Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Return of the Jedi

Janne Wass
Janne Wass.
Upptakten till De grönas ordförandeval har inte varit snygg, men så är inte heller partiets opinionskurva det. Om någon kan vända trenden är det antagligen Pekka Haavisto, trots att det luktar lite mygel i knutarna, skriver Janne Wass, som analyserar De grönas utveckling under det senaste ett-och-ett-halvåret.

Som så många spekulerat, avgick den sjuklediga och omstridda Touko Aalto från De grönas ordförandepost. När Aalto valdes till ordförande i juni 2017 red De gröna på en historisk popularitetsvåg, och det talades om att partiet på allvar kunde bryta sig in bland de tre stora, liksom Sannfinländarna 2015. I sitt linjetal lovade Aalto till och med att leda De gröna till statsministerposten – ett infall av hybris som i backspegeln verkar osedvanligt illa tajmat.

För den stora allmänheten var Aalto ett oskrivet blad, de flesta hade aldrig ens hört talas om 32-åringen från Joensuu. Hans ideologiska placering på vänster-höger-skalan framstod för många som oklar: han hade en bakgrund som kommunistsympatiserande studentaktivist, men kallade sig numera för “socialliberal anhängare av marknadsekonomi”, vilket inte tydliggjorde hans ståndpunkter särdeles mycket. Det gjorde inte heller det faktum att Aalto genast från början började ställa sig in hos regeringspartierna med tal om “samarbete i stället för motsättningar”, ett eko från Sauli Niinistös valslogan “Motsättningarnas tid är förbi”. Att De gröna och Aalto ville in i regeringen 2019 gick inte att missta sig på.

Aaltos nedförsbacke inleddes i augusti 2017 då hans hustru under stort medieuppbåd begärde skilsmässa på grund av Aaltos förhållande till en annan kvinna inom den gröna organisationen. Det är onödigt att spekulera i hur mycket av partiets nedförsbacke som hade med Aalto att göra, men det bistra sanningen är att De grönas gallupsiffror började dala på hösten 2017. I september var De gröna det näst populäraste partiet i Yles mätning med ett stöd på nära 18 procent. I oktober rasade stödet tillbaka till 14 procent, och har sedan dess dalat till under 12.

Aalto var sedan så gott som osynlig i offentligheten under det följande årets tid, vilket inte hjälpte partiets popularitet. När han sedan igen syntes, var det i skandalrubriker, efter att bilder publicerats av en festande partiordförande som klappade män på baken på en gayklubb i Stockholm. I sig ingenting att himla över i vårt liberala 2018, men för politiska motståndare erbjöd festbilderna på Aalto en utmärkt klubba att slå ett redan liggande parti i huvudet med. Samma taktik användes mot Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki efter hans blöta kväll med hockeylandslaget i samband med VM i Sotji 2014. Strax efter det fick Aalto mer ovett skopat över sig: först av partikamraterna för att han var långsam med att offentligt ge sitt stöd till De grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanen efter hennes deportationsprotest i ett Finnair-plan, och sedan av sina motståndare efter att han förtydligat sitt stöd för Pennanens aktion. Den 8 augusti publicerade Suomen Kuvalehti ett långt reportage som avslöjade ett djupt missnöje med Aaltos ledarstil inom vissa kretsar av De gröna. Flera av de svarande uppfattade att Aalto var dålig på att kommunicera, att han gärna höll långa föredrag von Oben, vars innehåll för många blev grumliga. Aalto uppfattades på det stora hela som för linjelös och för fokuserad på enskilda sakfrågor. Den kumulativa effekten av allt det ovan nämnda gjorde det mer än tydligt att De gröna led av en ledarskapskris.

I september meddelade Aalto att han blivit diagnosticerad med depression och tog sjukledigt på grund av burn-out. Den 24 oktober avsade han sig ordförandeskapet. Med ett halvt år kvar till riksdagsvalet var tidpunkten allt annat än optimal, men ännu värre för partiet hade det antagligen varit om Aalto suttit kvar. De gröna har liksom Sannfinländarna under de senaste åren varit något av ett jo-jo-parti – dess gallupunderstöd har de senaste fem åren enligt Taloustutkimus mätningar legat på allt mellan 7 och 17 procent. Eftersom partiet lätt fångar lösa väljare har det uppvisat lika snabba upphämtningar som snabba ras. Om De gröna med en ny ordförande lyckas blåsa liv i partiet, kan ännu vad som helst vara möjligt i valet. Frågan är om rätt ordförande står att finna.

Många hade hoppats på att Ville Niinistö skulle rädda partiet bara ett och ett halvt år efter sin avgång från ordförandeposten. Niinistö är en av Finlands absolut skickligaste politiker, uppskattad brett över partigränserna, och det var under hans tid som ordförande som De gröna definitivt ryckte ifrån Vänsterförbundet och började närma sig de tre stora partiernas popularitetssiffror. Men i onsdags meddelade Niinistö att han inte ställer sig till förfogande, och inte heller ställer upp i riksdagsvalet. Andra gröna tungviktare som Satu Hassi, Heidi Hautala, Maria Ohisalo, Ozan Yanar och Oras Tynkkynen tackade också nej en efter en. Ännu i början av veckan hade bara en kandidat ställt sig till förfogande: Outi Alanko-Kahiluoto, en trotjänare inom partiet, långvarig riksdagsledamot, ordförande för riksdagsgruppen och en ständig “bubbling under”-kandidat till ordförandeposten. Ännu i förrgår fanns egentligen bara två andra tänkbara kandidater kvar, den unga rabulisten Emma Kari och den folkkäre ringräven Pekka Haavisto. På torsdagen klarnade sedan bilden: Emma Kari meddelade att hon inte ställer upp i ordförandevalet, medan Pekka Haavisto gav sig in i spelet. Och avgjorde det högst antagligen på samma gång.

Outi Alanko-Kahiluoto är en respekterad, meriterad och erfaren politiker som ändå aldrig hört till De grönas mest lyskraftiga stjärnor. Med sin lite tjänstemannamässiga utstrålning har hon i offentligheten ofta blivit i fötterna på karismatiska figurer som Kari, Niinistö, Yanar och Jani Toivola. Dessutom är Alanko-Kahiluoto lite för vänsterorienterad för en stor del av De grönas medlemmar, inte minst i toppskiktet, där det långe varit den blågröna nyansen som dominerat. Haavisto är däremot de blågrönas man. Alanko-Kahiluoto har blivit utspelad från ordförandekampen två gånger i rad, och inför det senaste ordförandevalet hoppade hon av racet halvvägs. Hon beskyllde då Niinistö för att driva fram sin tidigare riksdagsassistent Emma Kari som nästa ordförande, ett uttalande som skapade henne många ovänner inom partiet. Inte heller detta förbättrar hennes chanser i detta val. Mot den unga Emma Kari som nu sitter sin första period i riksdagen hade Alanko-Kahiluoto haft en fighting chance. Mot Haavisto är hon chanslös.

Pekka Haavisto är De grönas i dagsläget överlägset mest erfarna politiker. Han har suttit i riksdagen i sammanlagt nästa 20 år, han har varit minister, ordförande för partiets riksdagsgrupp, ordförande för Europas gröna parti, haft otaliga uppdrag utomlands och fungerar för tillfället som ordförande för Europas fredsinstitut. Dessutom var han ordförande för De gröna 1993–1995. För att inte tala om hans fenomenala duell med Sauli Niinistö i presidentvalet 2014. Haavisto blev då Pekka med hela det finska folket, i synnerhet med den rödgröna oppositionen.

Pekka Haavisto har utstrålningen och lugnet som kan behövas inför riksdagsvalet, och han gör sig bra i tv. Det gav han prov på redan inför riksdagsvalet 1987, då han deltog i Yles stora valdebatt. Innan valdebatten var Haavisto en rätt anonym miljöaktivist med rötterna i Koijärvirörelsen. I förhandsröstningen fick han ett par hundra röster. Sedan kom valdebatten i tv, och på valdagen fick han över 7 000 röster och formligen slungades in i riksdagen. Att han sedan 1995 föll ut ur riksdagen berodde delvis på De grönas bedrövligt dåliga valresultat 1995 (6,5%), men kanske främst på att De gröna hade så många starka kandidater i Helsingfors, samt på slitningar inom partiet.

Den allmänna opinionen har varit att De gröna behöver en rikskänd och populär ordförande för att svänga opinionen inför riksdagsvalet. Många hade hoppats på Niinistö, men frågan är om inte ett återval av den nyss avgångna ordföranden hade setts som ett svaghetstecken. Det är inte bara Touko Aalto som skapat rubriker under det gångna året: också Jani Toivolas ivriga taxi-användning på skattebetalarnas kostnad har ältats i pressen. Man kan fråga sig om inte Emma Karis framfusiga energi hade varit den injektionsspruta som partiet hade behövt. Å andra sidan är hon en politiker som kraftigt delar allmänhetens åsikter, och i synnerhet är hon en nagel i ögat på brunhögern, som säkerligen hade satsat stora resurser på svartmålningskampanjer på webben om hon blivit ordförande. Hon är också problematisk för partiets vänsteranhängare, och inte den ordförande som skulle ha kunnat locka väljare över partigränserna – till exempel från Vänsterförbundet, SDP eller SFP. Haavisto, däremot, skulle vara en sådan ordförande.

