Alla inlägg av Einar Askestad

Ett försök att greppa identitärerna

Thomas Nydahls försök att förstå den identitära rörelsen och ge nationalismen ny innebörd, kantas av mycken ambivalens, skriver Einar Askestad i sin recension av hans bok Identitärt.

Den här recensionen vill sig inte. Gång på gång påbörjar jag den bara för att stupa efter några meningar. Varför? Kan det vara själva ämnet för boken? Den så kallade identitära rörelsen, med sina rötter i en inte alldeles rumsren höger? Kan det vara bokens författare, den kontroversielle Thomas Nydahl, känd inte minst för sin kritik av islam (och ibland betraktad som sverigedemokratiskt sinnad intellektuell. red.anm.)? Det här är säkert bidragande orsaker, men framförallt är det nog vår tid som sådan som utgör hindret. Hur skall den förstås? Vilka är redskapen som behövs för att få grepp om den?

Politik är i högsta grad en flyktig sak, den politiska kartan förändras över tiden; historien är själva kvittot på detta. Varje försök att säga något om människornas värld – något ”objektivt” – blir snart inaktuellt och ansträngt. Och ju mer ansträngt, desto mer verklighetsfrånvänt. Och ju mer verklighetsfrånvänt, desto mer blint, dogmatiskt, ja ideologiskt. Lojaliteten till ”saken” – sin egen världsförklaring – blir starkare än gentemot verkligheten och de människor som lever i den. Hur skall man göra verkligheten rättvisa? Hur bidrar man utan att begå övergrepp? Denna problematik måste efter modernitetens turbulenta historia vara central i varje försök att förstå samtiden, och den genomsyrar i högsta grad Nydahls bok. Genom att resonera kring sitt eget liv, inte minst sin egen radikala vänsterbakgrund, varnar han för behovet av enkla lösningar. Han ser farorna i varje ansats till en ”total” världsförståelse, och försöker finna rötterna till dragningen till totalitära ideologier. En hemlöshet i samtiden, en frånvaro av en upplevd meningsfull gemenskap, en utbredd rotlöshet, blir hans svar. Ideologierna som desperata försök att lösa akuta existentiella och socio-kulturella frågor. Den osedde vill så att säga så gärna synas, att denna vilja lägger sig i vägen för allt annat. Jaget blir huvudsaken, när själva huvudsaken – den gemensamma berättelse och verklighet som jaget hör hemma i – gått förlorad. I detta liknar liberalismen och vänstern varandra. Tony Judt, den brittiske historikern och vänstertänkaren, går så långt som att hävda att 1960- och 1970-talets vänsterrörelse handlade om en frigörelseprocess för priviligierade individer i väst och inte om godhet och omsorg om de fattiga i den så kallade tredje världen. Nydahl skulle kanske inte gå lika långt, men han citerar gillande Judt, och skall jag ändå försöka bestämma Nydahls politiska position är det i en sådan vänster, en självkritisk vänster, som är medveten om sina begränsningar och som tillåter sig reflektera över även de mest heliga kor.

En av nationalismens skepnader

Och här, i denna strävan, kommer hans bok om ”identitärerna” in. Med en stor ambivalens redogör Nydahl för sin läsning av denna på många sätt radikala rörelses världsförståelse och agenda.

Enkelt uttryckt är ”de identitära” en ny form av nationalism, men en sådan som kommit fram till nationens (och det regionalas) värde på mer filosofiska grunder. Vad är ett hem? Vilka är förutsättningarna för en gemenskap? Vad är villkoren för ett fungerande samhälle? I takt med urholkandet av gemensamma värden, av traditioner, av de band som förenar individer över tiden, blir det som tagits för givet mer synligt och därmed värdesatt. En ökad segregation, med en ny slags ensamhet som följd, där inte enbart det ekonomiska skiljer människor åt utan också synen på vad som är rätt och fel, på hur ett samhälle skall se ut, hotar att undergräva själva fundamentet för varje samhälle. I en sådan upplösning, i ett sådant brott mot det förflutna, uppstår möjligheter, men även faror. Det kan liknas vid dåren som river sitt hus innan han byggt ett nytt; det ges förvisso plats för annat, rent av till ett bättre boende, och det är i högsta grad äventyrligt och spännande, men det är samtidigt en högst dumdristig och osäker affär. I detta skeende, i denna vunna ”frihet”, frigörs krafter, men även möjligheter till ansvarslöshet, och den identitära rörelsen måste förstås som en reaktion på denna utveckling.

Längtan efter gemenskap

Identiteten blir ett livsvillkor, en förutsättning för att kunna stå emot inte minst de krafter som tjänar på att människor mer eller mindre tvångsmässigt tvingas söka efter en identitet, i form av konsumtion av allt från varor till livsstilar. Hemlösheten saknar gränser, och jorden blir till ett spelfält för dem som kan och vill profitera på människors behov av en tillhörighet. Det offentliga, ja kulturen som sådan, blir till en marknadsplats, där den identitetslöse, den till konsument, arbetskraft, ”individ”, etcetera, reducerade människan, på en och samma gång faller offer för sin längtan efter en meningsfull gemenskap och för de (sär)intressen som lever på att exploatera denna längtan. Nydahl redogör för det kritiska tänkandet hos Alain de Benoist, Guillaume Fayes (tongivande tänkare inom den franska nya högern red.anm.) och andra ledande inom den identitära rörelsen, och tycks i mångt och mycket dela diagnosen över samtiden, men han delar definitivt inte deras lösningar och optimism. För Nydahl är det för sent på jorden. För Nydahl är varje avsteg från den väg vi befinner oss på ett försök att ”återvända”, att liksom göra det ogjorda ogjort. Här kunde man möjligen invända att även en gammal insikt kan bli ny, liksom ett hantverk åter kan tas i bruk och bli till verklighet, trots att det länge varit ersatt med maskiner.

Den fråga som åtminstone jag stannar vid, är hur man skall förstå den vilja till självutplåning som västerlandet lidit av, inte minst under 1900-talet, med dess förödande krig mellan och inom nationerna. Jag stod en gång vid Sergels torg bredvid ett tyskt turistpar och hörde kvinnan säga till sin man: ”Jag visste inte att Stockholm blev bombat under andra världskriget.”

Ja, det är frågan, varför ”bombar” man sin egen stad?

Einar Askestad

Thomas Nydahl: Identitärt, om rötter, identitet och politisk aktivism. Occident förlag, 2014.

Liberalen

Liberalen är också en människa. Han stryker skjortor, eller köper skjortor som inte behöver strykas, eller låter någon annan stryka sina skjortor. Han kör bil, eller tar buss eller taxi. Han uppskattar sina vänner. Sin familj. Däremot har han svårt för dem som står för långt ut till vänster. För de står för mycket till vänster. Och det blir bara mer vänster ju mer vänster ut de ligger. Var ligger vänster ut? Till vänster om höger ut, svarar han, för liberalen har svar på frågor som dessa.

Fortsätt läsa Liberalen

”Det enda som hjälper är att skriva en bok”

Sex år efter Saul Bellows död har ett digert urval av hans brev publicerats. Kritisk både mot sig själv och andra brottades nobelpristagaren livet igenom med tvivel på sitt författarskap. Under sina sista medgav han att han förmodligen ”saknade sinne för form”. 

Att få nobelpriset i litteratur är väl det närmaste en författare kommer ett evigt liv. Böckerna slumpas ut för en tia i boklådorna på trottoarerna, eller samlar damm in i det sista i de överlastade bokhyllorna, men till slut måste ändå ägaren avlida och böckerna åter bli det brännbara material de alltid var. Barnen, som med åren blivit mer än vuxna, har möjligen sett en filmatisering eller två av den odödlige författarens verk, och de blir alltid lika förvånade över att inget antikvariat vill köpa de lådor med böcker som de kommer stånkande med. Ja, antikvariaten vill inte ta emot dem ens om de är gratis.

Saul Bellow, nobelpristagare i litteratur 1976, skrev inte bara ordrika romaner i monumental amerikansk stil, han författade en stor mängd brev som bevarats för eftervärlden. Sex år efter hans död publiceras nu ett urval av dem i en mäktig volym. På baksidan skriver kollegan, vännen och en av adressaterna Philip Roth att det rör sig om ett mästerverk, och Martin Amis, en annan något yngre kollega, vän och adressat, skriver att allt som Bellow skrev befann sig på en ”stratosfärisk nivå”. Det är storslagna utlåtanden. Den som mer blygsamt hoppas på att genom korrespondensen bättre förstå mannen bakom verket, och verket genom mannen, riskerar att bli både besviken och upplyst.

Breven är riktade till älskarinnor, redaktörer, litterära agenter, vänner och bekanta, beundrare och belackare. Ett fåtal är adresserade till släktingar, inga till fruarna, och eftersom de sistnämnda hinner bli fem till antalet har han uppenbarligen dragit ett streck vid de relationerna. Ofta handlar breven om hur han själv mår och han mår ofta ganska dåligt, men aldrig så dåligt att han inte kan skriva om det till någon. Periodvis söker han, som de flesta i hans generation, miljö och samtid, professionell hjälp. Man samtalar med sin analytiker, och skriver sedan om det i brev och romaner. En del ekonomiska besvär förekommer, parallellt med ökade inkomster och antal skilsmässor. Bilden framträder av en självuppoffrande man, vars självuppoffring emellertid stannar vid den egna personen och litterära verksamheten. Andra framgångsrika författare utgör en nagel i ögat, och avfärdas mer eller mindre på den ena eller andra grunden. Beckett, Blixen, Sartre, Borges, Heller, Burroughs, Joyce, Eliot, Proust, Arendt, Nabokov, Camus, Updike, Bernhard, Steiner är några av dem som på ett eller annat sätt inte håller måttet. Den ena är ”anal”, den andra är ”antisemit”, den tredje är kort och gott österrikare. Man får intrycket av någon slags litterär polis, och kanske rör det sig om spår från hans yngre år, då ledstjärnan i hans liv hette Trotskij.

Fortsätt läsa ”Det enda som hjälper är att skriva en bok”

Ett storslaget experiment

Pengar har tidigare följt förändringarna i samhället, inte skapat dem. Detta har euron vänt upp och ner på, konstaterar David Marsh i sin bok om EMU:s tillblivelse.

”I penningaffärer upphör vänskapen” lyder ett talesätt som kommer till mig vid läsning av David Marshs bok om den europeiska monetära unionens tillblivelse. Det handlar med andra ord om att försöka förstå en dimension av tillvaron som rör sig bortom den mer personligt förankrade, att greppa den politiska och ekonomiska ordningen, där frågan om hur mycket av dess verklighet och logik som är nödvändig eller ens önskvärd ter sig ofrånkomlig.

För David March, som skrivit en bok som närmar sig det thrillerbetonade, infinner sig dock inte denna fråga. Bilden som framkommer är istället historien om hur det nödvändiga ständigt sker, inte alltid genast, men liksom förr eller senare.

Genom intervjuer med ledande europeiska politiker, från Kohl och Major till d’Estaing och Delors, samt högre chefer och ämbetsmän på riksbanker och andra centrala institutioner, får läsaren följa de stora övergripande händelseutvecklingarna på nära håll, och dessa politikers och byråkraters perspektiv blir i mångt och mycket även författarens. Honnörsordet är ”realpolitik” och utan tvekan är det en spännande läsning.

Ekonomiskt krig

March målar upp bilden av det politiska spel som föregick eurons förverkligande. Han söker upp de historiska rötterna, och hamnar allt som oftast i frågan om Frankrikes och Tysklands maktkamp om den ledande positionen i Europa. Första världskriget blir för March en slags startpunkt för det nya som skall komma, sammanbrottet för ett Europa bestående av mer traditionella och självständiga stater, det sista hindret på vägen mot Europas ödesbestämda enande.

Det som för ett naivt öga kan ha sett ut som fredstider har i själva verket varit ett slags hemligt krig. Ett krig under fredsliknande former. Ett i första hand ekonomiskt krig, inte bara mellan nationerna, utan mellan riksbankerna och mellan dessa och de egna regeringarna; det är en av bokens förtjänster att den visar på den maktkamp som pågått och som alltjämt pågår mellan ett allt mer centraliserat och självständigt bankväsende och den (mer eller mindre demokratiskt valda) politiska representationen.

March har ingående studerat tyska Bundesbank, och även skrivit en läsvärd bok om dess historia, och visar hur denna synnerligen politiskt självständiga institution utgjort modellen för utformandet av den europeiska centralbanken (ECB). Överhuvudtaget är förhållandet mellan politisk och ekonomisk makt den centrala och brännande frågan i Marchs syn på verkligheten i dess moderna skepnad.

Orwelsk ordlek

Utöver de maktpolitiska aspekterna, samt den nödvändiga historiska utveckling som en europeisk ekonomisk och monetär union är ett uttryck för, menar March att avregleringen av finansmarknaden – ”the liberalisation of the world of money” – har gjort att inte bara en gemensam europeisk valuta utan en motsvarande centraliserad politisk styrning är nödvändig.

Tankegången är att en gemensam marknad kräver en gemensam valuta och att en gemensam valuta kräver en gemensam politik. Självklart finns, kunde man invända, ingenting sådant som en gemensam politik. Det finns en egen politik, som kan sammanfalla med andras politik, vilket är någonting annat än en centraliserad och för alla ”gemensam” politik. En gemensam vilja kan bara bestå av flera viljor. En gemensam politik blir med andra ord en orwelsk lek med ord.

För centralisering

Liksom den fritänkande moderaten Margit Gennser och andra EU-motståndare tidigt påpekade, kan det inte finnas en gemensam penningpolitik utan en gemensam finanspolitik. Och March är, till skillnad mot andra förespråkare för en europeisk centralisering (eller ”integration”, som man hellre kallar det), både medveten och ärlig om detta. Han menar att ”the power of money” kräver ”a better economic coordination”, och han hävdar med emfas att det för eurons och Europas framtids skull är nödvändigt att anpassa sig till valutans villkor.

Han citerar den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som March menar är ”the ultimate master of monetary Realpolitik”: ”This is the great strength of the Euro, that nobody can leave it without damaging his own country and his own economy in a severe way”.

Inte heller menar March att alla EU-länder bör vara med i EMU, för strategin ”one-size-fits-all” som euron innebär passar inte alla länder, i varje fall inte så länge en del medlemsländer inte anpassar sig efter ”the economic conditions set by stronger countries”.

Politisk styrning

Från ECB, den europeiska centralbanken i Frankfurt, heter det att ”vissa av EMU-medlemsstaternas regeringar inte tycks ha lärt sig att hantera makroekonomin i den nya situationen med ekonomisk och monetär union”. Det gäller alltså för såväl tysk som grek att lära sig att ”tänka på makronivå”, vilket nog faller sig lättare för tysken, vars verklighet till stor del redan sammanfaller med det anbefallna perspektivet och dess krav.

Överhuvudtaget är March befriande osentimental ifråga om att kulturella skillnader utgör ett problem i förverkligandet av det europeiska projektet. Att hålla fast vid traditioner blir hos March till en fråga om ”unwillingness to change habits”. Skillnader mellan nationer blir till en fråga om ”obalanser”. ”The system thus remained exposed to the risk of internal disquilibrium”, konstaterar March och efterlyser en strängare politisk styrning.

Myntet och tärningen

På en nivå, låt oss kalla det för den realpolitiska, är den monetära unionen inte bara begriplig utan rent av logisk. I en tid av ökande konkurrens kan den europeiska kontinenten bli starkare med en gemensam valuta. För March, vars bok innehåller kapitelrubriker som ”Europe’s destiny”, ”Blood and Gold” och ”Tyranny of the Mark”, råder ingen tvekan om att det inte finns någon annan väg. Visserligen är det hela ett storslaget experiment, men detta snarare eggar än skrämmer entusiasten. ”Det blir vansinnigt spännande att se hur det kommer att utvecklas framöver”, som en svensk nationalekonom uttryckte saken.

En del röster har höjts om att man varit för tidigt ute. En monetär union införd under ogynnsamma förhållanden kan komma att utgöra ett hinder för politisk enhet, menade Milton Friedman. Politikernas storslagna visioner hotar att slå sönder beprövade och fungerande strukturer, menar Paul Krugman.

I Sverige hörs andra tongångar. Den ledande morgontidningen skriver att ”vi bör tänka som européer” och påpekar att det är ”omoraliskt att stå utanför euron”. Sådant faller nog inte under realpolitik, frågan är bara vad det faller under. Jag kommer att tänka på lydierna, som inte bara uppfann myntet utan även tärningen.

March bok är läsvärd, inte minst för de frågor den ställer genom att inte ställa dem. Han har lyckats skriva en bok om ett storslaget ekonomiskt och politiskt experiment utan att beröra frågan om vad det hela skall gå ut på. Möjligen snuddar han vid ett svar när han skriver att euron är ett nytt fenomen i historien. Pengar har tidigare följt förändringarna i samhället, inte skapat dem. ”The Euro put an end to all that”, konstaterar han. Den europeiska valutan är så att säga inte sprungen ur verkligheten, utan ett uttryck för en önskan att förvandla den.

Sedlarnas magi

Då frågan ”vad är egentligen pengar?” ställdes till en av de ansvariga finansmännen bakom Islands ekonomiska sammanbrott, svarade denne med ett leende: ”de är bara ett medel för att skaffa mera pengar”, oförstående inför själva frågan. Att spåra de historiska förklaringarna till detta synsätt kunde vara till hjälp för att förstå var vi idag befinner oss. När bankväsendet och sedlarna uppfanns följde nya möjligheter. Saknades tillgångar lät man trycka fler sedlar; man var inte längre bunden vid mynt och ädelmetaller. Det var en lösning som kunde finansiera kostbara krig. Och revolutioner. Både den amerikanska och den franska revolutionen finansierades till stor del med papperspengar som mycket snart blev värdelösa.

Den växande handeln med växlar gjorde det möjligt att använda samma säkerhet hur många gånger som helst. ”Alla hade mer pengar; det var ren magi”, som en historiker beskrivit saken. Man lånade pengar med framtida vinster som enda säkerhet. Vinsterna kunde man använda redan idag. Till nya lån. Till nya äventyr och experiment. Genom att mobilisera allt så kallat dött kapital (skogen, haven, etc) kunde det moderna utvecklingsarbetet realiseras.

”Finanssektorn är mycket mera en framtidssektor än skogen och stålet”, förklarar en nationalekonom i sin argumentation för ett införande av euron även i Sverige. ”It is too early to say whether the ten years experiment will end in success or failure”, skriver March i slutet av sin bok.

Ja, frågan är hur ett misslyckande skulle se ut? Och en framgång? Är någonting nödvändigtvis gott, bara för att alla tjänar på det?

Einar Askestad

The Euro, The Politics of the New Global Currency, av David Marsh, Yale University Press, New Haven and London, 2009.