Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vänsterförbundet vill inte flumma

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman

Småscenerna tjusar på Sideways

Är man inte heltänd på nittiotalets alt-rock, så kan huvudartisterna på den urbana Sideways-festivalen i Helsingfors kännas lite fadda. Men tack och lov bjuder festivalen på ett digert och mångsidigt program på de många mindre scenerna. 

Fjolåret var för den nya stadsfestivalen Sideways något av en prövning på grund av det oväder som drog upp. Mycket av festivalen genomfördes i fullständigt skyfall, och tre av fyra utescener tvingades stänga. Tur i oturen var att huvudartisten P.J. Harvey hann uppträda på huvudscenen precis innan stormen slog till, dessutom var festivalen på förhand slutsåld, så någon gigantisk ekonomisk förlust var det knappast, trots att omorganiseringar av den typen som företogs naturligtvis kostar pengar. Organisatörerna visade ändå sin proffsighet då så gott som hela lördagkvällens program kunde flyttas inomhus.

I år hade arrangörerna alldeles tydligt förberett sig bättre för vädret. I fjol såg vissa av de mindre scenerna snarast ut som om de varit uppspikade med battingar och presenning, och av säkerhetsskäl måste de naturligtvis stängas då regnet och vinden tilltog. I år hade man satsat på scener av robustare virke. Det hade dock inte varit nödvändigt, eftersom vädergudarna log mot Sideways detta år, och båda festivaldagarna kunde genomföras i strålande solsken.

I år hade festivalen ingen P.J. Harvey som dragplåster, så biljetterna gick inte riktigt lika snabbt åt, och det fanns till och med biljetter kvar vid dörren för fredagen. Lördagen var dock slutsåld, med Röyksopp som huvudartist, tillsammans med distrockveteranerna Dinosaur Jr och publikfavoriterna Disco Ensemble.

Rainbowlickers fräna elektropunk gick hem hos recensenten.

Sideways samlar varje år ett eklektiskt musikutbud för en vuxen, musikdiggande publik. För den som inte är helt såld på alternativ rock från slutet av 80- och 90-talet kan utbudet ställvis kännas lite oinspirerande. Som ett modernare inslag hade man i år tagit in elektrotrollkarlen DJ Shadow som avslutare på fredag. Själv var jag mer imponerad av Sonic Youth-grundaren Thurston Moore och hans soloproduktion, som jag hört beklagligt lite av. I intervjuer har det påståtts att mycket av det anarkistiska noise-soundet skulle vara frånvarande på de senaste plattorna och skulle ha ersatts av vackra melodier. Det var alltså med en viss skepsis jag drog mig till festivalens näststörsta scen efter att ha kollat in elektropunkbandet Rainbowlicker (med Dimitri Paile på trummor – någon kanske minns honom från hans uppträdande på Ny Tids sommarfest i fjol). Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Det är minsann ingen indiepop som Moore börjat göra, utan jag inser än en gång hur mycket av Sonic Youths kännspaka, drönande, psykedeliska sound som kommit just från Moore. Det enda felet med spelningen är att den inte är en timme längre. Editors? Mjaah, bandet är ju omtyckt och upphaussat, men efter Thurston Moores sinnesexpanderande ljudexplosion känns de ganska lättviktiga där de spelar på den stora scenen.

Slaves Isaac Holman tar sig ett glas med publiken.

På fredagen är det för övrigt det brittiska arbetarklasspunkbandet Slaves som för mig är den mest positiva överraskningen. Duon från Kent har skapat svallvågor i den brittiska musikpressen med sina hyperenergiska framträndanden och sin råa 1970-talsinspirerade garagepunk. Isaac Holman klarar konststycket att vara både trummis och karismatisk frontman som springer runt på scenen och dyker i publiken, och hur han gör båda utan att musiken lider är ett mysterium. Han backas upp av Laurie Vincent, nästan lika karismatisk, på sång, gitarr och bas. Bandets namn har kritiserats för att vara okänsligt gentemot de svarta amerikanska slavättlingarna, men i sanningens namn har de väl knappast patent på begreppet ”slav”, som är betydligt bredare än så.

Kynnet fick igång publikens danslustar.

En annan rolig överraskning är Teemu Tanners (Hopeajärvi, Teksti-TV 666, etc) soloprojekt Kynnet, som spelar på den lilla ”skräpscenen” på festivalen. Kynnets härligt somriga lo-fi garage-indie passar som hand i handske på den lilla urbana festivalen en varm sommarkväll, och hipstrarna dansar av glädje. Kynnets liveuppsättning är något av en supergrupp, där man bland annat kan nämna gitarristen Johannes Leppänen, som fram tills i våras ledde den även internationellt uppmärksammade French Films – som tyvärr nu har gått i graven.

Lördagen inleds för min del med ett av Finlands i mitt tycke allra bästa rockband – bluespsykedeliska 70-talsheavy-inspirerade Death Hawks, som kryddar sin medryckande, utsvävande retrorock med trummaskiner och effekter. Gitarristen/sångaren Teemu Markkula är en av Finlands absolut intressantaste gitarrister och besitter en karisma som få. Bandet är också i sin visuella stil särdeles ofinskt.

Teemu Markkula i Death Hawks gör en piruett på monitorn.

Satellite Stories, som ännu för ett par år sedan närde hopp om att göra ett liknande internationellt genombrott som Sunrise Avenue är nästa band. Bandet fick mellan 2013 och 2015 uppmärksamhet i brittisk musikpress och spelade till och med några utsålda gig i London, men tredje skivan Vagabonds blev inte riktigt den framgångshistoria man hoppats på, och bandet verkar därmed gå ett liknande öde till mötes som så många andra finländska britt-inspirerade indieband – close but no cigar. Jag förstår var tjusningen ligger – Esa Mankinen sjunger vackert, ackompanjerad av spröda gitarrer och böljande melodier. Personligen har ändå Satellite Stories för mig alltid framstått som en tunnare och glättigare version av Cats on Fire – ett annat band som kom nära det internationella genombrottet utan att nå ända fram, och som nu verkar ha gått graven, men i stället fött det kultförklarade Vasa flora och fauna.

Det är få band som klarar av att riva av tre av sina fyra största hits genast i början av konserten utan att tappa en tum i intensitet – men för finska post-hardcore/alt-rockbandet Disco Ensemble är det numera regel snarare än undantag. Jag måste ha sett närmare tio av bandets spelningar i det här skedet, och aldrig nånsin blivit besviken. Inte för intet har Disco Ensemble kallats för Finlands bästa liveband.

Hurula.

Dinosaur Jr har aldrig hört till mina favoriter, så avhåller mig från att ge ett omdöme om deras konsert. Röyksopp ser jag en stund på avstånd – inte heller min tekopp. Däremot är jag mycket förtjust i svenska Hurula, eller Robert Hurula, tidigare frontman i den kortlivade med hyllade punkgruppen Masshysteri, och sedan 2013 soloartist. Hurula gör det som svenskarna gör bäst – melodisk, deppig skränpunk med målande melodier och nästan poetiska undertoner. Tänk Thåström, tänk Broder Daniel, men tänk ändå inte att Hurula når riktigt de de höjderna.

Igen är det de mindre konserterna som mest inspirerar mig på Sideways, vars program är utsökt uppbyggt med allt från rap till svårpenetrerad elektropunk och noise till punk, metal, alt-rock, indiepop, finsk sommarpop och hiphop. Ett genomgående tema på alla tre festivaler hittills har dock varit att huvudartisterna sällan fallit mig på läppen – ofta har det rört sig om alt-rockband med storhetstid i slutet av 80- eller 90-talet. Är man inte helt såld på den tidsepokens konstrock- och popband, känns det lätt som om det skulle behövas nåt lite mer magstarkt som avslutning på festivaldagarna. Arrangemangen är igen oklanderliga, och det ser ut som om Sideways kommit för att stanna.

Text & foto: Janne Wass

 

Radikalvänstern och myten om mitten

Varning: detta är långt och slingrande, men bear with me, texten har ett slut. 

Nu går jag ut med en öppen uppmaning till Kjell Westö, Jonas Gardell och alla andra som på sistone talat och skrivit om ”radikalvänstern” eller ”extremvänstern”. Kan ni vara snälla och förklara vem och vad det är ni avser?

Jonas Gardell skrev 17.5 en kolumn i Expressen som upprörde en del vänsterskribenter. Jag ska inte gå närmare in på innehållet, men i korthet handlade det om att Gardell anser att ”extremisterna” på båda sidor i samhällsdebatten borde göra som han gjort, det vill säga begrava stridsyxan med den kristet konservativa, extremhögerflörtande debattören Marcus Birro. Efter att Birro, som gjort sin karriär på att hacka ner på feminister, muslimer och vänsterfolk, blivit utsatt för personliga påhopp på sociala medier, tyckte Gardell synd om honom och bjöd honom lunch, där de båda poserade för en cheek-to-cheek-selfie.

Dagen innan publicerade Westö en text i HBL där han förklarade varför han väljer att åka till den uppmärksammade bokmässan i Göteborg, trots den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro. Jag ska inte närmare kommentera den diskussionen – som jag skrivit tidigare har båda lägren i debatten goda argument, och personligen tycker jag att Westö ska åka och upprätthålla kulturdebatten på mässan om det är det han tycker är den bästa lösningen. Jag har också full respekt och förståelse för de författare som bojkottar evenemanget.

***

Kjell Westö och Jonas Gardell hör båda till vår tids allra största svenskspråkiga författare. Båda har genom sina litterära värv visat på en djup insyn i vårt samhälles komplexiteter och solidaritet med de svaga i samhället. Att de båda i sina texter är ute i gott uppsåt är det ingen fråga om.

Men båda laborerar i sina artiklar med en av vår tids stora villfarelser, det vill säga myten om mitten. Det här gäller i första hand Gardell, som faktiskt aldrig varit nån vidare politisk analytiker. Genom Gardells karriär som banbrytare för HBTIQ-acceptans i Sverige är det lätt att missta honom för att vara politiskt progressiv, men Gardell befinner sig då det kommer till kritan stadigt på den konservativa sidan av den politiska kartan. Han gillar inte Sverigedemokrater, men har inte heller visat någon stor kärlek för vänstern. Westö har ett förflutet inom vänsterkretsar, bland annat cirkeln kring Ny Tid, utan att någonsin ha tillhört ”radikalvänstern”, åtminstone som den på den tiden definierades.

Radikalvänstern tillhörde däremot Nils Torvalds då det begav sig, vilket vi sannerligen fått klart för oss genom HBL:s insändarspalt sedan han meddelade om sina ambitioner att bli SFP:s presidentkandidat. På sjuttiotalet fanns det nämligen i Finland något sådant som en radikalvänster. Det här var folk som på allvar drömde om en socialistisk revolution, om ett avskaffande av den privata äganderätten, om en arbetarnas diktatur och femårsplaner. Då den fula sanningen bakom Sovjetkommunismen började krypa fram i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, var det många av de fordom övertygade kommunisterna som genomgick en politisk ”uppmjukning” och började stöda demokratisk socialism eller socialdemokrati – vissa blev så desillusionerade att de helt hoppade över till andra sidan och blev nyliberaler.

Många av de som tillhörde radikalvänstern på sextio- och sjuttiotalen gjorde det inte ens på grund av någon djupare politisk analys, utan för att det var en rörelse som var spännande och som verkligen trodde på att en radikal förändring i samhället var möjlig. Torvalds belackare Jarl Ahlbeck och andra som var med då det begav sig och som sedermera hoppat över till andra sidan av staketet borde ju veta att de som talade för socialism i Finland i regel inte ville ha det samhälle som Sovjetunionen sedermera visade sig vara. Det finns knappast mången gammal socialist i Finland i dag som inte sörjer att hen – medvetet eller omedvetet – lät sig föras bakom ljuset av Sovjetpropagandan. Däremot finns det ganska många som vidhåller att grundtanken – ett jämlikt samhälle styrt från gräsrötterna snarare än från elfenbenstorn, där människan och inte företags profitmaximering ligger i första rummet – fortfarande är lika gångbar i dag, trots att den korrumperades av Sovjetunionen.

Skillnaden är den att på sjuttiotalet trodde man verkligen att det samhället gick att uppnå under vår livstid. Därför fanns radikalvänstern. Det fanns en förhoppning om att vi tillsammans med våra individuella handlingar i dag kunde omkullkasta orättvisan i världen och skapa en bättre morgondag för alla, ett drömsamhälle som kändes som om det var alldeles inom räckhåll. Måhända var det naivt. Men vad skulle inte vänstern av i dag ge för en sådan övertygelse bland sina medlemmar?

 ***

I dag är den nordiska vänstern cynisk – eller om man vill: realistisk. Det finns ingen framstående politiker inom Vänsterförbundet som talar om revolution eller ett förstatligande av all egendom. Vänsterrörelsen har under sin hundraåriga historia sedan Oktoberrevolutionen stadigt färdats högerut. Finlands socialdemokratiska parti grundades som ett revolutionärt socialistparti, men är i dag i mångt och mycket en rörelse som omfattar nyliberalismen i clintonsk och blairsk anda. Vänsterförbundet, som under sina dagar som DFFF agiterade för global socialism och krossande av borgarna, kämpar nu med näbbar och klor för att rädda det som räddas kan av en socialdemokratisk välfärdsstat som är fullt integrerad med kapitalismen, och långsamt men säkert verkar desintegreras framför våra ögon. Om en nördreferens tillåts; liksom J.R.R. Tolkiens alver utkämpar vänstern i dag ”det långa nederlaget”.

Om vi talar om en ”extremvänster” och som motpol här ställer grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, och så vidare, får man leta länge och förgäves för att hitta någon motsvarighet. Söker vi i Europa efter en organiserad extremvänster som på samma sätt som extremhögern inkorporerar våld i sin politiska arsenal, får vi gå tillbaka till sjuttiotalets Röda brigader och Röda arméfraktioner, låt vara att spillror av de senare var aktiva fram till början av 1990-talet. Möjligtvis kan man räkna IRA som extremvänster, men det är en betydligt komplexare ekvation.

Det finns en våldsbejakande antifarörelse, men den är reaktiv och inte proaktiv, och utgör inget hot mot samhällsfreden. ”Anarkisterna” som då och då dyker upp och smäller in skyltfönster lierar sig inte med någon etablerad politisk rörelse och är inte organiserade.

*** 

De som i dag i den samhälleliga debatten beskylls för att vara ”vänsterextrema” är i själva verket en brokig politisk grupp som har som gemensam nämnare att de aktivt motsätter sig rasism, fascism och diskriminering av olika slag. Ville Niinistö, en man som av många betecknas som knappt vänsterom sin farbror Sauli, har beskyllts för vänsterextremism. Tuomas Enbuske, TV-profilen som högljutt klagat på att han måste betala skatt på sin årsinkomst på över 250 000 euro, har kallats vänsterextremist. Tarja Halonen, vår socialdemokratiska president, har också fått detta epitet. Om dessa är vänsterextrema, då är det nog illa ställt med den finländska vänsterrörelsen.

Kjell Westö klagar alltså också över ”den unga radikalvänstern” som sysslar med så mycket identitetspolitik att vita, heterosexuella medelålders män som han inte får uttala sig i samhällsdebatten. Nu känner jag inte närmare till Ylva Pereras eller Johannes Ekholms politiska bevekelsegrunder. Jag antar att de ligger vänster om centern, men ingen av dem har precis gjort sig kända som socialistiska agitatorer, även de aktivt deltagit i debatten kring bokmässan i Göteborg.

*** 

Måhända angriper jag nu Westö onödigt mycket på grund av ett misslyckat ordval från hans sida, men hans inlägg lyfter fram den för vänsterrörelsen knepiga ekvationen om hur man ska förena en stark och vital identitetspolitisk rörelse med den klassiska vänsterfilosofin om den brett solidariska massrörelsen för socioekonomisk jämlikhet. Jag skulle nämligen våga påstå att väldigt få som uttalat sig i debatten kring Göteborgs bokmässa ser sig själva som delar av någon ”vänsterradikal” rörelse, de facto antar jag att många av dem till och med är främmande för att identifiera sig som vänster, åtminstone öppet.

Många av de som slentrianmässigt kallas ”ung vänster”, ”urban vänster”, ”den rödgröna bubblan” ger i själva verket uttryck för ett missnöje med den traditionella vänsterrörelsen som ofta uppfattas sitta fast i en stagnerad tankemodell. Detta gäller delvis prekariseringen av arbetslivet – i denna nya situation där allt fler arbetar på frilansbasis, som egenanställda, med projektanställningar, etc., kan det vara svårt att finna stöd i en klassisk fackligt orienterad vänsterrörelse som känns lämnad lika mycket vind för våg i sysselsättningpolitiken som de unga arbetstagarna.

Men det är också värt att minnas att många av de idéer och strömningar som vi i dag klumpar ihop med den så kallade rödgröna bubblan eller identitetspolitiken har sina ursprung i en tankeströmning som utvecklats sida vid sida med vänsterrörelsen, men på sina alldeles egna premisser, nämligen feminismen och genusteorin. Feminismen är i dag den massrörelse som lockar de stora skarorna av unga aktivister, och feminismen är nära besläktad med antirasismen och mångkulturalismen. Det är under feminismens paroll som det i dag uppstår nya, kreativa och taggiga konstnärskollektiv och tidskrifter. Det är feminismen som folk bloggar och skriver böcker om – när läste du senast en ny, spännande bok om radikalvänstern?

Någon kan visserligen, som Tina Rosenberg, hävda att feminismen i grund och botten är en vänsterrörelse, och att utan ett vänsterperspektiv finns ingen verklig feminism. Må så vara, men där man på sjuttiotalet i första hand var vänster och sedan kanske också feminist, är man i dag i första hand feminist och sedan kanske också vänster. Detta utesluter naturligtvis inte att det i dag också finns många inom den ”traditionella” vänsterrörelsen som rör sig precis lika ledigt inom den moderna feminismen – Vänsterförbundets nuvarande ordförande Li Andersson är ju ett praktexempel.

 ***

Är den så omtalade radikalvänstern då egentligen radikalfeminism? Nja, det är också ett lite för enkelt svar, även om det möjligen ligger lite närmare sanningen. Det vi ser i dag är en stor grupp aktivister som kämpar för social rättvisa, för allas rätt till lika behandling oberoende av kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet eller ursprung. Inte bara inför lagen och politiken, utan på arbetsmarknaden, i mediernas framställning, i föreläsningssalarna, på gatan, på bussen, i diskussionerna med släkt och vänner. När de upplever att denna rätt inte uppfylls, påpekar de det. Man kunde kalla det för folkbildning. När man tänker på saken, så är det inte så långt från det folkbildningsideal som vänsterrörelsen fordom sysselsatte sig med. Under arbetarrörelsens storhetstid fanns det de som livnärde sig som agitatorer och reste land och rike runt för att sprida socialismens budskap, och varhelst de befann sig, så påpekade de högljutt och utan att be om ursäkt om saker och ting inte levde upp till deras socialistiska samhällsstandard. Inte helt olikt dagens identitetspolitiska rörelse.

Men är det en radikal rörelse? Någon kan kanske uppfatta den som sådan, och den identitetspolitiska rörelsen innefattar utan tvivel radikala element. Omkullkastandet av den binära könsnormen är ur ett sociologisk-historiskt perspektiv en radikal idé. Officiella äktenskap mellan personer av samma kön likaså. Å andra sidan är den underliggande tanken om att alla ska accepteras som det de är eller väljer att identifiera sig som allt annat än radikal.

Skillnaden mellan sjuttiotalets radikala vänster och dagens identitetspolitiska rörelse är att den tidigare eftersträvade en omvälvning av samhällets strukturer för att få till stånd en rättvis värld – ergo: socialistisk revolution. Vänsterrörelsen laborerar med den marxistiska, eller om man så vill darwinistiska, tanken om att människan är en i grund och botten självisk varelse som eftersträvar egennytta, och att verklig samhällelig förändring inte kan uppnås utan strukturer som cementerar den nya given. Således måste enligt vänstern först det kapitalistiska systemet raseras innan den socialistiska tankemodellen kunde förverkligas. Man förespråkade alltså en radikal omvälvning av hela samhällssystemet, som i klart praktiska termer omedelbart skulle påverka så gott som alla både ekonomiskt och socialt.

Dagens identitetspolitiska rörelse (nu generaliserar jag) börjar egentligen från andra ändan. Som massrörelse har den identitetspolitiska rörelsen ingen tydlig plan för stora politiska och ekonomiska strukturella omvälvningar. Denna rörelse tycks vara relativt ense om att den samhälleliga infrastruktur som i dag existerar i ”väst”, med sin demokrati och lagstadgad yttrandefrihet, möjlighet till social och ekonomisk rörelse samt allmän liberalism, är en fungerande plattform för det utopiska samhälle som den eftersträvar. Visserligen finns det inom rörelsen olika strömningar som eftersträvar också stora strukturella omvälvningar, och det är egentligen missvisande att tala om den som en enhetlig rörelse. Men på det stora hela enas den i en strävan till att inom ramarna för det existerande systemet påverka praxis snarare än fundament. Det som krävs är snarare psykologiska och sociologiska förändringar som rent symboliskt kan kännas radikala, och som för enskilda personer kan innebära radikala praktiska följder. Men för de allra flesta ”heterosexuella vita medelålders män” skulle livet inte förändras avsevärt om den identitetspolitiska rörelsen fick igenom sina centrala krav. Möjligen skulle den vita medelåldersmannens medellön sjunka en aning, möjligen skulle konkurrensen om arbete bli något tuffare. Men på det stora hela skulle livet gå vidare ganska långt som förut – medan livskvaliteten för många andra skulle förbättras avsevärt, för vissa rent radikalt.

