Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass

 

Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister

Den 29-åriga holländska historikern Rutger Bregmans bok Utopia for Realists blev i fjol något av en överraskande bästsäljare i Storbritannien, även om dess genomslagskraft inte riktigt nått fram till Norden på samma sätt som till exempel Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet eller Naomi Kleins Det här förändrar allt. Jag nämner de här böckerna delvis därför att Bregmans alster känns som en avkomma i rakt nedstigande led – en gravskrift över nyliberalismen och en välargumenterad pamflett för en framtid i vänstertecken.

Det bästa med Utopia for Realists är att boken är glimrande välskriven och backar upp sina påståenden med historiska exempel, grafer och vetenskapliga fakta. Det som är lite tråkigt är kanske att den inte riktigt kommer med något nytt. Och när jag skriver ”tråkigt”, så handlar det kanske främst om en viss uppgivenhet över att de idéer och tankar Bregman för fram är såpass etablerade inom vänsterkretsarna att de redan borde ha omsatts i praktiken. I korthet handlar det om en radikal omdefiniering av arbetsliv och resursfördelning, ett samhälle baserat på socialistiska principer för jämlik fördelning av resurser, där heltidsjobb inte längre är det allena saliggörande i livet. Bregman argumenterar för allmän basinkomst, kortare arbetsvecka och öppnare gränser.

Mycket av bokens innehåll är bekant från till exempel Ha-Joon Changs nyliberalismkritik eller David Graebers så kallade ”bullshit jobs”. Övertygande målar Bregman upp bilden av det kapitalistiska samhället som har gått i stå, och där vi i dag släpar oss fram på lånad tid genom att skapa onödiga jobb för att producera onödiga produkter och tjänster – inte för att de är nödvändiga för vår eller världens överlevnad, utan för att de är nödvändiga för det nyliberala systemets överlevnad.

Problemet, menar Bregman, är att vänstern i dag saknar en enhetlig vision, en utopi för framtiden. Men det här stämmer strikt taget inte riktigt längre. Den globala vänstern börjar i allt högre grad enas bakom tanken på en rörelse bort från fokus på heltidsjobb för alla och mot en modell som på ett sätt eller annat bygger på en radikalt ny modell för omfördelning av resurser, av typen basinkomst. Det här är frågor som vi skrivit om i Ny Tid i årtionden.

Det är hoppingivande att böcker av den här typen allt oftare syns på internationella bästsäljarlistor, och att raden av kapitalismkritiska och vänsterutopistiska (unga) skribenter ständigt får nya tillskott. Det som har efterlysts i högre grad i de här böckerna är klara och tydliga ekonomiska modeller för hur de utopiska samhällena ska finansieras, till exempel var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra allmängiltiga teoretiska modeller för detta, helt enkelt därför att det är mer eller mindre okänt territorium, och de ekonomiska effekterna av en basinkomst måste ju vara omöjliga att på ett detaljerat sätt förutspå. Hur mycket pengar sparar staten till exempel i social- och hälsovårdskostnader då medborgarnas livskvalitet blir bättre? Hur påverkas det småskaliga egenföretagandet då man inte blir av med stöd och bidrag så fort man har en inkomst? Och så vidare. Det som jag själv kanske saknar är böckerna som förklarar hur vi ska komma från punkt A till punkt B. Visioner i all ära, men om de här idéerna inte får större genomslagskraft än vänsterns knappa tio procents valunderlag är de svåra att genomföra. Men kanske – förhoppningsvis – är det så att dessa idéer nöts in tills de blir mainstream, och om Utopia for Realists kan vara ytterligare en droppe som urholkar berget, så försvarar boken väl sin existens. 

Janne Wass

Rutger Bregman: Utopia for Realists.
Bloomsbury, 2017.

O! Du underbara banalitet!

Musikalen Chess på svenska har en handling som kunde skrivas på en caféservett och mer politiskt än inledningens videoprojektion blir det aldrig. Men ABBA-gubbarnas musik är fenomenal, och Svenska Teatern levererar under tre fjärdedelar av föreställningen sin konstnärligt mest helgjutna musikal på åratal.

Jag har en tendens då jag skriver teaterrecensioner att rada upp det negativa först, och det positiva efteråt, och då jag skriver långt brukar folk ha svårt att orka med ända till slut, så min recension framstår som negativ då den egentligen är positiv. Låtom oss alltså allra först konstatera: Jag gillade Svenska Teaterns Chess på svenska. Nu kan vi gå vidare.

“En av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler” kallar författaren och musikalproducenten Adrian Mourby Chess för i Svenska Teaterns programblad. Ribban är inte så fruktansvärt hög, men om vi ska vara ärliga så finns det betydligt mer dramaturgiskt ambitiösa musikaler bara i upphovsmännens egna katalog: Chess väger nog lätt i jämförelse med till exempel Kristina från Duvemåla eller Evita. Utgångspunkten bjuder visserligen på saftig dramatik: musikalen som fick premiär 1986, i kalla krigets slutskede, följer den ryska schackmästaren Anatolij Sergijevskijs öde under fyra dagar under schack-vm i italienska Merano, och det diplomatiska rävspel som följer efter att han förälskar sig i sin amerikanska motståndares flickvän och meddelar att han deserterar till väst. Anatolij och hans amerikanske rival Freddie Trumper är båda fiktiva. Båda har ändå verkliga förebilder. Anatolij är ett slags hopkok av olika sovjetiska schackmästare som Viktor Kortjnoj, Anatolij Karpov och esten Paul Keres. Freddie är naturligtvis modellerad på Bobby Fischer.

Denna svenska version, Chess på svenska, är en omarbetning av det engelskspråkiga originalet, gjord av Lars Rudolfson som redigerat, komprimerat och omskrivit Tim Rice ursprungliga text i samarbete med Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En kraftigt omarbetad och förlängd version sattes också upp på Broadway 1988, och olika internationella versioner i slutet av 1980-talet försökte adaptera musikalen till den turbulenta politiska atmosfären under Sovjetunionens sista år. Detaljer från den amerikanska omarbetningen har överlevt i den svenska versionen.

Chess på svenska fick urpremiär 2002, över ett decennium efter kalla krigets slut, då den världspolitiska situationen var en helt annan än då ursprungstexten skrevs. Musikalens politiska innehåll var föråldrat, och upphovsmännen skalade också bort så gott som all politik från uppsättningen utom den allra mest grundläggande ramen för historien. Kärleksdramat gavs större utrymme och Anatolijs hustrus karaktär Svetlana fick mer material. Anatolij gavs också en son, som ytterligare bidrog till att starkare fokus fästes vid relationsdramat.

En central förändring i manuset var att tidslinjen komprimerades från ett år till fyra på varandra följande dagar under vilka hela handlingen utspelar sig. Antalet shackpartier drogs ner från fem till två och hela historien förlades till Merano, med undantag för korta avstickare till Moskva. I tidigare versioner hade en del av turneringen skett i Bangkok, därav en av musikalens allra största radiohits, “One Night in Bangkok”, som i den svenska versionen trimmats ner till ett rumphugget karaokenummer – tyvärr. Den amerikanska versionen landade också i Budapest.

Resultatet av bearbetningen är dels att föreställningen klockar in på den för sittmusklerna bekväma tiden 2 timmar och 15 minuter (exklusive paus), dels att den talade dialogen inte upptar mer än ett par minuter i hela föreställningen. Ett annat resultat är att bottnen faller ur det politiska innehållet, som hastas igenom i några sångtexter. Ett positivt resultat är att bearbetningen gett upphov till ett par nya, starka sånger, framför allt den berörande balladen “Glöm mig om du kan”, sjungen av Anatolijs Kreml-överrock Molokov. Molokov spelas till vardags av Kristofer Möller, men Ny Tid ser en föreställning där rollen axlas av hans understudy Jussi Ziegler. Ziegler kämpar lite med det svenska uttalet under pjäsens gång, men hans baryton är helt förtrollande i sången, som är en av pjäsens höjdpunkter, trots att operasångaren Ziegler inte behöver använda mer än kanske 30 procent av sin potential i numret.

Glenn Edell som Freddie i Svenska Teaterns version av Chess.

Som musikal har Chess ett något blandat förflutet. Broadwayversionen fick nästan universellt ljumma recensioner, och fick lägga ner efter två månader på grund av dålig publiktillströmning. “Chess attackerar publiken med en outtröttlig anstormning av scener och nummer som alla blåser upp sig i självtillräcklighet” skrev till exempel Newsweek. Den brittiska originalversionen var däremot en stor publikframgång, och spelades i tre år mellan 1986 och 1989 med Elaine Paige, Tommy Körberg och Murray Head i huvudrollerna (brodern Anthony Head var också med, heads up till alla Buffy-fantaster). Trots detta var kritiken blandad. “Gift-wrapped and gorgeous” kallade Daily Telegraph den för, och även The Times och Today berömde uppsättningen, “nästan ett mästerverk” skrev den senare. Men också originalversionen fick kritik av bland annat Guardian och Sunday Times för att fumla med de politiska och dramaturgiska klossarna. “En musikal är bara så bra som sitt manuskript, och här möts man av en osammanhängande röra”, skrev Guardian.

Det som ändå alla varit överens om, i alla versioner av uppsättningen, vare sig de gillat själva musikalen eller inte, är att Björn & Bennys musik är helt makalöst bra. Merparten av musikalens låtar släpptes som konceptalbum redan 1984, och blev internationella bästsäljare. “One Night in Bangkok” med Murray Head och Anders Glenmark som solister blev en discofavorit och nådde tredje plats på Billboard-listan, medan balladen “I Know Him So Well” med Elaine Paige och Barbara Dickson toppade Storbritanniens singellista i fyra veckor. Pösballaden “Anthem” sjungen av Tommy Körberg och den uppstudsiga popdängan “The Arbiter” med Björn Skifs är andra av skivans låtar som blivit odödliga.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är än i denna dag svårslagna som skapare av medryckande och mångbottnad popmusik. Chess var deras första musikal, och flera av sångerna var i själva verket överblivet material från tiden med ABBA. Musikalen ger prov på det som Björn & Benny är allra bäst på: svulstig partymusik med krokar att dö för, och skandinaviskt vemodiga ballader om förlorad kärlek. I detta nyarrangemang för liten orkester, gjord av ursprungliga arrangören Anders Eljas, tar också de klassiska balladerna ett steg närmare popen, utan att fördenskull tappa i omfång eller styrka. Tvärtom är Chess en musikal som nästan gör sig bättre med en mindre orkester än med alla de “bells and whistles” som ett stor teaterorkester kan bjuda på. Svenska Teatern är den första proffsteater som använder nyarrangemanget, som skrevs i fjol för Underhållningspatrullen i Kristianstad.

För att nu efter mångt och mycket komma till biffen, så kan vi alltså konstatera att Chess på svenska inte är den politiska tungviktare som Svenska Teaterns programblad vill göra den till, delvis med hjälp av Adrian Mourbys fem sidor långa utläggning om kalla krigets schackdiplomati. För schackfantaster finns inte mycket att hämta i Chess på svenska: Själva partierna är det som i filmtermer brukar kallas för MacGuffin, det vill säga den i slutändan betydelselösa krok som driver berättelsen framåt. Som publik bryr en sig inte särdeles mycket om hur det går i schackpartierna som spelas, främst för att deras vikt är såpass flyktigt förankrade i manuskriptet.

