Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Röda arkebuseras på jubileumsmynt

Röda krigsfångar i Raseborg arkebuseras i graveringen på ett jubileumsmynt Finlands självständighet till ära. ”Smaklöst” säger Li Andersson. ”Kul grej”, säger designern om uppmärksamheten. Finansministeriet har efter uppmärksamheten stoppat produktionen av jubileumsmyntet. 

Artikeln har uppdaterats med ny information längre ner. 

Arkebusering av röda krigsfångar i Raseborg har valts som tema för ett jubileumsmynt som uppmärksammar Finland hundraåriga självständighet. Graveringen på 5-eurosmyntet är taget från ett fotografi som ingår i Museiverkets kollektion. På bilden ser man sex röda krigsfångar som står uppställda för arkebusering framför en massgrav. En person ligger på marken, uppenbarligen redan dödad. Enligt Museiverket skedde arkebuseringen ”i närheten av Ekenäs”, möjligen i Karis.

Myntverket är den enda tillverkaren av officiella jubileumsmynt i Finland, och slår mynten på uppdrag av finansministeriet. Vanligtvis pryds jubileumsmynten av porträtt på framgångsrika finländare, naturmotiv eller berömda byggnader. Det aktuella myntet, ”Självständighetens årtionden 1917-1939”, är det första av fem mynt i en serie. På myntets andra sida finns en gravering av Helsingfors olympiastadion. Myntet är designat av arkitekten och designern Ilkka Suppanen.

Myntet med de arkebuserade krigsfångarna marknadsförs med texten: ”Tilaa upea juhlaraha! Nostalginen Itsenäisyyden vuosikymmenet 1917-1939 -juhlaraha avaa hienon, Suomen itsenäisyyden tarinan saavutusten ja voitettujen vaikeuksien kautta kertovan rahasarjan” (ung: Beställ ett utsökt jubileumsmynt! Det nostalgiska jubileumsmyntet Självständighetens årtionden 1917-1939 inleder en myntserie som belyser Finland fina historia genom framgångar och övervunna svårigheter”). Vidare förklarar Myntverket att ”jubileumsmyntets åtsida [krona, red.anm.] påminner oss om inbördeskriget som prövade medborgarna, och som Finland överlevde.”

Eller som Suomen Kuvalehti påpekar: ”Sannerligen! Finland överlevde, förutom de 1 500 vita och över 7 000 röda män, kvinnor och barn som fick en kula i skallen.”

Men frågar sig hur Myntverket kom till slutsatsen att det som vi bör fira i Finlands hundraåriga historia är arkebuseringen av sju finländska män, varav sex är tydligt igenkännbara på originalbilden, och som mycket väl kan ha efterlevande i livet. Vilken signal sänder det alla de barn och barnbarn till de röda (och vita) som arkebuserades, fängslades och dödades i inbördeskriget, att Myntverket (och i förlängningen finansministeriet) väljer att lyfta fram finländska krigsbrott som något att känna stolthet över?

På Myntverket uppger man att alla frågor angående jubileumsmynten bör riktas till verkets informationschef, men Ny Tid har inte lyckats nå henne för en kommentar.

UPPDATERING 1: Till tidningen Aamulehti säger designern Ilkka Suppanen att hans avsikt med myntet ingalunda var att fira arkebuseringen, utan att uppmärksamma de tragiska skeendena under inbördeskriget, eller som han kallar det, ”medborgarkriget”. Han förklarar att han vill visa att mynt alltid har två sidor, på den ena sidan på detta mynt finns något positivt, det vill säga stadiontornet, och på den andra sidan inbördeskriget, som han menar att symboliserar en svårighet som Finland tog sig igenom.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson skriver i en tweet att myntet är ”osmakligt, stötande och verkligt långt från Finland100-temat ‘tillsammans'”. På detta svarar Suppanen att han snarare hade väntat sig att högerfolk skulle ha tagit åt sig av att arkebuseringarna uppmärksammas.

— Jag vill ändå inte fundera på om det är röda eller vita som skjuts på bilden.

Vidare säger Suppanen att han framför allt är glad över att hans mynt uppmärksammas.

— Kul grej i varje fall. Jag kan inte säga annat än wow. Inte har det uppstått sådant här liv kring några av mina tidigare koppar och fat. Jag tycks ha lyckats.

Suppanen säger till Aamulehti att Myntverket gett honom fria händer att designa de fem mynten, och att arkebuseringstematiken inte väckte något motstånd på verket.

UPPDATERING 2: Finansminister Petteri Orpo (Saml) säger till Yle att myntet är ”smaklöst”, och säger att han inte kände till myntets bild. Orpo har dock själv godkänt en skriftlig beskrivning av myntets visuella utseende.

— Finland 100 år, vi är tillsammans, vi är ett folk. Det här är helt obegripligt, säger Orpo.

Enligt Yle hoppas finansministern att myntet dras tillbaka. Det är finansministeriet som tar eventuella beslut om saken.

UPPDATERING 3: Kl. 16.22 svarar Myntverkets informatör Henna Karjalainen fortfarande inte på Ny Tids samtal, men Myntverket har dragit bort all information om det omstridda myntet från sin webbsida. Några minuter senare ligger hela Myntverkets sida nere, möjligtvis har den kraschat på grund av för stort besökarantal.

UPPDATERING 4: Finansministeriet har beslutat att återta förordningen om jubileumsmyntet. I praktiken betyder det att jubileumsmyntet inte kommer till försäljning. Myntet har inte ännu släppts till försäljning, utan skulle publiceras den 4 maj.

Finansminister Petteri Orpo säger enligt Yle att han inte reflekterade tillräckligt mycket över vad myntet egentligen föreställde då han godkände förordningen om jublieumsmyntet.

— Jag beklagar det skedda. Den här förordningen återtas och helheten tänks över på nytt, säger Orpo.

EDIT1 25.4 kl. 15.08: Ändrat ”Ekenäs” till ”Raseborg”. 

Text: Janne Wass
Bild: Myntverket i Finland

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Under kängan

Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen.  Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?

Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.

Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.

Park-Hotel i Düsseldorf.

Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”

Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.

Förkastade liberalismen

Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.

I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.

Thatcher ♥ fascismen

Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.

Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.

Alain de Benoist.

De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.

Golem och parasiter

Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.

Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.

Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC

Folket i centrum

Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.

Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.

Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.

Vår hotade kultur

Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.

Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.

Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.

Ense i extremerna

Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.

Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.

Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.  

Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)

Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.

Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.

Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.

Vit makt och självironi

En ny extremhöger reser sig i USA. Med rötter i nazism och biologisk rasism, förespråkar den etnisk rensning, samtidigt som den fnissigt trollar medierna.

Tre namn är centrala för spridningen av den så kallade alt-right-propagandan som hjälpt Donald Trump till Vita huset: Andrew Breitbart, Steve Bannon och Richard Spencer (bilden ovan). Namnet Breitbart torde vara bekant för många tack vare den högerextrema medieplattformen Breitbart News, som grundades 2007.

Breitbarts grundare Andrew Breitbart dog 2012, blott 43 år gammal. Året innan publicerade han sina memoarer, Righteous Indignation: Excuse Me While I Save the World, en rasande uppgörelse med vad han kallar för ”the Democrat-Media Complex” och vad han anser vara en marxistisk konspiration i USA.

Breitbart föddes 1969 i en judisk, moderat republikansk övre-medelklassfamilj i Los Angeles, och hans uppväxt var ytterst konventionell. Han fastnade i början av 1990-talet för den ärkekonservativa politiska kommentatorn Rush Limbaugh, som kom att påverka mycket av hans världssyn. I mitten av 1990-talet snubblade han över internets möjligheter då han blev bekant med Matt Drudge, som 1995 hade startat det konservativa nyhetsaggregatet The Drudge Report, där Breitbart sedermera blev en av de viktigaste medarbetarna. Genom Drudge träffade han också den då ännu republikanska journalisten Arianna Huffington, och hörde till bakgrundskrafterna då webbtidningen The Huffington Post grundades.

USA:s mäktigaste man

Breitbart News grundade han tillsammans med Steve Bannon, en före detta Goldman Sachs-anställd, filmproducent och dokumentärfilmare, som aktiverade sig politiskt efter 9/11-attacken. Efter Breitbarts död tog Bannon över mediekoncernen, och vred upp volymen till max. Där Breitbart News tidigare hade framstått som en illa faktakollad, konspirationsteoretisk lillebror till Fox News, blev plattformen under Bannon en fascistoid propagandakanal för rasister och nynazister. Så inflytelserik över ultrahögern blev Bannon att Trump anställde honom som kampanjchef under presidentvalskampanjen, och i dag är han Vita husets strategichef, enligt många USA:s mäktigaste man.

Trots Breitbarts och Bannons stora inflytande på den så kallade alt-right-rörelsen, räknas de traditionellt inte till rörelses inre krets. Vem som egentligen räknas dit är visserligen också oklart, eftersom alt-right-rörelsen inte har någon fast struktur, utan är ett samlingsnamn för en ung, urban extremhögerrörelse som i första hand vuxit fram på internet.

Marxistisk konspiration

Alt-right-rörelsens ideologiska rötter går delvis att spåra till europeiska fascistiska och traditionalistiska tankeströmningar, och den har vuxit fram ur den amerikanska paleokonservativa rörelsen. I sin bok målar Breitbart upp en amerikansk nation som obemärkt övertagits av en marxistisk elit som dominerar politiken, Hollywoodkulturen och mainstreammedierna. Enligt Breitbart är den moderna marxismens hemlighet att den övergett taktiken att använda de traditionella vita arbetarna som den kommunistiska revolutionens stridsspetsar. I stället använder den marxistiska eliten i dag svarta, homosexuella, feminister och olika minoriteter som ”nyttiga idioter” i den socialistiska kampen, med slutmålet att rasera den västerländska världsordningen.

Den inofficiella ledaren för alt-right-rörelsen är Richard Spencer, en 39-årig litteraturvetare, skribent och mediepersonlighet som 2007 myntade uttrycket ”alt-right”, upprätthåller webbsidan altright.com och är ordförande för den högerextrema tankesmedjan National Policy Institute. Spencer blev känd för allmänheten i november 2016, då han fångades på video under ett tal vid NPI, som han avslutade med en nazisthälsning och ropade ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” (se artikeln på sidorna 12–16).

Gamergate och grodan Pepe

Milo Yiannopoulos.

Före talet var rörelsens kanske mest kända profil den kontroversiella brittiska teknologiskribenten, talaren och kolumnisten Milo Yiannopoulos, som framför allt gjort sig känd för sina islamfientliga åsikter och sin kritik av feminism och politisk korrekthet. Yiannopoulos var en av de mest högljudda debattörerna i samband med den så kallade Gamergate som rasade 2014–2015, där antifeminister gick till brutala nätmobbningsangrepp mot kvinnor och flickor inom videospelskulturen.

Alt-right-rörelsens starka koppling till nätgemenskaper och en relativt välutbildad och mediekunnig medlemskår har gjort den svår att artbestämma. Dess medlemmar, ofta med kopplingar till medie- och teknologibranschen, använder en ironisk ton i sin diskussion, och det är ofta svårt att avgöra vad som är allvarligt menat och vad som är ”trollande” på nätet. Det är också är en black om foten för rörelsen, som har svårt att organisera sig, enligt M. Taylors, själv konservativ och författare till boken What Is the Alt-Right?

Med en rörelse som är så självironisk att den tar seriefiguren Pepe the Frog som sin inofficiella logo, är det svårt att veta hur stort dess egentliga stöd är, och hur många av dess påhejare som endast är internettroll. Men det som är glasklart är att Spencer inte skämtar när han säger att han är en fullblodsrasist och förespråkar etnisk rensning av USA. På samma sätt som Breitbart och Bannon, ser Spencer att den vita rasen är inbegripet i ett högst konkret krig mot en korrumperad marxistisk elit som använder feminism, identitetspolitik och politisk korrekthet som vapen. Trots att alt-right-rörelsen kanske inte har fler än några hundra hängivna medlemmar, har de senaste årens världspolitiska händelser visat att vänstern och media inte har råd att skämta bort farliga, reaktionära grupper.

Text Janne Wass
Foto: Vas Panagiotopoulos & Wikimedia Commons

Andrew Breitbart: Righteous Indignation: Excuse Me While I Save the World (2011, Grand Central Publishing)

M. Taylors: What Is the Alt-Right? (2016, Egen utgivning)

Jon Ronson: The Elephant in the Room: A Journey into the Trump Campaign and the ’Alt-Right’ (2016, Egen utgivning)