Vad jag vill säga med detta är alltså att det är ohyggligt slarvigt att tala om den progressiva sociala rörelse som i dag existerar som ”vänsterradikal” eller ”vänsterextrem”. Ofta är den varken vänster eller radikal, väldigt sällan extrem.

 ***

Men tillbaka till Gardell och Westö och deras synbarligen obekväma inställning till ”extremer”, och framför allt tillbaka till ”extremvänstern” som folk är så måna om att tala om. Jag har här ovan försökt argumentera för att det i Europa, och speciellt i Norden, inte existerar något sådant som man ur ett historiskt perspektiv skulle kunna kalla för ”extremvänster”. Orsaken till att det är så populärt att i dag tala om extremvänstern är att vi vet att det existerar en extremhöger. Ett hur stort hot nynazismen och fascismen är mot samhället kan man diskutera, men den existerar, den syns och den påverkar – om inte samhället i stort, så åtminstone den allmänna diskussionen och de politiska vindarna. Och eftersom vi har blivit så vana att se på den politiska skalan som ett nollsummespel, som en symmetrisk axel där vänstern återspeglar högern, utgår vi från att det måste finnas en extremvänster om det finns en extremhöger.

Men snarare tyder alla tecken i dag på att samhället, och med dem de politiska grupperna, förflyttats högerut under det senaste seklet, utan tvivel sedan 1970-talet. Att Juha Sipiläs regering i dag bit för bit tillåts montera ned välfärdsstaten, som en nylig vetenskaplig rapport svart på vitt visar att den gör, är en indikator på högerskiftningen. Att asylsökande som kämpar för sin rätt att leva i fred och frihet görs till ”extrem motpol” till skinnskallarna i Suomi ensin-lägret är ytterligare ett tecken.

 

Jämför högerpartiernas och vänsterpartiernas normalfördelning i HS valkompass. Källa: hs.fi

Denna högerglidning i samhällsdebatten har gått så långt att vi i dag i den offentliga debatten helt utgår från högerns problemställning, både då det gäller den ekonomiska och den bruna högern. Det här syns bland annat i valkompasser, där det går att svara som om man var total ekonomisk liberalist, alternativt fullblodsrasist, men där man utgår från att det inte finns något alternativ vänsterom socialdemokrati. Detta blev tydligt i resultatet från Helsingin Sanomats valkompass inför kommunalvalet, där ”mitten” var så pass skiftad högerut (se bilden ovan) att Samlingspartiets och Sannfinländarnas kandidater bredde ut sig över större delen av diagrammet, medan Vänsterförbundets kandidater såg ut som en samling lingon som hade slungats mot den vänstra väggen. Om de yttersta vänsterliberala alternativen i ett frågeformulär är att skatter borde höjas innan man skär ner i basservice och att homosexuella bör ha rätt till adoption, så är det klart att merparten av Vänsterförbundets kandidater framstår som vänsterradikaler.

En liknande glidning kan vi se internationellt. I vårt temanummer om extremhögern publicerade vi en artikel som visade på att konservativa väljare i allt högre grad i sitt mediebeteende ”isolerade” sig till högerradikala publikationer, medan en liknande polarisering till vänsterradikala medier inte syntes bland de liberala väljarna. Bernie Sanders, Aleksis Tsipras och Jeremy Corbyn, alla tre enligt alla konstens regler klassiska socialdemokrater, utmålas i den internationella pressen som ”den nya extremvänstern”. Vänstern jublar av glädje då högerliberaler som Justin Trudeau och Emmanuel Macron vinner val.

 ***

I denna situation har vi då folk som Jonas Gardell som menar att vi borde samlas till sansad debatt i mitten och inte ”skrika elakheter från extremisternas skyttegravar”, som Gardell fritt parafraserat uttrycker det. Men vilken är denna mittpunkt, och hur ser den ut? De som i dag i högsta grad i Finland talar om denna mittpunktens förståndiga folk, ”tolkun ihmiset”, är våra tre stora högerpartier. Nånstans mittemellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, är det där den politiska mittpunkten går i dag? Och är det då där vi ska stå och vara sams?

Eller är det så att vi behöver en ”radikalvänster” för att uppnå verklig balans i samhällsdebatten? Om denna radikalvänster består av Ylva Perera och Johannes Ekholm är svaret enkelt: visst i helvete behöver vi det! Om det är radikalt att kämpa för allas lika värde och behandling, frihet från rasism och fascism, trygghet för alla i samhället och rätten av vara precis den man är, så behöver vi betydligt mer radikalism i samhället. Men om vi i stället ser dessa ting som helt normala krav i ett demokratiskt välfärdssamhälle, upprepar jag igen min fråga: var finns denna radikalvänster som alla talar om?

Janne Wass
är vit medelåldersman

Dogmer och demokrati

Häromdagen förde jag en diskussion med en bekant om de lagar som finns till exempel i Frankrike och Österrike, som straffbelägger förnekelse av Förintelsen. Min bekanta ansåg att det är bra att samhället på detta sätt tydligt markerar att det inte accepterar nazism eller förnekelse av en historiskt bevisad tragedi.

Jag var mer skeptisk. I och med dessa lagar har man gett de nationella parlamenten makt att diktera historieskrivningen, och straffa alla som motsäger den offentliga sanningen. Rent moraliskt kan man helt berättigat anse att alla som förringar folkmordet på sex miljoner judar, övriga minoriteter och oliktänkare borde skräpphängas från närmaste tall. Men att lagstadga denna moraliska indignation är en helt annan sak.

Förintelseförnekelselagar har två stora problem. Det första har att göra med den vetenskapliga metoden. Hårdrar man, kan man säga att vetenskapen aldrig kan erbjuda några absoluta sanningar. Vetenskapen laborerar alltid med sannolikheter, även om vissa sannolikheter är så starka att vi i praktiken kallar dem för faktum. Dessa vedertagna faktum använder vi som bas för beslut vi fattar, både i vardagen och i politiken. Men vetenskap är en ständigt levande och föränderlig disciplin. Detta gäller i synnerhet den mänskliga historieskrivningen. Politiken ska basera sig på den rådande vetenskapskonsensusen, men så fort man genom lagstiftning spikar fast en tolkning som faktum, sätter man tvärstopp för den vetenskapliga utvecklingen och diskussionen, och skapar just en sådan dogm som man i demokratins namn vill motarbeta.

Det andra problemet är att man genom dessa lagar skapar farliga prejudikat. När man väl öppnat Pandoras ask och tillåtit parlamentet att lagstadga en sanning, är det svårt att argumentera mot lagstadgandet av andra sanningar. Godkänner vi att parlamentet får lagstadga att Förintelsen ägt rum, måste vi för konsekvensens skull också godkänna att parlamentet får lagstadga att Förintelsen INTE ägt rum.

Jag kom att tänka på den här diskussionen då den finlandssvenska kulturklickens Facebookflöden svämmade över av diskussioner om hur man ska förhålla sig till den högerextrema svenska tidningen Nya Tiders medverkan på Göteborgs bokmässa.

Man kan konstatera att som privat aktör hade arrangören varit i sin fulla rätt att frysa ut Nya Tider. Ett uteslutande hade varit ett starkt ställningstagande, som säkert de flesta på vänsterkanten hade välkomnat. Dock är frågan, som även KSF Medias ledarskribent Jan-Erik Andelin påpekat, om det hade varit förenligt med den absoluta yttrandefrihet som mässan säger sig förespråka. Nya Tider har nämligen inga officiella band till någon politisk organisation, nynazistisk eller övrig, inte heller bryter tidningen mot några lagar, även om den bryter mot pressetik och god smak. Hade mässan varit arrangerad av en offentlig aktör, hade inga grunder funnits för att neka tidningen utrymme på evenemanget, utan att arrangören skulle ha gjort sig skyldig till samma principbrott som Förintelseförnekelselagar gör.

Personligen skulle jag gärna se att bokmässan inte ger utrymme för nazismpropaganda. I ett bredare perspektiv bör vi ändå i kampen mot fascismen akta oss för att i vårt vredesmod anamma fascistiska metoder.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör