Alla inlägg av Elin Rosén

I väntan på något

Ann-Sofi Carlssons roman Inget har hänt handlar om en uppväxt och vad den leder till. Vi möter två systrar, varav den ena tyr sig till sin mor och den andra tyr sig till sin far. Den dominanta och frikyrkliga storasystern Olivia gör det mesta rätt och uppmanar Elvira, ibland genom sitt blotta varande, att göra det samma. Lillasystern är den som tvivlar mer ju äldre hon blir. Hon blir också den som lämnar hemstaden och börjar studera i Åbo.

Nu sitter Elvira i en bil på väg norrut genom ett snöigt landskap. Hon ska delta i sitt syskonbarns namngivning. Det är då minnena återkommer och genom dem berättas romanen. Spänningen ligger i det osagda, att det är någonting som skaver i Elvira trots alla år som har passerat. Ett skavande som egentligen är ganska otydligt för henne. Vilken rätt har hon att känna sig alienerad i sin egen familj?

I barndomen finns en mamma som försörjer familjen genom att sälja underkläder och som under sminket mest är uppgiven, men som ändå jobbar på. Hon måste vara den bestämda av vuxenfigurerna när pappan, som från början är Elviras största stöd i livet, glider längre och längre undan.

Elvira växer upp till en ensam person. Någon som försöker komma nära andra, men som inte riktigt hör ihop med någon och som inte riktigt blir förstådd. Det slutar med ensamma fredagskvällar vid musikspelaren på studentrummet. Det verkar som om hon lider av efterdyningarna av att ha blivit djupt besviken på den hon hoppats kunna lita på.

Romanens barndomsskildringar från åttiotalet är talande för romanens relationer: när svampturen i skogen är på väg att sluta illa för den självständiga Elvira och när storasystern under resan till Umeå lyckas få henne att föräta sig på hallonbåtar. Ingenting är överdrivet utstuderat och det är enkelt beskrivet utan att bli banalt.

Ibland fastnar romanen tyvärr i ovidkommande iakttagelser som gör berättelsen något tankspridd. Det läggs för mycket tyngd i vissa detaljer utan att det tillför någonting, särskilt när berättelsen rör sig utan tydlig riktning. Ett par strykningar här och där hade inte gjort skada.

Inget har hänt kan läsas som en psykologisk roman om hur tidigare svek kan förfölja en människa genom livet. Elviras ensamhet smyger sig på henne och finns där som antydningar genom romanen. Problemet jag ser är att författaren inte riktigt går in på djupet med detta. Det kan vara ett berättarknep för att visa på Elviras rädsla att närma sig familjens tabu. Men jag hade ändå föredragit mer fokus på familjeproblematiken, som jag uppfattar är upphovet till Elviras distans till det mesta omkring henne.

Det här är en okonstlad och välskriven roman, men jag undrar under läsningen vilket ärendet egentligen är. Elvira väntar, precis som jag, på att något stort ska falla på plats. Samtidigt som tiden och romanen går. Titeln Inget har hänt bör läsas ironiskt – något har naturligtvis hänt, men ingen pratar om det – och ändå lämnas jag där med bara en glimt av det där något.

Text: Elin Rosén
Foto: Jesse Bridgewater / CC

Ann-Sofi Carlsson:
Inget har hänt.  Scriptum, 2017.

Konsten för sin egen skull

Det är sjuttiotal och i det lilla samhället Death Valley Junction dansar ballerinan Marta Becket ensam på sin egen teater, Amargosa Opera House. Eftersom tillgången på publik är dålig ute i öknen målar hon besökarna på väggarna. Och sedan fortsätter hon dansa, för den målade publiken, men mest av allt för sig själv.

I Åbo drömmer de oskiljaktiga vännerna Miranda och Amanda orkesterdrömmar. Mellan föreläsningarna vid Universitetet hyllar de eskapismen och konsten, skriver manifest och dricker vin. I längtan bort från allt det vanliga och trista smider de magnifika planer för sig själva och sina medmänniskor, som Göran Rosenström, en åldrande man som kanske har börjat tappa minnet.

