Alla inlägg av Christin Sandberg

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

Obligatoriskt vaccin upprör skeptikerna

Italien har infört tio obligatoriska vaccin för alla barn i åldrarna 0 till 16 år. Vaccinmotståndarna rasar och deras stöd växer. Att landets hälso- och sjukvårdspersonal i åratal har larmat om låga vaccinationstal är inte argument som biter på skeptikerna.

Den sista oktober löpte tiden ut för alla föräldrar i Italien att officiellt deklarera att deras barn är vaccinerade. I samband med skolstarten höstterminen 2018 trädde nämligen en ny lag i kraft som gjorde tio vaccin obligatoriska för alla barn i åldrarna 0 till 16 år.

I Fabriano, en fabriksstad i bergsregionen Apenninerna, arbetar hälsovårdspersonalen oavbrutet för att hinna med att kontrollera och vaccinera alla barn. I hela landet rör det sig om tiotusentals barn.

– Många familjer har kommit hit efter att lagen trädde i kraft. Särskilt de som tidigare varit tveksamma eller bara inte tagit tag i att gå igenom familjens vaccinationer, säger Sestilia Sparvoli, sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hennes kollega sjuksköterskan Luciana Lesti säger att de som är emot vaccin generellt däremot inte har kommit efter att de obligatoriska vaccinen utökades från fyra till tio.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att 95 procent av befolkningen är vaccinerad för att man ska uppnå det som brukar kallas ”flockimmunitet”, det vill säga för att större epidemier av exempelvis mässling ska förhindras.

I Italien ligger vaccinationsgraden för alla vacciner under den rekommenderade nivån.

Vaccinationsgraden varierar även kraftigt mellan regionerna. Under 2017 rapporterades om närmare 3 000 fall av mässling, vilket är en kraftig ökning jämfört med året innan.

Efter larm om att vaccinationsgraden låg under WHO:s rekommendationer i flera regioner beslutade regeringen att göra lag av vaccinationskravet.

Men det är inte argument som biter på motståndarna och protesterna lät inte vänta på sig. Under sommaren anordnades flera demonstrationer, i vilka föräldrar marscherade under parollerna ”free vax” och ”no vax”.

Grundliga studier saknas

Barbara Pedica (bilden ovan) var en av dem som var på plats tillsammans med sina två barn i kuststaden Pesaro den 8 juli i år.

– Jag är inte emot vaccin som sådant, men efter att ha lyssnat till argumenten mot, inte minst  vittnesmål och läkare som talar om bieffekter, så känner jag mig ansvarig gentemot mina barn, säger hon.

Det är valfriheten som understryks. Att ha möjlighet att välja att vaccinera eller inte.

– Det är så många vaccin på en gång, säger Pedica och berättar att många familjer i stan där de bor har bestämt sig för att följa Samordningsorganisationen för den italienska rörelsen för vaccinationsfrihet (Comilva) och helt enkelt låta bli att vaccinera.

Comilva var en av organisatörerna bakom demonstrationen i Pesaro. Claudio Simion, organisationens ordförande, säger att obligatoriska vaccineringar är en del av ett globalt projekt, nämligen att styra alla länder mot vaccinationstvång.

Han menar att ”etablissemanget,” det vill säga politikerna, experterna och företagen, alla går i samma riktning och att endast en åsikt får finnas.

– Det existerar bara en officiell linje, allt annat avfärdas som humbug, säger han och efterlyser en djupgående jämförelse mellan en befolkningsgrupp som är vaccinerad och en grupp som inte är det, vilket han menar att saknas.

Claudio Simion och de andra vaccinmotståndarna satte sina förhoppningar om upprättelse till rättssystemet, men dessa grusades när konstitutionsdomstolen uttalade sig i slutet av november, och fastslog att det är den nationella lagstiftande församlingens roll att avgöra om vaccin ska vara obligatoriskt. Enligt konstitutionsdomstolen är det ett rimligt val för att försvara den kollektiva hälsan och förhindra spridning av sjukdomar.

Sestilia Sparvoli som är sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano bläddrar bland vaccinationskorten.

Konspirationsteorier

Journalisten Leonardo Bianchi undersöker i ett kapitel i boken La Gente: viaggio nell’Italia del risentimento (”Folket – resa i vredens Italien”, 2017) konspirationsteoretiker, och bland dem placerar han även vaccinskeptikerna.

Bianchi beskriver hur han, under en föreläsning i samband med en demonstration mot vaccin, hör en barnläkare säga: ”vi är inte konspirationsteoretiker, utan anti-konspirationsteoretiker, eftersom vi säger det som andra inte säger: sanningen”.

På så vis skapas en parallell verklighet för dem som följer gruppens talespersoner, menar Bianchi.

