Alla inlägg av Bianca Gräsbeck

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

Om familjens betydelse – i ord och bild

Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.

Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).

Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.

Symboliska fönster

De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.

Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.

Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.

Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.

text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist

Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.

Intelligent om artificiellt

På Åbo konstmuseum visas just nu Tuomas A Laitinens video Dossier of a Tentacular, det nyaste verket i en rad (video)installationer där han funderat över förhållandet mellan människan och naturen, människan och materien, människan och det artificiella. Mer konkret: en undersökning av kapitalismens rörelser och verkningar utgående från kopparns kretslopp, som han reagerade på under en resa i Ostasien, samt en betraktelse av företaget Monsantos uttalande från 1969 ställt mot det företaget gör idag, alls icke ensamt, som dikterare av den ekologiska och ekonomiska diskussionen i världen.

I Dossier handlar det om artificiell emotionalitet. Artificiella känslor – finns sådana? För att komma vidare i frågan ville Laitinen studera icke-mänsklig, dock ”naturlig” intelligens. Som studieobjekt valde han bläckfisken, vars tänkande sker runtom i dess kropp. Tentakulären kontrasterade han med ett såkallat neuronnät som han matade med Samuel Becketts texter, vilket han gjort också tidigare, men den här gången har han använt hela Becketts produktion. Ut kommer – naturligtvis absurd – poesi som i Dossier läses upp av en röst som saknar … ja det mänskliga.

Avsaknaden av det mänskliga är (inte så) lite skrämmande. Det jobbas förtvivlat mycket på att ”avlasta” människan från allt hen tidigare använt sin tid och sin tankekapacitet till och småningom måste det ju leda till att vi blir någonting annat än vad vi är nu. Fast är det egentligen skrämmande, i sig? Visst ligger det en triumf i att än en gång erfara belägg för att det innerst mänskliga, liksom det innerst bläckfiskliga eller maskinliga, aldrig kan ersättas. Men ändras kan det ju. En vacker dag upplever vi kanske inte större skillnad mellan artificiell och autentisk inlevelse än mellan inlevelsen hos olika individer.

Det ”wannabepoetiska” avlöses av en föreläsningsaktig sekvens som i motsats till det poetiskt flummiga ger en känsla av nyttighet. Men den röst jag hör är nervös, vågar liksom inte tro på vad den säger. Stöder sig på diagram, tecken, franska streck som dyker upp och försvinner. Vem kastar tärningarna? Vem suddar ut? Allt är ju nonsens? Det blir en parodi på intresset för den artificiella intelligensen och slutligen reflekterar rösten över detta och varför känslorna ligger så efter inom det artificiella. ”Skulle det vara för att du är rädd för att någon skall se hur du känner. Det är du väl inte. Eller är du?”     

Laitinen väcker alltså med sina skapelser en hel del tankar. De teman han griper sig an är viktiga. Han resonerar kring konstens roll och uppgift i samhället och ifrågasätter det dualistiska tänkandet som tenderar att ge allt bestämda gränser. I stället, säger han, kan vi behandla saker så, att de fritt flyter ihop och bildar nya. Hans konst är förbryllande, meditativ, poetisk, ofta lite mäktigt kuslig. I Dossier visar han också en humoristisk ådra. Svårigheten ligger i att den knappast når ända fram utan förklaringar, men egentligen – är det ett problem?

Bianca Gräsbeck

Tuomas Aleksanteri Laitinen:
Dossier of a Tentacular.
Åbo konstmuseum. Till 18.3.2018.

Rött och vitt i revolutionsgroddarnas Åbo

De stämningar vi lever i har gjort att det är inte särdeles många Finland100 –evenemang som fått mitt hjärta att klappa. Verkligt glädjande kändes sålunda Tehdasteatteris Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku (sv. Frihetens färger. Det rödvita Åbo), ett fint skrivet och regisserat skådespel där huvudrollerna innehas av dels själva staden år 1917–1918, dels två unga kvinnor, den ena bosatt i arbetarkvarteren, den andra i Kaskisbacken. Vi får följa dessa tre protagonister under det dramatiska året, då Åbo ansågs vara landets mest revolutionära stad.

Som manusförfattaren och regissören Anni Mikkelsson säger, finns det knappast någon här i landet som inte har en, mer eller mindre rationell, relation till inbördeskriget, fast den ofta tenderar vara omsorgsfullt inklämd under parketten eller korkmattan. I sin bok Punainen Turku (sv. Det röda Åbo), en viktig inspiration och bakgrund till pjäsen, låter Rauno Lahtinen samtidspressen komma till tals. Den målar upp en verklighet det är minst sagt svårt att tro vara sann. Tillsammans blir boken och pjäsen en skakande ögonöppnare av ett slag jag önskar vi fått – får – se mer av. Alltför många av oss har levt med svartvita bilder av varför det hände som hände.

Jämsides med allt det hemska som Värit påminner oss om är pjäsen poesi. Det handlar om en obändig längtan efter frihet, efter skönhet, efter rättvisa, efter bröd och rosor. Men också om lojalitetskonflikter både individer och klasser emellan. Om hur känslorna tar över. Hur hatet och rädslan växer sig blinda. Rädslan att förlora det en har är ett ypperligt verktyg i skapandet av föraktbaserade förevändningar för ens handlingar. De vi tagit allt av är inte på lika hög utvecklingsnivå som vi, ju, och skulle således inte kunna förvalta det vi nu rätteligen förvaltar. Att ge ifrån oss någonting vore följaktligen bara kortsiktigt och dumt. Och poesin i pjäsen blir emellanåt ren burlesk.

Främst handlar det ändå om arbetarkvarterens Aina Jonsson (Mari Naumala), hon med den stora frihetslängtan, och Cecilia Kivi, född Thesleff (Sofia Molin) vars bur är gyllene och strumpor silke. I var sin prolog målar de två kvinnorna upp tiden och staden där de landar och där vi sedan lever med dem till det bittra slutet. ”Ödet för dem samman” efter att Aina som sist anställd vid Barkers fabrik får gå och sedan bokstavligen tar sig anställning hos Cecilia, vars undertryckta känslor tar sig uttryck i att hon gång på gång går in i den grå väggen. Bokstavligen. Cecilias man, en kaxig fennoman som varken klarar av hustruns ömhetslängtan eller krigets fasor, insisterar på att hon lämnar det svenska – bland annat genom att byta ut Södergran mot Leino – och håller sig, som marsken förordat, till mark- och inte vapentjänst. Mellan den skönhetslängtande Aina och den utsvultna Cecilia uppstår en varmt skildrad vänskap, som sedan brutalt kraschas på grund av den enas socialism och den andras … ja rädsla.

Ainas och Cecilias relation föds och dör i takt med berättelsen om motsättningarna mellan de borgerliga och den identitetssökande arbetarrörelsen. De jublande första majstämningarna av enhet och styrka i ”landets mest revolutionära stad” gnagas sönder av hungern på livsmedelsspekulerandets arena och det enda alternativet för Aina är att ge sig iväg för att kämpa för brödet. Och rosorna som hon, fast det såg lovande ut, inte fick behålla på Kaskisgatan.

Miljön är genialt uppbyggd. Scenen utgörs av en överraskande liten yta mellan publikens bänkrader, men hela rummet inkluderande läktarvåningen är taget i bruk. Rekvisitan är minimalistisk – slitna tegelstenar får agera allt från byggnader till bröd, en persisk matta får uttrycka och symbolisera både tjänarens påtvingade underdånighet och husfruns trygghet. Ainas förundran över allt det vackra Cecilia är omgiven av gestaltas i hur hon andäktigt vrider på kristallkronan och får den att ge ifrån sig sina tusen solkatter, i de vackra klänningarna som kommer svävande som från ingenstans. Arbetarkvinnornas hopp förkroppsligas i de festliga hattar de skaffat sig – efter att butikerna i stadens centrum, inkluderande hattaffären, (”men om de är hungriga, varför plundrar de hattaffären?) plundrats. Av vem egentligen, det vet ingen i den dag som är.

Trots en och annan sekvens med snudd på överspel är skådespelarnas insatser imponerande, Molins rentav osannolik och Naumalas osannolikt medryckande. Den inlevelse allihop ger uttryck för liksom öppnar konflikten för oss och får oss att förstå den på ett nytt sätt. De som representerar segrarna på scen ställs i en dager som skulle få mången att vända sig i sin grav, nog. Men det kan de ju gott göra.

Historien skrivs av segrarna, sägs det. Men den lever också bland förlorarna som sist och slutligen kanske inte är förlorare.

text Bianca Gräsbeck

bild Jussi Virkkumaa

Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku
Tehdasteatteri, Östra strandgatan 64, Åbo.
Manus & regi: Anni Mikkelsson
I rollerna: Mari Naumala, Sofia Molin, Janna Haavisto, Outi Sippola, Akseli Hannula,Jukka Kittilä
Scenografi & rekvisita: Heini Maaranen
Musik: Hilla Väyrynen, Jean Sibelius med flera
Föreställningar 6.1- 3.2.2018

Resa i tankeväckande sällskap

I sin bok Albertos blick. Om fötter, konst och Paris tar oss Margaretha Willner-Rönnholm med på en vindlande resa i tid och rum. Den sju år långa resan börjar med en dröm om att sadla om och bli fotvårdare: ”Jag ville förändra mig själv, bryta en utveckling som gjorde mig martyrisk och bitter och tänkte att det bara kunde ske genom handling.” Den drömmen gick i stöpet, men alterneringsledigheten som den föranlett fick ett annat innehåll – leta fötter i konsten. Och med detta den långa, rika resan mot – ja vad? Självstyrka? Frihet? Vidgade vyer? Eller är det resan i sig som är det viktiga?

I centrum står Paris och konstnärerna Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski, konstnärer som var och en på sitt sätt tydliggör den tredimensionella konstens vändpunkter under 1900-talets senare hälft. Giacomettis ”fruktlösa kamp att återge det han såg kom att förkroppsliga den traditionella skulpturkonstens gränser”. Bourgeois var en av de första som gjorde environmental konst i sitt företag att ge känslor konkret form. Boltanski började använda rummet självt som det bärande i sin konst, hans utställningar blev involverande rum. Gemensamt har de uppfattningen om konsten som en process utan slut. Willner-Rönnholm, som delar denna uppfattning, hittar i dem både bollplank, speglar och inspiration.

Fotletandet blir en lång rad utställningsbesök främst i Paris men också i Zürich, Venedig, vid Rivieran. Ett både jordnära och essäistiskt äventyr där de egna upplevelserna varvas med reflektioner och associationer kring konsten, resandet och tillvaron här och nu. Förutom med de centrala konstnärerna umgås hon ledigt med Proust och Jung och andra mer och mindre kända figurer i vårt kulturella arv. Samtidigt är hennes framtoning mycket ödmjuk – så till exempel berättar hon att Giacometti blev hennes samtalskamrat eftersom han inte gjorde skillnad på högt och lågt; och som vilket föremål som helst kunde väcka hans intresse ”kunde jag gott föreställa mig att han lika väl kunde se på mig.”

Detta med samtalskamrater är fascinerande – två av de tre har för länge sedan gått ur tiden och samtalen förs utgående från texter som skrivits både av och om konstnärerna. Att skriva är ett annat sätt att umgås, skriver hon, ett sätt att svara och reagera. Hon har aldrig tidigare sett en utställning med penna i handen, men då hon nu skriver om den konst hon ser och funderar över, flyter texten med en enkelhet och samtidigt ett analytiskt djup som kunde få en stubbe att dela upplevelsen.

Boken, som inleds med den år 2008 prisbelönta essän med samma namn, är också rik på någonting jag inte hittar bättre ord för än ’det mänskliga’. Kanske är det den generositet med vilken författaren bjuder på sig själv, med alla de tvivel och rädslor det innebär att vara människa vid skiljevägen. Det är glädjen över döttrarna i Paris, över konstnärsmormor och –morfar i Paris. Skaparglädje. Utställningsdrömmar. Hur ’till synes-sammanträffanden’ kan öppna våra ögon, hur ord kan föda idéer som kan leda in oss på oväntade spår. Hur somt, som verkar betydelselöst, på sikt hittar sin mening. Och mycket mer. En bok att återkomma till. En annorlunda bok, mycket mer än konsthistoria, för att citera bakpärmen.

Boken är fyndigt, poetiskt och träffande illustrerad av konstnären och dottern Emma Rönnholm.

Bianca Gräsbeck

Margaretha Willner-Rönnholm:
Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga, 2017.