Alla inlägg av Ny Tid

Ny Tid 10/2018

4 Ledare

7 Vänstern i USA på uppgång.
De demokratiska socialisterna Matt Bruenig, Shana East och Bhaskar Sunkara besökte Helsingfors i september och träffade Ny Tid. Janne Wass.

8 Juha Hurme stängde
av telefonen
Sampo Terho är fortfarande ingen favorit för författaren Juha Hurme, som nu regisserar teater på svenska.
Marcus Carlsten.

12 Tre frågor
… till Maija Hurme, illustratör och redaktör för barn- och ungdomslitteraturmagasinet MERA. Octavia Westerholm.

13 Tema: Politik och skönlitteratur
Alla författare är politiska aktörer, är ett av påståendena som diskuteras i Ny Tids temahelhet. Vad läser högern? är en av frågorna som besvaras. Politik bidrar också till humorduon Ted & Kajs framgångar. Janne Wass, Octavia Westerholm, Andreas Holmström, Christin Sandberg, Öjvind Strömsholm, Tony Pohjolainen.

36 Omställning eller klimatkatastrof?
Kolumnist: Lars Sund.

38 Jemen
Trots kriget i Jemen är det svårtillgängliga landet ett mål för afrikanska flyktingar. Måns Nyberg.

41 Representation
Kolumnist: Ida Sulin.

50 Portugisisk fado
Kolumnist: Julia Knežević.

54 Litteratur
Ny Tid recenserar böcker av Eva Frantz, Maria Turtschaninoff, Claes Andersson, Lars Sund, Mia Franck, Kari Hotakainen, Heidi von Wright, Ted Forsström & Kaj Korkea-aho, Sara Ehnholm Hielm.

66 Brun Tid
Serie av Lasse Garoff.

67 Sista ordet
Kolumnist: Jolin Slotte.

Betinkan: Kollektiva mönster och enskilda röster

Hem. Måste orka hem.

Med det konstaterandet inleder Sabine Forsblom sin tredje roman Betinkan, en fristående uppföljare till Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015).

Huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, uthärdar högstadietiden mot en fond formad av en liten östnyländsk ort i slutet på 70-talet. Tillika förföljs hon av något, en tärande hemlighet som hon inte törs yppa för någon. I tystnadens spår, bredvid Betinkan, lufsar vargen. Vargen som en sinnebild för ett rovdjur vars rätta namn ingen vågar nämna.

Någonting har inträffat, något mörkt och avskyvärt. Trots detta stretar Betinkan envetet framåt.

Vid första anblick liknar romanen en tonårsskildring med de rätta accessoarerna, det vill säga skoltrötthet, tobak, backar med öl, tjock mascara, sprängda brevlådor, oförstående vuxna samt en förhärskande längtan efter Kärleken med stor begynnelsebokstav.

Men skenet av tonårsaccessoarer bedrar och under läsningens gång blottläggs en hel bygd med sina sociala hierarkier, skrönor och egenartade personligheter.

I själva verket är Betinkan inte enbart en berättelse om Betinkan, eftersom hon knappt förmår göra sig hörd i sorlet av bygdens pockande persongalleri och därmed ställs indirekt frågan: ”Och då kan man fråga sig om det i bruset av alla röster och berättelser finns någon som är ens egen? Och svaret på den frågan är nej. Det finns ingen egen röst, den har aldrig en chans. Så det gäller att tala med någon annans, leva med någon annans ord. Bli hon som heter Betinkan, hon som heter Tina eller Tinkan. Men aldrig hon som heter sitt egentliga namn.”

Betinkan är en skickligt utförd gestaltning över hur kollektiva mönster påverkar enskilda individer, i detta fall Betinka-Tina-Tinkan, hon som kallas Betinkan. Bygdens grundläggande struktur påminner om färdigt färglagda bilder i en färgläggningsbok. De tunna utstakade linjerna som Betinkan kanske hade velat färglägga själv är givetvis redan målade med röda nyanser, eftersom Betinkan bor i kvarteret Tattarmosan och hennes föräldrar tillhör den hårt arbetande delen av samhället. Arbetarklassen. En klasstillhörighet utan självskrivna privilegier.