Ylva Pereras debut är inspirerad av den amerikanska balettdansösen Marta Becket, som är något av romanens symbolfigur. Hon förblir så onåbar som hon verkar vid första anblicken − en ensam ballerina på en scen. Perera låter henne till största delen stanna i den drömska bubblan. På något sätt ger det henne mest rättvisa, men jag tror det även är av respekt för den verkliga personen. Såvitt jag förstår, är Marta Becket idag nittiotvå år. Hon höll sin sista föreställning på Amargosa Opera House år 2012.

Om man använder sig av en intressant historisk person som inspiration till fiktion gäller det att hålla sig ifrån exotisering och skimmer. Det innebär i detta fall en utmaning, för det är mycket svårt att inte bli att bli uppslukad av Marta Beckets liv. Perera gör rätt i att låta Marta dansa i bakgrunden och istället beskriva personerna runtomkring henne: de som fascineras och de som föraktar henne, de som beundrar henne och de som ignorerar henne. Det lilla samhällets blandat skeptiska inställning till Marta räddar henne undan skimret. Miranda och Amanda är istället de som ser upp till henne: de ramlar över en dokumentär om hennes liv och beslutar sig för att göra henne till sin husgud.

En av Pereras inspirationskällor är med all säkerhet den svenska författaren Sara Stridsberg. Dels för textens uppbyggnad med korta, väl utmejslade scener och en prosa med drag av dramatik, men framförallt för viljan att skriva om skeva kvinnor i nittionhundratalets USA som på något vis bryter sig loss från drömmen om det perfekta. Men Marta Becket är inte det enda exemplet på en sådan kvinna i Dödsdalsdansösen. Den kanske intressantaste är Elaine: en arg, begåvad och nästan vuxen kvinnan som stannar kvar i Death Valley för att rädda sin destruktiva mor och sina småsyskon. Jag hade gärna läst en hel roman om henne.

För Marta Becket är skapandet i sig viktigare än att kommunicera sina verk till omvärlden. Det är l’art pour l’art och det ensamma skapande geniet, hopplöst ur tiden. Det kan vara världsfrånvänt, men det kan också vara fantastiskt.

Mirandas drömmar om konsten visar sig däremot fallera när Amanda inte längre är där för att dela dem med henne. Perera väver snyggt och oväntat ihop sjuttiotalets Death Valley Junction med dagens Åbo på ett idémässigt plan: går det att leva i sina drömmar? Är det i så fall värt det, även man är helt ensam om dem?

Elin Rosén

Ylva Perera: Dödsdalsdansösen  [handbok för ökenresenärer]. Vilda Förlag, 2016.

En flanör i vår tid

nu-pa%cc%88rm-webbDen unge Herman bor i Berlin. Enligt hans strävan efter att leva som en epikuré anammar han enkelhetens devis och håller sig borta från det mesta som nutidsmänniskan förväntas eftertrakta: sysselsättning, pengar, ägodelar och relationer.

Herman är en av dagens unga som har möjligheter utan att veta vad han ska göra av dem. Han har tillgång till utbildning och utandsresor. Livsvalen är många, åtminstone i jämförelse med tidigare generationer. Men så klart har friheten sina begränsningar; arbetsmarknaden och bostadsmarknaden stänger i princip alla dörrar framför näsan på den som vill inneslutas i gemenskapen.

Herman har tagit de chanser som finns och begett sig till storstaden där han får hyra ett dragigt rum hos en taxichaufför. Han studerar filosofi men som en följd av rotlösheten hoppar han av studierna och driver runt på stadens gator. Han observerar och föraktar sin omgivning, ser människor röra sig monotont mellan reklampelare med shoppingkassar i händerna. Omgivningen ter sig meningslös och medmänniskorna förutsägbara.

