Alla inlägg av Bianca Gräsbeck

Rött och vitt i revolutionsgroddarnas Åbo

De stämningar vi lever i har gjort att det är inte särdeles många Finland100 –evenemang som fått mitt hjärta att klappa. Verkligt glädjande kändes sålunda Tehdasteatteris Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku (sv. Frihetens färger. Det rödvita Åbo), ett fint skrivet och regisserat skådespel där huvudrollerna innehas av dels själva staden år 1917–1918, dels två unga kvinnor, den ena bosatt i arbetarkvarteren, den andra i Kaskisbacken. Vi får följa dessa tre protagonister under det dramatiska året, då Åbo ansågs vara landets mest revolutionära stad.

Som manusförfattaren och regissören Anni Mikkelsson säger, finns det knappast någon här i landet som inte har en, mer eller mindre rationell, relation till inbördeskriget, fast den ofta tenderar vara omsorgsfullt inklämd under parketten eller korkmattan. I sin bok Punainen Turku (sv. Det röda Åbo), en viktig inspiration och bakgrund till pjäsen, låter Rauno Lahtinen samtidspressen komma till tals. Den målar upp en verklighet det är minst sagt svårt att tro vara sann. Tillsammans blir boken och pjäsen en skakande ögonöppnare av ett slag jag önskar vi fått – får – se mer av. Alltför många av oss har levt med svartvita bilder av varför det hände som hände.

Jämsides med allt det hemska som Värit påminner oss om är pjäsen poesi. Det handlar om en obändig längtan efter frihet, efter skönhet, efter rättvisa, efter bröd och rosor. Men också om lojalitetskonflikter både individer och klasser emellan. Om hur känslorna tar över. Hur hatet och rädslan växer sig blinda. Rädslan att förlora det en har är ett ypperligt verktyg i skapandet av föraktbaserade förevändningar för ens handlingar. De vi tagit allt av är inte på lika hög utvecklingsnivå som vi, ju, och skulle således inte kunna förvalta det vi nu rätteligen förvaltar. Att ge ifrån oss någonting vore följaktligen bara kortsiktigt och dumt. Och poesin i pjäsen blir emellanåt ren burlesk.

Främst handlar det ändå om arbetarkvarterens Aina Jonsson (Mari Naumala), hon med den stora frihetslängtan, och Cecilia Kivi, född Thesleff (Sofia Molin) vars bur är gyllene och strumpor silke. I var sin prolog målar de två kvinnorna upp tiden och staden där de landar och där vi sedan lever med dem till det bittra slutet. ”Ödet för dem samman” efter att Aina som sist anställd vid Barkers fabrik får gå och sedan bokstavligen tar sig anställning hos Cecilia, vars undertryckta känslor tar sig uttryck i att hon gång på gång går in i den grå väggen. Bokstavligen. Cecilias man, en kaxig fennoman som varken klarar av hustruns ömhetslängtan eller krigets fasor, insisterar på att hon lämnar det svenska – bland annat genom att byta ut Södergran mot Leino – och håller sig, som marsken förordat, till mark- och inte vapentjänst. Mellan den skönhetslängtande Aina och den utsvultna Cecilia uppstår en varmt skildrad vänskap, som sedan brutalt kraschas på grund av den enas socialism och den andras … ja rädsla.

Ainas och Cecilias relation föds och dör i takt med berättelsen om motsättningarna mellan de borgerliga och den identitetssökande arbetarrörelsen. De jublande första majstämningarna av enhet och styrka i ”landets mest revolutionära stad” gnagas sönder av hungern på livsmedelsspekulerandets arena och det enda alternativet för Aina är att ge sig iväg för att kämpa för brödet. Och rosorna som hon, fast det såg lovande ut, inte fick behålla på Kaskisgatan.

