Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

Att ideologisera

Den 10 januari skrev YLE:s Morgon-tv:s programledare Sanna Ukkola en kolumn där hon ondgjorde sig över ”ideologisering” i skolan. Vid sidan av ”tvångssvenska” tvingar man nu på barnen feminism och veganism, anser Ukkola. Hennes utgjutelse baserar sig på två beslut som fattats under de senaste månaderna. Det första är att dela ut den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda lilla pamflett Alla borde vara feminister (2014) till alla niondeklassister i Finland. Det andra är Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att utgående från De grönas fullmäktigeledamot Leo Stranius motion införa en så kallad ”vegandag” i Helsingfors skolor. Enligt Ukkola är det här en ”ideologisering” av skolan.

Ukkola har redan länge skrivit bloggar på YLE:s webbsida, som andats en ”Sannfinländarna light”-stämning. Hon är inte riktigt lika rabiat i sin kritik av feminism, vänstern, ”politisk korrekthet” och antirasism som Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin, men tongångarna är de samma – Ukkola har också försvarat Appelsins hjärnfjärtar i sina kolumner.

Appelsin och Ukkola använder sig båda av samma metoder i sina texter, metoder som högerpopulistiska debattörer har utvecklat till en ren konstform. De tar fasta på begrepp som kastas runt i den offentliga debatten, ofta just av högerpopulister, och kopplar dem till aktuella frågor. Genom att sedan lämna bort viktiga fakta, berätta halvsanningar, använda sig av ad hoc-argument och göra falska orsakssamband, skapar de halmdockor som de sedan ursinnigt späker.

Låt det nu vara sagt, så att det blir klart: Helsingfors tänker inte tvinga barn att äta veganmat, utan uppmanar alla skolor att en dag i veckan erbjuda alla barn vegankost. Det här betyder inte att barnen måste skriva in sig i Animalia och börja demonstrera mot pälsfarmning, utan att de en dag i veckan får välja näringsrik, hälsosam mat, som till skillnad från andra dagar i veckan inte innehåller animaliska produkter. Samtidigt minskas skolkökens ekologiska fotavtryck.

Jag håller visserligen med Ukkola om att skolan ska vara fri från politisk propaganda, speciellt då det gäller undervisningen. Men ideologier kommer vi inte ifrån. Hela det finländska skolsystemet är ideologiskt motiverat, och genomsyras av olika former av ideologier, bland annat den kristna och den nationalistiska ideologin. I religionsundervisningen lär man sig rabbla upp de tio budorden och vi läser om de tappra finländska soldaterna i Vinterkriget medan vi hissar den finländska flaggan och sjunger nationalsången. Att vid sidan om detta läsa om en afrikansk kvinnas upplevelser av könsdiskriminering skadar knappast.

I den sannfinländska och ullaappelsinska världen finns det vissa saker som är självklara naturlagar. Hit hör bland annat heteronormativitet, köttätande, kristendom och nationalism. Dessa är ”finländska” och ”traditionella” värderingar och således ovan all kritik. Andra verkligheter och infallsvinklar stämplas som ”ideologier” och ”propaganda”. Det är synd att Sanna Ukkola gång efter annan faller i samma tankegrop. Att påpeka att det finns andra upplevelser av verkligheten än de som vi som vita, priviligierade finländare traditionellt vaggas in i är inte att ”ideologisera”. Att ge människor som inte faller in i våra stereotypier möjlighet att leva sina liv utan diskriminering och stigmatisering är inte ”förtryck”, som Ukkola skriver i en annan kolumn. Mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och tanken om allas lika värde är däremot ideologiska begrepp. Det är synd om Ukkola inte anser att dessa ska omfattas i skolan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Varm, men spretig Tove

Svenska Teatern gör ett behagligt vardagligt porträtt av Svenskfinlands mest hyllade författare, men manuset vill så många saker att det är svårt att greppa vad pjäsen om Tove Jansson egentligen handlar om. 