Det är kanske att gå händelserna i förväg att redan nu utlysa Pekka Haavisto till De grönas nya ordförande, men det är svårt att se Alanko-Kahiluoto segra över nästan-presidenten Haavisto. Haavisto har ett brett stöd både bland veteraner och det yngre fotfolket i partiet, och har inga skandaler hängande över sig. Att hans homosexualitet inte är ett problem för hans valpopularitet bevisades klart och tydligt i presidentvalet 2014, tvärtom blev hans man Nexar Antonio Flores något av en mediernas gunstling. Haavisto är nu tillbaka, som en grånad Luke Skywalker, för att rädda den gröna galaxen undan undergång. Det må vara att många gärna hejar på den svarta stormtroopern, den unga, kvinnliga hjälten eller den söta, pipande roboten, men när partiets framtid är på spel vill de ändå ha in den gamla jediriddaren.

Frågan är hur långt det räcker. SDP har slagit på en helt ny växel, och spelar de sina kort rätt är det möjligt att många taktikröstar på sossarna bara för att undvika en samlingspartistiskt ledd regering – och ser man på gallupsiffrorna så har socialdemokraternas stöd vuxit ungefär exakt lika mycket som De grönas stöd sjunkit under det senaste halvåret. Partiernas kurvor är i praktiken spegelbilder av varandra.

En annan fråga är hur mycket De grönas nedgång har berott på imagefaktorer, och hur mycket det handlar om partiets politik. I de grönas starkaste fäste Helsingfors har partiet länge kritiserats från vänsterhåll för att gå i Samlingspartiets ledband, och samma tongångar går igen i Åbo. Vissa bedömare anser att partiet efter Aaltos val till ordförande varit tandlöst i oppositionen mot till exempel Sote-reformen och regeringens sysselsättningspolitik. Till och med i miljöfrågor har De gröna fått kritik från aktivistfältet. Vidare har förfarandet inför detta ordförandebyte en misstänkt odör av kabinettsbeslut. Att Niinistö och Kari nästan samtidigt meddelar att de inte ställer sig till förfogande är knappast en slump, och att så många andra – unga och presumtivt ivriga – kandidater alla med en mun avböjt, alla med samma motivering; att det behövs en sittande riksdagsledamot, en rikskänd politiker, ger åtminstone skenet av att det kommit ukaser ovanifrån. Att Alanko-Kahiluoto, som redan tidigare anklagat partiledningen för nepotism, nu är Haavistos enda motkandidat är knappast heller en slump. Det här är visserligen något som kanske mest intresserar politiska reportrar och partiets medlemmar, men åtminstone gör det inte mycket för att höja De grönas anseende som ett öppet och genomskinligt parti – ett parti som i tiderna grundades just med slagord om att rensa ut myglet och nepotismen inom den finländska politiken.

Det som hursomhelst är klart är att om någon kan svänga popularitetspendeln så är det antagligen Haavisto. Till skillnad från Vänsterförbundet, vars gallupsiffror tenderar att vara nästan orubbligt stabila på kort sikt, är De gröna ett parti som inte har lika trogna väljare, men är inte heller lika ideologiskt stigmatiserat. Det betyder att dess popularitet kan rasa från nästan 18 till under 12 procent på ett år, men likväl ska det motsatta vara möjligt.

Det finns de på vänsterkanten som lett i mjugg åt De grönas handlösa fall under det gångna året. Och visst är det så, att ett lågt stöd för De gröna brukar betyda ett högre stöd för Vänsterförbundet. Men en sådan småaktighet är knappast konstruktiv. De gröna är trots meningsskiljaktigheter en av Vänsterförbundets få bundsförvanter i politiken. Om vänstern vill ha någon som helst chans att undvika ännu en borgerlig regering, krävs ett högt stöd för De gröna i valet. Om Haavisto lyckas med miraklet att på ett halvt år vinna över några tiotusen presumtivt borgerliga väljare och hissa upp De gröna till ett valresultat på 17 procent, lever hoppet om en rödgrön regering – och det må då delvis ske på bekostnad av en procent eller så av Vänsterförbundets stöd. Fast många vänsterförbundare kanske ser Haavisto mer som Saw Guerrera än Obi-Wan (ursäkta nörderiet).