Så en dag är Hermans flickvän Julia försvunnen. Han inser långsamt att hon kanske var det enda som höll honom flytande i denna omkringdrivande tillvaro. Korta stunder ifrågasätter han sig själv och sin livsstil. Kanske vore tillvaron ändå bättre med vänner. Han saknar Julia, men i nästa ögonblick tänker han att han skulle kunna skaffa sig hundra flyktiga kvinnobekantskaper. I så fall slapp han ju binda sig.

Herman rör sig i ett konstant nu. Den ena efter den andra västeuropeiska storstaden passerar hans flanörsblick och ändå händer egentligen ingenting, särskilt inte med honom själv. Sökandet efter Julia blir aldrig akut, och denna intrig blir heller aldrig drivande. Snarare är den en ursäkt för Herman att söka sig ut. Romanen uppehåller sig vid hans jakt på enkelheten.

Å ena sidan har Maxim Grigoriev skrivit en väldigt omodern roman. Nu är befriande händelselös, i vår tid av tidsfördriv, brus och ständig åtkomlighet. Det verkar finnas en vilja till tidlöshet i berättandet, som jag kan tycka är uppfriskande. Å andra sidan är romanen väldigt samtida, då den behandlar ensamheten som dagens individfixering skapar. Herman besluter sig för att ställa sig utanför men kan inte fly; även hans anonymitet är en livsstil och den tidlösa flanören blir en sorts samtidsskildrare. Dessutom innehåller Grigorievs prosa levande, urbana miljöbeskrivningar som känns dagsfärska.

Romanen Nu har mycket gemensamt med novellsamlingen Städer som utkom 2014, där rotlösa människor vandrade omkring på olika platser i Europa. Jag fastnade för novellerna på grund av de vackra miljöbeskrivningarna och tematiken kring ensamhet, resande, tillfälligheter och relationer som gått om intet. Nu är lite som att läsa någon av novellerna i utdragen form. Tyvärr fungerar det bättre i kortformat; oavsett om stillaståendet och frånvaron är själva tanken eller inte, så lämnas jag en aning tom på slutet. För min del hade berättelsen kunnat fortsätta där romanen tar slut eller avslutats tidigare. Sammanfattningsvis hade det varit samma sak.

Text: Elin Rosén
Foto: Sasha Kohler /CC

Maxim Grigoriev: Nu.
Albert Bonniers förlag, 2016.

Ett jag letar efter en identitet

klaus fischer pärmDen första dikten i Klaus Fischers diktsamling handlar om ingenting mindre än om jagets födelse. Efter en sådan ansats är det lätt att tro att fortsättningen kommer bli anspråksfull. Men det mest anspråksfulla i den här samlingen är egentligen omfånget. Fischers andra lyriksamling är med sina arton sviter och drygt 170 sidor nästan tre gånger så tjock som författarens debut Som en skugga på jakt efter sol (2008). I övrigt är dikterna skrivna i ett ganska lågmält tonläge med ett sökande jag i huvudrollen. Det som följer förlossningen är en pojkes funderingar på livet och döden:

Jag försöker att tänka på hur det var innan jag fanns /

Det är lite som att tänka på döden, fast tvärtom.

Bilder från barndomen blandas med tidsmarkörer som FNL och Berlinmuren. Genom diktsamlingen finns det antydningar om ett vuxenblivande och en förflyttning i tid och rum, men kronologin är ganska godtycklig. Nedslag i en konkret tillvaro visar hur jaget går från födelse till vuxen och till att få egna barn. Sextiotalet blir 2010-talet, vilket illustreras med daterade dikter som liknar dagboksanteckningar om familjeliv och vårdarbete.