Ingen finlandssvensk kulturpersonlighet torde vara så väldokumenterad som Mumins skapare Tove Jansson. Inte bara skrev hon själv en rad – mer eller mindre – självbiografiska böcker, hon lämnade också efter sig en stor samling dagboksanteckningar och brev, och som Finlands stora litterära stjärna under flera decennier intervjuades hon flitigt i både finländsk och internationell press. Att flera biografier skrivits om henne var förstås oundvikligt.

Att sätta ihop en teaterpjäs om en så välkänd, väldokumenterad, och samtidigt älskad, hyllad och omhuldad person är naturligtvis en stor utmaning, speciellt om den sätts upp på Svenska Teatern i Helsingfors. För detta arbete har Svenskis valt den 1973 födda rikssvenska dramatikern Lucas Svensson, kanske bäst känd för den uppmärksammade pjäsen Fosterlandet 2015.

 Svensson har valt att ta avstamp i en episod i Janssons liv som är sämre dokumenterad, nämligen det år, 1949, som hon gjorde en stor väggmålning i ett daghem i Kotka. Bristen på arkivmaterial från hennes vistelse i den östfinländska staden har gett Svensson möjlighet att fabulera fritt kring vad som i pjäsen framställs som Janssons rymning från stora personliga kriser. Hennes Mumintroll gjort henne till en smärre kändis, men ”degraderat” henne till sagotant, medan hon själv vill framstå som seriös konstnär. Faderns antisemitism och nazistflörtande har splittrat konstnärsfamiljen. Hon är i praktiken förlovad med filosofen och politikern Atos Wirtanen, men är osäker på om giftermål med honom verkligen är vad hon vill ha.

Alma Pöysti.
Alma Pöysti.

Denna utgångspunkt är läcker, och på sätt och vis önskade man att Lucas Svensson hade stannat vid den, fördjupat och utvidgat den, i stället för att, som nu, försöka klämma in hela Janssons liv och verk och alla hennes viktiga relationer i en tre timmars föreställning. Förutom Kotkaepisoden tar Svensson också fasta på en annan händelse 1949, nämligen uppsättningen av den första Muminpjäsen på Svenska Teatern, liksom Janssons försök att finna sig tillrätta i den finlandssvenska kultureliten och den ibland mördande kritik som hon får i pressen. Lägg ännu till detta alla de personliga förhållanden som pjäsen vill lyfta fram: förhållandet till fadern och modern, till Wirtanen och till brodern Lars, samt den begynnande kärleken till Vivica Bandler. Som om detta inte var nog, rör sig pjäsen dessutom också på ett parallellt tidsplan – 1970-talet, då Jansson tillsammans med livskamraten Tooti Pietilä reste jorden runt, med anhalt i Japan, där Muminfeber rådde. I Japan ställs författaren inför en i hennes tycke vanställning av Mumin, då hennes troll har gjorts grälla och färggranna, och i en ny film dras in i krigshändelser, vilket går stick i stäv med hela Mumins idé och anda.

Den röda tråden i pjäsen är Tove Janssons konstnärliga letande och hennes förhållande till sina Mumintroll. Den unga, ambitiösa konstnären kämpar mot stämpeln som ”Mumintrollets mamma”, och har dåligt samvete för att hon skriver ”barnsliga berättelser” i stället för att göra stor målarkonst. Den äldre Jansson börjar bli evinnerligt trött på allt ståhej kring Mumin, men är å andra sidan protektionistisk angående sin skapelse. Då Mumin nu plötsligt finns på handdukar och kaffemuggar och drar ut i krig på japanska, finner hon att den självklara positionen som ”Mumintrollets mamma” tagits ifrån henne.