Underlägsna offer

Betinkans kedjerökande och grälande föräldrar upplever sig – mer eller mindre medvetet – som underlägsna offer för omständigheter de inte förmår påverka. Deras hopplöshet reflekteras i dottern som känner sig nödgad att bära föräldrarnas bagage, vilket inrymmer deras förflutna samt ett hopp om en ljusare framtid men inte för dem själva, utan för Betinkan som konstaterar: ”Hur tänker de sig att dottern ska vara tvungen att fortsätta bära deras liv, deras gräl, missnöje, livsleda och hopplöshet och sedan ha kraft att bära också deras framtidsdrömmar och förväntan? Leva deras helvetes liv och deras omöjliga orealistiska drömmar. Lätt att riktigt skratta åt sin egen dumhet när man trodde att man själv kunde bestämma över sin framtid. För det är alltid någon annan som bestämmer.” 

Tack vare Forsbloms skickliga narrativ, där Betinkans röst ljuder i en större kör, förblir skildringen förlåtande och komplex. Den mer eller mindre omedvetna skammen och skulden över orättvisa villkor fördelas relativt jämnt, så att säga. Ingen utpekas som personligen skyldig till de könsstereotypiska roller de tilldelats eller de tragiska händelser som inträffat. Strukturer som till synes alltid har existerat genererar offer i sin framfart, så att säga. Hur och om dessa underliggande strukturer skall eller kan hävas, blir dock ovisst.

I denna överseende ton ligger även romanens styrka och raljerande särart gällande tematik såsom samhälleliga klyftor där ”demokrati gäller bara för en del, precis som förr” samt kön när normen ”om man är pojke kommer kärleken till en utan att leta” råder.

Forsblom visar en djup humoristisk förståelse inför det allmängiltigt mänskliga samtidigt som hon inte väjer för det mörka, den lufsande vargen – det enskilda samvetet.

Det dialektala språkbruket, hopflätat med högsvenska, förstärker romanens autenticitet på ett stilistiskt sätt som få författare har lyckats med.

Jag hoppas Forsblom återvänder till huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, för att fråga om hon hittat sin egen röst och plats i tillvaron. Ifall hon inte har hittat den – det är till syvende och sist få förunnat – låt henne fortsätta förklara varför det inte är så enkelt.

Emma Juslin

Sabine Forsblom:
Betinkan.
Schildts & Söderströms 2018

Har arbetarkulturen blivit bara …

Jag fanns på plats då regissören Jouko Turkka definierade begreppet kultur för nyblivna teaterstuderande. ”Spring ut i gathörnet och titta er omkring, där ser ni vad kultur är”. Och hans studerande sprang, med blodsmak i munnen och svetten i pannan. Det gällde både då de var på väg till skolan och då de återvände hem. ”Ni måste springa, så ni förstår hur folk jobbar i sitt anletes svett där ute”.

För en dramaturgistudent var observationsrådet riktigt bra, även om det sägs att en författare inte behöver mörda någon för att skriva en bra deckare.

Allt det centrala i vår kultur syns i vår näromgivning. Rikedom, överflöd, humor, ondska och folk som drar sig undan – allt är närvarande och synligt.

Läraren, författaren och politikern Hilja Pärssinen (bilden) skrev dikten Proletaarilapsen kehtolaulu (Proletärbarnets vaggsång) 1913. Litteraturforskaren Kati Launis (vars utläggning i frågan även finns på svenska här) ser dikten som en viktig del av arbetarrörelsens uppgång.

Dikten: ”Sulje silmät ja uinahda, taistelo suo vuottaa! Sosialistiksi vartuthan, äitisi siihen luottaa!”

Översättningen på litteraturkritiksajten Lysmasken: ”Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!”. Litteraturforskaren Launis tvekar inte med att definiera dikten som arbetarlitteratur:

”Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.” (Lysmasken 4.5.2010)

Men vad är arbetarlitteratur i dag? Det röda kapitalet nämns inte som finansiär för några förlag längre, medan arbetarpressen närmast hålls igång med konstgjord andning. Ytterst få författare presenterar sig som arbetarförfattare. Arbetarkulturen har också i tysthet hamnat allt längre in i arkiven. Till och med ordet arbetare klingar gammalmodigt.

Kulturverksamhet var i tiderna en av de drivande krafterna då arbetarrörelsen växte sig allt starkare. Kulturen både förde fram rörelsens ideal och stärkte sammanhållningen. Kulturen har också ett instrumentellt värde. Man får fortfarande en känsla av sammanhållning på 1 maj. Den undangömda arbetarflickan dyker upp igen och orden skapar skratt och sammanhållning, medan tankarna mest gäller Sipiläs borgarregering.

Den första september ordnades arbetarlitteraturens dag på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arbetarbibiliotekets vänner rf och forskningsinriktade Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura ordnade bland annat debatter och såg till att både arbetarböcker och arbetarkultur fick lite uppmärksamhet. Men vad säger det om arbetarkulturen att den förespråkas av institutioner som främst uppehåller traditioner och minnen?

Arbetarkulturen uppstod som en motvikt till den dominerande borgerliga kulturen. Har dagens ifrågasättande subkulturer något gemensamt med vänsterinstitutioner och -partier? Kända politiker går på Flowfestivalen, men hur många med politiska ambitioner hänger på Nosturis kvällsevenemang?

Lördagskvällens prime time pågår och tusentals människor ser ett par vigas på evenemangets huvudscen. Det är ett känsligt ögonblick – även för publiken på arbetarmusikfestivalen i Valkeakoski.

Evenemangets verksamhetsledare Marianne Haapoja uppger att det fanns gott om intresserade par då det lite speciella numret mitt bland musikuppträdandena planerades. Och varför inte? Nästan alla tv-kanaler har något program om bröllopsklänningar för tjocka och smala, paradisö-program för äventyrslystna – alltså någon sorts underhållning för alla, enligt livssituation. Tröskeln för att uppträda offentligt har blivit lägre.

Så varför skulle då inte ett vanligt arbetarpar kunna gifta sig på landets enda rikstäckande kulturfestival för arbetare? Det är ju klart att de kan. På samma sätt är det relevant att fundera på vad som hänt arbetarklassen och arbetarkulturen.

Arbetarkultur är inte bara sånger om barn som förlorade sina röda föräldrar i inbördeskriget. Även problem och missförhållanden ska gå att ta upp på ett roligt sätt och utan att förolämpa någon. Arbetarkulturen har alltid bjudit på lite tjim och tjo (rillumarei-meininki). Musikern Tipi Tuovinen utför, precis som Elias Lönnrot, ett viktigt arbete då han samlar gamla gesäll- och arbetarsånger.

Finländska emigranter tog med sig sångtraditionen till USA. De bildade en egen sångavdelning inom fackföreningsrörelsen IWW och deras produktion har nyligen kommit upp i offentligheten i Finland tack vare rapparen Paleface och musikforskaren Saijaleena Rantanen.

Sångerna klingade starkt och arbetarlitteraturen fick allt fler läsare fram tills tv och annan nyare underhållning började ta över. Då arbetarna fick bättre förhållanden och mer fritid började deras kulturhus så småningom tömmas på folk.

För att förnya arbetarkulturen behövs även annat än reality-serier i tv. Det krävs observationer på gator och torg, fler historier om vardagsverkligheten, mer ifrågasättande tal och sånger.

Var finns alla arbetarförfattare och ställningstagande sånger i dag? Minns inte löntagarrörelserna och den politiska vänstern vilken kraft kulturen haft i den interna uppbyggnaden av rörelserna? Ett parti som glömmer bort sin grundläggande kultur, tradition och historia står på lerfötter. Det behövs många typer av kunnande för att förändra världen.

Vem gör sånglyrik av Pekka Poutas vädervarningar? Klimatförändringen borde väl bjuda på material till en sångrörelse, på samma sätt som Vietnamkriget gjorde inom fredsrörelsen?

Sipiläs regering har under tre års tid bjudit på aktuella uppslag, men var finns dagens skamlöst oförskämda protestsångare, irriterande teaterrevolutionärer och trotsiga filmskapare? Har såväl skapare som publik blivit för bekväma?

Den nya teatergenerationen har börjat återvända till Turkka efter hans död. Den kontroversiella personligheten ger fortfarande upphov till berättelser. De som fortfarande lever behöver dem.

Då politikerna på Turkka-vis dyker upp i gathörnen och på städernas torg inför valet lönar det sig att hålla ögonen öppna i stället för att bara dra sig tillbaka till sin egen bubbla och dricka kaffe. Då får man också reda på vems sånger som sjungs i dag. N

Text: Merja Leskinen
Översättning: Öjvind Strömsholm

Texten publicerades ursprungligen på arbetarinstitutet Työväen sivistysliittos webbtidning aikamerkki.org

Ny Tid 9/2018

4 Ledare

8 Kulturchefen kan inte göra alla nöjda
Maria Lundströms nya jobb som kulturchef på Svenska Yle går inte att sköta perfekt. Alla blir aldrig nöjda, men den tidigare teaterchefen ser sitt nya jobb som inspirerande. Janne Wass.

