Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Då kvinnorna tog på sig byxorna

Maktordningen rubbades fullständigt i de konservativa vita kretsarna då pigor och kvinnliga fabriksarbetare reste sig till väpnad kamp.

En av de positiva aspekterna av årets uppmärksammande av inbördeskriget är att det uppstått en bred diskussion om kvinnornas roll och öde under och efter kriget. Framför allt har det i både böcker, tidningsartiklar och teaterpjäser lyfts upp hur brutalt röda kvinnor behandlades av de vita segrarna, både på fältet och i fånglägren. Man har beräknat att kring 700 röda kvinnor dödades i strid, avrättades, dog i fångläger eller ”försvann” under och efter kriget. Totalt uppskattas mellan 1 400 och 2 000 kvinnor ha varit officiellt avlönade av de röda, och kring 5 500 kvinnor åtalades efter kriget som delaktiga i den röda verksamheten.

Bland många vita i kriget fanns ett intensivt hat mot de röda, må det sedan ha berott på ett allmänt klasshat, ideologiska bevekelsegrunder, emotionella reaktioner i krigets hetta eller ett hat som piskats upp med hjälp av propaganda, lögner eller missvisande information om till exempel de rödas inställning till självständigheten och Rysslands inblandning i kriget.

De kvinnliga röda gardena som uppstod i februari 1918 hade en klar jämställdhetsprägel: till skillnad från hela resten av samhället fick kvinnor i röda garden samma lön som männen. Också till stil och utseende bröt rödgardister mot normen, välkänt är att många valde att bära byxor. Det är svårt för en person i dag att förstå hur revolutionärt detta var, men byxan var en maktsymbol. Det är ingen slump att bestämda kvinnor sedan åtminstone 1600-talet har sagts ”bära byxorna i förhållandet”. Vissa radikala kvinnor lät klippa åt sig pannlugg, vilket ansågs vulgärt, och bära skärmmössa, ytterligare ett helt manligt attribut.

Ännu under den andra hälften av 1800-talet motsatte sig till exempel vår nationalfilosof J.V. Snellman å det kraftigaste att kvinnor skulle agera självständigt eller, gud förbjude, ta del av politik och samhällsdiskussion: ”Kvinnans åtråvärdhet baserar sig i grunden på att hon behöver trygghet och ber om beskydd av mannen. Mannen skulle aldrig kunna älska en självständig kvinna som är trygg i sig själv, redan av den enkla orsaken att en sådan kvinna aldrig skulle be om hans beskydd”.

Hatet mot kvinnogarden hade en klassdimension. Framfusiga kvinnor inom överklassen, som Minna Canth, Lucina Hagman eller Tekla Hultin kunde man på något sätt fördra, men då flicksnärtor från fabriksgolvet, kokerskor, pigor och tjänarinnor började sätta sig upp mot borgerligheten, var måttet rågat. Och det var just dessa kvinnor som de röda kvinnogardena bestod av, mestadels under 20-åriga arbetarklasskvinnor, i många fall ännu blott tonåriga flickor.

”Håll rasen ren”

Vid tidpunkten florerade tankar om ”socialdarwinistisk” eugenik. Många av kvinnorna som avrättades föll offer för tanken om att ”rasen” måste renas från olämpliga och undermåliga exemplar, och enligt vita eugenikförespråkare fanns knappast en mer vämjelig mutation än en kvinnlig rödgardist. Också välkända personer kunde i offentligheten avge fradgande vredesfyllda utsagor om de röda kvinnor som tog till vapen. Ta till exempel författaren Ilmari Kiantos ökända inlägg till tidningen Keskisuomalainen:

”Det har bevisats att i Finlands medborgarkrig är rödgardisterna rovdjur, många av deras kvinnor varghyndor. Honvargen föder ungar som blir till motståndare i all evig framtid. Är det inte galenskap att låta bli att skjuta vilddjur som ansätter oss?”