Ingen skugga ska falla över Svenska Teaterns skådespelarensemble för att helheten inte fungerar. Alma Pöysti är magnetisk som den pirrigt nervösa, kedjerökande, passionerade och ofta tvära unga Tove. Ylva Ekblads äldre Tove har en lugnare och anonymare framtoning, men däremot skördar Hellen Willberg lagrar i sina roller som Tooti och den fiktiva(?) Tuula i Kotka. Scenerna mellan unga Tove och brodern Lasse (Patrick Henriksen) hör till de mest rörande i pjäsen. Den kanske mest problematiska rollen är den japanska animatören och Muminfantasten Miyuki, som i sin stereotypiserande skepnad balanserar på gränsen till exotiserande i den annars så realistiskt skildrade pjäsen. Elisa Makarevitch gör visserligen rollen med stor medmänsklighet, men eftersom Miyuki i pjäsen representerar den Mumin-galenskap som vi finländare ofta finner komisk, framstår också rollfiguren ställvis som en ”comic relief”, och man lever som vit skådespelare alltid farligt då man gestaltar komiska figurer av annan etnicitet.

Flera scener i pjäsen är i sig fungerande, roliga, gripande, tankeväckande. Men Svenssons manus försöker klämma in så många trådar och karaktärer i historien att fokusen försvinner. Vissa av bifigurerna, som Mitja Siréns härligt lakoniska, alkoholiserade taxichaufför som blir Toves bundsförvant i Kotka, tillför egentligen väldigt lite till narrativet. Taxichauffören upptar så mycket tid och utrymme att man förväntar sig att hans historia med Tove ska få någon slags konklusion, men hela den bihistorien bara rinner ut i sanden. För Ny Tid-vänner är det roligt att tidningens dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen (gestaltad av Dennis Nylund) lyfts upp som en så pass stor bifigur i pjäsen, men också förhållandet mellan Tove och Atos blir på sätt och vis hängande i luften.

Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.
Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.

Jag uppskattar att Lucas Svensson inte fallit för frestelsen att överdramatisera Tove Janssons historia eller försöka klämma in den i färdigt givna ramar av den typ som biografiska föreställningar ofta följer. Textens uppbyggnad kring vardagliga scener och ögonblick känns uppfriskande, men tyvärr är texten, ofta baserad på brevväxling och dagböcker, ställvis uppstyltad. Den emotionella klangbottnen till exempel i scenerna mellan Tove och Vivica Bandler saknas nästan helt i texten. Pöysti och Julia Korander är visserligen båda så emotionellt uttrycksfulla skådespelare att de kompenserar väl för detta, men man önskar att det hade glimrat till med lite mer emotion än en enstaka kyss.

Regissören Fiikka Forsman har antagligen gjort vad hon kunnat, även om hon en vecka före premiären lämnade produktionen för att låta teaterchefen Johan Storgård ”täta ihop det”, som han säger i en intervju i Hufvudstadsbladet 10.2. Scenografin av Erik Salvesen är, som brukligt är, stilig och fungerande i sin minimalism, och dräktdesignen av Karoliina Koiso-Kanttila ovanligt välfungerande för en pjäs som utspelar sig under den senare halvan av 1900-talet. I hennes kläder frammanar Alma Pöysti nästan spöklikt precis bilden av den unga Jansson vi sett i diverse fotografier.

Svensson skriver i (det för övrigt förträffliga) programbladet att föreställningen ”handlar något om hur det kunde vara, något om vad man längtar efter att vara men inte riktigt törs och något om hur det är”, vilket är symptomatiskt. Föreställningen känns också som om det handlar om något något något, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det är på det stora hela en varm och sympatisk föreställning, som dock hade vunnit storligen på gamla goda kill your darlings.

Text: Janne Wass
Foto: Cata Portin

Tove. Svenska Teatern. Regi: Fiikka Forsman. Text: Lucas Svensson. I rollerna: Alma Pöysti, Ylva Ekblad, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmana, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo. 
Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Projektionsbilder: Joonas Tikkanen.

2017

Ett nytt år har kommit, men det är få som ser på det med tillförsikt, vare sig då det gäller Finland eller omvärlden. För de flesta européer och många amerikaner är det symptomatiskt att det nya året inleds med att Donald Trump svär presidenteden i USA. Vare sig man vill se Trump som ondskan inkarnerad, som en slug karriärklättrare och mediespelare eller som en clown som plötsligt står i rampljuset och svettas med bollarna i händerna utan att kunna jonglera, är Trumps väg till makten ett tecken på att något i världen är sönder. Förslag på söndriga saker: Ekonomin. Kapitalismen. Demokratin. Sanningen. Vänstern. Eller allihopa.

Sällan har vänstern haft ett så ypperligt tillfälle att stiga fram och ta makten som i samband med finanskrisen. Sällan har det misslyckats så fatalt. Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, två vithåriga eminenser från socialismens förflutna, lyckades väcka hopp i en ung generation. För Corbyn gick det vägen, men han valdes till partiordförande strax efter ett parlamentsval, och med nästa regeringsskifte flera år i framtiden, ser hans position inte ljus ut, såpass avskydd är han av stora delar av sitt eget parti. Sanders trollband en hel värld, men snubblade på mållinjen. Podemos i Spanien är en av de få framgångshistorierna för vänstern, men det återstår ännu att se hur rörelsen lyckas utvecklas från en folklig proteströrelse till en etablerad politisk aktör. Syriza i Grekland steg upp som en sol, men motarbetades i varje vändning av EU-trojkan, och sitter nu i en oerhört knepig situation i regeringsställning.

I Finland fick vänstern en nytändning då unga, ljusstarka Li Andersson valdes till partiordförande, och partiet seglade upp till nära tio procents stöd i gallupar, men har sedermera kräftgått tillbaka till den position vi är vana att se partiet i, med ett stöd på mellan 7 och 8 procent. Till skillnad från SDP är Vänsterförbundet däremot tydligt ett framtidsparti. Partiledningen är antagligen den yngsta i Finlands politiska historia, och i riksdagsvalet fick Vänsterförbundet relativt stort stöd av väljare under 50. I själva verket nästan dubbelt mer än vad socialdemokraterna fick i samma ålderskategori, vilket är ett oroväckande resultat inte bara för SDP, utan för vänstern som helhet.

2017 ordnas kommunalval i Finland och det torde bli ett första styrkeprov för ”den nya” vänstern, och något av en mätare på var de politiska sympatierna ligger i landet.

De gröna, ett socialliberalt, urbant parti med en ungdomlig prägel, som är passligt löst och brett i de ideologiska konturerna, kommer antagligen att göra väl i från sig i städerna, och i Helsingfors finns till och med stormvarningar om att det utmanar Samlingspartiet som största parti. Obundet av historiska dogmer eller politiska filosofier, är De gröna ett parti som trots allt ligger på den vänstra sidan av partikartan, även om det rymmer starka högerröster.

Den fråga som många på vänsterkanten slåss med är hur nyliberalismen ska knäckas. Svaret är antagligen detsamma som tidigare: vänstern måste presentera ett trovärdigt alternativ till nyliberalismen, och forma en klar och tydlig bild av hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle se ut. Att erbjuda en smärre revidering av nyliberalismen fungerar inte, vilket SDP:s kräftgång har bevisat.

Sannfinländarna har rasat i galluparna, men det har antagligen mest att göra med dess regeringsmedverkan. Med största sannolikhet blir dess kommunalvalsresultat bättre än galluparna visar, bland annat tack vare att många vill rösta mot invandring, och Jari Lindströms och Timo Soinis förehavanden i ministerställning kastar knappast en så hemskt stor skugga över de lokala representanterna.

I det här numret lyfter vi fram olika tankeställare inför året 2017, genom att blicka tillbaka på utvecklingen 2016 och genom att plira in i framtidens kristallkula. En sak är säker: behovet av god journalistik och kvalitativa debattinlägg kommer inte att minska, och genom Tigern rf:s övertagande av Ny Tids utgivning kan vi garantera att Ny Tid åtminstone inte försvinner någonstans under detta år.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ett år av orkaner

Om 2016 var ett stormigt år för Europa, tyder det mesta på att vinden når orkanstyrka 2017. Ytterhögern och nyliberalismen dominerar då de breda solidaritetsidealen och politiska massrörelser ger vika för ett allt mer individcentrerat tänkande.

EU är populismens piñata, säger Francois Heisbourg, chef för tankesmedjan IISS, till The New York Times. Brexitomröstningen med sitt enkla ja-nej-alternativ gav missnöjda britter chansen att slå näven i bordet och protestera mot den rådande samhällsordningen. I det populistiska narrativet, där ideologiska övertygelser och politisk teori får allt mindre utrymme, får den europeiska unionen, likt ett ondskefullt imperium, bli symbolen för allt som är fel. ”Om det är sant eller inte är sedan en annan femma. Det är så här som folk upplever de här sakerna”, sade Sannfinländarnas partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo i augusti 2015. Då gällde det integrationsfrågor, mer bestämt uppfattningen att staten öser pengar över invandrare.

Val förrättas i år i många europeiska länder, och det finns tecken på att det folkliga missnöjet kan leda till att populistiska högerrörelser kommer till makten på många håll. Händelserna i USA och Storbritannien i fjol har visat att högerpopulismen inte längre kan förringas.

Tyska AfD näst störst?

I Frankrike röstar folket i år fram en ny president, och valet kommer med största sannolikhet att stå mellan konservativa Francois Fillon och högerextrema Marine Le Pen. Tidigare socialistpartisten Emmanuel Macron kan överraska, stödd av den nygrundade rörelsen En Marche! som flörtar över så gott som alla partigränser. Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon är något av en ljusglimt för den traditionella radikalvänstern i Europa, men trots ett stadigt opinionsstöd på mellan 12 och 15 procent kommer han inte att räcka ända fram. Gallupar visar att Le Pen inte borde ha någon chans mot vare sig Macron eller Fillon i en andra omgång, men som vi sett 2016, bör man inte förlita sig för mycket på opinionsundersökningar.

Tyskland förrättar parlamentsval, och i förlängningen val av rikskansler, hösten 2017. Angela Merkels kristdemokratiska CDU ser ut att kunna ta en ohotad seger, men dess totala dominans på den politiska arenan är däremot hotad. Från ett stöd på närmare 50 procent för några år sedan, visar senare mätningar att partiet endast har ett stöd på knappt över 30 procent i dag. Den stora frågan är snarast om högerextrema AfD kommer att gå om Socialdemokraterna som näst största parti. Det skulle vara ett historiskt valresultat i ett Tyskland som drivit nolltolerans för nazism sedan andra världskriget.

Wilders mot seger

Också Italien ser ut att få överraskande val, efter att premiärminister Matteo Renzis EU-stödda reformförslag röstades ned vid årsskiftet, och Renzi meddelade att han avgår från sin post. I Italien har missnöjet kanaliserats i den brokiga Femstjärnerörelsen, ledd av komikern Beppe Grillo. Det är svårt att kalla Femstjärnerörelsen för ett ytterhögerparti, eftersom det rymmer populism av alla färger, men otvivelaktigt är det ett parti som driver ett starkt EU-motstånd, och som kunde sätta Italiens EU-medlemskap, och i förlängningen hela EU, i gungning.

Den allra största risken för högerpopulistiskt styre föreligger i Nederländerna, som också går till parlamentsval 2017. Premiärminister Mark Ruttes moderata högerparti har långsamt gått kräftgång i opinionsmätningarna, medan det näst största riksdagspartiet Arbetarpartiet fullständigt har kollapsat, från 38 procent av rösterna i det förra valet till ett opinionsstöd på endast 10 procent i de senaste mätningarna. Val hålls i mars, och sedan november är det islamofoben Geert Wilders Frihetsparti som dominerat opinionsundersökningarna – ofta med hela tio procents marginal till närmaste rival.

Missnöjda medborgare

Diskussionen om invandring och islam kommer inte att bedarra under 2017, inte heller de rasistiska attackerna, vare sig de verbala eller fysiska. I takt med att Europas muslimska befolkning allt kraftigare demoniseras och marginaliseras, kommer allt fler muslimer att radikaliseras och drivas till terrordåd, och den onda spiralen fortsätter nedåt.

Lägg till detta att EU, nio år efter den amerikanska bolånekraschen, fortfarande inte har återhämtat sig från finanskrisen. Ungdomsarbetslösheten i flera länder närmar sig 40 procent, Spanien dras med hög bostadslöshet, Grekland dras med hög arbetslöshet och den ekonomiska tillväxten är långsam. Folk över hela Europa känner att deras basservice och grundtrygghet har fasats ut till förmån för bankirer och spekulanter som i stället för att ställas till svars för krisen räddades med miljardpaket.

Ideologins sorti

Där missnöjda medborgare tidigare vänt sig till vänstern för att bekämpa rövarkapitalism, verkar det i dag som som allt fler snarare väljer att gå ännu längre högerut. Men kruxet här är att för många betyder höger och vänster inte längre något. I och med Sovjetunionens långsamma förfall dog långsamt också den ideologiskt drivna massrörelsen. Högerpartierna sanerade bort ideologin ur det politiska språket och har i årtionden odlat myten om att höger-vänster-skalan är föråldrad, att vi alla nu är medelklass och att motsättningarnas tid är förbi. I skrämselhicka följde världens socialdemokratiska partier efter med den tredje vägen. Då vi nu alla hör till samma grupp, betyder det att vi på samma gång är ensamma.

Då det inte längre finns trygghet i en gemenskap, ett samhälleligt fördrag som garanterar att vi alla tar hand om varandra, är det naturligt att vi vänder taggarna utåt i försvar. När inte längre Folkhemmet existerar, måste vi skapa nya hem som utgår från oss själva: sociala, pyskologiska och ideologiska hem. Så uppstår identitetspolitiken, som slagit igenom på alla fronter. Vi utgår inte längre från det allmänna bästa, utan från den närmaste kretsens bästa, i förlängningen från vårt eget bästa. I stället för att kämpa för det allmänna goda, är vi i dag allt mer intresserade av att försvara intressegrupper – de må sedan vara ”vita finländare”, ”transpersoner” eller ”irakiska asylsökande”. Även om transpersoners och irakiska asylsökandes rättigheter är viktiga att främja och beskydda, finns risken att allt arbete som läggs ned på detta beskydd rinner ut i sanden om det inte kan läggas in i ett större samhälleligt sammanhang: en vision av hur världen ska se ut och enligt vilka ideologiska och politiska principer den ska fungera. Upprätthållandet av mänskliga rättigheter och solidaritet kräver att det i bakgrunden finns ett system som värdesätter dessa, och än viktigare: är redo att betala för att dessa ska förverkligas. Så länge alla fortsätter att slåss om sin egen lilla åkerplätt i stället för att arbeta för ett större gemensamt gott, kommer högerns kvartalspolitik att fortsätta utarma folket, och folket kommer att fortsätta dra sig allt längre in bakom sina egna murar.

Janne Wass

Den gordiska knuten i Syrien

Den humanitära situationen i Aleppo var ett av de största samtalsämnena under 2016, då president Bashar al-Assads trupper med hjälp av ryska flygräder pressade rebellerna bakåt och slutligen lyckades ta kontroll över staden i slutet av året. Som ett resultat av nederlaget accepterade merparten av rebellgrupperna ett skakigt eldupphör, som gav både de inblandade fraktionerna och omvärlden en liten paus för att omgruppera och analysera vad år 2017 kommer att innebära för Syrien.

Den kanske största nyheten kom 29 december, då president Vladimir Putin meddelade att Ryssland kommer att minska sin militära närvaro. Pavel Zolotarev vid institutet för nordamerikanska studier i Moskva uppger för Russia Beyond the Headlines att Putin vill koncentrera sig på en diplomatisk lösning och inte fastna i samma typ av konfliktträsk som USA i Afghanistan och Irak.

”Det är lätt att ge sig in i den här typen av konflikter, men svårt att dra sig ur dem”, säger Zolotarev till webbtidningen.

Ryssland har uppnått två strategiska mål; för det första har den syriska regeringen återtagit Aleppo, Syriens näst största stad. För det andra har Ryssland med sina lufträder försvagat rebellerna till den grad att al-Assad nu fått ett klart övertag i konflikten. Al-Assads Syrien har tillsammans med Kina, Nordkorea och Iran hört till de få bundsförvanter Putin haft i världen under de senaste åren, och en USA-vänlig regeringskoalition i området skulle vara förödande för Rysslands intressen i regionen.

FN-sändebudet Staffan de Misturas medarbetare Jan Egeland anslog en optimistisk ton under en presskonferens i Geneve den 5 januari.

”Efter fem år av blodigt krig, kan vi få ett år av diplomati, konfliktlösning och beskydd av civila”, sa Egeland.

Egelands jobb är naturligtvis att vara optimistisk om ett fredligt slut på konflikten, men en verklig lösning är svår att se så länge den involverar att al-Assad sitter kvar vid makten. Den syriska regeringen ställer inte upp på förhandlingar där utgångspunkten är ett maktskifte. Det ligger inte heller i ryska eller iranska intressen; Iran vill fortfarande använda Syrien som bas för Hizbollah.

President Donald Trump har antytt att han kommer att driva en icke-inventionistisk utrikespolitik (frånsett lapsusen om att ”bomba skiten ur Irak”), och således kommer USA:s roll i konflikten knappast att förändras avsevärt. Det är möjligt att Trump är mer än nöjd med att Putin tar hand om Syriendiplomatin.

Den sista medlemmen i trion med Iran och Ryssland som nu driver på fredsförhandlingar är Turkiet, vars situation är minst sagt schizofren. Turkiet har ställt sig på rebellernas sida i kampen mot regeringen, men är på samma gång inbegripet i en väpnad konflikt med en av de viktigaste rebellgrupperna, kurderna. I fredsförhandlingarna kommer Turkiet att vara den instans som driver på en maktfördelning där premiärministern övertar en del av presidentens makt.

De sekulära rebellgrupperingarna under Fria Syriska Armén är allt mer splittrade, och merparten av de aktiva rebellerna förespråkar nån form av islamistiskt styre. Moderata grupper kan godta en minskning av presidentens makt och utlysning av nyval, men de flesta kräver al-Assads avgång, och vissa starka grupper vill införa sharialag. Utsikterna för fredsförhandlingar är alltså allt annat än goda.

Utsikterna för att al-Assad ska lyckas vinna en militär seger är också små, uppger det amerikanska strategiinstitutet Stratfor. Enligt Stratfor är rebellerna och islamisterna fortfarande för starka i många spridda områden för att en total militär seger ska vara realistisk under 2017. Stratfor bedömer att den väpnade konflikten kommer att fortsätta under 2017, oberoende av hur eventuella förhandlingar fortskrider. Saudi-Arabien, Qatar och Turkiet kommer att öka sitt stöd till rebellerna, vilket kommer att stärka islamistiska grupper som inte är intresserade av förhandlingar som inte inbegriper al-Assads avgång. Förhandlingar hålls antagligen på något plan, men eventuella resultat kommer att ha ringa betydelse. Kort sagt: kriget i Syrien mullrar på under 2017, den humanitära krisen fördjupas och goda råd är fortsättningsvis dyra.

Janne Wass