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Tusentals krävde bättre klimatpolitik

På vägen från metrostationen till Senatstorget ser jag hur en gigantisk, lyxig Range Rover har fastnat i folkmassan som väller fram över gatan på väg till klimatmarschen på Senaststorget i Helsingfors. Situationen känns i stunden ironisk. FN:s klimatpanel IPCC kom med ett chockbesked i början av oktober: Vår tidsfrist för att undvika en klimatkatastrof har halverats.

I medierna kunde man strax efter beskedet igen läsa de redan klassiska artiklarna om hur vi måste äta mindre kött och flyga mindre (privatbilismens inverkan på klimatet har så gott som helt glömts bort under de senaste årens debatt). Igen sattes fokus på konsumentens ansvar. Men plötsligt verkade det som om något hände: Madventures-journalisten och mediepersonligheten Riku Rantala var en av dem som röt till då han publicerade en ilsken kolumn om att ansvaret för klimatet inte kan lämpas på den enskilda konsumentens axlar. “Ta ert ansvar, politiker”, skrev Rantala. I samma veva började också en antal politiskt obundna organisationer att veva ihop det som skulle bli klimatmarschen, som alltså gick av stapeln den 20.10. Arrangörerna hade väntat sig runt 8 000 deltagare, och enligt polisens uppskattning var det också ungefär så många som dök upp. Enligt arrangörerna var deltagarantalet över 10 000.

Mest gripande under marschen var utan tvekan brandtalet av den 15-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg, som gick på felfri engelska. Thunberg blev världskändis tidigare i år på grund av sin skolstrejk för klimatet. Trots att programmet utlovade Thunbergs tal vid riksdagshuset, höll hon det redan tidigare vid samlingspunkten på Senastorget. Bland de politiska talarna på torget lyste de ansvariga centerministrarna med sin frånvaro: statsminister Juha Sipilä och miljöminister Kimmo Tiilikainen fanns ingenstans att se. Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) och kulturminister Sampo Terho (Blå) hade ändå bemödat sig att ta sig till platsen. Detta ska dock ses mot bakgrunden av att den blå arbetsministern Jari Lindström i samma dags Helsingin Sanomat beklagade att det hålls så många demonstrationer och strejker  i dagens Finland.

“Warm our hearts, not the planet”, stod det på banderollen.

Om demonstrationen har någon betydelse på kort sikt återstår att se. Den antirasistiska demonstration som organiserades för ett par år sedan drog 15 000 personer, och andra större demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik har också hållits på sistone. Men miljödemonstrationer av den här storleken är sannerligen inte vardagsmat i Finland.

Ett problem med skuldbeläggningen av konsumenter är att till exempel de olika klimatavtryckstesten gör gällande att det enda sättet att rädda planeten ungefär är att flytta ut i en grotta och olda morötter. Testen berätter för oss att vi som finländare måste skära ner vårt personliga klimatavtryck med någonting i stil med åttio procent – vilket för gemene person är mer eller mindre omöjligt utan just den typen av drastiska livsval. Det här är livsval som i det rådande samhället helt enkelt är för stora krav på den vanliga medborgaren. Det som är hoppingivande med aktioner som klimatmarschen är att de inte bara sätter bördan på de invalda politikerna, utan också lägger fram realistiska mål och åtgärder. Klimatmarschens krav är att:

  • Finland ska vara fossilfritt 2035
  • Finland inte ökar på mängden skogshyggen
  • Finland öppnar inte en enda ny torvtäkt
  • Finlands nettoutsläpp sjunker under noll före 2030
  • Stöden till fossila bränslen fasas ut före 2020

De här är krav och åtgärder som faktiskt är realistiska, och snarare hänger på politisk vilja att vidta de åtgärder som behövs. Tero Toivanen, historiker vid Helsingfors universitet som undersökt klimatförändringen ur en politisk-historisk synvinkel, förutspår för Yle att kommande riksdagsval blir ett klimatval, och redan nu har allt fler kandidater, också utanför De Gröna, lyft fram frågan som sin centrala kampanj-pitch.

