Alla inlägg av Giancomo Sini

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Basmane – fristad eller ändhållplats

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass