar böcker av Patricia Bruun, Eva-Stina Byggmästar, Nicko Smith, Alf-Erik Helsing

64 Teater
Ny Tid recenserar föreställningarna Pelle Svanslös och Egenmäktigt förfarande.

66 Brun Tid
Serie av Lasse Garoff.

67 Sista ordet
Kolumnist: Lars Sund.

Musik, kartonger och en guldfisk

Stockmann och Svenska Teatern är två institutioner som säkert väcker minnen hos många Helsingforsbor. Nu har den ena gått in i den andra och ur det har Svenska Teaterns nya produktion uppstått: Stockmann, Stockmann.

Det är Galna Dagars sista dag. Den igenkännbara gula färgen lyser på scenen och det råder ingen tvekan om var vi befinner oss. Stockmanns nya chef Alex (Dennis Nylund) har i valet mellan att spara eller expandera bestämt sig för att låtsas vara en vanlig anställd, för att kunna se hur varuhuset fungerar. Alex är en typisk hankengrabb som bara ser siffror och målet är alltid att effektivisera. Samtidigt dyker en av mellanchefernas brorsdotter Kira (Stella Laine) upp. Hon har just fått sin examen som skådespelare men går med på att jobba en dag på varuhuset då det inte finns tillräckligt med personal på grund av nedskärningarna. 

Genom sång och dans får vi träffa människorna som jobbar på och besöker varuhuset. Till den färggranna skaran hör stamkunden Gerda (Nina Hukkinen), Ritva (Silva Lillrank) som jobbat hela sitt liv på Stockmann och tre dammiga gubbar (Mikael ”Gusse” Andersson, Kristofer Möller och Niklas Åkerfelt) som parkerat sig på en soffa och har en åsikt om precis allt – oftast om hur det var bättre förr.

Det finns mycket som är igenkännbart i föreställningen, från kommentarer som ”du kan ju alltid få jobb här på Stockmann” till Robert och Ritva som jobbat på Stockmann i hela sitt liv. Nicke Lignell i rollen som Robert har fått de bästa kläderna i hela produktionen och att se hans discokostym i turkost silke väckte stark avundsjuka hos mig – den var fantastisk!

Också om man inte har någon relation till Stockmann eller minnen kopplade till platsen kan man känna igen sig i situationerna, karaktärerna och deras tankar om sina jobb, om livet och varför vi behöver köpa saker överhuvudtaget.

Musiken, som är skriven av Leif Jordansson, är Stockmann, Stockmanns absolut bästa sida. Den lyckas omedelbart skapa en intressant värld på scenen, trots att föreställningen är aningen splittrad. Speciellt första akten kändes ofokuserad – det var inte tydligt vad man ville säga, och ibland blev det direkt långrandigt.

Det finns stunder då pjäsen verkligen lyser, som scenen där Kira och Alex måste gå ner i garaget för att hämta mera strumpbyxor. Eller när Nina Hukkinen får visa sin komiska talang i roller som stamkunden Gina, guldfisken på fjärde våningen och den före detta medarbetaren Hilda, som genom att framföra sina dikter bearbetar sitt trauma av att ha jobbat på Stockmann. Hennes poesi utgör inte någon stor del av den två timmar långa föreställningen, men var absolut en av höjdpunkterna.

Precis som Stockmann är också Svenska Teatern tidlös men ändå en del av sin tid. Balansgången finns hos bägge institutionerna, och vi som publik känner också igen oss i den. Alla har säkert känt ångest över förändring samtidigt som vi känner att ingenting förändras och att tiden rinner ifrån oss.

Men den här balansgången gör också Stockmann, Stockmann till en aningen tråkig pjäs. Det blir lite för mycket av det som vi redan har sett och samtidigt är det något som saknas; ett budskap, en insikt.

Nu vill man istället berätta med musik och sång om händelser på ett varuhus som många har en relation till och ge publiken en chans att skratta åt sig själva eller någon de känner igen i de olika rollfigurerna. Pjäsen ger intryck av att ha gjorts med genuin kärlek till varuhuset och dess kunder, den hånar aldrig någon och är aldrig elak i sin framställning av karaktärerna. Svenska Teatern visar bara kärlek till sin granne och till guldfisken, som äntligen får sin chans att simma på scen.

Rebecka Vilhonen

Stockmann, Stockmann. Text: Barbro Smeds. Regissör: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Musik: Leif Jordansson. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Anna Sinkkonen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. I rollerna: Mikael ”Gusse” Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman och Niklas Åkerfelt. 

Ny Tid Goes Åland: Klubb Tigern 22.3

Tidningen Ny Tid landar i Mariehamn med sin kulturklubb Klubb Tigern torsdagen 22.3 kl. 19.00. Nya Ålands chefredaktör Anna Björkroos, Ny Tids chefredaktör Janne Wass och sociala medier-experten Mats Adamczak diskuterar fake news, klickjournalistik och sociala medier och ett både globalt och åländsk perpektiv.
Diskussionen leds av kulturproducenten Jesper Karlsson.
För musiken står Yohan Henriksson.

Kom och lyssna på diskussion, träffa gänget bakom Ny Tid, och njut av bra musik och trevlig samvaro! Här hittar du Facebookevenemanget.

Inträdet är fritt, men vi tar gärna emot frivilliga donationer för att täcka kostnaderna.

Plats: Indigos övre våning.
Tid: 22.3. kl. 19.00.

Välkommen!

Red

Ny Tid 3/2018

4 Ledare

6 Debatt: Maria Turtschaninoff om Helsinki Lit

8 Det som inte får ske
Journalisten Åsa Erlandsson har forskat i bakgrunden till skolmorden i Trollhättan och funnit en ofattbar ensamhet. Ylva Larsdotter.

12 Strypgrepp på Grekland
Kolumnist: Susanne Björkholm.

13 Tre svar
av riksdagsledamöterna Maarit Feldt-Ranta, Silvia Modig och Pirkko Mattila. Marcus Floman.

14 Tema: Ekologi
Ny Tid undersöker i det här numret om det går att leva klimatsmart, hur anvarsfördelningen ser ut mellan storbolag, politiker och konsumenter och hur tvärvetenskapliga innovationer kan göra framtiden mera ekologiskt hållbar. Dessutom tar vi oss en titt på varg- och skarvfrågan, den nya djurskyddslagen samt Greenpeaces nya strategier. Skribenter är Tina Nyfors, Janne Wass, Angela Oker-Blom, Nana Blomqvist, Lars Sund, Erik Sandström och Juho Aromaa.

26 Identitetskonsumenter
Kolumnist: Joel Backström.

38 Portfolio
Konstnär: Elisabeth Mladenov.

42 Den gåtfulla datavetenskapen
Kolumnist: Mikael Brunila.

44 Teater
Ny Tid recenserar föreställningarna Stockmann, Stockmann, Sommarboken, Den andra naturen och Veriruusut.

50 Vårt kalla trygga land
Kolumnist: Hannele Mikaela Taivassalo.

52 Konst som föder hopp
Utställningen Space Humane recenseras av Bianca Gräsbeck.

54 Film
Ny Tid recenserar dokumentärfilmen G. J. Ramstedts värld och Xavier Beauvois film Les gardiennes.

56 Mat utan gränser
Nidal Kershs kokbok Shakshuka – Jerusalems kök recenseras av Markus Haakana.

58 Den mystiska Näktergalen
Pia Ingströms bok recenseras av Peter Lodenius.

61 ”Är din familj politisk?”
Kolumnist: José João.

62 Litteratur
Ny Tid recenserar böcker av Mara Lee, Elin Willows, Fredrik Lång, David Zimmerman, Tomas Mikael Bäck, Rafael Donner, Ralf Långbacka, Lars Strang, Stefan Hammarén, samt antologin Poeter om poeter.

74 Brun Tid
Serie av Lasse Garoff.

75 Sista ordet
Kolumnist: Alfred Backa.