”För även om de gör allt för få det att framstå som att de inte är mot vaccin utan för ett fritt val och fri information till föräldrar så att de kan fatta självständiga beslut, så finns det en tanke om att skydda framför allt barnen från vaccinen, eftersom ’man inte vet vad det är man sprutar in’”, skriver Bianchi.

På så vis har den allmängiltiga informationen, inklusive vedertagen forskning, blivit det som ska misstänkliggöras, medan konspirationsteorierna får representera det logiska sättet att förklara hur saken faktiskt ligger till.

Bianchi ser i dag fler och fler från en utbildad och övre medelklass med högt ekonomiskt och socialt kapital ansluta sig till skeptikerna.

Säkerhetsbälte

– Jag önskar att vaccinen inte skulle behöva vara obligatoriska, men det är nödvändigt, säger Luciana Lesti på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hon menar att precis som med säkerhetsbältet som man sätter på sig för att rädda liv, borde det vara med viljan att vaccinera.

– Många tänker inte på att det handlar om ett förebyggande kollektivt skydd. Dessutom är sjukvårdskostnaderna mycket höga för behandling av varje sjukdomsfall, som skulle kunna undvikas, säger hon. N

När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

EU:s sista öppna gräns sluts

Med Maltadeklarationen är Italien på god väg att tillsammans med resten av EU slutgiltigt stänga gränsen mot Medelhavet. Det har lett till en rush av flyktingar som äntrat båtar i Libyen – och smugglarna skor sig på att sälja intet ont anande arbetssökande till ett liv på flykt.

Sommaren innebär vanligtvis högsäsong för människosmugglarna på Medelhavet. I år har ändå antalet båtar som avgår från Libyen mot Italien ökat redan under årets första månader. Troligtvis är de påskyndade av att både Italien och EU har ingått överenskommelser med Libyen om att stoppa migranterna redan vid Libyens kust. Trots stora räddningsaktioner fortsätter människor drunkna på Medelhavet varje dag.

– Det råder inte en flyktingkris i Europa. Under rekordåret 2015 tog vi emot en miljon flyktingar, vilket bör sättas i relation till en befolkning på 750 miljoner. Problemet är att nästan alla som anländer till Europa kommer via Medelhavet och anländer till några få italienska kuststäder, säger forskaren Jonathan Chaloff vid en presskonferens i Rom.

Mot bakgrund av detta valde Italien i början av sommaren att arrangera toppmötet mellan världens sju rikaste länder, G7 på Sicilien. Det är nämligen till Sicilien som majoriteten av de invandrare som lyckas överleva resan från Libyen till Europa anländer. Trots att rapporterna om dödsfall på Medelhavet fortsätter avlösa varandra, anser Italien sig ha svårt att få gehör från resten av världen i sina försök att diskutera djupgående lösningar.

Pengarna i brunnen

Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet och som ännu inte, till skillnad från många av grannländerna, har stängt sina gränser, men som nu, tillsammans med resten av Europa, är på god väg att göra det.

Efter desperata försök att få de övriga EU-länderna att ta ansvar för flyktingarna som landstiger i Italien har regeringen gett upp och förhandlar nu med Libyen om att stoppa flyktingarna innan de lämnar landet. Det har resulterat i en överenskommelse, den så kallade Maltadeklarationen, som syftar till att ta kontroll över EU:s yttre gränser.

I praktiken innebär Maltdeklarationen bland annat att EU ska ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen, premiärminister Fayez al-Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna ska i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa via Medelhavet, samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.

Samtidigt visar de rapporter som kommer inifrån Libyen att situationen i landet är fullständigt kaotisk och att migranterna hålls inlåsta, misshandlas och tvingas till tvångsarbete. Den Internationella organisationen för migration (IOM) rapporterar om att situationen har förvärrats ytterligare de senaste månaderna och att det nu pågår öppen slavhandel i Libyen.

– Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande, säger Loretta Bondi på organisationen Be Free i Rom.

Hon menar att det är högst oroväckande att det finns planer på att hindra människor från att lämna Libyen.

Snikna smugglare

Uppifrån ner: Bianca Pomeranzi, Flavio Di Giacomo, Loretta Bondi.

Flavio Di Giacomo är talesperson för IOM i Rom. Han menar att även om organisationen i princip stödjer Maltadeklarationen råder det en gråzon i internationell rätt.

– Många av dem som tar sig till Libyen från andra delar av Afrika gör det för att leta efter arbete. De är enligt internationell rätt inte flyktingar, och har därför inte rätt till internationellt skydd. De är så kallade ekonomiska migranter. Men även om de lämnade hemlandet på grund av ekonomisk nöd, så blir de utsatta för våld i Libyen och tvingas fly därifrån, varför många tar sin tillflykt till Europa. I praktiken blir därför skillnaden mellan ekonomiska migranter och flyktingar med rätt till skydd mycket luddig, säger han.

Störst tvivel känner IOM ändå inför det faktum att det faktiskt inte finns någon egentlig motpart i Libyen för EU att förhandla och komma överens med. Sedan Muammar Gaddafi störtades 2011 råder politiskt kaos. Landet styrs av två regeringar och en lång rad milisgrupper som var och en kontrollerar en bit av territoriet och delar av gränserna. Gränserna mellan smugglare, milisgrupper och regeringen är mycket lösa.

Smugglarna, menar Di Giacomo, utnyttjar den våldsamma situationen för att rekrytera unga män och kvinnor till båtarna som ger sig ut på Medelhavet. Många har, enligt honom, inte haft för avsikt att resa vidare till Europa utan har sökt sig till Libyen, som historiskt har varit en plats dit man reser för att hitta arbete.

Migrant mot sin vilja

Några av dem som har klarat den riskfyllda resan över Medelhavet står i dag och målar muralmålningar vid en vägg i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien.

De kommer från Gambia, Nigeria och Senegal och vittnar om hur de har tvingats lämna sina hemländer på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från ett land till ett annat i jakt på en tillfällig plats att leva på. Deras berättelser skiljer sig på en punkt avsevärt från deras landsmäns historier från ett par år tidigare. Då vittnade de flesta om att de bar på ett hopp om att ta sig till Europa, men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken.

Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De reser från land till land i jakt på arbete och hamnar alla till slut i Libyen. De berättar om hur detta land i sönderfall – med sina två rivaliserande regeringar – är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna.

De berättar om hur de arbetat i Libyen, ständigt rädda för att utsättas för våld, ibland inlåsta, ofta utan att få betalt. Vare sig de velat eller inte, har de efter en tid transporterats till kusten och satts i kontakt med människosmugglare som har tagit dem över havet. Utan att de själva har bett om det.

Utnyttjas för sexhandel

I takt med att EU nu utbildar den libyska kustbevakningen, uppmanar de libyska människosmugglarna allt fler ungdomar från bland annat Bangladesh, Nigeria och Guinea, som befinner sig i landet att skynda sig iväg innan även denna återstående väg till Europa stängs.

– Förutom att situationen i Libyen har förvärrats och är farligare än någonsin, så är det troligt att det avtal som förhandlats fram mellan EU och Libyen också spelar en roll, eftersom risken att vägen stryps är överhängande, vilket får fler att skynda på att komma iväg, säger Di Giacomo.

Många råkar i skuld hos människosmugglarna, vars nätverk sträcker sig över nationsgränser och kontinenter. Det kanske mest synliga exemplet på detta är den explosionsartade ökningen av antalet nigerianska kvinnor som kommer till Europa. Unga fattiga kvinnor lockas under falska förespeglingar till Europa, och ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa företrädelsevis i Italien.

Förra året omkom rekordmånga, över femtusen personer, när de försökte ta sig över Medelhavet. Siffrorna är fortsatt höga under 2017. Antalet flyktingar i Libyen beräknas vara mellan 300 000 och 700 000.

Men det räcker inte att rädda migranter ur Medelhavet om de inte har en säker plats att uppehålla sig på i Libyen. Det måste finnas platser som erbjuder skydd, annars riskerar de att återigen bli offer för våld och tortyr, säger Di Giacomo.

Möts av stängda gränser

EU:s gränsbevakningsorgan Frontex visar i en intern rapport att det politiska och humanitära läget i Libyen förvärras. Flera av landets milisgrupper kontrollerar olika flyktingläger och tjänar pengar på att smuggla flyktingar.

Bianca Pomeranzi, feministisk biståndsexpert som fram tills 2016 satt i FN:s kommitté för kvinnokonventionen (CEDAW), kommenterar EU:s pågående flyktingpolitik så här:

– För Italien och Europa gäller i dag endast säkerhetsargumentet (att Europa behöver skyddas med stängda gränser, red. anm.).

Hon menar att det är tydligt att Europa försöker skjuta ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen innebär.

– Personligen är jag, som feminist, emot att Europa bygger murar, eftersom jag tror att de kommer att drabba framför allt migrantkvinnor, som redan i dag är osynliggjorda.

Till G7-mötet på Sicilien hade Italien bjudit in flera afrikanska ledare med avsikt att fördjupa diskussionen om migration i ett globalt perspektiv. Men migrationsfrågan hamnade i skymundan, eftersom både terrorism och handel stod högre på agendan.

Text & foto: Christin Sandberg