Kort och gott är det fråga om ett relationsdrama. Vi har två manliga karaktärer, Anatolij och Freddie (spelade av de svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell), som båda vill ha Freddies (ex-)flickvän Florence Vassy (Maria Ylipää), samt fjärde hjulet i dramat, Anatolijs hustru Svetlana (Johanna Ström, ytterligare en svensk gästartist).

Handlingen, komprimerat, är denna: Freddie och Anatolij möts i schack-vm i Merano. Den sympatiska Anatolij har med sig sin gamla vän och överrock Molokov, och är trött på att hans liv och karriär ska styras av Kreml. Den självcentrerade storskrävlaren och playboyn Freddie beter sig illa, vilket slutgiltigt får hans sekond och flickvän, ungerskfödda brittiskan Florence, att stöta honom ifrån sig, och i stället förälska sig i Anatolij, vilket i sin tur leder Anatolij till att hoppar av och ansöka om asyl i Storbritannien. Den här vändningen kommer ungefär halvvägs in i första akten, och resten av akten går sedan åt till att på olika sätt processa det skedda. Och sedan fortsätter processandet i andra akten, både processandet av Anatolijs avhopp (Kreml kräver att Anatolij återtar sin asylansökan och förlorar schackmatchen) och personrelationerna. Svetlana flygs av kommunistpartiet till Merano för att tala Anatolij till rätta, och Anatolij tvingas överväga om hans hjärta verkligen ligger med Florence i friheten i Väst eller med hans hustru och son i Sovjet. Problemet är att det här processandet aldrig riktigt leder till några egentliga dramatiska vändningar. Under hela andra akten står historien i praktiken och trampar vatten.

Grundproblemet här är delvis att Tim Rice försöker undvika att göra svart-vita karakteriseringar – ett i sig alltid beundransvärt mål. Bäst fungerar det i fallet Anatolij, som dras mellan sin längtan efter frihet, representerad av den unga, vackra och spännande Florence, och trygghet, alltså familjen han hotar att lämna bakom sig i Ryssland.

I fallet Florence får vi veta att hennes far föll offer för Sovjetvåldet i Budapest – en flashbackepisod som för övrigt är den visuellt snyggaste stunden i föreställningen, en eloge går här till koreografen Carl Knif samt ljus- jämte videodesignarna Tom Kumlin och Joonas Tikkanen. Det är bara det att Florences bakgrund inte har någon som helst betydelse för berättelsen. Tanken är att den ska fungera som en motpol till Anatolij: han en företrädare för kommunistapparaten, hon ett offer för densamma. Problemet är bara att Anatolij redan från början är avogt inställd till Sovjet, så motsättningen fungerar inte dramatiskt – Anatolij behöver inte Florences berättelse för att fatta sitt beslut om avhopp. Freddie utmålas som musikalens bad guy, men i det populära sångnumret “Vem ser ett barn” (“Pity the Child”) berättar han om sin emotionellt svåra uppväxt, som format honom till den han är. Den här nyanseringen av Freddie tjänar ändå till slut inget egentligt syfte.  Och Svetlana, som sagt, var snarast en biroll i den ursprungliga versionen av Chess. Att hennes roll förstorats för Chess på svenska ger den inte nödvändigtvis någon större tyngd. Freddie och Anatolij är båda osannolika stereotyper, och i kraft av det är det svårt att riktigt engagera sig i deras historier. Den enda karaktär som en som publik verkligen engagerar sig i är Florence, som tyvärr i slutändan framstår som en rollfigur utan egen agency, något som visserligen motverkas i Svenskis uppsättning av Maria Ylipääs rasande starka rolltolkning.

Alexander Lycke som Anatolij, Silva Lillrank som Domaren och Glenn Edell som Freddie.

Vi har alltså ett manus som är lika innehållslöst som inkonsekvent, med papperstunna karaktärer. Det är dramatiskt banalt så det förslår. Och det är det inget fel på. Tvärtom kan det vara fantastiskt skönt att ibland gå på teater, film eller konsert och, som det heter så fint på finska, hänga hjärnan i garderoben. Det som blir irriterande är då något som är hopplöst banalt utger sig för att vara djuplodande och insiktsfullt. Och här utför Chess en knepig balansakt, framför allt 30 år i efterhand, då musikalen sedan länge förpassats till åttiotalets kitsch-avdelning.

Det som bär upp musikalen, och som gjort att den överlevt i tre decennier, är kort och gott musiken. I programbladet kallar Tim Rice Chess för sin musikaliskt mest helgjutna musikal, och det är det ganska lätt att hålla med om. På samma sätt som ABBAs låtar har hållit för tidens tand, då så mycket annat i popväg från 1970- och 1980-talet åldrats väldigt illa, känns musiken i Chess inte som kitsch. Från domarens snärtiga electro-inspirerade partyörhängen till de starka balladerna är musiken fortfarande helgjuten och tidlös. Den lyfter hela musikalen ur sin banalitet och gör den till en känslostark upplevelse. Tyvärr håller inte magin riktigt till slut: kring halvvägs in i andra akten blir upplevelsen att luften börjar gå ur konceptet, den ena balladen avlöser den andra utan att handlingen alls går framåt. Manuskriptet skulle ha behövt en konkret, handlingsmässig vändning i andra akten, som aldrig infinner sig.

Men i tre fjärdedelar av föreställningen är Chess på svenska kanske Svenska Teaterns mest gedigna musikalhantverk på åratal. De svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell är båda fenomenalt bra – både skådespelet och sången sitter i det närmaste perfekt. Lycke behöver inte alls skämmas för sin insats, trots att giganten Tommy Körberg sedan länge gjort rollen som Anatolij till sin egen, både i originalversionen, på skiva och i den svenska nypremiären 2002. Edell låter lite pressad i de högsta partierna, men är en mer dynamisk skådespelare än svenska urpremiärens Anders Ekborg. Dessutom är han betydligt mer lik förebilden Bobby Fischer. Johanna Ström som Svetlana imponerar med sin naturligt starka sång, synd bara att hennes rollfigur är så intetsägande.

Att Maria Ylipää kan sjunga vet vi redan. Ylipää har under de senaste åren etablerats sig som Finlands främsta musikalartist, och det säger något att hon är den enda finländaren bland huvudrollsinnehavarna. Senast jag recenserade en föreställning med Ylipää var det Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Hade jag då några reservationer angående hennes förmåga att dramatiskt bära en pjäs på sina axlar, är de fullkomligt bortblåsta efter att jag sett Chess. Maria Ylipää är en Florence för 2018: stark, självständig, karismatisk, vibrerande av energi och emotion. Elaine Paige i all ära, men det här är så långt från 1980-talets axelpuffar och marängfrisyrer det går att komma. I byxor och kortklippt hår hämtar Ylipää en chosefri naturlighet och ett lugn till rollen, utan att fördenskull förbise karaktärens bräckliga och känsliga ögonblick.

Alexander Lycke och Maria Ylipää gör urstarka rollprestationer.

Silva Lillrank som Domaren (uppiggande med en kvinnlig domare) har i princip två sånger på sig att märka ut sitt revir i musikalen, och det gör hon med bravur. Kören/ensemblen behövs i många av låtarna i musikalen, speciellt de rivigare popnumren kräver dess tyngd i refrängerna, och den utnyttjas också väldigt bra, både musikaliskt, koreografiskt och dramatiskt.

Maria Sid har i sin regi valt att inte uppenbart förankra pjäsen i någon specifik tidsperiod. Visst, nåt slags 1970–1980-tal är det naturligtvis vi talar om, men det finns inga tydliga markörer. Teemu Muurimäki har skapat snitsiga dräkter som känns nästan helt tidlösa: de kunde lika gärna vara från sjuttiotalet som från närmaste modeaffär i dag. Samma linje går igen i Pirjo Leinos mask: karaktärernas frisyrer och smink skvallrar på inget sätt om att pjäsen beskriver förfluten tid, utan känns alldeles gångbara i dag. Det skulle vara lätt att tänka sig att denna tidsmässiga konturlöshet skulle skära sig med den ändå såpass tidsbestämda handlingen, men pjäsen lyckas undvika detta, antagligen delvis tack vare Sids åtstramade regigrepp och Erik Salvesens avskalade dekor.

Förutom några svarta möbler – stolar bord, sängar – som bärs in då och då, upptas så gott som all fysisk scenografi av en fullkomligt genial konstruktion av Salvesen: en supersimpel central Transformer till scenografisk element, som kan fungera som catwalk, backe, trappor, scen, mellanvägg, hiss, rullband, transportsträcka, för att markera geografiskt eller tidsmässigt avstånd, etc, etc. Det är på samma gång en av Salvesens enklaste och snillrikaste uppfinningar. Överlag är dekoren så avskalad att det är snudd på black box. Och det fungerar också så länge som resten av musikalen orkar bära. Men mot slutet bidrar denna avskalade scenbild till den monotoni som lägger sig över helheten. Lite visuell omväxling hade kanske gett ett lyft. Ljus- och ljudmässigt är hantverket oklanderligt. Joonas Tikkanens fotografiska videoprojektioner är snygga, men deras funktion går på det stora hela mig förbi.

En akilleshäl i Svenska Teaterns musikaler har ibland varit koreografin. Så icke denna gång. Genom att anlita dansgurun Carl Knif har Svenskis skapat kanske sin snyggaste musikalkoreografi till dags dato. Knifs filmatiska grepp går som en röd tråd genom hela musikalen och känns på samma gång modern och naturlig: det är klart att det är precis så här som ensemblen ska röra sig. Koreografin bjuder på musikalens emotionellt mest gripande ögonblick i en replik- och sånglös kärleksakt mellan Anatolij och Florence, som är en kärleksförklaring långt större än alla föreställningens ballader.

För att knyta ihop denna överlånga recension av Chess på svenska, kan jag konstatera att jag känner mig helt och fullt underhållen under nästan hela föreställningens gång. Medryckt, hänförd och stimulerad. Jag lämnar salongen på gott humör. Är det “en av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler”? Nej, inte på långt när. Det är en banalitetens triumf vars handling lätt kunde skrivas på en caféservett – ett platt manus med fler problem än fördelar. Trots Svenska Teaterns föresats att säga något om kalla kriget och till och med dra paralleller till dagens världspolitik, blir det aldrig mer politiskt än i den inledande videoprojektionen där historiska och nuvarande världsledares porträtt passerar revy. Efter det blir det revy för hela slanten. Men vilken revy!

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Svenska Teatern: Chess på svenska. Musik: Björn Ulvaeus & Benny Andersson. Sångtexter: Tom Rice. Översättning & bearbetning: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Arr: Benny Andersson, Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas, Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist . Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Mask & hår: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Johanna Ström, Maria Ylipää, Glenn Edell, Krisfofer Möller, Silva Lillrank, Joel Zerpe, Lineah Svärd, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Johan Hwatz, Peter Pihlström, Minna Kettunen-Enberg, Jussi Ziegler. 

Kultur åt folket! Men vilket folk?

Folkbegreppet myntades som en romantisk idé i nationalismens tjänst på 1800-talet och genomgick en betydelseförskjutning efter andra världskriget då det anammades av vänstern. Men då folkdansen bedarrat och Agit-Prop klingat ut, vad innebär folkkultur i dag?

– Min första tanke är att är det alls relevant att tala om folkkultur i dag längre?

Det frågar sig Ulrika Wolf-Knuts, pensionerad professor i folkloristik och kansler vid Åbo Akademi.

Det fanns en tid då folkkultur stod för framåtanda och gemensam kraft med revolutionär potential. Det var under 1960- och 1970-talen, då den röda vågen hotade att omstörta den borgerliga kultureliten med fria teatergrupper, konstnärskollektiv, protestsånger och radikal folkbildning. Konsten och kulturen skulle göras av folket, för folket!

Går vi ytterligare hundra år tillbaka finner vi en lika samhällsomvälvande potential i folkkulturen, då den tilltagande nationalismen i Europa gjorde att allt fler började leta efter den äkta och oförstörda folkliga kulturen bland den isolerade landsbygdens berättelser och seder. Så föddes Elias Lönnrots Kalevalasamling och Akseli Gallen-Kallelas episkt nationalromantiska målningar.

Men vad står folkkultur för i dag? Vilka är de kulturformer som de breda folklagren kan enas kring – som är för folket av folket? Begravs de under underhållningsindustrin, eller är det helt enkelt underhållningsindustrin som är dagens folkkultur? Och har sjuttiotalisterna lyckats med sitt uppsåt, att utplåna kulturelitismen, eller ses det folkliga fortfarande som B-klassens kultur?

Ein Volk, ein Reich

Begreppet ”folk” i en kulturell bemärkelse föddes i mitten av 1800-talet, i samband med att folkloristiken uppstod som en akademisk disciplin, förklarar Ulrika Wolf-Knuts.

– Samhället såg då helt annorlunda ut än i dag: det var ett ståndssamhälle, och det fanns en stor mängd fattiga människor som inte hade någon utbildning alls.

Den andra hälften av 1800-talet var en turbulent tid. Dels föddes den moderna socialismen, med sina framåtblickande ideal och sitt förakt för överklassen. Å andra sidan frodades på många håll starka nationalistiska tendenser. Nationalismen blickade snarare bakåt, och sökte finna rena uttryck för folkkulturen, obesudlade av imperialism, kulturell internationalism och en konstruerad överklasstradition. Och det var här folkloristiken kom in, förklarar Wolf-Knuts.

– Man började bege sig ut på den isolerade landsbygden för att dokumentera det outbildade folkets kultur och traditioner, med en föreställning om att de var äkta och autentiska.

Den nationalromantiska rörelsen idkade således ett slags tillbaka till rötterna-idealism, inte helt olik den som frodas till exempel inom partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna i dag. Inte heller helt olik den ideologi som på 1930-talet ledde till ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

Vem som helst kan vara folk

I dag talar man om folkkultur som en motsats till professionell kulturutövning, ofta med en förankring i det geografiskt och kulturellt lokala, som folkdans, lokalrevy, församlingsverksamhet, etc.

Fredrik Sonck som är kulturchef på Hufvudstadsbladet vidgar ändå gärna begreppet.

– Det finns också en infallsvinkel som beaktar klassbegreppet, och där finns det fördomar åt båda hållen, och folkkulturen överlappar också populärkulturen.

En av orsakerna till att begreppet folkkultur i dag är så flytande är att begreppet ”folk” inte längre betyder det som det en gång myntades som. När ståndssamhället avskaffats, jämlikheten och demokratin ökat, och alla börjat läsa samma skolböcker och se på samma tv-program, har också uppfattningen om landsbygden som bärare av någon äkta och oförstörd folkkultur försvunnit, påpekar Wolf-Knuts.

– Dagens ”folk” kan vara vem som helst som har något gemensamt med någon annan – en speciell rit eller sed eller dylikt som man kan undersöka. Facebook, Instagram och andra sociala medier är definitivt något som många har gemensamt och kan kallas för folkkultur, men också till exempel fotboll, scouting eller religion.

Vart försvann arbetarkulturen?

Historiskt har ordet ”folk” använts också av vänstern. Speciellt efter andra världskriget blev det populärt att döpa allt som hade med socialism att göra till ”folk”. Folkrepubliker började ploppa upp här och där, Folkdemokraterna kallades det finländska vänsterpartiet och Folktidningen Ny Tid hette ju den tidskrift du läser nu i flera decennier.

Så föddes också den politiska folkkulturen på 1960-talet. Om det här skriver den svenska kulturforskaren Johan Bergman i sin avhandling Kulturfolk eller folkkultur (2011).

En ung kulturgeneration revolterade enligt Bergman mot att den statligt subventionerade kulturen främst nådde ut till en liten, urban, utbildad och bemedlad publik. Det föddes en ny folkkultur vars syfte var att både involvera medborgarna i skapandet av kultur och sporra dem att ta del av kultur, allt enligt den marxistiska devisen att konst och kultur alltid existerar i förhållande till sin omgivning. Resultatet var flertalet nya aktörer: boklag, teatergrupper, orkestrar, kulturcentrum, med mera. Samtidigt kom begreppet folkkultur att kraftigt förknippas med en ung politisk proteströrelse.

I sin text på sidan 23 frågar sig Merja Leskinen vad det blivit av denna klassmedvetna arbetar- och vänsterkultur i dag. Enligt Fredrik Sonck saknas en motkultur från vänsterhåll för att 1970-talsvänstern numera är en del av det kulturella etablissemanget.

– Ser man på olika kulturinstitutioner så är de gamla vänstermänniskorna påfallande välrepresenterade. I den mån som till exempel teatern i dag är ideologisk, brukar den inordna sig under vänstern. Men är det sen folkkultur? Nja, knappast; här vänder den sig ofta till ett avantgarde, en urban, utbildad publik. I den meningen kan den nog räknas till så kallad finkultur, eller en undersökande kultur.

Om 1970-talets vänsterinspirerade motkultur har övertagit rollen som etablissemangets kultur, kan man då skönja något slags motkultur från högerhåll?

