Alla inlägg av Janne Wass

Janne Wass är chefedaktör för Ny Tid

#Metoo en ögonöppnare för män

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: “Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon “stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är “riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om “övergrepp mot kvinnor” borde tala om “män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att “stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. “Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att “det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att “bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där “harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, “poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade “inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som “skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Spanska sjukan

Det var många som gnuggade sig i ögonen av misstro lördagen den 30 oktober då flera hundra – enligt vissa uppgifter så många som 500 – nynazister marscherade under Nordiska motståndsrörelsens baner i Göteborg. Polisen höll ändå huvudet kallt då nassarna försökte provocera genom att slå in på den marschrutt som den tidigare förbjudits att ta. Ett massivt pådrag stoppade NMR:s marsch redan innan den börjat, och den blev, som författaren och journalisten Niklas Orrenius skrev på Twitter ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”.

Kontrasten kunde inte vara större till händelserna i Katalonien dagen därpå. Hundratals skadades då den spanska regeringen satte in sina insatsstyrkor mot katalanska vallokaler. Poliser i kravallmundering slog fredliga medborgare med batonger, släpade ut dem ur vallokaler och knuffade dem nedför trappor. Allt detta för att stoppa en folkomröstning. Om polisen i Sverige agerade konstruktivt för att mota fascismen i grind, var det i stället ordningsmakten som bar fascismens ansikte i Spanien. General Franco hade varit stolt.

Reaktionen från Kataloniens ledning är sedan måhända ett bevis på att regionen med sex miljoner invånare kanske ändå inte är redo för självständighet. När polisen beslagtog röstsedlar och stängde vallokaler, svarade katalanska myndighetspersoner med att uppmana väljarna att printa ut egna röstsedlar och rösta i vilken vallokal de ville. Det säger sig självt att ett sådant förfarande varken är demokratiskt eller juridiskt bindande.

Trixandet med lagligheten började ändå redan tidigare. De separatistiska partierna har en knapp majoritet i Kataloniens regionalparlament. En lag om en folkomröstning hade krävt en kvalificerad majoritet, men eftersom separatisterna inte hade en chans vinna en dylik omröstning, klubbades lagen igenom med enkel majoritet, som brådskande.

Separatisterna vill gärna få det att framstå som om folkopinionen om självständighet är enig – i själva verket är katalanerna djupt delade i frågan. Men den spanska regeringen, med premiärminister Mariano Rajoys högerkonservativa Partido Popular i spetsen, har inte heller gjort mycket för att lugna ner stämningen. Nyligen stympades på ett avgörande sätt ett redan framförhandlat lagpaket som skulle ha gett Katalonien utökad autonomi. Från Partido Populars håll har man systematiskt motarbetat Kataloniens arbete för en större möjlighet att basa över regionens resurser.

För det är i slutändan pengar det handlar om. Katalonien är den ekonomiska dynamon i Spanien. Under den ekonomiska krisen har många i regionen upplevt att Spanien snyltat på deras pengar och välstånd.

Den spanska regeringens agerande kommer utan tvekan att spela separatisterna i händerna – vem vill styras av en stat som sätter in paramilitära trupper mot invånare som försöker rösta om sin framtid? Vad som har hänt mellan denna tidnings inlämning till tryck och utgivning är svårt att sia om, men förhoppningsvis har EU redan fattat ett beslut om medling i konflikten, samt gått ut med ett tydligt fördömande av den spanska regeringens agerande.

Den katalanska självständighetskampen må stå på både juridiskt och demokratiskt vingliga ben, men det finns få regler som är så grundläggande i en demokrati som denna: en stat lägger aldrig in trupper mot ett folk som fredligt försöker utöva sin demokrati. En folkomröstnings laglighet kan diskuteras, och Spanien kunde naturligtvis inte godkänna resultatet som bindande, vad än det skulle ha blivit. Men genom att hindra sina medborgare att rösta, tog Rajoy ett steg skrämmande mot fascismen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Olönsamma böcker måste ges ut

Hur mycket pengar får författare från förlagen och sin bokförsäljning? Vi ringde upp Förlaget M:s vd Fredrik Rahka och frågade.

Författares ekonomiska situation är något som väcker känslor och diskussion inom kulturkretsarna, men det är en diskussion som mer sällan når ut i offentligheten. Debatten kring vem som får arbetsstipendier från staten eller från de olika fonderna och stiftelserna är mer eller mindre tabu – även om det finns de som arbetar för att de här frågorna skulle vädras mer öppet. Ännu mer sällan förs det en diskussion om förlagens roll i ”försörjandet” av författarna.

Fredrik Rahka som är vd för det nya finlandssvenska Förlaget M säger att han inte detaljerat kan gå in på vad förlaget betalar sina författare, eftersom det rör sig om kontraktshemligheter.

– Men i allmänna ordalag kan man säga att systemet fungerar så att författare får royalties på försäljningen av sina böcker. Så fungerar det på alla förlag, och det som man ofta gör är att man betalar ut ett förskott på boken innan den går till försäljning.

Den som lever i tron att författare har sitt på det torra ekonomiskt om de lyckas få ett utgivningskontrakt med ett förlag, misstar sig. Då Förlaget M grundades var det stora rubriker om vilka författare som ”gick över” från Schildts & Söderströms till det nygrundade förlaget, men enligt Rahka är det här ett felaktigt sätt att se på förhållanden mellan förlag och författare.

– Författarna är ju inte anställda av förlagen, vi betalar dem ingen månadslön, utan man gör upp avtal för en bok åt gången. Att många sedan håller sig till ett och samma förlag handlar mer om att man bildar goda samarbetsförhållanden med till exempel redaktörer.

Bokutgivning är en förlustaffär

Enligt Rahka är det viktigt att man kommer ihåg att ända fram tills en bok ges ut till försäljning får förlaget ingen inkomst på den – dessutom ska förskottet på försäljningen betalas ut, allt redaktörsarbete ska betalas, det ska göras marknadsföring, boken ska layoutas och få en grafisk design och naturligtvis tryckas och postas. Därtill kommer alla de löpande löner och utgifter som ett förlag har.

– I regel är det så att en ung författare, eller en författare som inte ännu är etablerad, inte säljer tillräckligt bra för att det ska bli en vinst på boken för förlaget. Men det är inte heller en förväntning att de ska göra vinst. Kjell Westös tidiga böcker sålde inte heller speciellt bra. Senare börjar vissa författares böcker sälja helt otroligt bra, och de finansierar då delvis den verksamhet som går på förlust.

Rekommendationen: 500 euro

Exakt vilka summor Förlaget betalar sina författare kan Rahka inte gå in på. Något slags uppfattning kan man få av Författareföreningens mall för bokkontrakt, som finns tillgängligt på webben:

”Författararvodet utgör 22 procent av förlagets försäljningsintäkter exklusive moms (nettointäkt). När fler än 3 000 exemplar har sålts höjs författararvodet till 24 procent exklusive moms för de överstigande exemplaren. Som ett garantiförskott på författararvodet erläggs ett arvode som utgör arvodet för 1/2 av den första upplagan när detta avtal undertecknas, dock lägst en garantisumma om 500 euro.”

Nu vet vi inte till vilken del förlagen följer modellen – dylika modeller brukar ofta vara ”more guidelines than actual rules”, för att citera en känd sjörövarfilm. Men om man ponerar att en nyutgiven roman brukar kosta ungefär mellan 20 och 35 euro i affären, kan man dra bort 10 procent moms samt återförsäljarens marginal. En kvalificerad gissning är att försäljningsvinsten för förlagens del då ligger på kring 10 till 20 euro per bok, varav knappt en fjärdedel går till författaren, det vill säga författaren skulle då få mellan 2 och 5 euro per såld bok, eller minst ett förskott på 500 euro. En mindre känd författare eller poet kommer ofta inte ens över förskottssumman, vilket skulle betyda att ett arbete som pågått ibland i flera år, får en ekonomisk utdelning på 500 euro. Och då talar vi om situationer där Författareföreningens rekommendationer följs.

Marknaden kan inte läsa

– Författare arbetar i regel kanske två år på en bok, eller som i till exempel Johanna Holmströms fall med Själarnas ö, i fem år. Och under den tiden måste de ju försörja sig på något sätt, säger Rahka.

I praktiken handlar det alltså om stipendier och övriga stöd, men också om annat arbete vid sidan av författarskapet – ibland skrivande arbete, ibland något annat. Med marginaler som dessa är det förstås omöjligt att tillämpa ett krasst ekonomiskt tänkande på bokutgivning i allmänhet – för att inte tala om finlandssvensk bokutgivning. Om förlag endast skulle ge ut böcker som ger författare en vettig inkomst att leva på skulle det helt enkelt inte ges ut några böcker på svenska i Finland.

– Att marknaden på något sätt skulle diktera vad som ges ut eller vad som är bra litteratur är en helt omöjlig tanke.

Det gäller inte bara ekonomi, säger Rahka, utan också litterär kvalitet och aktualitet. Med marknadstänk är det omöjligt att ha en framförhållning på fem år för en bok – marknaden kan helt enkelt inte se så långt in i framtiden. Som exempel tar han Saska och Laura Saarikoskis bok om Donald Trump. Ingen trodde att han skulle bli president då arbetet med boken inleddes, men författarna gick på en magkänsla, som visade sig slå rätt.

– Och om man tänker på kvalitet, så kan ju marknaden bara säga vad som anses vara en bra bok för tillfället. Går man efter det, så sker det ingen utveckling av den litterära kvaliteten. Skrivandet och den konstnärliga processen handlar ju om att ta sig utanför de existerande gränserna. Och som jag sa tidigare: mindre kända författare måste arbeta sig framåt. Deras första böcker säljer sällan speciellt mycket, och de är inte alltid heller kvalitativt så bra som de kunde vara. Ofta behöver författare några böcker under bältet för att hitta sin röst och sitt sätt att skriva – och det är böcker som måste ges ut.

Janne Wass

Den Stora Konstnären

Bland blåvalskukar och masturberande hamstrar utforskar Bosse Hellsten den machomaskulina författarmyten, men hans debutroman Jökel är under allt sitt burleskeri också en nykter utforskning av litteraturens värde.

Ett av de mest framstående temana – om inte det viktigaste temat – i Bosse Hellstens debutroman Jökel är frågan om författares arbetsvillkor och förutsättningarna för god litteratur. I romanen fortsätter och breddar Hellsten den tematik som han också behandlat i sina tidigare diktsamlingar – myten om det manliga författargeniet. I första hand handlar det om en dekonstruktion av bilden av den alkoholiserade författarcynikern, men också tanken om den hemingwayska machomannen som fäller träd med labbarna och fångar forell i forsarna tillsammans med grizzlybjörnar. Det vill säga ett slags myt om ”tingens naturliga ordning”, ett samhälle där män var män och genomled en vardag av prövningar och motgångar, härdades och blev starka och klara i sinnet.

Vi rör oss i en andlig dimma av alternativt alkoholångor eller löpareufori, kantad med hallucinationer om operasjungande hamstrar med vrålstånd, och gigantiska blåvalskukar. Allt berättat inom ett ramverk om de stora polarutforskarna, uteslutande män, vars bedrifter antagit mytiska proportioner under årens lopp. Alla dessa myter bygger Hellsten under romanens lopp upp, kontrasterade mot bilden av den ”moderna” mannen, mjukisfeministen som försoffats i sina strävanden till klarhet och renhet i tillvaron, tack vare fjolliga vinprovningar och långkok på radhusets terrass. Tills han sedan obönhörligt drar undan mattan för sin mytologiserade mansbild.

Skrivandets tvång

Oberoende av om man hänförs av Hellstens färgrika och kreativa språk (denna läsare var storförtjust) och mentala bilder av finlandssvenska författare som runkar vid datorn (Lasse Sund kanske inte borde läsa boken), är det lätt hänt att tematiken som behandlar arbetets och pengarnas betydelse för det skapande arbetet går förbi. Hellsten odlar i romanen vidare sitt fiktiva alter ego, den finlandssvenska författaren ”Bosse Hellsten”, som i boken (liksom i verkliga livet) fått ett stipendieresidens i Lovisa. Plötsligt, efter alla dessa år då han hankat sig fram som fattig poet: tre år gratis pengar, för att skriva …  ja, vadå?

”Bosse Hellsten” går i baklås. Plötsligt får han syssla med sitt skrivande på heltid, utan att behöva arbeta med annat för att betala hyra, mat och kopiösa mängder öl – inga fler morgnar med tidningsutdelning, inga fler sena kvällar med ölservering på den lokala krogen. Bara friheten … och tvånget. Det är ju nu som han borde skita ur sig DET STORA EPOSET.

Texten som biprodukt

Bosse Hellsten

”Hellstens” normallösning på skrivarkramp är kopiösa mängder alkohol, som en Charles Bukowski, Jack Kerouac eller Hunter S. Thompson tänker han att de stora idéerna kommer till en då man lösgör sig från den grå tristessens ok. Att vara alkoholist är ett heltidsjobb, så texten, konsten, är något som föds så att säga vid sidan av – något som mer eller mindre naturligt formas av spritångorna.

Men den här gången funkar inte alkoholen, så han sadlar om och blir nykterist. Inte bara det, han ska härda sig till renleverne som de hinduiska guruerna, polarutforskarna eller långdistanslöparna. Han inleder varje morgon med att hälla iskallt vatten över sig från en hindukanna (jerrykagg), skaffar löparskor och springer fötterna blodiga tills tånaglarna ramlar av och köper den största yxan han hittar i järnhandeln för att hugga ved. Han planerar att resa till Nordpolen, jaga säl och förfrysa tårna.

Ursäkta att jag skriver

Skrivarprocessen är för ”Hellsten” egentligen aldrig en process som handlar om att skriva. Tanken är snarare att texten genom ett trollslag ska födas färdig och fullständig bara man har gått igenom en ”konstnärsprocess”. Denna inspirationsprocess är något som endast ”stora konstnärer” är förunnade, och de behöver inte tänka på vad de skriver, de föder texten som en naturlig förlängning av sitt konstnärsjag.

Den inställning som genomsyrar detta tänkesätt är att skrivande i sig inte är ett ”riktigt” arbete, något som man skulle få betalt för att göra. Det här fungerar så länge romanens huvudperson har andra jobb, ”riktiga” jobb, men allt låser sig då han plötsligt får ett tre års stipendium – för att skriva. Som om skrivandet i sig inte var nog, skapar ”Hellsten” ett ramverk kring konstnärsprocessen, ett identitetsbygge som ursäktar eller rättfärdigar det faktum att han får betalt för att skapa litteratur. Pengarna behövs för att upprätthålla hans alkoholism eller för att köpa löparkläder och polarforskarutrustning, för att bygga upp rätt omständigheter för den stora inspirationen.

Betala för kulturen

Bosse Hellsten är naturligtvis inte den första som skrivit om denna vånda över skrivprocessen, över författaridentiteten. Hur mäter man värdet på ett litterärt verk? I Svenskfinland är det närmast omöjligt att med någon form av marknadsekonomisk logik rättfärdiga litteraturens existens, som Förlaget M:s vd Fredrik Rahka påpekar i artikeln på föregående uppslag. Vilken författare har inte i något skede drabbats av tvivel: är det jag skriver tillräckligt viktigt för att publiceras? Är den litteratur jag skriver värd det arbetsstipendium jag har fått? Vad bidrar jag egentligen med till samhället?

I Svenskfinland omhuldar vi gärna våra författare, och i festtalen hyllar vi litteraturens betydelse för den kulturella identiteten. Men vid bardisken och på nätets anonyma forum hör man fortfarande tvivlets röst. ”Om hens böcker inte säljer, så får väl hen skaffa ett riktigt jobb”, ”hobbykonstnärer som lever på stipendier”, och så vidare. Samtidigt kämpar merparten av våra författare med utkomsten – vissa arbetar som redaktörer på kulturtidskrifter, journalister, andra försöker dryga ut inkomsten med kolumner, recensioner, översättningar, talararvoden, taxikörning, lärarvikariat, postutdelning, servitörsjobb, arbetslöshetsunderstöd. Vissa reser till billigare länder, andra slutar skriva helt och hållet. Alla vill vi ha kultur, men frågan är hur mycket vi – som konsumenter och samhällspåverkare – är villiga att betala för den.

Janne Wass

Bosse Hellsten: Jökel.
Schildts & Söderströms, 2017.

Mästerlig mästare på Viirus

Teater Viirus inleder sitt 30:e spelår med buller och bång. Teatern har flyttat till nya, flotta utrymmen i det nybyggda finlandssvenska gettot Victoriakvarteret på Busholmen, och invigde i sluter av september sitt nya hem med en uppsättning av klassikern Mästaren och Margarita. Och vilken invigning det var! Föreställningen, i regi av islänningen Egill Pálsson, tar sig lekande lätt in bland de tio bästa pjäser jag sett på Viirus, möjligen till och med på min topp 5-lista (om man nu på ett så förenklat sätt vill rangordna, men vi gillar ju listor).

I kulisserna har det stormat kring Viirus flytt till Busholmen. En av de anställda skådespelarna hoppade av på grund av flytten, och vissa tidigare skådespelare och styrelsemedlemmar har protesterat mot vad de upplevt som en utförsäljning av den konstnärliga integriteten till ”kapitalismen”, eller Victoriastiftelsen. Om och på vilket sätt stiftelsen i framtiden kan komma att påverka teaterns konstnärliga val är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men om Mästaren och Margarita är något att gå efter, torde Viirus åtminstone ur teaterbesökarnas synvinkel vara i goda händer.