12 Tre frågor
… till Astras chefredaktör Nina Nyman.
Öjvind Strömsholm.

13 Tema: Folkkultur
Är begreppet folkkultur fortfarande relevant? Ska alla ha rätt till all kultur? Svar av bland andra verksamhetsledaren på Kultur för alla, Rita Paqvalén och Fredrik Sonck, kulturchef på HBL. Sommarteater rosas som något av en verklighetsflykt. Biblioteken i Sverige och deras roll som vardagsrum för alla känns hotade efter Sverigedemokraternas framgångar. Skribenter: Janne Wass, Markus Haakana, Öjvind Strömsholm, Merja Leskinen, Ylva Larsdotter.

32 Statement
Komikern Emma Knyckare lyckades både skapa och genomföra musikfestivalen Statement, där inga män var välkomna. Tove Lillsund gick på en ovanligt lugn festival med ett tydligt budskap.

36 Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare?
Kolumnist: Mikael Brunila.

38 Orbánistan – Rädsla och avsky i det illiberala Ungern
Lars Sund kallar Joakim Medins bok det bästa som finns på svenska om läget i landet.

42 Staffan Bruun har råd
Elis Karell läser Staffan Bruuns bok om 36 år på Hufvudstadsbladet. Bruun har råd att rikta skarp, underhållande kritik mot sina tidigare chefer, men har ingen patentlösning på HBL:s kris.

46 Glansbildsgrönland
Det blir lite bråttom för den som vill se en dansk feelgood-dokumentär med svensk text. Öjvind Strömsholm.

48 Bergmanfestivalen
Både äldre och yngre teatermänniskor hyllar fortfarande Ingmar Bergman, som den här gången fick nytt liv via bland annat rasande tysk precisionsteater. Tomas Jansson.

53 Litteratur
Ny Tid recenserar böcker av Fredrik Hertzberg, Marcus Groth, Rutger Bregman, Tomas Jansson, Hanna Åkerfelt, Stella Parland, Sabine Forsblom, Malin Klingenberg.

56 Vad är priset för skönhet?
Kolumnist: Johanna Holmström.

66 Brun tid
Serie av Lasse Garoff.

67 Sista ordet
Kolumnist: Otso Harju.

Ny Tid får 30 000 euro för aktualitetsbevakning

Ny Tids utgivare Tigern rf har beviljats 30 000 euro för utveckling av tidskriftens nyhets- och aktualitetsbevakning på webben. Stödet är en del av det presstöd för minoritetsspråk i Finland som delas ut av Undervisnings- och kulturministeriet. Statsrådet fattade fattade beslut i frågan på torsdagen.

Totalt betalar ministeriet ut 500 000 euro i presstöd för nyhetsproduktion på minoritetsspråk. Av den kakan får Svensk Presstjänst 400 000 euro, Åbo Underrättelser 50 000 euro, Ny Tid 30 000 euro och Nya Östis 20 000 euro. Enaresamiska Anarâškielâ servis ansökan förkastades med hänvisning till att webbtidningen inte ännu var grundad då ansökningstiden för stödet löpte ut. Statsrådet konstaterade att stödet inte kan delas ut till icke-existerande medier. Sametinget uppger ändå att webbtidningen borde betraktas som existerande, eftersom dess första nummer utom i slutet av maj, det vill säga efter att ansökningstiden löpte ut, men i god tid före något beslut i frågan fattades.

Kriteriet för stödet för webbpublikationer är att minst tre nyhetsartiklar bör publiceras per vecka. För tryckta publikationer gäller att mediets upplaga inte får överstiga 15 000 exemplar. Stöd ges också till nyhetsbyråer av typen SPT. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev 9.11.2017 att det är ett skevt beslut att bevilja SPT det minoritetsspråkstöd som tidigare beviljats FNB, eftersom SPT i sin nuvarande form i praktiken är en förlängning av KSF Media och HSS Media, båda utgivare med upplagor över 15 000.

För Ny Tids del betyder beslutet att Tigern rf och redaktionen under hösten börjar utveckla en strategi för intensifiering av aktualitetsbevakningen på nytid.fi.

Red