I slutet av kriget uppmanade rashygienikern Martti Pihkala de vita myndigheterna att ”eliminera” alla fabriksarbetande kvinnor, och övriga omoraliska kvinnor, med kort hår, så att den finländska rasen skulle hållas ren.

Väl dokumenterat

I diskussionen om behandlingen av de röda kvinnorna i kriget får man lätt uppfattningen av att det är något som inte varit känt tidigare. Måhända är det inte något som de som stod på den vita sidan gärna stoltserade med efter kriget, men inom forskningen kring kriget och inom den röda historieskrivningen har övergreppen mot de röda kvinnorna varit välkända. Till exempel i Sylvi-Kyllikki Kilpis bok Suomen työläisnaisliikkeen historia finns uppgifter som kommer överraskande nära den konsensus man i dag har om antalet avrättade kvinnor. Kilpi skriver också om den ökända massavrättningen av kring 200 kvinnor i fånglägret i Hennala utanför Lahtis, och om Sofia Hjulgren, riksdagsledamot från Joutseno, som hörde till dem som avrättades. I tidningen Työläisnainen skriver man efter kriget om Hjulgrens tragedi, att vare sig Sofia eller hennes man Antton, som sattes i fångläger, aktivt hade sökt sig till den väpnade kampen, utan endast sökte skydd bland rödgardisterna då de blivit trakasserade av de vita. Tiina Lintunen har i sin forskning lagt märke till ironin i att de allra flesta kvinnor som avrättades antagligen hade fått mycket lindriga straff i rätten. När de ställts inför rätta, konstaterades för det mesta att kvinnornas delaktighet i kriget varit relativt liten: det vanliga straffet var kring 2–3 års villkorligt fängelse.

Burlesk propaganda

Men visst kunde också den röda sidan utnyttja kvinnorna i sin propaganda. I Työmies användes de kvinnliga rödgardisterna helt sonika till krigshetsande. Irmari Rantamalas text är sett med dagens ögon snarast burlesk, då han skriver om hur synen av ”raska arbetarjäntor med geväret på axeln får ögonen att tåras av stolthet”, och att ”de förtappade och sjuka arbetarmän” som sviker sin klass genom att inte ta till vapen borde ta modell av ”arbetarjäntorna som med friskt humör bär gevär”.

Intressant i sammanhanget är att Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som då samlade hela vänsterrörelsens kvinnosaksaktiva, höll en strikt pacifistisk linje och avrådde kvinnor från att delta i kriget. För kvinnorna i krigets skugga var livet för det mesta mer som Anna Uskali beskrev det i sina brev från 1952. Uskali födde under kriget i Raumo sitt sjätte barn. Som havande hade hon inte kunnat fly de vitas ankomst i krigets slutskede, och strax efter födseln meddelade hennes man att de vita nu hade intagit staden: ”Han förklarade att om jag nu ger mig av på flykt, så dör jag på vägen. Om jag blir hemma, så kan de döda mig, eller åtminstone köra ut mig ur fabrikens lägenhet. Han föreslog att han skulle skjuta mig och barnen och till sist sig själv.”

Janne Wass

Då Sara Danius avgick lyssnade jag på black metal

Janne Wass
Janne Wass.
När nyheten når mig via mobilen på torsdagskvällen att Svenska Akademiens ”ständiga” sekreterare Sara Danius avgår, befinner jag mig i en liten mörk källarhåla i arbetarstadsdelen Sörnäs i Helsingfors, omgiven av några tiotal personer i landstigningskängor och svarta kläder med ölstop i händerna. Mellan de sedan länge rökimpregnerade väggarna dånar ett infernaliskt oljud som skapas av fyra svettiga män som står på scenen iklädda läder och spikar och med klassisk svartvit corpse paint-makeup i ansiktena. Cavus från Borgå är något av ett kultband i finländska black metal-kretsar och en orkester som röner respekt bland genrens övriga utövare. I ett skede drar frontmannen Ben Pakarinen fram vad som ser ut som en död råtta som han pressar blod ur. ”Vittu että vituttaa!” ropar han mellan låtarna. Han hoppar ner från scenen och kramar om en stor karl med rakad skalle som får sjunga med i en av refrängerna och Bens vita smink kladdar av sig på hans huvud. Ingen i hela lokalen nämner under kvällen med ett ord Sara Danius eller Svenska Akademien. De flesta har knappast ens någon aning om vem Sara Danius är.

Ändå är jag omgiven av finlandssvenska kulturarbetare. En av Svenskfinlands främsta musikjournalister sitter och frivilligarbetar genom att ta inträde vid dörren och sälja t-skjortor. Den finlandssvenska frontmannen för ett av vårt lands mest internationellt framgångsrika band diskuterar med en av gästerna om var man billigast kan trycka upp bandtröjor. En av orkestrarna, från Jakobstad, ska vidare och göra turné i Polen, och vi konstaterar att Baltikum och de östra Östersjöländerna är bra ställen att spela i framför allt för crust- och hardcore-grupper. Däremot är det ingen som bekymrar sig över om prestigen för Nobelpriset i litteratur har tagit skada av skandalen kring Svenska Akademien.

Personerna omkring mig representerar merparten av Finlands och Sveriges kulturarbetare. Vare sig det gäller konstnärer, författare, journalister, musiker, skådespelare eller dansare är det få som berörts personligen av Svenska Akademien under sina karriärer. De flesta har studerat i flera år eller arbetat sig uppåt med ständigt tomma fickor, ansökt om projektbidrag och stipendier, jobbat i snabbköp eller som taxichaufförer för att få ekonomin att gå ihop. Arbetat utan lön, åsidosatt det sociala umgänget, tränat, övat, plågat kroppen, åkt på turnéer, sovit på flygplatser, delat ut flygblad, sålt biljetter, målat dekorationer, dragit elkablar, sålt kolumner till tidningar, deltagit i paneldebatter, gjort skolturnéer, fått avslag, blivit refuserade, uppträtt för ölersättning, gett intervjuer … Allt detta utan att ha sett ett rött öre av de 50-tal stipendier som Svenska Akademien delar ut. För att då inte tala om Nobelpriset.

Trots det här har svenska medier framställt det som om hela Sveriges litterära fält nu skulle vara i gungning – nej, Sverige självt. Kolumnister och kulturpersonligheter fasar för att bilden av Sverige utomlands nu solkas ned av skandalen och att Nobelpriset i litteratur ska få sig en imagetörn. Också i Svenskfinland har det litterära fältet med djupaste gravallvar följt med skeendena och det har hörts oro för att ”högkulturens” anseende ytterligare skadas. Expressen och Aftonbladet har tapetserat sina förstasidor med Akademien och till och med på Hufvudstadsbladet har kulturchefen Fredrik Sonck minutrapporterat från händelserna som om det vore en fotbollsmatch.

Varför nu denna tirad, frågar ni er kanske? Jo, helt enkelt därför att det är viktigt också för oss kulturarbetare att vi sätter denna, med Trygve Söderlings ord, ”storm i ett vattenglas”, i sina rätta proportioner. Sverige och Svenskfinland kommer inte att sluta skriva, läsa, översätta, kritisera, älska och tala om böcker på grund av skandalen. Svenska Akademien kommer inte att försvinna någonstans, utan förhoppningsvis kommer den att reformeras. Jag har fullt förtroende för att Svenska Akademiens Ordbok även i framtiden utkommer, att stipendierna fortsätter delas ut och att någon lycklig författare också detta år tilldelas Nobels litteraturpris. Och om inte i år, så åtminstone nästa år. Och världen går knappast under utan ett Nobelpris.

En helt annan sak är sedan att det som pågått inom och kring Svenska Akademien är under all kritik, med början från ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnaults uppenbarligen i årtionden fortsatta trakasserier av kvinnor, och den handfallenhet som Akademien visade i samband med att detta uppdagades. Av allt att döma har Akademien kantats av nepotism, korruption och en djupt problematisk patriarkal tradition. Men centralt här är att alla de här problemen är nära förknippade med det hemlighetsmakeri och den överstatliga och oantastliga ställning som Akademien åtnjutit i trehundra år – just den ”prestige” som många kulturprofiler nu fruktar att är i farozonen.

Jag kan inte annat än helhjärtat hålla med samtliga röster som höjts efter Sara Danius avgång, och uttryckt raseri över att det är hon som nu slängs ut till vargarna: att det är två kvinnor som får ta smällen av de patriarkala övergreppen, medan samtliga inblandade män, förutom då Arnault själv, får gå obefläckade genom skeendena. Horace Engdahl, den svenska kulturmannen nummer ett, har sannerligen inte gjort sig några nya vänner med sin groteska text om Akademien och Danius i Expressen. Men å andra sidan är den hoppfull därför att, som Andreas Gustavsson skriver i en ledare i tidningen ETC: den symboliserar dinosauriens sista sång: ”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån. Kometen kommer. Hans tid är förbi.” Däremot är Gustavssons kometanalogi lite haltande i och med att den antar att förändringen är oundviklig. Tvärtom visar väl Danius avgång att det finns väldigt mycket arbete kvar att göra, och att jobbet med att nedmontera de patriarkala strukturerna inte får mattas av bara för att dammet efter metoo småningom börjar lägga sig.

De som nu oroar sig över Akademiens och Nobelprisets ”prestige” missar att det är just denna prestige som Akademien knutit sig en snara av och hängt sig i. Är det någon som är överraskad över att det i ett samfund som på det stora hela förblivit oförändrat sedan 1786 existerar korruption, nepotism och andra oegentligheter? På grund av sin luddiga koppling till det svenska kungahuset har Akademien ställts ovan normala förvaltningsreformer, lagändringar och organisationsreglementen. Dess medlemmar beläggs med fullständig tystnadsplikt och får i teorin inte avgå från sina poster. Det här är ju både befängt och lagvidrigt, vilket Akademien själv insett och därför inofficiellt men helt öppet börjat tumma på sina egna regler – utan att dock göra något för att på riktigt reformera Svenska Akademien. Skulle det här vara en normal stiftelse eller styrelse, skulle oron över verksamhetens framtid vara helt obefogad: styrelsen skulle bytas ut, nytt folk skulle komma in, och verksamheten skulle fortsätta. Hade det inte rått sådan tystnadsplikt, hade säkerligen luften rensats långt tidigare.

Sara Danius fick som första kvinnliga sekreterare mandat att förnya Svenska Akademien, ett arbete som hon tyvärr får lämna på hälft. Men kanske krävdes denna skandal för att få hjulen i rullning. Få har uttryckt det så väl som Danius själv i ett pressmeddelande till TT: ”Alla traditioner är inte värda att bevara. Oberoende från makten är inte detsamma som att ställa sig över vår tids mest självklara värderingar. Tvärtom har Akademien sin ställning endast genom att tjäna och vinna legitimitet från hela det svenska folket. […] Att vårda ett arv får inte bli en arrogans och distans till samhället i stort. Tendenser till vänskapskotterier hör inte hemma i vår tid. […]Etiken måste sättas i högsätet, och strikta regler för beslutsfattande, jäv och sekretess måste finnas och följas. Brott och fusk måste beivras och anmälas till rättsvårdande myndighet. Svenska Akademien bör dessutom vara en kraft som tydligt verkar mot otidsenliga maktförhållanden eller kvinnoförnedrande uttryck.”

Eller som mannen med den döda råttan skulle säga: “Ta er prestige och kör upp den i …”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Inbördeskriget belysts hela våren – räcker det nu?

Mycket har sagts och mycket har skrivits om de blodiga och traumatiska händelserna i Finland under vårvintern för hundra år sedan. För vissa är det variga sår i släktens historia som rivits upp igen, för andra ett år av upprättelse. Det finns också de som knyter näven, tänder den röda lyktan och svär att kämpa vidare. Andra tycker kanske att det nu skulle vara dags att gå vidare, det var ju ändå hundra år sedan.

I den här tidningen får vi ta del av hela denna bredd av röster, dels de som vill gräva vidare, hålla revolutionsårets lykta tänd, inte glömma de döda. Dels de som menar att det vore viktigare att koncentrera sig på de levande.

Båda sidorna har på sitt sätt rätt. Sin historia ska man kunna, och för att minnas måste man diskutera. Men faran med att minnas med passion är att man också faller in i tvivelaktiga tankemönster. Ättlingarna till skyddskårister och vitgardister blir knappast glada av att påminnas om till exempel massmorden på kvinnliga rödgardister. På vänsterhåll ”osäkrar vi vapnen” då någon dristar sig till att tala om ”frihetskriget”.

Och det är inte utan att man blir en aning perplex då en av våra medarbetare sänder oss en inbjudan hen fått av ”Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.” till en ”minnesfest för befriandet av Helsingfors”. Med trerättersmiddag och måhända en schnapps eller två ska man alltså sitta och fira ett av vårt lands blodigaste och mest förfärliga tragedier. Som festtalare har föreningen inbjudit sonsonsonen till greve Rüdiger von der Goltz, den tyska befälhavare som landsteg med sina soldater i Hangö, och som efter kriget fram till december 1918 fungerade som Finlands de facto rikskansler. Efter första världskriget anslöt sig von der Goltz till Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, ett ultranationalistiskt samfund som bland annat inbegrep antisemitiska, militaristiska, fascistiska och auktoritära element. VVVD stödde Adolf Hitler i presidentvalet 1932, och von der Goltz fick under landets nazistiska ledning ett antal inflytelserika poster. Han besökte bland annat Finland och gjorde reklam för nazismen, som han ansåg var en alldeles ypperlig rörelse för Tysklands framtid.

Hur tänkte man här, liksom, när man valde festtalare?

Frågan är om det går att gemensamt ”minnas” ett inbördeskrig, eller om det är så att vi fortsättningsvis står på våra ideologiska och familjehistoriska sidor av staketet och beskyller den andra sidan för att minnas fel, eller på fel sätt. Kan vi ens längre ”försonas”, vi som inte var med då det begav sig? Ska det utfärdas offentliga ursäkter? Vem ska då utfärda dem och vem ska acceptera dem? Alla berörda är döda. De ”vita” och ”röda” är historiska begrepp som är svåra att överföra till dagens politiska och ideologiska landskap. Ska Petteri Orpo be Li Andersson om ursäkt, eller vice versa? Det känns ju en aning absurt.

Kanske är ett sätt att göra som riksdagen häromledes: över partigränser och utan att peka finger hölls i plenisalen en tyst minut för inbördeskrigets offer. Det tillförde inte mycket analys eller kunskap om kriget, men i tillfället kändes det rätt. Kanske är det dags efter detta minnesår att blicka vidare, framåt.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Jerry Williams: A Working Class Hero

Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som “arbetarklass”. De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.

Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om “Sveriges rockkung” Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.

Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.

Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: “hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum”. Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och “riktig” människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är “folklig”.

“Insnöad kommunist” är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget “Kommunisterna” i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams  under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. “Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om”, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: “Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete.” Folkligt så det förslår.

Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att “ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams”. Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för “en otroligt stark symbol för […] folkligheten”, medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust “inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen”. Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att “Jerry Williams var större än politiken”. Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt “folkliga” profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen – en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och “begripligt” sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.

Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: “Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga ‘folkliga’ drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor – från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning – är helt i fas med väljaropinionen. […] Ordet ‘folklig’ är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.”

Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet – också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: “Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar”. Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?

Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning “överviktig” i Solnatjurens tolkning: “Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.”

Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger “A working class hero is something to be” menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.

Text Janne Wass
Foto: Örjan Karlsson/Wikimedia Commons

Berg- och dalbana mellan briljans och banalitet

Att Rafael Donner i sin debutbok börjar vid pappa Jörn är följdriktigt. Han beskriver det som att leva i skuggan av ett stort berg, att växa upp som son till den stora finländska kulturmannen. Men Människan är ett känsligt djur är ingen fadersuppgörelse, utan Jörn finns där i bakgrunden, mest som en ganska varm, men avlägsen närvaro.

Boken har undertiteln ”En självbiografisk essä”, och det beskriver rätt väl vad det är fråga om. I 14 kapitel med rubriker som ”Svaghet”, ”Frihet” och ”Manlighet” går Donner igenom de existentiella frågorna med utgångspunkt i sitt eget liv. Det är ett liv, medger han själv, av privilegium, och han är noga med att poängtera att han inte anser sig sitta på alla svar.

27-åringens position är tacksam att skriva ur, och ger en intressant spänst i perspektivet. Den möjliggör en analyserande, faderlig tillbakablick på barn- och ungdomens naivitet, radikalism och osäkerhet, men har inte hunnit fram till medelålderns bekväma cynism. 27 år är tid nog att samla på sig erfarenheter och bokkunskap, men analysen av desamma är fortfarande mitt uppe i sitt mest intensiva skede, på gott och ont. Gott, därför att Donners text sprudlar av insiktens glädje och en ungdomlig säkerhet. Ont, därför att analysen ibland faller ganska platt.

När Donner är som allra bäst håller han sig till det strikt självbiografiska. Som uppväxtskildring är boken insiktsfull, självutlämnande och ställvis alldeles hysteriskt rolig. Men det är också ett ibland hjärtskärande självporträtt av en ung, känslig pojke/man, som försöker orientera sig i manligheten, i mänskligheten. I den paradoxala situationen av att å ena sidan vara oförskämt priviligierad, men å andra sidan inte hitta ett stadigt fotfäste i livet eller sig själv. Över allt hänger domedagens skugga – Donner tillhör generationen som vuxit upp under klimathotet och den ständigt tilltagande individualiseringen i samhället, två parallella fenomen som tycks omöjliga att förena, och som skapar en toxisk soppa av skam, prestationsångest och uppgivenhet.

Då det självbiografiska berättandet övergår i analyser kring tingens ordning, håller boken inte riktigt lika bra. En grundligare faktabaserad argumentation kring vissa frågor hade varit välkommen, och Donner slår ibland fast onödigt bergsäkra slutledningar mer ur personlig erfarenhet än egentlig bevisföring. En erfarnare skribent hade slängt sig med brasklappar. Denna ungdomliga självsäkerhet bjuder visserligen på en viss fräschör, men onödigt ofta utmynnar det i rent klichémässiga banaliteter, som då Donner fastslår att ”den som inte tror att djur har en själ har aldrig tagit livet av ett” eller att ”en ärlig politiker blir aldrig invald”.

Läsningen blir en något ojämn berg-och-dalbana mellan stundvis briljans och stundvis banalitet. Denna typ av böcker brukar vanligtvis skrivas av veteraner som utövat årtionden av intellektuellt idisslande, och det är modigt på gränsen till dumdristigt för en 27-åring att åta sig samma uppgift. Men kanske just därför känns boken, trots sina brister, som en fräsch fläkt. 

Text Janne Wass
Foto Niklas Sandström

Rafael Donner: Människan är ett känsligt djur.
En självbiografisk essä. Förlaget, 2018.