Text & foto: Janne Wass

Barometer: Vind i seglen för rödgröna blocket

Finländarna förhåller sig mer positivt till de röda och gröna partierna än till de blå eller bruna dito. Det visar en partibarometer som TNS Kantar publicerade i dag. De rödgröna partierna knep alla tre första platser då finländarna tillfrågades vilka partier de förhåller sig positivt till. Etta på listan är SDP: 43 procent säger att de förhåller sig positivt till socialdemokraterna. Tvåa är De Gröna, med 42 procent positiva omdömen. Sedan kommer barometerns verkliga skräll, det vill säga att Vänsterförbundet kvalar in som trea på listan med 38 procent positiva omdömen – och går förbi Samlingspartiet.

36 procent av de svarande förhåller sig positivt till Samlingspartiet, medan endast 33 procent har en positiv bild av Centern. Av de sex stora partierna är Sannfinländarna i en klass för sig: endast 18 procent av de svarande förhåller sig positivt tlll dem.

Sannfinländarna är också det parti som har klart flest motståndare: hela 47 procent av de svarande uppger att de förhåller sig “mycket negativt” till Sannfinländarna. Tvåa i den statistiken är sedan Vänsterförbundet: 29 procent förhåller sig “mycket negativt” till Vänsterförbundet, följt av De Gröna (26) och Centern (25). Inställningen till SFP, KD och Blåa undersöktes inte i barometern.

TNS Kantars barometer bekräftar ytterligare de signaler om ett uppsving för vänstern som getts av de senaste partistödsmätningarna. Både Yles och Helsingin Sanomats senaste partimätningar har visat på ett dalande stöd för de borgerliga partierna, i synnerhet Samlingspartiet, och ett stigande dito för vänsterpartierna. Socialdemokraterna är Finlands överlägset populäraste parti och fick 22 procent eller lite mer av opinionsstödet i båda mätningarna i oktober. Vänsterförbundet fick i båda undersökningarna ett stöd på 9,8 procent. Det är den högsta gallupsiffran som Vänsterförbundet fått i en HS-gallup under hela 2010-talet.

Då det nu är drygt ett halvt år kvar till riksdagsvalet är det mycket som talar för en valseger för SDP, och i så fall kan också en regeringsmedverkan bli aktuell för Vänsterförbundet – beroende på hur mycket stöd de rödgröna lyckas samla. En rödgrön regering med SFP-stöd skulle kräva åtminstone fem procentenheter till för SDP, Vf och Gröna.

Hursomhelst talar mycket för att Vänsterförbundet kan göra sitt bästa riksdagsval sedan 2003, då partiet under Suvi-Anne Siimes ledning fick 9,9 procent av rösterna. Sedan dess har Vf tappat nästan en procentenhet i varje riksdagsval, med bottennoteringen 7,1 procent år 2015. Bakom sig har Vänsterförbundet ett lyckat kommunalval, där partiet höjde sin röstandel med 0,7 procentenheter till 8,8. Ordförande Li Andersson har i undersökning efter undersökning visat sig vara en av landets allra populäraste politiker över partigränserna och torde bli röstmagnet i Åboland. Hanna Sarkkinen har byggt upp en stadig popularitet i norra Finland och Paavo Arhinmäki är ett säkert kort i Helsingfors.

Goda gallupsiffror ett halvt år före valet bådar gott för Vänsterförbundet: Varken i riksdags- eller kommunalval har partiets opinionssiffror under de senaste femton åren fluktuerat mycket mer än med en procentenhet under det sista halvåret före val. Partiet har inte förmått göra samma plötsliga framryck i galluparna som SDP och De Gröna gjort till och från, men denna tröghet fungerar också åt andra hållet. Inte ens då det stormade som mest mellan Siimes och taistoiterna 2006-2007 eller då Arhinmäkis alkoholanvändning ältades i rubrikerna ledde det till något dramatiskt popularitetsras.

Men Vänsterförbundet ska inte heller ta ut någon storseger på förhand: Partiet har under de senaste valen fallit en bra bit under gallupsiffrorna i själva valet. I riksdagsvalet 2015 låg partiets opinionsstöd stadigt på kring 8,5 under hela valkampanjen, men sedan blev det som känt total sammanklappning med ett valresultat på 7,1 procent. Inför kommunalvalet 2017 var Vänsterförbundet till och med framme och nosade på 10-procentstrecket, vilket gjorde att jublet efter valsegern på 8,8 procent trots allt var ställvis dämpat.

I nästa nummer av Ny Tid tar vi tempen på vänstern då ett halvt år återstår till valet.

