Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Hur ska vi tala om extremism?

En fruktansvärd tragedi utspelade sig i Åbo i fredags – en ung man gick bärsärkagång med en kniv i stadens centrum mitt under ljusan dag, med två dödsfall och flertalet skadade som följd. En av de allvarligt skadade var en person som med risk för sitt eget liv försökte rädda en kvinna som knivhuggits i halsen – ett bevis på den godhet och osjälviskhet som så många av de närvarande visade prov på.

En stor eloge ska också gå till polisen, som inte bara höll huvudet kallt och skadsköt den misstänkte förövaren, som kunde fångas in på några minuter, utan också skötte informationen efter händelsen på ett ypperligt sätt. Precis som det anstår myndigheten, gick polisen inte ut med spekulationer om den misstänktes identitet, härkomst eller motiv innan säker information fanns att tillgå.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om den samlingspartistiska inrikesministern Paula Risikko, som på presskonferensen först kallade den misstänkte för en man med ”utländskt utseende”, och sedan började dra paralleller till terrordådet i Barcleona tidigare i veckan, och vidare talade om hur terrorismen nu landstigit i Finland. Detta alltså innan polisen gått ut med några som helst uppgifter om den misstänktes identitet eller motiv.

Senare meddelade polisen att mannens identitet var fastslagen, och att det var fråga om en man från Marocko, och att dådet utreds som ett terrordåd. Mannen har varit förtegen om sina motiv, men uppger sig vara 18 år, och polisen har bekräftat att han anlände till Finland som asylsökande i fjol.

Redan innan Risikkos uttalande hade ögonvittnen sagt att förövaren ropat ”Allahu akbar”, och det cirkulerade till och med en videosnutt där detta utrop påstods kunna höras. Vid närmare granskning visade det sig att det som ropades på videon egentligen var ”Varo! Varokaa!” (Akta er! Akta er!), och ropades av en förbipasserande (huruvida förövaren också ropade något annat är oklart).

Reaktionerna på mannens härkomst och antagandena om hans religiösa tillhörighet har inte låtit vänta på sig. I Pargas slog en man in fönstret på en pizzeria som drivs av en invandrare, och fångades på bild då han i samband med dådet gjorde en nazisthälsning. Den främlingsfientliga Suomi ensin-gruppen ställde sig på lördagen på Salutorget i Åbo för att sprida sin propaganda. På sociala medier har det naturligtvis kokat – också personer som i vanliga fall försvarar invandrare och asylsökande har släppt ur sig generaliserande och rasistiska utrop. Att känslorna går heta efter en tragedi som denna är visserligen förståeligt. Men det är alltid bra att låta blodet svalna innan man plockar fram mobilen för att dela med sig av sin upprördhet.

Centralkriminalpolisens utredning av dådet är ännu i startgroparna, och i skrivande stund vet vi fortfarande inte mycket om vare sig gärningsmannen eller hans motiv. Hur diskussionen kommer att gå framöver kan vi däremot förutspå med relativt stor säkerhet utgående från reaktionerna på liknande händelser tidigare.

Oberoende av om det verkligen rör sig om ett planerat, ideologiskt drivet terrordåd eller något annat, har vi en högljudd grupp som kommer att använda det skedda för att stärka sina argument för att stänga Finlands gränser och förtrycka muslimska kulturyttringar. Den rasistiska och invandringsfientliga retoriken kommer att förstärkas både i medierna, på nätet och i politiken. Antagligen kan vi också vänta oss en ökning av vandalism, verbala angrepp och till och med våldsdåd med rasistiska förtecken.

Den samlade invandringskritiska mobben har redan beslutit sig för att förövaren är muslim, och huruvida så verkligen är fallet eller inte kommer för dem att spela ringa roll. Till och med då en infödd finländare utan några som helst kopplingar till islam körde på personer i Helsingfors tidigare i somras försökte vissa debattörer koppla dådet till jihadism.

Visar det sig att mannen är muslim, kommer ledande muslimer i Finland att förklara att islam är en fredens religion, och entydigt fördöma dådet. Antirasistiska debattörer och forskare kommer att lyfta fram forskning som visar att jihadistisk terror inte är överrepresenterad i statistiken och att utlänningar inte är nämnvärt överrepresenterade i brottsstatistiken då variabler som ålder och socioekonomisk ställning tas i beaktande.

Ovanstående debatt har utspelat sig så gott som varenda gång en muslim utfört ett terrordåd, och den är redan igång igen. I sig är det bra att det diskuteras, men problemet är att det i samband med tidigare dåd visat sig att det spelar föga roll vem som har rätt – diskussionen har ofta en tendens att fastna i ett skyttegravstänkande.

I en tidigare webbledare kritiserade jag Merete Mazzarellas Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8, i vilken jag ansåg att hon anslog en försonlig ton gentemot högerpopulisterna. Den ståndpunkten står jag fast vid, men ger Mazzarella rätt såtillvida att det vore viktigt att vi kom ur den slentrianmässiga polariseringen i debatten. Det betyder inte att vi måste ”ta debatten” med personer som inte har något genuint intresse av att lyssna på vad den andra sidan har att säga. Däremot borde vi föra diskussionen vidare.

Jag märkte att jag rent på autopilot började hetsa upp mig då jag såg rubriken till konfliktforskaren Alan Salehzadehs kolumnIltalehti dagen efter knivdådet: ”Terrori-iskut jatkuvat niin kauan, kun islamistien kanssa lepsuillaan” (Terrordåden fortsätter så länge vi daltar med islamisterna). Det beror på att jag är så van vid att se den här typen av rubriker på inlägg som lägger likhetstecken mellan invandrare, muslimer och terrorister. Men i själva verket går Salehzadeh till en punkt dit den allmänna diskussionen sällan kommer, eftersom vi är så upptagna med att försöka övertyga varandra om huruvida alla muslimer är terrorister eller inte.

Det vi borde diskutera är hur vi bäst kan motverka våldsdåd som utförs av radikaliserade personer utan att vi fördenskull drar alla invandrare eller muslimer över en och samma kam. Ett problem med att komma åt den här diskussionen är att det bland antirasister finns en viss beröringsskräck då det gäller islamism och jihadism. Denna beröringsskräck är befogad – om vi börjar tala om muslimer och terrorism, finns risken att vi ytterligare späder på de främlingsfientliga fördomar som redan finns. Men talar vi inte om islam och terrorism, uppstår de sinnebilderna som ofta ventilerats i offentligheten – att ”vänstern” inte tar hotet från radikal islamism på allvar.

Det finns, som forskare som Karin Creutz har påvisat i flertalet artiklar i Ny Tid, en uppsjö av orsaker till att (företrädesvis) unga män radikaliseras – ofta handlar det om en känsla av marginalisering och utanförskap. En stark religiös familjetradition brukar (paradoxalt nog) motverka, snarare än uppmuntra radikalisering.

Radikalisering kan bottna i såväl samhälleliga som personliga grunder. Personer som utför terrordåd är aldrig välmående, nöjda, friska människor. Allt som oftast är det personer som letar efter ett utlopp för personliga frustrationer, som kan bottna i fattigdom, förlust, känslor av oförrätt eller psykiska problem. Ett av de stora problemen är att det finns ideella rörelser som snappar upp dessa vilsna personer och övertygar dem om att utföra våldsdåd i en ideologis eller en saks namn. Genom historien har olika ideologiska och religiösa strömningar fungerat som kanaler för radikalisering. Kommunism, anarkism, nationalism, kristendom, konungadyrkan, etc. I dag är de två synligaste ismerna högerextremism och islamism.