– Det är nog ganska fattigt med undersökande högerkonst, speciellt i Norden, säger Sonck.

Däremot, menar han, är underhållningsindustrin, till exempel Hollywoodfilmer, genomsyrad av en nyliberal ideologi som är så allmänt accepterad att vi sällan ens reflekterar över den.

Undersökande vs underhållande

Att försöka ringa in begreppet folkkultur i dag är alltså knepigt. Man landar lätt på en lös definition av folkkultur som lågkultur i motsats till den så kallade finkulturen, något som Sonck också är inne på, men samtidigt förkastar.

– Dikotomin mellan low-brow och high-brow är jag inte särskilt förtjust i, eftersom den inte helt och hållet stämmer. Inom den folkliga kulturen kan också finnas sådant som är nyskapande, trots att dess belackare inte nödvändigtvis vill se det – det kan alltså finnas ett slags klassförakt inblandat. Se till exempel på punken.

I stället för low-brow och high-brow eller högkultur och lågkultur, talar Sonck hellre om en dikotomi mellan underhållande kultur och konst, och undersökande kultur och konst.

– Kulturjournalistiken är i regel mer intresserad av den konst som undersöker samhället, människan, kulturen och historien, och mindre intresserad av den underhållande kulturen, som ofta bygger på bekanta uttryck och klichéer. Med detta dock inte sagt att underhållningskultur skulle sakna konstnärliga kvaliteter. En kulturform som vi ju till exempel sett att har utvecklats till något väldigt intressant är seriekonsten.

Ulrika Wolf-Knuts, Lukas Rusk och Fredrik Sonck. Foto: Anne Günther, Janne Wass.

Inte bara pang-pang

En annan kulturform som vuxit explosionsartat, men som nästan helt flyger under kulturdiskussionens radar, är dator- och konsolspelandet. Lukas Rusk är född 1993 och har spelat sedan han var barn.

– Jag började som yngre med äventyrsspel, eftersom man i dem får utforska och bygga världar och använda sitt huvud, säger Rusk.

Spelvärlden bevakas inte regelbundet av ett enda finlandssvenskt medium, trots att det är en kulturform som mätt i antalet utövare börjar närma sig samma storlek som tv- eller filmtittandet, åtminstone inom de yngre generationerna. Sonck säger att frågan om spelbevakning då och då diskuterats på Hufvudstadsbladets kulturredaktion.

– Jag är själv dåligt insatt, eftersom jag inte spelar. Men en av orsakerna till att spel är rätt ointressanta för kulturjournalistiken kan vara att de flesta av dem trots allt bygger på samma nyliberala konkurrensberättelse som annan underhållningskultur: överlev, skjut dina fiender, gå vidare. Så jag vet inte om spelens innehåll skulle vara speciellt intressant att skriva om, ur en undersökande synvinkel.

Rusk ger delvis Sonck rätt. Men det är skillnad på spel och spel, säger han, och nämner Bioshock som ett intressant exempel som utforskar problematiken kring den kapitalistiska kulturen, må så vara inom ramen för pang-pang. Andra är självrannsakande, och kan ställa spelaren inför ett scenario där dödande i spelet plötsligt har emotionella och praktiska följder som liknar dem som existerar i verkligheten, och på så sätt undersöker spelvärldens inre mekanik. Och trots fördomen, handlar faktiskt inte alla spel om att döda, påpekar han.

– Alla spel kommenterar samhället på ett sätt eller annat, även om det inte alltid är avsiktligt. Jag tror att texter som tog fasta på det kunde intressera också personer som inte annars är intresserade av spel.

Kroppskultur är också kultur

Talar man om kultur i ett bredare begrepp förknippas ofta arbetarklassen med bänkidrott. I den mån som det finns ett klassförakt för till exempel teater och bildkonst som ”elitistisk finkultur”, fungerar ofta just idrotten som ett slags kultursubstitut: en riktig arbetare går på hockeymatch och inte på teater. Sonck säger att det lätt blir svårhanterligt att blanda in idrott i den här typen av kulturdiskussioner, men att idrottskulturen som fenomen i sig är väldigt intressant.

– Tävlingsidrotten har en berättelse som tilltalar väldigt många, en berättelse som på ytan ofta kan te sig icke-ideologisk, men som i själva verket är högst ideologisk. På sätt och vis är ju tävlingsidrotten en slags kulmination av det nyliberala konkurrenssamhället. Den nyliberala världens berättelser är så integrerade med vårt DNA att vi inte tenderar att ens reflektera över deras ideologiska innehåll. Ta till exempel dokusåpor, som ju nästan alla handlar om att deltagarna konkurrerar mot varandra, man är ”inne” eller ”ute”, på samma sätt som i idrotten.

Enligt Sonck är en faktor i ekvationen att arbetarrörelsens bildningssträvanden har försvagats avsevärt.

– Arbetarrörelsen hade från början av 1900-talet fram till 1970-talet ett väldigt starkt folkbildningsideal. Det är kanske delvis en idealisering eller romantisering av historien, men min uppfattning är att det hos arbetarklassen tidigare fanns en tydlig vilja att undersöka sitt predikament genom konst och kultur, som bland annat tog sig uttryck i en levande och inflytelserik arbetarlitteratur och arbetarkultur. Och visst finns det arbetarlitteratur i dag också, men inte alls i samma utsträckning som förr. Förändringen syns också i det politiska livet. Tänk att det i Sverige fanns en socialdemokratisk partiordförande och statsminister som Per Albin Hansson, som på fritiden förströdde sig med att skriva poesi. Det gjorde Stalin också, förresten. Jag menar förstås inte att vi ska se Stalin som någon förebild, men håll med om att det är svårt att föreställa sig en Stefan Löfven eller en Antti Rinne koppla av efter arbetsdagen med att knåpa med metriken till en dikt.

Trenden har alltså varit en förändring mot en mer enhetlig och på samma gång mångskiftande och överlappande kulturverklighet. Men den här utvecklingen är inte nödvändigtvis huggen i sten, menar Ulrika Wolf-Knuts.

– Det beror på hur den politiska utvecklingen fortsätter. De högerextrema krafterna i samhället har ofta ställt krav på en nationalistisk kultur. Om de fortsätter att växa i styrka, så kan det hända att vi snart bara får ägna oss åt ”äkta nationalistisk kultur”, och då sitter vi i den gropen. Det tycker jag att är en skrämmande tanke. N

Text Janne Wass
Översta bilden: Simo Rista

Kulturen måste blicka framåt och utåt

Maria Lundström har i snart ett halvår varit kulturchef
på Svenska Yle, en post där det per definition är omöjligt att leva upp till alla publikens förväntningar.

– Det är ännu för tidigt att tala om några stora visioner.

Det säger Maria Lundström, som sedan mars i år suttit på en av de mest inflytelserika posterna i Svenskfinlands kulturlandskap, nämligen den som Svenska Yles kulturchef.

– För tillfället arbetar vi med de övergripande riktlinjerna för hela kulturredaktionen, och det är ett arbete vi gör tillsammans på redaktionen.

Lundström säger att hon särskilt velat poängtera samarbete som arbetssätt. Innan de nya arbetsuppgifterna var Lundström konstnärlig chef på Teater Viirus, och hon uppger att en av orsakerna till att hon sökte Yle-jobbet var att hon tyckte att det var spännande att arbeta med konst och kultur ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Smältdegeln av olika talanger och infallsvinklar på Svenska Yles kulturredaktion är inspirerande och samtidigt en utmaning.

– Jag vet inte hur uppenbart det är utåt, men faktum är ju att ungefär hälften av de som arbetar på redaktionen själva är producerande konstnärer, regissörer, dramatiker eller journalister med dokumentär inriktning, medan en annan grupp är mer traditionella redaktörer. Den del av redaktionen som sysslar med kulturbevakning är egentligen ganska liten.

Recensera eller inte?

De stora linjedragningarna är alltså fortfarande under grupparbete, men några stora förändringar är ändå inte att vänta, trots att det för några veckor sedan stormade en aning i det lilla finlandssvenska kulturvattenglaset. En hetsig diskussion uppstod på sociala medier då några finlandssvenska författare hade tolkat något som Lundström skrivit som att Svenska Yle skulle skära ner på antalet recensioner på webben.

Såpass tunga namn uttalade sig att Lundström såg för bäst att gjuta olja på vågorna med ett inlägg där hon förklarade att Svenska Yle ingalunda tänker nedprioritera recensionerna, men däremot göra bedömningar om huruvida andra sätt att uppmärksamma på någon annan plattform i vissa fall är mer ändamålsenligt än regelrätta recensioner på webben.

Något rakt svar på om andelen recensioner kommer att minska på bekostnad av till exempel personintervjuer ger hon inte heller för den här artikeln, utan hänvisar till att det är redaktionen som i sitt normala arbete gör avväganden om vad som ska recenseras och hur något ska bevakas. Som på vilken redaktion som helst handlar det delvis om att resurserna sätter vissa gränser, och inte ens en gigant som Yle kan bevaka allting jämlikt.

– Det ges ut närmare 60 finlandssvenska böcker under hösten, och vi har helt enkelt inte resurser att recensera alla, precis som vi inte heller recenserar alla föreställningar och filmer.

Vidare, säger Lundström, visar Yles läsarsiffror att recensioner inte alltid läses i den mån en skulle önska, och menar att man då måste fundera på vad som är mer ändamålsenligt både för verket, konstnären och publiken – är det viktigare att det finns en recension eller att fler läsare tar till sig informationen om ett verk via någon annan form som ibland har större genomslagskraft? Men Lundström poängterar att det här alltså inte handlar om några nya riktlinjer på redaktionen, utan det är samma typ av journalistiska avväganden som alltid har gjorts.

– Men om du frågar om förändringar så är jag inte främmande för sådana, sådär generellt sett – jag föredrar nytt framför gammalt, och det är ju vårt jobb att göra förändringar i den mån som det förbättrar kvaliteten och tydligheten i vår rapportering. Ingenting är stabilt i samhället, varken då det gäller personer, institutioner eller kulturen. Medievärlden har förändrats drastiskt under de senaste åren och vi måste beakta de premisser som vi har gällande nätet och sociala medier.

Hierarkier existerar

I ett brett och långsiktigt perspektiv ingår det i Svenska Yles public service-uppdrag att måna om kulturens existensberättigande, slår Lundström fast. Till detta hör också att det ska finnas utrymme för djuplodande och analyserande innehåll som tilltalar en redan insatt publik, men också öppna kulturen för en ny publik. De här tankegångarna anknyter till temat för detta nummer av Ny Tid, det vill säga folkkultur, ett begrepp som ska visa sig vara rätt svårfångat.

– Jag tycker egentligen att det är ganska ointressant att kategorisera olika typer av kultur, det är intentionen och idén bakom verket som är intressant, inte huruvida det är påkostat och framförs i finrummet. Men visst finns det fortfarande en hierarkisk skillnad mellan ”finkultur” som opera, balett och klassisk musik, och sedan punk och hiphop och andra genrer som ses som mer marginella.

I det här hänseendet anser Maria Lundström att det är relativt bra ställt hos Svenska Yle: ser man på mediehuset i stort, uppmärksammas enligt henne kultur på en väldigt bred front, från högt till lågt, marginellt och populärt, både sådant som kan anses som ”finkultur” och ”folkkultur”.

Slaget om musiken

Svenska Yle har som public service-kanal på svenska i Finland något av ett specialansvar att dels bevaka den finlandssvenska kulturen på bred front, och dels fungera som en förmedlare av kultur på bred front åt finlandssvenskarna, ett uppdrag som aldrig kan utföras på ett sätt som gör alla nöjda. Dels finns det ett stort tryck från finlandssvenska kulturutövare att just den finlandssvenska kulturen ska ges företräde, dels finns det ett stort segment av lyssnare, tittare och läsare som förväntar sig ett heltäckande utbud nyheter, aktualiteter, sport och kultur, och som mycket hellre till exempel hör och ser program om fransk film eller lyssnar på amerikansk popmusik än tar del av finlandssvensk poesi eller körsång.

Musiken på Radio Vega är en evig källa för uppretade känslor. Än är det någon som upprör sig på att det spelas för mycket dansbandsmusik och för lite rock, än någon på att det är för mycket engelskspråkig och för lite finlandssvensk musik. Av de finlandssvenska kulturutövarna är utan tvivel musiker försatta i en ovanligt knepig sits: det finns nämligen mycket litet draghjälp från det kommersiella hållet. Det finns flertalet förlag som ger ut böcker på svenska, och många svenska teatrar, men däremot inget skivbolag som ger ut musik på svenska, förutom små indiebolag som fungerar mer eller mindre på ideell basis. Små summor kan erhållas av Kulturfonden för att spela in skivor, men det täcker inte på långt när de omkostnader som krävs för efterarbetet med licenser, marknadsföring och distribution. För många artister som gör musik på svenska är Svenska Yle den enda chansen att nå ut till en bredare publik. Denna musik, gjord av finlandssvenskar för finlandssvenskar, måste ju kallas för folkkultur i det avseende att den bär vidare en specifik folklig kulturtradition.

Maria Lundström ansvarar inte för musikvalet på Radio Vega, men nog för hur den finlandssvenska musiken, och för den skull övrig ”marginalkultur”, bevakas och lyfts fram inom ramen för kulturredaktionen, bland annat genom specialprogram. Hon poängterar att det faktiskt finns program som helt ägnar sig åt finlandssvensk musik, och andra program där dylik ingår som ett starkt inslag. Heltäckande kan det naturligtvis aldrig bli.

Inget museum för finlandssvenskhet

I vilken utsträckning anser du att det ligger på Svenska Yles ansvar att så att säga helt och hållet bära upp sådan finlandssvensk marginalkultur som inte lyckas konkurrera kommersiellt och som inte heller får märkbart stöd från andra institutioner? Om man lite elakt vill säga ”ge konstgjord andning”?

– Vi ska ge uppmärksamhet åt kultur med innehåll som är angeläget eller originellt såtillvida att det är unikt. Det är klart att vi utgår ifrån minoritetsaspekten – i vårt uppdrag ingår en skyldighet gentemot den finlandssvenska publiken som gör att vår verksamhet inte går att likställa med finskspråkiga Yles, varken resurs- eller innehållsmässigt. Men vårt uppdrag är också bredare än att bara ”bevara” en finlandssvensk kulturtradition. Vi måste undersöka vad hela begreppet finlandssvensk betyder idag, det är ju inte så att min identitet bara hänger på det som är specifikt finlandssvenskt – det är ju en helt befängd tanke. Identiteten omfattar så mycket mer än så och det finns en diversitet också bland oss finlandssvenskar. I dagens läge då det är så lätt att välja och vraka i utbudet av kultur, så skjuter vi oss själva i foten om vi sluter upp bakom någon slags stagnerad idé om finlandssvenskhet, vi borde framför allt fråga oss om det vi gör är viktigt. Så, nej, jag anser inte – som du uttryckte det – att vi ska syssla med att ”ge konstgjord andning”. En viss grad av konkurrens måste också finlandssvenska kulturutövare räkna med, vi måste våga mäta oss med resten av världen.

– Vi tar avstamp i den finlandssvenska verkligheten och det mesta vi gör handlar om det finlandssvenska. Men jag anser att vi borde sträva till en större öppenhet snarare än slutenhet. I dag då många lever i en mer eller mindre trespråkig verklighet känns det som en extremt skrämmande och kvävande tanke att finlandssvenskarna exempelvis inte skulle påverkas av de demografiska förändringarna som pågår i lika hög grad som den finskspråkiga befolkningen.

Utopin är öppenhet

Ser man folkkulturen som en bred definition av det som människor tar till sig för att bearbeta de existentiella frågorna och skapa mening i livet, anser Maria Lundström att det är Svenska Yles uppdrag att försöka erbjuda något för alla – om man så får sin kulturella näring från opera, tv-serier eller brädspel.

– Vi ska inte skärma av kulturbegreppet vid konsten, och vi erbjuder en bred skala av såväl djup som ytlighet och långa, inte helt lättillgängliga essäer som aktuell, kort och snabb rapportering. Som ett exempel på något som man väl kan kalla för klassisk folkkultur hade vi nyligen en dansbandskväll som vann jättestort gehör bland våra lyssnare. Dansbandsmusik är en genre som verkligen inte har speciellt hög status, men som likväl är otroligt viktig för en stor grupp människor.

Hur tror du att framtidens folkkultur kommer att se ut?

– Om jag försöker svara utopistiskt så hoppas jag att vi i framtiden har en så inkluderande kultur som möjligt, att vi inte sluter oss utan öppnar upp för personer av olika bakgrund och med olika språk som kan ge oss större och bredare förståelse för tiden, samhället, andra människor och oss själva. En kultur som alla kan ta del av, oberoende av etnicitet, sexualitet eller klass. Och så hoppas jag att de olika kulturella inriktningarna inte ska verka exkluderande, för de är alla uttryck för ett grundläggande behov i människan, behovet att skapa och bearbeta sina upplevelser. N

Text & foto Janne Wass