Det är i övrigt ett ödsligt landskap som jaget vandrar genom. Ibland liknar det någon sorts karg naturlyrik med inslag av mänskliga avtryck och förstörelse. Landskapet är sårigt: Himlen helt flådd, inga moln, bara nerver heter det en fjärdedel in i boken. Det ensamma jaget vandrar längs många vägar − asfaltsbelagda och metaforiska − genom livet i jakt på en identitet som är på väg att uppluckras: Det är ingen som vet vem jag är eller varför.

Jag tänker att det identitetslösa jaget är ett manligt diktarjag, eftersom det traditionellt varit (den vita) mannen som har kunnat tillåta sig det allmängiltiga. Det är enbart den som inte bryter från normen som ”förklädd till sig själv kan vara någon annan”. Ett kvinnligt diktjag måste, trots anonymitet eller flyktighet, hantera det faktum att hon har ett kön. Sökandet efter sin identitet är naturligtvis något allmänmänskligt. Men risken jag ser är att det identitetslösa jaget blir tråkigt att följa.

Jag tycker att Fischers lyrik blir som mest intressant när jaget interagerar med ett du, eftersom den andra personen ger jaget kropp. I ett par diktsviter i mitten av samlingen kommer därtill en lekfullhet in i språket:

Jag du går klapprar som en höst nej häst din box nej bädd / ja soffa vi gjorde som djuren men vi är inte såna djur.

Något jag saknar i diktsamlingen är en enhetlighet. Jag kan önska att ämnena som vidrörs hade bearbetats mer ingående. Jag ser flera potentiella diktsamlingar i den här diktsamlingen, men får intrycket av att det inte fanns tillräckligt med material till var och en av dem. Diktsviten om 2010-talet och ett slitigt och förnedrande arbete som personlig assistent är den som mest griper tag i mig. Jag önskar att den utgjorde en större del av boken, eller att den fått bli en egen bok.

Även om Förklädd till mig själv kan jag alltid vara någon annan inte är den mest originella diktsamlingen jag har läst så är det stundvis i enkelheten träffande och vackert. I en av dikterna skildras en lycklig relation och den grusade förhoppningen om att få vila i den:

Det är så bra att det gör ont att inte allt är bra.

Jag tillåter mig till sist att plocka ut dikterna och lösgöra dem från den förväntade enhetligheten. Då hittar jag någonting skört, övergivet och en känsla av att någonting redan är för sent. Som i en av de få icke namngivna dikterna:

Slaget som pulsen väntar / att hjärtat ska slå / är redan slaget.

Elin Rosén

Klaus Fischer: Förklädd till
mig själv kan
jag alltid vara
någon annan. Heidruns, 2016.

Den sista scenen

En döende människa är någon som de flesta är rädda för, eftersom döden i sig skrämmer. En döende människa är också någon som vi har respekt för, men samtidigt allra helst undviker. Den döende kvinnan i BirgItta Bouchts roman Dånet i ett ensamt öra är Tessa, 89 år. Platsen är en sal på ett sjukhus. Närvarande finna inga anhöriga, för Tessa saknar familj. Istället har hon sällskap av en ung kvinna vid namn Lillemor som arbetar extra som nattvak. Lillemor är dock mer upptagen med sina egna relationsbekymmer än med den döende åldringen. Tessa i sin tur beskrivs knappast som en sjuk stackare; hon kommenderar och passar gärna på att läxa upp både den unga kvinnan och andra förbipasserande.

Boken är uppbyggd kring en ramberättelse som består i Tessas dödsvaka. Omkring den kretsar tillbaksblickar från hennes liv och personer som hon har mött.

Dånet i titeln läser jag som Tessas liv som passerar i revy: sorgen, ångern, egensinnigheten och glädjen hos den 89-åriga kvinnan. Men dånet är också dödsångesten och ensamheten i livet som för Tessa bestått av tillfälliga bekantskaper i stället för familjeskapande och trygghet. I ett stycke heter det att Tessa är flyktig. Under sitt liv har hon mest och helst umgåtts med fantasifigurer, och så även när hon nu ligger för döden.