Även om de grundläggande orsakerna till radikalisering ligger någon annanstans än i islam, kan man inte blunda för att islam som religion används som ett verktyg för att radikalisera unga av personer som anser sig dra nytta av motsättningar i samhället och som driver en ideologisk agenda. Här bör man dock göra skillnad på politisk islamism och moderat islam. Politisk islamism är inte förenligt med det västerländska demokratibegreppet – det är en ideologisk rörelse som baserar sig på ovetenskaplig fundamentalism. Tycker man sig kunna kritisera de finländska kristdemokraternas politik, måste man i konsekvensens namn också kunna kritisera politisk islamism. Det är inte bara ett uttryck för religionsutövning, utan en ideologi med politiska ambitioner.

Bakom den politiska islamismen finns också ett stort antal olika aktörer – vissa gör utmärkt arbete i fattiga länder, upprätthåller skolor, utför välgörenhet och så vidare. Men likaväl finns aktörer som sysslar med kriminalitet och terrorism. Enligt terrorismforskare finns det bland annat ett utbrett marockanskt terroristnätverk i Europa, vars fingrar sträcker sig också till Norden och måhända även Finland. Vi vet att det finns personer med kopplingar till terroristgrupper i Finland, och Centralkriminalpolisen har koll på ett tiotal personer som återvänt hit efter att ha haft samröre med grupper som IS och al-Qaida i Syrien, Irak och andra länder. Hur dessa personer övervakas och hur polis och myndigheter ska motverka att terroristceller kan operera i Finland är en fråga av akut vikt. En annan fråga är hur man motverkar spridningen av radikal islamism i Finland.

Dessa är frågor som också de politiska aktörer som arbetar för mångfald och mot rasism måste lyfta upp på agendan. Den högerpopulistiska rörelsen bör inte ges ensamrätt på dem i den offentliga debatten, eftersom högerpopulisternas åtgärdsförslag ofta är kontraproduktiva – de förvärrar snarare än förbättrar situationen.

Frågan om hur radikal islamism och politisk islamism motarbetas i Finland handlar nämligen inte om invandring eller asylpolitik. Den fria rörligheten i världen – globaliseringen om man så vill – är ett faktum, och problemen som den medför är också globala. Att vi skulle kunna råda bot på problemen genom att försöka stänga våra gränser är en befängd tanke. I den mån som arbetet tangerar asylpolitik och invandring handlar det om att polis och myndigheter måste få resurser, verktyg och tid att kartlägga och åtgärda kriminella och radikaliserade element i samarbete med andra länders myndigheter, forskare och experter – ett arbete som måste utföras i gott samarbete med de muslimska samfunden i Finland. Detsamma gäller naturligtvis också den andra radikaliserade samhällsgruppen i Finland, det vill säga högerextremisterna. Dessa två ytterligheter eggar upp varandra till våldsdåd och skapar en ond spiral, som försätter fredliga personer i fara. De antirasistiska aktörerna i samhället måste därför också ta diskussionen om radikal islamism i besittning och inte ha beröringsskräck inför fenomenet. Där har vi på Ny Tid också orsak att se oss själva i spegeln.

Janne Wass
Är Ny Tids chefredaktör

 

Identitet

Jag har på ledarplats ibland kritiserat vad jag kallar för ”identitetspolitik”, som jag använt som en motpol till partipolitik, i första hand då partipolitik som ordnar in sig bekvämt och lättfattligt på höger-vänsterskalan. Jag måste erkänna att det antagligen till viss del legat slentrian i dessa utgjutanden.

Min uppfattning har varit att allt fler, ofta unga, väljer att driva en politisk aktivism utgående från den egna identiteten, snarare än från allmänna principer och en bred solidaritetstanke. Denna övergripande kritik, i den mån den träffar rätt, står jag fast vid. Ensaksrörelser har sin plats i samhällsdebatten, men då en ensaksrörelse evolverar till politisk rörelse som gör anspråk på allmängiltighet, uppstår problem.

Men jag har samtidigt förhållit mig skeptiskt till vad jag kallat identitetspolitik i bemärkelsen av rörelser som driver vissa gruppers rättigheter – inte som rörelser i sig, jag har högsta uppskattning för feminismen, hbtiq-rörelsen, antirasismen, etc – men som övergripande politiska idéer.

Här måste jag erkänna att jag under den senaste tiden långsamt börjat ändra uppfattning.

För vad var arbetarrörelsen, annat än en identitetsrörelse? Ny Tid från 1950-talet är full av debatter om vem som kan kalla sig ”arbetare”, vem som får skriva ”arbetarlitteratur” och det är sannerligen ingen solidaritet som kommer på fråga då borgare och kapitalister behandlas. Även om vänsterpressen gärna så framhöll, var det knappast ändå så att majoriteten av arbetarrörelsens fotsoldater hade anslutit sig efter noggranna studier av Marx och Lenin, utan för att de var arbetare. Arbetaridentiteten fick dem att ansluta sig till en rörelse som drev på förbättringar av arbetarnas förhållanden, och att stoltheten över arbetaridentiteten var något som rörelsen gärna framhöll.

En annan sak var sedan att det i bakgrunden för rörelsen fanns en genomgripande och bred teori för hur ett hållbart och rättvist samhälle skulle se ut.

Kanske är det en av vänsterns stötestenar i dag – att den har så svårt att hitta de personer som verkligen skulle identifiera sig med rörelsen. Här vill jag igen lyfta fram Otso Harjus utmärkta text i det förra numret av Ny Tid: om vänstern vill vara relevant för den breda skara av unga aktivister som i dag de facto arbetar för en bättre värld, bör den i stället för att motverka den så kallade ”identitetspolitiken” se vad den kan lära sig av de olika emancipatoriska rörelserna. Feminismen, hbtiq-rörelsen och den antirastiska rörelsen arbetar i grund och botten för samma mål som vänstern – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi har småningom sett ordet ”frihet” krypa tillbaka in i vänsterretoriken. Kanske det igen är dags att damma av också ordet ”identitet”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass

Behöver vi verkligen populisterna?

”Vi i den rödgröna bubblan behöver populisterna för att kunna kontrastera oss mot dem”, skrev författaren Merete Mazzarella i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8.2017. Kolumnen fick mig att höja på ögonbrynen i viss förvåning. Mazzarella har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland, och hon är säkert ute i det bästa av syften. Men hennes sätt att sätta likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister kräver ett gensvar.

I kolumnen tar hon upp i huvudsak två huvudteman. Det första är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” (ett uttryck som jag börjar bli evinnerligt trött på) ”behöver populisterna” för att framhäva vår egna förträfflighet, för att så att säga spegla oss i vår egen glans. Det andra är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” är precis lika fördomsfulla och lättpåverkade som ”populisterna”, och att ”vi” i lika hög grad bygger våra åsikter på hörsägen och andrahandsinformation, och att vi främst tar del av nyhets- och informationskällor som stöder våra egna åsikter.
Mazzarella har på ett plan rätt: så kallad ”confirmation bias” är ett vedertaget och vetenskapligt faktum – vi tenderar alla att bättre ta till oss sådan information (eller felinformation) stöder vår egen verklighetsuppfattning. Om hon vill ge uttryck för ett grundläggande mänskligt behov av att spegla sig själv i motsatser, så har hon också en poäng.

Mer beklagligt är det att i sin svepande pseudoanalys av människosläktets psykologiska egenskaper, förfaller Mazzarella till högerns diskurs om ”motpoler” i samhällsdebatten, de så kallade ”ääripäät” som blivit ett så populärt ord. Myten om ”extremvänstern” behandlade jag i en tidigare ledare, så den ska jag inte gå närmare in på, utan nöjer mig att beklaga att Mazzarella hänfaller till normaliseringen av ytterhögern (som jag antar att hon avser med ordet ”populister”) genom att jämställa den med ”den rödgröna bubblan”, som man får anta att innefattar olika typer av vänstersympatisörer, feminister, antirasister, etc.

Vidare har Mazzarella rätt och slätt fel i sitt påstående att ”den rödgröna bubblan” är lika dålig på källkritik som ytterhögern. En bred amerikansk undersökning, som vi återpublicerade i vårt temanummer om extremhögern i våras visar med all tydlighet att konservativa mediekonsumenter tenderade att koncentrera sin mediekonsumtion till mediehus med en mycket klar högerprägel. Den konservativa mediekonsumtionen var polariserad kring tre mediehus med ytterst dubiös nivå på faktakoll: Fox News, Breitbart och Infowars, medan de i rätt liten utsträckning tog del av medier som betecknas som mer eller mindre neutrala, som The Washington Post, CNN eller BBC. Denna polarisering syntes däremot inte på liberalt håll, där mediekonsumenter som tog till sig vänstervinklade medier, som The Daily Beast, Salon eller New Republic också regelbundet följde ”neutrala” medier, som de listade ovan (och då lämnar vi dessutom osagt att Daily Beasts eller Salons källkritik är milsvida bättre än t.ex. Breitbarts).

Ovanstående är naturligtvis en specifikt amerikansk undersökning, men också i europeiska förhållanden ser vi en mediepolarisering högerut som inte existerar på vänsterhåll, en konklusion som stärks av slutsatserna i Routledges metaanalys Populist Political Communication in Europe (2017). Om förskjutningen i källkritik skulle vara symmetrisk, borde vi också i Finland ha fått vänstermotsvarigheter till medier som Magneettimedia och MV-lehti. Dessa har dock inte synts till.

Vidare förminskar Mazzarella den samhälleliga debatten till en egotävling då hon antyder att orsaken till att vi motsätter oss högerextremismen är att vi vill framstå som bättre människor än högerextremisterna. Visserligen identifierar hon alldeles riktigt den psykologiska speglingsmekanismen, men samhällsengagemang kan svårligen reduceras till enbart en fråga om egoboosting.

Det är dessutom en besynnerlig moralfilosofisk tanke att vi behöver en konkret och manifesterad ondska för att kunna identifiera oss själva som goda människor. Följer man logiken till dess ändpunkt, betyder det att inte före det sker ett folkmord, kan vi känna oss riktigt goda. Historien torde redan erbjuda oss rikligt med ytor att spegla oss i för att mäta vår egen moral.

Självrannsakan är alltid bra, och den rödgröna rörelsen i Finland bör fortsättningsvis analysera sina brister. Men det har på sistone synts vissa tendenser inom den rödgröna-feministiska-antirasistiska rörelsen på en typ av självspäkelse som inte känns proportionerlig gentemot rörelsens tillkortakommanden. Personer som tidigare helhjärtat stött antirasism och feminism börjar plötsligt häva ur sig saker som att ”feminismen är den nya rasismen” eller att det egentligen är antifascisternas fel att fascismen är på uppåtgående. Jag tog mig i en tidigare ledare an Kjell Westös besynnerliga svada om att han som vit medelålders man känner sig förtryckt av ”radikalvänstern” (representerad av författarna Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm och Ylva Perera, av alla personer), och det är oroväckande om Merete Mazzarella, som framstått som en av de vettigaste rösterna i den finlandssvenska flyktingdebatten, nu också ska sälla sig till den antirasistiska rörelsens självbelackare.

Som en allmänmänsklig betraktelse över psykologiska fenomen är Mazzarellas kolumn alldeles tänkvärd, men eftersom hon specifikt tar upp politiska frågor i den, hade en något större precision i kritiken varit önskvärd. Det är talande att de flesta kommentarer under kolumnen är från personer som jublar över att det ”syns sprickor” i den rödgröna bubblan och att ”sunt förnuft” kan flyta in, eller som menar att antirasisterna består av ett ”degenererat etablissemang” som har lagt ”monopol på godhet”. En tredje tar kolumnen som ett medgivande om att ”den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

Var det verkligen detta som Mazzarella ville uppnå med kolumnen?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör