Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Biskopen skriver humanistiskt om modern samlevnad

Temat för detta nummer av Ny Tid är ”kärlek”. Längre fram ser vi bland annat på politisk kärlek och Tinder, men vi börjar med den samhälleliga instans som kanska oftast använder termen: kyrkan.

Björn Vikström, biskop i Borgå stift och Svenskfinland, hör till de kyrkliga auktoriteter som konsekvent uttalat sitt stöd för sexuella- och könsminoriteter och mot en dogmatisk tolkning av bibeltexter. Dogmatism är inte bara en samhälleligt ohållbar inställning till Bibeln, det är också något av en omöjlighet, tycks Vikström mena i sin bok Kärlekens mångfald. Han påpekar upprepade gånger hur olika röster i Bibelns olika böcker har olika syn på centrala frågor kring sexualitet, kärlek och äktenskap. Ett dogmatiskt förhållande till en ståndpunkt betyder att man förbiser en annan.

Kärlekens mångfald gavs ursprungligen ut 2016 på finska som Monta rakkautta, och har översatts av Kesia och Jan Edström. Den utmärkta översättningen bibehåller Vikströms lediga, men ändå tydliga språk.

Kärlekens mångfald är skriven som ett svar på diskussionen som samkönade äktenskap. Men på samma gång har Vikström inte påtagit sig något mindre ambitiöst uppdrag än att skriva en bok om kärlekens kyrkliga historia och väsen.

Mycket behandlar naturligtvis Luthers läror om kärleken, och Vikström räds inte heller att ge Luther frän kritik, till exempel i fråga om reformatorns strikta uppdelning av kärleken i två former – den rena och osjälviska gudskärleken och den själviska mänskliga kärleken. Så här kan det låta: ”Luthers indelning i två former av kärlek förmår inte göra rättvisa åt de rika och mångtydiga sätten att tala om kärlek som Bibelns texter innehåller. Misstänkliggörandet av mänsklig kärlek stämmer även dåligt överens med våra vardagserfarenheter av hur människor, oberoende av tro, osjälviskt handlar gott mot varandra.”

Det är denna mångfald av kärlek, som Luther förnekar, som Vikström avser med sin boktitel. Dels handlar det om de många bakgrundsfaktorer och motiv kärlek kan ha, men också om de många olika uttryck som kärleken kan ta – till exempel den homosexuella kärleken. Och när Vikström en gång kommit in på det temat, har han svårt att släppa det.

Delar av boken går att läsa som ett ”homosexualitet for dummies”-verk, och den som är insatt i diskussionen om sexuella minoriteter kan drabbas av en instinkt att hoppa över sådant som känns självklart. Men boken riktar sig kanske inte heller i första hand till dessa läsare. Som en systematisk, djuplodande och framför allt varmt humanistisk guide till sexuella minoriteter är boken ypperlig, om kanske riktad mer till en kristen än en icke-kristen läsarskara.

Det går inte att ta miste på författarens stöd för lika rättigheter för alla och man kan ju bara beklaga att denna öppna nyfikenhet och solidaritet inte (ännu) räckte till ärkebiskopspallen.

Just Vikströms breda humanism och progressiva livshållning går som en röd tråd genom boken, till den grad att en icke-troende läsare ibland baxnar över hur långt han klarar av att tänja på Bibelns innehåll för att fortfarande kunna bevara den som en auktoritet för den moderna, progressiva kristendomen.

Janne Wass

Björn Vikström: Kärlekens mångfald.
Översättning: Kesia och Jan Edström.
Fontana Media, 2017.

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

Mobilisering mot sote-reformen är nödvändig

Det är knappast en alarmistisk överdrift att påstå att det finländska välfärdssamhället ligger i vågskålen för tillfället, då Juha Sipiläs regering med våld, tvång, skrämseltaktik och odemokratiska medel försöker driva igenom sin reform av social- och hälsovårdssektorn. Det går inte ens längre att kalla motståndet mot det nuvarande förslaget till reform för oppositionspolitik, då allt fler representanter också för Samlingspartiet motsätter sig det. Helsingforsborgmästaren Jan Vapaavuori må ha egna kossor i diket då det gäller eventuella framtida presidentval, men det går inte att ta miste på hans genuina oro för vad reformen kunde föra med sig.

Sote-reformen har under hela Sipiläs statsministerperiod varit regeringens flaggskepp. Går den i stöpet, är det ett personligt misslyckande för Centerministern. Också för Centern som parti är reformen viktig. Den är nära förknippad med landskapsreformen, som är skräddarsydd av Centern i syfte att stärka partiets ställningar i allmänna val. Det här är en typ av uppenbar valmanipulation som vi är vana att se i USA, men som knappast hör hemma i Finland.

Att denna odemokratiska kupp ens är möjlig har att göra med två saker: för det första kohandeln med Samlingspartiet i samband med sote-reformen. Det borgerliga partiet har kämpat med näbbar och klor för att så att säga bakvägen i ett enda slag privatisera största delen av den finländska social- och hälsovårdssektorn. Vems fickor vinsterna från vården skulle gå i har inte förblivit oklart för någon – svängdörren mellan de privata vårdbolagen och Samlingspartiet har gått som en karusell. Den andra orsaken till att reformen kommit så långt som den gjort stavas Sannfinländarna/Blå framtid. I Sannfinländarna fick Samlingspartiet och Centern drömpartnern för regeringssamarbete: ett parti (numera två) vars politiska linjedragningar i fråga om allt annat än invandring varit helt sekundära, och vars enda målsättning under regeringsperioden varit att överleva i regeringsställning fram till nästa riksdagsval. Sannfinländarna och Blå framtid har fullkomligt svikit sin väljarbas.

Nya Argus 4/2018 förundrar sig Trygve Söderling över hur det är möjligt att sote-reformen kan drivas igenom med enkel majoritet i riksdagen. I fråga om grundlagsändringar krävs 2/3 majoritet, och Söderling föreslår att också en reform av den omfattning som sote-reformen borde avgöras med kvalificerad majoritet, om inte 2/3 så åtminstone 3/5 majoritet. För detta talar också det faktum att reformen gång på gång fastnat i grundlagsutskottet. Jag vill upprepa mitt inledande påstående: Finlands välfärdssamhälle ligger i vågskålen. Så gott som alla experter som hörts i offentligheten är av samma åsikt: reformen bör inte gå igenom i sin nuvarande form, eftersom den hotar en av grundbultarna i det finländska samhället: rätten till vård för alla på lika villkor. Korthuset är på väg att rasa för Sipilä: allt tyder på att landskapsvalet inte kan hållas innan riksdagsvalet, och utan landskapsval heller ingen sote-reform. Men med finsk sisu framhärdar Sipilä: hans senaste utspel handlade om att flytta själva riksdagsvalet framåt. De som ännu värnar om den finländska välfärden borde mobilisera och se till att den här reformen aldrig blir verklighet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.

Regeringen lovar: åtgärder mot trakasserier är på väg

Den finländska regeringens gensvar på #metoo-kampanjen
är det ännu för tidigt att utvärdera. Det har gått ett halvår sedan skådespelaren Alyssa Milano avfyrade startskottet för hashtag-kampanjen som uppmanade kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att tala ut om det i sociala medier. Utspelet kom efter avslöjanden om att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein i årtionden våldtagit och trakasserat kvinnor i filmbranschen. En hetsig debatt om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering drog i stort sett över hela jorden, och i samband med det utpekades också ett antal män i maktposition som förövare. En ”revolution” har det talats om.

Hittills har denna revolution ändå i första hand varit en social och kulturell dito, utan nämnvärda förändringar i strukturerna, om inte Svenska- Akademiens kollaps kan räknas som en strukturell förändring. I Finland var det med blandade känslor som allmänheten tog del av den debatt som ordnades i riksdagen om sexuella trakasserier i december 2017 – vackra ord, men litet verkstad, tycktes det allmänna omdömet vara.

I Finland är det social- och hälsoministeriet som handhar jämställdhetsfrågor. Den främsta synliga åtgärden så här långt har ändå kommit från undervisningsministeriet.

– Utbildningsstyrelsen har alldeles nyss (i mars, red.anm.) publicerat en guide för att förebygga och åtgärda sexuella trakasserier i skolor och på studieplatser, säger familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C), på vars bord jämställdhetsfrågor ligger, till Ny Tid.

Efter #metoo-debatten i riksdagen sammankallade regeringen också ledarna för arbetsmarknadsorganisationerna för diskussion om hur sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska motarbetas. Några verkligt konkreta åtgärder ledde diskussionen inte till, utan snarare en överenskommelse om att förbättra informationen om sexuella trakasserier. Saarikko uppgav efter diskussionen till medierna att den allmänna uppfattningen bland deltagarna var att problemet inte ligger i lagstiftningen, utan i attityderna. Arbetsminister Jari Lindström (Blå) instämde, och menade att ett problem är att många inte har tillräcklig kunskap om vilka alternativ som står till buds om en blir utsatt för eller medveten om trakasserier.

Konkreta åtgärder är ändå på kommande, lovar Saarikko.

– Utgående från diskussioner inom regeringen i början av året beslöt vi att samla ihop alla ministeriers åtgärdsförslag och framtidsplaner för att motarbeta sexuella trakasserier. Den här helheten är fortfarande under arbete, och närmare uppgifter om den kommer möjligen att offentliggöras redan innan sommaren, säger hon.

Tanja Auvinen som är chef för social- och hälsoministeriets jämställdhetsenhet bekräftar att de konkreta åtgärderna från det politiska hållet än så länge lyst med sin frånvaro.

– Det finns faktiskt inte så mycket att säga än så länge. Det enda jag kan göra är att hänvisa till den strategi som regeringen för tillfället arbetar med.

Auvinen vill inte heller avslöja något om innehållet i strategin.

– Regeringen vill inte gå ut med någon information innan strategigruppen arbetat klart, så vilka åtgärder som bli aktuella klarnar först senare i år.

Janne Wass