I romanen figurerar en rad olika personer: de övergivna pojkarna Klaus och Peter, Tessas döda syster Klara-Fina och flickan Till för att nämna några. Verklighet blandas med fantasi. Vad som skiljer dem åt blir till slut så otydligt att det också blir oviktigt och ganska snart kapitulerar jag för de övernaturliga inslagen. En rad olika personer kommer och går in och ut ur sjukhussalen. Rummet transformeras till en mörk skog. Boucht låter sin huvudperson avgöra vad som är rimligt eller inte. Även om det är oväntat så verkar det vid närmare eftertanke naturligt att det är den döende som får regissera sitt eget dödsögonblick.

Det är lätt att dra paralleller till Bouchts tidigare roman Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011), där en äldre kvinna som ligger orörlig med bruten lårbenshals i ett badkar ser tillbaka på sitt liv. En skillnad mellan de två texterna är att Tusenblad var renare i sin form än denna. I Dånet i ett ensamt öra läser jag in en rad olika genrer: prosa, lyrik, dramatik, brevroman och essä. Det här är långt ifrån en närsynt och detaljerad roman, istället tar den sig stora friheter i sin komposition och sitt berättande. Boken är indelad i nio kapitel av olika slag. Ett av dem består enbart av citerade brev från Tessa och andra har inslag av långa monologer.

Dånet i ett ensamt öra beskrivs som en saga för vuxna och författaren tillåter sig minst sagt att fantisera. Det här genreöverskridandet är en av bokens förtjänster och det som gör den säregen. Det som gör mig kritisk är att det kollageliknande skrivsättet inte tillåter en att stanna upp vid personerna och platserna. Berättelserna, minnena och det ofta tungrodda livet är lika flyktiga som Tessas personlighet. Det är lite synd, eftersom Boucht snuddar vid brännande ämnen. Men i denna flyktighet finns också den ständiga dödsångesten i bakgrunden och sorgen i att ångra sina livsval.

Det fantasifulla och övernaturliga kan komma plötsligt. Mitt i en förhållandevis realistisk återblick ”bestämde [Tessa] sig för att bli en fågel men kom inte längre än till Stadiontornet då hon mindes sin svindel”. Förutom att det här ger texten en anekdotisk prägel kryddas den också med humor.

Under läsningen kommer jag att tänka på romanen som ett kammarspel med övernaturliga utvikningar. Det är någonting med den ständigt återkommande sjukhussalen, där huvuddelen av boken utspelar sig. Jag kan tänka mig att texten, med en del omskrivningar, skulle göra sig bra på scen. I en dramatiserad version skulle scenen vara sjukhusrummet och Tessas säng, och rollfigurerna de olika personerna som kommer och går. Att Dånet i ett ensamt öra till stor del är styrd av uttalanden förstärker också känslan av dramatik. Personerna framkommer till stor del i sina repliker. Delar av texten, som vissa längre monologstycken, är välskrivna men ter sig något slumpmässiga i romanform och jag kan sakna ett mått av gestaltning. Boucht använder sig dock av ett språk som går rakt in och som skulle kunna fungera väl på scen.

Man kan skriva om döden på tusen olika sätt. Boucht skriver om den döende äldre kvinnan i förhållande till sina egna minnen och sina begär och detta skapar en kontrast till den återkommande sjukhussalen. Sett till ramberättelsen kunde det här ha varit en sorglig roman, men istället har Boucht skrivit fram en fantasifull resa mot det okända. Vetskapen att vi alla en dag ska ligga för döden är nog för de flesta en skrämmande tanke. I Dånet i ett ensamt öra gör Boucht någonting helt annat än det förväntade av detta ögonblick: trots ångesten ger hon den döende Tessa en oväntad livskraft.

Text: Elin Rosén
Foto: Charlotta Boucht

Birgitta Boucht:
Dånet i ett
ensamt öra. Schildts &
Söderströms, 2016.