Mästaren och Margarita är i Viirus tappning ett immersivt och burleskt, samtidigt avskalat och överväldigande skådespel. Visuellt är det avskalat så det förslår. Milja Salovaara har på den nya, stora scenen byggt upp en scenografi som är renons på kulisser, sånär som på två grävskopearmar som utnyttjas kreativt av Pálsson för att skapa avskärmningar, gömställen, Jesuskors och piedestaler. När skådespelarna inte själva har repliker att uttala fungerar de som ljud- och ljustekniker, och bär omkring mikrofoner och strålkastare, vilket stärker föreställningens intima karaktär och ger möjlighet till effekter som skulle vara svåra att uppnå med konventionella metoder.

Pálssons dramatisering av Michail Bulgakovs satiriska roman följer relativt troget förlagan, men knyter ännu kraftigare samman de tre historierna och tidsplanen, på samma gång som den kondenserar och förenklar berättelsen. Pontius Pilatus ångerfyllda klagan över dödsdomen han fällt över Jesus rinner över i mellankrigstidens Moskva, där djävulen i form av professorn Woland i ett Faust-aktigt erbjudande lockar Margarita att bli värdinna på hans djävulska långfredagsbal. Margarita accepterar i hopp om att kunna frälsa sin älskare, Mästaren, som skrivit en roman om Jesus och Pontius Pilatus, och förlorat sitt förstånd efter att verket blivit nedsablat av Moskvas litterära värld.

Dramatiseringen är inte utan brister – den fokuserar framför allt på laissez faire-attityden gentemot världens orättvisor, och förhållandet mellan feghet och mod, och tappar något av Bulgakovs dräpande satir, som Pálsson inte riktigt förmår att uppdatera till vår tid. Den som alltså framför allt uppskattar romanen för dess samtidskritik (som Helsingin Sanomats recensent Lauri Meri), kan måhända gå lite besviken från föreställningen. Tyvärr lyckas inte heller kärleksdramat mellan Mästaren och Margarita engagera – de är båda mer intressanta figurer på varsitt håll – något som inte skådespelarna Tobias Zilliacus och Minna Haapkylä ska belastas för. Zilliacus, som vi sett alldeles för sällan på de finlandssvenska teaterscenerna under de senaste åren, har med tiden utvecklats till en av vårt lands allra förnämsta skådespelare, vilket han ger prov på i den här uppsättningen.

Lite överraskande är det Pontius Pilatus i Iida Kuningas superba porträtt och Oskar Pöystis dubbelroll som de sammanflätade figurerna poeten Ivan och Levi Matteus som stiger fram som de mest engagerande karaktärerna. Kanske beror det på att det är de som mer än andra kämpar med dubbelheten mellan det goda och det onda, fegheten och modet, som varandras spegelbilder.

Maria Ahlroth besitter en naturlig karisma som suger in åskådaren, och hennes porträtt av Woland är oemotståndligt. Viirusgrundaren Robert Enckell, som är en annan av de gamla trotjänarna som plockats in i jubileumspjäsen, lyser framför allt i de partier där han får ge uttryck för sin komiska ådra. Pöystis medvetna överagerande skorrar lite falskt i början av pjäsen, men då Ivan försjunker allt djupare i sin ”galenskap”, hinner också pjäsen ifatt skådespelaren. Ensemblen avrundas av Martin Bahne, som här blir lite i skymundan på grund av sina roller.

Den suggestiva post-punkiga ljudvärlden är skapad av Ville Kabrell, som vandrar omkring på scenen med en drönande elgitarr i den ordlösa rollen som den svarta katten Behemot. Woland själv bänkar sig med jämna mellanrum bakom trumsetet, och i väl valda stunder utnyttjas också Pöystis trumpetisttalanger. Ibland övergår pjäsen till rena new wave-konserten, och stämningen som byggs upp under dessa partier är minst lika viktig som själva handlingen och dialogen för helhetsupplevelsen.

Har man starka känslor för ursprungsverket, finns risken att man blir besviken på Viirus uppsättning av Mästaren och Margarita. Som teaterupplevelse är det ändå en spännande och framför allt helgjuten föreställning, som för tankarna till klassiska Viirus-uppsättningar som Där vi en gång flått eller Caligula – pjäser där teaterns fördomsfria experimentlust kombineras med ett starkt manus och en säker regissörshand, och där avantgardismen och burlesken används för att stöda en berättelse, snarare än som ett ändamål i sig.

Text Janne Wass
Foto Jonatan Sundström

Teater Viirus: Mästaren och Margarita. Baserad på Michal Bulgakovs roman. Regi & dramatisering: Egill Pálsson. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus. Översättning: Lars Erik Blomqvist. Scenografi & kostymer: Milja Salovaara. Kompositör & musiker: Ville Kabrell. Ljusdesign Lauri Lundahl. Premiär: 29.9 på Teater Viirus.