Miljön är genialt uppbyggd. Scenen utgörs av en överraskande liten yta mellan publikens bänkrader, men hela rummet inkluderande läktarvåningen är taget i bruk. Rekvisitan är minimalistisk – slitna tegelstenar får agera allt från byggnader till bröd, en persisk matta får uttrycka och symbolisera både tjänarens påtvingade underdånighet och husfruns trygghet. Ainas förundran över allt det vackra Cecilia är omgiven av gestaltas i hur hon andäktigt vrider på kristallkronan och får den att ge ifrån sig sina tusen solkatter, i de vackra klänningarna som kommer svävande som från ingenstans. Arbetarkvinnornas hopp förkroppsligas i de festliga hattar de skaffat sig – efter att butikerna i stadens centrum, inkluderande hattaffären, (”men om de är hungriga, varför plundrar de hattaffären?) plundrats. Av vem egentligen, det vet ingen i den dag som är.

Trots en och annan sekvens med snudd på överspel är skådespelarnas insatser imponerande, Molins rentav osannolik och Naumalas osannolikt medryckande. Den inlevelse allihop ger uttryck för liksom öppnar konflikten för oss och får oss att förstå den på ett nytt sätt. De som representerar segrarna på scen ställs i en dager som skulle få mången att vända sig i sin grav, nog. Men det kan de ju gott göra.

Historien skrivs av segrarna, sägs det. Men den lever också bland förlorarna som sist och slutligen kanske inte är förlorare.

text Bianca Gräsbeck

bild Jussi Virkkumaa

Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku
Tehdasteatteri, Östra strandgatan 64, Åbo.
Manus & regi: Anni Mikkelsson
I rollerna: Mari Naumala, Sofia Molin, Janna Haavisto, Outi Sippola, Akseli Hannula,Jukka Kittilä
Scenografi & rekvisita: Heini Maaranen
Musik: Hilla Väyrynen, Jean Sibelius med flera
Föreställningar 6.1- 3.2.2018

Resa i tankeväckande sällskap

I sin bok Albertos blick. Om fötter, konst och Paris tar oss Margaretha Willner-Rönnholm med på en vindlande resa i tid och rum. Den sju år långa resan börjar med en dröm om att sadla om och bli fotvårdare: ”Jag ville förändra mig själv, bryta en utveckling som gjorde mig martyrisk och bitter och tänkte att det bara kunde ske genom handling.” Den drömmen gick i stöpet, men alterneringsledigheten som den föranlett fick ett annat innehåll – leta fötter i konsten. Och med detta den långa, rika resan mot – ja vad? Självstyrka? Frihet? Vidgade vyer? Eller är det resan i sig som är det viktiga?

I centrum står Paris och konstnärerna Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski, konstnärer som var och en på sitt sätt tydliggör den tredimensionella konstens vändpunkter under 1900-talets senare hälft. Giacomettis ”fruktlösa kamp att återge det han såg kom att förkroppsliga den traditionella skulpturkonstens gränser”. Bourgeois var en av de första som gjorde environmental konst i sitt företag att ge känslor konkret form. Boltanski började använda rummet självt som det bärande i sin konst, hans utställningar blev involverande rum. Gemensamt har de uppfattningen om konsten som en process utan slut. Willner-Rönnholm, som delar denna uppfattning, hittar i dem både bollplank, speglar och inspiration.

Fotletandet blir en lång rad utställningsbesök främst i Paris men också i Zürich, Venedig, vid Rivieran. Ett både jordnära och essäistiskt äventyr där de egna upplevelserna varvas med reflektioner och associationer kring konsten, resandet och tillvaron här och nu. Förutom med de centrala konstnärerna umgås hon ledigt med Proust och Jung och andra mer och mindre kända figurer i vårt kulturella arv. Samtidigt är hennes framtoning mycket ödmjuk – så till exempel berättar hon att Giacometti blev hennes samtalskamrat eftersom han inte gjorde skillnad på högt och lågt; och som vilket föremål som helst kunde väcka hans intresse ”kunde jag gott föreställa mig att han lika väl kunde se på mig.”

Detta med samtalskamrater är fascinerande – två av de tre har för länge sedan gått ur tiden och samtalen förs utgående från texter som skrivits både av och om konstnärerna. Att skriva är ett annat sätt att umgås, skriver hon, ett sätt att svara och reagera. Hon har aldrig tidigare sett en utställning med penna i handen, men då hon nu skriver om den konst hon ser och funderar över, flyter texten med en enkelhet och samtidigt ett analytiskt djup som kunde få en stubbe att dela upplevelsen.

Boken, som inleds med den år 2008 prisbelönta essän med samma namn, är också rik på någonting jag inte hittar bättre ord för än ’det mänskliga’. Kanske är det den generositet med vilken författaren bjuder på sig själv, med alla de tvivel och rädslor det innebär att vara människa vid skiljevägen. Det är glädjen över döttrarna i Paris, över konstnärsmormor och –morfar i Paris. Skaparglädje. Utställningsdrömmar. Hur ’till synes-sammanträffanden’ kan öppna våra ögon, hur ord kan föda idéer som kan leda in oss på oväntade spår. Hur somt, som verkar betydelselöst, på sikt hittar sin mening. Och mycket mer. En bok att återkomma till. En annorlunda bok, mycket mer än konsthistoria, för att citera bakpärmen.

Boken är fyndigt, poetiskt och träffande illustrerad av konstnären och dottern Emma Rönnholm.

Bianca Gräsbeck

Margaretha Willner-Rönnholm:
Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga, 2017.

Bostadsvärldens missförstådda geni?

Artonhundratalet var ett märkligt århundrade. Kort och gott och på gott och ont var det då vårt moderna västerländska samhälle började ta form. Städerna drabbades av en explosionsartad tillväxt föranledd av den snabbt expanderande urbana industrin. En ny stadskultur växte fram, långt präglad av en ny samhällsklass, den nya medelklassen, de som skötte det som behövde skötas mellan fabriksgolvet och salongen: bokhållare, telefonväxelfröknar, lärare, butiksbiträden, sekreterare, tjänstemän. Inom dessa nya yrken fanns gott om plats för kvinnlig arbetskraft, och vid sidan av arbetarkvinnan steg nu också en kvinnlig manschettarbetare ut i arbetslivet, lämnande ett tomrum vid spisen. Ofta blev det ett val mellan yrkesliv och familj. Kvinnorörelsen delades tidigt av meningsskiljaktigheter om vad kvinnans rättigheter skulle handla om: det vi kanske först tänker på är kvinnans lika rätt till arbete på lika villkor, men denna uppfattning hade en stark konkurrent i tanken att kvinnans uppgift här på jorden var att föda och fostra de nya generationerna.

Fortsätt läsa Bostadsvärldens missförstådda geni?

Genialt svar på angelägen utmaning

I ljuset är trädet rotat av Kristin Olsoni och Tiina Lindfors leds vi med teaterns och dansens hjälp in i filosofen Simone Weils värld, i en föreställning där varje bit sitter som den ska, skriver Bianca Gräsbeck.

En efter en tar de sig ut genom lastluckan och ner för landgången, omtumlade, vilsna, stumma, ensamma. Anonyma, märkta av den avhumanisering deras situation försatt dem i. Flyktingar någonstans i världen, utstötta, förföljda människor, nu eller då egalt men aldrig mindre fel. En symbol som leder oss in i Simone Weils värld, så som den gestaltas i pjäsen I ljuset är trädet rotat, skriven och regisserad av Kristin Olsoni och, eftersom huvudpersonen ”måste dansas”, förverkligad tillsammans med Tiina Lindfors vid dansteatern Eri. Medverkande är skådespelarna Janina Berman och Rabbe Smedlund och hela Eri-ensemblen.

Fortsätt läsa Genialt svar på angelägen utmaning

Aftonland i trollbindande förfall – eller en spegling?

IC-98: Abendland: (II: The Place That Was Promised)

Med sin utställning Abendland har konstnärsduon IC-98 skapat ett universum som för Bianca Gräsbecks tankar till kusliga profetior och undergång.

Abendland – för inte det ordet tankarna till den tyske historikern och filosofen Oswald Spengler (1880–1936), han som talade om västerlandets – i den antika geografin ”kvällssolens land” – undergång? Retrospektiven som konstnärsduon IC-98, Visa Suonpää och Patrick Söderlund, ställer ut på Åbo konstmuseum är uppkallad efter ett verk som ingår i utställningen, men den märkliga stämning som namnet är omspunnet med präglar nog hela utställningen.

Fortsätt läsa Aftonland i trollbindande förfall – eller en spegling?