Janne Wass

EDIT 18.10.2018 kl. 22.15: Tredje stycket, rättade stavfel: SDP –> SFP.

Högerextremt förlag portat från Helsingfors bokmässa

Den högerextremistiska poeten, redaktören och essäisten Timo Hännikäinens bokförlag Kiuas har nekats tillträde till Helsingfors bokmässa. Det uppger mässans programchef, författaren Ronja Salmi.

Tidigare i dag (tisdag) uppmärksammade djurrättsorganisationen Animalias kampanjansvariga Veikka Lahtinen på Facebook att Kiuas har accepterats som utställare på bokmässan och uppmanade arrangören att upphäva det beslutet. Bara några timmar senare svarade Ronja Salmi på Lahtinens uppdatering: “[Kiuas] deltagande har inhiberats. Förlagets verksamhet motsvarar inte bokmässans värden”.

Timo Hännikäinen är litteraturkritiker, essäist, tidskriftsredaktör och översättare, som bland annat översatt Oscar Wilde och Robert Louis Stevenson till finska, och som i många år var redaktör för Åboförlaget Savukeidas kulturtidskrift Kerberos. Han är också en känd profil inom den finländska extremhögern och har skrivit nationalistiska och ultrakonservativa pamfletter och essäer. Mest känd är han antagligen för att han på midsommarafton 2015 postade flera obscena och kvinnofientliga meddelanden på Kvinnosaksförbundet Unionens och stödtjänsten Naisten linjas Facebooksidor. Hännikäinen förklarade meddelandena som ett fylleupptåg, men vägrade upprepade gånger be om ursäkt för sina skriverier. På grund av händelsen avslutade Savukeidas allt samarbete med Hännikäinen. Hännikäinen hade också tidigare väckt uppmärksamhet med racistiska eller annars uppseendeväckande uppdateringar i sociala medier.

Hännikäinen grundade 2012 den högerextrema tidskriften Sarastus, vars chefredaktör han varit sedan dess. Hännikäinen har varit medlem i den ultranationalistiska rörelsen Suomen Sisu och var bland annat huvudtalare på den nazistiska 612-marschen på självständighetsdagen 2015.

Bloggaren och aktivisten Suvi Auvinen citerar på tidskriften Images webbsida ett uttalande av Ronja Salmi. Enligt Salmi visste arrangörerna inte vilken typ av förlag det var fråga om då de ursprungligen gav Kiuas tillstånd att ställa ut på mässan. Efter diskussioner inom organisationen (efter Lahtinens upprop) har mässan kommit fram till att förlagets verksamhet inte motsvarar mässans värden, “i vilka ingår alla mänskliga rättigheter. Speciellt i tidskriften Sarastus, som Kiuas delvis finansierar och redigerar, finns innehåll som ur bokmässans värdesynvinkel är oacceptabelt. Där förekommer rasistiska åsikter som framställs som fakta.”

Timo Hännikäinen har på Facebook bekräftat att han blivit kontaktad av en representant för Helsingfors bokmässa, som berättat att Kiuas deltagande har inhiberats. Hännikäinen anser att beslutet inskränker yttrandefriheten “på grund av en ensam extremvänsteraktivists disinformation”. Hännikäinen skriver också att “ärendet inte är slutbehandlat” för hans del, men preciserar inte vad han menar.

Helsingfors bokmässas beslut är i linje med Göteborgs bokmässas dito. I år nekades extremhögertidningen Fria Tider tillstånd att ställa ut på Nordens största bokmässa, efter att de tidigare två år i rad hade varit accepterade som utställare, med hetsig debatt och bojkotter som följd.

Ronja Salmi uppger enligt Image att hon följt med debatten om Fria Tider, men att den inte påverkade Helsingfors bokmässas beslut: “vårt beslut är gjort utgående från de förhållanden som råder i Finland och utgående från de värden som förlaget i fråga representerar”. Salmi hoppas att Helsingfors bokmässa genom att resolut stänga ut extremhögern från mässan ska kunna undvika “de misstag” som gjordes i Göteborg “där diskussionen gick förbi själva ämnet”.

Helsingfors bokmässa är en kommersiell aktör och kan således fritt bestämma vilka utställare de vill samarbeta med.

Det var Image/Apu och Sannfinländarnas språkrör Suomen Uutiset som först berättade om Kiuas portförbjud till bokmässan.

Janne Wass

EDIT 16.10 kl 22.50: Andra stycket: “inhalerats” ändrat till “inhiberats”. Damn you, autocorrect.

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass