Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Skärgårdens sista strid

Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.

Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.

Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.

– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.

I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.

– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.

Madelene Häggman.

Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.

– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.

Fel år i Pargas

Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.

Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.

– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.

– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.

”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.

– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.

Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.

– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.

Finlands Florida?

Julius Karlsson.

Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.

– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.

– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.

Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.

– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.

Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.

– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.

Svenskhatet oroar

Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.

– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.

I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.

Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.

– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.

Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.

De grönas dilemma

Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.

– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.

Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.

– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.

Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.

– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.

Janina Andersson.

Frifräsare på Kimitoön

Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.

– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.

– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.

Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.

– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.

Viktigaste valet

I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.

I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.

– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.

Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.

– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.

– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.

Text & foto Janne Wass

  1. EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.

Ett feministiskt val

Kommunalvalet om drygt tre veckor känns ovanligt laddat, jämfört med många tidigare år. Bland annat kommer valet att ge en lägesrapport om Sannfinländarnas popularitet. Sedan partiet gick med i regeringen har dess stöd dalat från närmare 18 procent i riksdagsvalet 2015 till drygt 8 procent. Socialdemokratiska partiet har seglat upp som landets populäraste parti – det blir intressant att se om formen håller i sig ända fram till valdagen. I flera finlandssvenska kommuner, bland annat Pargas och Kimitoön, som vi lyfter upp i denna tidning, kommer diskussionen att handla om huruvida Svenska folkpartiet tar enkel majoritet eller inte.

Sin egen krydda i valsoppan tillför det nya Feministiska partiet (FP), som ställer upp 40 kandidater i 9 kommuner. Impulsen torde komma från Sverige, där Feministiskt initiativ (Fi) såg dagens ljus 2005. För att spå i partiets möjligheter kan man också snegla på Fi:s historia. I sitt första riksdagsval 2006 fick Fi endast 0,65 procent av rösterna, och har inte lyckats få en enda ledamot invald till riksdagen. Däremot lyckades partiet mobilisera väljare kring Soraya Post i Europaparlamentsvalet 2014, och med ett resultat på kring 6 procent blev Post invald. Men trots det fick Fi endast drygt 1 procent av rösterna i kommunalvalet samma år. Det resultade ändå i 13 fullmäktigeplatser.

Att Feministiska partiet skulle få in 13 personer i fullmäktigen i Finland redan i år är orealistiskt, men det kan vara en svart häst i de stora städerna, Helsingfors, Åbo, Esbo och Tammerfors i första hand. Partiordförande Katju Aro har någorlunda realistiska chanser att bli invald i Helsingfors, där FP kan slåss om de sista ströplatserna i fullmäktige med Finlands kommunistiska parti och Piratpartiet. För det krävs antagligen att partiet lyckas skramla ihop över 3 000 röster i staden. Det är möjligt, men långt ifrån säkert att det går vägen. Partiets problem i Finland är att det inte har en lika välkänd draghäst som Fi:s partiordförande Gudrun Schyman i Sverige.

Gudrun Schyman är före detta ordförande för Vänsterpartiet, så Fi har i Sverige en stark vänsterprägel. I Finland har den aspekten inte varit lika tydlig, men Katju Aro placerar in FP mellan Vänsterförbundet och De gröna, så nog kan man också benämna FP som ett vänsterparti. Det intrycket stärks av partiets principprogram. Förutom de uppenbara – jämställdhet, intersektionalitet och mångfald – betonar FP även välfärdssamhället, en stark offentlig sektor och investeringar i välfärdstjänster. Partiet skriver rakt ut att dess politik principiellt står i ett motsatsförhållande till nyliberalismens vinsttänk.

Huruvida FP:s entré på den politiska arenan i rena valresultat innebär en seger eller en förlust för rödgrön politik återstår att se. Å ena sidan kan ytterligare en aktör på vänsterkanten locka nya anhängare, men å andra sidan finns risken att FP ”stjäl” röster av De gröna och Vänsterförbundet utan att få in egna fullmäktigeledamöter i samma utsträckning, vilket minskar, snarare än ökar, det rödgröna inflytandet. Hursomhelst kan man hoppas att partiet lyckas med sitt uppsåt att föra in mer feminism också i de etablerade partierna. Förhoppningsvis då kopplad till en bred solidaritetsprincip, snarare än individualistisk identitetspolitik.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Är vi alla arbetarklass nu?

Ränderna har inte gått ur Ny Tids förre chefredaktör Fredrik Sonck, numera kulturchef på Hufvudstadsbladet. Det torde ha stått klart för de flesta som läste hans ledarstick i tidningsdraken söndagen 26.2. I texten förordade Sonck (något förenklat) en ny, eller kanske nygammal, syn på begreppet ”arbetarklass”. Under den (ironiskt?) klickvänliga rubriken ”Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel” gjorde Sonck upp med ”illusionen om den breda medelklassen”, en illusion som stadfästes av Storbritanniens biträdande premiärminister John Prescott år 1997 med orden ”We are all middle-class now”.
Enligt Sonck bör arbetarklassen återfå sin ursprungliga betydelse, det vill säga alla som arbetar för sitt levebröd, oberoende bransch, lönenivå eller utbildning, borde räknas som arbetarklass. Överklassen kan leva gott på avkastning och kapital utan att behöva arbeta, medan medelklassen i den sonckska analysen är ”de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster”. Sonck vill inte ge några exakta siffror på hur mycket kapitalinkomster man ska ha för att klättra över tröskeln till medelklass, men föreslår så mycket att de överskrider fattigdomsgränsen, vilket enligt honom förutsätter ett kapital på minst en halv miljon euro.

Föga överraskande väckte ledarsticket en del diskussion på sociala medier. Bland annat frågades om man verkligen kan räkna merparten av Finlands ministrar till arbetarklassen bara för att de inte har några betydande kapitalinkomster.
Soncks analys är egentligen klassisk marxism, ämnad att ställa arbetet mot kapitalet, som han skriver, ”för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
En helt riktig kritik mot inlägget är att den marxistiska klasslärans samhälle såg helt annorlunda ut än det gör i dag. Arbetare, det vill säga personer som sysslade med i huvudsak fysiskt arbete, var per definition fattiga. De var lågutbildade, många var analfabeter eller hade på sin höjd bakom sig några år i någon slags skola, beroende på vilket land de råkade växa upp i. Högre utbildning, och därmed chans till icke-fysiskt arbete och andra former av uppehälle än lön, hade i första hand unga vars föräldrar hade råd att låta dem utbilda sig vid universitet.

Hundrafemtio år av arbetarkamp har gjort att situationen i dag ser annorlunda ut. Många klassiska arbetaryrken, speciellt inom den tunga industrin, är i dag relativt välbetalda, på sätt och vis kan man säga att arbetaren gjort sin klassresa från arbetar- till medelklass. Detta är i varje fall den berättelse som den tredje vägens socialdemokrati ville måla fram, då premiärminister Tony Blair 1999 anammade Prescotts bevingade uttryck. Det var också andemeningen då Samlingspartiets dåvarande presidentkandidat Sauli Niinistö på valaffischerna kavlade upp ärmarna och hävdade att ”motsättningarnas tid är förbi”.
Men tanken om att alla är medelklass håller bara om a) man anser att löner på kring 2 000 euro i månaden (ungefärlig medellön för t.ex frisörer, cafépersonal, kosmetologer, kassaarbetare, busschaufförer) är tillräckligt för medelklass, och b) om alla de som lever under fattigdomsgränsen inte kategoriseras som människor. Vidare glömmer man bort alla dem som arbetar på deltid, projektanställning, på frilansbasis eller som småföretagare – alla den typen av arbetsförhållanden som blivit vanligare under de senaste åren. Journalistbranschens medellön på 3 600 euro i månaden må vara snäppet över det nationella medeltalet, men det tröstar inte de journalister som som hankar sig fram på frilansande eller inhopp, och aldrig kan planera sina liv längre än några veckor i framtiden.

Om vi då är ense om att vi alla inte är medelklass, men frångår Soncks analys om att alla som inte sitter på 500 000 euro i ackumulerat kapital är arbetarklass, blir det genast betydligt svårare att dra gränsen mellan arbetar- och medelklass. Det vettigaste blir då antagligen att slå fast en inkomstgräns baserat på en medianinkomst. Men för att undvika begreppsförvirring, måste man då kanske frångå begreppet ”arbetarklass”, eftersom det bland personer som hamnar på övre sidan av gränsen också kommer att finnas folk som arbetar för sitt uppehålle, må så vara med lite högre län än andra. Ett förslag är att man i stället skulle tala om ”underklass”. Men ska då till exempel Ny Tids chefredaktör med en månadslön på 2 900 euro kategorisera sig som ”underklass”? Det låter ju lite märkligt. Ska vi då tala om övre och nedre underklass? Högre och lägre medelklass? Som Sonck skriver blir det här ”luddigt och vilseledande” och bidrar föga till klassanalysen.
En potentiellt farlig tendens är att dra skiljelinjer mellan klasserna utgående från vanor och attribut. Ett inlägg på sociala medier häromdagen gjorde gällande att om man har råd att prenumerera på en dagstidning kan man inte på riktigt identifiera sig som arbetarklass, medan ett annat ville se klassmarkörer i om man diskuterade ett Guggenheimmuseums vara eller icke vara. Detta baserar sig på ett klasstänkande som tar oss tillbaka till 1800-talet och förpassar i skräpkorgen sett sekel av arbetarrörelsens strävanden för folkbildning och arbetarkultur, ett arbete som resulterat i nioårig grundskola, arbetarinstitut, avgiftsfria bibliotek, våra stadsteatrar, idrottsföreningar, statssubventionerad kultur och public service-bolaget Yle. Det är också ett slag i ansiktet på alla de författare, konstnärer och andra kulturarbetare som hankar sig fram under fattigdomsgränsen.Vidare är det en nedvärdering av arbetarklassens intellelligens, kulturella kapacitet och nyfikenhet på världen. Visst har den hungrige svårt att njuta av konst, men det betyder inte att hen inte skulle vilja göra det.

Men har allt detta då något mer än semantisk betydelse? Kan vi inte bara kalla det för fattig, rik och mittemellan? Visst kan vi det, men att konstatera faktum driver inte världen framåt. Om vi vill göra något åt klass- och inkomstklyftorna i världen, behöver vi ett redskap för analys om vi ska kunna dra upp riktlinjer för reformarbete. På högerhåll är intresset för minskning av samhällsklyftorna sällan särdeles stort, och genom att komma med uttalanden som ”vi är alla medelklass nu”, ”motsättningarnas tid är förbi” eller ”höger-vänsterskalan är föråldrad” vill man påskina att samhället nu är färdigbyggt, att det nu bara gäller att så att säga förfina kapitalismen.
Motsättningar mellan arbetare och arbetare hjälper inte samhällets fattiga och utsatta. Att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker. Däremot är det ett problem att allt mer av världens resurser ackumuleras som kapital hos världens superrika. Detta är ett systemfel, ett systemfel försätter alla arbetare, inte bara de allra fattigaste och utsatta, i ett underläge. För att åtgärda systemfelet krävs en medveten klasskamp som innefattar hela den arbetande klassen, från chefer och högre tjänstemän till verkstadsgolvets knegare, prekariatet och de arbetslösa. Däri ligger Soncks, och i förlängningen Marxs, poäng.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Att ideologisera

Den 10 januari skrev YLE:s Morgon-tv:s programledare Sanna Ukkola en kolumn där hon ondgjorde sig över ”ideologisering” i skolan. Vid sidan av ”tvångssvenska” tvingar man nu på barnen feminism och veganism, anser Ukkola. Hennes utgjutelse baserar sig på två beslut som fattats under de senaste månaderna. Det första är att dela ut den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda lilla pamflett Alla borde vara feminister (2014) till alla niondeklassister i Finland. Det andra är Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att utgående från De grönas fullmäktigeledamot Leo Stranius motion införa en så kallad ”vegandag” i Helsingfors skolor. Enligt Ukkola är det här en ”ideologisering” av skolan.

Ukkola har redan länge skrivit bloggar på YLE:s webbsida, som andats en ”Sannfinländarna light”-stämning. Hon är inte riktigt lika rabiat i sin kritik av feminism, vänstern, ”politisk korrekthet” och antirasism som Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin, men tongångarna är de samma – Ukkola har också försvarat Appelsins hjärnfjärtar i sina kolumner.

Appelsin och Ukkola använder sig båda av samma metoder i sina texter, metoder som högerpopulistiska debattörer har utvecklat till en ren konstform. De tar fasta på begrepp som kastas runt i den offentliga debatten, ofta just av högerpopulister, och kopplar dem till aktuella frågor. Genom att sedan lämna bort viktiga fakta, berätta halvsanningar, använda sig av ad hoc-argument och göra falska orsakssamband, skapar de halmdockor som de sedan ursinnigt späker.

Låt det nu vara sagt, så att det blir klart: Helsingfors tänker inte tvinga barn att äta veganmat, utan uppmanar alla skolor att en dag i veckan erbjuda alla barn vegankost. Det här betyder inte att barnen måste skriva in sig i Animalia och börja demonstrera mot pälsfarmning, utan att de en dag i veckan får välja näringsrik, hälsosam mat, som till skillnad från andra dagar i veckan inte innehåller animaliska produkter. Samtidigt minskas skolkökens ekologiska fotavtryck.

Jag håller visserligen med Ukkola om att skolan ska vara fri från politisk propaganda, speciellt då det gäller undervisningen. Men ideologier kommer vi inte ifrån. Hela det finländska skolsystemet är ideologiskt motiverat, och genomsyras av olika former av ideologier, bland annat den kristna och den nationalistiska ideologin. I religionsundervisningen lär man sig rabbla upp de tio budorden och vi läser om de tappra finländska soldaterna i Vinterkriget medan vi hissar den finländska flaggan och sjunger nationalsången. Att vid sidan om detta läsa om en afrikansk kvinnas upplevelser av könsdiskriminering skadar knappast.

I den sannfinländska och ullaappelsinska världen finns det vissa saker som är självklara naturlagar. Hit hör bland annat heteronormativitet, köttätande, kristendom och nationalism. Dessa är ”finländska” och ”traditionella” värderingar och således ovan all kritik. Andra verkligheter och infallsvinklar stämplas som ”ideologier” och ”propaganda”. Det är synd att Sanna Ukkola gång efter annan faller i samma tankegrop. Att påpeka att det finns andra upplevelser av verkligheten än de som vi som vita, priviligierade finländare traditionellt vaggas in i är inte att ”ideologisera”. Att ge människor som inte faller in i våra stereotypier möjlighet att leva sina liv utan diskriminering och stigmatisering är inte ”förtryck”, som Ukkola skriver i en annan kolumn. Mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och tanken om allas lika värde är däremot ideologiska begrepp. Det är synd om Ukkola inte anser att dessa ska omfattas i skolan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör